samvete och inte försöka ge’n nå’n ersättning? Nej, se någe’ för någe’
och inte för inte, det ä’ våran praktik det, här ute i skärgården.»
»Ja, men Österberg känner mig ju inte och —»
»Känner jag inte Pålson? Jo så anfäkta mina strömmingskötar gör jag inte
det! Och ta nu hit högra näfven, så slår vi te, för jag tycker om Pålson
och det gör Greta med, och nu vill vi ha det på det vise’, så här ä’ det
inte värdt te krångla.»
»Ja, men ...» invände Pålson och såg bort åt spiseln, där Edla stod; »det
finns väl en te, som ska ha sitt ord med i lage’, när det ä’ frågan om te
skänka bort halfva förtjänsten.»
»Menar Pålson mig, så inte ä’ väl jag så påstridig, så jag ha någe’
mot’et, när far och mor vill,» svarade Edla, och såg på honom med fuktiga
blickar. »Jag har nog min trasa me’ i byken, jag också! För hade jag inte
prompt villa dansa borta hos Jansons ...»
»Så hade vi kanske frusi’ fingrarna åf oss alla tre,» inföll Österberg,
medan han »krånglade» i kaffet, som gumman hade satt fram. »Så du har
då i alla fall ingenting te säga, Edla. Men hur är det nu med näfven,
Pålson! Ska jag sitta här och vänta på’n längre, eller hur ä’ det.»
»Nej, här är den! Och tack och tack och heder ska Österberg ha! Och mor
Greta och Edla med. Fast Gud i himlen ska veta att det är för mycket för
en tocken som jag; men det vet jag, att otack ska ni inte ha för’et. Men
ett villkor gör jag, Österberg, och det, det är abslut.»
»Hvad ä’ det då?»
»Österberg får fara te stan med fisken, för dit sätter jag aldrig min
fot.»
»Kör för det då! Det vill säga, så länge jag orkar, men se’n får allt
Pålson kuska dit själf.»
På det svarade Pålson ingenting; men nu var öfverenskommelsen gjord, och
som vårfisket blef gifvande, hade de båda kompanjonerna en liten vacker
sparpenning hoplagd, när sommaren kom. Och tiden gick sin jämna gång där
ute i hafsbandet, och Pålson var tyst och stilla och lugn som förut,
men hur än gumman och i synnerhet Edla försökte på omvägar få ur honom,
hvarför han var så rädd för staden, så sade han aldrig ett ord om sitt
förflutna lif.
Så blef det sommar, och en vacker dag kom en segelkutter och lade till
vid den lilla bryggan nere vid notboden. Det hade blåst friskt om dagen
och något hade gått sönder på riggen, så att den rike grosshandlaren, som
var ombord, hade sökt nödhamn inne vid Skärlöga, för att reparera, innan
han gaf sig vidare af utåt sjön, med Åland till mål för sin fisketur. Han
hade varit där förut, och Österberg kände väl igen honom, där han stod
nere på bron och lade ner nät i ökan, medan Pålson var inne i båthuset
efter årorna.
»Nej, se grosshandlarn ä’ ute och styr!» sade Österberg, i det han lyfte
på sydvästen; »hvart ska det nu bära af som längst?»
»Jag skall öfver till Åland,» svarade denne och reste sig upp borta i
aktern, där ett par andra herrar sutto med ett par ölmuggar bredvid sig;
»men han blåser en half därute, och fockfallet har fått någon skavank.
Österberg har väl ingenting emot att jag ligger här ett par timmar och
reparerar?»
»Nej vars! Ä’ det någon bisträckning som grosshandlarn behöfver, så —»
»Tack, jag tror nog vi hjälper oss själfva! Nå, hur är det med fisket
annars nu för tiden?»
»Det har varit skralt de sista dagarna. Men nu ska vi just ut och fresta,
om inte abborrarna ha någe’ te säga nu, se’n de’ har blifvi’ lågvatten.»
Just i detsamma kom Pålson ut med årorna och skulle ner till båten, men
på vägen kastade han en tillfällig blick nedåt kuttern och ryckte till,
tittade ännu en gång och kastade sedan hufvudet åt andra sidan, medan på
samma gång ett utrop hördes från en af de öldrickande herrarna akter ut.
Österberg märkte ingenting, sysselsatt som han var med att lägga ner det
sista nätet i ökan, och Pålson hade redan stigit ner i den för att lägga
årorna i ordning, då Edla syntes uppe i backen och ropade ner till fadern
att kaffet var i ordning, om de ville ha en kopp innan de gåfvo sig af.
Både Österberg och Pålson gingo därpå upp till stugan, men Edla, som
skulle hämta en stäfva som låg och flöt nere emellan båthuset och bron,
gick vidare ner och föll just på knä där för att ta upp den, då hon, dold
af båthuset, hörde följande samtal nere på kuttern:
»Hvarför ropade du till, när du såg den där långa karlen?» frågade
grosshandlaren.
»Jo, jag tyckte jag kände igen honom,» svarade den ene af hans kamrater,
»ja, det var bestämdt han.»
»Hvilken?» frågade de andra två.
»Den rackarn, som höll på att slå ihjäl bror min här om året uppe i
Västmanland,» svarade den tillfrågade.
»Hvarför det då?» frågade de andra.
»Å, det är en lång historia,» svarade den tredje, »men jag ska försöka
tala om den så kort som möjligt. Se bror min var bruksinspektor där nere
och var en djäkla fruntimmerskarl, han som undertecknad. Nu fanns det
en mycket vacker flicka där nere bland smedsdöttrarna, och hon hade en
fästman, förstås; det ha de allihop, och så kom bror min i vägen för
honom, begriper ni, och när smeden skulle till och gifta sig, så höll han
på att få både hustru och barn på en gång — men det tyckte han inte om —
ha-ha-ha!»
»Ha-ha-ha!» skrattade de andra två i korus.
»Och följden däraf var att när han fick veta att bror min gått i vägen
för honom, så slog han honom i skallen helt sonika.»
»Ställde sig i försåt för honom, naturligtvis?»
»Nej, fan heller! Gick direkte in på kontoret och dängde till honom med
en yxhammare, i bägge bokhållarnas närvaro. Så att rädd var han inte, det
vore synd att säga. Nå, bror min stöp som en säck, karlen tog länsman
hand om, men som bror min hade hårdare skalle än vanligt, så kom han sig,
och sme’n fick två års straffarbete för sitt välförhållande, och flickan
gifte sig med en annan, som bror min gaf ett par hundra kronor — där har
ni historien.»
»Och du är säker på att den där smeden —»
»Är den där långa karlen, ja! Men hur fan han har kommit hit ut i
hafsbandet, det kan jag inte begripa. I alla fall tror jag det vore skäl
i att varsko fiskargubben.»
»Å, hvad ska det tjäna till? Ju mindre man lägger sig i andras affärer,
desto bättre. Kom nu ner i kabyssen, så tar vi oss en toddy, och se’n
lagar vi fallet, så vi får komma ut igen.»
Det blef alldeles tyst där nere, och Edla steg upp med stäfvan i hand,
blek och uppskakad, men med ögonen lysande af en ovanlig eld. Hon gick
så tyst hon kunde öfver bron, och väl kommen på gångstigen skyndade hon
upp till stugan, där hon vid själfva knuten mötte Pålson på väg ner. Han
ville gå förbi henne, mörk och allvarlig som vanligt, men då hejdade hon
honom, lade sin hand på hans arm och sade hastigt och hämtande djupt
efter andan:
»Det var bra gjordt, Pålson! Så ska en karl bära sig åt!»
»Hvad ... hvad menar Edla?» frågade Pålson och såg på henne med förvånad
blick.
Då vände hon sig om och såg neråt kuttern, som låg och vaggade smått
för dyningen utifrån fjärden, fattade hastigt Pålsons vänstra hand
och klappade sakta de stympade fingrarna och skyndade förbi honom om
stugknuten just i detsamma som Österberg kom gående med långa steg och
sydvästen på hufvudet, stärkt som han var af välfägnaden där inne.
»Få nu se, om vi får någe,» sade han, i det han gick före Pålson ner till
ökan.
»Ja, nu börjar jag tro, att utan blir det inte!» svarade denne i så
ovanligt glad ton, att Österberg fick lof att vända sig om och se på
honom. Men då var han lika allvarsam som alltid, och utan att säga ett
ord vidare satte de ut.
När de kommo tillbaka från nätläggningen, var kuttern långt ute på
fjärden, och Edla stod nere på bron och väntade på dem och hälsade från
grosshandlarn. Österberg, som fick höra, att mor Greta låg och rensade
kåltäppan på andra sidan ladugården, gick dit för att se, om han inte
kunde hjälpa henne, och Pålson och Edla blefvo ensamma nere på notbron.
Pålson skulle just till att lägga upp årorna, när Edla tycktes fatta ett
raskt beslut och sade, i det hon lätt hoppade ner i båten:
»Har inte Pålson lust att ro mig ut ett litet tag?»
Han såg på henne förvånad, men sedan han betänkt sig en stund, satte han
sig till rätta på midttoften, medan Edla slog sig ner akter ut, och därpå
tog han ett par långa årtag, i det han frågade:
»Ska vi ro ut på fjär’n?»
»Ånej, jag tycker vi kan hålla opp i sunde’!» svarade Edla.
Och så rodde han ut mellan de speglande uddarna, som här på läsidan
kastade långdragna reflexer ner i det klara vattnet. Och först var det
alldeles tyst i båten, men så kom där en fråga, framsagd med darrande
röst, och därpå ett svar, först lågmäldt och tvekande, sedan allt
bestämdare och med allt mera stadig stämma, som likväl ibland dallrade
af sorgliga minnen, länge söfda i tystnad, men nu vaknade med förnyad
styrka. Och inom kort hvilade årorna och båten fick drifva som den ville,
men som vinden låg inåt från fjärden, så vaggade den sakta inåt bron; det
var som han visste att han skulle föra dem hem.
När gamle Österberg och mor Greta hade rensat sig trötta och skulle jämka
sig hem till kvällsvarden, sågo de till sin stora häpnad, huru Edla och
Pålson kommo i sakta mak gående upp mot stugan med armarna om hvarandras
lif. Gumman tvärstannade och knuffade gubben i sidan gång på gång, i det
hon ropade:
»Nej, sir du, far du, sir du!»
»Ja visst tusingen sir jag!» svarade Österberg med ett bredt, förnöjsamt
grin öfver hela sitt hederliga ansikte och därpå ropade han helt
skämtsamt emot de kommande:
»Hvad i helsike ä’ det med fastlänningen, du Edla!»
»Ja, inte vet jag,» svarade Edla, röd som en ros, »men så mycke’ vet jag,
att nog ä’ han nu fast, allti’!»
»Ja, men han har ju inga betyg!» ropade Österberg, som ville skämta i det
längsta.
»Gu’ vet om inte Edla går i god för mig!» inföll Pålson och hade aldrig,
sedan han till Skärlöga kom, sett så glad ut som nu.
EN PRÄKTIG GUMMA.
1.
Gamla kvinnor ha i allmänhet ett dåligt rykte om sig. Man har ända från
hedenhös ansett dem vara nyfikna, grälsjuka, obehagliga på alla sätt,
och ordstäfven bevara ännu för den nyare tiden den gamla världens sätt
att se och bedöma dem, i det de till exempel tala om »käringen mot
strömmen» eller om »klippt skall det vara, sade gumman, låg i ån», och
ännu flera sådana bevis på deras förhärskande egenskaper. Det finns ännu
i våra dagar ett ordspråk, som bevisar att den manliga styrkan icke
bäfvade tillbaka för mera än två saker, hvilka väl ansågos för höjden
af obehag; det heter nämligen: »så vidt det inte regnar täljknifvar och
gamla käringar, så vill jag utföra det eller det ...» Och ännu finns det
representanter af det manliga könet som inte gärna företaga sig någon
viktig sak, om den som de mötte först utanför sin port när de gingo ut,
var en gammal gumma. De anse då, att hela deras affär ovillkorligen måste
vara tillspillogifven.
Medgifvas måste också, att det finns gamla gummor som äro ingenting
mindre än behagliga, både att se på och att råka ut för. De likna allt
för mycket dessa »jordens bubblor», som Shakspeare framställer i första
scenen af sin Macbeth, och under denna skepnad uppträda de merendels
som städerskor, vakthustrur, tvätterskor, portvaktarfruar, och mera
sådant; samt inom den finare världen under namn och form af tanter,
dessa ungdomens och hjärteromanernas oförsonliga plågoris, som tyckas
hafva erhållit del af den eviges gudomliga egenskaper: allvetenhet och
allestädes närvaro. Men jag för min del tror att till och med tanterna
blifvit orättvist bedömda, eller att åtminstone icke de unga brytt sig
om att söka utforska bevekelsegrunderna till deras ofta nog ganska
förargliga uppträdande. Om man till exempel skulle söka dem mera uti den
omedvetna harmen öfver ett förfeladt lif, än i det medvetna begäret att
ställa till förargelse, skulle då inte många fenomen inom samhällslifvet
få sin ganska naturliga förklaring? Men det är med gamla gummor som med
gamla åkarhästar, — utan jämförelse för öfrigt, — för dem finns ingen
rättvisa på jorden.
Och likväl, hvem har inte, — om man noga rannsakar sitt minnes dunkla
gömmor, — hvem har inte någon gång under sitt lif träffat på en gammal
kvinna, som varit en lefvande teckning till den vackraste text af alla:
en glad, god och älskvärd ålderdom? Hvem har inte antingen som barn
smekts af en silfverlockig gummas mjuka och darrande händer, eller som
yngling uppmuntrats af det fina bifallslöjet kring hennes sjunkna läppar,
omkring hvilka godheten och det fina vettet ställt sina gratier på vakt;
eller som man tröstats af den på grafvens brädd stående, lutande gamla,
hvilken sett alla sina kära gå före sig ner i det tysta, och dock har
ett smålöje och ett ord af tröst kvar för den sorg som liknar ett barns
vid sidan af hennes stora sorg, hvars resultat är en ensam ålderdom? Ty
det är det märkvärdiga med gamla kvinnor, att likasom de söka sina likar
i elakhet, om de äro elaka; likaså äro de svåra att uppnå i godhet,
finkänslighet och behag, när deras lifsuppgift går därpå ut. Öfverträffas
kunna de aldrig af den finaste gubbe i världen, huru älskvärdt denne ock
må uppträda i motsats till det yngre manliga släktet.
Huru mången skrattar icke tanklöst nog åt en sådan gammal kvinnas
oskyldiga egenheter, utan att betänka att det fordras icke så liten
själfförnekelse för att kunna vara tålig och god emot ett bullrande och
själfkärt släkte, som växer upp till lifvets alla skatter och njutningar,
medan man själf går nedåt till försakelse och glömska. Det är mycket
lätt, medan man själf står midt i det varma solljuset på lifvets
middagshöjd, att skratta åt den, som med huttrande omsorg drar pälsen om
sig nere i dalarna, där skuggan redan faller tung och fuktig, och därvid
icke bryr sig om hur den ser ut eller hur den beter sig; men det är
mycket mera svårt att själf åldras med behag, och bära de ungas öfvermod
med jämnmått och tålighet. Ty de unga äro ett grymt släkte; om de visste
huru många hvassa pilar de med sitt klingande löje måtta mot de gamlas
skrynkliga hud, så skulle de skratta litet mindre och vara litet mindre
stränga, när skrattet föder bitterhet hos henne, som är föremålet därför.
Men det finns ett annat slag af gamla kvinnor, som hafva fyllt sin
bestämmelse som makar och mödrar, och som, sedan maken lämnat dem för
grafvens ro, och barnen flugit ut ur boet för att själfva med eget
arbete bygga sig nya nästen, sitta ensamma på gamla dagar och njuta
af en lugn hvila efter den trägna mödan, skapande omkring sig en ljus
och blid eftersommar, fastän vintern redan borde vara inne. De äro
lefnadsglada, älskliga väsen, dessa gummor, hvilka bära mormodersnamnet
som en hedersprydnad, äfven om barnbarnen äro långt borta, och som ofta
nog ännu äro så rika på oanvänd ömhet och kärlek, att de gärna omhulda
helt och hållet oskylda, endast af behof att skydda och hjälpa. Mången
gång äro de originella nog, dessa präktiga gummor, och det finnes hos dem
komiska drag åt hvilka man drager på munnen, på samma gång man har en tår
i ögat åt deras hjärtas godhet, hvilken bryter sig fram på tusen sätt,
fastän den ofta nog delar allt mänskligts öde, att falla med sina gåfvor
på otacksamma och oädla skyddslingar. Det är en sådan gammal präktig
gumma, den jag en gång, i ett viktigt skede af mitt lif, träffade på
min väg, som jag här vill söka skildra. Hon har länge sedan utbytt sitt
trefliga och fridfulla hem här på jorden mot det ännu fridfullare under
torfvan på kyrkogården; men om, som jag tror, hennes vänliga ande ännu
blickar ned till dem som hon i lifvet omfattade med så mycken godhet och
välvilja, så skall hon visst icke harmas öfver att jag här söker måla
hennes bild, med alla dess dagrar och skuggor. Dagrarna voro många och
skuggorna få, endast så många och så djupa som var nödvändigt för att
gifva kroppslighet åt gestalten, och i själfva dessa lätta skuggor lyste
ändå alltid hennes hjärtas godhet igenom, så som ljusfärgen alltid skiner
igenom klarskuggan på en god målning. Några mörka slagskuggor funnos
där icke, därtill var hennes sinne ännu i ålderns senaste dagar allt
för ungdomligt och hennes själ för ädel. Men — läsaren må själf döma,
sedan bilden blifvit framställd; blir teckningen icke klar, så är det
sannerligen ej den präktiga gummans fel!
2.
Hon var född mot slutet af förra århundradet, några år före utbrottet
af den första franska revolutionen, i Stralsund, af svenska föräldrar.
Själfva året 1800 gifte hon sig med en svensk sjökapten, och nu åtföljde
hon sin man på flera af hans färder till spanska och medelhafshamnarna,
samt var äfven en gång med honom öfver till Brasilien. Hon var således
en berest gumma, och det hörde man nog också på hennes samtal. Snart
blef likväl det lilla hemmet fullt af skrikande och lekande små, och då
var det slut med den unga sjökaptensfruns långresor. Hon var nu hemma
och skötte om huset, medan mannen ute på det stormande hafvet arbetade
för att skaffa bröd åt de sina. Det lyckades honom också, ty han var en
driftig, och kunnig sjöman; men dess värre var han icke lika stark som
han var arbetsam, och följden däraf blef att han i förtid arbetade ut
sig. Efter knappa tio års äktenskap lades han ned på sjuksängen, och
därifrån uppsteg han icke mera. Efter några veckors tärande plågor hade
världen en rask sjöman mindre, och en sörjande änka och moder, samt
fem faderlösa små mera. Det var ett lyckligt och godt äktenskap som på
detta sätt upplöstes af döden; men den unga änkan fick sannerligen icke
hejdlöst öfverlämna sig åt sin djupa sorg, ty de fem små munnarna ville
ha bröd, och den döde maken hade icke hunnit lämna något efter sig. Men
beslutsam och rask som hon var, förtviflade hon icke om sin och de sinas
bärgning, hon lärde sig på kort tid barnmorskeyrket, och på detta sätt
kunde hon snart nog sörja för sina barns uppfostran och framkomst i
världen. Af barnen voro fyra gossar och en flicka, som likväl helt ung
följde sin fader på vägen till det stilla hemmet. De fyra gossarna växte
däremot upp och frodades i det anspråkslösa hem som moderns rastlösa
arbete så småningom lyckades att skapa åt dem. Det var ett gammaldags
godt och ärbart hem, utan grannlåt, men med kärlek och allvar på samma
gång; det var dessutom också ett gladt hem, ty gumman älskade glädje
omkring sig, och förstod den i våra dagar nästan bortglömda konsten att
vara gudfruktig utan att vara ofördragsam, och varm kristen utan att se
gudsnådlig ut. Hennes praktik utvidgades mer och mer, och snart rådde ett
visst välstånd i det lilla boet, där sönerna växte upp till arbetssamma
och dugliga män. Den äldsta af dem blef snart en allmänt värderad och
afhållen tjänsteman i ett af stadens ämbetsverk; den därnäst flög snart
ur boet och begaf sig af till Amerika, där han inom några år som skicklig
handtverkare förvärfvade sig en oberoende ställning. De två andra sönerna
dogo ännu i skolåldern, och den pröfvade modern sväljde sina tårar,
skötte otröttad sitt välsignelserika men mödosamma kall, och gladdes åt
de två barn som hon ännu fick behålla.
På det sättet gingo många år, och hennes äldste son, hennes
älsklingsbarn, var redan en stadgad man och nu var det han som, när
gumman började tröttna, erbjöd henne ett hem, i hvilket han, tack
vare sina goda inkomster, kunde omgifva henne med en glädje och en
bekvämlighet, som hon hittills icke varit van vid. Han var en glad och
älsklig människa, denne hennes son, och han älskade att omgifva sig
med en krets af liktänkande vänner, artister och idkare af sångens
glada konst, och i denna krets var nu hans gamla mor under många år
en afhållen, värderad och outtröttlig väninna. Hon slutade med sin
praktik, och lefde nu det sorgfriaste lif hon kunde önska sig; men ingen
lycka är varaktig här på jorden, och hon väntades af den svåraste af
alla sina pröfningar, den att få följa sin äldste och mest älskade son
till grafven. Den yngre var bofast på andra sidan Oceanen, han hade
där skaffat sig hustru och barn, och han kunde icke komma tillbaka för
att vara ett stöd för sin nära sextioåriga moder. Han erbjöd henne i
stället ett hem hos sig, men gumman ville icke lämna den jord, som
gömde stoftet af alla hennes kära, hon ville dö i Sverige, sade hon, ty
hon var för gammal att byta om seder och tänkesätt. Den vänkrets, som
hennes son vetat att samla omkring sig, hyllade den gamla med vördnad
och tacksamhet, och som sonen lämnat efter sig en jämförelsevis icke
obetydlig förmögenhet, kunde gumman lefva bekymmerfria dagar, hvilka
hon hoppades icke skulle blifva så många. Himlen hade dock annorlunda
beslutit; hon fick lefva till öfver åttio års ålder, och det var under de
sista tjugu åren af hennes lif som jag i henne lärde känna den präktiga
gumma, som jag nu vill söka beskrifva.
3.
Gumman Granke, så hette hon, bebodde, då jag lärde känna henne, första
våningen af ett litet tvåvånings stenhus vid en af gatorna nära
Mosebacke. Hennes våning bestod af tre små, men mycket trefliga rum
utåt gatan, ett kök och tvenne smärre rum inåt gården, allt detta väl
instängdt inom en tung järndörr vid slutet af en lång trappa neråt
gården. Gumman bodde således alldeles för sig själf, och de tvenne små
rummen åt gården hyrde hon ut åt modern och mormodern till en af hennes
aflidne sons vänner. Hela hennes hushåll bestod af henne själf, en
tjänstflicka och en ung flicka, som var inackorderad hos henne, och för
hvilken hon på sina gamla dagar i mera än ett afseende var en verklig
mor. Den unga flickan hade en fästman, lika fattig som hon själf, och
för dessa båda unga, hvilkas förbindelse icke sågs med så särdeles blida
ögon af flickans släkt, blef den präktiga gumman i sitt hjärtas godhet en
skyddande försyn.
Gumman Granke var vid den tidpunkt, då jag gjorde hennes bekantskap, en
liten kry och fryntlig gumma på några och sextio år, med ett gladt och
godmodigt ansikte, i hvilket tydliga spår af mycken skönhet skymtade
emellan skrynklorna. Ett par klara, blå ögon blickade trohjärtadt
och vänligt fram under tämligen buskiga ögonbryn och det gråsprängda
håret vågade sig behagligt öfver en hög och ren panna under den hvita,
nystärkta mössa, som gumman ständigt begagnade. Hon var alltid mycket
fint och nätt klädd, utan att därför vilja effektera någon ungdomlighet,
eller låta påskina något öfverflöd; men hon hade den lofliga och
berömvärda åsikten, att »man kan väl försöka att se ut som folk, fast man
är gammal!»
Gumman såg gärna folk hos sig, och var ganska ofta borta. Helst trifdes
hon i sällskap med glada och hyggliga karlar, ty »Gud bevars ifrån gamla
käringar,» brukade hon säga, »dem har jag nog utaf, när jag händelsevis
tittar mig i spegeln.» Hon skydde därför icke på något sätt sitt eget
kön; men hon hade heller icke någon särdeles misskund med dess svagheter,
ehuru hon alltid höll sin räfst med dem på ett hälft humoristiskt sätt,
som förtog bitterheten af mången skarp och träffande anmärkning.
Gummans tjänstflicka hade varit hos henne i flera år, och var på sitt
sätt nästan lika originell som gumman själf. Hon var en ful, groflemmad
och klumpig figur på några och tjugu år, såg mycket illa, skrattade
mycket högt, och åtlydde namnet Augusta. För öfrigt mycket säflig och
långsam, ärlig och god som guld, och älskande sin gamla matmor som en
verklig mor, hvilket likväl icke hindrade henne att ibland rätt grundligt
förarga den gamla. Väl tio gånger i veckan brukade gumman säga: »Ja, ska
inte den där Augusta få flytta till hösten, så vore det väl märkvärdigt!»
— men när hösten kom, så blef det ändå aldrig något af. Men saken var
den att de båda kompletterade hvarandra, utan att egentligen någondera
visste af det, eller ville erkänna det för sig själf. Gumman var själfva
rörligheten, Augusta var det personifierade lugnet; gumman var häftig,
Augusta flegmatisk; gumman såg bra, Augusta illa; och när gumman ibland
snodde omkring och var ond, så skrattade Augusta med full hals, hvilket
gjorde att gumman hejdade sig i farten och blef vid godt lynne igen,
sedan hon fått gifva sin lilla hetta luft i ett: »Husch då, så hon
gafflar! passar det sig att gaffla så där, tycker du?»
»Ja, ha ha ha!» fortsatte Augusta, »frun ä’ så rolig så!»
»Du ä’ visst rolig du!» småputtrade gumman, och snodde af in i sitt inre
rum, medan Augusta, ungefär lika tyst och lika lätt på foten som en
elefant, begaf sig af ut i köket.