tjut uppe i skorstenen, och en ny salfva af snö och sot yrde omkring
så vildt, att till och med katten tog ett långt skutt från spisen och
direkt upp i fållbänken, där han började på att putsa sig på ryggen och
om tassarna, med hvilka han betänksamt strök sig om nosen och ibland
stannade på halfva vägen, medan han spände öronen utåt dörren och tycktes
liksom vänta på att någon skulle komma. Sedan mor Greta nödtorftigt
pysslat om kaffepannan, tog hon sin gamla postilla och satte sig borta
vid bordet, där fotogenlampan brann, tog rätt på sina glasögon och
började läsa juldagens evangelium. Men det ville inte gå så bra, det
drog ifrån fönstret, så att lampan flammade till och rök emellanåt, och
hur lomhörd än gumman var, hörde hon ändå vindstötarna där ute och hur
isbarken gnisslade och sprakade mot fönsterrutorna så att det lät som om
någon illvillig strykare stått där ute och kastat näftals med sand och
småsten mot stugan. Gumman blef allt ängsligare där hon satt och huru
mycket hon än längtade efter att mannen och dottern skulle komma hem,
så började hon ändå smått hoppas på att de hade stannat kvar borta på
Blidön, där hon ju visste att de hade Jansons att vara hos. Men så visste
hon ju också hur mån Österberg var om henne och hus och hem! Skulle han
väl ge sig ro att stanna, när han visste att hon var ensam hemma, och
hade han kanske gett sig af ensam och satt nu och körde vilse i ovädret
och snöstormen där ute på den ändlösa isen, där man inte kunde se handen
för sig? Ensam? Nej, ensam var han nog inte; nog hade Pålson följt
med, det var hon då säker på, och när de var två ... ja, men Pålson,
han hittade ju inte, han hade aldrig farit den vägen förr, annat än i
båt och det var någonting helt annat. Hon visste nog, gumman Greta, hur
annorlunda det ter sig när sjön går fri och när uddar och kobbar spegla
sig i vattnet, än när de ligga inbäddade i snö och när isen gör fastland
utaf fjärdarna och slår brygga öfver sunden. Och hur hon tänkte och
tänkte, så blef hon allt oroligare. Hon kunde hvarken läsa eller sitta
längre — hon måste upp och gå, gå rastlöst fram och tillbaka — så där
ja, nu kokade kaffepannan öfver, och det körde bort den andra oron för
ett ögonblick. Hon skyndade till spisen och lyfte af den litet — om hon
skulle smaka några droppar? Det var visserligen bara sumpen hon kokade
på ännu, ty inte ville hon lägga på något kaffe, innan far och Edla
komme; men det hade väl ändå något till kaffesmak, tyckte hon, och så
försökte hon med en half kopp, som hon just skulle föra till munnen, då
en ny vindstöt, häftigare än de andra, körde rätt ner genom skorstenen,
så att eldgnistor och kol flögo långt ut på golfvet och köksdörren flög
upp med en smäll, så att det dånade i motsatta väggen. Hon mera kastade
än satte koppen ifrån sig och skyndade fram till dörren, i tanke att de
voro hemma och att den yttre dörren slagit upp och att det var det som
hade framkallat luftdraget. Men det var ingen, och sedan hon gjort ett
fåfängt försök att öppna dörren utåt, kom hon igen, stängde köksdörren
och började gå af och an igen, ständigt tänkande samma tröstlösa tanke:
»Herre min skapare! Tänk om di har fari’ vilse!»
Och hon var nästan gråtfärdig; men så kom hon att kasta ögonen på katten,
och då blef hon lugnare igen. Han satt ju helt rak där uppe i fållbänken
och tvättade sig om nosen och öronen med tassen. Han putsade sig med
stora ansträngningar i brickan med den hvita fläcken, i det han slog
ryggen i krum och sträckte hufvudet bakåt; det var alldeles tydligt att
han väntade främmande.
»Tror du att di kommer snart, misse?» frågade gumman, i det hon strök
katten öfver ryggen. »Tror du att di ä’ på hemvägen, efter du gör dig så
finer?»
»Ja-am!» svarade kisse och steg upp, i det han besvarade smekningen genom
att stryka hufvudet mot gummans arm och trampa med fötterna i det mjuka
täcket.
»Ja si, då lägger jag min själ på kaffe, för dig tror jag på, misse! Du
har allt reda på dig, du, det har jag sett en gång förut!»
Och gumman lade på litet kaffe, och så länge hon höll på med det, så
hoppades hon det bästa. Men ingen kom, kaffet kokade länge sedan och
hennes ängslan ökades allt mera, och ändå värre blef den när hon fick
se att katten hade slagit sig i krum ofvanpå täcket och somnat från
alltsammans.
Således skulle ingen komma; men hvarför kommo de inte? Hade de verkligen
farit vilse, eller hade de kanske ändå stannat kvar borta på Blidön, i
stället för att ge sig ut i det fasliga vädret? Jo, visst hade de det.
Det var ju alldeles solklart att Jansons inte hade släppt dem ifrån sig
— och att i morgon, när snöstormen hade lagt sig, så skulle de komma
hem igen välbehållna och raska. Att hon inte kommit sig för att tänka
på det förut. Och visst var det söcknigt att sitta ensam på juldagen
och att inte få duka fram den rara julmaten som var öfver sedan i går
— men den kunde ju också ätas på Annandagen, för inte brydde hon sig
om något, när hon var ensam. Det var så mycket roligare att tänka på
att de hade det bra där borta, att Edla fick visa sin nya yllekofta och
att Österberg fick prata med Blidögubbarna, som han inte träffat på så
länge! Och uppkryad af den tanken, fick gumman på nytt fatt i postillan
och satte sig att läsa; men nu ställde hon lampan på dragkistan och
drog fram en stol dit, så att hon hade ljuset bakom sig och värmen från
spisen midt emot. Och hur hon satt och läste och tänkte och tittade, än
på kaffepannan och än på den sofvande katten, så slumrade hon själf till,
utan att hon visste af det.
Hon väcktes af en häftig duns, for yrvaken upp ur stolen och såg sig
förvirrad omkring. Spiselden hade nästan falnat ner, lampan stod och
smårökte, i brist på olja, och postillan hade ramlat ner på golfvet
— var det dunsen af den, som hade väckt henne? Hon kände sig stel i
alla leder och hade svårt att komma upp från stolen, och medan hon så
småningom mornade sig, började dalkarlsklockan i vrån att surra och
snarka och slutligen slå. Hon räknade — den slog tio långsamma, litet
skrällande slag, som om själfva slagskifvan varit spräckt, sen surrade
den igen och knäppte till och så var det slut. Tio slog hon! Då hade hon
ju sofvit i flera timmar — ja, då var det ingen fara med hvarken gubben
eller dottern, tänkte mor Greta, för annars hade hon inte kunnat sofva så
länge, det hade varit en omöjlighet rakt! Men i detsamma var gumman nära
att uppge ett rop af förvåning — hvad var det åt katten? Han var uppe ur
fållbänken och satt ända borta vid dörren med hufvudet mot dörröppningen
och han vände på det än åt ena sidan än åt den andra, och så tittade han
på mor Greta och så vände han det åt dörren igen, i det han jamade gång
på gång. Kunde det vara någon där ute? Var det kanske en råtta i farstun,
eller ... gumman lyssnade och lyssnade, men lomhörd som hon var, kunde
hon inte urskilja något ljud. Men nu blef katten alldeles för märkvärdig!
Han sträckte sig ut så lång han var och började krafsa med bägge tassarna
på dörren, som om han velat rifva sönder den, och så tittade han på
gumman och så krafsade han igen.
»Det står aldrig rätt te!» mumlade gumman för sig själf. »Tänk om det ä’
någe på tok nere i fähuset — eller om dörren te fårkätten har blåsi’ opp,
och fårkräkena fryser ihjäl för oss! Jag får rakt åf lof te försöka komma
ut och se efter!»
Och gumman lindade en schal om hufvudet och axlarna på sig, tände på
den gamla lyktan, som stod på spiselmuren, och gaf sig af ut i farstun
företrädd af katten, som nu satte svansen i vädret och såg så nyter
ut, som om han haft en hel råttkoloni i kikarn. Det tycktes vara ett
ögonblickligt stillestånd mellan stormilarna där ute, och när gumman
svept förklädet om lyktan för att inte blåsten skulle släcka den, fick
hon upp klinkan och skulle skjuta upp dörren. Men det var lättare sagdt
än gjordt, och först efter många ansträngningar lyckades det henne att
få upp den så pass mycket att hon kunde tränga sig ut. Katten hade redan
tagit ett språng ut i snön, som samlat sig i en stor drifva där utanför,
och när gumman väl kom ut, sjönk hon tvärt ner i den ända till knäna.
Dörren slog genast igen om henne, men hon vadade modigt framåt, fastän
den kalla blåsten, som nu tog i igen, rent af ville taga andedräkten
från henne. När hon kommit några famnar utanför stugan på vägen åt
ladugården, fick hon se katten, som med hufvudet nere i snön gräfde med
bägge tassarna, som om han velat leta upp en skatt, och med nästa steg
hon tog, stötte gumman emot något föremål som var tätare än snön och som
inte gaf med sig liksom den. Hon lyste ner med lyktan, och i gropen, som
katten krafsat upp, såg hon någonting som liknade ... Hon lyste ner igen
och skrek till:
»Jesses i himmelen! Det ä’ ju en människa vet jag!»
Hon ställde lyktan ifrån sig och började hjälpa katten att gräfva undan
snön, och allt eftersom hon lyckades få bort den ifrån hans ansikte, som
låg där under det hvita täcket, så kände hon igen fastlänningen. Ja, det
var Pålson — så långt hade han kommit, men där hade det också varit slut
med hans krafter. Och nu var det kanske alldeles slut med honom också,
tänkte mor Greta; ty hvem kunde veta hur länge han hade legat där i den
kalla bädden och om inte det hvita täcket hade kväft honom eller han
frusit ihjäl där han låg. Men beslutsam som mor Greta hade lärt sig att
blifva under ett långt och mödosamt lif, fick hon snart bort snön helt
och hållet från hans hufvud och bröst, och hon kände att han var varm
ännu, för det nästan ångade af snön som var närmast kroppen, och med
uppbjudande af sina sista krafter, stärkta som de voro af medvetandet
om den fara, som hotade hans lif, släpade hon honom med sig fram till
dörren, skyndade in i stugan efter konjaksbuteljen, slog i af dess
innehåll i en kopp och skyndade ut igen för att försöka hälla i honom
några droppar af den i sådana ögonblick kraftigt verkande drycken. Hon
lyfte upp hans hufvud i sitt knä och försökte få in koppkanten mellan
de hårdt sammanbitna tänderna. Hon hade inte tid att se efter om det
lyckades, utan hällde på ändå. Jo, han måtte ändå fått i sig något af
den bruna vätskan, ty han frustade till, ryckte häftigt på hufvudet, och
munnen öppnades konvulsiviskt. Det var litet kvar i koppen, och mor Greta
hällde på. Nu såg hon tydligt att han sväljde, och ett ögonblick därefter
skakade han på sig ånyo och öppnade ögonen till hälften.
»Hör Pålson hvad jag säger och kan han resa sig opp?» frågade mor Greta i
örat på honom.
Inte något svar. Hufvudet föll kraftlöst tillbaka igen och munnen var
sluten liksom nyss förut.
»Hur i Herrans namn ska jag bära mig åt att få in karlkräket?» mumlade
gumman för sig själf. »Och inte får jag upp dörren för den myckna snön.
Jo, vänta litet, står det inte en skofvel i farstun?» Och ut igen efter
lyktan pulsade gumman i den djupa snön, och så in i farstun efter
skofveln, och när hon kom ut med den, började hon med raska tag skotta
undan snödrifvorna, för att kunna öppna dörren helt och hållet; men i
brådskan tänkte hon inte så noga på hvart hon slängde det bortskottade,
så att när ingången väl var fri, hade hon nära på skottat igen om Pålson
på nytt. Och om det var detta som värmde upp honom, eller om det var
konjaken som kom blodet att röra sig i ådrorna på honom, det visste
hvarken gumman eller han, men när hon kastat ifrån sig skofveln och
kom tillbaka där han låg, gjorde han själfmant ett försök att resa på
hufvudet och såg på henne med öppna ögon, fastän förvirrade och matta.
»Kan Pålson försöka resa sig opp nu, om jag tar i och hjälper så godt jag
kan?» frågade hon, i det hon lutade sig ner och tog tag i hans armar.
»Ä’ ... ä’ ... jag hemma?» frågade Pålson och gjorde en kraftansträngning
att resa sig upp, men föll tillbaka i snön. »Hur har jag kommi’ hem?»
»Ja, fråga inte mej!» svarade gumman och reste upp honom på nytt. »Det
vore väl jag som skulle fråga det. Men ta i nu, så inte Pålson ligger här
och fryser ihjäl ... så där ja! det går ju, vet jag. Ja, försök inte stå
på bena, utan kryp. Jag drar så mycket jag orkar ... så där ja!»
Och efter många och långa ansträngningar hade gumman honom slutligen inne
i farstun och kunde stänga igen dörren om dem alla tre, ty katten hade
också skyndat sig in och satt nu uppkrupen i spiseln och försökte så godt
han kunde att få snön ur pälsen på sig. Därifrån såg han nu med vidöppna
ögon hur gumman Greta fick Pålson, halft dragen och halft krypande efter
sig in i stugan, där hon drog af honom de våta ytterplaggen och, glömsk
af alla betänkligheter i afseende på kön, äfven de andra och hur hon,
försiktig och van att behandla sådana som varit ute i kyla och oväder,
noga aktade sig för att få honom nära spiseln, innan hon först gnidit och
frotterat honom varm, något som Pålson, svag och halft vanmäktig som han
var, gjorde fåfänga försök att motsätta sig.
»Det vet jag visst!» utbrast gumman i det hon gned och bultade honom.
»Jag är ju så gammal så jag kan vara mor åt’en, och nog måtte jag väl
veta hur en karl ser ut! Men säg mig nu, Pålson, om han har så mycket
reda på sig, hvar ä’ di andra?»
»Di ä’ kvar på Blidön», svarade Pålson knappt hörbart, i det han kraftlös
och matt öfverlämnade sig åt hennes omsorger.
»Nå, Gud vare tack och lof för det då!» suckade gumman med hjärtat fullt
af glädje och tacksamhet. »Men hur i alla tider har Pålson burit sig åt
att komma ut för det här eländet då?»
»Jag ville inte vara kvar, och inte ville jag att mor skulle sitta här
ensammen och vara orolig,» svarade Pålson, och se’n sade han ingenting
mera den kvällen, och inte visste han heller det ringaste till sig om hur
han kommit dit, när han annandagsmorgonen vaknade i fållbänken och såg
gumman Greta sitta sofvande i en stol borta vid spiseln, medan katten
satt bredvid honom själf på täcket och spann.
8.
När gumman Greta vaknade, var fållbänken tom. I första ögonblicket mindes
hon ingenting af hvad som föregått kvällen förut; men sedan hon väl
hunnit sansa sig och börjat titta sig omkring utan att se till Pålson,
började hon tro att hon drömt hela den ruskiga historien om den i snön
hittade drängen och hela det därpå följande bestyret att få lif i honom
igen. Hon kände sig ruskig och frusen, och utan att vidare fundera på
om hon drömt eller varit vaken, började hon tända eld i spiseln, och
därefter satte hon helt maskinmässigt kaffepannan på elden. När det var
gjordt, skulle hon titta ut genom fönstret, men det var på yttersidan
öfverdraget med en tjock fäll af snö, så att det var omöjligt att se
någonting. Hon kastade då schalen på sig och gick ut för att öppna
farstudörren och se ut på gården. Den gick upp så ledigt som om ingen
snödrifva funnits till, och när hon tittade ut, såg hon till sin stora
förvåning att snön var undanskottad från farstutrappan och en nedgång
uppskottad till ladugården och grinden. Snöstormen hade upphört, och
luften låg klar och kall öfver det mjuka, hvita snötäcket, som jämnade
och inhöljde allt. En svärm domherrar, som kommit med yrvädret, hoppade
och kvittrade och spisade julkost i den stora rönnen, som stod utmed
ladugårdsgafveln, och katten, som följde med henne ut, kastade längtande
blickar upp i trädet, där de rödbröstade fåglarna lyste så granna i
morgondagern bredvid de rödgula bären.
»Jag måtte inte ha drömt ändå,» tänkte gumman för sig själf, i det hon
med välbehag betraktade de hvitskimrande breda gångarna. »För de här di
har inte gjort sig själfva, di. Det ä’ då en rapper karl, som har hunni’
med det här allare’n, och det fast han va’ halfdö i natt som var.»
Och hon såg sig om åt alla håll för att få sikte på drängen, men han
syntes inte till någonstans. Då ropade gumman med sin gälla, något
darrande stämma:
»Ä’ Pålson där? På-ål-son!»
»Här ä’ jag!» hördes det som en svag återklang borta från ladugården.
»Ska inte Pålson komma in då och få sig en tår kaffe?» ropade gumman på
nytt, sedan hon med handen för örat mödosamt uppfattat svaret. »Det kan
han behöfva, tycker jag!»
»Kommer strax!» svarades det på nytt, men det hörde gumman inte alls, och
orolig öfver att hon ingenting förnam, drog hon schalen tätare om sig och
gaf sig af ner till ladugården, där dörren stod på glänt och snön endast
var undanskottad på ena sidan, som om någon tröttnat midt under arbetet.
När hon kom in, såg hon vid den gråa dagern där inne att korna stodo och
mumsade på sitt hö och att hönsen redan käbblade om sitt korn, men Pålson
kunde hon först inte upptäcka. Slutligen fick hon likväl sikte på honom,
där han satt på en klisäck borta i mörkaste vrån bredvid väggen till
fårkätten, satt med utsträckta ben och skofveln i hand, lutande ryggen
mot väggen och blek som ett lik. Det klack till i gumman och hon skyndade
fram till honom så fort hon förmådde.
»Hur i Herrans namn ä’ det fatt, kära Pålson?» frågade hon, i det hon
böjde sig ned emot honom.
»Hå, jag blef bara lite trött utaf skottningen!» svarade han långsamt och
försökte resa sig upp.
»Hvad skulle han sta’ med det då för? Det kunne väl ha vuri’ te längre
fram på da’n!»
»Hur skulle mor då ha kommi’ te lagåln?»
»Hå, jag hade väl fått frakta mig så godt jag kunna’! Men ta i mig nu och
försök på te stiga opp, så Pålson får komma in i värmen igen!»
Och med gummans tillhjälp kom han verkligen på fötter, men hade hon inte
fått så stadigt tag om honom som hon fick, så hade han bestämdt ramlat
omkull igen.
»Jag ä’ bara litet yr i hufv’et,» sade han och torkade sig med afviga
handen i pannan, där kallsvetten bröt fram, »men det går väl öfver, när
jag fått litet i mig.»
Och långsamt gick det att komma in, men slutligen hade gumman fått honom
med sig in i stugan och ned på stolen vid bordet, på hvilket hon nu
satte fram kaffekopparna och konjaksflaskan.
»Pålson skulle ta sig en droppe åf det där starka, det skulle bestämdt
göra honom godt!» menade mor Greta och satte fram ett glas.
»Nej tack,» pustade Pålson mödosamt, »det ä’ allt bäst att jag går opp på
kammarn och hvilar mig.»
»Hvad ska han på kammarn och göra? Lägg sig här, vet jag, så kan jag si
om honom, i fall det ä’ någe’ han behöfver.»
»Det ä’ ingenting jag behöfver, annat än hvila mig, och får jag bara det,
så ska jag nog vara i ordning te eftermidda’n igen.»
»Ja, men en kopp kaffe ska då Pålson ha i sig — se här, drick den nu,
medan jag går opp och sir om hur det ä’ där oppe. Det ä’ väl så kallt,
tänker jag, så Pålson inte kan vara där.»
»Det ä’ inte så kallt som det va’ i går ute på isen!» svarade Pålson på
sitt vanliga långsamma sätt, »och här inne ä’ det för varmt.»
»Hvad ä’ det med näfven?» frågade gumman, som såg att han hade en klut om
vänstra handen, »har Pålson gjort illa sej?»
»Ånej, fingrarna ä’ bara litet vissna på mig,» svarade Pålson; »men jag
har snö om nu, så det ger sig väl.»
»Jesses då — han har väl inte kylt näfven på sig heller? Får jag si!»
»Ånej, det ä’ ingen nö’ med den! Ja’ ska ta med mig en skål snö dit
opp, så har jag te lägga om en. För det ä’ då bra med kyla, att en kan
ta’ boten där en tagi’ soten! Ja, tack nu för kaffet, mor, nu går jag
opp och lägger mej, och bry er inte om mig nu, så ä’ jag nog kry igen i
eftermiddag, när Österberg kommer hem.»
Därmed gick han ut, och gumman hörde honom långsamt stöfla upp för den
branta trappan till kammaren där uppe på vinden, där hon sedan hörde
honom stöka omkring med osäkra steg, till dess det blef alldeles tyst.
Men när det hade gått en halftimme eller så, kunde gumman ej styra sin
oro, utan tog af sig skorna, drog på sig ett par yllestrumpor till och
tassade af uppför trappan för att se hur det var med honom. Men när hon
kom in i rummet och fram till sängen, såg hon att han sof, och så gick
hon tillbaka ned igen lika tyst som hon kommit.
Fram på middagen klädde hon på sig så mycket varmt hon kunde och gaf sig
af ut för att se, om inte mannen och dottern skulle komma. Hon gick ned
till notbron, vadande i den djupa snön och tittade ut åt fjärden. Det
blåste ännu tämligen hvasst, och den lösa snön yrde upp ifrån marken på
vägen dit, men där nere, där det var lä af den höga udden utåt sjön,
såg hon underliga gropar i snön, gropar som yrsnön inte hunnit fylla,
och emellan dem långa fåror, som om något stort djur tumlat där ömsom
och ömsom släpat sig fram i nyckfulla krokar, så tumlat omkull igen och
lämnat märken efter sig nästan i ringar. Medan hon undrade öfver detta,
och det slutligen flög i henne att det kunde vara spåren efter Pålson och
hans vandring i den bitande snöstormen, hörde hon ett muntert gnäggande,
och när hon tittade upp och utåt viken, såg hon Grålle, som i rask fart
kom springande, så att snön yrde om honom där ute på isen, och vid en
krok som han gjorde såg hon också att både Österberg och Edla voro med.
»Nå, Gud vare tack och lof att di ä’ hemma!» utbrast gumman och viftade
med schalhörnet allt hvad hon förmådde; »kan man nu bara få Pålson
på benen med, så ska det väl ändå bli likt jul, fast det ä’ på sista
beslute’.»
Snart körde åkan upp på stranden bredvid bron, och det första Österberg
sade, när han stannade midt för hustrun där nere, var:
»Ä’ Pålson hemma, du Greta?»
»Ja då, nog ä’ han hemma, käraste du ... men hur han har kummi’ hem, det
...»
»Ja, det får vi språka om se’n!» ropade Österberg och drog ett djupt
andedrag af tillfredsställelse; »jaså, så han ä’ hemma! Den förbaskade
envetingen, som skulle ge sig åf i ett så’nt väder!»
»Det var ju för mors skull!» sade nu Edla med ovanligt blid stämma,
i det hon tittade fram ur sina schalar, öfver hvilka hon hade svept
hästtäcket för att skydda sig för blåsten.
»Ja, jag vet väl det! Men sätt dig opp nu, Greta, och stå inte här och
förkyl dig.» Och därmed tog Österberg gumman sin om lifvet, lyfte upp
henne i åkan och ställde sig själf på medarna, och så bar det af uppför
backen i rykande fart.
»Nu kan jag si att Pålson ä’ hemma!» utropade han, i det han tittade på
de breda gångarna; »och har han orka’ med den här snöskottningen redan,
så ä’ det väl ingen fara med honom, tänker jag. In med er nu, så får jag
sköta om Grålle och ge’n litet te bästa, och se’n ska vi väl si hur det
ä’ med fastlänningen, som kunde ta sig fram i skärgåln på en tocken dag
som i går.»
När Österberg kom in efter en god kvart — för det tog tid både att torka
Grålle och ge honom en god portion gröpe och hafre och fylla hela krubban
med hö — så hade mor Greta redan talat om nattens äfventyr för Edla,
och nu fick hon tala om det igen för gubben sin, och det gjorde hon så
gärna, för ju mera hon tänkte på det, desto styfvare tyckte hon det var,
att drängen kunnat leta sig hem ensam, och att han gjorde det för hennes
skull, det gjorde inte bedriften sämre i hennes ögon.
»Ja, jag ska då aldrig säga att han ä’ någon dålmåns!» utropade Edla,
som var förargad på Blidöpojkarna därför att de tagit sig för mycket
till bästa och blifvit bråkiga fram på natten; det var till och med en,
som kört in henne i en vrå i farstun och prompt velat kyssa henne, och
det fast han luktat brännvin så man kunnat storkna; — nå, han hade då
också fått sig en sittopp, så han nära på blifvit nykter på kuppen; men
det hindrade inte att Edla var lika förargad — och när hon nu tänkte på
Pålson, som i stället gifvit sig af hem och vågat lifvet för att modern
inte skulle behöfva vara orolig ...
»Nej, tockna går inte sådana vägar, di!» sade Österberg, »och hur han
burit sig åt att komma från Måskobben och hit, det begriper jag då inte
på villkor!»
När Österberg sedan kom upp till Pålson, låg denne i brinnande feber
och trodde att det var Måskobbarn som ville hindra honom att bege sig af
hem; han slog vildt omkring sig med bägge händerna, och när kluten vid
den häftiga rörelsen flög af och Österberg kastade en blick på drängens
vänstra hand, blef han förskräckt öfver att se de gulhvita, skrynkliga
fingrarna, och sedan han förgäfves väntat på att bli igenkänd af den
yrande, gick han sakta ut igen och kom ner i stugan till Greta och Edla,
som skyndade emot honom och nästan med en mun frågade hur det var där
uppe.
»Å, det är skralt nog, det!» svarade Österberg betänksamt och ref sig
bakom örat; »och ä’ det som jag tror, så får jag allt spänna för Grålle i
morgon igen och ge mig af me’n till Norrtälje.»
»Nej kors då! Vi måtte väl kunna sköta om’en själfva, vet jag! Ta ut’en
nu i kylan, det vore ju te ta lifvet åf’en me’ samma.»
»Ja, kära far, det går rakt inte an!» instämde Edla ifrigt; »jag ska nog
pyssla om’en, jag — och mor med.»
»Det ä’ nog bra, det,» menade Österberg; »men, sir ni, han har frusi’
bort vänstra näfven på sig och det lär ni inte kunna reda er med! Ja si,
aldrig hade jag då fari’ te Blidön, om jag hade kunnat tänka mig att hela
juldansen skulle sluta me’ lasarette’!»
9.
Och det blef onekligen slutet, och när Pålson kom hem igen i början af
februari, så hade han två fingrar borta på vänstra handen, men för öfrigt
var han kry och rask och inte stort blekare än vanligt. Österberg var
efter honom dit, sedan han blifvit utskrifven, och när de kommo hem till
Skärlöga om dagen, så tog mor Greta emot Pålson som om han varit hennes
köttslige son, och Edla räckte honom bägge händerna och såg på honom med
tårar i ögonen och frågade så riktigt vänligt och hjärtligt hur det stod
till och om han hade haft det mycket svårt där borta.
»Å nej, inte så värst!» svarade Pålson lugnt; »se’n di väl knipsat åf
fingrarna, gick det väl för sig.»
»Stackars Pålson!» ömkade sig gumman Greta och klappade honom så vänligt
på högra axeln; »hur ska han nu kunna reda sig?»
»Å, så länge han har tummen och pekfingre’ kvar, så är det ingen nö’!»
utbrast Österberg, som ville ge samtalet en gladare vändning; »Holmberg
på Yxlan miste hela vänstra näfven han, men han reder sig med den högra
och mun, och likare skräddare får di titta efter.»
»Jojo, men se grofsysslorna,» menade Greta; »di ä’ värre, di.»
»En får väl öfva opp sig,» sade Pålson lugnt. »Och blir jag för skral ve
noten, så får väl Österberg se sej om efter en ann’ te vår’n.»
»Det värsta ä’ att om Pålson ska te och gifta sig, så har han ingenstans
te sätta ringen,» fortfor Österberg, som ovillkorligen ville vända saken
i skämt.
»Nå, den måtte väl kunna sitta lika bra på pekfingre’,» inföll Edla, som
också ville säga något muntrande, för att icke behöfva börja storgråta,
som hon kände stor lust till när hon såg på den stackars fastlänningen,
där han stod med vänstra handen i kavajfickan.
»Nog blir det bra med det,» återtog mor Greta; »men Pålson ska aldrig
tala om att vi skulle ta oss en ann’ karl. Eller hur du, gubben?»
»Nej, så vida han inte har gifve’ sig håle på att han prompt inte vill
bli kvar,» svarade Österberg; »annars tänkte jag väl att vi skulle få
behålla’n te döddagar. Och nu har jag ett förslag att göra Pålson, och
det får han inte säga nej te, för då blir vi inte go’a vänner längre.»
»Hvad skulle det vara då?» frågade denne och såg förvånad ut.
»Jo, det skulle bara vara det, att från och me’ i dag så ä’ inte Pålson
våran dräng, inte ... utan vi fiska på hälften hvar och hjälper hvarann
så godt vi kan. Och så betalar jag Pålson för hvad han gör åt mej, och så
betalar Pålson hvad han äter hos oss, och husrumme’ det delar vi. Tycker
Pålson att det kan gå ihop, så ä’ det sagdt och gjordt me’ samma, och
Greta tycker nog som jag, det ä’ jag då tvärsäker på.»
»Ja, kära gubben min, det gör jag visst det.»
»Nej, det är för mycke’, Österberg! Det kan jag inte ta emot.»