lade bort: hon vaknade alltid klockan fyra hvarje morgon, och det första
hon gjorde när hon kommit upp, var att hon tittade ut genom fönstret
för att se efter hvad det var för vind för dagen. Hon hade nämligen
Optiska telegrafhusets vindflöjel midt framför sig, och den försummade
hon aldrig att rådfråga vid viktiga tillfällen, liksom hon heller
aldrig underlät att jämföra sina klockors gång med tidkulans fällande
på navigationsskolans tak. När gumman vaknade klockan fyra, uppstod
merendels följande samtal mellan henne och den yrvakna Augusta, som under
den mörka årstiden alltid måste tända på en stryksticka för att se hvad
klockan var:
»Kors i alla tider!» mumlade gumman för sig själf, i det hon vaknade; »nu
ä’ klockan bestämdt sju ... och den Augusta, som inte vaknar! Augusta!»
»Hu...um!» svarade Augusta halfsofvande.
»Augusta då, vill du genast vakna och se efter hvad klockan är!»
»Hm!» sade nu Augusta betydligt kortare, hvilket bevisade att hon var vid
dåligt lynne öfver att blifva väckt; »hon är väl fyra, kan jag tro!»
»Vill du genast se efter!»
»Jaha!» ratsch, och så tände hon på en stryksticka, »ja, hvad sa jag,
hon är strax fyra ... om frun hade lugnat sig en stund till, så hade hon
slagit ute i salen.»
»Hm, det var märkvärdigt att klockan inte är mera, jag trodde bestämdt
att hon skulle vara sju eller half åtta.»
»Ha, ha, ha, ja si frun ä’ då alltid så rolig, så!» skrattade nu Augusta
med full hals, hvilket bevisade, att hon var riktigt vaken.
»Vill du vara tyst, gapmaja! Begriper du inte, att du väcker mamsell
därute? Tänd på ljuset nu åt mig och gå sedan och lägg dig igen, jag ska
läsa litet, jag, för nu kan jag i alla fall inte sofva längre.»
Och därmed lade gumman sig att läsa, och Augusta somnade genast som ett
godt barn. När nu klockan led fram mot sex blef gumman litet sömnig igen,
lade bort boken och blåste ut ljuset samt slumrade snart in.
Men morgonsömnen är en skälm, och dagen började redan blicka in i gummans
kammare, då hon hastigt väcktes af något buller från gatan. Hon satte sig
häftigt upp och lyssnade, då Augustas jämna snarkningar nådde hennes öra,
och nu var det med sin starkaste stämma som gumman ropade:
»Augusta! Kors i Herrans namn, där ligger hon och sofver ännu och jag
hör att mamsell är oppe därinne! Det är då riktigt skam! Vill du genast
skynda dig opp och laga att du får på kaffepannan! Ja se, bara för att
jag nu händelsevis slumrade till litet, så ...»
»Kors klockan är ju inte åtta än,» svarade Augusta lugnt som alltid, i
det hon började kläda sig.
»Jaså, hon skulle kanske vara det, och du ligger som en annan latmaja och
drar dig! Det fattades bara att hon skulle vara _slagen_ åtta till på
köpet.»
»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta, »frun ä’ så rolig så!»
»Vill du genast ge dig af ut i köket, annars skall jag bli så lagom
rolig, ska du få se!»
»Jaja, bara jag får på mig litet, så ska jag nog gå,» menade Augusta.
»Ja, skjuts tänker jag inte bestå dig!» puttrade gumman.
»Ha, ha, ha ...»
»Vill du tiga, du låter ju som en brandvakt.»
»Ha, ha, ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta utan att genera sig, i
det hon begaf sig af ut i köket.
»En faslig människa att sofva länge, och så hon skrattar sen! Ja, vänta
mig, i vår ska jag väl göra mig af med henne. Jag kan undra hvad det är
för vind i dag? Syd-sydväst! Hm, hm, det var då också en faslig sunnan,
som aldrig tar slut. Jaså, han drar sig litet mer åt väster ser jag, nå,
då kommer han kanske på norr fram på dagen, så man kan få litet klarare
väder!»
Efter en liten stund såg den unga flickan, som bodde i rummet utanför
gumman, huru denna, klädd i en liten kort underkjol och med nattmössan
ännu kvar på hufvudet, fnurrade af igenom hennes rum för att skynda på
Augusta med kaffet.
»Kors, kära barn, ä’ hon redan oppe?» brukade då gumman säga, »och den
där välsignade Augusta har försofvit sig igen.»
»Bästa tant, det är ju ingen tid förliden.»
»Å, jag tycker en kopp kaffe kunde minsann behöfvas, jag! Jag undrar hvad
hon gör nu!» och så bar det af ut i salen, där gumman bultade på dörren
utåt förstugan: »tap, tap, tap!» tre raska och tämligen hårda slag, dem
Augusta aldrig låtsade höra, hvarken första eller andra gången. Sedan
bultningen var gjord, snodde gumman återigen af in i sitt rum, sedan hon
i förbigående hört efter hur den unga flickan mådde, och hvad hon hade
för åsikter om väderleken för dagen.
Detta upprepades hvarje morgon; men alltid med några nya variationer,
som gjorde att det icke blef enformigt. Längre fram på förmiddagen gick
gumman ut i staden, antingen för att handla upp till sitt lilla hushåll,
eller också på auktioner, hvilka hon varit van att öfvervara i många
år. Saken var nämligen den, att gumman förut varit medintressent i en
klädmäkleriaffär, som föreståtts af en medelålders mamsell, hvilken
förut, under sonens lifstid, varit i huset hos henne. Nu på gamla
dagar hade hon visserligen upphört med medintressentskapet, men hon
intresserade sig fortfarande för auktionerna. Det egna med den annars
alltid så glada och fryntliga gumman var dock att hon vid hemkomsten från
dessa förmiddagsvisiter å Stadsauktionskammaren alltid var vid dåligt
lynne, hvilket dock snart gick öfver i hemmet, och aldrig hindrade henne
från att, drifven af vanans makt, göra om de förargliga visiterna. Gick
gumman däremot ut på eftermiddagarna, så var hon alltid vid godt lynne,
när hon kom hem igen. Det var endast när hon skulle taga på sig för att
gå, som hon då hade en liten öfvergående förargelse, och det var därför
att Augusta alltid ville bylta på henne så många öfverplagg som möjligt,
för att hon inte skulle förkyla sig.
»Du måtte tro, att jag är nittio år, du!» brukade då gumman säga; »hm,
jag ska väl inte se ut som ett trasbylte heller när jag kommer till folk!»
»Jaha, men si frun får inte förkyla sig! Tycker frun det?» menade
Augusta; »ta åtminstone en schal till inunder, om frun inte vill ha
pälsfodret.»
»Ah, du ä’ tokig! Vill du låta bli och komma med den där otäcka schalen!
Jaha, kunde jag inte tro det, att hon skulle skrynkla till kragen för
mig! Nu måtte jag se ut som ett åkerspöke om halsen!»
»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta med full hals, »så rolig frun ä’!»
»Vill du hålla mun på dig? Se efter att mössbanden komma in under
väderhufvan, hör du det ... det blåser ute, och jag har inte lust att
komma och flagga som en annan galeas! De finns nog de som flagga ändå,
utan att jag behöfver vara tokig!»
»Ha, ha, ha!»
»Seså, gaffla inte nu, utan kom och stäng järndörren, det är bättre.»
»Ska jag inte komma och hämta frun?»
»Hämta mig? Nej, jag tackar, jag kan nog gå själf, det behöfs inga
hämtningar! Du måtte riktigt tro, att jag ä’ barn på nytt, du.»
»Nej, men si, om det hände frun någonting, så skulle jag bli så ledsen,
så ... för si, när man ä’ gammal som frun, så ...»
»Det vet jag visst! Jag ä’ inte så lastgammal, att jag inte kan sköta mig
själf! Hjälp mig på med galoscherna nu, och stå inte där och titta i kors
på ljuset så att tårarna kommer i ögonen på dig! Adjö, adjö, och akta att
ingen tar bort dig och mamsell, medan jag ä’ borta!»
»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta på nytt, »så rolig frun ä’! Mig lär min
själ ingen vilja ha ... och vill di ta mamsell, det ska vi då bli två om!»
Och ännu långt efter sedan gumman kommit ut på gatan, skrattade Augusta
åt hennes sista afsked, och tyckte att frun var så rasande rolig, hvilket
likväl icke hindrade henne att, om gumman händelsevis dröjde en kvart
öfver den vanliga tiden, med den största oro springa till fönstret ett
par gånger i minuten för att i reflexionsspegeln se efter om hon inte kom.
4.
Bland andra den präktiga gummans meriter var äfven den att hon utöfvade
en efter sina tillgångar ganska storartad välgörenhet; men icke den
braskande välgörenhet som äflas att göra väsen af sig, utan denna tysta
och stilla, som nästan älskar att dölja sig, liksom beginge den ett fel.
Det fanns i den fattiga Katarinatrakten en mängd utblottade familjer, som
hon alltid såg om och plockade till mat och penningar så ofta hon kunde;
men hon gaf högst ogärna sådana tiggare, som kommo och ringde på hennes
dörr. Augusta var i det afseendet mycket hjärtnupnare än gumman själf,
och när det ringde vid järndörren och någon fattig stackare uppenbarade
sig, kom hon alltid in till gumman med andan i halsgropen, och ropade
med sin gälla röst:
»Frun!»
»Nå hvad är det nu då? Är elden lös, efter du kommer så där flygande?»
»Nej, men ser frun, det står en fattig stackare där nere och tigger. Han
frågar om frun har några strumpor att ge honom?»
»Nyttjar jag karlstrumpor, jag?»
»Ha ha ha ...»
»Gaffla inte nu igen! Hvad är det för en?»
»Det är en äldre karl; han säger att han har hustru och barn hemma, och
ingenting att ge dem att äta, säger han.»
»Det är vanliga visan, det ... jag kan undra hvar han bor, jag?»
»Jo, han sa att de bor i en vedbod borta vid Hammarby tull.»
»Jaså, ja, du kan ge honom en bit bröd och litet utaf det där
buljongsköttet, som var öfver se’n i går, och så kan du fråga honom efter
husnummern, och säga honom med detsamma att han inte får gå och tigga vid
dörrarna, och att det inte är värdt att han kommer igen, hör du det!»
»Jaha, frun. Ska jag fråga honom efter husnummern?»
»Ja, jag sa ju det! Aldrig minns du längre än näsan är lång! Skynda dig
nu!»
Och när Augusta väl var ute, satte gumman sig vid reflexionsspegeln för
att se efter hur tiggaren såg ut; när hon sedan fick veta husnummern,
brukade hon nästan alltid säga liksom för sig själf:
»Å, den där såg minsann inte så eländig ut, det ä’ väl en sådan där, som
inte ids arbeta, kan jag tänka. Det är aldrig värdt att tro sådana där
mer än jämnt.»
Därpå höll hon en lång föreläsning för Augusta om hur nödvändigt det var
att akta dörrarna för sådana där, och att hon icke fick ge dem något,
när hon icke själf vore hemma, och mera sådant. Den som icke kände den
präktiga gumman, kunde tro att hon var den obarmhärtigaste människa i
världen; men framåt skymningen skulle gumman gå bort till någon bekant,
och hon gick då och stoppade och snodde både länge och väl i köket och
skafferiet och uppe på vinden i några djupa byrålådor, och när Augusta
med sin vanliga naivetet sporde henne, hvart hon skulle taga vägen, och
hvad hon letade efter, så snäste hon alltid af henne med ett:
»Det rör dig inte! Får jag kanske icke sticka näsan utom porten utan att
be dig om lof? Ta in min kappa nu och gamla hatten, det är inte värdt att
ta den nya, när man går så här i skymningen. Jag ska bara springa ner
till Södermalmstorg litet.»
Efter en stund bar det af med gumman, och hon hade då alltid under
kappan ett litet knyte eller en korg, som hon omsorgsfullt dolde för de
hemmavarandes blickar, nästan som om hon gjort något ondt.
»Nu gick frun bestämdt bort till di där vid Hammarby tull,» sade Augusta
till den unga flickan; »det ska ingen få veta’t, förstås; men jag såg att
hon stack ner bröd och kött i korgen, jag. Ha ha ha, hvad hon är rolig
ändå, frun! Hon tror att en inte begriper.» Och därmed gick Augusta ut i
köket, förtjust öfver gummans rolighet och sin egen klyftighet.
Sådana scener upprepades merendels ett par gånger i veckan, och i
synnerhet emot jularna, blefvo de allt tätare. Men för hvarje gång som
gumman kom hem ifrån en sådan exkursion, var hon allvarligare och tystare
än vanligt. Ibland hade hon floret nerfälldt för att man icke skulle se
att hon hade gråtit, och nästan alltid stängde hon in sig i sitt rum en
halftimme eller så omkring, sedan hon kommit hem. När den halftimmen var
förliden, kom hon åter ut, och nu satte hon sig i den unga flickans rum
och lät Augusta laga i ordning tebordet, och medan teet dracks, kunde hon
ofta nog för sin unga hyresgäst omtala hvilka scener hon varit vittne
till.
Sedan detta var förbi, började gumman lägga sin vanliga patiens, och
under tiden brukade hon, isynnerhet om hon var vid riktigt godt lynne,
och det var hon nästan alltid, berätta åtskilliga händelser från sitt
förflutna lif, isynnerhet om något under samtalet yttradt namn eller
något händelsevis fälldt ord erinrade henne om det förflutna. Gummans
minne var nämligen rikt späckadt af händelser från hennes ungdom och
från den praktik, som hon under loppet af så många år utöfvat inom en
mängd ganska betydande familjer i hufvudstaden. Hon rådfrågades ännu
ofta vid mera invecklade fall till och med af hennes yngre yrkessystrar,
som, fastän de hade bättre undervisning att tillgå, likväl gärna togo
sin tillflykt till den gamlas bepröfvade erfarenhet. Det var mycket
intressant att höra gumman omtala sina observationer från de många olika
hus inom hvilka hon utöfvat sitt kall.
»Se jag skall säga,» brukade gumman då ofta yttra, i det hon nästan
mekaniskt blandade de många kortlekarne till patiensen, »har man i mitt
yrke ögonen öppna, så kan man allt få reda på åtskilligt, som just inte
yppas i hvardagslag. Vid de tillfällen då vi äro af nöden i ett hus,
glömmer man i allmänhet bort att taga på sig söndagsminen, och det som
för världen kan se både grant och ståtligt ut med besked, det är så
lagom präktigt, skall jag säga. Om jag hade haft tid att teckna upp
alla underliga händelser och öden som jag varit vittne till under min
trettiåriga praktik, så skulle det kunna göras en ganska märkvärdig roman
utaf det, och inte skulle den bli oläst af brist på omväxling, det vill
jag gå i god för!»
Som i allmänhet alla gamla, kunde gumman mycket lätt glömma saker, som
tilldragit sig under den närmaste tiden, då hon däremot alldeles klart
och tydligt kom ihåg sådant som passerat för trettio à fyrtio år sedan.
De stora händelserna från århundradets början mindes hon särdeles väl.
Sveaborgs fall, Gustaf Adolfs afsättning, Karl Augusts död, Fersens mord,
Karl Johans hitkomst, och föreningen med Norge; allt detta mindes gumman
som om det hade varit i går. Änkedrottning Josefinas hitkomst 1823 som
Sveriges och Norges kronprinsessa, tyckte hon hade händt för ett par år
sedan, och hon kunde mycket väl draga sig till minnes sådana saker som
Dramatiska teaterns brand, och den stora branden på Blasieholmen, då
Skeppsholmsbron och kyrkan äfven fattade eld och förstördes.
Fick man henne att tala om dessa och snarlika händelser, då var gumman i
hög grad både intresserad och intressant. Hon började då alltid med något
minne från sitt eget lif som på något sätt sammanfogades med det större
minne om hvilket hon talade, och det var med ögonen riktade på en och
samma fläck och skakande på sitt åldriga hufvud, som hon berättade hvad
hon upplefvat.
»Jag minns så klart och tydligt när Dramatiskan brann ... min yngsta
gosse låg just sjuk och jag satt och grät vid sängen, för han var mycket
illa däran utaf samma bröståkomma, som tog bort honom ett par år därefter
— då jag hörde det första klämtslaget från Katarina kyrka. Vi bodde den
tiden på Katarina östra kyrkogata, där naturligtvis alla skeppare skulle
bo, för att komma åt att se strömmen från sina fönster, och jag sprang
ifrån gossens säng och fram till fönstret, och aldrig glömmer jag den
synen jag då såg. Hela strömmen, staden, slottet och Skeppsholmen voro
upplysta som af den grannaste illumination, och lågorna stodo högt ut
öfver de fyra tornspetsarna på huset. Gossen min vaknade utaf skenet från
branden och blef så förskräckt, så jag trodde han skulle få slag ... och
jag måste ta och bära honom till fönstret för att han skulle bli säker
på att det inte var huset bredvid, som han trodde, för han yrade allt
litet, ska jag säga. Och Gud vet om inte den förskräckelsen gjorde honom
godt, för dagen därpå var han bättre och inom några dagar var han uppe ur
sängen igen. Ja, det var en faslig eld, och så många stackare som blefvo
innebrända se’n. Och flera hade blifvit det, om inte Lars Hjortsberg,
Gud signe honom, hade varit så lugn, så att publiken inte trodde att
det var någon fara på färde. Ja, se Lars Hjortsberg, det var en aktör
det! Jag glömmer honom aldrig i Grefvarna Klingsberg, och i Bildhuggaren
eller Ondsinta hustrun sedan! Det var alldeles omöjligt att låta bli och
skratta åt honom, hur ledsen man än var. Och min äldste son började redan
då att, så ofta han kunde, gå på spektaklet och ville alltid ha mig med
sig förstås, och som det var det enda nöje vi hade råd att kosta på
oss, så begagnade vi oss också af det så mycket som möjligt! Jag hörde
Jenny Lind, jag, när hon debuterade som Agatha i Friskytten, och den
kvällen går aldrig ur mitt minne. Jag kommer också mycket väl ihåg när
lärftskrämarna hvisslade ut Dahlqvist, och när han sedan kom igen och
spelade i ’Trettio år af en spelares lefnad’ ... den rocken som han hade
på sig som Varner, när denne kommer som tiggare i sista akten, den hade
jag skaffat honom från klädståndet ... se, han umgicks med son min, han
också, liksom en hel mängd af de andra aktörerna, och han var min själ
inte så tragisk då, som han var på teatern inte. Och Hyckert se’n! Två
dar innan han sköt sig, var han på middag hos son min, och var så glad
som om han tänkt få lefva tills han blifvit hundra år!»
På detta sätt kunde gumman hela timmarna sitta och berätta om hvad som
händt under hennes förflutna dagar. Jag kom ibland i sällskap med den
unga flickans fästman dit upp, och blef snart vän med den gamla, ty
merendels var det jag ensam, som hörde på gummans berättelser; de unga
tu hade troligen en hel mängd mycket intressantare saker att tala om och
tänka på, där de sutto hviskande och förtjusta i ett soffhörn, medan
gumman och jag höllo oss till stolarna omkring det lilla tebordet. Den
gamla, präktiga gumman var likväl inte på minsta vis missnöjd öfver deras
fåordighet och tankspriddhet när det gällde vår konversation, tvärtom.
»Hvad skulle det vara för kärlek,» plägade hon ofta säga, när fästmannen
helt förlägen ursäktade sig med att han inte hört någon fråga som gumman
ställt till honom; »hvad skulle det vara för sorts kärlek, om ett par
unga förlofvade skulle ha ro att sitta och höra på hvad en gammal gumma
pratar? Kuttra ni, vi prata nog, vi. Ni ska inte tro att jag ä’ så
rasande gammal af mig, att jag helt och hållet glömt bort hur det var,
när jag var ung.»
5.
En afton när gumman Granke yttrade sig ungefär på det sättet, tog jag mig
friheten att fråga:
»Nå, men säg mig, hur var det när fru Granke var ung?»
»Hå kors, det var mycket olika mot nu för tiden det, utom i ett fall.»
»Hvilket då?»
»Jo just i det fallet som vi nyss talade om. ’En ung mans väg till ena
pigo’ var då ungefär den samma som den är nu i dag, och troligen har den
väl varit sig lik i alla tider.»
»Kommer fru Granke ihåg hur frun blef bekant med sin salig man?»
»Om jag kommer ihåg det? Herre min Gud, tror herrn att en kvinna glömmer
sådant, om hon också blef aldrig så många hundra år? Den som tror det,
den känner oss illa. Vi kunna glömma mycket, vi också, liksom karlarna;
men aldrig glömma vi något som har sammanhang med honom som vi fästat
oss vid, sak samma om han blifvit vår make eller inte. Jag minns nog
när Granke lefde, jag ... när vi sutto och talade om det förflutna,
de få stunder jag fick ha honom hemma! Hur jag mindes hvarenda liten
omständighet vid vårt första sammanträffande, hvart ord som fälldes —
och han satt och hörde på han, och mindes ingenting! Men det är så med
karlarna, de ha så mycket annat och viktigare att tänka på, så man får
inte undra på det, och ingen förståndig hustru får stöta sig på det; vi
kvinnor, vi känna ingenting viktigare än vår kärlek, vi! Men nu pratar
jag igen ... hvad var det som herrn frågade mig om?»
»Jo, om fru Granke mindes hur frun blef bekant med sin man?»
»Ja nog minns jag det, det är som det skulle varit i går, fast det är
öfver femtio år se’n, ja, det är det visst det! Och nog kan jag tala om
den historien, om ni har lust att höra på den ... ja, gör er inte till,
ni, mitt förlofvade herrskap, och försök inte att inbilla mig att ni hör
på ... innan jag sagt tio ord så ä’ ni ute och flyger uppåt väggarna
igen!»
»Nej, nu kan tant vara säker om att vi ska höra på,» försäkrade den unga
flickan, i det hon gjorde fåfänga ansträngningar för att draga sin hand
ur fästmannens, som däremot inte visade den allra ringaste goda vilja att
å sin sida släppa hennes.
»Jo jag tycker jag ser det,» menade gumman, i det hon godmodigt och
leende blinkade åt mig, »men det är detsamma. Jag vet att jag har alltid
_ett_ par öron åtminstone, som höra på hvad jag har att förkunna.»
»Och det med största uppmärksamhet, det kan jag försäkra frun!»
»Ja det tror jag nog, men var så god och inte sätt in det i någon pjäs,
det anhåller jag om, för jag vill inte vara något spektakel för publiken.»
»Tycker frun det!»
»Ja, jag tror aldrig de här författarna mer än jämt. Men, skämt åsido,
jag ä’ väl inte så rädd heller som det låter. Se nu var det så att min
mor dog, när jag var helt ung, och att jag skötte hushållet för min far,
som var handskmakare i Stralsund, och vi bodde i ett litet hus helt nära
hamnen. Den som har varit i Stralsund, vet att det går en gata ifrån
gamla rådhuset och neråt hamnen, och den gatan slutar med ett stort och
mycket underligt hus, under hvilket en bred hvalfgång leder ner till
sjön och bron där fartygen lägga till. På ena sidan utaf det huset är en
spännbåge öfver till ett annat hus, och under den spännbågen mynnar den
gatan ut, som vi bodde på. Nu ä’ det vanligt i sjöstäder, att när man
bor neråt hamnarna, så får man ofta nog höra af att sjöfolket har tagit
ut litet på hyran, och att det vill ta sin skada igen för tvånget ute på
sjön. Jag var därför inte ovan vid att höra bullersamma uppträden utanför
vår port eller i grannskapet; men en kväll i oktober månad 98 tror jag
det var ... jaha, 98 var det ... var det alldeles rasande. Utanför vår
port stod just en gammal oljelykta, just ett tocke där vargöga, som det
ännu finns här uppåt söder, men som lyste om möjligt ännu sämre än våra
göra, och som min far var borta på en klubb dit han ibland brukade gå
om kvällarna, hade jag inte brytt mig om att tända ljus, utan satt vid
fönstret och stickade på en strumpa vid skenet af lyktan. Vår enda piga,
en fet och trind bondjänta från Rügen, var ute i köket och lagade till
kvällsvarden åt min far; ty den åt han aldrig ute, utan kom alltid hem
på slaget åtta, så säkert att man utan tvekan kunde ställa sitt ur efter
honom. Jag var så van att höra de säkra slagen af hans järnskodda käpp
emot stenarna långt nere på gatan, så att jag då hade god tid att tända
ljus och göra i ordning vårt lilla kvällsbord, innan han hunnit inom
porten. Nå, bäst som jag sitter i mina tankar ... Gud vet för resten hvad
jag tänkte på, troligen på ingenting egentligen, som ungdomen brukade
då liksom nu, får jag höra ett förfärligt väsen på gatan ner åt hamnen.
Skrik och svordomar på något främmande språk hördes om hvarandra. Därpå
hördes ett buller af springande, en person som sprang förut, och en hel
hop förföljare efteråt; jag tyckte att de närmade sig gatan där vi bodde,
och mycket riktigt, inom ett ögonblick ser jag en person komma springande
barhufvad förbi fönstret; men just som han kom midt för, stupade han
mot en uppstående sten och föll rak lång emot gatan. Jag skrek till af
förskräckelse, och ämnade just skynda ut för att hjälpa honom, i fall han
slagit sig illa, då jag i hast ser ett halft tjog druckna sjömän komma
fram i full fart och kasta sig öfver den fallne. Det var ett rysligt
ögonblick, som jag aldrig glömmer! Men också förgäter jag aldrig hur den
fallne mannen reste sig upp, stark som en björn och skakade af sig de
anfallande som om de varit små hundvalpar omkring ett lejon. Jag stod där
med klappande hjärta, och alldeles andlös såg jag hur den ena efter den
andra af de anfallande kastades tillbaka med blödande pannor från den
barhufvade mannen, som tycktes få fördubblad styrka vid hvarje anfall.
Men många hundar bli harens död, säger ordspråket, och jag såg tydligt
att den stackars mannen skulle duka under för öfvermakten, då jag i
detsamma till min stora förvåning och förskräckelse får se min gamle fars
järnskodda, långa spanska rör börja bearbeta de anfallandes ryggar och
det med sådant eftertryck att de inom ett par sekunder togo till flykten,
troligen också skrämda af brandvakternas skramla, som nu hördes på långt
håll nerifrån hamnen. I detta ögonblick försvann all min rädsla för
tanken att min far skulle råka i olycka, och jag rusade ut på gatan sådan
jag gick och stod, följd i hack och häl af Gertrud, eller Trudchen, som
hon kallades i hvardagslag, som skrek som om knifven suttit i henne. När
jag kom ut, såg jag min far fatta tag i den unge mannen, som nu, sedan
angriparna voro borta, var nära att falla omkull af ansträngning och
blodförlust; ty han blödde starkt af ett slag i hufvudet och ett öfver
vänstra ögat.
»Tag honom under andra armen du, Marie,» sade min far kort och bestämdt —
han var alltid sådan; »och låt oss föra honom in!»
»Ach jemine, ach jemine,» skrek Trudchen på sin breda plattyska, »di har
schlagen honom dedt!»