stora, hopslagen med högmässan och därför tagande en ganska rundlig tid,
hade molnväggen i nordväst stigit allt högre upp, och häftiga stötar
af en bitande vind började stundtals aflösa den förra orörligheten i
luften, som dock ännu var klar i väster och söder. Kyrkfolket strömmade
ut i täta flockar, och de äldre männen samlades så småningom nere i
sockenstugan, där prästen hade något kommunalt ärende att tala med dem
om, och under tiden spridde sig de unga i olika grupper och sökte skydd
för den kalla blåsten, dels i klockargården, dels i stugorna hos bekanta
här och där. Kaffepannorna stodo på elden öfverallt, och på mer än ett
ställe fanns också en julglögg att värma sig med. Det skulle bli dans på
kvällen i en af de större gårdarna, en half fjärdingsväg från kyrkan, och
Edlas flickbekanta ifrade för att hon skulle förmå fadern att stanna kvar
hos Jansons öfver natten, så att hon skulle kunna få vara med om dansen,
eftersom hon nu ändtligen kommit öfver en gång i tiden. Edla ville nog
själf också gärna stanna, men hon visste hur det var med fadern, att
han inte gärna blefve hemifrån så länge, så hon trodde nog inte att det
skulle gå. Emellertid lofvade hon att försöka, och det gjorde hon också,
när den tillfälliga sockenstämman var slut och när fadern i sällskap med
Janson kom gående ner till gården, där Grålle hade fått kvarter och där
Edla nyss blifvit trakterad med en kopp kaffe.
Janson höll redan på att öfvertala Österberg att stanna, men denne ville
inte. Inte för att han hade något emot det annars, men om det blef
oväder, så skulle mor bli orolig, och det stod hon aldrig ut med, klen
som hon var emellanåt. Och så kunde det ju hända att det kunde hålla i
Annandagen med, och då vore det bäst att vara hemma.
»Ja, men det ska bli dans i kväll borta ve Södergål’n, far,» sade Edla i
inställsam ton, »och det skulle allt vara bra tråkigt att inte få vara
med om den.»
»Ä’ du så fasligt angelägen, så får fäll du stanna då,» svarade
Österberg, »och så får fäll Pålson åka efter dig Tredjedan, ifall inte
han har lust te bli kvar, han med!»
»Nej tack!» svarade denne, som nyss varit och sett efter hästen. »Jag
vill allt helst hem, om det så ska vara.»
»Ja, men nog sjutton kunne du stanna med, Österberg!» sade nu Janson,
som också varit skeppare i sin dar och var gammal, god vän med gubben på
Skärlöga. »En sir ju aldrig till dig, så långt åre’ ä’! Och jul ä’ jul
vet jag; nog håle lugnar Greta sig, hon vet ju att du ä’ en rejel karl
vet jag!»
»Jaha, det förstås det ... men sir du ...»
»Å, stanna nu, far!» bad Edla bevekande. »Det ä’ ju inte så ofta en kan
få någe’ roligt!»
»Det har då tösen rätt i. Och plats har vi för er och för drängen eran
me’! Du ska veta, Österberg, att jag har byggt på stuga’, så nu har hon
två våningar och ’varanda’ me’ du ... och du ska väl si på’na, vet jag!
Och mor sa då att det va stört inte lönt att jag kom hem utan dig — för
då fick jag ingen julsup, sa hon — och det vore då för eländigt, tycker
jag, och det vill du väl inte ha på ditt samvete, Österberg?»
Nej det ville inte Österberg heller, ty hur nykter han än annars var, så
nog unnade han både sig själf och andra en liten knaber under julen. Han
stod därför rådvill och ref sig betänksamt bakom örat, då Pålson helt
oväntadt rörde vid armbågen på honom och sade lugnt som alltid:
»Inte ska Österberg hindra doter sin te få dansa! Jag ger mig nog åf
hemåt jag och lagar att mor Greta håller sig lugn!»
Edla såg på honom för första gången med en tacksam blick, men det tycktes
han inte lägga märke till. Österberg däremot vände sig tvärt till honom
och tappade alldeles bort sin vanliga betänksamhet, när han svarade:
»Tänker Pålson ta och gå hem den långa vägen då! Hur i helsike skulle det
gå te?»
»Nej, jag kan få åka med Måskobbarn och se’n ä’ det ju bara en half mil
öfver te Skärlöga,» återtog Pålson.
»Ja, men om det blir oväder åf då?»
»Det blir inte förr än te natta, om det blir!» inföll Janson och tittade
uppåt luften. »Och då ä’ han ju längese’n hemmave!»
»Men du ska veta, karlen ä’ ju fastlänning, och han hittar ingenstans i
skärgården!» sade Österberg halfhögt, i det han drog Janson med sig åt
sidan. »Och inte kan jag fäll försvara —»
»Nå så hittar Måskobbarn då! Den tar sig fram, om det så vuri på rama
Ålands haf! Låt’en du ge sej åf, så kan vi få ha litet jul te’hopa! Du
kunne gärna ha tagi’ Greta med dig me’, så hade det vuri’ så mycket
roligare!»
Österberg funderade både länge och väl, innan han kunde besluta sig. Men
slutligen gjorde Pålson slag i saken genom att helt bestämdt förklara,
att han gaf sig af i alla fall, och var det så att Österberg inte kom sig
för med att stanna, så kunde de ju alltid taga upp honom på vägen.
»För här stannar _jag_ inte på villkor!» utlät sig drängen. »Dansa kan
jag inte och supa vill jag inte, och hva’ ska jag då här te göra? Ajös
därför, Österberg! Nu går jag och tar reda på Måskobbarn och så ge vi oss
åf så fort vi kan.»
Därmed lyfte han på skinnmössan, som han fått låna till färden af
Österberg, och gick med långsamma steg uppåt kyrkbacken, där åtskilliga
mera långväga kyrkgäster höllo på att spänna för sina slädar för att
gifva sig af, antingen hem eller på julkalas till bekanta.
»Det va’ en underlig en, det där!» sade Janson och tittade förvånad efter
den bortgående. »Hvar har du fått tag i den nå’nstans?»
»I stan!» svarade Österberg lakoniskt. Han var missnöjd med hela
tillställningen, men inte ville han heller visa sig för angelägen om att
fara, för han ville inte stöta sig med Janson, som ofta hade bistått
honom i tillfälliga knipor, hvilka kunna inträffa i skärgården lika bra
som på fastlandet eller i staden. Och för öfrigt, en half mils promenad
öfver fast och säker is, det var ju ingenting att tala om — hade karlen
bara varit skärgårdsbo och van vid sådana vägar. Men å andra sidan var
han ju stark och duktig nu, sedan han fått äta upp sig ute hos dem, och
nykter var han med, så någon fara kunde det ju inte vara — och så var det
så rasande bra att mor inte behöfvde vara orolig. Och hur det var, så
leddes Grålle fram och spändes för, och efter en styf kvarts timme körde
Janson förut och Österberg kom efter med Edla och det gick med rykande
fart ner till Jansons, där julbordet redan stod dukadt med allt hvad godt
och fett och starkt som huset kunde förmå, och det var sannerligen inte
så litet!
Och nu fick Edla riktigt tillfälle att visa sin nya yllekofta i all dess
glans, och flickorna voro inte litet afundsjuka på henne för den. Och
de utaf dem, som varit i kyrkan, ville ovillkorligen veta hurudan nya
drängen var, och hvad det kunde vara åt honom. För under gudstjänsten
hade han suttit nedlutad i bänken med hufvudet emot händerna, och när
prästen hade talt så vackert om det lilla Jesusbarnet, som inte hade
annat än en fattig krubba till vagga, så hade han rest upp hufvudet och
sett på prästen och haft stora tårar i ögonen. Så nog måtte det vara en
underlig kurre, tyckte flickorna. Och hade Edla lagt märke till hur bra
han såg ut? För det fanns ingen af de andra drängarna som var så mörklagd
och hade sådana märkvärdiga ögon, när han tittade upp.
»Han tittar aldrig på folk, så det har jag då inte varsnat!» sade Edla
skrattande. »För resten tror jag aldrig jag sett honom riktigt ren och
kammad förr än nu te julen! Men nog ä’ han underlig, alltid, och jag har
aldrig kunnat me’n, det ä’ hvad jag vet!»
Det var en riktigt styf juldans, som nu blef af fram på kvällen i Jansons
tillökade byggning, där till och med själfva »varandan», som utgjorde
hans stolthet, var upplyst med en stor fotogenlampa, som hängde i taket.
Och det var många »gossar» både från de stora och de små öarna som lade
sig ut för Edla och som kommo fram och ströko på foten, sedan de först
stått och funderat en god halftimme nere vid dörren, om de skulle våga
sig fram till den vackraste flickan i hela juldansen. Under tiden sutto
gubbarna inne i Jansons egen kammare omkring toddybordet och språkade
och fyllde på i glasen, till dess det började gå rundt om i hufvudet på
dem, som inte voro vana vid en så storaktig traktering. Bland dem var
Österberg en, och han var kanske den försiktigaste utaf allesammans,
ty han kunde inte låta bli att tänka på Greta, som satt där hemma,
och på drängen, som hade gifvit sig af hemåt, för att hon inte skulle
behöfva vara ensam. Det var inte utan att han skämdes litet smått för
att han låtit öfvertala sig att stanna kvar och litet emellanåt gick han
till fönstret för att titta på vädret. Men så började de andra tala om
skatterna och nya väghållningslagen, och fast det egentligen inte vidkom
Österberg, som bodde så långt ut till sjös, kunde han ändå inte låta bli
att höra på och att också deltaga i samtalet och på det sättet glömde
han sig kvar där inne ett par timmar och drack ett halft glas mer än han
skulle velat. När han nu kom ihåg sig och skulle ut för att se hur det
stod till med väderleken, mötte han mor Janson i farstun, när hon kom ut
från det öppna köket, där det fräste och stekte och osade julmat i långa
banor.
»Hvart ska Österberg ta vägen som längst?» frågade hon fryntligt, i det
hon motade honom med kaffepannan i hand.
»Å jag ska bara sta’ och titta om Grålle ett tag!» svarade Österberg.
»Lå bli det,» svarade mor Janson, »för jag ska säga, det ä’ ett hundväder
där ute, så Gud sej förbarma!»
»Hvad säger mor Janson?» ropade Österberg, sköt henne tämligen ovårdigt
åt sidan och skulle öppna dörren, som gick utåt. Men det var inte det
lättaste, och när han väl fått upp den på halfspänn, kom en vindstöt
farande med en hel snödrifva, som slog honom midt i ansiktet, och dörren
flög igen med en fart, som satte Österbergs näsa i fara.
Ovädret hade brutit ut med en styrka, som endast den kan föreställa sig,
hvilken en gång i sitt lif varit ute för en snöstorm på slättmark eller
på den isbelagda sjön. Det hven och yrde och pep och smällde i tak och
skorstenar, som om alla nattens och mörksens furier varit lössläppta
på en gång, och trots sin lugna skärgårdsnatur kunde Österberg inte
återhålla en känsla af isande förskräckelse, som kom honom att utropa:
»Jäklar anacka! Att jag skulle låta öfvertala mig te stanna! Tänk om
Pålson ä’ ute i det här, han som inte hittar någe’!»
»Å kors! klockan ä’ ju nie på kväll’n,» svarade mor Janson lugnt, »och
han ä’ nog hemma för länge se’n!»
»Jaja, en får väl hoppas på det!» svarade Österberg efter ett ögonblicks
funderande. »Men jag kan undra när det började, jag!»
»Det ä’ inte lång stund se’n!» svarade mor Janson och sköt in honom igen
i kammaren till gubbarna, i det hon visligen förteg att snöyran hade
börjat redan vid sextiden.
6.
Måskobbarn och Pålson hade gifvit sig af från Blidön så fort som den
förre hade hunnit få i sig en bit julfägnad nere hos en af bönderna
på östra sidan af ön. Högtiden till ära hade julfödan uppspädts med
åtskilligt af det starka slaget, och när de vid fyratiden satte sig upp
i åkan, var hästens och åkdonets ägare så pass rörd af all välfägnaden,
att han trugade tömmarna på Pålson och föredrog att själf, med det tunga
hufvudet på kamratens axel, taga sig en af talrika nickningar afbruten
sömn. Pålson, som endast tagit sig litet mat, var däremot nykter och
vaken, och när de väl kommit ner på isen, kände han igen vägen som de
färdats dit och som närmare stranden var utprickad med granruskor, hvilka
dock hastigt upphörde, när man kommit ut en half fjärdingsväg. Men sedan
fick man följa spåren af dem som åkt förut, och som isen var blank och
klar, såg man tydligen märkena efter hästhofvarna och de matta ränderna
efter medarna, som i slingrande bukter krökte sig framåt, än kringgående
en råk eller ett strömdrag, än åter sträckande sig i rak linje utåt den
omätliga ytan. Pålson körde friskt undan, och hästen själf tycktes ha
brådtom att komma i väg, ty piskan behöfde inte användas, tvärt om fick
Pålson lof att hålla styft i tömmarna för att det inte skulle gå allt
för fort i början, så att inte hästen tröttade ut sig i förtid och så
att man kunde se vägen, hvilket blef svårare och svårare allt efter som
mörkret föll på. Måskobbarn tittade upp ibland med ett halft öga, mumlade
några otydliga ord och försjönk snart i samma ljufva slummer som förut.
»Olson skulle inte sofva!» sade slutligen Pålson och knuffade honom i
sidan med armbågen. »Det ä’ inte bra i kylan och så kan jag ju köra
vilse, jag som inte ä’ så värst van vid vägen!»
»Hvad sa’?» mumlade den sofvande och försökte resa upp hufvudet, som föll
ned igen lika tungt som förut.
»Olson skulle inte sofva, säger jag!» ropade Pålson i örat på honom. »Det
är inte bra i kylan!»
»Kylan har slagi’ sej!» mumlade Måskobbarn lika orörlig som förut.
»Ja, men jag vet inte om jag kör rätt!»
»Rätt i nordost, ja!»
»Nå, det får väl gå på Guds försyn!» tänkte Pålson och körde på så att
han hade vinden rätt i ansiktet. Han hade ju hört att den var nordost
på förmiddagen, och han antog att den inte hade ändrat sig se’n dess.
Men om den inte hade ändrat sig, så hade den i stället blifvit så mycket
häftigare och svepte nu fram med sina hvassa isnålar i följe, isnålar
som beto sig in i skinnet och lämnade svidande märken efter sig. Och för
hvarje vindstöt som kom, så tjöt det och gnisslade utefter isfältet, och
när stormen riktigt satte i, måste man hålla ihop munnen, för att den
inte skulle klippa af andedräkten eller förvandla den till is, innan den
hann komma ner ifrån läpparna till lungorna.
Och ändå tyckte Pålson att han befann sig bättre här ute än där borta
på ön, där julljusen glimmade i stugfönstren och där glädjen stod högt
i tak äfven hos backstugusittaren. Hade han bara inte haft den druckne
Måskobbarn bredvid sig, skulle han mått riktigt skönt, fast kylan, ökad
af vinden, bet riktigt vildt i skinnet och kom hans händer att stelna,
trots vantarna som han hade på sig. När han väl hunnit till Måskobben
och fått lämna af den snarkande och nickande kamraten, tyckte han att
det skulle bli riktigt jul att få leta sig hem till stugan där borta på
Skärlöga, där gumman nu satt och väntade på att de alla skulle komma och
alltid skulle bli glad öfver att det kom någon. Och så att få röra på sig
och att få vara riktigt ensam där ute på isen, med den milslånga vägen
öfver till ön — inte ha någon som gick och tittade på en och lurade efter
något i hastigheten fälldt ord, som kunde förråda ...
Här kastade hästen till och ryckte åkan åt sidan, så att den sofvande
Måskobbarn höll på att taga öfverbalans och falla ur. Därpå tvärstannade
han med bägge frambenen hårdt spända i isen och darrade i hela kroppen,
medan andedräkten i breda imstrålar frustade ut ur näsborrarna på honom,
och sedan började han stryka baklänges så mycket han orkade, trots det
att Pålson i första häpenheten ville mana på honom att fortsätta framåt.
»Ä’ vi hemma?» frågade Måskobbarn halfvaken i det han försökte återfå
jämvikten. »Eller hvad i helsike ...»
»Nej, vi höll på att komma ner i en råk,» svarade Pålson med kort
andedräkt, »och hade inte hästen vari’ så ...»
»Låt’en därför sköta sig själf!» mumlade husbonden. »Jag har sofvi’ många
gånger, jag, och han har gått hem ändå. Pålle ä’ en kloker karl, ska jag
säga!»
»Jag märker det!» svarade Pålson, i det han släppte efter tömmarna, och i
uppmuntrande ton fortsatte han, i det han böjde sig framåt och klappade
hästen på länden. »Gå du, Pålle, du hittar allt vägen bättre än jag!»
Pålle svarade med ett gnäggande, tog sedan försiktigt några steg framåt,
gjorde därpå en lång lof och började sedan springa rätt emot vinden med
starkare fart än förut, utan att bry sig om yrsnön, som nu började att
falla här ute tidigare än där borta på ön, där julgillet redan var i
full gång. Men om man tror att den föll lodrätt, den täta, hvassa snön,
så bedrar man sig. Nej, den svepte fram vågrätt öfver isen, höjde,
sänkte, vände sig om, som om den velat fly för sin egen vildhet, och kom
tillbaka ännu vildare än förut. Mörkret, som förut varit svart, blef nu
blygrått, emellanåt genomskuret som af elektriska gnistor, och blandade
med de hvassa nålarna kommo stora, våta, tunga flingor, som fröso till
isklumpar, när de väl nått något föremål att haka sig fast vid. Inom
några ögonblick körde de framstrykande massorna ihop sig på isen här och
där till lösa drifvor, som flyttade plats med de tjutande vindstötarna,
packade ihop sig framför medarna och tycktes vilja hejda den lätta åkan
på hennes guppande färd ned och upp för de rörliga hindren. När stormen
riktigt tog i, så hejdade den till och med hästens fart, han nästan
tvangs att stanna för det våldsamma anloppet, och när det gaf efter, tog
han i med förnyad kraft, medan isnålarna smälte i värmen af hans rykande
hud, som därigenom ångade ännu mera. Och hur kölden skar igenom kläderna
och isade de i släden fängslade lemmarna! Den sofvandes tyngd hvilade
allt mera tryckande mot Pålsons stelnade axel och arm, han försökte på
nytt att ruska honom vaken, rädd för att han skulle sitta och frysa ihjäl
under det dubbla inflytandet af ruset och kölden. Men det var förgäfves;
endast några stönande ljud hördes, och kamraten tycktes bli allt tyngre
och tyngre. På en gång hördes ett starkt gnisslande ljud, den ena meden
lyfte sig högre än den andra, just på den sidan där Pålson satt, och
innan han hann kasta sig utåt för att väga upp den, låg åkan omkullslagen
och de båda åkande ramlade ur, Pålson öfver den sofvande Måskobbarn,
medan Pålle helt lugnt stannade och vände på hufvudet, liksom för att se
efter hvad det var, som hade händt.
»Hvad i hälskotta nu?» ropade Olson med redigare röst än förut, i det han
tumlade om i snön som en hösäck. »Hvad ä’ det?»
»Det var åkan som stjälpte!» svarade Pålson lugnt, i det han försökte
komma på benen igen, glad öfver att den andre hade blifvit väckt på ett
mera afgörande sätt än han själf kunnat hitta på.
»Stjälpte hon?» svarade Måskobbarn och lyckades efter många
ansträngningar sätta sig upprätt i snön. »Hur fan kör du då, din bulvan?
Jag ligger ju i en grop, vet jag!»
»Och det här ä’ bestämdt en bergknalle!» ropade Pålson, som ville taga
ett steg åt sidan men råkade på en hal upphöjning, som gjorde att han
ramlade nedåt igen.
»Och inte blåser det heller så djäkligt mera!» utbrast Olson och mornade
till sig allt mera. »Vi måtte ha fått lä utaf någonting!»
»Vi ä’ i land!» ropade Pålson på nytt, sedan han vid nedhalkandet fått
tag i en enbuske, som han stack sig på.
»Ä’ vi i land?» skrek Olson och gned sig i ögonen, försökande att se sig
omkring. »Ja, så förbanna mig tror jag inte ... Vänta litet — ser inte
Pålson te någon lada ett stycke uppåt?»
»Jo, jag tycker att det ä’ någe som skymtar där borta till vänster!»
»Då ska en få si att vi ä’ hemma!» fortfor Måskobbarn, och fick genast
till svar från gamla Pålle ett godt gnäggande, som tycktes bekräfta hans
utsago. »Ja, då sätter vi oss opp igen, och se’n ä’ det bara en liten bit
öfver backen här, så ä’ vi ve stugan.»
»Ja, det var allt mer lycka än konst det!» sade Pålson och hjälpte honom
upp i släden. »Men nu kan väl Olson reda sig hemåt ensam, för jag ger mig
allt åf te Skärlöga, jag, och det med en gång!»
»Var inte galen, karl!» skrek Olson och fick tag i honom i armen. »Stanna
öfver hos oss te’s i morgon bitti, när det blir dager.»
»Nej, jag lofte Österberg att jag skulle ge mig hem te gumman, som sitter
ensam, och nu ä’ det ju bara en mil kvar.»
»Ja, men Pålson kommer aldrig fram! På andra sidan ligger det på ändå
hvassare, för där kommer det från hela stora sjön, ska han veta. Kom te
minstingen in ett tag och värm opp sig, innan han ger sig åf!»
»Åja, det kan jag då göra, för jag ä’ allt duktigt stelfrusen, känner
jag. Men jag ger mig åf igen om en kvart, för nu håller jag mig nog varm,
när jag får röra på mig ordentligt.»
Och det hjälpte inte att mor Olson, när de väl kommo fram till den varma
stugan, föreställde Pålson att det vore att fresta vår Herre, om en
människa gåfve sig ut i ett sådant väder. Han svarade helt lugnt:
»Det är inte vår Herre jag vill fresta! Jag vill bara fresta på att hålla
ord!»
Och därmed gaf han sig ut på nytt i natten och den hvinande stormen.
7.
Redan strax fram på kvällen hade mor Greta börjat bli orolig öfver att
det tilltagande ovädret skulle hindra kyrkfolket att komma hem. Hon hade,
när hon var ute och såg om kreaturen, haft svårt nog att reda sig på den
lilla biten mellan ladugården och stugan, och när hon väl uppnått den och
skulle in igen igenom förstudörren, som gick utåt, så ville den på inga
villkor låta öppna sig och när hon väl fått upp den och kommit halfvägs
in, slog den igen om henne med en fart och en styrka, som kastade
gumman tvärs in genom den öppnade köksdörren och gaf henne en hel liten
snödrifva till följeslagare på vägen.
»Det var då en välsignad storm te regera,» muttrade gumman för sig själf,
»den är ju alldeles rasvill! Det va då väl att den hygglige Pålson bar in
så mycke ved, så en kan hålla varmt här inne och ha kaffepannan i ordning
te’s di kommer! För nu tänker jag väl ändå att di snart ska vara här!»
Men när gumman närmade sig spisen för att maka upp bränderna riktigt nära
hvarann och lägga på ny ved, tyckte blåsten, som inte kunde komma åt
henne mera hvarken genom dörren eller fönstret, att han skulle försöka
spela henne ett spratt genom skorstenen, och det gjorde han också reelt,
i det han kastade sig hufvudstupa ned genom rökgången och slungade ett
par näfvar yrsnö ner på elden, så att det sprakade och fräste om den,
medan aska och sot yrde omkring näsan på gumman, och kastade sig rätt
i pälsen på katten, som satt på spiselkanten och värmde sig om ryggen,
medan han vände de halfslutna ögonen utåt stugan, där de envist fäste sig
vid den mörka vrån mellan fållbänken och dragkistan; en vrå i hvilken
missan tagit mer än en råtta i sin dar, och från hvilken hon nu tydligen
väntade något raspande, som kunde lifva upp henne i det dåliga vädret.
»Jaså, nu ska en väl inte få ha eld på spisen heller,» muttrade gumman
bekymrad och förargad på samma gång. »Men si, förr än jag släcker den,
förr ...»