villig och lär sig fäll snart te’ sköta göromålena. Och hvarför jag
tog’en, det va’ då mest för att han höll på te’ svälta ihjäl där inne i
stan, stackarn. Och så för det fanns just inte några som ville på att ge’
sig åf hit ut, ska jag säga dig.»
»Ne-nej, di har’et väl fetare inne i stan, kan jag tänka!»
»Fetare? Hörde du inte att den där höll på te’ svälta ihjäl?»
»Jesses då, hvad säjer du, far? Kan en tänka sig någe’ tocke? I stan, där
di lär ha tockna grofva löner, säger di!»
»Somliga, ja!» svarade Österberg filosofiskt. »Men somliga ha inte någe’
alls. Och sir du, mor, di bara flatskratta åt mig, när jag sa, att vi
bodde tre mil ut te’ sjöss; men den här, han va’ glad åt det, han,
och jag tror att om det hade varit sex mil, så hade han blifvi’ ändå
gladare!»
»Å Gu’ bevara mej, far! Tänk om han gjort någe illa och det va’ därför
som han ville bort ifrån’et?»
»Nej, du ska vara lugn, Greta! Någe’ illa har han inte gjort, det
ansvarar jag för. Men det ä’ så godt jag säjer dig alltihop med en gång.
Han har seta’ inne som försvarslös och har inga betyg; men det ska du
inte låtsa om för någon människa, för sir du, nu ä’ det jag som ger’n
försvar, och kan vi göra karl åf’en och ha nytta åf’en på samma gång, så
tycker jag att det ä’ en go’ gärning, eller hvad säger du?»
»Ja, det förstås, det, bara vi inte får ångra oss,» sade gumman
betänksamt, »för det finns ju så mycket elände och så många elaka
människor. Och tänk bara, vi som sitter här rakt ensamma — han kan ju ta’
och sätta eld på stuga’ en vacker dag!»
»Så dum ä’ han fäll inte, när han har husrum själf i’na!» menade
Österberg. »Och jag ä’ säker på, att du hade gjort som jag, om du skulle
ha stadt dig en piga och råkat på en, som vuri’ lika illa ute.»
»Ja, det ä’ en annan sak med kvinnfolka, di ä’ allti’ mer te’ lita på!»
»Undrar det, jag? Di har fäll allt sina skamfilningar, di med, om en
tittar väl efter! Men nu ska du lofva mig, mor, att hålla mun på dig och
låta det här vara oss imellan! Hör du det?»
»Får väl det då!» sade gumman sedan hon funderat en stund. »Men nog ä’
det bäst att du läser unnan pengarna nå’nstans, och nog ska jag ha ögona
me’ mig, det kan han glä’ sig åt! Och då ä’ det väl inte lönt att jag
säjer någe’ åt Edla heller!»
»Nej, tycker du det! Om hon skulle bli sint på’n nå’n gång, så skulle hon
bara gläfsa ur sig — du vet hur di unga ä’ lösa i truten — och det skulle
jag inte villa på villkor. Men nu ska du vara riktigt vänlig emot’en,
för, sir du, jag lofte att jag inte skulle säga någe’ om det där som har
vuri’, och fick han nu hum om att jag ramlat ur mig hela historien, så
skulle det besvära’n, kan du förstå. Och det vet en fäll, att har en en
tocken där black om bene’, så lär en sig aldrig gå som folk, sir du mor.»
»Ne-nej, det ä’ nog så, det. Och inte ska jag säga ett ol; men ha ögona
me’ mig, det ska jag så mycket mer!»
»Ja, det ä’ inte någe’ ondt i det, bara du lagar som så, att han inte
varsnar någe’!»
»Aja, så gammal ä’ jag, så jag vet hur jag ställer med det!»
I detsamma öppnades dörren, och Edla kom in storskrattande och ropade
till fadern, medan hon kastade af sig schalen och gick fram till spiseln
för att slå i en kopp kaffe åt sig:
»Jo, det måtte vara en rar sjöman I har skaffat er, far!»
»Hur så då?» frågade Österberg och rynkade ögonbrynen.
»Jo, när han skulle binda skötbåten, så löste han den i ställe’, och
så bar det åf ut me’n från bryggan, och nu sitter han där och kafvar i
blåsten och kan inte komma i land.»
»Jag får väl ut och hjälpa’n, jag då!» svarade Österberg och drog på sig
kavajen. »Han ä’ borta från fastlande’, ska du veta!»
»Asch då, far, att I våla er te ta en tocken!» fortsatte Edla föraktligt.
»Ja, säj det!» utbrast fadern förargad. »Och så fick jag lof att klä
opp’en te, så nu fick du ingen yllekofta den här gången heller!»
Och därmed gick Österberg ut, och Edla höll på att tappa koppen af
förvåning och grämelse på samma gång.
»Jaså!» ropade hon nästan gråtfärdig åt modern. »För en tocken där usel
fastlännings skull ska jag inte ha någe te ta på mig i vinter heller. Ja,
vänta mig, han!»
»Tyst, flicka!» varnade modern allvarligt. »Du har både ylleschal och
yllelif, så det ä’ ingen fara med dig! Pålson, stackarn, höll på och
svälta ihjäl han, säger far! Tänk dig bara, hur det skulle smaka!»
»Ja, rår jag för det, jag? Och ska han komma hit och gå här och inte duga
te någe och ta maten ur mun på mig, som ä’ doter i huset? Men si, det tål
jag inte, och inte tål jag honom heller! Kom han inte och skulle göra sig
te och hjälpa mig med fårena först, tror I mor, men då tog gumsen å puffa
te’n så han höll på te stå på hufve’, och det va rätt åt’en!»
»Jaså, den där elemenskade gumsen, den ska vi då ta och slakta te jul,
det kan han vara lugn för! Och du ä’ bara så go och ä’ höflig mot Pålson,
det säger jag dig, för annars så ...»
»Åja, mig tar I väl inte å slaktar heller, tänker jag!» svarade Edla
näsvist. »Och i den saken gör jag allt som jag vill. För det säger jag
er, mor, jag kommer allri te tåla’n!»
»Ä’ det nya drängen du talar om,» frågade nu Österberg som i detsamma kom
in igen, »så vill jag bara säga dig ...»
»Nu ä’ han väl ända ute på fjärn kan jag tänka!» afbröt Edla, som i sin
förargelse glömde den vanliga försiktigheten gent emot fadern.
»Nej du, i land ä’ han, och själf hjälpte han sig som en bra karl!»
sade Österberg skarpt, i det han gick rätt fram till dottern och spände
ögonen i henne. »Och du ä’ bara så go, och tar ske’n i vackra näfven och
visar dig hygglig mot karlen, annars ska jag lära dig att det ä’ jag som
ä’ kustus i stuga’, så mycket du vet det! Och nu ger du dig åf opp i
vindskammarn och bäddar åt’en, för karlen ä’ trött och behöfver hvila sig
ordentligt!»
Edla såg på faderns min och hörde på den sträfva rösten, att det inte
var värdt att komma med några invändningar vidare, och därför gick hon
helt tyst och stillfärdigt åstad och gjorde hvad hon skulle. Men det
sjöd och jäste inom henne, och medan hon skakade om sängkläderna där
uppe, föresatte hon sig att hon aldrig skulle visa den där »utbölingen»
en vänlig min, och kom han och ville göra sig till och hjälpa henne med
några sysslor, så skulle hon minsann snäsa af honom så att han aldrig
skulle komma igen.
4.
Men det var det märkvärdiga med Pålson, att han kom aldrig. Hela hösten
och en bra bit af vintern gick, och han gjorde inte den minsta min af
att vilja hjälpa Edla med hennes sysslor. Han skötte sina egna, lugnt
och stilla och metodiskt som ett urverk, och Österberg såg med stigande
tillfredsställelse, att han skötte dem bättre och jämnare för hvar dag
som gick. Gamle Grålle hade aldrig blifvit så omsorgsfullt ompysslad
och skött förr, och det riktigt sken om hans gråbruna fäll, där han
stod i spiltan och mådde godt med sitt friska hö och en och annan liten
hafreportion emellanåt, och själfva gumsen hade Pålson blifvit god vän
med, genom att sticka åt honom en tapp hö då och då, till omväxling med
det torra löfvet som annars bestods som hvardagsmat, nere i fårhuset.
När nu vinternoten slog till och Österberg behöfde kuska af isvägen till
stan med sin lilla strömmingsåka, så gnodde Grålle i väg med en fart, så
att hans husbonde kom lika fort in till torgs som Ljusteröborna och fick
därigenom lika bra betalt som de för sin vara. Och lika raskt, om inte
raskare ändå kilade han af tillbaka, ty nu visste han ju att vänliga ord
och ett godt foder väntade honom, när han kom hem, i stället för att han
inte förut varit säker för både glåpord och sparkar, när husbonden väl
hunnit vända ryggen till. Och inte nog med det, utan som det fanns litet
gammal skog på ön och Österberg gått och funderat på att göra ett litet
vinterhygge, för att sedan fram på sommaren ha en skutlast ved att föra
in till staden, så blef Pålson af god nytta äfven där vid lag, ty när det
inte fanns annat att göra, så slängde han yxan på axeln och gick bortåt
norra sidan af ön, där han högg raska tag, så att spånorna yrde om honom.
Och vid noten bar han sig visserligen litet bakvändt åt i början, men han
lärde sig snart både att handtera de isiga tögorna jämnt och att med
stången föra ner noten under isen, utan att trassla in sig i maskorna och
slita sönder dem. Det enda han var tafatt med, så var det med seglingen;
men nu sedan isen lagt sig rundt omkring, så var det ju inte fråga om
någon sådan, och till sommaren skulle han nog lära sig att handtera både
åran och skotet, det hade han satt sig i sinnet på.
För mor Greta gjorde han sig nyttig på många sätt. Han bar upp
vatten till ladugården åt korna, han täljde nystpinnar och späntade
torrvedsstickor till spiseln, och aldrig fattades det att elda med, något
som hon förut nästan alltid fått gräla sig till med de förra drängarna.
Och var det en stol som gick sönder eller ett bord som haltade eller en
väfspole som skulle lagas, så kunde han det med. Och när han en vacker
dag hade balkat af ett särskildt bås åt hönsen inne i ladugården och
försett det med spjälor från golf till tak och en särskild liten grind in
till båset, i hvilket han slagit upp nya vaglar för hönsen att sitta på
— då hade han helt och hållet eröfrat gumman, som från den stunden inte
visste hur hon skulle bära sig åt för att få det riktigt bra åt honom.
Hon hade till och med slagit fram åt gubben sin, om han inte skulle
försöka att komma öfver någon gammal kamin inne i stan för godt pris, så
att man kunde elda upp vindskammaren litet varmare än hvad spiselmuren
kunde åstadkomma, fastän den var varm nog och Pålson förklarade att den
värmde alldeles tillräckligt.
Österberg tyckte nog det var bra att Gretas första motvilja hade lagt sig
i fråga om drängen, men så långt som till en kamin ville han ändå inte
gå; den kunde ju komma att kosta ända bortåt en femton, tjugu riksdaler!
Och så kunde den bli eldfarlig, se’n! Nej, det fick då vara, och han
funderade starkt på att skaffa honom en lång, stickad yllehalsduk i
stället, för sådana hade han sett i en garnbod vid Slussen, och de voro
inte på långt när så dyra. Det enda han inte tyckte så bra om hos sin nya
dräng, var att han själf ovillkorligen måste ge sig af in till stan hvar
gång det blef fångst på noten, ty dit ville Pålson inte på några villkor.
Det var också det enda han nekade för att göra, och som Österberg nog
också tyckte att »själf är bästa dräng», i synnerhet i det fallet, så
störde det inte så särdeles mycket det goda förhållandet mellan husbonden
och tjänaren. Men på Edla knappast såg han en gång och aldrig oftare än
han direkt behöfde, och när han måste säga något åt henne, så blef det
snarare ett ord för litet än för mycket. Detta tyckte hon var mycket bra
i början, för hon hade ju föresatt sig att hon inte skulle tåla honom;
men hur det var, så började det förarga henne i längden. Mycket hade
hon ju inte varit ute och borta från den lilla ön, men så mycket i alla
fall att hon visste att hon såg ut som folk och att andra »gossar» varit
angelägna nog att språka med henne borta på kyrkobacken på Blidön eller
få en dans med henne, när ungdomen om sommarkvällarna plägade samlas på
någon af öarna.
»Men den här, det var då en riktig drönare!» tänkte hon ibland för sig
själf. »Och tyst ä’ han som en fisk! Men det vore väl underligt, om en
ändå inte skulle få’n te tänja på munlädre’, om en skulle vilja göra sig
besvär! inte för jag bryr mig om’en ett dugg, men nog ä’ det söcknigt
emellanåt att bara se’n sitta och moltiga borta ve bole om kvällarna.»
Det var inte utan att Edla började göra sina små försök att få den
tystlåtne och slutne drängen att deltaga i samtalet, när de sutto inne
alla fyra om kvällarna, hvar och en vid sitt göromål, under det att den
kådiga granveden smattrade och smällde borta i spiseln. Slug som alla
kvinnor, de må nu vara fiskardöttrar eller furstebarn, aktade hon sig
likväl noga att vända sig direkt till honom med ett yttrande eller en
fråga. Hon pratade i stället med fadern, som satt och band på sin not
borta vid bordet, medan mor Greta satt vid spiseln och spann sitt ullgarn
och Pålson vid andra bordsänden höll på med att slöjda några yxskaft
eller tälja några räfsepinnar till den kommande sommaren. Och för det
mesta vände hon då talet på stadsfärderna eller fisket, frågade om fadern
träffat den eller den af grannarna eller om han hade hört något af
Leonard — så hette den siste drängen — och hvart han hade tagit vägen.
»Han är väl i stan, kan jag tänka!» sade hon en kväll, när hon satt
bredvid fadern och vindade upp garn till notbindningen. »Och det undrar
jag då inte på att en ung, frisk karl hellre ä’ där än sätter sig här och
blir infrusen borta i skärgården!»
Hon menade inte alls hvad hon sade, men kastade i alla fall en hastig
blick bort på drängen, för att se hur han skulle ta det. Men han låtsade
om ingenting, han bara täljde den ena räfsepinnen efter den andra.
»Jaså, du tror det ska vara så rasande bra i stan, du?» frågade Österberg.
»Ja för en karl, sa’ jag!» fortfor Edla och tillade i föraktfull ton: »Så
vida han inte ä’ en dö’dansare, som många ä’ väl det!»
»Ä’ det bättre att di ä’ som andra vildar då?» fortsatte Österberg, som
nog förstod hvart hon syftade. »Så’na tycker jag inte det fallerar på,
hvarken här eller där!»
»Håja, det kan väl finnas något midt emellan,» envisades Edla och vindade
på fortare än förut. »För lagom ä’ väl bäst, tänker jag. Och di som
skapar sig allra beskedligast, kan nog vara di värsta för rexten!»
»Har du träffat på några tockna, du då?» frågade fadern och stannade midt
i en maska, med notkolfven i ena handen och garnet i den andra.
»Det kan väl hitta på och hända, det!» svarade Edla med en ny blick på
föremålet för sin ovilja. »Men inte ä’ jag den som låter lura mig åf att
folk gör sig te inte. I det tystaste vattne’ går di stridigaste fiskarna,
heter det.»
»Di kan allt gå där det ä’ strömt med!» sade nu Pålson långsamt och utan
att se upp från hvad han hade för händer.
»Ja, det ä’ bättre det, så vet en hvar en har dom!» svarade Edla utan att
se på honom, men inom sig triumferande öfver att hon fått honom att svara.
»Nu tyckte du riktigt att du slog hufvu’ på spiken!» utlät sig Österberg
och tittade på henne med ena ögat.
»Hvad sa’ du, far?» frågade mor Greta och satte handen framför örat.
»Menar du att det är slut på siken? Jaja, det lär det allt vara för i år!
Bara strömmingen går te något så när, så.»
»Du tänker då aldri’ på annat än mat, kära mor!» ropade Österberg med
höjd röst. »Men nu talte jag om att slå hufvu’t på spiken!»
»Jaja, men det ä’ i alla fall sådan man lefver åf!» återtog gumman, som
nu hörde hvad han svarade.
»Jo, det är sanning, det,» instämde Pålson med ett uttryck af
öfvertygelse, som gjorde att Edla såg på honom på nytt. Hon kände ett
oemotståndligt begär att motsäga honom, och därför svarade hon med en
viss skärpa i tonen:
»Åja, men inte är den väl alltihop heller? Det kan väl allt behöfvas
någe’ mer här i världen.»
»Det kan den säga, som aldrig har svultit!» återtog Pålson och såg på
henne med ett hastigt ögonkast.
»Svälta behöfver en väl inte, om en bara vill göra någe’. Men di som ä’
lata har allti’ något te skylla på förstås!» fortfor Edla i samma ton som
förut.
Gubben Österberg hade suttit och skrufvat på sig medan de där replikerna
växlades, och det syntes på hans rynkade panna och hängande underläpp
att han var missnöjd både med dotterns ord och med tonen, i hvilken de
sades. Men när han med en hastig snedblick på Pålson såg att denne satt
lugn som vanligt, så ville han inte heller säga något åt flickan, ty inom
sig tyckte han nog mera om att hon var snäf emot honom, än om det skulle
varit tvärt om, och för resten visste han ju af erfarenhet att Edla hade
sitt hufvud för sig, som man säger.
Men när kvällsvardsgröten var äten och Pålson sagt god natt och gått upp
och lagt sig, kunde han inte låta bli att säga till henne, när hon också
tog god natt och skulle gå in i kammaren, där hon plägade ligga:
»Hvad har du emot Pålson, efter du jämt ska hugga på’n?»
»Jag?» frågade Edla och såg på fadern med sin mest oskyldiga min. »Har
jag sagt någe’ åt honom, jag?»
»Ja, jag undrar hvem det annars skulle ha vuri’ åt, jag?»
»Kors, kära far, jag mente bara för allmänheten, jag — och inte måtte han
väl vara så dum, så han tar åt sig, när han inte behöfver.»
Och därmed gick Edla in och lade sig, sedan hon helt obesväradt sagt god
natt åt både far och mor.
»Kan du säga, Greta, hvad det ä’ som går åt jäntan?» frågade Österberg,
sedan han blifvit ensam med sin gumma ute i köket, där de gamlas säng
stod.
»Hvad menar du med det?» frågade mor Greta förvånad. »Inte har jag sett
att det är någe’ åt henne!»
»Kors, hon är ju rent åf hatisk på den där fattiga Pålson, vet jag!»
»Å, det inbillar du dig bara, far! Hvarför skulle hon vara det? En kan
väl knappt önska sej en bättre dräng, tycker jag. Nej vet du, far, jag
ska säja dej hvad det ä’: hon går och ä’ sint för att hon inte fick den
där yllekoftan, som du lofte’na. Och hon tycker det ä’ snopet att du
klädde opp Pålson och inte gaf henne någe’.»
»Ja, men han hade knappt en tråd på kroppen, han, då hon har allt hva’
hon behöfver!»
»Ja det förstås, utom yllekofta, för si en tocken behöfver hon så fasligt
väl, det försäkrar jag dig.»
»Jag får fäll skaff’na en då, när jag far te stan nästa gång — och det
blir ju passligt att ge’na te julklapp!»
»Gör det du, far, så blir hon nog nyter igen!»
Och på det beslutet somnade de båda gamla snart nog, men Edla låg länge
vaken inne i kammaren och tänkte på de där orden, som drängen hade sagt
om svälten, och hon tyckte nog för sig själf att hon varit stygg emot
honom, när hon talte om lättjan; men inte kunde hon hjälpa, att hon rakt
inte kunde tåla honom.
5.
Så kom julen och med den yllekoftan. Fisket hade gått till duktiga
tag i början af december, då ett kort blidväder afbrutit den förut så
envisa kylan, som börjat redan i första dagarna af november. Österberg
hade riktigt slagit på stort den gången: mor Greta hade fått en ny
kaffepanna, Edla sin yllekofta och ett par sådana där ljusstakar, som
se ut som silfver men äro af glas och som man alltid blir så förvånad
öfver att taga uti, därför att de äro så ovanligt lätta, då de i öfrigt
se så gedigna ut. Pålson hade heller inte blifvit utan; han hade fått
en ny sydväst och en skinnväst, och själf hade Österberg skaffat sig en
ny tobakspung utaf sämskskinn med röda kanter och ett par hängslen att
begagna om söndagarna, när det blef fråga om kyrkfärd, något som icke
försummades under julen, vare sig det var öppet vatten eller körbara isar.
Äfven den här julen hade man kommit öfverens om att fara till Blidö kyrka
i julottan, och Edla hade inte släppt fadern förr än hon fått lof att
följa med, hur mycket än gumman satte sig emot det.
»Det kan ju bli någe’ väder åf, när ni ska hem,» menade gumman Greta,
»och då sitter jag bara här och ä’ orolig. Karlarna, di kan allti’ frakta
sej, men en tocken där en som du ...»
»Hå kors, jag ä’ väl inte åf socker heller, så att jag smälter, ifall det
blir ruskväder!» svarade Edla.
»Nej, nog har du varit mer peppar på sista tiden!» svarade modern, och
sedan talade hon inte vidare om saken.
Det var lagom kallt och strålande vackert månsken om juldagsmorgonen så
där vid fyratiden, när Österberg, Edla och Pålson gåfvo sig af ifrån
Skärlöga och togo den vanliga vintervägen öfver några små holmar,
till dess de slutligen kommo ut på den stora fjärden, som skilde
Skärlöga-skärgården ifrån Blidön. Grålle trafvade på friska tag, ty det
var nu öfver åtta dagar sedan han varit på sin sista resa in till staden,
och han hade haft god tid att hvila upp sig och äta sig riktigt trind
sedan dess. Mor Greta hade letat rätt på så mycket skinnfällar och mattor
och schalar som funnos i huset, och Edla satt varmt och godt inpälsad
framme i åkan bredvid fadern, som körde, medan Pålson krupit upp bakuti,
där han äfven satt varmt nog, om han också fick lof att hänga benen
utanför, därför att strömmingsåkan var så liten. Himlen var alldeles
molnfri, och de vanliga morgonstjärnorna tindrade hvasst och klart,
trots månskenet, och endast nere i nordost låg ett mörkgrått molnlager
med ulliga kanter, på hvilka den mot väster lutande månen, som ännu inte
uppnått sitt fylle, kastade några matta ljusreflexer. Strax ofvanför det
gråa molnet lyste Björnvaktarens stora stjärna, och ett stycke högre upp
svängde Karlavagnen fimmerstången ner åt horisonten, och längst borta
i söder blixtrade Sirius med blåhvit glans, som återspeglade sig i den
blanka isen ute på fjärden, där vägen var utstakad med några mariga
granruskor med långa mellanrum.
»Bara inte det där har snö med sig, så går det fäll an!» sade Österberg,
i det han med piskan pekade på molnlagret i nordost. »Det sir mej ut för
lite’ åf hvarje.»
»Åja, men inte blir det väl nå’n snö åf i dag?» frågade Edla och tittade
litet osäkert på fadern, som om hon ville att han skulle öfverbevisa
henne om den saken. »Det ä’ ju så kallt så det knäpper i isen!»
»Jaja, men det kan båda tö, det också,» svarade fadern, »och tockna där
molngubbar plär inte vara te leka med, så här års. Vore det inte så
snöpligt, så vore det kanske säkrast te vänd’ om hem igen!»
»Hå, det måtte väl aldrig komma på frågan!» utbrast Edla, som var
angelägen om att få visa sin nya kofta.
»Ja, hvad tror Pålson om’et?» frågade Österberg och vände på hufvudet,
medan han höll inne Grålle ett ögonblick.
»Å, nog tänker jag vi tar oss fram!» svarade denne lugnt. »Och efter som
vi nu ä’ på väg en half mil, så ...»
»Ja, nog går det te komma dit, men si hem,» sade Österberg tveksamt, »det
blir kanske kitsligare!»
»Kors, kära far! Blir det väder åf, så kan vi väl få hus hos Jansons på
Blidön, vet jag. Di har ju nya stugan, med flere rum än di behöfver, för
nu lär di väl inte ha några stockholmare ute!»
»Nå och mor då?» frågade fadern, i det han gaf Grålle ett piskrapp, som
denne enligt gammal vana besvarade med att kasta svansen öfver tömmarna.
»Ska hon sitta ensammen hon och vara orolig för oss, tycker du?»
»Hon vet ju att vi har känningar där!» återtog Edla lugnt. »Och nog
begriper hon väl att vi inte ger oss ut, om det blir någe’ väder.»
»Och om Österberg vill, så kan jag ju ge mej åf hem me’ samma det ä’ slut
i körkan, så att hon inte behöfver vara ensam!» föreslog Pålson.
»Hur ska vi då komma hem, om Pålson ger sig af med hästen?» frågade
Österberg litet kärft och vände åter igen på hufvudet.
»Nej, jag tänkte ta och gå, jag!» svarade denne lugnt som alltid.
»Gå hem öfver isen?» utbrast Edla häftigt och strök undan schalen från
sitt väl ombonade ansikte för att se på honom. »Det ska en allt vara
skärgårdsvan ve för te kunna!»
»Åja, jag har nog gått längre vägar än så — och tyngre med!» svarade
Pålson.
»Jaja, men det har fäll ändå vuri’ vägar som Pålson har känt te?» inföll
Österberg.
»Det ä’ inte så säkert, det?» fortfor denne, »och nog skulle jag väl ta
mej hem på den här, om det skulle behöfvas.»
»Ånej, det ä’ inte sagdt att det blir nå’n snö förr’n i måron, och då kan
han gärna få dråsa ner, om han vill. Jag ska bara opp te Jansons, när det
ä’ slut i körkan, så klockan ve tolftiden kan vi allt vara på väg hem
igen.»
»Nej si det ä’ då alldeles för tidigt, far!» sade Edla med missnöjd ton.
»När en inte kommer öfver te dom mer än en gång om åre’, så ska en väl
inte flyga åf ut me’samma heller!»
»Ja, vi får si hurdant vädret blir!» svarade fadern i bestämd och
afgörande ton och manade på Grålle, som under samtalet passat på och
pustat litet och nu satte af igen med förnyad fart. Helst hade han nog
sprungit rakt fram, men det var råkar och sprickor i isen, så att han
måste göra den ena kroken efter den andra, och hvar gång det svängde,
frustade han till och skakade på hufvudet, så att frostnålarna yrde om
honom, och sedan han i svängen saktat farten en smula, vände han på
hufvudet och tittade på husbonden, som om han velat säga: springer jag
inte bra, gamle far du?
Mellan sex och sju var man framme vid östra sidan af Blidön, och sedan
tog det inte mera än en knapp halftimme att komma midt öfver den långa
och smala ön till Blidösund, där den lilla vackra kyrkan ligger på en
udde och blickar rakt öfver sundet hän till Yxlan, hvars inbyggare hon
också kallar till sig, när de högt stämda klockorna sända sitt manande
»Kom hit, kom hit!» öfver land och vatten. Nu lyste det så grant från
de hvälfda fönstren ut öfver snön på backen och den spegelblanka isen
nedanför den, och folk samlades från alla håll, åkande och gående, allt
efter råd och lägenhet, eller allt efter som de hade längre och kortare
väg. Orgelns toner strömmade redan ut genom den öppna kyrkdörren, och
tyst, långsamt och med dröjande steg gick menigheten in i den upplysta
men kalla kyrkan, sedan man först utbytt handslag och oftast stumma, men
ibland halfhögt yttrade hälsningar ute på kyrkbacken, där gamla bekanta
råkades och där många af dem inte sett hvarandra sedan julen förut.