sig? Kanske bli borta hela da’n i morron och låta mej vara ensam med
kritterna? Nej, tack ska du ha!»
»Kors, di går ju ute än, vet jag!» menade Edla, smått förargad öfver att
det tog emot öfverallt.
»Ja, därför behöfver väl du inte vara ute hela da’n!» fnurrade gumman
till och lyfte af kaffepannan, för att Österberg skulle få något varmt i
sig innan han gaf sig af.
»Se dig nu för i stan, kära far, så di inte stjäl pengarna åf dig. Och
förkyl dig inte!» skrek gumman nere vid bryggan, just som båten lade ut.
»Och glöm inte yllekoftan, far!» ropade Edla och viftade med förklädet.
»Ajös med er!» ropade Österberg tillbaka, i det han skotade an seglet
och lade styråran till rätta akter ut; »det ä’ så godt ni gör i ordning
vindskammarn öfver köke’, ifall jag har en dräng me’ mej, när jag kommer
te’baks!»
»Hvad i alla tider tänker han på?» muttrade gumman, som hörde illa efter
vanligheten; »ska han ta en säng me’ sej? Fållbänken måtte väl duga den
som förut, tänker jag!»
»Han sa att det kan hända, han har en dräng med sig, när han kommer
te’baks!» förklarade Edla.
»Åhå, det måtte väl inte vara den tjugufjärde än heller!» menade gumman,
»och en ska väl ha tid på sej te göra i ordning, innan en tar främmande
folk i huset. Ropa det åt far du, Edla!»
»Asch nej, han ä’ för långt borta! Ser I inte att han kvista åf ut
på fjärden nu, mor?» svarade Edla och såg med en halfkväfd suck efter
fadern, som styrde ut på det stora vattnet utanför ön.
2.
Inne i staden var det fullt hus på kommissionskontoren, där de
tjänstsökande stodo i långa rader och det till och med ända ut på gatan.
De flesta af dessa voro landsbor, som ville in till staden, det härliga
paradiset, som de drömt om ända sedan de läst sig fram hos prästen, och
dit de längtade med hela sin naiva tro på, att där skulle de riktigt
skära guld med täljknifvar och få ett arbete så ofantligt mycket lättare
än det, som de trälat med ute på åkern och i skogarna. Man såg ibland
dessa väntande skaror ynglingar, som knappt hunnit öfver pojkåldern;
unga flickor med friska, öppna och ofördärfvade ansikten, omgifna af den
på landsbygden ännu inte föraktade schaletten; kraftiga, starka karlar
mellan tjugu och trettio år; men också många bleka, utmärglade figurer af
båda könen, på hvilka stattorparlifvets halfva svält satt sin sorgliga
prägel. Och alla stodo de där väntande och fulla af förhoppningar,
stodo där dag från dag, till dess slutligen den stora stadens hungriga
gap uppslukade dem för att med dem befolka fattigbarackerna eller
fängelserna, så vida de inte, visa af skadan, vände tillbaka igen dit
därifrån de kommit, men vände tillbaka med tomma fickor och krossade
förhoppningar.
De första dagarna hade de öfvermodigt och stolt visat tillbaka alla anbud
att få komma ut på landet igen; nu hade de tjänstfolkssökandes leder
glesnat och nu voro de färdiga att taga hvilken lön som helst, om de
bara sluppe vända om hem igen och kanske få försöka att tigga sig kvar
på en plats, som de hittills föraktat. Men ut på en liten ö långt borta
i hafsbandet, långt bort från all ära och redlighet, som det heter, dit
ville ingen, och Österberg gick från kontor till kontor utan att kunna
få tag i någon som han kunde eller ville fästa i sin tjänst.
När han först talade med dem som han tyckte sågo lämpliga ut, läto
de villiga nog, ty han var väl klädd och såg »tät» och ordentlig och
hederlig ut; men när de fingo höra hvart det skulle bära af, så betackade
de sig alla.
»Så gärna kan en då gå i sjön med en gång,» svarade en af dem, en ung
karl, som påstod att han inte smakat en bit mat på två dar: »för då vore
det åtminstone slut me’ samma!»
»Ja, förr än jag ger mig åf dit ut bland strömmingarna, så svälter jag
te’s di ser dagern igenom mig!» förklarade en annan, satte händerna i de
trasiga kavajfickorna och vände Österberg ryggen.
Han började tro, att han skulle få fara hem utan dräng.
Men en dag, när han gått från det ena kontoret till det andra, kom han
slutligen långt upp på Söder, där det också fanns ett sådant och där det
var ovanligt litet folk, tyckte han. Han gick in och frågade den gamla
frun, som satt innanför en disk, om hon hade några tjänstsökande, som
ville utåt landet.
»Ut till landet?» frågade frun och tittade upp på honom öfver glasögonen,
medan hon höll kvar sitt bläckiga finger på bladet af en stor bok, som
hon satt och skref i, »dit vill ju ingen kristen själ numera, ska jag
säga herrn! Nej, om herrn vill komma igen efter flyttningen, då kan det
så vara!»
»Jaså, finns det ingen här, som vill utåt skärgården?» frågade Österberg
och såg sig omkring på de innevarande.
»Herrn kan ju fråga dem själf!» svarade frun och fortsatte att skrifva.
»Ä’ det långt bort?» frågade en undersätsig karl med rödt hår och en hel
mängd fräknar i ansiktet, i det han steg fram från dörren, där han stod
och stödde sig mot dörrposten; »och hva’ ä’ det en har te göra?»
»Det är en tie mil norr ut!» svarade Österberg, »och göromålen nu te
vintern det ä’ te vara med om fisket för det mesta.»
»Hur långt ä’ det te fastlandet då?» frågade karlen och mönstrade
Österberg från hufvud till fötter.
»Det ä’ bara en tre mil ut te sjös!» svarade denne lugnt och såg på
karlen tillbaka.
»Jaså, bara tre mil?» återtog karlen hånfullt, vände sig sedan till de
andra, spottade föraktligt ut åt golfvet och utbrast: »Fy fan! då stjäl
jag hellre och kommer på Långholmen, för det ä’ åtminstone nära stan, om
en vill försöka te rymma.»
Och med de orden återtog han sin plats vid dörren, under det de andra
uppstämde en skallande skrattsalfva, som ändå inte föreföll särdeles
glad, om den också var bullrande.
»Ja, gör det då!» svarade Österberg lika lugnt som alltid, i det han
vände sig om för att gå, sedan han först hälsat på frun och frågat om han
skulle betala något.
»Nej, inte för det här!» svarade hon; »men vill herrn skrifva opp sig och
höra hit sen, så kostar det en och femti!»
Men det tyckte inte Österberg var lönt, och därför gick han sin väg, och
när han passerade karlen nere vid dörren, gjorde denne ställningssteg för
honom, som om han varit en gardist på post, och ropade efter honom ut i
porten:
»Ajös, farbror lille! Hälsa strömmingarna så mycket!»
»Di ä’ ljusgröna, di där!» mumlade Österberg, smått förargad för sig
själf och steg ut på gatan. Det var tämligen sent på eftermiddagen och
började skymma på, och han tänkte just taga ut stegen för att komma till
sitt logi uppe i Bollhusgränden innan det blef alldeles mörkt, då han
plötsligen hörde en lågmäld, tvekande stämma alldeles bakom sig:
»Ursäkta att jag frågar; men herrn skulle väl inte behöfva någon dräng?»
Österberg vände sig om litet häpen; han hade inte sett någon därutanför,
när han steg ut genom porten, men nu såg han bakom sig i skymningen en
lång, mager och torftigt klädd karl, som lyfte på en skärmlös mössa och
såg på honom med ett par insjunkna, hungriga ögon.
»Jo, det kunne väl hitta på och hända det!» svarade han tämligen
tvekande, ty karlen såg just icke vidare treflig ut vid första
ögonkastet. »Jag var just inne på kontore’ för te höra mej om.»
»Ja, jag tyckte jag hörde di skratta åt herrn,» återtog karlen. »Jag var
ute i farstun, ska jag säga. In var det inte värdt te gå, för inga betyg
har jag och inte har jag någe’ te betala me’ heller.»
»Jaså, inte det!» svarade Österberg betänksamt; »det va’ ledsamt, det!»
»Åja, inte ä’ det så roligt, just!» fortfor karlen med trött ton.
»Hvarför har han inga betyg då?» frågade Österberg, sedan han funderat en
stund.
»För att jag inte haft nå’n tjänst!» svarade karlen som förut. »För
resten kan herrn gärna säga du te mej, för det ä’ jag van ve’ se’n
gammalt.»
»Och inte ä’ jag just van ve te skällas för herre,» upplyste honom
Österberg buttert, »utan annars så heter jag Österberg och ä’
skärgårdsfiskare för resten.»
»Och bor väl långt ifrån stan då?» återtog karlen med lifligare ton, i
det han sakta följde efter Österberg, som börjat aflägsna sig från porten.
»Håja, det ä’ allt en bit!» fortfor Österberg och såg på honom från
sidan, sedan nu gaslyktorna börjat tändas. Han märkte då att karlen såg
bra och hygglig ut, fast ansiktet var magert och utsvultet och kläderna
fläckiga och nötta. Han såg ut att vara bortåt trettio år, så vida inte
det att han slitit ondt gjorde att han såg äldre ut, och kroppen var
reslig och starkt byggd, fastän han nu gick litet lutad, om det var för
att han var trött eller för att han skulle höras bättre utaf Österberg,
som var betydligt mindre än han.
»Jaså, så han har inte haft nå’n tjänst förut, inte?» frågade Österberg,
sedan han betraktat honom först. »Hvad har han då gjort?»
»Jag har suttit inne som försvarslös!» svarade karlen och såg på honom
som om han väntat att den andre skulle gå sin väg med detsamma.
Men Österberg gick inte fortare för det. Det låg någonting i den unge
karlens ton, tyckte han, som slog honom både med en viss ängslan, men
ändå mera med en stigande nyfikenhet, som höll på att besegra den gamle
skärgårdsbons medfödda misstänksamhet mot allt som har något gemensamt
med staden.
»Det va’ just inte nå’n rekomdation, det!» yttrade slutligen Österberg,
sedan han funderat en stund.
»Nej, inte har jag fått nå’n tjänst på’n hittills, inte,» svarade karlen,
»och inte får jag väl någon nu heller, ser jag!» tillade han efter en
paus och vände sig halft om för att gå.
»Det kan en väl inte så noga veta just!» svarade Österberg och hejdade
honom. »Men inte kan vi väl stå och språka om det på gatan, precis. Finns
här inte någe’ ställe, där en kunde gå in och få sig en kopp kaffe, mån’
tro?»
»Här midt emot ä’ ett!» svarade karlen och visade på en af de otaliga
kaféskyltarna. »Och Gud vet om di inte har mat också!» tillade han med en
half suck, som lät ovanligt tung, tyckte Österberg.
»Kom me’ in, så ska vi väl höra efter!» sade han bara, gick midt öfver
gatan och steg in på kaféet, följd i hack och häl utaf karlen, som
tycktes ha brådtom att komma dit in.
Det var folktomt där inne, och sedan Österberg hört sig före med
värdinnan om där fanns något att äta och hon svarat att där fanns bara
smörgåsar och kaffe eller choklad, så beställde han några mjuka smörgåsar
med ost och salt kött och två stora koppar kaffe. Det lyste till i ögonen
på karlen när han hörde beställningen, och de satte sig ner i ett hörn så
långt borta från disken som möjligt.
»Hvad ä’ namne’,» frågade Österberg sin granne midt öfver bordet, medan
de väntade på förtäringen.
»Jag heter Pålson!» svarade karlen entonigt och såg oafbrutet åt den
lilla dörren bakom disken, genom hvilken värdinnan nyss försvunnit.
»Ä’ Pålson stockholmare kan jag tro?» fortfor Österberg vidare, i det han
betraktade honom allt uppmärksammare.
»Nej, jag ä’ oppe ifrån landet, men di säger att jag ska vara födder i
Stockholm!» svarade karlen, hvars bleka ansikte ljusnade vid åsynen af
smörgåsarna, som i detsamma buros fram.
»Nå, men hur har Pålson kommi’ så här illa ut, då?»
»Hå, det ä’ en lång historia, som jag helst vill tiga med så länge!»
svarade karlen och såg på smörgåsarna med begärliga ögon, men ville ändå
inte taga någon först, fastän Österberg sköt fram tallriken ändå närmare.
»Ja tack, men ska inte herr Österberg själf ...!»
»Nej, jag håller mej te kaffeskvätten, jag. Jag ä’ just inte så värst
hungrig, ska jag säga.»
»Den som det kunde påstå!» utbrast karlen. »Men jag har inte fått någe’ i
mej se’n i går morse, jag!»
»Jesses, människa! Hvad säger ni?» utbrast Österberg förskräckt. »Har ni
inte ätit någe’ se’n i går? Sätt i er di här då, så ska jag säga te om
fler ... men kanske att en sup skulle ...»
»Nej, tack!» svarade karlen med munnen full. »Inte har di någe’ här, och
inte vill jag ha någe’ heller. Jag förtär aldrig någe’ starkt — numera.»
Han tillade det sista ordet efter ett ögonblicks tystnad och med en ton,
som kom Österberg att studsa, något så bittert och så dystert låg uti den.
»Har Pålson gjort det förut, då?» frågade han efter en stund, sedan han
sett den ena smörgåsen efter den andra försvinna från tallriken.
»Det kan nog hända, det!» svarade denne och tycktes vilja fortsätta, men
tvärtystnade i detsamma, när värdinnan satte fram kaffet. När det var
drucket, lutade han sig tillbaka i stolen med ett uttryck af belåtenhet
öfver hela sin varelse och sade, i det han sträckte fram sin hand midt
öfver bordet, åt Österberg:
»Ja, nu får jag tacka herr Österberg så mycket! Nu behöfver jag inte
svälta ihjäl i natt, och inte i morron heller, om det också inte skulle
bli något vidare allvar med den här tjänsten, och litet schåargöra kan
man alltid få sig här och där fast det varit tunt om’et i den här veckan.»
»Ingenting att tacka för!» svarade Österberg mera af gammal vana än med
någon allvarligare mening. »Men har inte Pålson någon människa alls, som
kan rekomdera sig, ifall jag nu skulle ...?»
»Nej, ingen ann’ än befälhafvaren på Rindön, där jag varit som
försvarslös!» svarade Pålson i samma trötta ton som förut.
»Ja, inte kan jag ta och söka opp den! Men om jag nu skulle ta Pålson me
mig på försök — hur ä’ det, ä’ han någe sjövan åf sig, må tro?»
»Nog har jag rott passbåten mellan Vaxholm och fästningen allti’!»
svarade Pålson, utan att Österberg så noga kunde veta om han sade det på
gyckel eller om det var hans allvar.
»Nå ja, det ä’ då inte just så värst krångligt,» menade Österberg och
klådde sig bakom örat; »men nu mente jag om Pålson har varit me’ om
vinternot och annat skärgårdsfiske!»
»Nej, det har jag inte; men det är väl inte värre te lära sej det än te
lära sej svälta, kan jag tro.»
De orden slogo Österberg, för han tyckte att de vittnade godt om karlens
villighet att göra nytta för sig. Han smuttade långsamt på innehållet i
kaffekoppen och tittade då och då på sin gäst midt öfver bordet. Hvar
gång han satte ifrån sig koppen, öppnade han munnen som om han velat
fråga någonting, men så blef det bara ett »hm!» som kom fram, och så
tog han det vanliga rådet bakom örat igen. När detta fortgått en stund,
lutade Pålson sig litet framåt emot Österberg och sade, i det ett nästan
omärkligt leende spelade omkring mungiporna, som nu inte längre voro så
neddragna som förut:
»Det är bestämdt någonting, som herr Österberg vill fråga mig om, är det
int’ det?»
»Kalla mig Österberg, för jag ä’ inte nå’n herre, har jag sagt!» svarade
Österberg ännu buttrare än förut.
»Nå, hvad ä’ det Österberg vill veta då?» frågade nu Pålson och lutade
sig på nytt tillbaka mot stolsryggen.
Det gled en ljusning af tillfredsställelse öfver skärgårdsbons väderbitna
ansikte, när han hörde den enkla, rättframma benämningen, den enda han
var van vid och den enda han godkände, och sedan han tagit sig en ny
bit tobak och valkat den några gånger i munnen, svarade han slutligen
långdraget och liksom tvekande:
»Hå, det är just ingenting så värst viktigt med det ... men si, jag ville
gärna höra om Pålson bara har vari’ försvarslös eller om han annars har
... har tagi’ någe’ eller — hm! — ja Pålson begriper fäll hvad jag menar?»
Och den hederlige Österberg var mycket förlägen och såg riktigt olycklig
ut, när han nu tittade på Pålson öfver kaffekoppen, som han i sitt
bryderi hade lyft upp till munnen, fastän den var tom.
»Nej, jag har hvarken stuli’ någe’ eller tagi’ lifve’ åf någon!» svarade
Pålson och såg honom öppet och trovärdigt i ansiktet.
»Nå, det var då bra, det!» utbrast Österberg med tillfredsställd ton. »Då
kan Pålson ta’ och komma hem till mig i morgon bitti’, så får vi språkas
ve’ lite närmare.»
Han nämnde adressen, men när han hade gjort det, så var det som om han
kom att tänka på något, som inte förut fallit honom in, och med samma
tvekande ton som han förut begagnat frågade han nu utan att se på mannen
midt för sig:
»Hvar bor Pålson själf nå’nstans då?»
»Å, det är litet här och litet där, det!» svarade Pålson långsamt. »I går
natt låg jag på en pråm nere i Stadsgården, och i natt vet jag inte så
noga hvar det kan bli.»
Österberg såg på honom med vidt uppspärrade ögon. Hemlös, husvill —
det var något så oerhördt, tyckte han, att det skar till i hjärtat på
honom, och hur noga han annars var om slantarna, tog han nu upp sin stora
skinnpung med mässingslåset ur fickan och sade, i det han stack två
fingrar uti den:
»Kan Pålson skaffa sig något natthärbärge då, om jag ger honom ett par
riksdaler?»
»Hå kors,» svarade Pålson, i det han steg upp och nästan bockade sig för
Österberg, där han satt, »jag behöfver bara en, och då kan jag få mig en
ordentlig kvällsvard med, för ovanlighetens skull.»
»Ja, kom till mig då klockan åtta i morgon bitti’, så får vi se hvad vi
kan komma sams om!» återtog Österberg och räckte honom kronan. Sedan
betalte han förtäringen och gick ut på gatan igen, följd af Pålson, som
strax utanför dörren sade god natt åt honom och med långa steg skyndade
bort längre uppåt Söder. Och medan Österberg långsamt och full af
funderingar styrde sina steg ned åt staden, undrade han för sig själf, om
han skulle våga städsla den där stackaren till dräng, han som hade varit
försvarslös och inte kunde visa några betyg. Försiktigheten sade nej, men
människokärleken hade blifvit väckt, och den ville inte gifva med sig,
och på det sättet låg Österberg vaken en god del af natten och tänkte och
tänkte — och se det brukade då aldrig hända honom hemma på Skärlöga.
3.
Tre dagar senare, så där fram på eftermiddagssidan, stod gumman Österberg
nere på bryggan med ylleschalen lindad om hufvudet och ryggen, för att
se efter om gubben inte syntes till borta vid udden utåt fjärden. Det
blåste frisk nordväst, så att medvind hade han då ifrån Blidösund, där
ångbåten lade till, och därför tyckte gumman nu att man kunde vänta honom
när som helst. Men när han inte syntes till på en kvart och det började
kännas svalt om ryggen, trots ylleschalen, så gick gumman upp igen till
stugan och steg småhuttrande in i köket, där Edla stod vid spiseln och
skötte om kaffepannan, så att det skulle vara riktigt klart och varmt
till dess far kom hem. Edla var glad till sinnes, för dagen förut hade
en af grannarna på ön, som låg långt bort, varit i land, när han kom
hemseglande från staden, och talt om att det var bra pris på fisken och
potatisen, så nu väntade hon med säkerhet att den utlofvade yllekoftan
skulle vara med.
»Det var fasligt hvad han sölar; jag tycker han borde vara här för länge
se’n!» knotade gumman, i det hon kom fram och värmde sig vid spiseln.
»Och kallt blåser det, så det är skam åt’et. I kväll tror jag allt att vi
släpper in fårena med, du Edla.»
»Ja, kanske det, mor! Ska jag kanske gå och locka in dom me’ samma?»
»Ånej, vi ska väl si om inte far kommer först, kära barn. Fårena ställer
sig nog ve’ grind och bäar’ om di vill in!»
»Om han nu har nå’n karl me’ sej, mor,» frågade Edla, »ska vi då lägga’n
oppe på vindskammarn me’ samma, eller ska vi bädda åt’en i köke’ i natt,
i fall han ä’ frusen efter resan?»
»Åhå, han måtte väl inte gå och ta folk i olaga ti’ heller, far din!»
återtog gumman, som alltid höll på ordning i det fallet som i alla andra.
»Ja, men det ä’ bara åtta dar te’ Mikaeli, så det gjorde väl ingenting!»
menade Edla, talande alldeles invid moderns öra.
»Du pratar som du har begreppe’ te, flicka! Men det var rent omänskligt
hvad far dröjer. Det måtte väl aldrig ha händt’en någe, i den där
odrägliga stan, heller?»
»Hå, kära mor, hvad skulle det ha händt’en?» frågade Edla lugnt. »Far ä’
väl så gammal så han kan frakta sig själf, tänker jag!»
»Akta sig, säger du, ja. Men det ä’ godt te’ akta sig, där, i ett tocke
människobråte! Tänk om di har stulit pengarna åf’en — då ä’ det allt
abslut med bomullsgarne’ som jag skulle ha te väfven, och kaffet och
sockre’ med, som han skulle köpa hem!»
»Ja, och min yllekofta se’n!» tänkte Edla med en kall kåre öfver ryggen.
Men hon ville inte säga något, för att inte modern skulle blifva ännu
mera ängslig, utan försökte i stället krya upp henne med ett säkert och
gladt:
»Å, inte har di stuli’ några pengar åf honom, inte! Far vet nog hvad han
gör han!»
»Jo, du ä’ så säker, tösen min!» hördes nu Österbergs röst från den öppna
dörren, och innan gumman och Edla hunno vända sig om borta vid spiseln,
stod han midt i rummet med slokhatten nedtryckt i pannan och ett stort
paket under hvardera armen och ropade till hustrun och dottern: »Go’
kväll på dig, mor — go’ kväll, Edla! Har ni nu någe’ varmt kaffe te ge
oss, så vore det bra, för han blåser en hund där ute på fjär’n, ska jag
säga.»
Därmed lade han ifrån sig packningen på bordet och gaf dem båda ett
kraftigt och varmt handslag; några andra smekningar brukades inte på
Skärlöga.
»Nå, kära far, det var då väl att du ä’ hemma, och hur ha det gått för
dig i stan?» frågade gumman. »Var det någe’ pris på fisken, och hur var
det med potatisen?»
»Det var inte så tokigt,» svarade Österberg lugnt; »jag fick fyra och
femtio tunnan du, mor — och hafren fick jag tie för, och siken gaf
fiskköparn mig tre riksdaler punde’ för, du!»
»Och du glömde väl inte bomullsgarne’?»
»Tycker du det! När glömde jag någe’ sist?»
»Och yllekoftan?» tänkte Edla fråga, men hon vågade inte, i fall ... och
därför frågade hon i stället: »Nå, far, och nya drängen? Har I fått tag i
någon tocken?»
»Det ä’ inte så utan det!» svarade Österberg och såg litet underlig ut.
»Han kommer väl strax, han skulle bara lägga fast skötbåten och ta ner
segle’. Se där har vi’n ju, vet jag!»
Med de orden vände sig Österberg mot dörren, som med detsamma öppnades af
Pålson. Gumman, som inte hört riktigt hvad mannen sagt, gjorde detsamma
och såg på den inträdande med den mest oförställda förvåning, vände sig
sedan till mannen och sade med missnöjd ton:
»Jaså, kors! Har du tagit främmat me dig hem, far?»
»Det är nya drängen vå’n!» ropade Österberg henne i örat. »Du ska väl
säga’n välkommen, kära mor!»
»Jag får väl det då!» mumlade gumman, gick därpå fram till den nykomne,
som ännu stod kvar nere vid dörren, räckte fram handen och yttrade
vänligt nog, fast litet kort: »Ja, välkommen då, kära ... Hvad heter han,
du far?»
»Pålson heter han!» svarade Österberg.
»Jaså! Välkommen då, kära Pålson!» och sedan hon sett på honom noga en
stund, tillfogade hon: »Och nu får han väl laga att han trifs så godt han
kan!»
»Tack för det, mor Österberg!» svarade Pålson och tryckte den framräckta
handen.
»Stig fram nu te bole, så ska vi väl få oss en kopp kaffe!» sade
Österberg och tog af sig kavajen, under hvilken han hade en sticktröja.
»Det här ä’ Edla, dotter våran, som Pålson får laga att han kommer sams
me, fast hon plär då inte vara svår åf sig just.»
Edla hade under det föregående stått tyst och sett på den nykomne, som
hon tyckte såg inbunden och skygg ut; att han var fasligt blek och
utmagrad såg hon också, och hon kunde inte låta bli att tänka för sig
själf: »hvar har far fått tag i den där humlestörn, den sir då inte ut
te’ bli mycket rolig att ha i huset!»
Men emellertid gjorde hon våld på sig så godt hon kunde, gick fram till
honom hon också och räckte honom handen med ett »välkommen», som just
inte lät så särdeles vänligt och som från hans sida besvarades med ett
entonigt »tack», i det han knappt rörde vid hennes fingrar. Därpå satte
han sig vid bordet på stolen midt emot Österberg, medan gumman satte sig
emellan dem och Edla ställde fram kaffepannan, och sedan det var gjordt,
tog hon en gammal schal från dragkistan borta i vrån midt emot spiseln
och slog den om hufvudet på sig.
»Ska inte du ha dig en kopp, du också, Edla?» frågade fadern och såg på
henne litet förvånad.
»Jag ska gå sta’ och släppa in fårkräkena först!» svarade Edla litet
snäft, hvarpå hon öppnade dörren och gick ut.
»La’ Pålson fast båten ordentligt ock?» frågade Österberg, sedan de
druckit sitt kaffe. »Det ligger på bra där nere, ska jag säga!»
»Jag ska’ väl allt ge mig åf ner och titta på’n en gång till!» svarade
Pålson, i det han steg upp från bordet och tackade med framräckt hand.
»Det finns väl någe’ rep till nere i sjöbo’n?»
»Tross heter det!» upplyste Österberg kort och sträckte fötterna ifrån
sig.
»Jaså, jag ska komma ihåg det!» svarade Pålson och gick ut lika sakta och
stilla som han kommit in.
»Hvar i alla tider har du fått tag i den där långskanken?» frågade gumman
och slängde af bort åt spiseln. »Den sir då inte ut att orka göra nå’n
nytta för sig just!»
»Det vet du så lite’, mor!» svarade Österberg lugnt. »En ska inte skåda
hund’ efter hårena, heter det. Får han bara litet kött på bena, så tar
det sig nog, tänker jag.»
»Har han tjänt i skärgården förut då?» fortfor gumman och kom fram till
bordet igen.