Anders Jonsson, och så en vacker dag si att han gifter bort Lina med en
som har någe’! Då ä’ det fäll mycket bättre att jag ger mej åf och lagar
att jag själf får någe’, för när jag inte kan få Lina, så gör det mig
ackurat detsamma hvem jag tar, om det så vure ett ändå värre troll än Ida
Söderman.»
»Nu talar du som du har förstånde’ te’! Men jag tänker det ä’ allt gåln
du friar te’ och inte Ida Söderman. Och frågan ä’ om inte det står te’ på
samma sätt med ditt tycke för Lina me’.»
»Nej, mor Maja, det kan ni lita på, att om hon så vure Fiskar-Olles
dotter, så tyckte jag om’ena lika mycket för det. Men si hvad Ida
anbelangar så inte tog jag henne om inte ho’ hade någe’, inte. Lina det
ä’ en annan sak, det. Det ä’ flicka som inte finns maken te’ i hela
skärgåln.»
»Och så ä’ Österäng allt en bra mycke’ styfvare gål än Marbottna? Hvasa?»
Och nu stannade kloka Maja litet andfådd uppe på backkrönet, där det var
glest med träd och där hon kunde se Magnus rätt i synen med sina skarpa
små ögon.
»Hå ja,» svarade Magnus och såg på henne tillbaka, »det vet jag fäll nog,
men det frågar jag inte efter, om jag bara får Lina. Men hur det än blir
nu, så har jag sagt opp i kväll, och te’ hösten flyttar jag — han ska ge’
mej mitt betyg i morron bitti’, Anders Jonsson.»
»Jaså, har du sagt opp i kväll? Jaha, det var inte så dumt, det. Men vill
du lyda mitt råd, så fjäska inte sta’ med betyge’ i morron bitti’, utan
lugna dej en dag te’ — allti’ hinner du ge’ dej åf te’ Söderman.»
»Hvad ska det tjäna te’ och dra’ ut på tiden?»
»Det kan du aldrig veta. Gör nu som jag säger och låts’ inte om någe’ i
morron. Jag kommer te’ Österäng på förmidda’n, och då får vi fäll si hvad
det kan bli åf.»
»Och det ä’ säkert att det inte ä’ nå’n fara med Lina?»
»Ånej, ho’ kommer sig nog — bara du låter bli och dansa med Ida Söderman.
Men hör du, Magnus, har du inte nå’n släkting oppe på fastlande’, tycker
jag mej ha hört?»
»Joo, nog har jag en faster oppe i Ryd, men henne har jag inte hört åf
se’n jag var pojke. Ho’ ville ha mej dit och tjäna då, men när jag inte
hade nå’n lust, så blef ho’ arg på mej, och se’n har jag inte hört någe’
åf’ena.»
»Hur ä’ det, ho’ ä’ ju gift med en bonde där bortnas?»
»Ja, och di har en gål som ska vara hyfven, har jag hört.»
»Har di nåra barn — vet du det?»
»Ja, di har en son som har fari’ te’ sjöss och som lär ska vara i
Amerika, har jag hört.»
»Jaså, ja — det va’ bra, det!»
»Hva’ för det då?»
»Kors, det ä’ ju allti’ bra te’ ha släktingar, vet jag. Men si där har
jag ju min gamla stuga — och där kommer Olle emot mej med rumpa’ i
vädre’. Ja si, när en har sällskap, så blir vägen kort, heter det. Go’
kväll, Olle lilla! Ja, ajöss med dej då, Magnus. Gå nu hem och lägg dej
och bry dej inte om någe’ betyg i morron, inte. Jag ska ta’ och lägga ut
kortena för dej, när jag kommer in — och i morron ska du få höra hur det
låter.»
Därmed stultade kloka Maja upp emot sin stuga med Olle före sig, och
Magnus stod kvar och tittade efter henne, innan han gaf sig af hemåt vid
betydligt bättre kurage än förut.
7.
När några dagar hade gått, var allting sig likt igen på Österäng —
åtminstone till det yttre. Rågen var inne utan att ha fått regn på sig,
Lina var uppe igen sedan morgonen efter kloka Majas samtal med Magnus,
och denne hade inte vidare talat om betyget.
Men Anders Jonsson själf gick fortfarande omkring och såg mäkta fundersam
ut. Kloka Maja hade, när hon fick sin betalning, och den som var hederlig
ändå, råkat fälla några ord om den där fastern uppe i Ryd och om sonen
som farit till Amerika och som sedan inte hörts af — och sedan Anders
Jonsson ett par kvällar därefter haft en lång öfverläggning med mor
Lovisa, öfverraskades folket af att han morgonen därpå gaf sig af på
ångbåten in till staden.
Anders Jonsson for annars så sällan som möjligt dit, och i synnerhet
var det fallet under sommarmånaderna. På hösten däremot, när hafren och
potatisen och fårköttet skulle säljas, då var han ju så illa tvungen, och
då hände det allt att han var litet tung i hufvudet, när han kom hem —
man träffade ju så många bekanta på ångbåten och så kunde man ju få gå
och kursa ett par dagar inne i staden — och något skulle man ju göra på
mellanstunderna, förstås.
Det kunde aldrig hända honom mera att han kom redlös hem — han som så
många andra; det hade händt honom en gång, och då hade han till på köpet
tappat hundra kronor, så den läxan glömde han inte så lätt. De där hundra
kronorna hade han fått äta upp åtskilliga gånger, ty mor Lovisa var just
inte den som glömde någonting, hur bra och hygglig hustru hon annars
var — och det värsta var att hennes herre och man totalt glömt bort att
köpa hem garnet till bolstervaret, som skulle väfvas, och de utlofvade
ylleschalarna både åt henne och Lina.
Så den stadsfärden glömde Anders Jonsson minsann inte så lätt.
Det märkvärdiga med den här färden var det, att han dröjde borta i två
dar och att mor Lovisa inte visade sig ett spår orolig för det. Hon gick
där lugn och flitig som vanligt, och pigorna märkte att hon hade ett och
annat att hviska om till Lina emellanåt, och denna såg också belåtnare ut
än hon varit på mången god dag.
Magnus syntes inte mycket till hemmavid, ty mellan rågskörden och hvetet,
som snart också var fallfärdigt, hade man annat att syssla med. Det låg
en stor holme ute i fjärden, och där hade man en duktig höskörd att taga
vara på. Det kom senare än det andra gräset, därför att man först lät
kräkena beta af holmen på våren, innan man släppte ut dem på hemkanterna,
och nu voro drängarna där hela dagarna och hade mat med sig, och när de
kommo hem om kvällarna i stora kreatursfärjan, voro de uttröttade och
lade sig tvärt att sofva. Flickorna, som voro med för att räfsa, hade
inte heller lust att sitta uppe särdeles länge, och därför märkte ingen
af dem att Lina och Magnus hade sina små pratstunder borta i björkhagen
de två kvällarna som Anders Jonsson var i staden.
På tredje dagen var han hemma igen, nykter som en spik och nyter som en
brudgum, dagen efter bröllopet. Som det var en god fjärdingsväg till
närmaste ångbåtsbrygga, tog mor Lovisa nya vagnen med fjädersätet och for
själf å stad för att hämta honom. Lovisa körde själf, ty de hade kommit
öfverens om att det första sammanträffandet skulle vara utan vittnen, och
på landsvägen fanns det ingen som lyssnade.
»Nå far?» frågade Lovisa nyfiket, sedan de fått med sig alla sakerna och
gamla Brunte väl kommit uppför backen från ångbåtsbryggan: »va’ det som
kloka Maja sa’ att hon såg’et i kaffekoppen?»
»Ja, håken i det trolle’, ho’ har allt reda på sej,» svarade Anders
Jonsson och smackade åt Brunte, »och det mer än jag trodde’na om. Det har
allt sin regala riktighet både me’ fastern och hemmane’!»
»Säg det! Nå, va’ du där och titta på gåln?»
»Jo, du ä’ så säker! Jag träffte Jan Karlsson i stan och slog i honom att
jag ville si mej om och köpa någe’ hemman oppe på fastlande’, och han
visste en som var däroppifrån och som ville sälja — och så for vi dit.»
»Nå, nå! Va’ du inne hos dom?»
»Lit’ på det du, Lovisa. Och jag titta’ mej omkring, ska du tro, både
i stuga’ och på ägerna. Si, jag gjorde mej ärende me’ te’ hälsa ifrån
Magnus, efter som jag i alla fall va’ ditåt, och gumma’ blef så te’ sej
öfver att hanses husbonne kom te’ dom, så ho’ visste rakt åf inte hur bra
ho’ ville.»
»Nå, talte di om son sin någe’?»
»Ja då, gubben svor öfver’n och gumma’ snyfta och grät, och di sa’ bägge
två att di inte har hört åf’en på åtta år, så di tror båda två att han ä’
dö’. Och gumma’ sa’ te’ slut att det var då väl att ho’ har brorson sin
i lifve’ och att det ä’ en ordentlig pojke, så att inte gåln behöfver gå
te’ oskylda.»
»Sa’ ho’ ock? Kors, kära far, då ä’ det ju inte så tokigt me’ Magnus
ändå!»
»Nej, tacka för det! Och si därför så har jag tänkt tala ve’n nu, när jag
kommer hem, och fundera me’n om han inte vill stanna i tjänsten, så får
en fäll si se’n hvad det kan bli åf.»
»Och du låss fäll inte om att du varit borta i Ryd?»
»Så gal’n ä’ jag fäll inte! Men hur ä’ det me’ jänta? Har ho’ kryat te’
sej riktigt?»
»Ja vars, nu ä’ det ingen fara me’na. Men hör du, far, hvar ska du nu
säga att du har vuri’, när du har vuri’ så länge hemifrån?»
»Jo, jag har tänkt ut att jag har furi’ opp te’ Norrtälje för te’ höra
mej för om hafreleverans te’ hösten. Det är en af handelsmännerna där,
sir du, som köper opp för dragonerna, och han lär ta’ åt sej allt hvad
han kan få.»
Mor Lovisa kunde inte annat än beundra sin gubbes fintlighet, och så
kommo de hem i det bästa lynne, och Anders Jonsson nickade vänligare åt
tjänstfolket än han gjort på mången god dag.
Sedan han tagit af sig stadskläderna och fått på sig sin gamla vanliga
arbetsdräkt, gick han neråt viken, där färjan brukade lägga till, och när
den en stund efteråt kom fullastad med hö borta ifrån holmen, ropade han
åt Magnus, som stod i fören med en åra, färdig att taga törn emot bryggan:
»Har ni redan fått åf gräse’ där borta, pojkar?»
»Jaa, det här ä’ sista dufningen, det,» svarade Magnus.
»Det va’ raskt gjordt åf er. Då kan ni gärna låta’t ligga här te’s i
morron, för någe’ regn blir det nog inte i natt, och ni kan behöfva ta’
er en liten firafton.»
Drängarna sågo på honom med förvånade ögon, och Fiskar-Olle var den mest
förbluffade af alla. Men när de väl kommit upp, blef det ännu värre.
»Gå opp med er nu te’ mor,» sade Anders Jonsson, »så får ni er en kopp
kaffe.»
Och medan de andra gingo uppåt, fortsatte han till Magnus, som lade fast
trossen ännu ett slag:
»Se’n kan du komma in i kammaren te’ mej, Magnus, så får vi språka om
betyge’.»
8.
När Magnus efter en god halftimme kom in i kammaren, satt Anders Jonsson
vid bordet med pipsnuggan i munnen och ett pappersark och stora plånboken
framför sig på bordet.
Plånboken låg öppen och en tjock sedelbunt låg instucken i den ena af
fickorna, men sedlarna tycktes vara vårdslöst inlagda, så att de stucko
fram tämligen synbart, och Magnus kunde se att de voro både blå och gröna
och grå.
»Kom fram och sätt dig, Magnus, så får vi talas ve’,» började Anders
Jonsson och pekade på en stol vid andra sidan af bordet.
»Ja tack, men nog kan jag stå allti’!» svarade Magnus.
»Sätt dej nu, vet ja’, du kan fäll vara trött efter dagsgörat.»
»Hå ja, det förståss, nog känns det både i armarna och bena!» sade
Magnus, klef långsamt fram och satte sig på yttersta stolskanten, inom
sig undrande hvad det skulle bli utaf.
»Hur ä’ det nu då? Ska du prompt ha det där betyge’?»
»Ja’ ska fäll det, kan jag tro.»
»Det lär nog inte vara så värst fett där borta på Marbottna, tänker jag.»
»Nej det kan fäll hända; men en ä’ då inte så värst bortskämder.»
»Å, inte har du fäll svulti’ här, det jag kan veta!» svarade Anders
Jonsson och höll på att bli sint, fast han sökte hejda sig så godt han
kunde.
»Det ä’ fäll inte bara maten en lefver åf!» svarade Magnus och tittade
ner på golfvet.
»Åja, ovett kan du få annerstans me’.»
»Det vet jag me’; men det ä’ inte bara _det_ som det hänger på.»
»Nu ska jag säga dej hur jag funderat på saken. Du får samma lön hos mej
som di har bjudi’ dej där bortnas och sjöstöflarna och potatislande’, och
så lägger jag te’ en kavaj och ett par böxer ...»
»Ja tack, men det ä’ inte lön det kommer an på. Utan det ä’ allt bäst
jag får betyge’ utskrifvet ändå. Det ä’ allt på det vise’ att jag vill
härifrån, för si jag står inte ut me’t längre.»
»Hvad ä’ det du inte står ut me’?»
»Ja, det kan vara detsamma, det!» svarade Magnus och steg upp för att gå.
»Jag kan ju få betyge’ i morron.»
»Men nu ä’ det jag som vill veta hvad det ä’ du inte står ut me’!» sade
Anders Jonsson häftigt, steg upp och tog ett par långa steg förbi drängen
bort emot dörren, »och du kommer inte ut ur kammaren förrän du sagt mej
hvad det ä’!»
»Vill jag komma ut, så nog kommer jag fäll!» svarade Magnus och såg så
säker ut att husbonden inte kunde undgå att tro honom på hans ord. »Men
jag kan ju gärna säga’t för den del’n, så kan inte Jonsson säga att jag
går och humlar me’ någe’. Jag tycker om Lina, och efter som jag ä’ för
fattig och för simpel för’na så vill jag härifrån, det är hela saken, och
nu vet husbond’ det.»
»Och nu tänker du sätta dej på tvären, för du tror du ska kunna tvinga
mej te’ ge’ mej på de’ vise’?»
»Nej, nog vet jag att ni aldrig går in på te’ ge’ mej flickan — men det
är därför som jag vill härifrån. Det kunne nog vara den som stannte och
ställde te’ elände för er, men si tocken vill jag inte vara, och inte
Lina heller. Och si därför ä’ det bäst att ni låter mej gå.»
»Men si nu ä’ jag jämt opp lika enveten som du, och nu vill jag ha dej
kvar, för sir du att folk ä’ sturska, det tycker jag inte illa om, när di
duger te’ någe’ för resten, och det gör du — det kan jag gärna säja dej
midt i syna. Och det ä’ visst bra, det, att du tycker om Lina, men det ä’
därför inte sagdt att hon tycker om dej.»
»Hå, hvad den saken anbelangar ...»
»Jaså, ä’ du så tvärsäker på det? Nå, då ä’ det fäll bäst att vi hör åt
me’na själf!»
Därmed öppnade Anders Jonsson dörren till köket och ropade utåt med
dundrande röst:
»Lina! Ä’ du där ute, så kom in te’ mej ett tag!»
Det klack till i Lina, där hon stod vid köksbordet bredvid modern, men
denna klappade henne på axeln och hviskade hastigt:
»Ge’ dej åf bara, flicka! Du ska få si att nu blir det slag i saka!»
Och med hjärtat i halsgropen skyndade Lina sig in. När hon fick se Magnus
där inne, blef hon som en drypande blod i ansiktet, och hon tyckte
riktigt att andedräkten stockade sig inom henne.
»Hör du Lina, du,» sade Anders Jonsson och tog tag i henne, förde henne
fram och ställde henne rätt emot Magnus, »Magnus här påstår att du tycker
om’en, ä’ det sanning, det?»
»Ja, far!» svarade Lina sakta, men utan ringaste tvekan.
»Å i helsike heller! Hur understår du dej ...»
»Ja, far, ni må säga hvad ni vill, men så är det ändå, och jag kan inte
hjälpa’t!»
»Nå, efter det ä’ på det vise’, så säj åt den envetingen att han blir
kvar då, för jag lär inte rå på’n.»
»Herre min skapare, far ... har jag blifvi’ rakt tokig, eller ä’ det er
mening att ... att ... att Magnus och jag ...»
»Jag vill inte att Magnus ska flytta, säjer jag dej, och efter det ä’ som
det ä’, så får fäll du försöka hålla’n kvar, när inte jag kan få bukt
på’n.»
Nu förstod Lina hur det var fatt, och så slog hon först armarna om halsen
på fadern och kysste honom och sedan gjorde hon samma process med Magnus,
som i sin ordning lyfte henne upp ett bra stycke från golfvet och dröjde
en god stund med att släppa ner henne igen. Men när hon sedan väl kom på
fötter på nytt, vände hon sitt glädjestrålande ansikte mot fadern och
sade med en segervisshet som riktigt gjorde Anders Jonsson så varm om
hjärtat som han någonsin kunde bli här i lifvet:
»Vet ni, far, nu tror jag allt att Magnus inte bryr sej om Marbottna
längre.»
Det väckte stor förvåning på ön, när det blef bekant att Anders Jonsson
på Österäng tog en simpel dräng till måg; men Österängsfar själf gick
omkring och såg småslug ut, och ju mer han lärde känna Magnus som annat
än dräng, desto mer tyckte han om honom, och han började på fullt
allvar tänka på att själf tillika med mor Lovisa sätta sig ner på en af
utgårdarna och låta de unga öfvertaga gården.
Men det märkvärdigaste af allt var att kloka Maja tycktes riktigt hafva
vunnit hans gunst, henne som han varit så rasande på. Litet emellanåt
måste hon komma till Österäng och lägga ut kortena och spå i kaffesumpen
för honom och Lovisa. Och när det aldrig låg någon karl till huset vid en
viss gård uppe i Ryd, så blef Anders Jonsson allt mera nyter och glad,
och kloka Maja fick mer än en blank riksdaler med sig i kjolsäcken, när
hon knogade af hem till Olle och Lotta.
Så kom julen och under den blef det trolofning på Österäng och ett
hejdundrande kalas. Prästen själf var med, och där växlades ringar mellan
Magnus och Lina riktigt efter handboken, för att det skulle vara så
mycket säkrare. Klockaren var också med naturligtvis, och som han var
postmästare tillika, så hade han med sig ett bref till Magnus, ett tjockt
bref med tämligen svårtydd utanskrift. Den lycklige fästmannen läste
det tillsammans med fästmön inne i hennes kammare, och när de kommo ut,
föreslog prästen deras skål i ett vackert och med lämpliga bibelspråk
späckadt tal.
Skålen dracks, och det klingades med de trolofvade. Kloka Maja var också
med, och under det hon klingade med fästmön, tog Anders Jonsson sin
blifvande måg litet åt sidan och frågade:
»Hvad va’ det för bref du fick, Magnus?»
»Det va’ ifrån faster min,» svarade Magnus, »di ha fått hem son sin ifrån
Amerika, och gumkräke’ ä’ så gla’, så gla’. Hon skrifver att han stannar
hemma nu och öfvertar gåln.»
Anders Jonsson tappade glaset i golfvet. Men just nu klingade prästen med
sitt och föreslog en skål för de ärade makarna på Österäng, som voro nog
goda föräldrar att gifva sin dotter åt den hon tyckte om, om han också
inte hade värdsliga ägodelar ... och hvad skulle Anders Jonsson göra?
Han måste dricka och tacka till — men det var inte någon särdeles vänlig
blick som han i detsamma slängde af bort till kloka Maja.
”FASTLÄNNINGEN”.
1.
Skärlöga hette ön och låg sina styfva tre mil utanför närmaste
fastlandsudde och hade omkring sig sin egen skärgård af små, nakna
kobbar, blandade med en och annan liten holme, där det växte några alar
och rönnar och där ett saftigt gräs spirade upp ibland stenarna. Ön
var inte stor, men hade god jord inne på läsidan åt söder och präktigt
fiskvatten rundt omkring på de stora fjärdarna och i de trånga sunden
mellan holmarna. Åt norr och öster skyddades åkerlapparna af höga
bergknallar, som åt sjösidan stupade brant ner i vattnet; men åt söder
och väster voro stränderna långsluttande och låga, och täta vassar
lockade gäddorna in emot land, där de stodo och gassade sig i solskenet,
allt för lata att bry sig om löjstimmen, som hoppade och lekte innanför
vasskanten, och endast rörande på sig när en mört eller sarf kom
svängande in på deras område, eller när abborrarna glupade allt för snålt
efter de silfverglänsande löjorna och det nästan såg ut som om de för
skam skull velat vara med om jakten.
Tidigt om våren sjöngo alfåglarna hela fjärden rundt, och stora kullar
af dykänder häckade på kobbarna, där äfven en och annan ejder och några
par skrakar slagit sig ned. Men på själfva ön var det orrlek i de tidiga
vårmorgnarna, och äfven midt på sommaren kunde man få höra en eller
par ensamma skvaltorrar, som sutto och knäppte i de höga tallarna och
granarna på norra sidan, där dessa vuxit höga i skydd af berget. Skaror
af snöskator och starar skvattrade i askarna omkring stugan, och hur
liten än ön var, så fanns det ändå morkulla, som sträckte ifrån ett litet
kärr rätt inne i skogen rätt öfver åkerglintorna och stugtaket, med en
sväng utåt kobbarna, och sedan tillbaka igen samma väg.
Det fanns bara en stuga på hela ön; men den var tämligen stor och väl
bibehållen, med ett stort rum och kök på nedra botten och två vindsrum,
som inte kunde eldas, och till hvilka man klättrade upp på en mycket
brant trappa, som nästan förr kunde kallas en stege eller kanske ändå
snarare en fallrepstrappa, sådan som den finns om skeppsbord. Men den
som byggt stugan och som nu också ägde den, hade varit skeppare i unga
dagar, och därför ville han ha något som påminde om skutan, sedan han för
länge sedan satt sig i ro på landbacken. Han hade valt den så liten och
så sjöombrusad som möjligt, den ö, där han ville sätta sig ner, och där
trifdes han också utmärkt, den gamle Österberg, med hustru och dotter,
och om man hade bjudit honom ett helt säteri borta på fastlandet, så
skulle han inte velat byta »på villkor», som han själf brukade säga.
Den lilla jordlappen han hade gaf honom korn, hafre och potatis till
husbehof, och en liten trädgårdstäppa hade mor Österberg själf tagit
upp, där det växte kålrötter, persilja och dill och där det ändå fanns
plats öfver till litet ringblommor och balsaminer och en liten buske med
åbrodd, som var gummans förtjusning. En stor fläderbuske växte utmed ena
stugväggen, och det var nästan som att ha en läkare i huset, ifall man
blef krasslig, menade gumman, som sedan gammalt kurerade både sig själf
och man och barn med fläderte, ty det hjälpte för alla åkommor.
Ett stenkast ifrån stugan låg sjöviken med sin båtbrygga och sin sjöbod,
sina gistor för fisknät och strömmingsskötar, och vid bryggan lågo stora
notökan, fisksumpen och skötbåten sida vid sida i broderlig sämja, som
endast stördes något litet när sydosten låg in i viken och de började
gnida sig emot hvarandra, uppgifvande då och då några knarrande läten,
som likväl voro mera gemytliga än egentligen uttryck för något starkare
missnöje. Längre uppåt land lågo ladugårdshusen och logen rödmålade
och litet snedvridna, därför att terrängen där var tämligen sluttande
och jordmånen lös; men stodo gjorde de ändå och gåfvo godt skydd åt de
två korna, den enda gamla hästen, en stutkalf och fem, sex får, hvilka
utgjorde hela kreatursbesättningen på Skärlöga. Lägger man till de nu
nämnda inbyggarna fem stycken hönor utan tupp, en gammal svart katt, en
hundvalp och en tam skata, som hade slagit ner sig ur boet som unge och
skadat ena vingen på sig, men nu, sedan hon fått den lagad igen, inte
brytt sig om att flyga bort, så har man därmed räknat upp Österbergs hela
hushåll där ute på ön. Han hade nog haft en dräng också, men den hade på
vårsidan gifvit sig af till Skeppsholmen och blifvit matros, sedan hans
företrädare året förut tagit hyra på en skonare och dennes företrädare
åter fått det infallet att försöka sin lycka i Amerika.
»Di ä’ rakt som di hade fått kvicksilfver i kroppen på sig,
skärgårdspojka!» hade då Österberg sagt, i det han valkat bussen åt
ena sidan; »så nu tror jag rakt åf att en får ta och städsla sig en
fastlänning för te få behålla’n kvar!»
»Jesses nej då, far! Hvad tänker du på? Ska du ta hit en estlänning nu
också!» ropade då gumman, som hörde litet illa. »Di ä’ ju så’na vilda
ena, så!»
»Fastlänning, sa’ jag!» ropade Österberg tillbaka och höjde rösten. »Di
brukar då inte vara så värst kvicka te’ röra på sig, har jag hört folk
säga.»
»Ja, men di ä’ inte sjövana!» återtog gumman och skakade på hufvudet.
»Och hur ska det då bära te’ med fisket för dig, far?»
»Hå, han får fäll vänja sig,» svarade Österberg lugnt, »så har jag fått
gjort och di andra med!»
»Och så lär di ska vara så envetna, och inte vill di äta strömming!»
»Blir di hungriga, så går nog det me’, tänker jag,» menade Österberg
trankilt som vanligt: »och när jag nu far te’ stan med siken, så tänkte
jag få fast i någon som kunde passa.»
»Ja, men ta inte nå’n ung spoling, det säjer jag dej, far!» förmanade
gumman. »Kom ihåg att Edla ä’ på sjuttonde åre’!»
»Nå kors ja, det vet jag fäll! Men inte kan jag fäll för det ta en gammal
en, som inte nå’ orkar. Så mycket guss ol har du väl präntat i’na, så
inte det är någe’ farligt, vet jag!»
»Ja, det är ju det jag säger, att en får fara varligt!» återtog gumman.
Edla hörde på, men låtsade inte om något, där hon satt och vindade upp
garnet för nätbindningen till vintern. Men i sitt sinne log hon åt
gummans bekymmer och kanske också en smula åt farsgubbens säkerhet; fast
nog tyckte hon att det skulle vara en underlig en, som skulle komma
henne att tänka på »tocke där skräp», som hon plägade kalla kärlek och
giftasfunderingar, när hon på kyrkfärderna till Blidön träffade de andra
unga flickorna från öarna rundt omkring. Ingen af de förra drängarna hade
hon brytt sig om, fastän de nog gjort sina försök att vara artiga på sitt
vis, och de voro ju ändå raska och duktiga skärgårdspojkar alla tre —
skulle det nu komma en ifrån fastlandet och knipa bort hennes hittills
orörda hjärta, så vore det väl märkvärdigt, tyckte hon. Emellertid kunde
hon inte låta bli att fundera på hur han skulle komma att se ut, den där
fastlänningen, som hennes far tänkte försöka att få fast i där inne i
stan, dit hon för resten bra gärna hade velat följa med; men det visste
hon var inte värdt att tala om, i synnerhet nu, när förtjänsten på fisket
hade varit klenare än vanligt under sommaren och förhösten. Hon skulle så
gärna själf velat köpa den där yllekoftan, som fadern hade lofvat henne
nu i två vintrar och som han den här gången bestämdt skulle ta med sig
hem, så vida han nämligen kunde få någorlunda mänskligt betalt för fisken
och några tunnor potatis och hafre, som han kunde undvara och tänkte ta
med sig.
När Österberg därför på eftermiddagen hade lastat skötbåten för att gifva
sig af till Blidön för att gå därifrån med ångbåten nästa morgon, så
gjorde Edla ett sista försök att öfvertala modern om att hon skulle få
följa med, åtminstone till ångbåten.
»Jag tror aldrig far kan redan sig ensam, vet I mor!» sade hon, i det hon
försiktigt hörde sig för. »Han behöfde allt få någon med sig ifall vind’
mojnar och han får ta te årorna mot kvällningen.»
»Han tänker lägga te ve Kråkholmen, för Janson ska te stan, han också,»
upplyste modern lugnt, »så det behöfver du inte vara lessen för, kära
barn!»
»Ja si, jag tänkte annars att jag kunne ha följt me’ te ångbåten!»