E-text prepared by Gun-Britt Carlsson and the Online Distributed
Proofreading Team (http://www.pgdp.net) from page images generously made
available by the Google Books Library Project (https://books.google.com)
Note: Images of the original pages are available through
the Google Books Library Project. See
https://books.google.com/books?id=YtJQb_zh7m4C
FRANS HEDBERG
KLOKA MAJA OCH ANDRA BERÄTTELSER
[Illustration]
Stockholm
Albert Bonniers Förlag
Stockholm 1908
A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri
KLOKA MAJA.
EN SKÄRGÅRDSHISTORIA.
1.
Kloka Maja var hela den kvinnliga befolkningens oumbärliga hjälpreda och
orakel. Deras förtroende till henne var lika obegränsadt som karlarnas
hat var brinnande, och det vill säga mycket. Ty deras hat var så mycket
intensivare, som de icke vågade gifva luft däråt och det är ju en gammal
erfarenhet att knytnäfven aldrig knipes ihop hårdare än när den knytes
i byxfickan. Och karlarnas hat kom egentligen därutaf att hon tog reda
på allting. Det var mycket bra, tyckte de, när hon skaffade rätt på
bortkommet gods, men när det gällde bortspelade penningar eller på
stadsfärderna bortkomna äkta män — ja, då var det så lagom roligt. Men på
samma gång fruktade de henne också, ty det var en trosartikel hos dem att
hon kunde slå ut ett öga, eller kasta torrvärk i en hand eller fot, utan
att någon annan doktor än hon själf kunde bota skadan, när den en gång
var skedd.
För öfrigt retade det dem ofantligt, att de inte kunde få henne »på
socknen», som det hette. Ty hade hon väl blifvit fattighjon och kommit
att skickas mellan gårdarna på ön, så hade de kunnat hunsa henne så
mycket de ville. Men se, att blifva fattighjon, »det kunde då aldrig
hända henne,» menade kloka Maja. Inte så länge hon hade två händer som
kunde röra sig och ett par djupliggande grå ögon, som kunde läsa tvärt
igenom en människa. Inte så länge hon orkade binda skötar och abborrnät
om vintern och plocka bär om sommaren och hösten.
Därför höll hon sig envist kvar i sin lilla sneda backstuga på södersidan
af ön, där den stod med ryggen mot en berghäll och tittade ut öfver
den långsträckta viken, som skar in från den stora fjärden där ute och
hade en liten trädbeväxt holme till vågbrytare midt framför stugan. Hon
betalade punktligt sex kronor om året i tomtören till en af bönderna i
Ofvanby, som led mycken smälek af sina grannar för att han inte satte upp
summan till tolf eller åtminstone tio, eller också helt rätt och slätt
afhyste »trollet».
»Nej, låt bli det!» svarade alltid Vesterman, när de rörde på den
strängen; »det kunde bli dyrare än en kan tro. Då tar jag hellre di sex
och låter fem vara jämnt för rexten.»
Kloka Maja var en liten, krokryggig och skinntorr gumma på sina modiga
sju och sexti, och vidare vacker var hon just inte att se på. Det enda
som ännu var bra på henne, voro de stålgrå ögonen, fast de nu lågo djupt
inne i ett helt korsande nät af bruna rynkor och öfverskuggades af ett
par buskiga ögonbryn, som ännu voro nästan svarta, fastän hårtestarna
kring det framåtlutande gamla hufvudet voro nästan krithvita. Kinder
och haka voro infallna och håliga, munnen hopknipen och tandlös, och
öfver den hängde en lång, litet böjd näsa, hvars tämligen rödlätta
spets tycktes hafva en afgjord fallenhet att göra en påhälsning hos den
spetsiga hakan. Och likväl gick det en sägen på ön att kloka Maja hade
varit en lång, vacker jänta — ja, rent af en af de vackraste i hela den
trakten af skärgården. Det fanns ännu en gammal åttioåring kvar borta
i Nederbyn som påstod sig minnas när hon var den mest firade på alla
lördagsdanserna; men som gubben tidtals var alldeles slö och nästan
halffjoskig, så var det ingen som egentligen trodde honom. De som mindes
henne från hennes medelålder, påstodo att hon var som folket var mest,
och fast det fanns många gamla gummor på ön, kunde likväl ingen af dem
påminna sig att Maja nånsin varit vacker.
Men se klok, det var hon, och Gud tröste den syndare, som fick något
obytt med henne. Den fick allt se sig om hur det gick både med
höbärgningen och höstsådden, och ruttnade inte potatisen för honom,
så var det då mera lycka än konst. För att nu inte alls tala om de
väntade kalfvarna eller de nyfödda lammen. Men något troll eller någon
ogudaktig varelse var inte kloka Maja, det kunde ingen säga. Fanns det
någon möjlighet att komma fram, så var hon i kyrkan hvarenda söndag, och
prästen hade ingen varmare och uppmärksammare åhörarinna än henne. Det
var nog prästen också som hon mest hade att tacka för att hon fick vara i
fred, om hon också gick och samlade litet vindfällen till vinterbränsle
åt sig från böndernas skogslotter, där de annars fingo ligga och multna
utan gagn.
»Hon är en ärbar och god kristen,» brukade pastorn säga, »och inte är det
något ondt i, att hon _vet_ litet mera än ni andra. Hade ni haft ögonen
och tankarna med er lika bra som hon, så visste ni kanske lika mycket
med!»
Två lefvande väsen hade kloka Maja omkring sig i sin gamla stuga. Det ena
var en stor, grå katt, som hette Olle, det andra en gammal svart höna,
som kändes vid namnet Lotta, och som enligt kloka Majas bestämda beslut
fick lefva så länge hon själf ville. Katten var också till åren, men han
gjorde nytta för sig ännu och höll en sträng räfst med råttorna, hvilka
sökte sig in till Majas stuga när det om hösten började blifva tomt på
åkrarna.
Många tyckte nog det var orätt af Maja att hålla sig husdjur, när hon
själf hade så knappt att lefva af, och en gång hade Anders Jonsson i
Österäng, en af de tätaste bönderna på ön, som minst af alla kunde tåla
gumman, slängt åt henne:
»Tocken där fattiglapp tycker jag kunde ha nog åf te’ skaffa födan åt sig
själf och inte ha tocke’ där matfrat när sig i stuga’!»
»Har jag tiggt någe’ åf er åt kräkena då?» frågade kloka Maja.
»Ne-ej och inte vore det lönt heller,» svarade Anders Jonsson; »men nog
tycker _jag_ ...»
»Inte för det angår mig hvad ni tycker,» snäste Maja af honom, »men
någe’ lif ska en väl ha om sig och di här hvarken skvallrar eller stjäl
någe’!»
»Ne-ej, men di hjälper er fäll te’ trolla, kan jag tänka?»
»Det kunne hitta på och hända, det,» svarade Maja och spände sina gråa
ögon i honom, hvarpå hon vek af till sin stuga, där Olle kom emot henne
med svansen i vädret, medan Lotta gick och sprätte med benen uppe i
spånbacken.
»Håken tro’na,» mumlade Anders Jonsson för sig själf och tog ut stegen,
som om han känt en kall kåre öfver ryggen.
Kloka Maja satt utanför stugknuten i eftermiddagssolen, när Fiskar-Olles
pojke kom stickande genvägen tvärs öfver backen. Maja rensade blåbär, som
hon skulle skicka till staden, och Olle låg bredvid henne på dörrtröskeln
och kisade lättjefullt i solen, medan Lotta lagt sig på sidan i spånhögen
och sträckte benen ifrån sig samt sprattlade med ena vingen då och då.
Pojken stannade på vederbörligt afstånd, stoppade först fingrarna i
munnen och såg på katten, drog sedan bort dem igen och ropade litet
tveksamt:
»Mor Maja!»
»Ja, hvad ä’ det? Hvad vill du?» frågade gumman och tittade upp med
handen för ögonen.
»Jo det är bå’ från Österäng, att I ska komma te’ dom i röaste rappe’!»
»Ä’ det nån åf korna som ä’ sjuka nu igen då?»
»Ne-ej! Det ä’ Lena! Ho’ har dumpi’ ikull ute på gälet!»
»Hvad säger du, pojke?»
»Och di har köri’ hem’ena i skrinda! Och mor Jonsson ba’ att ni skulle
ta’ stöpgryta me’ er!»
»Jaså, ja det ä’ bra! Ge’ dig åf och säg för’na att jag kommer. Här har
du en näfve blåbär!»
Pojken tog bären och satte af utför backen, som om han hade haft eld
efter sig.
Gamla Maja steg upp, hällde försiktigt tillbaka blåbärena i korgen, vek
ihop handduken och gick in i stugan, mumlande för sig själf:
»Jo jo men! Den sjukan har jag vänta’ länge, jag! Få nu se, om en kan
bota’na!»
En stund därefter hade hon slagit ett huckle om hufvudet på sig, tog en
grå påse i ena handen, stödde sig på en lång hasselkäpp, som hon bar i
den andra, och gick utför backen med raskare steg än man kunde tro henne
om, när man såg hennes böjda rygg och hennes vickande gamla hufvud.
2.
Se här hvad som hade händt!
Lina på Österäng, enda dottern i huset, hade helt plötsligt blifvit sjuk
ute på åkern, där hon gått i solbaddet hela förmiddagen tillika med
tjänstflickorna på gården och bundit kärfvar vid rågskörden. Hon hade
varit munter och glad som vanligt, där hon gick efter Magnus, som var den
raskaste af karlarna och hvars lie med hvinande skär mejade den gula, mer
än manshöga rågen i mycket vidare halfcirklar än alla de andras.
Det hade varit svalt och daggvått på morgonen, men nu baddade solen hett
från molnfri himmel, och inte en fläkt rörde sig öfver det vida gärdet,
som låg ett godt stycke från sjön, omkransadt af löf- och barrskog. Men
sådant var man van vid under de heta skördedagarna i augusti, och Lina
var minsann inte den som plägade gifva sig i första taget, det visste man
också.
Så mycket större blef därför förvåningen hos karlarna och förskräckelsen
hos kvinnorna, när den raska flickan, bäst som hon gick där lutad för
att samla ihop rågen, reste sig upp alldeles kapprak, gaf till ett gällt
skrik, slog omkring sig i luften med bägge armarna och föll handlöst
framstupa ner bland den hvassa rågstubben, som stack sönder hennes
ansikte, så att blodet sipprade fram i pannan och på kinderna.
»Hvad i Herrans namn kommer det åt jänta’?» ropade Fiskar-Olle, som var
med i dagsverket för sin stuga nere på udden och som just stannat i
slaget för att lägga en ny snusportion innanför läppen. »Jag tror rakt åf
att hon fick dåndimpen me’ samma!»
Magnus vände på hufvudet, kastade lien ifrån sig och var framme hos
henne med ett häftigt språng. Han kastade sig ner bredvid den fallna och
försökte resa henne upp; men när han väl fått upp hufvudet på henne, föll
det ner mot bröstet igen alldeles som på en död.
»Lina! Hvad i Jesse namn ä’ det me’ dej!» ropade han förskräckt och
försökte resa upp henne på nytt; men när det inte lyckades, blef han
alldeles ifrån sig och ropade, utan att bry sig om att han hördes af de
andra:
»Kära, söta Lina, du kan fäll begripa att jag bara spetakla med dej!
Titta bara opp ett endaste litet tag, så en kan få si att lifhanken
sitter i dej!»
»Släpp’ena, Magnus!» ropade Karin, den äldsta af pigorna, halfhögt och
pekade bakom sig utåt den mejade delen af fältet. »Där kommer Jonsson,
och får han si att du håller i’na, så Gu’ trösta dej!»
»Det angår mej inte! Skaff’ litet vatten te’ badda’na me’. Jesses ni,
tänk om ho’ har fått solsticke’!»
»Hvad ä’ det med Lina?» frågade nu Anders Jonsson myndigt, i det han
närmade sig med stora steg. »Hvad har du me’na te’ göra?»
»Ho’ föll rak lång i backen, bäst som ho’ gick och kärfva’!» ropade Karin.
»Och gaf te’ ett elemenskade allo!» bifogade Fiskar-Olle.
»Hå ja, det ä’ fäll inte någe’ farligt!» menade fadern lugnt. »Ho’ har
fäll förtaje sej lite’, och det går fäll öfver, när ho’ får hvila sej en
smula. Släpp’ena du, Magnus, tocke där sköter kvinnfolka om likare än du.»
»Inte ska ho’ fäll ligga här midt i solbadde’ heller!» svarade Magnus,
tog ett kraftigt tag om ryggen och benen på henne, lyfte henne upp så
lätt som om hon varit en vante och bar henne halfspringande bort till en
liten löfdunge, som skar in i åkern på ena sidan.
»Det va’ en huggare te’ orka!» utbrast Fiskar-Olle beundrande. »Det ville
jag då inte åta’ mej te’ göra på rak arm!»
Anders Jonsson teg först och ref sig bakom örat, medan han såg mörk ut
som ett åskmoln, och ropade sedan åt pigorna:
»Nå, stå inte där och gapa utan ge’ er åf efter och titta om’ena!»
De skyndade sig framåt skogsdungen så fort de kunde, och Anders Jonsson
mumlade för sig själf, i det han långsamt masade efter med räfsan öfver
axeln:
»Den där Magnus, den ska jag fäll själf sköta om som han ä’ sjuk te’!»
Strax innan han kom fram till dungen, mötte han den unge drängen, som
varm och pustande var på återvägen, och i förbifarten snäste han till åt
honom:
»Ta’ du opp lien igen och slå råg! Det ä’ du stadd för och inte för te’
kånka på kvinnfolk!»
Magnus svarade inte ett ord; han bara såg på husbonden med trotsig,
nästan gäckande blick, och när denne väl gått förbi, vände han på
hufvudet och spottade efter honom.
Blixtsnabbt vände Anders Jonsson sig om.
»Spottar du efter mig, din fan?» skrek han alldeles eldröd af förargelse.
»Får en inte spotta nu heller?» frågade Magnus kallt och fortsatte sin
gång. »Det vore fäll lagom underligt, om en skulle spotta torrt här, där
en inte fått i sej ett gudslån se’n i måros!»
»Ja, vänta mej du te’ Mikaeli!» mumlade Anders Jonsson och gick vidare
framåt skogsdungen, där pigorna som bäst voro sysselsatta omkring Lina,
som de halfvägs klädt af för att skaffa henne luft.
»Kom inte hit!» skrek Karin. »Vi håller ju på och tar åf’ena kläderna!»
»Hur ä’ det fatt me’na nu då?» frågade fadern och stannade.
»Hå kors, ho’ vet inte te’ sej ett fen, det fattiga lifvet!» skrek Karin
som förut.
»Tocke’ förbaskade elände!» svor Anders Jonsson till och slängde räfsan
ifrån sig, så att några pinnar röko af.
»Det ska just hända mig tocke här, och det när en har som brådast med
rågen!»
»Det vore fäll bäst te’ låta Anna springa hem och säga te’ att di kommer
hit med skrinda’, så en får forsla hem’ena!» ropade Karin, som höll på
att badda Linas hufvud, hals och bröst, med vatten ur en kopparflaska.
»Asch nej, inte behöfs det tocke amberad!» svarade fadern. »Ho’ kvicknar
fäll ve’ igen, när ho’ får ligga och ta’ igen sig en stund.»
Därmed gick han tillbaka till skörden med den trasiga räfsan på axeln.
»Den där frågar då hvarken efter hustru eller barn, bara han ä’ god
te’ få in rågen!» sade Karin harmset till de andra flickorna, medan de
ansträngde sig att få lif i Lina igen.
Slutligen lyckades det; men när hon väl vaknade upp igen, kände hon sig
så matt och eländig att skrindan måste skickas efter, hvarpå hon bäddades
ned i den och fördes hem till den förskräckta modern, som var af en helt
annan natur än den hårdhjärtade och skördeifrige Anders Jonsson. Och när
mor Lovisa väl fått dottern i säng, var det första hon gjorde att få tag
i Fiskar-Olles pojke och skicka honom midt öfver ön efter kloka Maja i
Gäddviken, säga henne hur det var fatt och be henne för all del inte
glömma bort att taga »stöppannan» med sig.
3.
Skördefolket hade ännu inte kommit hem, när kloka Maja klef in i köket på
Österäng, där mor Lovisa var ensam och stod vid spisen, där hon nyss satt
på potatisgrytan till kvällsvarden.
»Nå, kära Maja,» ropade hon glad och skyndade emot henne halfvägs till
dörren, »det var då för innerligt väl att ni var hemmave’!»
»Ja, det kan ni tacka blåbära för!» sade Maja pustande och slog sig ner
på en stol nära dörren samt frågade, sedan hon pustat ut litet: »Hur ä’
det me’na nu då?»
»Hå, kära hjärtandes! Men kom nu först fram te’ bole och få er en
tår varmt. Kaffepanna’ har vänta’ på er bå’ länge och väl,» trugade
mor Lovisa och släpade och drog i gumman, som gjorde det sedvanliga
motståndet för anständighetens skull, fast hon inte mer än någon annan
skärgårdsgumma ville försaka kaffetåren. »Hur de ä’ me’na, frågar ni?
Ja Jesses vet, men nog sir ho’ fasligt eländiger ut, och inte ett
skapande ol får en ur’na, och het ä’ ho’ om hufve’ som en bakugn dan före
julafton!»
»Kan ni inte veta någe’, som en kan rätta sej efter?» frågade Maja
försiktigt och tömde ut koppens halfva innehåll på fatet.
»Det ä’ fäll ni som ä’ kloker och inte jag, kan jag tänka!» svarade mor
Lovisa, som inte heller var så dum af sig.
»Hå ja, det behöfver ni inte säja mej,» svarade Maja långsamt och blåste
emellanåt på kaffet, »men tocke tar nu allti’ sin tid, och därför tänkte
jag att ni ville hjälpa te’; men ä’ det så att ni inte har nå’n brådska,
så inte gör det mej någe’. Allti’ får jag veta hvad jag vill.»
Och nu drack kloka Maja sitt kaffe långsamt och betänksamt, som om det
varit det enda hon brydde sig om i hela världen.
Det behöfdes inte heller mer för att få mor Lovisas munläder i gång, och
det gick åt inte mindre än tre koppar kaffe, innan hon hunnit dela med
sig alltsammans.
När därför kloka Maja efter en styf halftimme kom in i farstukammarn, där
Lina låg nedbäddad på en pärlfärgad pinnsoffa, visste hon mer än väl hvad
hon skulle tänka om det där »solsticke», som flickan råkat ut för borta
på åkern. Medan hon hörde på moderns svada där ute, lade hon ihop med
hennes tal några ord, som hon uppsnappat borta i Öfverbyn, där hon för
ett par dar sedan varit och botat en sjuk kalf, som förätit sig på fuktig
klöfver och där pigorna talat om en dans på Jan Olssons loge — och nu
hade hon tämligen klart för sig hur landet låg!
Det var kväfvande hett inne i kammaren, och det första Maja gjorde var
att hon slog upp ena fönstret och lät den friska luften ute från fjärden
spela in i rummet och sedan flyga ut igen, förande med sig några surrande
spyflugor. När det var gjordt, gick hon fram till soffan, böjde sig ner
öfver den feberheta flickan, strök med sin knotiga svala hand öfver
hennes brännheta panna och hviskade helt sakta i örat på henne:
»Inte ska du tro, kära Lina, att Magnus frågar efter Ida i Marbottna.
Bättre vett har han fäll än så!»
Lina, som låg nerbäddad med det tjocka täcket uppdraget ända till hakan
och som inte ens öppnade på ena ögat, när gumman kom in, kastade hastigt
af sig täcket och reste sig häftigt upp till hälften i bädden, så att
linnet föll ned från axlarna och lämnade hals, barm och armar bara, såg
på henne ett ögonblick med vidöppna ögon, fick sedan tag i bägge hennes
händer, kramade dem hårdt i sina och stammade:
»Hvad ... hvad ä’ det ni säjer och hur ... hur vet ni att ... att ...»
»Hå kors, jag vet mycket, jag,» svarade Maja småslugt, »och jag såg nog i
kaffesumpen hemma, hvad det va’ som hände på Jan Olssons loge i lördas.»
»Såg ni?» frågade Lina allt mera häpen. »Såg ni att Magnus ...»
»Att han dansa halfva natten me’ Ida, ja! Men hva’för gjorde han’et, tror
du? Jo, för han visste att skräddarn, som drog handklavere’, va betalt
åf far din att hålla ögona på er — och så för att du dansa’ me’ den där
målarn ifrån stan.»
»Ja, det va’ för att han la’ sej ut för Ida. Inte ville jag vara sämre än
nå’n ann’.»
»Inte blef du fäll bättre för det heller, flicka. Och nu i dag, när du
gick och band efter honom, så slängde han fäll ur sej någe’, kan jag
tänka?»
»Ja, han sa’ att Ida i Marbottna va’ mycke’ smalare om lifve’ än jag. Och
så att ho’ va’ lätt som en fjäder te’ dansa me’.»
»Och det tyckte du va’ tungt te’ höra på fastande mage? Jojo — jojo!
Tocke’ ä’ det med denna här ungdomen. Mycke’ ell i kroppen och lite’ vett
i knoppen! Det ä’ så, det ja!»
»Men hur kan ni veta ...?»
»Tror du inte jag me’ har vari’ ung, flicka? Jo, lita på det, du — och
lika hvit och rund och mjuk om halsen som du. Fast det ä’ länge se’n —
men mins’et gör jag nog i alla fall. Och jag hade fäll en gosse, jag me’
i min tid — och lika tokiga va’ vi som ni ä’ nu. Men väl vure om ni blef
mindre utsatta för elände än hvad vi blef.»
»Fick ni inte hvarann’ då?» frågade Lina och drog upp täcket om bröst och
hals, men behöll sin sittande ställning.
»Nej, då hade jag fäll inte sutti’ här som kloka Maja!» svarade gumman
och torkade med afvig hand bort en klar droppe, som från ögat sökte sig
ner på nässpetsen. »Tocken klokskap får en betala för här i väla, och det
mer än den är värd ändå.»
»Va’ han fattiger han me’ då, som Magnus?» frågade Lina.
»Nej, kära barn,» svarade gumman, »det va’ rakt tvärs om med oss två. Han
var hemmason, han, och fadern hade groft me’ pengar — det va’ jag som var
fattig och hade ingenting. Men han ville ha mej ändå, han — fast det gick
inte så lätt då som det går nu, inte. Då hade föräldrarna mer te’ säja,
och sönerna fick vara kus den tiden. Men det ä’ som det ä’ med det — nu
ska vi tala om dej! Tycker du riktigt om Magnus, riktigt så där så du
vill vara me’n i både ur och skur, om det så ska vara?»
»Ja, nog vill jag det,» svarade Lina och såg på henne trohjärtadt och
bestämdt.
»Och det ä’ inte bara tocket där dansflams emellan er, inte?»
»Nej, teminstingen inte för min del.»
»Är du inte säker på hur det ä’ för hans då?»
»Jo, nog trodde jag jag kunne vara det förut, allti’. Men efter det där
schaset med Ida vet jag rakt inte hva’ jag ska tro.»
»Å, tok! Det va’ fäll bara litet afundsjuka för att du dansa’ me’ målarn.
Han ville ge’ dej så godt igen, kan du begripa.»
»Ja, men det va’ han som börja!» fortfor Lina envist.
»Det va’ för skräddareländets skull, kära du. Men i alla fall ska jag
fäll ta’n i förhör, jag ... så _det_ blir nog bra. Värre blir det fäll
te’ få bukt på far din. Du får allt lof te’ bli’ ordentligt skral, innan
han ger me sej.»
»Ja, men nu känner jag mig riktigt bra, se’n jag fick tala me’ er,» sade
Lina och gjorde min af att stiga upp.
»Stoppa du te’baks fötterna igen,» uppmanade Maja kärft, »för här kommer
du allt te’ bli liggandes nåra dar te’. Vi får allt lof te’ sätta
skrämbusen i Anders Jonsson, om jag känner’n rätt.»
»Ska jag ligga?» frågade Lina förskräckt; »och tänker ni inbilla far ...?»
»Att du ä’ riktigt sjuk, ja! Det ä’ nog det enda som stöttar. Men hör
du, Lina, nu ska du först säja mej en sak på samvete: det ä’ fäll inte
någe’ annat imellan dej och Magnus, än ni kan svara för hos bå’ Gud och
människer?»
»Hvad menar ni?» frågade Lina och blef som en drypande blod i ansiktet
och ända ner på halsen.
»Hå, du vet nog hva’ jag menar! För si, ä’ det så, då vill jag inte ha
me’t å göra, utan då får ni hjälpa er själfva, och då får fäll Anders
Jonsson ge’ me’ sej i alla fall, för att inte skammen ska’ komma öfver
er.»
»Hur kan ni tro någe’ tocke om Magnus och mej?» frågade Lina, och var nu
lika blek som hon nyss varit röd.
»Hå kors, jag vet fäll hur’dana pojkarna ä’ och jäntorna me’ för den
deln!» svarade Maja lugnt. »Det behöfs bara att den ena vinkar te’, så
slinker den andra me’.»
»Sådan ä’ inte Magnus och inte jag heller!» svarade Lina och såg på henne
med ren och öppen blick. »Och det vet jag, att hade han gifve’ mej en
tocken vink, så hade det allt vuri’ slut oss imellan för länge se’n!»
»Ja, så mycke’ likare då,» återtog Maja med belåten ton; »och då ska jag
fäll försöka reda härfvan åt er.»
»Och kan ni det, Maja, så kom ihåg att jag glömmer det aldri’!» sade Lina
med fuktiga ögon och tryckte hennes händer i sina.
»Det blir fäll allti’ bra me’ det! Men kryp nu ner igen och si riktigt
eländig ut. När far din kommer, så voja dej så mycke’ du orkar och låss
som du inte känner igen’en. Och ingen ann’ heller, hör du det?»
»Ja, men mor hon tar fäll ve’ sej illa, om ...»
»Jag ska säga’na ett ol i förtroende.»
»Och Magnus — tänk om han ...»
»Aja, lite’ kan han fäll pinas för Idas skull, eller hva’ tycker du
själf?»
»Ja, det förståss, men ...»
»Jag ska fäll hviskan i öra’ då att det inte ä’ så värst farligt. Nu hör
jag skördefolke’ komma hem för te’ få sig aftonvard. Skapa dej nu så sjuk
som du kan, och ställ dej riktigt yr i hufve’ och skratta inte när jag
kommer och stöper öfver dej, det säjer ja dig te’. Och får jag lof te’
ge’ dej någe’ elakt te’ ta’ in, så svälj och grina bara — för di tror nog
att det kommer te’ göra dej godt.»
Och med de orden gick Maja ut ur kammaren och in i köket, och hon såg
mycket hemlighetsfull och bekymrad ut, när hon kom dit ut, där Anders
Jonsson och drängarna intagit sina platser vid det stora bordet, medan
mor Lovisa och pigorna sutto vid spisen och afvaktade den stund, då
skapelsens herrar hade hunnit stilla sin hunger.
4.
När Maja kom ut från Linas kammare, kastade husbonden en arg blick
på henne från bordet framme vid fönstret, där han satt med drängarna
och Fiskar-Olle och hade framför sig en väldig portion af den salta
strömmingen, som fick en duktig klick smör att simma i, sedan detta
blifvit uppsmält af den varma potatisen.
Maja var klok nog att inte låtsa om blicken, utan gick fram till spisen,
där mor Lovisa satt, sade helt sakta några ord i öronen på henne och tog
sedan sin lilla stöppanna och satte den på elden bredvid grötgrytan. När
det var gjordt, började hon gräfva i kjolsäcken efter några blybitar och
annat smått, som hon helt långsamt och betänksamt lade ner i grytan, den
ena efter den andra.
Karlarna sneglade på henne med nyfikna och undersamma blickar och pigorna
drogo sig åt sidan, trots sin stora nyfikenhet, så att det blef ett
vördnadsfullt afstånd mellan dem och henne. Den enda som satt lugnt kvar
på sin plats var mor Lovisa, som efter de framhviskade orden utbytte
en hastig blick af hemligt förstånd med Maja, där hon stod lutad öfver
spishärden.
»Du skällde förut öfver att du hvarken fick vått eller torrt,» sade
Anders Jonsson snäsigt till Magnus, som hade ögonen spända på Maja och
hvad hon sysslade med; »hvarför äter du inte nu då? Hon kan nog trolla,
kärngen där borta, utan att du glor på’na.»
»En måtte fäll få ha ögona hvar en vill,» svarade Magnus och tog sig på
måfå en strömming. »Eller ska di kumderas me’, likasom armarna?»
Anders Jonsson svarade ingenting, men han högg en stor potatis midt itu
med knifven och vände på hufvudet åt hustrun, framkastande med samma
snäsiga ton:
»Hva’ säjer hon om jänta’ där inne nu då? Ska en kanske ha’na liggande
länge nu midt i bråaste tiden?»
»En får fäll si, när hon har stöpt öfver’na,» svarade mor Lovisa lugnt
och började att med en stor träslef ösa upp gröten i stenfatet.
»Har ho’ inte hunni’ me’ det än då?» frågade mannen lika snäsigt som
förut.
»Jag skulle fäll först höra hur det va’ me’na!» svarade Maja lugnt som
förut och vände sig sedan till mor Lovisa: »Vill ni ta’ med er en spilkum
vatten och komma me’ in, så ska vi si hur det är fatt.»
Därpå tog Maja pannan af elden, och mor Lovisa följde med henne med en
spilkum vatten.
Karlarna fortsatte att äta under tystnad, sedan Karin satt fram grötfatet
på bordet. Fiskar-Olle försökte att få i gång ett samtal om rågen och
utsikten att få något för den fram på hösten, men det gick inte annat
än med enstafviga ord, och när de slutat äta, stego de upp, knäppte
ihop händerna och bockade sig långsamt för bordet, sade sedan tack åt
husbonden och gingo sin väg, den ena efter den andra.
Anders Jonsson själf gick in i kammaren på andra sidan och stoppade sin
pipsnugga.
När pigorna blifvit ensamma i köket, halfhviskade Karin till de andra:
»Det va’ inte mycke’ som Magnus fick i sej, inte. Han ä’ allt illa tokig
i Lina, stackare.»
»Hm! det vet jag visst!» sade den yngsta af flickorna, en ljushårig jänta
på sjutton, aderton år, »får han inte henne, så måtte det fäll finnas
andra som sir lika så golika ut.»
Nu kom mor Lovisa ut från Lina med pannan i handen och efter henne Maja
med spilkummen.
»Har far gått ut?» frågade hon flickorna.
»Nej, han ä’ inne i kammarn,» svarade Karin.
»Då ä’ det fäll bäst vi går in till’en me’samma, eller hur, Maja?»
»Kanske det. Men kom ihåg nu hva’ jag sa’: det sir illa ut, om Jonsson
inte ger me’ sej.»
»Men från vette’ blir hon fäll ändå inte?» frågade modern och satte
pannan ifrån sig i spisen.
»Ja, det kan en aldrig veta. Och det ä’ så godt te’ bereda’n på det
värsta, så blir det så mycke’ bättre se’n, om det går åf för mindre.»
Det tyckte mor Lovisa var klokt taladt, och så tog hon då Gud i hågen och
steg in i kammaren, och kloka Maja seglade efter i hennes kölvatten, med
spilkummen, i hvilken det smälta och hastigt afkylda blyet låg på bottnen
i underliga snirklar och kroklinjer, som sågo ut som stelnade maskar.
När de kommo in, stod Anders Jonsson borta vid sin gamla gulmålade
klaffbyrå, där han hastigt sköt igen en låda och vände sig om som om
han blifvit obehagligt öfverraskad. Han sög ett duktigt bloss ur pipan,
bolmade ut med röken och frågade med barsk ton:
»Hvad ä’ det frågan om? Hvad ska ni här inne med det där tråtyge te’
göra?»
»Jag tänkte du ville fäll höra hur det ä’ med flickan våran ändå,»
svarade mor Lovisa, som inte var så lättskrämd af sig.
»Står det te’ läsa i skåln där, det då?» fortfor mannen och försökte se
tviflande ut, men kunde inte låta bli att kasta en halft förargad, halft
skygg blick på Maja, som gick fram och ställde spilkummen på bordet borta
vid fönstret.
»Det kan allt hända, det!» sade hon i detsamma och spände ögonen i honom.
»Om Jonsson vill komma hit nu, så kan han själf få si.»
»Jag ger håken både henne och hennes trollkonster!» mumlade han och ville
gifva sig af ut.
Men nu var det hustrun som ställde sig i vägen för honom, i det hon helt
kärft yttrade:
»Du borde fäll kunna bära dej åt som folk, när det gäller det enda barnet
vi har. Och har nu Maja en gång gjort sig omak och kummi’ hit, så ska du
fäll också höra på hvad hon har te’ säja. Och det säjer jag ifrån, att
vill du inte det, så far jag te’ stan och tar flicka’ me’ mej och frågar
doktorn, och då får hon ligga kvar där te’s hon blir frisk igen, och
tycker du att det blir billigare ...»
Men se kostnaden, det var just att taga Anders Jonsson på hans ömmaste
sida, hvarför han också helt fogligt vände om på halfva vägen, makade sig
med långsamma steg fram till fönstret och sade så pass vänligt att det
inte alldeles såg ut som om han ville bitas:
»Nå ja, jag får fäll höra på hur det ä’ fatt då. Men när det ä’ midt i
bråaste andtiden, så kan ni fäll inte undra på om en blir sint öfver
eländet.»
»Nenej, men si pröfninga’ kommer inte precist när en har skuradt och i
ordning,» utbrast Maja långsamt. »Ho’ passar allt på när ho’ kan komma
illa te’, för annars skulle vi fäll inte ta oss så värst åf’ena. Men
titta nu, ska Anders Jonsson få si. Sir han den där runda blyklumpen, som
det går ut alldeles som stålringar ifrån, och sir han hur en åf de där
stålringarna sitter fast ve’ en annan liten klump, som sir ut som ett
hjärta?»
»Jaa, så sir det ut!» svarade Anders Jonsson och stirrade i spilkummen.
»Men hvad ä’ det det ska betyda då?»
»Jo, det betyder att flicka’ har fått solsticke’ och att det står åt både
bröste’ och hufve’ på’na!» svarade Maja med bestämd ton.
»Inte sir jag någe’ hufve’, inte!» återtog Anders Jonsson och stirrade
envist i vattnet.
»Jaså, hvad ä’ det där då, som ligger strax breve’ hjärtklumpen? Och som
hänger ihop ve’ den med de där krokiga trådarna? Ä’ det inte ett hufve’,
det?»
»Det tycker jag en blind borde kunna si!» inföll mor Lovisa afgörande.
»Jaså — jaja — si den fäste jag mej inte ve’!» medgaf Anders Jonsson.
»Ja si, en får lof te’ vara lite’ van ve’t ska jag säja,» återtog Maja
med aldrig svikande säkerhet och skvalpade litet på spilkummen, så att de
lösa bitarna ändrade plats och bildade nya figurer på bottnen. »Men nu
ska vi titta på lite’ annat me’.»
»Står det hvad en ska bota’na me’ också?» frågade Anders Jonsson, som det
tycktes allt mer och mer intresserad.
»Det kommer se’n, det!» svarade Maja och kastade en hastig blick
på Lovisa, som nickade helt omärkligt, liksom till tecken af godt
samförstånd. Därpå återtog hon helt långsamt, som om hon haft svårt att
läsa sig till hvad hon ville veta: »Sir Jonsson den där raka biten, som
ligger på ena sida’ och har liksom en hufve’knopp me’ en hatt på?»
»Jaa, nog sir jag den!» svarade Jonsson och tittade åt motsatta hållet.
»Ä’ de’ meklamente, det då?»
»Det kunde allt hitta på och hända, det,» fortfor Maja, »och om jag inte
sir alldeles för tokigt, så ä’ det inte mer och inte mindre än en karl,
som ligger te’ huse’!»
»Hå kors i alla tider! Ge’ mej si!» ropade mor Lovisa lifligt och böjde
sig fram öfver spilkummen.
»Ja, ser I inte där, mor Lovisa, att han vänder hufvet rakt åt
hjärteklumpen där bortnas?»
»Ja, ta’ mej dalern gör han inte ock!» ropade Lovisa allt mer och mer
intresserad af hvad hon trodde sig se.
»Syns det om han har någe’ ock?» frågade Anders Jonsson med spefull ton.
»För annars är det fäll inte värdt att han omakar sej!»
»Åja, utan ä’ han inte,» svarade Maja; »och om det ock skulle så vara, så
gjorde det fäll ingenting, när han kommer te’ rikaste bond’ på hela ön.»
Anders Jonsson var lika litet som någon annan dödlig okänslig för
smicker, och han kunde inte låta bli att stryka sig om hakan med
själfförnöjd min; men som han började ana satans list, återtog han genast
med betydligt kärfvare ton än förut:
»Prata nu inte tocke’, utan tala hellre om hvad en ska göra för te’ få
jäntan på bena igen.»
»Det ä’ just det vi ska titta efter nu!» sade Maja försiktigt och
kastade en hastig blick på mor Lovisa, som fortfarande stod försjunken i
betraktande af spilkummen.
»Ni kan ju göra det då, medan jag går ut och ser efter att di har skött
om hästarna ordentligt,» svarade Jonsson och gick sin väg med ovanlig
brådska, som om han varit rädd för att någon skulle vilja hindra honom.
»Tänk om han ger sig åf in te’ flickan,» hviskade mor Lovisa hastigt och
tog ett par steg för att skynda efter honom.
»Bry er inte om det, ni,» svarade Maja med ett slugt blinkande, »jag har
sagt’ena hur hon ska bete sej.»
5.
När Anders Jonsson kom ut på gården och just skulle snedda af öfver
till stallet, såg han en mörk skugga komma emot sig från prånget mellan
stallbyggnaden och vagnsskjulet. Det klack till smått i honom, när han
kände igen Magnus, ty han visste ju med sig själf att han icke varit
särdeles vänlig emot honom under dagens lopp; men han lät ingenting
märka, utan sade endast helt kort, i det han tänkte gå förbi honom:
»Har du sitt efter hästarna ordentligt och gifvit dom foder te’ natten?»
»Ja, jag tänker fäll det,» svarade Magnus kort, och när han såg husbonden
göra min af att gå förbi, fortfor han med bestämd ton: »Men nu ä’ det så
att jag ville tala me’ Jonsson ett par ord.»
»Jaså! Hvad är det frågan om då?» svarade Jonsson och stannade, men såg
till att det var tämligen stort afstånd mellan honom och drängen.
»Jo, jag skulle villa ha mitt betyg i mårron,» svarade Magnus kort som
förut.
»Betyg?» frågade Jonsson tämligen förbluffad. »Hvad ska du med det te’
göra?»
»Skaffa mej en ann’ tjänst, förståss,» svarade Magnus.
»Jag tycker du skulle fäll först höra, om jag vill ha dej kvar!»
»Det har jag fäll hört tillräckligt att ni inte vill — och om ni också
skulle vilja, så vill inte jag!»
»Hvart tänker du ta’ vägen då?»
»Jag har talt me’ Söderman på Marbottna. Hos honom får jag hundraåtti
och två par sjöstöflar och potatisland, så det tänker jag allt att jag
kommer te’ ta’. Laga därför att jag får betyge’ i mårron bitti’, för
Fiskar-Olle ska dit och jag vill skicka’t me’ honom.»
Och därmed gick Magnus sin väg neråt gården, där drängstugan var belägen,
och Jonsson såg mycket fundersam ut, när han långsamt knogade sig af in i
stallet.
Det var två saker som förargade honom mer än han kanske ville tillstå för
sig själf. Den första var att drängen sade upp själf, i stället för att
Jonsson fick göra det, och det andra var att han tänkte sig till Söderman
på Marbottna, Anders Jonssons gamle rival både om makten och rikedomen i
socknen.
Nu stod han där inne i stallet framför Bläsens spilta och tyckte att det
var retsamt att han skulle bli af med den bästa drängen han hade; ty det
var Magnus ovillkorligen, om han också var tämligen stursk af sig. Men
det visste Anders Jonsson mer än väl att de kunde vara, om de också inte
dugde till något, och kanske värst då — och så stark och så nykter och
ordentlig hade han inte haft någon dräng på länge.
Det var bara det där förargliga att jäntan ... men när allt kom omkring
var det kanske inte så farligt med kärleken — det var kanske bara litet
dansflams och ingenting vidare.
Om han skulle gå in och se hur det var med henne och så kanske få höra
litet med detsamma, hur landet låg?
Ja, sagdt och gjordt. Anders Jonsson höll nog af dottern på sitt vis,
fast han just inte kelade med henne; men det var nu inte hans vana med
någonting här i världen, kanske med undantag af hästarna, ty dem var han
öm om så att det förslog.
När han därför sett om dem att de hade hvad de behöfde och klappat
stallgumsen, hvilken trofast stod i spiltan bredvid Bläsen, som han
emellanåt knuffade på länden för att han skulle spilla litet timotej åt
honom, så gick han beslutsamt öfver gården in i byggningen och steg sakta
— det vill säga så sakta som han kunde — in i Linas kammare.
Det var skumt där inne, men inte alldeles mörkt, eftersom fönstret låg
åt väster och gården som vanligt låg tämligen naket uppe på höjden, och
Anders Jonsson, som redan var van vid skymningen därutifrån, kunde mycket
väl urskilja dottern där hon låg med täcket uppdraget tätt omkring sig
och ögonen stirrande rätt ut i rummet. Ovan vid att hafva någon sjuk
omkring sig — ty man var i allmänhet frisk på Österäng — stod han ett
ögonblick litet tveksam strax innanför dörren, men slutligen bestämde
han sig för att gå fram och hade just föresatt sig att vara så tyst som
möjligt, då han plötsligt stötte mot en af stolarna, som med ett häftigt
rakande knuffades ett stycke ut på golfvet.
»Hvad ä’ det?» ropade Lina med skrämd röst och gjorde en hastig rörelse
under täcket. »Ä’ det någen där?»
»Bli inte rädd, kära barn,» sade fadern så mildt och beskedligt han
kunde, »det ä’ bara jag!»
»Ä’ det Fiskar-Olle?» pustade Lina häftigt. »Gå er väg! Hvad har ni här
te’ göra? Husch hvad det luktar strömming åf er! Gå er väg, säjer jag!»
Hon drog upp armarna öfver täcket och slog vildt åt honom med bägge
händer, medan hon kastade sig fram och tillbaka i sängen.
»Jesses, flicka!» ropade nu Anders Jonsson, rädd på fullt allvar. »Känner
du inte igen far din? Står det så åt hufve’ på dej, stackare?»
Och nu tog han fatt i den framsparkade stolen och satte sig ner vid
sängfötterna, sedan han först stoppat pipsnuggan i fickan.
»Hufve’ ja! Oj, oj, oj!» jämrade sig Lina och klämde om hufvudet med
bägge händer. »Det värker och spänner och är så hett, så hett! Men inte
ä’ ni far, inte! Nej då! Han håller bara väsen, han, när han kommer ...
han ä’ inte så där tyst, han inte ... för honom kan en gärna både få vara
sjuk och lägga sej och dö — hva’ bryr han sej om det? Bara han får in
rågen, så!»
Anders Jonsson var inte särdeles veksinnad af sig, men det slog honom att
hans eget barn inte tänkte bättre om honom än så. Han försökte att tala,
men det satt som en stopp i halsen på honom och han kunde inte få fram
ett ord. Men han pustade i stället, och han kände att svetten bröt fram i
pannan på honom, där han satt.
»Jag ville önska jag vore dö’,» fortfor Lina och jämrade sig sakta, »för
jag ä’ ändå bara i vägen för både den ena och den andra. Vore jag borta,
så kunde Magnus tjäna kvar — för en så golik karl får far ändå inte på
långa vägar — och vore jag unnan, så behöfde han inte ge’ sig åf te’
Marbottna, där di vill pracka på’n Ida och få’n te’ måg i huse’, för
det di vet att han kan sköta hela gåln, nu sedan Söderman har blifvi’
sjukliger åf sej.»
»Hvad säjer du, flicka?» ropade Anders Jonsson, som nu fick mål i munnen.
»Ä’ det _det_, som ligger bakom?»
»Husch då, ligger det nå’n bakom?» ropade Lina och gjorde en häftig
rörelse för att sätta sig upp, hvarpå hon med förskräckta ögon stirrade
åt väggen bakom sängen. »Ha ut otyget! Säg åt mor att hon kommer in — hon
ä’ den enda som håller åf mej — mor, mor, mor! Hör ni, jag vill att mor
ska komma in!»
»Ja, jag ska säja åt’ena!» svarade Anders Jonsson alldeles handfallen
och steg upp. Men så satte han sig igen, lade sin stora, valkiga hand
på dotterns, som hon hade kastat fram uppe på täcket, och sade med mera
mildt uttryck i rösten än Lina någonsin förut hört utaf honom:
»Känner du inte igen mej, om du tittar noga på mej ändå?»
Det kändes svårt för Lina att fortfara som hon börjat, men kloka Maja
hade ju sagt att hon skulle hålla i sig, och på henne trodde hon som på
berg. Hon fortsatte därför att stirra åt väggen och slängde sig oroligt
som förut, ropande:
»Mor ska komma in, mor ska komma in! Det bränner och värker, så jag kan
hvarken höra eller si. Mor! Mor!»
Dörren öppnades i detsamma och mor Lovisa kom in, följd hack i häl af
Maja, som bar en kopp med något rykande innehåll, med hvilket hon gick
fram till sängen.
»Kors, ä’ du här, far?» frågade mor Lovisa och såg förvånad på Anders
Jonssons spaka och allvarliga ansikte, »jag trodde du var ute hos
hästarna.»
»Ho’ känner inte igen mej, flickungen,» hviskade mannen och gick ut med
långsamma och dröjande steg.
När dörren stängts efter honom, reste sig Lina hastigt i sängen och
hviskade till modern och kloka Maja, som lutade sig öfver henne:
»Det var för väl att ni kom! Jag tyckte så synd om far — och det säger
jag er, att i mårron går jag opp igen! Det får gå hur det vill, men skapa
mej tokig, det vill jag inte vidare.»
»Det kan fäll hända att det inte behöfs heller,» svarade kloka Maja, »för
om jag inte såg galet, så ha allt meklamente’ gjort nytta på’n me’samma.»
6.
När mor Lovisa efter en styf halftimme kom tillbaka in i kammaren, satt
Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan i munnen och såg mäkta fundersam
ut, där han hade bläckhornet framför sig och ett ark papper utbredt på
bordet. I ena handen höll han en träpinne, vid hvilken en gammal rostig
stålpenna var fastbunden med fordom hvit tråd, som nu hade blifvit
svartbrokig af bläcket, och den andra var långsamt och stadigt sysselsatt
med att krafsa bakom vänstra örat, som om den myndige husbonden där sökt
råd för någon kinkig kasus, den han hade svårt för att reda.
Mor Lovisa såg på honom med på en gång småslug och undrande blick, men
hon sade ingenting, tog sin stickstrumpa, som låg på byrån vid dörren,
och satte sig sedan på andra sidan bordet midt framför sin själfrådige
herre och man.
När de suttit tysta en god stund, tog Anders Jonsson bort vänstra handen
från hårtestarna bakom örat och sade, sedan han med några ansträngande
drag fått eld igen på pipan, som hållit på att slockna under hans djupa
funderingar:
»Hur ä’ det me’na nu då?»
»Menar du flickan?» frågade Lovisa utan att titta upp från strumphälen,
som hon just höll på att taga ihop.
»Jaa, hvem skull’ jag annars mena?»
»Åjo, ho’ ska fäll låtsas vara liksom lite’ kryare se’n ho’ fick in.»
»Hvad va’ det för djäfvelstyg som kärngen smorde i’na då?»
»Det talte ho’ minsann inte om; men någe’ varmt va’ det, och illa smakte
det, sa’ Lina.»
»Har ho’ gått nu?»
»Ocken menar du?»
»Kors, kärngkratta’ vet jag!»
»Ja, ho’ gick hemåt för en stund se’n.»
»Det va’ då väl, det. Ha tocke där trolltyg i huset under natta, det
skulle jag inte villa.»
Så blef en lång stunds tystnad igen, under hvilken Lovisa stickade och
Anders Jonsson stack ner pennan i bläckhornet och började skrapa på
papperet med den rostiga pennan.
»Har du någe’ bläck i flaska? Det här ä’ då som det vure beck i’t.»
»En kan ju slå i ett par droppar vatten — för flaska’ den va’ då tom i
våras, den.»
Och därmed tog mor Lovisa bläckhornet och gick ut i köket med det. När
hon efter ett par ögonblick kom in igen, satt Anders kvar och stirrade på
papperet, och vänstra handen hade återtagit sin gamla plats bakom örat.
»Hvad ä’ det du ska skrifva för slag?» frågade mor Lovisa och satte
bläckhornet framför honom.
»Det ä’ Magnusses betyg,» svarade Anders Jonsson kärft och körde ner
stickan i bläckhornet för att röra om det utspädda bläcket.
»Jaså, du låter’n gå te’ Mikaeli?»
»Jag tänkte låta’n gå, det vet du ... men nu ä’ det han som sagt opp sej!
Han lär ska te’ Söderman på Marbottna, sa’ han.»
»Nåja, ajöss me’n då! Folk finns det allti’ te’ få!» sade Lovisa med
föraktlig ton och tittade med detsamma på sned på mannen, som drog
stickan ur bläckhornet och med förargad ton utbrast:
»Ja, det ä’ lätt te’ säja för dej, du som inte har någe’ me’ dom te’
göra!»
»Nå kors, du ville ju själf bli åf me’n, tyckte jag!» återtog Lovisa med
en ny snedblick.
»Ja, på sätt och vis,» återtog Anders Jonsson i samma ton som förut; »för
en stursk karribel ä’ han — och så det där med jäntan — men bra ä’ han
annars, förståss, och si att Söderman ska få’n, det är _det_ som retar
mej, begriper du.»
»Nå, så får du fäll tala me’n att han stannar kvar, då. Och om du ökar på
lön åt’en ...»
»Kan du tänka dej att han får hundraåtti hos Söderman — det ä’ ju rakt
okristligt! Och två par sjöstöflar och potatisland! Kan en tänka sig
tocke’?»
»Ja det kunne fäll du orka me’ också, om du ville!» sade mor Lovisa lugnt.
»Bå’ det och mer till!» svarade Anders Jonsson tvärsäkert. »Och inte
behöfde jag fäll komma på kneken för det. Och så låg jänta där inne och
dyfla om att Söderman ska lämna gåln ifrån sig och att di vill ha’n te’
måg, för att han skulle öfverta, alltihop.»
»Ja, en duktig karl ä’ allt Magnus, det ska då ingen kunna förneka,»
menade mor Lovisa, »så jag undrar inte på att di vill komma åt’en.»
»Nä-ej! Och det ä’ just det som förargar mej.»
»Om du skulle tala me’n lite,» framkastade mor Lovisa som på försök, »det
vure kanske inte så ogalet.»
»Nä-ej si, ber’n det gör jag då rakt inte!» svarade Anders Jonsson och
doppade ner pennan för att börja skrifva, men så fick han med sig en stor
kluns af det tjocka bläcket, och så föll den midt på papperet som en
stor plump och då kastade han pennan ifrån sig utan att tänka på att han
nyss rört omkring med bakändan, och nu gjorde den ett långt, svart streck
på papperet. Det var som förgjordt alltsammans.
»Jag tycker du kunne ta’ och sofva på saken,» sade Lovisa och hade svårt
att låta bli att skratta åt mannens förargade min och bläckiga fingrar,
»allti’ hinner du skrifva det där i morron bitti’.»
»Ja, det kan du då ha rätt i!» medgaf Anders, som inte begärde bättre än
att få uppskjuta saken. Han steg upp och fick ny tobak i pipan, tände på
den och började kläda af sig. Lovisa hade ännu litet att stöka med, så
att hon gick ut och in mellan kammaren och köket; och när hon slutat sina
göromål för dagen, kom hon in för att säga godnatt och underrätta Anders
om att hon låtit bädda åt sig inne hos Lina för att kunna se om henne
under natten.
»Så godt kan det vara!» sade Anders Jonsson, och just när hustrun tog i
dörrlåset för att gå ut, ropade han, som om han just nu kommit att tänka
på en sak:
»Hör du Lovisa, du!»
»Ja, hvad vill du?»
»Du kunne allt höra dej för lite’ me’ Magnus i morron bitti’, om det ä’
abslut att han ska te’ Söderman.»
»Jaa, tror du det går ann?» frågade mor Lovisa och log inom sig själf åt
att det hon väntat på hela kvällen ändtligen kom i sista stunden.
»Du kan ju allti’ låtsa som det bara kom från dig själf och som jag inte
visste åf’et.»
»Åja, det förståss, det kan jag fäll,» svarade mor Lovisa och gick.
När hon gått ut, vände Anders Jonsson sig åt väggen och tyckte att han
burit sig riktigt finurligt åt. På det sättet kunde hustrun kanske ställa
saken till rätta, och så var han ju ändå obestridt herre i huset.
Och den glada öfvertygelsen somnade han på.
Medan detta försiggick inne i kammaren, hade kloka Maja knallat sig af
hem med sin påse på armen, och till den hade nu kommit en liten korg, i
hvilken mor Lovisa stoppat ner litet smått ur visthusboden, som Maja
tyckte var godt att bära på, just därför att det kändes litet tungt. Det
hade mörknat på duktigt, innan hon gick, men gamla Maja var inte rädd för
mörkret, och vägen kände hon till, så det var nog ingen nöd för henne att
komma hem.
När hon kommit en bra nog bit från uthusen på Österäng och skulle taga af
genvägen, som gick öfver skogen hem till hennes stuga, hörde hon steg af
en gående, och det dröjde inte lång stund förrän en mörk skugga kom emot
henne från en trädgrupp, som stod just vid vägskälet. Maja saktade stegen
litet och tittade skarpt framför sig; hon var nästan lika skarpsynt i
mörkret som hennes gamla Olle där hemma, och hon såg snart att det var
Magnus, som kom emot henne.
»Kunne fäll tro det också,» mumlade hon för sig själf; »inte kan den fäll
sofva, kantänka.»
»Go’ kväller, mor Maja! Ni ä’ fäll på hemvägen, kan jag tänka!» hördes nu
Magnus’ röst alldeles invid henne.
»Jo men ä’ jag så!» svarade Maja lugnt. »Och om jag inte sir galet och
hör galet me’, så är det Magnus.»
»Det ä’ nog riktigt, det.»
»Ä’ du ute och styr så här i mörkre’, du?»
»Ja, jag visste att ni tänkte er hem, och efter som det ä’ mörkt, så
fundera jag om jag inte skulle slå sällskap med er på hemvägen.»
»Hå, jag kan nog gå ensam, jag — och du kan fäll få bättre följe än te’
gå me’ en gammal käring, kära gosse.»
»Ja, men si det ä’ så att jag ville språka litet med er.»
»Det kan så vara!»
»Ni kan gärna låta mej få bära korgen åt er, så stö’r ni er bättre på
käppen.»
»Ja, tack för det!»
Och så gingo de tysta några ögonblick uppåt skogsstigen, och Maja tyckte
det var skönt att få någon att bära åt sig och att det väl kunde vara
värdt en liten belöning.
»Du vill fäll veta hur det står te’ med Lina, kan jag tänka?» frågade hon
därför efter en stund.
»Jo Jesses, det vill jag visst, det!» svarade Magnus ifrigt. »Hur ä’ de
me’na, mor Maja?»
»Hå, det ä’ allt lite’ skralt, förståss — men någe’ farligt ä’ det inte.»
»Nå, Gud ske lof för det då! Jag blef riktigt illa ve’, när hon damp i
förmiddas.»
»Och ändå va’ det fäll du som prata dåndimpen på’na.»
»Ja, jag vet inte hvad som kom åt mej — men si, när ho’ dansa med den där
målarn ...»
»Det var för att du dansa me’ Ida, kan du då fäll begripa.»
»Ä’ ni säker på att det bara va’ för det?»
»Jag ä’ bara säker på en sak,» svarade kloka Maja med en viss skärpa, som
dock var uppblandad med en stor portion godmodighet, »och det ä’ att ni
ä’ lika tokiga bägge två, ni som de andra unga. Men hör nu, Magnus, säj
mej en sak: ä’ det sant som di säjer att du ska te’ Söderman te’ hösten?»