hvarvid saltsyregas utvecklas under bildning af natriumaluminat. Detta
löses och sönderdelas med CO{2}, hvarvid soda och lerjordshydrat bildas,
hvilket senare kan återgå i fabrikationen för behandling af nya mängder
koksalt.[131]
[Anmärkning 130: Engl. pat. 11556/1847.]
[Anmärkning 131: Jfr engl. pat. 2121/1867, 2065/1870, 2639/1874,
4311/1891 och norska pat 15757.]
_Claus_[132] upphettar briketter af koksalt och bauxit eller
lerjordshydrat i en ström af svafvelsyrlighet, vattenånga och luft,
hvarvid koksaltet under utveckling af saltsyra öfvergår till sulfat,
såsom vid Hargreaves process. Härefter glödgas massan uti en reducerande
gas (generatorgas), hvarvid bildas natriumaluminat och svafvelväte,
hvilket senare förbrännes till svafvelsyrlighet, som återgår i
processen, under det aluminatet i lösning behandlas med kolsyra och ger
soda och lerjordshydrat. Det sistnämnda återgår äfvenledes i processen,
såvida icke bättre användning därför finnes.[133]
[Anmärkning 132: D.R.P. 72642.]
[Anmärkning 133: D.R.P. 7256.]
Att icke heller dessa reaktioner upptagits i praktiken, beror tydligen
äfvenledes därpå, att de försiggå först vid så hög temperatur, att
apparaterna allt för snart förstöras.
Uti en lösning af koksalt ger en lösning af kalciumbikarbonat en
fällning af natriumbikarbonat. Den soda, som påträffas färdigbildad i
naturen, har måhända uppkommit på detta sätt, men något industriellt
intresse torde reaktionen ifråga knappast få.
Enligt ett förfarande af _Weldon_[134] omsättes i lösning koksalt med
magnesiumbikarbonat. Det erhållna natriumbikarbonatet ger vid
upphettning soda och kolsyra, och genom upphettning af den efter
indunstning erhållna magnesiumkloriden får man saltsyra och magnesia,
hvilken sistnämnda med kolsyra regenereras till bikarbonat. Denna metod
ser på papperet högst elegant ut, men i praktiken vållar
saltsyreutvinningen och magnesiumbikarbonatets regenerering svårigheter,
som icke kunnat öfvervinnas.[135]
[Anmärkning 134: Engl. pat. 629/1866.]
[Anmärkning 135: Jfr D.R.P. 79221 och 81103.]
Ett annat vida äldre förslag går ut på att ur en koncentrerad
koksaltlösning medelst oxalsyra utfälla surt natriumoxalat, medan
saltsyra stannar i lösning. Genom kokning med kalk skulle ur
oxalatfällningen erhållas kaustikt natron och kalciumoxalat, ur hvilket
sistnämnda oxalsyran skulle regenereras med svafvelsyra.[136]
[Anmärkning 136: Franska pat. 213354.]
Genom behandling af koksalt med blyglete i närvaro af vatten och ev.
kalk erhålles kaustikt natron. Denna metod hade före Leblancs praktisk
användning, men måste sedermera uppgifvas på grund af svårigheter att
afsätta eller genom regenerering af blyoxid nyttiggöra den erhållna
blykloriden. [137]
[Anmärkning 137: Jfr engl. pat. 3082/1877 och 14977/1888.]
_Höpfner_[138] har föreslagit, att zinkhyttor, som förarbeta fattiga
malmer, skulle framställa zinksulfit eller -bisulfit, omsätta denna med
koksalt i lösning och genom behandling af natriumsulfiten med kalk
framställa kaustikt natron.
[Anmärkning 138: D.R.P. 138028.]
2. _Sulfat såsom utgångsmaterial._
Sulfatet framställes i stort vanligast med svafvelsyra i järnpannor och
muffelugnar (på senare tiden ha äfven mekaniska ugnar blifvit försökta)
och endast på några ställen medelst svafvelsyrlighet enligt Hargreaves
metod.[139] Förr framställdes det också genom rostning af en blandning
af koksalt och svafvelkis.
[Anmärkning 139: Ch. Ind. 7906: 173, jfr franska pat. 384144.]
_Oehler_[140] har visat, att med svafvelsyra koksaltet fullständigt
sönderdelas redan vid 400°, om först bisulfat framställes, detta
sammanmales med koksaltresten och upphettas till nämnda temperatur.
Metoden rekommenderas speciellt för förarbetning af bisulfat från
salpetersyrefabrikationen.[141]
[Anmärkning 140: D.R.P. 136998.]
[Anmärkning 141: Se äfven amerikanska pat. 870746, Ch. Ztg.
1906: 1295 och Ch. Ind. 1908: 95.]
Bland förslag att ur sulfat vinna kaustikt natron eller soda märkas
följande.
Genom kokning af en utspädd sulfatlösning med kalk erhåller man kaustikt
natron och gips, men denna reaktion går äfven under tryck mycket trögt
och ofullständigt. Med baryt däremot går kausticeringen lätt och
fullständigt äfven i koncentrerad lösning, men här ligger svårigheten
uti barytens högre pris, som nödvändiggör ett återvinnande. Det har
blifvit föreslaget att omsätta natriumsulfat med svafvelbarium för att
sedan genom behandling af erhållet svafvelnatrium med kolsyra få soda.
Bariumsulfatet återföres till sulfid genom glödgning med kol.[142]
Tyvärr försiggår dock bariumsulfatets reduktion först vid mycket hög
temperatur och för öfrigt är vägen till soda öfver svafvelnatrium icke
synnerligen inbjudande.
[Anmärkning 142: Engl. pat. 9555/1895; jfr. ock 3406/1886.]
På sista tiden har _Jacobs_ framställt baryt i den elektriska ugnen af
en blandning af bariumsulfat med kol, hvarvid svafvelsyrlighet och
koloxid utvecklas. Men om denna baryt under ständig regenerering skulle
med fördel kunna användas för kausticering af natriumsulfatlösning, så
måste besparingen uti elektrisk energi och bränsle gentemot
koksaltelektrolysen åtminstone uppväga kostnaden för framställningen af
natriumsulfatet. Vore så, under fullt tillgodogörande af
svafvelsyrligheten och koloxiden, sådan jämvikt uppnådd, så hade man af
koksaltet i ena fallet fått kaustikt natron och klor och i andra
kaustikt natron och saltsyra.[143]
[Anmärkning 143: Jfr. svenska pat. 24087.]
_Simpson_[144] samt _Basset_ och _Baranoff_[145] lösa trikalciumfosfat i
saltsyra och tillsätta natriumsulfat. Den från gipsen skilda lösningen
indunstas och kalcineras, hvarvid en del af saltsyran kan återvinnas.
Efter massans lösning utkristalliseras natriumfosfat, som kausticeras
med kalk, hvarvid trikalciumfosfat för processen återvinnes. Huru
förluster genom moderluten efter natriumfosfatet skola undvikas,
förmäles icke, men däremot göres ett förslag för gipsens
tillgodogörande.[146]
[Anmärkning 144: Engl. pat. 18835/1890.]
[Anmärkning 145: D.R.P. 82651.]
[Anmärkning 146: Jfr. engl. pat. 2700/1854, 2446/1872, 4371/1887,
5425/1892 samt D.R.P. 195133.]
I sådana fall, då det gällt att oskadliggöra svafvelsyrlighet, lär
följande metod kommit till användning.[147] Natriumsulfat omsättes i
lösning med kalciumbisulfit, hvarvid gips utfaller, under det
natriumbisulfit stannar i lösning. Genom dennas behandling med kalk
erhålles kaustikt natron och kalciummonosulfit, hvilken sistnämnda
förening får absorbera nya mängder svafvelsyrlighet. Som synes förbrukas
här ingen svafvelsyrlighet och någon användning för affallande
kalciumsulfit och -sulfat angifves icke.[148]
[Anmärkning 147: Engl. pat. 4122/1879.]
[Anmärkning 148: Angående svafvelsyrlighetens tillgodogörande ur
affallsgaser hänvisas äfven exempelvis till D.R.P. 160940. 173329
och Ch. Ztg. Rep. 1908: 40 och 41.]
_Alsberge_ omsätter natriumbisulfat med oxalsyrad kalk, skiljer gipsen
från natriumbioxalatet och sönderdelar det senare med kalk uti kaustikt
natron och kalciumoxalat, hvilket senare återgår i processen. Detta
förslag är tydligen omöjligt på den grund, att osönderdelad oxalsyrad
kalk omslutes af gipsen och går med denna förlorad.
_Stavely_[149] omsätter rå karbolsyrad kalk med natriumsulfat,
affiltrerar gipsen och behandlar lösningen med kolsyra. Den härvid
frigjorda karbolsyran låter i hufvudsak skilja sig från sodalösningen
och återvinnas för processen, men förlusten har dock visat sig för stor
för att metoden skulle kunna bli rentabel.[150]
[Anmärkning 149: Engl. pat. 17657/1887.]
[Anmärkning 150: Jfr. D.R.P. 48220.]
_Frerichs_[151] omsätter natriumsulfat med kalciumacetat, affiltrerar
gipsen och torrdestillerar natriumacetatet. Härvid bildas aceton och
soda.
[Anmärkning 151: Engl. pat. 9793/1890.]
_Kopp_[152] smälte natriumsulfat med kol och järnoxid, lät smältan
upptaga kolsyra ur luften, och erhöll sedan vid urlakning soda och
svafveljärn. Det senare rostades under svafvelsyrlighetens
tillgodogörande för sulfattillverkningen och den regenererade järnoxiden
återgick i processen. Smältugnen höll emellertid icke och reaktionerna
gingo ingalunda glatt. Ett förslag att ur svafvelnatrium med järnoxid
afskilja svaflet och få kaustikt natron gaf heller intet praktiskt
resultat.
[Anmärkning 152: Engl. pat. 2119/1854 och 340/1855.]
_Macfarlane_ glödgade en blandning af järnvitriol och koksalt och erhöll
sulfat, järnoxid och klor. Sulfatet och järnoxiden ville han behandla
enligt Kopps förslag.
Att reducera natriumsulfat genom att smälta det tillsammans med kol är
en enkel och lätt reaktion, men i praktiken har densamma vållat
svårigheter, isynnerhet den, att ugnen icke vill hålla. Sedan
svafvelnatrium nu blifvit en rätt betydande handelsvara, synes man dock
kommit ganska bra öfver dessa svårigheter.
_Bong_[153] föreslog att utan smältning reducera sulfatet med
svafvelväte. Genom behandling af så erhållet svafvelnatrium med kolsyra
skulle nytt svafvelväte för processen erhållas på samma gång, som man i
lösningen erhöll soda.
[Anmärkning 153: Engl. pat. 895/1879.]
_Vogt_[154] har föreslagit sulfatets reduktion med koloxid, en reaktion,
som enligt _Lunge_ vid hög temperatur går fullständigt.
[Anmärkning 154: D.R.P. 31675.]
Sönderdelningen af svafvelnatrium i koncentrerad lösning med kolsyra går
ganska lätt och fullständigt;[155] dock måste kolsyran vara fri från
syre. Tillföres kolsyran i öfverskott, så utfaller bikarbonat.[156] Om
ingen bättre användning för svafvelvätet finnes, så förbrännes det till
svafvelsyrlighet, som användes för sulfatfabrikationen.[157]
[Anmärkning 155: _Chance_, engl. pat. 1495/1888.]
[Anmärkning 156: D.R.P. 41985 och engl. pat. 22523 och 23616/1892.]
[Anmärkning 157: Engl. pat. 1786/1873.]
Tillverkning af soda genom sulfatets reduktion och sulfidens
sönderdelning med kolsyra har i England blifvit patenterad många gånger,
senast uti 18899/1904.
Engl. pat. 7355/1885 och D.R.P. 36386 omfatta ett förfarande, hvars
princip klargöres af reaktionsformeln Na{2}SO{4} + CO = Na{2}CO{3} +
SO{2} men som hittills trots bemödanden icke kunnat praktiskt
genomföras.
_Claus_[158] upphettar det i Hargreaves apparat färdigvordna sulfatet
något högre och leder vattengas (CO och H) däröfver. Öfver den så
erhållna sulfiden ledes (fortfarande i samma apparat) en blandning af
kolsyra och vattenånga (erhållen vid sulfatets reduktion), hvarvid
svafvelväte utvecklas, hvilket förbrännes och återgår i processen.[159]
[Anmärkning 158: Engl. pat. 4922/1886.]
[Anmärkning 159: _Verein Chem. Fabriken_ i Maimheim föreslår
(D.R.P. 194994) att blanda svafvelnatriumpulver och
natriumbikarbonat och leda vattenånga öfver blandningen.
Omsättningen sker enl. formeln
Na{2}S + 2 NaHCO{3} = 2 Na{2}CO{3} + H{2}S.]
I stället för att behandla lösningen af svafvelnatrium med kolsyra har
föreslagits kokning med lerjordshydrat (event. bauxit), hvarvid
svafvelvätet erhålles i mera koncentrerad form. Lerjordshydratet
utfälles med kolsyra.
_Peniakoff_[160] har föreslagit att kombinera framställningen af soda
med lerjords- resp. aluminiumtillverkningen. För detta ändamål blandas
natriumsulfat med bauxit och svafvelkis och upphettas till stark
rödglödgning. Reaktionen skall då försiggå enligt följande formel:
11 Al{2}O{3} + 11 Na{2}SO{4} + 2 FeS{2} =
= 11 Al{2}O{3}Na{2}O + Fe{2}O{3} + 15 SO{2}
[Anmärkning 160: D.R.P. 80063; jfr. äfven 89119, 93857, 93952 och
108835.]
Af natriumaluminatet, hvilket lär kunna fås svafvelfritt, erhålles vid
lösningens behandling med kolsyra lerjordshydrat och soda.
Svafvelsyrligheten användes för framställning af natriumsulfat.[161]
Thonerdefabrik Selzaete i Belgien lär arbeta efter detta förfarande.
[Anmärkning 161: Z. f. a. Ch. 1901:852 och 875; jfr. äfven
D.R.P. 138219, 174698 och 175416 samt Amer. pat. 877376.]
_Ellershausen_[162] sönderdelade fabriksmässigt svafvelnatrium med
natriumferrit (järnoxidnatron), erhållet genom upphettning af soda och
kisbränder.[163] Utnyttjandet af erhållet svafveljärnnatrium vållade
emellertid svårigheter, som icke kunnat öfvervinnas. Metoden skulle
öfverträffa Leblancs därutinnan, att natronet direkt erhölles såsom
kaustikt och i koncentrerad lösning samt utan all användning af kalk.
[Anmärkning 162: Engl. pat. 16676, 17815 och 20012/1890 samt
D.R.P. 58399.]
[Anmärkning 163: Jfr. _Löwig_ D.R.P. 21593, 41990, engl. pat.
4364/1882 och 1974/1887.]
_Elworthy_ föreslår i franska patentet 352254, att i en
Bessemer-konverter oxidera en smält blandning af svafvelnatrium och
sulfat. Svaflet skulle då bortgå såsom svafvelsyrlighet och återstoden
utgöras af kaustikt natron!
_Besemfelder_[164] föreslår att blanda sulfat (event. koksalt) med kolet
eller koksen uti en vattengasgenerator under tillsats af något kalk.
Sodan skulle erhållas genom urlakning af den kontinuerligt fallande
återstoden (askan).
[Anmärkning 164: D.R.P. 123862.]
Större delen af dessa olika förslag finnas jämte en hel hop andra
sammanställda uti _Lunge:_ Sodaindustrie. Det kan vara nyttigt att någon
gång kasta en blick på »varphögen»; kanske något af det, som förr icke
ansågs dugligt, med nutidens hjälpmedel, genom nya män och på nya
platser dock kan finna användning. Lärorikt är det alltid att söka komma
under fund med orsaken till föregångarens misslyckande.
* * * * *
Det är intet tvifvel underkastadt, att en ammoniaksodafabrik på en med
omsorg vald plats i Sverige, under god ledning och tullskyddad skulle
bära sig och bli till fördel för landet. Under samma förutsättningar kan
äfven en Leblanc-sodafabrik komma i fråga, t.ex. vid en väl belägen
torfmosse, dock måste därvid gifvetvis först undersökas, om tillräcklig
afsättning för biprodukterna kan beredas.
Men äfven om en sodafabrik uppstår, så är därmed cellulosafabrikernas
natronfråga ännu icke löst, ty att _köpa_ soda blir för dyrt för dem.
Leblanc-sodafabriken skulle visserligen kunna leverera sulfat, men
riktigare torde då vara, att cellulosafabrikerna tillverkade sitt natron
själfva och på samma gång försåge den svenska marknaden med soda.
Skola sulfatcellulosa-fabrikanterna upprätthålla sin metod, så vore
väl det riktigaste, att de t.ex. gemensamt byggde en fabrik för
natriumsulfat, såvida saltsyrefrågan på ett tillfredsställande
sätt kunde ordnas. Denna fabrik skulle sedan event. kunna tillökas
med sodatillverkning enligt Leblancs metod, kombinerad med
svafvelregenerering (såvida icke svafvelvätet funne annan användning).
Cellulosafabrikernas natronförluster skulle nu äfven kunna tänkas
ersatta med Leblancs råsoda. Men ännu enklare vore att af sulfatet
framställa sodan i direkt förbindelse med cellulosafabrikationen. Detta
skulle kunna ske så, att natronsmältan, som på vanligt sätt erhålles
efter förstörandet af de upptagna organiska ämnena, förarbetas på samma
sätt, som då handelssoda tillverkas af råsoda framställd enligt Leblancs
metod. Före smältningen kan man äfven event. tillsätta kalk. Tillverkar
man af smältan kristallsoda, så kan moderluten återföras till
cellulosaprocessen. Tillverkas kalcinerad soda genom utsoggning, så kan
ändluten äfvenledes med fördel återföras. Den så återförda luten vore i
båda fallen anrikad på natron i den vid cellulosaprocessen verksamma
formen (i hufvudsak sulfid).
Skiljandet af sulfid och karbonat skulle ock möjligen kunna utföras
genom fraktionerad upplösning af smältan.
Vårt lands sulfatcellulosafabriker tillämpa dagligen en
smältningsprocess, som föga skiljer sig från Leblancs sodametod. Hvad är
då naturligare än att denna process ytterligare utvecklas därhän, att
dessa fabriker, utom den soda de själfva behöfva, tillverka sådan äfven
för afsalu!
Skulle det åter visa sig fördelaktigt att i stor skala upptaga
tillverkningen af blekt cellulosa, så kan knappast bli fråga om någon
annan metod än natronmetoden i förbindelse med en elektrolytisk
anläggning, såsom å sid. 138 är antydt. En sådan anläggning med billig
elektrisk energi och icke alltför dyrt bränsle kunde då säkert med
fördel kompletteras med en afdelning för tillverkning af soda (och
event. kaustikt natron) för afsalu. Framställningssättet för sodan
blefve alldeles detsamma, som här ofvan är antydt, nämligen att
natronsmältan bearbetas såsom Leblancs råsoda. Det så borttagna
natronet, äfvensom det vid cellulosaprocessen förlorade, finge man
ersätta med elektrolytisk lut. Vid cellulosaprocessen, så genomförd,
skulle kalk för kausticeringen sparas äfvensom en del arbets- och andra
omkostnader och vid sodatillverkningen sluppe man ifrån
karbonisationskostnaden. Men hufvudfördelen komme att ligga däruti, att
cellulosafabrikationen blefve helt baserad på en naturprodukt, såsom den
mest stabila och billigaste källan för natronet.
Efter nu gällande pris på de i handeln förekommande olika natronråämnena
ställer sig kostnaden för desamma _per 1 ton rent, kaustikt natron
(NaOH)_ i svensk hamn på följande sätt:
handelns kaustika natron kr. 210:--
vanlig ammoniaksoda » 135:30
vanligt kalcineradt natriumsulfat » 78:80
klornatrium (tekniskt koksalt) » 24:10
* * * * *
*Några andra alkalisalter.*
Af öfriga natron- eller kalisalter af mindre betydelse, som skulle kunna
tillverkas i Sverige, märkas följande. _Kalisalpeter_, genom omsättning
i lösning mellan chilesalpeter och klorkalium. Sedan den förr så stora
förbrukningen af svartkrut numera krympt ihop, är åtgången af
kalisalpeter ganska ringa. Den har emellertid af ålder sin gifna, men
sannolikt långt ifrån oskadliga användning i hemmen, isynnerhet på
landsbygden, nämligen vid insaltning af kött.[165] _Pottaska_ har
likaledes förlorat i betydelse sedan elektrolytisk kalilut kommit till
användning för såptillverkningen. Vidare märkas _kaliumkromat,
natriumsulfit_ och _-bisulfit_ samt _-tiosulfat_.
[Anmärkning 165: Det amerikanska fläsket torde ock vara rikligt
behandladt med salpeter.]
Af stassfurter-_kalisalter för landtbruket_ importeras årligen för
bortåt 3 millioner kronor, medan fältspaten i våra urberg ostörd slumrar
vidare. Fältspaten håller lika mycket kali, som kainiten, eller 12 %,
men dess ekonomiska nyttiggörande är ännu ett olöst problem. Angående
ett par förslag hänvisas till _Lange_: Sodaindustrie.[166]
[Anmärkning 166: Jfr. engl. pat. 3185/1857, 2050/1862 och
1375/1864 samt D.R.P. 195133.]
* * * * *
*Fosfater.*
Att vi från andra sidan Atlanten (Florida) och från andra mer eller
mindre långt aflägsna länder nödgas hämta _råmaterialet för
superfosfat_, och därför årligen utgifva öfver 3 millioner kronor, är så
mycket harmligare som vi själfva ingalunda sakna fosforsyrehaltiga
mineral. _Wiborgh_ hade uttänkt en metod att medelst smältning med soda
tillgodogöra det i hufvudsak af apatit bestående affallet från
anrikningen af järnmalm,[167] men vid försök i större skala visade sig
metoden tyvärr för dyr. _Palmær_ föreslår uti svenska patentet 23494 att
elektrolysera alkaliklorid, öfverföra kloren till saltsyra, i denna
upplösa råfosfatet och sedan ur denna lösning med alkaliluten utfälla
dikalciumfosfat. Äfven denna väg förefaller dock ganska kostsam.[168]
Problemet bör dock ingalunda vara olösligt. Kanske här den billiga
saltsyran från en blifvande svensk sulfatfabrik kan finna användning,
t.ex. genom malmaffallets systematiska urlakning med saltsyra af
passande koncentration och fosforsyrans utfällning med kalk.
[Anmärkning 167: Sv. Kem. Tidskr. 1898: 80.]
[Anmärkning 168: Jfr. svenska pat. 23493.]
Det är icke omöjligt, att den metod af _Simpson_ för framställning af
kaustikt natron, som å sid. 145 omnämnes, med fördel skulle kunna
tillämpas i förbindelse med utvinning af gödslingsfosfat och gips af
ofvan nämnda svenska råfosfat. Metoden blefve dock något komplicerad
äfven om en cellulosafabrik direkt toge hand om det kaustika natronet i
lutform.
* * * * *
* * * *
*VI. Sparsamhet med värmet nödvändig.*
Här har upprepade gånger framhållits den fördel, som stundom kan ernås
genom att förbinda två eller flera kemiska fabrikationer. Men en kemisk
tillverkning kan med fördel stundom förbindas äfven med en icke-kemisk.
Vid metallurgiska m.fl. processer låter värmet icke alltid ens med hjälp
af yppersta regeneratorer fullständigt utnyttja sig, utan gaser af
ganska hög temperatur bortgå i luften. De kemiska fabrikerna behöfva
ofta mycket värme och äfven låggradigt sådant kan finna användning, men
det torde dock vålla svårigheter, att para ihop t.ex. ett järnverk och
en kemisk fabrik, isynnerhet då man betänker, att de heta gaserna icke
gerna kunna ledas någon längre sträcka. Att enligt motströmsprincipen
absorbera det fria värmet ur gasen med en vätska af hög kokpunkt, och
sedan genom väl isolerade rör leda denna till de kemiska apparaterna
(à la varmvattenvärmeledning i boningshus), kan endast i enstaka fall
bli fördelaktigt. Lämpligare är då oftast att, såsom redan mångenstädes
sker, generera ånga ock, om denna icke kan finna användning för
järnverkets eget behof för kraftalstring etc., leda den till den kemiska
anläggningen. Tyvärr bortgå dock gaserna äfven vid den bästa
ångpanneanläggning (med anordning för matarevattnets förvärmning,
ekonomiser, etc.) med en ganska hög temperatur.
Vid alla dylika kombinationer måste dock städse så ordnas, att båda
fabrikernas framtida utvidgning icke omöjliggöres.
En annan värmekälla, som ännu mångenstädes illa utnyttjas, är
masugnsgasen. Man börjar dock alltmera använda denna för direkt
kraftalstring medelst gasmaskiner.
Ja, värmefrågan är af den allra största vikt för den kemiska industrien
i allmänhet. Då en kemisk fabrik skall grundas, och man icke genom någon
lycklig kombination, eller af annat giltigt skäl, redan är bunden vid en
viss plats, så bör man öfverväga, om den icke bör läggas vid en god
torfmosse af tillräckligt omfång eller vid ett alunskifferlager. Detta
dock under förutsättning att transportkostnaderna för fabrikens råvaror
och färdiga produkter icke lägga hinder i vägen härför. Ett vattenfalls
energi kan ledas ganska långa vägar för en jämförelsevis ringa kostnad,
men bränslet låter icke lika lätt transportera sig.
* * * * *
* * * *
*Slutord.*
Det är att hoppas, att Sveriges kemiska industri snart på kraftigaste
sätt skall bidraga till förbättring af vår sorgliga handelsbalans med
utlandet. Nedanstående grafiska tabell visar Sveriges import och export
under åren 1866-1906. Det streckade utvisar importöfverskottet. För åren
1866-1895 är importen icke angifven särskildt för hvarje år, utan uti
5-års-medeltal.
[Figur: (Diagram över import och export, 1865-1907)]