af sprit af sågspån skall här kort beröras, fastän det icke har med
träets produkter att göra. Detta problem är *alkoholframställning af
torf*. Detsamma har på sista tiden i vårt land återupptagits af ingeniör
_Frestadius_, hvilken med statsanslag utfört diverse försök. Nu senast
har F. låtit den berömde engelska vetenskapsmannen prof. _Ramsay_ i
försöksskala profva sin metod och lär ha erhållit ett gynnsamt
utlåtande.[111] Återstår nu alltså metodens genomförande i praktiken.
[Anmärkning 111: I detta sammanhang må erinras därom, att en
framstående engelsk professor för en tid sedan yttrat sig gynnsamt
äfven om planen att utvinna guld ur hafsvattnet.]
Både vid sågspån och torf gäller naturligtvis att med de enklaste
manipulationer och med minsta mängd af syra erhålla största möjliga
utbyte af glykos, samt att sedan ernå en möjligast fullständig
förjäsning. Uti odlingen af kraftiga jästarter lära på senare tiden
framsteg vara gjorda. Säkert är emellertid, att ännu ingen för
storfabrikation _fullmogen_ metod föreligger för framställning af
alkohol vare sig af sågspån eller torf.
*Papper och papp af torf* har äfvenledes blifvit »uppfunnet» många
gånger, men uppfinnarens entusiasm har alltid snart åter tystnat. »_Utan
fibrer intet papper_» är en regel, som icke kan ändras, och cellulosan i
torfven har -- om den ens från början varit användbar -- undergått en så
stor förändring, att den blifvit absolut oduglig. Den till en mängd af
några få procent i en del torfslag befintliga, ganska hållbara och
t.o.m. spinnbara fibern kommer på grund af sin ringa mängd alls icke i
fråga för papperstillverkning.
* * * * *
Af ofvan nämnda träets produkter tillverkas endast ett fåtal i vårt land
och dock ha vi de allra bästa förutsättningar att just på detta område
kunna konkurrera på världsmarknaden. Vi borde rätteligen icke blott
mottaga uppfinningar från utlandet, utan äfven själfva gå i têten för
denna utveckling och allt emellanåt erbjuda utlandet nya träets
produkter. Det är att hoppas, att det blir så, och att vi i en snar
framtid uttaga det tiodubbla värdet mot nu i våra skogar. Vid
utarbetandet af sulfitcellulosametoden ha ett par svenskar, _Ekman_ och
_Francke_, verkat banbrytande.
Af det föregående må ingalunda dragas den slutsatsen, att träet under
alla omständigheter bör förädlas till någon af de produkter, som
representera ett högt värde pr m³ ved, ty dels lämpar sig icke hvarje
vedslag för hvilken som helst af dessa produkter, dels inverka äfven en
hel del andra omständigheter. I hvarje särskildt fall måste därför en
med gedigen sakkunskap utarbetad kalkyl fälla utslaget. För torrskog och
på en del platser äfven för andra vedslag torde sålunda t.ex. kolning
med tillvaratagande af biprodukterna ännu länge förbli ett bra sätt för
träets utnyttjande, i all synnerhet då träkolet ändock måste
framställas.
* * * * *
Den organiska kemien har hittills marscherat fram från stenkolstjäran,
hvarför skulle den icke kunna taga cellulosaluten till »operationsbas»
för nästa stora framryckning? Detta organiska affall har kanske icke en
sådan mångfald af kemiska individer att uppvisa, men framtiden skall
lära, om icke de, som finnas, äro värdefullare. På hvilka grupper af
atomer och molekyler ur cellulosaaffallet, synteser kunna grundas, kan
icke förutses, men om icke större atomkomplexer skulle kunna göras
disponibla härför, så finge man väl till en början nöja sig med att
»kila» eller »spränga» loss mindre stycken af »berget». Oxalsyran (se
sid. 120) kunde ju bli _ett_ sådant litet stycke att börja med. Densamma
är en mycket reaktionskraftig kropp, som redan nu har en vidsträckt
användning. Oxalsyran är en stark syra. Uppvärmes torrt koksalt med
kristalliserad oxalsyra, så bortgår all saltsyran (_Beilstein_). Det är
icke endast inom textilindustrien, oxalsyran användes, utan äfven vid
industriell organisk syntes. Den är ett kraftigt reduktions- och
kondensations-medel och tjänar ofta till att »smida ihop» andra
molekyler. Om fenol upphettas med oxalsyra och svafvelsyra, så bildas
trifenolkarbinol (aurin) samt myrsyra. Vid elektrolytisk reduktion
äfvensom vid behandling med zink och svafvelsyra öfvergår oxalsyran till
glykolsyra (som å sin sida vid reduktion ger ättiksyra). Vidare tjänar
den till framställning af rosolsyra, difenylaminblått etc. Å sidan 101
omnämnes, hurusom oxalsyran kan framställas af myrsyra, men man kan
äfven omvändt, om ock med dåligt utbyte, få myrsyra af oxalsyra. Denna
sönderfaller nämligen vid 120-130°, äfvensom i lösning vid närvaro af
uranoxidsalter i solljus, i myrsyra, koloxid och kolsyra. Äfven myrsyra
har stor användning vid organisk syntes, nämligen för anlagring af CO{2}
vid aromatiska kolväten. Lignin ger vid oxidation enligt Königs metod
oxalsyra, myrsyra och ättiksyra. [112]
[Anmärkning 112: _Euler_, Växtkemi I: 87.]
Men vore icke ett sådant söndersmulande af dessa omsorgsfullt uppförda
träets molekyler rent af att »förvandla bröd till sten»? Det är därför
att hoppas, att det rätt snart skall lyckas nyttiggöra denna organiska
byggnad utan allt för stora förändringar.
Den organiska kemien har så småningom arbetat sig fram ur den oorganiska
och det förnämsta byggnadsmaterialet har framgått ur mineralrikets
stenkol. Men man förmådde icke taga i arbete de omfångsrika molekylerna
uti detta utgångsmaterial, sådana de voro, utan underkastade dem en
bearbetning af kemiens storslägga, hög temperatur. Ur den så erhållna
krossmassan uppsamlade man sedan några lätthandterliga bitar och
uppförde efter hand af dessa allt större och konstmässigare byggnader.
Under tiden har man lärt sig handskas med allt större stycken, och när
nu kemisten står inför ett molekylberg, sådant som cellulosaaffallet, så
är han helt annorlunda rustad, än då han tog itu med stenkolet. _Då_
måste han hålla sig med ena handen i den oorganiska kemien, men _nu_ har
han fasta och banade vägar på den organiska kemiens egen mark.
Här nedan sammanställes den empiriska formeln för hufvudbeståndsdelen i
sulfitcellulosaluten med motsvarande formler för cellulosa och några
andra växtkemiska individer, s.k. kolhydrater.
Lignylalkohol (enl. _Klason_) ... C{18} H{18} O{5}
Cellulosa ....................... (C{6} H{10} O{5})x
Stärkelse (amylum) .............. (C{6} H{10} O{5})x
Dextrin (stärkelsegummi) ........ (C{12} H{20} O{10}){3} + H{2}O
Drufsocker (dextros) ............ C{6} H{12} O{6}
Rörsocker ....................... C{12} H{22} O{11}
Gummi (arabin) .................. 2(C{6} H{10} O{5}) + H{2}O
Hydrocellulosa (amyloid) ........ (C{12} H{22} O{11})x
Hvad x uti dessa formler kan betyda, får man en föreställning om, då
_Skraup_[113] meddelar, att han funnit cellulosans molekylarvikt = 5508
= 34(C{6}H{10}O{5} + H{2}O) och löslig stärkelse = 7440 =
40(C{6}H{10}O{5} + H{2}O).
[Anmärkning 113: Ch. Ztg. 1905: 823.]
Den med saltsyra ur natroncellulosalut utfällda substansen har enligt
_Streeb_[114] sammansättningen C{24}H{22}O{9}. Lignin af jute har vid
elementaranalys gifvit C{19}H{22}O{7}. Redan häraf framgår, att man här
icke har att göra med ett kolhydrat. I sulfitcellulosaluten finnes väl
några procent glykoser etc.,[115] men hufvudmängden af dess organiska
substans är en okänd storhet. I allmänhet vill man dock hänföra
ligninämnena till benzolderivaternas, de aromatiska föreningarnes, stora
klass. Granligninet, som till c:a 30 % ingår i veden, är enligt _Klason_
en glykosid af alkoholnatur, granlignylalkohol, C{18}H{18}O{5}, med dels
en öppen sidokedja, oxypropylen, dels en aldehydgrupp vid den aromatiska
kärnan (T. T. 1901: 240). Glykosiderna äro föreningar af en sockerart
(en glykos) med ett annat organiskt ämne, en syra, en aldehyd, en fenol
eller dylikt, och kunna tänkas bildade af dessa två molekyler under
utträde af vatten. Genom införande af H{2}O återbildas komponenterna.
[Anmärkning 114: _Wiesner_ II: 44.]
[Anmärkning 115: Jfr _Krause_, Ch. Ind. 1906.]
Senare säger _Klason_: Ligninet står garfämnena ganska nära och kan
betraktas såsom ett olösligt sådant, som i löst form föreligger i
sulfitcellulosalutens lignosulfonsyrade kalk. K. antager, att granvedens
sammansättning ungefär är: 53 % cellulosa, 14 % andra kolhydrater, 29 %
lignin, 0,7 % proteiner samt 3,3 % kåda och fett. K. håller vidare före,
att ligninet utgör kondensationsprodukter af oxikoniferylalkohol, hvars
konstitution _Tiemann_ närmare studerat. (T. T. K. 1908: 82.)
Koniferin. C{18}H{22}O{8} + 2 H{2}O, är en glykosid i barrträdens
kambialsaft, som vid hydrolys, försåpning, införande af H{2}O i
molekylen, t.ex. genom kokning med en svag syra, uppdelas i glykos och
koniferylalkohol. Granvedens glykosid skulle nu vid kokningen i
sulfitcellulosafabriken med kalciumbisulfit på analogt sätt uppdelas uti
glykoser och lignylalkohol, hvilken med kalciumsulfit bildar
lignylsulfonsyrad kalk, som är olöslig i en blandning af alkohol och
eter.
_Klason_ har nyligen funnit, att vid torrdestillation af trä
metylalkoholen uteslutande bildas af ligninet[116] och _Bergström_ och
_Fagerlind_, att metylalkohol bildas uti sulfatcellulosakokaren till en
mängd af c:a 13 kg. pr ton cellulosa, samt att c:a 5 kg. däraf medföljer
afblåsningsångan.[117]
[Anmärkning 116: T. T. K. 1908: 48.]
[Anmärkning 117: J. A. Bih. 1908: 575.]
Råmaterial för ett produktivt både vetenskapligt och industriellt arbete
på den organiska kemiens område har Sverige sålunda i rikare mått än
månget annat land. Och det är att hoppas, att allt flera krafter måtte
inriktas på utvecklandet af en stor organisk kemisk industri i vårt
land.
* * * * *
* * * *
*Oorganiska fabrikationer.*
*Cellulosaindustriens behof af billigt natron.*
Cellulosaindustrien är en för vårt land mycket betydande och naturlig
storindustri, som år för år alltmera utvecklas. Det torde därför vara på
sin plats att tillse, hvilka kemiska tillverkningar, som stå i något
samband med denna industri, och om sådana redan förefinnas eller kunna
upptagas i vårt land.
Sulfitcellulosafabrikerna behöfva för själfva tillverkningen endast de
inhemska naturprodukterna svafvelkis och kalksten, dock ha en del
fabriker ännu icke öfvergått till svafvelkis, utan importerar
fortfarande stora mängder svafvel. Skall åter cellulosan blekas, så
fordras klorkalk, eller vid elektrolytisk blekning koksalt eller någon
annan klorid.
För sulfatcellulosan åter behöfves *natriumsulfat*, hvaraf årligen
tullfritt importeras cirka 20,000 ton till ett värde af inemot en
million kronor. Någon del häraf går dock till glasbruken. För
tillverkning af 1 ton natriumsulfat eller, såsom det helt enkelt kallas,
_sulfat_, fordras 0,83 ton koksalt samt 1,14 ton svafvelsyra af 1,53 sp.
vikt, resp. 0,55 ton svafvelkis med 48 % svafvel. Men utom sulfat
erhålles härvid äfven 1,5 ton *saltsyra* af 1,16 sp. vikt = 32 %
HCl.[118]
[Anmärkning 118: Jfr. _Ernst Larsson_, Sv. Kem. Tidskr. 1891: 131.]
Skall sulfatet tillverkas här i landet, måste man alltså äfven sörja för
att saltsyran finner användning. Sveriges hela behof af saltsyra uppgår
f.n. till endast c:a 3,000 ton och fylles nu genom tullfri import. En
produktion af 20,000 ton sulfat ger 30,000 ton saltsyra, eller 10 gånger
mera än landet f.n. behöfver. En sulfattillverkning i stor skala är
följaktligen möjlig endast i förening med saltsyrekonsumerande
fabrikationer, ty någon export af saltsyra skulle knappast kunna
påräknas. Transportkostnaderna ställa sig nämligen mycket höga, emedan
endast kärl af glas eller stengods kunna användas.
Saltsyreförbrukande fabrikationer äro exempelvis: metallextraktion,
benlimstillverkning, fosfatprecipitat, aftenning af hvitblecksaffall,
ättiksyretillverkning, framställning af klorider (t.ex. zink-, barium-,
ammonium-), bensvart, benkol, kolsyra, betning af järn för förzinkning,
förtenning[119] etc. Vid nuvarande höga sulfatpris, hvilket tydligen har
sin grund uti minskad åtgång af saltsyra för klorkalk (i följd af
alkalielektrolysens utveckling), och hvilket snarare torde komme att
stiga än mer än falla, kan saltsyran säljas mycket billigt. Ja, tyska
fabriker finnas, hvilka skulle önska, att de nu ibland liksom fordom i
Leblanc-sodans ungdom finge låta saltsyran gå till väders eller i
vattendragen.
[Anmärkning 119: Såsom ett exempel på oföretagsamhet torde kunna
gälla, att Sverige årligen (tullfritt) importerar närmare 6000 ton
*förtennt järnbleck* med ett värde af öfver 1½ mill. kronor.
Svenskarne lära icke tro sig om att få öfverdraget af det dyrbara
tennet nog tunnt och ändock jämnt och tätt för att kunna
konkurrera med engelsmännen Tennproduktionen i hela världen uppgår
f.n. till knappast 100 tusen ton och häraf torde för hvitbleck
åtgå inemot 1/3. Det är dock icke troligt, att den engelska
hvitbleckstrusten så behärskar tennmarknaden, att ett svenskt
verk rent af skulle få svårt att fylla sitt behof af tenn, men
gifvetvis måste det svenska verket ha tullssydd. Om någon svensk
industri härigenom komme i ogynnsamt läge på världsmarknaden, så
kunde den ju erhålla en väl afvägd exportpremie. För järnbleckets
betning, innan det förtennes, användes i England arsenikfri
saltsyra (_Wagner-Fischer,_ J. 1901: I: 467).]
Uppkomsten af nya användningssätt för saltsyra i vårt land är sålunda
ett stort önskemål, och eventuella saltsyreintressenter behöfva
ingalunda kalkylera med det här gällande höga priset (5 à 6 öre pr kg.),
utan de kunna invid en event. blifvande fabrik få den nära nog för
intet. Här är sålunda ett stort fält för svenska kemisters
uppfinnareverksamket.
Månne det icke skulle vara möjligt att föra komprimeradt, flytande och
vattenfritt klorväte i marknaden? Vanlig saltsyra håller c:a 1/3 HCl och 2/3
vatten, hvaraf framgår, att betydliga fraktkostnader skulle sparas, och
kanske nya användningsmöjligheter i följd däraf uppstå, om det
vattenfria klorvätet kunde transporteras. Det finnes månget oorganiskt
gebit inom den kemiska teknologien, som försummas, därför att det
betraktas såsom redan fullständigt genomforskadt, men nya tider föda nya
möjligheter. Flytande klor t.ex. har ju på senare tid blifvit en
betydande handelsvara. En stor svårighet ligger dock däri, att HCl
kräfver högre tryck än Cl.
Skall sulfatet framställas medelst svafvelsyra, så framtvingar sig en
kombination med svafvelsyretillverkning, hvarigenom företaget betydligt
ökas i omfång. En sådan kombination är emellertid icke nödvändig, ty
enligt _Hargreaves_ kontaktmetod, som sedan decennier tillämpas vid
flera stora utländska fabriker, kan sulfat tillverkas direkt af
svafvelsyrlighet och koksalt. Det kan dock stundom vara till stor
fördel, om en anläggning i någon mån kan anpassa sig efter
konjunkturerna. Det skulle ju nämligen kunna förekomma, att marknaden
vore öfverfylld af sulfat och saltsyra, men lede brist på svafvelsyra.
Är då sulfatfabrikationen baserad på svafvelsyra, så inställes för en
tid sulfattillverkningen och svafvelsyran bringas i stället i marknaden.
Det torde vara skäl, att innan vi här gå vidare, öfverväga, huruvida den
jämförelsevis nya sulfatmetoden för framställning af cellulosa kan ha
framtiden för sig. Innan denna metod uppkom, användes natron eller soda.
Träet kokades med natronlut och natronförlusten vid regenerationen
ersattes med soda före kausticeringen. Enligt sulfatmetoden ersättes
natronförlusten med sulfat innan lutens organiska ämnen förbrännas.
Härigenom kommer den återvunna luten att innehålla en hel del
svafvelnatrium, men en stor del af det reducerade sulfatet öfvergår dock
till karbonat och sedan vid behandling med kalk till kaustikt natron.
Visserligen anses svafvelnatrium vid cellulosaprocessen vara af samma
värde, som det kaustika natronet, men som mängden af detta senare är i
luten starkt öfvervägande, så kan man i själfva verket säga, att i rent
kemiskt hänseende svafvelsyran (resp. svaflet) vid denna process icke
spelar någon som helst roll, utan är alldeles öfverflödig. Om sålunda
lika billigt natron på annat sätt kunde tillföras cellulosaprocessen, så
behöfver man icke sulfatet. Vid sulfatets reduktion uppstår för öfrigt
stor natronförlust, därigenom att svafvelnatrium eller möjligen natrium
förflyktigas, så att denna metod ingalunda kan sägas vara idealisk.
Finnes nu någon utsikt att på annat sätt få lika billigt natron, som i
sulfatet? Det billigaste natronet har man ju i koksaltet, men konsten är
att ekonomiskt tillgodogöra sig detsamma. Måhända skulle det löna sig
att undersöka, huruvida icke något af alla de förslag för tillverkning
af soda, som under tidernas lopp framkommit, här skulle kunna vinna
tillämpning. Produkten behöfver ju icke vara färdig och ren handelsvara,
utan blott en koncentrerad lösning.
Förbränningen af de organiska ämnena och sulfatets reduktion vid
sulfatcellulosaprocessen kan i viss mån jämföras med råsodasmältningen
enligt _Leblanc_[120] och torde denna process för sin enkelhets skull
icke vara så lätt att ersätta.
[Anmärkning 120: Jfr. Lunge, Sodaindustrie.]
Större delen af den cellulosa, som nu exporteras, är oblekt, men månne
det icke skulle vara fördelaktigt att i större omfång i vårt land
upptaga blekningen? Blefve så fallet, så kunde cellulosafabrikerna
ersätta sin natronförlust genom att elektrolysera koksalt och då på
samma gång få klor till blekningen. (Vid den elektrolytiska blekning,
som nu stundom användes, går natronet förloradt,)
Sulfatcellulosaprocessen förvandlades då till den enkla natronprocessen,
och med fördelen af billigt natron och billig klor skulle följa, att man
sluppe de stinkande gaser, som göra sulfatfabrikerna så afskydda af
allmänheten. Sannolikt skulle också natronförlusten minskas, ty
förflyktigandet af svafvelnatrium skulle upphöra, efter som intet sådant
funnes närvarande. Denna väg förtjänar att beaktas isynnerhet af dem,
som ha tillgång till billig elektrisk energi, genererad t.ex. medelst
vattenkraft, masugnsgas eller torf.
Medan vi äro inne på natronets regeneration, må här framhållas den
omständigheten, att både vid natron- och vid sulfatprocessen de
organiska ämnenas bränslevärde oftast mycket dåligt tillgodogöres.
Orsaken härtill är, att man låter torknings- och förbränningsprocesserna
försiggå samtidigt, hvarigenom förbränningen blir i hög grad
ofullständig och en mängd brännbara gaser bortgå i luften. Härmed
sammanhänger ock utvecklingen af sulfatcellulosaprocessens illaluktande
gaser. Ett bättre utnyttjande af de organiska ämnena kan ske därigenom,
att torkningsprocessen utföres för sig och först därefter förbränningen.
I stället för att direkt förbränna de mer eller mindre torkade organiska
ämnena, kan man ock generera bränslegas af dem. Detta kan ske genom
torrdestillation antingen i en retort eller ock i en gasgenerator af
lämplig konstruktion. I båda fallen kan man genom kondensation utvinna
en del flytande torrdestillationsprodukter. Förbrännes den härvid
erhållna gasen med en tillräcklig luftmängd, så kan man äfven vid
sulfatcellulosaprocessen undgå att i atmosfären utsläppa illaluktande
gaser.
* * * * *
*Natronvinning ur chilesalpeter.*
Sverige importerar årligen betydliga mängder natronsalter, nämligen:
koksalt c:a 90,000 ton
chilesalpeter » 27,000 »
sulfat » 20,000 »
soda » 15,000 »
kaustikt natron » 1,500 »
Chilesalpeterns natron går förloradt, ty växterna upptaga
endast kväfvet. Funnes ingen utsikt att inom landet tillverka
kväfvegödslingsämnen, utan salpetern alltfort skulle komma att i
stigande skala importeras, så måste man ovillkorligen kraftigt taga itu
med tillgodogörandet af detta natron. 27,000 ton salpeter innehålla lika
mycket natron, som 22,500 ton sulfat, och detta skulle alltså rikligt
täcka nuvarande sulfatkonsumenters behof.
Enligt _Lunge_ har blifvit föreslaget att upphetta salpetern med
kiselsyra eller med lerjord event. i en atmosfär af luft och vattenånga.
Salpetersyran utdrifves härvid under bildning af natriumsilikat eller
aluminat, hvilka sedan i lösning medelst CO{2} öfverföras till soda
under regenerering af kiselsyran eller lerjorden. Metoden strandade på
svårigheten att finna en hållbar upphettningsapparat.
Enligt ett annat förslag upphettas salpetern med kalciumkarbonat i
ångatmosfär. Omsättningen försiggår vid rödhetta och större delen af
salpetersyran angifves kunna återvinnas, men äfven här hänger metoden på
apparaten.
_Vogt_[121] upphettade en blandning af salpeter med kalk till 350° i en
ström af CO{2} och vattenånga och erhöll soda och nitrösa gaser, hvilka
med luft och ånga öfverfördes till salpetersyra. Salpeterblandningen
gjordes porös genom tillsats af järnoxid eller dylikt.
[Anmärkning 121: D.R.P. 69059.]
_Garroway_[122] varierar denna metod genom att utelämna kolsyran för att
få kaustikt natron. Han föreslår gjutjärnsretorter.
[Anmärkning 122: D.R.P. 79699.]
_Mond_ föreslog 1862 att utdrifva salpetersyran med järnoxid, då
kaustikt natron erhölles jämte järnoxiden åter.
_Lunge_ och _Lyte_[123] upphetta i retort medelst yttre eldning en
möjligast porös blandning af 1 del salpeter och cirka 2 delar järnoxid
(t.ex. purpleore) i en ström af öfverhettad ånga och luft. De uppgifva,
att med lämpliga anordningar 95 % af salpetersyran erhålles. Återstoden
i retorten ger vid urlakning kaustikt natron och järnoxid, hvilken
senare ånyo kan användas.
[Anmärkning 123: D.R.P. 74487.]
Det har äfven blifvit föreslaget att för tillverkning af ammoniumnitrat
för sprängämnesindustrien behandla salpetern enligt ammoniaksodametoden,
då natriumbikarbonat resp. soda skulle erhållas såsom biprodukt.
Användbarheten af den ena eller andra af dessa metoder beror dock först
och sist på utbytet af den dyrbara salpetersyran. Genom att låta
salpetersyran absorberas af kalk erhölle man en produkt af samma
gödslingsvärde, som chilesalpetern, och natronet hade man »fått för
besväret». Äfven andra omsättningar, än här ofvan anförda, mellan
salpetern och ett annat salt, antingen i lösning eller i smält
tillstånd, kunna möjligen komma i fråga.
* * * * *
*Några föreslagna metoder för tillverkning af soda.*
1. _Koksalt såsom utgångsmaterial._
I en atmosfär af vattenånga sönderfaller klornatrium vid mycket hög
temperatur uti kaustikt natron och klorvätegas[124] och i en atmosfär af
luft eller syre uti kaustikt natron och klor.[125] _Powers_ och
_Dale_[126] föreslogo en tillsats af järnoxid[127]. Men dessa reaktioner
ha hittills på grund af den höga temperaturen (1000-1200°) icke vunnit
insteg i praktiken. De försiggå först, då koksaltet börjar öfvergå i
gasform. Huruvida desamma i den elektriska ugnen med fördel skulle kunna
genomföras, synes ovisst. Samma är ock förhållandet med _Gossages_
förslag med kiselsyra,[128] hvilket afsåg tillverkning af vanligt glas
och vattenglas, eller ock af kaustikt natron eller soda genom
vattenglasets behandling med kalk resp. kolsyra. Ett förslag af
_Ungerer_ med kiselsyra synes under vissa omständigheter möjliggöra
koksaltets direkta användande för glastillverkning event. i förening med
saltsyreproduktion.[129]
[Anmärkning 124: Engl. pat. 7426/1837.]
[Anmärkning 125: Engl. pat. 4122/1879 och 5457/1880 samt D.R.P.
73935, 74937, 74976 och 125389.]
[Anmärkning 126: Engl. pat. 91/1863.]
[Anmärkning 127: Jfr Löwigs kausticering med järnoxid.]
[Anmärkning 128: Engl. pat. 2050/1862 och 5406/1881.]
[Anmärkning 129: Dingl. J. band 197:343.]