upphettad blandning af bariumkarbonat med kol. Det cyanbarium, som
härvid bildas, sönderdelas med ättiksyra, blåsyran tillgodogöres, t.ex.
genom absorption med natron, och af bariumacetatet regenereras genom
torrdestillation karbonatet, som återgår i cirkelprocess, under det att
ur destillatet aceton utvinnes. Skall den härvid nödiga ättiksyran
tillverkas på vanligt sätt af kalciumacetat och svafvelsyra eller
saltsyra, så blir förfarandet, såsom tillverkningssätt för aceton
betraktadt, naturligtvis utan fördel. Kan däremot rå träsyra användas,
så är metoden värd allt beaktande. Dess förbindande med träsyrans
förarbetning torde dock för den giftiga och frätande blåsyrans skull
vålla betydliga svårigheter beträffande apparater etc.
Bariumacetatet sönderdelas vid upphettning vida lättare än kalksaltet
och reaktionen störes mindre af bireaktioner, hvarför acetonutbytet blir
högre. Det har äfven blifvit föreslaget att tillverka aceton genom att
leda ättiksyreångor öfver baryt vid en temperatur af inemot 400°.
För absorption af små mängder aceton ur gaser och särskildt för
återvinning af aceton vid tillverkning af röksvagt krut användes en
lösning af natriumbisulfit.[91]
[Anmärkning 91: D.R.P. 154124.]
De förnämsta trädestillationsprodukterna, kalciumacetat och träsprit,
tillföras världsmarknaden för närvarande hufvudsakligen från Amerikas
Förenta Stater samt från Österrike-Ungern. Det är i första rummet de
amerikanska järnverk, hvilka för sin tillverkning använda träkol, som
föra de största mängderna acetat och träsprit i marknaden. På grund
häraf stå priserna på dessa produkter uti ett visst beroende af
järnmarknaden, nämligen så, att de fluktuera i omvändt förhållande mot
järnets pris. Tills för ett par år sedan stod acetatet lågt i pris under
det att träspriten betalades bra. Det förekom då, att de amerikanska
verken stundom icke tillvaratogo ättiksyran, utan endast träspriten. Nu
åter är det alldeles tvärtom, träspritpriset står mycket lågt, under det
att acetatpriset är högt. Denna omkastning har förorsakats däraf, att
för acetatet nya konsumenter tillkommit, under det att träspriten
förlorat sådana. För tillverkningen af röksvagt krut åtgå numera stora
mängder aceton. Vidare behöfva fabrikerna för syntetisk indigo, hvilka
på senare tiden uppkommit och utvecklats, betydliga kvantiteter
ättiksyra. Dessutom är ännu en ättiksyrekonsument under uppmarsch,
nämligen cellulosaacetatet.
Träspriten åter hade i Amerika tills för ett år sedan stor användning
såsom brännsprit, lösningsmedel, tvättmedel, för fernissor etc, hvartill
den vanliga spriten i följd af hög skatt icke kunde användas. Men nu har
äfven i Förenta Staterna blifvit införd en s.k. denatureringslag, så att
sedan början af 1907 skattefri brännvinssprit för nämnda ändamål kan
erhållas långt billigare än träspriten. Visserligen utföres
denatureringen till en del med träsprit, men åtgången härför är
försvinnande, mot den förutvarande förbrukningen af träsprit. I England
nedsattes för ett par år sedan den för denaturering föreskrifna mängden
träsprit till hälften mot förut.
*Cellulosa.*
Vid cellulosatillverkningen tillgodogöras träsubstansen vida bättre än
vid torrdestillationen, men äfven här förfares mycket. 1 m³ löst mått
granved med c:a 57 % verklig kemisk cellulosa på vattenfritt trä räknadt
och vägande 336,5 kg. lufttorr (med 20 % fuktighet), ger vid
tillverkning af
a) _mekanisk massa_ (slipmassa)
ungefär
180.0 kg. massa (vattenfri) à 9 öre pr kg. = kr. 16.20
89.2 » förlust (c:a 33 % af träsubstansen) --
------ ------
_269.2 kg._ _kr. 16.20_
b) _sulfitmassa_ c:a
108.0 kg. massa (vattenfri) à 15 öre pr kg. = kr. 16.20
161.2 » förlust (c:a 60 % af träsubstansen) --
------ ------
_269.2 kg._ _kr 16.20_
Vid _sulfatmassa_ (natronmassa) är utbytet ungefär detsamma, som vid
sulfitmassa.
De här insatta värdena äro naturligtvis endast approximativa, enär de
städse betydligt fluktuera.
Vid slipmassan bortspolas med vattnet sådana delar af träsubstansen, som
blifvit söndermalda nästan till mjölstoft. Någon liten sådan rent
mekanisk förlust förekommer väl äfven vid tillverkning af den kemiska
massan, men här går den outnyttjade delen af träsubstansen, ligninet,
bort i hufvudsak såsom en lösning.
För denna lösning, som återstår efter tillverkningen af sulfitmassa,
*sulfitluten*, har man trots stora ansträngningar hittills icke lyckats
finna någon användning, utan densamma får rinna bort. I en del länder
vållar denna affallslut fabrikanterna betydliga svårigheter och
kostnader, emedan den icke alltid får utsläppas i närmaste vattendrag,
enär den i allt för hög grad skulle förorena vattnet.
Uti _Hofmann_, Handbuch der Papierfabrikation, sid. 1622, anföres bl.a.
följande analysresultat för sådan affallslut af spec. vikten 1.043;
1 liter innehöll:
fri svafvelsyrlighet 2,2 gram
bunden » 6,3 »
» svafvelsyra 4,4 »
kalk 8,4 »
Afdunstningsåterstoden utgjorde 88,6 gr, däraf brännbara ämnen 75,0 gr
och aska 13,6 gr.
Den organiska substansen uti luten reducerar Fehlings lösning, hvartill
både ligninderivater och kolhydrater medverka. _Krause_ påvisade i
sulfitlut 0,5-2,0 % sockerarter.[92] Enligt _Streeb_[93] utgöres
huvudbeståndsdelen i luten af ligninsulfonsyrad kalk.[94] _P.
Klason_[95] har äfvenledes utfört omfattande undersökningar på detta
område.
[Anmärkning 92: Ch. Ind. 1906: 217.]
[Anmärkning 93: Inaug. Diss. Göttingen 1892.]
[Anmärkning 94: Jfr _Frank_, Papier Zeitung 1887 N:r 60/63.]
[Anmärkning 95: T. T. K. 1893: 49; Teknikermöt. Förh. 1897: 338
o. 1901: 147 samt T. T. K. 1908: 82.]
Det har blifvit föreslaget att förinta luten genom afdunstning under
användning af den därvid erhållna återstoden såsom bränsle, så långt
denna räcker, och i utlandet finnas fabriker, som arbeta på detta sätt.
Den torra återstoden, som till utseendet liknar gummi arabicum, utgör
omkring 9 % af lutens vikt.[96]
[Anmärkning 96: Angående sammansättningen hänvisas vidare till
Ch. Ztg. Rep. 1898: 62; Wagner-Fischers Jahresbericht 1898: 1109;
Z. f. a. Ch. 1900: 952 och 1307, 1906:1266; 1907: 451; Ch. Ind.
1906: 217; Sv. Kem. Tidskr. 1897 N:r 6 samt _Wiesner_, Die
Rohstoffe des Pflanzenreichs 2 Aufl. II: 40 o. följ.]
Sulfitlutåterstoden har blifvit föreslagen bl.a. till användning vid
appretur och färgning af tyger, såsom ersättning för dextrin och gummi.
Produkter, som rekommenderas för dylika ändamål, finnas i handeln under
namnen »salose», »dextron» och »gelalignosin». Huruvida en del
importerade billiga tyger, som, då de bli våta, sprida en afskyvärd
stank, påminnande om liklukt, verkligen blifvit behandlade med något
sådant ämne, med eller utan sekunda djurlim, ägghvita eller dylikt, är
icke kändt, men rätt sannolikt.[97] Industriella förbrukare af gummi och
dextrin ha allt skäl att se upp och låta undersöka varan innan de köpa.
[Anmärkning 97: Jfr. Z. f. a. Ch. 1906: 179.]
Det har vidare blifvit föreslaget att använda sulfitlutens återstod
såsom gödslingsämne, såsom bindemedel för formsand i gjuterier, vid
tillverkning af briketter af sågspån etc., för limning af papper, för
garfning af läder (Holzextrakt), för impregnering af trä, för
framställning af alkohol, oxalsyra, ättiksyra, aceton, gas, koks,
filtrerkol[98] såsom råmaterial för svafvelfärger m.m.
[Anmärkning 98: Torrdestillation event. med kalk, D.R.P. 181126.]
Tanken att förjäsa luten och afdestillera alkoholen syntes god, men
sockerarterna lära ha visat sig mestadels höra till de ojäsbara.
Förslaget är dock ännu icke uppgifvet.[99]
[Anmärkning 99: Z. f. a. Ch. 1905: 44 och 1906: 1400; D.R.P.
161644, _Classen_.]
Det mest originella förslaget till sulfitlutens nyttiggörande torde vara
det, som för några år sedan framkastades af prof. _Frank_ i Berlin. Han
anser, att lutens organiska substans bör ha värde såsom näringsmedel för
växtätande husdjur. Prof. _Lehmann_ i Göttingen har tagit saken om hand,
och enligt ett meddelande uti Z. f. a. Ch. 1906: 1788 fortgå försöken på
bästa sätt. Ett synligt resultat torde vara D.R.P. 169880, däri träets
uppslutning med ammoniak föreslås, antagligen för att få en aflut, som
är fri från mineralämnen.
Till och med den i vatten olösliga cellulosan, t.ex. i stråfoder,
tillgodogöres i viss mån af växtätarne, och det förefaller ju därför
rätt sannolikt, att den vattenlösliga organiska substansen i sulfitluten
så mycket lättare borde kunna utnyttjas. De motsvarande ämnena uti halm
tjäna ju dagligen hästar, kor och oxar till föda.
För en del år sedan lär en spekulativ tysk godsägare, som på sin
landtegendom hade en halmpappersfabrik, starkt funderat på att låta
kreaturen först ur halmen uttaga, hvad de kunde, för att sedan låta
resten gå till pappersbruket. Tanken fullföljdes dock, så vidt kändt är,
icke längre än till ett tyskt rikspatent.
*Sulfatcellulosaluten* har äfven den upptagit samma ämnen ur träet, som
sulfitluten, men de ha antagligen vid kokningen under tryck med
natronluten undergått någon förändring.[100] Denna lut låter man
emellertid icke rinna bort, ty natronet måste återvinnas, och detta sker
genom afdunstning och de organiska ämnenas förbränning. Det vid denna
förbränning utvecklade värmet användes vid lutens afdunstning,
hvarigenom de organiska ämnena här alltså redan i någon, om ock mycket
ringa, mån komma till nytta. Uti Sv. Pappers T. 1908: 106 uppgifves, att
nu på skilda håll arbetas på uppfinnandet af andra sätt för lutens
regeneration bl.a. genom de organiska ämnenas utfällning. Sådan
utfällning med CO{2} skall redan 1877 ha blifvit försökt, men försiggått
ofullständigt hvarjämte de så afskilda ämnena voro voluminösa och
besvärliga att affiltrera. Vetenskapsmän, som nu arbeta på detta
problems lösning i sådan riktning, lära emellertid vara
förhoppningfulla.
[Anmärkning 100: Jfr. _Klason_, Sv. Kem. Tidskr. 1891: 1.]
Cellulosaindustrien är för vårt land redan nu af allra största betydelse
och stadd i stark utveckling. Årligen exporteras för omkring
35 millioner kronor kemisk massa och dessutom papper, hvari dylik ingår.
Hela den vedmängd, som pr år åtgår för denna kemiska massa, torde uppgå
till bortåt 3 millioner m³ löst mått, och den förlorade organiska
substansen, torde i blott bränslevärde representera mellan 3 och
4 millioner kronor. Här finnes sålunda ett stort fält för kemisk
uppfinnareverksamhet.[101]
[Anmärkning 101: Oxalsyra finnes i sulfatluten och bildas
gifvetvis i ytterligare mängder vid dennas afdunstning och
återstodens upphettning. Den bör med fördel kunna af skiljas och
vinnas, om upphettningen vid lämplig punkt afbrytes och återstoden
efter upplösning behandlas med kalk, såvida man icke föredrager
låta natriumoxalatet utkristallisera.]
1 hektar åker lämnar pr år omkring 6 ton halm. Om denna förarbetas till
cellulosa, så fordras för hvarje ton häraf c:a ¼ hektar åker. Af svensk
genomsnitts-skogsmark åtgår däremot nu c:a 3½ hektar, men i den mån en
rationell skogskultur införes, nedbringas gifvetvis denna areal.
* * * * *
*Produkter af cellulosa.*
För ett par år sedan gjorde en tysk följande sammanställning:
1 m³ ved i skogen kostar Mk 3
såsom bränsle å förbrukningsplatsen » 6
förarbetad till cellulosa » 30
» » papper » 40-60
» » cellulosagarn » 50-100
» » viskostråd eller konsttagel » 1500
» » viskossilke » 3000
» » acetatsilke » 5000
Det är ju städse en stor fördel för ett land, om dess exportgods är så
långt förädladt som möjligt, men den starkt förädlade varan har ofta en
långt mindre marknad och utestänges i många länder af höga tullar. Garn
och silke af cellulosa äro för öfrigt ännu allt för nya produkter för
att utan vidare komma i fråga för exportindustrien.
*Cellulosagarn* (xylolin-, silvalin-, licellagarn m.fl.) tillverkas i en
sorts pappersmaskiner genom bildning af smala remsor, hvilka sedan ännu
fuktiga eller ock efter torkning snos och tvinnas. Detta garn kan dock
endast komma i fråga att ersätta jutegarn eller vissa slag af gröfre
bomullsgarn, men uppnår icke dess hållfasthet mot dragning. Blötes
cellulosagarnet, så blir hållfastheten ännu mycket mindre. Till väfnader
användes det mest i förening med garn af andra slag. Till säckar för en
del ändamål lär det kunna användas. Sådana af enbart cellulosagarn
genomsläppa dock mjölstoft lättare än jutesäckar. Cellulosagarnet har
vidare funnit användning till mattor, gardiner, möbeltyg, bolstervar,
lakan etc.[102]
[Anmärkning 102: Jfr. Ch. Ztg. 1906: 1158.]
_Pfuhl_, »Papierstoffgarne», Riga 1904, påminner å sid. 135 om, med
hvilken motvilja trämassan i början mottogs i pappersbranchen och huru
nu omkring 80 % af papperet utgöres af trämassa, samt framkastar den
förmodan, att det kanske går på samma sätt med cellulosagarnet inom
textilindustrien.
Man har försökt, att genom en grundligare limning af pappersmassan,
t.ex. med viskos, öka cellulosagarnets hållfasthet och minska dess
känslighet för vatten, men därigenom förlorar det sin mjukhet. Någon
kostsam förbättringsprocess kan varan tydligen icke bära.
Vid cellulosatillverkningen bli de naturliga fibrerna till en stor del
afskurna och afslitna till korta stumpar. För cellulosagarnets
hållfasthet vore det naturligtvis en fördel om fibrerna kunde fås
längre. _Mitscherlich_ har just arbetat i denna riktning[103] men hans
metoder torde ha visat sig för kostsamma.
[Anmärkning 103: D.R.P. 60653, 68600 och 69217.]
*Cellulosasilke* framställes visserligen af cellulosa, men denna spelar
en underordnad roll uti tillverkningskostnaderna, och silkesfabrikerna
kunna icke gärna tänkas bli några storförbrukare af cellulosa.
Tillverkningssättet är ungefär följande. En lösning af cellulosa
åstadkommes, af denna formas trådar medelst pressning genom fina hål,
hvarefter lösningsmedlet aflägsnas. Lösningen göres på flera sätt.
Antingen upplöses
a) nitrocellulosa uti en blandning af eter och alkohol
(kollodiumsilke); produkten denitreras;
b) cellulosa i kopparoxidammoniak;
c) cellulosa i natronlut och kolsvafla (cellulosaxantogenat,
viskossilke) eller
d) hydrocellulosa,[104] vegetabiliskt pergament, i natronlut
(denna metod torde ännu icke vara profvad i praktiken).
[Anmärkning 104: Z. f. a. Ch. 1907: 2166.]
Det efter dessa metoder framställda silket har en betydligt mindre
hållfasthet än natursilket och detsamma blir efter tvättning ännu sämre.
*Acetatsilke* kommer däremot natursilket betydligt närmare. Det utgöres
af cellulosaacetat, som framställes på flera sätt, bl.a. genom
behandling af hydrocellulosa med ättiksyreanhydrid (produkten kallas
acetylcellulosa, cellit, fibracit etc). Själfva trådbildningen sker på
samma sätt, som ofvan är angifvet.
Af cellulosaacetat väntar man sig mycket. Detsamma har på grund af sin
utomordentliga isoleringsförmåga, som öfverträffar natursilkets, funnit
användning inom elektrotekniken. Metalltråden föres helt enkelt genom en
lösning af acetatet i alkohol, kloroform eller dylikt och får därigenom
sitt isolerande öfverdrag. Sådan tråd kallas acetattråd. Man lär dock
haft någon svårighet att få öfverdraget varaktigt elastiskt.
I utlandet finnas rätt många och betydande fabriker för artificiellt
silke och tillverkningen synes löna sig. Tyskland hade 1906 icke färre
än 7 sådana fabriker, Frankrike 6, Schweiz 4, Italien 3 och England 2.
Bolaget »Vereinigte Glanzstofffabriken» i Elberfeld, som lär arbeta med
kopparoxidammoniak, utdelade 1904 och 1905 30 %, 1906 35 % och 1907 40 %
på ett aktiekapital af c:a 5 millioner mark.
I Sverige har bildats ett bolag för tillverkning af konstsilke enligt
_Strehlenerts_ metod af nitrocellulosa (aktiekapital ½-1½ millioner
kronor).
Gröfre garn, artificiellt tagel eller hår framställes på samma sätt som
silket eller ock genom att öfverdraga lin- eller bomullsgarn med en
viskos- eller cellulosaacetatlösning. Sådana produkter förekomma i
handeln under namnen meteor-, sirius-, viscellingarn m.fl.[105]
[Anmärkning 105: Beträffande konstsilkeindustrien hänvisas till
Z. f. a. Ch. 1907: 1727, 1908: 343 samt _Süvern_, Die künstliche
Seide, Springer, Berlin 1907.]
Uti den tyska »Verein zur Wahrung der Interessen der Chemischen
Industrie Deutschlands» gjorde sekreteraren uti sin årsberättelse för
1906 bl.a. följande uttalande: »Äfven den yngsta grenen,
konstsilkefabrikationen, har under det gångna året vidare utvecklat sig
och lofvar att, sedan de ännu befintliga tekniska svårigheterna blifvit
öfvervunna, bli en gifvande källa för vårt nationalvälstånd».
*Nitrocellulosa* har såsom sådan stor användning för röksvagt krut.
*Celluloid*, som tillverkas af nitrocellulosa under tillsats af kamfer
(eller ock borneol, naftalin, ketoner eller något dylikt ämne) har
blifvit en betydande artikel, som ersätter horn, ben och ebonit. Rå
celluloid förekommer i handeln i form af plattor, stafvar och rör och
betingar ett pris af omkring 5 kronor pr kg. Mest tillverkas dock direkt
genom pressning etc. allehanda föremål däraf.
*Pegamoid*, som för vissa ändamål kan ersätta läder och skinn, består af
papper eller papp, som på ytan öfverdragits med celluloid. Den användes
bl.a. till tapeter, som har fördelen att vara tvättbara, till
möbelbeklädnad, för bokband etc.
*Viskos,* cellulosaxantogenat, erhålles om cellulosa eller trä event.
under tryck kokas med stark natronlut och den erhållna massan behandlas
med kolsvafla. Produkten är löslig i vatten. En sådan lösning
gelatinerar fort och bildar, event. uppblandad med något fyllnadsämne,
en plastisk massa, _viskoid_, hvaraf diverse saker tillverkas. Viskoiden
hårdnar till en hornartad och olöslig massa, samt användes på samma sätt
som celluloid. För en del ändamål kan den på grund af sin
genomskinlighet ersätta glas. Viskos användes äfven såsom appretur- och
impregneringsmedel samt stundom i stället för hartslim vid tillverkning
af papper. Genom upprepad behandling af något lämpligt tyg med en
viskoslösning erhålles ett skinn- och lädersurrogat.[106]
[Anmärkning 106: Jfr Sv. Kem. Tidskr. 1900: 185.]
*Härdadt papper* erhålles, om med djurlim (gelatin) starkt limmadt
papper behandlas med formaldehyd. Detsamma är i torrt tillstånd hårdt
och styft. Uppmjukadt i vatten förlorar det icke sin hållfasthet utan är
mjukt och segt som skinn.
*Geléartad cellulosa* erhålles genom långvarig mekanisk bearbetning af
cellulosan i holländaren[107] och ger ett papper, *pergamyn*, som för
många ändamål kan ersätta det betydligt dyrare *pergamentpapperet*,
hvilket framställes genom behandling af olimmadt papper med svafvelsyra.
Fortsättes den mekaniska behandlingen af cellulosan, tills inga fibrer
mera återstå, så erhålles den s.k. _amorfa cellulosan,_ hvilken intorkad
ger en hornartad produkt, *cellulit*, som fått användning såsom bindämne
i smergel- och karborundumskifvor, såsom tätningsringar vid
flänsförskrufningar etc. Pergamynpapperet är i sin enkelhet en storartad
uppfinning, som inbrakt Tyskland betydliga summor.[108]
[Anmärkning 107: Bland svensk litteratur angående cellulosa
hänvisas till »Nyare undersökningar af cellulosa» af _Å. G.
Ekstrand,_ Sv. Kem. Tidskr. 1895: 112 och 164.]
[Anmärkning 108: Z. f. a. Ch. 1899: 51 och 1907: 746.]
*Papiermaché* är en blandning af cellulosa, vanligen slipmassa, med
något bindemedel. Af den plastiska massan pressas diverse saker, hvilka
sedan event. impregneras, målas eller lackeras. En del dylika föremål
tillverkas ock af flera lager färdigt papper med något bindämne emellan.
Genom pergamentering af papperet erhålles s.k. *konstläder* eller
*läderpapp*. *Vulkanfibrer* är framställd på detta sätt genom
pergamentering medelst klorzinklösning. Den färdiga pappen kan bearbetas
med hyfvel och såg, liksom trä, och kan äfven poleras. I vårt land
tillverkas en särskildt motståndskraftig produkt, som kallas
*unicapapp*. Af sådan förfärdigas bl.a. äfven kugghjul, hvilka ha
fördelen af en tyst gång.
* * * * *
*Produkter af sågspån.*
Den vid sågverken i stor myckenhet affallande sågspånen har visserligen
redan användning såsom bränsle för kraftgenerering medelst ånga, men
detta är en dålig användning, ty bränslevärdet är ringa. Till cellulosa
duger sågspånen icke, emedan den ger för kort fiber, men såsom tillsats
för papp lär sådan cellulosa kunna användas. Att fibern är kort bör icke
hindra dess användning för nitrocellulosa, celluloid, viskos etc, såvida
cellulosan vid nöjaktigt utbyte kan fås nog ren.
Genom att torka och mala sågspån erhålles *trämjöl*, en artikel, som på
senare tiden funnit mycket stor användning för en hel del ändamål, såsom
vid tillverkning af sprängämnen, linoleum etc. Trämjölet lär, levereradt
fritt i engelska hamnar, betalas med 50-70 kronor pr ton inkl. säckar.
*Träpasta, trästuck, xylolit* och *xylogranit* utgöras af sågspån med
något bindemedel, såsom lim, aluminiumsulfat, klormagnesium eller dylikt
och tjänar till byggnadsornament, golf- och väggplattor etc.
Sågspån är ock sedan gammalt råmaterial för *oxalsyra*.
Att tillverka *etylalkohol* af sågspån är ett förslag, som åter och åter
dyker upp, utan att dock hittills ha funnit fotfäste i praktiken. Redan
år 1819 undersökte fransmannen _Braconnet_ möjligheterna för detta sätt
att framställa etylalkohol. Tysken _Ludwig_ framställde 1855 af 100 kg.
linnelump 34 liter alkohol. Teoretiskt skulle ren cellulosa ge mer än
dubbelt så mycket. På 1850-talet bearbetades frågan om alkohol ur
sågspån mycket ifrigt och i Frankrike voro fabriker i gång. En metod af
_Bachet_ och _Machard_ att använda den återstod, som med syra icke låtit
öfverföra sig till jäsbart socker, för tillverkning af packpapper eller
papp, lär för någon tid ha blifvit använd i ett par fabriker.
Under sista decenniet har frågan ånyo upptagits af tysken _Classen_ och
normannen _Simonsen_, Den förre har uttagit många patent på metoder för
ändamålet. Ett amerikanskt bolag grundade 1905 i Hattiesburg, Miss., en
fabrik på Classens metoder, men resultatet är icke kändt. Återstoden af
den bearbetade sågspånen skulle skiljas från vätskan, torkas och
antingen direkt användas såsom bränsle eller briketteras. Det synes
ovisst, huruvida någon afsevärd vinst härvid uppkommer. Metoden har
uppgifvits ge 12 liter alkokol pr 100 kg. torr sågspån. En metod af
_Roth_ uppgafs ge ända till 24 liter, men detta har heller icke
bekräftat sig. Simonsen erhöll ett utbyte af 6 liter och uppgaf
tillverkningspriset till 14 öre pr liter, men tyska spritproducenter
sade sig tillverka billigare af potatis.[109]
[Anmärkning 109: Bericht des Kongresses f. ang. Chemie 1903: II:
570-578, där anläggningskostnad, tillverkningskalkyl etc. anföres.]
Processens gång vid samtliga förslag är i korthet den, att sågspånen
under uppvärmning, event. under tryck, behandlas med en syra, vanligen
svafvelsyra, hvarvid en del af cellulosan öfverföres till glykos. Sedan
därpå syran i lösningen blifvit neutraliserad med kalk, förjäses
glykosen och alkoholen afdestilleras. Behandlingen af det skrymmande
materialet med syra synes ställa sig ganska kostsam.
_G. Ekström_ föreslår uti svenska pat. 24249 och tyska 193112 dubbel
behandling med syra, nämligen först med koncentrerad syra vid vanlig
temperatur, då acidcellulosa bildas, hvilken sedan vid kokning under
tryck öfverföres till drufsocker.
Det är bekant, hurusom färsk och fuktig sågspån, om den lagras, undergår
någon jäsningsprocess, som än ytterligare nedsätter dess redan förut
låga bränslevärde. Hvilka jäsningsprodukter, som därvid bildas, är icke
kändt. Lika litet vet man, hvilka gasformiga eller flyktiga produkter,
som bildas, då den vanliga hussvampen utför sitt förstöringsverk på
trävirket. Under gynnsamma omständigheter kan denna som bekant, på
otroligt kort tid »förinta» en träbjälke, så att endast en handfull
stoft återstår. Hvart har träsubstansen tagit vägen? Har det blifvit
kolsyra och vatten af alltsammans? Undersökningar på dessa områden äro
synnerligen önskvärda.
_E. W. Tillberg_ föreslår[110] att ur garfämnehaltigt trä först
extrahera garfämnet, därpå i samma extraktör under tryck behandla träet
med en syra för utvinnande af ett glykoshaltigt extrakt, hvarur genom
förjäsning alkohol kan utvinnas, och slutligen att enligt sulfit- eller
sulfatmetoden ur återstoden framställa cellulosa.
[Anmärkning 110: Svenska pat. 25283.]
* * * * *