användes vid tryckning och färgning af garn och tyger, tillverkas numera
icke uteslutande enligt gamla metoden genom upphettning af sågspån med
alkali, utan äfven och, såsom det påstås, betydligt billigare, genom
upphettning af myrsyradt alkali i blandning med kolsyradt alkali.[74]
Enligt den gamla metoden kan af 100 delar sågspån ända till 80 delar
oxalsyra erhållas. D.R.P. 194038 föreslår framställning af glykolsyra
medelst elektrolytisk reduktion af oxalsyra.
[Anmärkning 74: D.R.P. 111078, 144150 och 161512 samt franska
patentet 342168 och svenska 23958.]
Då kalciumkarbiden på 1890-talet oförmodadt uppdök på världsmarknaden,
började kemisterna ifrigt spörja, hvad som »månde blifva af detta
barnet». Bland den stora mängden förslag kom då ock *syntetisk alkohol,*
och rubriken »mineralsprit» eller »kemisk alkohol» syntes allt emellanåt
i tidningarna. Teoretiskt var vägen klar.[75] Ett bolag, som för sådan
fabrikation bildades i Frankrike, upplöstes emellertid i slutet af 1906,
men på andra håll torde tanken ännu icke vara uppgifven.[76]
[Anmärkning 75: Dinglers Journal 1899, band 311, sid. 162,
Ch. Ztg. 1903: 1093 och D.R.P. 149893.]
[Anmärkning 76: Ang. syntes af fotogen se Ch. Ztg. 1908: 244.]
Då ättiksyreångor ledas öfver upphettad kalciumkarbid, erhålles en
blandning af *aceton* och *metylalkohol*.[77]
[Anmärkning 77: Z. f. a. Ch. 1907: 462, jfr Ch. Ztg. 1899: 574 och
1906: 41 samt franska patentet 361379.]
I amerikanska patentet 792783 föreslår _Muthmann_ att framställa
*blåsyra* genom behandling af en blandning af ammoniak och acetylen uti
den elektriska ljusbågen.
Genom elektrolys af klorkalcium i närvaro af alkohol har *kloroform*
erhållits, men en ännu mycket genare väg har föreslagits uti franska
patentet 354291. Enligt detsamma blandas nämligen helt enkelt metan och
klor under utspädning med en indifferent gas för att mildra reaktionen.
Båda dessa förslag kunna ju vara värda en närmare pröfning. Kloroform är
en klorförbrukande artikel, hvars framställning väl kan passa i
förbindelse med elektrolytisk alkalitillverkning. Här är dock att märka,
att afsättningen icke ställer sig så alldeles enkel, ty exporten till en
del länder hindras af höga tullar, och dessutom ha de olika ländernas
farmakopéer olika fordringar t.o.m. beträffande tillverkningssättet.
Kloroform användes dock numera icke uteslutande såsom narkotiskt medel,
utan äfven i tekniken såsom lösningsmedel.
Ur en blandning af etylen och koloxid, utsatta för stilla elektrisk
urladdning, såsom uti de kända ozonapparaterna, har erhållit ett
kautchukliknande kolväte.[78] Ur Dowson-gas (H, CO, N och O) erhölls
_ammoniumformiat;_ ur en blandning af väte och kväfve kunde 20 % af
kväfvet öfverföras till *ammoniak*[79] och ur en blandning af kolsyra,
vatten och eventuellt väte erhölls koloxid, vätesuperoxid, syre, ozon,
myrsyra, formaldehyd och acetaldehyd(?). Af formaldehyd har _E. Fischer_
framställdt socker, men f.n. ha alla dessa iakttagelser endast
teoretiskt intresse.[80]
[Anmärkning 78: Jfr. B. d. d. Ch. G. 1908, Bd. 41: 87.]
[Anmärkning 79: D.R.P. 179300.]
[Anmärkning 80: Ch. Ind. 1907: 522, jfr. Z. f. a. Ch. 1908: 389.]
Af den organiska syntesen väntar sig emellertid äfven den tekniska
kemien fortfarande mycket, men ännu så länge har man endast i något
enstaka fall försökt sig på att utgå från samma enkla och billiga
råmaterialier som den organiska naturen, hvilken har den mäktiga, för
vetenskapen ännu i dunkel höljda lifskraften till hjälp. Att göra t.ex.
socker af kolsyra och vatten öfverlämnas därför allt fortfarande åt
växterna, och vi tycka det vara ett godt steg framåt, då vi numera af
växter här i vårt land kunna vinna detta viktiga näringsmedel, som vi
förr måste hämta från varma länder. Vetenskapen rycker dock den
organiska naturen alltmera in på lifvet. E. Fischers synteser inom
ägghviteämnenas klass samt hans och _Buchners_ arbeten att isolera de
katalytiskt verksamma enzymerna från de lefvande fermentcellerna äro
senast eröfrade positioner.[81]
[Anmärkning 81: Jfr. _Emil Fischer_, »Org. Synthese und Biologie»,
Springer, Berlin 1908; _Jul. Schmidt_, »Synthetisch-organische
Chemie der Neuzeit», Vieweg & Sohn, Braunschweig.]
* * * * *
*Syntetiska färgämnen.*
Årsproduktionen i Tyskland af artificiella organiska färgämnen
uppskattades 1906 representera ett värde af icke mindre än 250 millioner
mark. Det är naturligt, om mången, som ser denna industris lysande
ekonomiska resultat, känner sig frestad att grunda en dylik fabrikation,
men efter den lilla inblick, vi här förut fått i de tyska
anilinfärgfabrikernas position, förstå vi i någon mån, hvarför antalet
dylika anläggningar i världen snarare minskas än ökas. Skulle t.ex. här
i vårt land en fabrik för tillverkning af de tjärfärger, som nu
importeras, värda kanske bortåt 4 millioner kronor, så blefve denna
fabriks produktion icke ens två hundradelar af de sex à sju tyska
fabrikernas. Om sedan, såsom sannolikt är, de tyska fabrikerna inom
denna bransch snart komma under gemensam ledning, så kunna de genom
specialisering än ytterligare nedbringa sina redan nu låga
tillverkningskostnader. Fraktkostnaden spelar ingen afsevärd roll för en
artikel med ett värde af flera kronor per kg, och därför skulle den
tyska trusten med betydlig förtjänst kunna sälja sina färgämnen i
Sverige långt under den lilla svenska fabrikens tillverkningspris. En
tullsats på 15 à 20 % af värdet skulle knappast verka skyddande, men
redan denna lilla tull skulle sannolikt röna motstånd på flera håll
under påstående, att färgerna äro en nödvändighetsvara, som icke genom
tull får fördyras. Men utan att närmare undersöka huru det ibland är med
nödvändigheten, så kunna vi tryggt påstå, att knappast ens den dubbla
tullsatsen skulle märkas på ett klädesplaggs pris. De vanliga
prisfluktuationerna på färgämnen gå för öfrigt icke sällan vida
däröfver. Utom textilindustrierna äro äfven våra pappersbruk betydliga
konsumenter af anilinfärger.
Om så den svenska fabriken endast med ett mycket högt tullskydd kunde
reda sig i egna landet, så kunde den icke alls tänka på export, ty några
särskilda fördelar, såsom lägre arbetslöner, mera produktiva arbetare
eller billigare råvaror, skulle den vis à vis den tyska trusten
näppeligen få. De i branchen tränade, vetenskapligt skolade
»fabriksarbetarne» skulle till en början nästan alldeles saknas.
Detta gäller om de hittills _kända_ färgämnena. Något arbete på
upptäckandet af nya utföres icke här i landet och torde väl heller icke
fullt planmässigt kunna bedrifvas annat än i samband med motsvarande
industri. Den tyska färgindustrien underhåller många hundra kemister,
som dag ut och dag in arbeta på framställning af nya färgämnen eller på
förenkling af metoderna för tillverkning af de redan kända. Dessutom
arbeta vid de många tyska universiteten och tekniska högskolorna ännu
flera i samma eller liknande riktning.
Skulle någon svensk kemist få tillfälle att arbeta på detta område, så
synas svafvelfärgerna vara ett beaktansvärdt fält. Kanske affallsluten
från våra många sulfitcellulosafabriker skulle kunna bli
utgångsmaterialet.[82] Vid ett nytt färgämne med patenterad
tillverkningsmetod ställer sig skillnaden mellan en ny, liten och en
gammal, stor fabrik icke så afsevärd. Ja, om den lilla fabriken själf
utarbetat metoden och äger patentet, så har den stora rent af kommit på
efterkälken.
[Anmärkning 82: Se Wagner-Fischers Jahresbericht 1898: 1109.]
Hvad en god uppfinning, skyddad med patent, som icke kan kringgås, kan
vara värd, framgår däraf, att Farbwerke Höchst under hela patenttiden
för antipyrin försåg världen med detta farmaceutiska preparat till ett
pris af mark 120 pr kg, under det att priset, sedan patentet 1898
upphört, nedgått till mark 15-25 pr kg.
* * * * *
*Några organiska naturprodukter.*
Utvecklingen på ena eller andra området kan ju stundom gå med stormsteg,
och vår tid har i detta hänseende blifvit en smula bortskämd. Det
riktigt väntas på »stora uppfinningar», så att det gamla säkra, men
sträfsamma forskningsarbetet ibland rent af försummas. Men bättre än att
stå stilla och vänta, är att gå vidare på den gamla bepröfvade vägen,
äfven om stegen bli små.
Vi köpa ännu från främmande länder många ämnen ur växtriket, hvilka i en
mer eller mindre aflägsen framtid kanske liksom sockret komma att
utvinnas i vårt land. Bland spörsmål i denna riktning, som sedan en del
år föreligga, är ock detta: finnes någon växt, som trifves eller kan
komma att trifvas i vårt land, från hvilken kautschuk kan erhållas? En
sådan växt, som vid lämplig årstid exempelvis afmäjas och extraheras,
skulle kunna tillstoppa ett hål, där nu 8 à 10 millioner kr. årligen
rinna ur landet. Den erhållna produkten behöfde icke nödvändigt genast
vara färdig kautschuk, blott den på någon enkel väg kunde öfverföras
till sådan.[83] Ha vi icke i potatisen ett exempel på en »exotisk
planta», som trifves godt hos oss, och som den, som införde den, har all
heder af. En annan införd växt, hvars nytta visserligen är omstridd, men
hvilken mänskligheten i alla fall icke tycks kunna undvara, är tobaken.
Att minska den höga importen (cirka 8 millioner kronor) häraf borde icke
vara någon olösbar uppgift för nutidens zymoteknici. Tobakens kvalitet
lär ju nämligen icke vara så mycket beroende af växtorten, som af
behandlingssättet under och efter skörden.
[Anmärkning 83: Jfr Z. f. a. Ch. 1907: 1265 samt _Slingervoet
Ramondt_, »Zur Geschichte der Kautschukforschung».]
Men här finnas äfven andra dylika frågor, hvilkas lösning bör ligga oss
ännu närmare. Hvarför t.ex. importeras i vårt barrskogsrika land ännu så
mycket harts och terpentinolja? Årsimporten uppgår nämligen till ett
värde af cirka 1½ mill. kr., medan det vore vida naturligare att vi
_exporterade_ för tio gånger så mycket. Det är visserligen möjligt, att
man under vår korta sommar å växande skog icke med fördel kan skörda
kåda på samma sätt som i Frankrike och Amerika. Försök ha blifvit
gjorda, men tydligen utan uppmuntrande resultat. Kanske man skulle kunna
stegra utbyte och kvalitet genom att skydda den utflytande kådan mot
oxidation och fördunstning och på samma gång såret mot uttorkning. Ett
par terpentinskördar å skogen åren närmast före afverkningen torde icke
ha något menligt inflytande på virket utan snarare tvärtom.
Men vi ha äfven andra källor för harts och terpentinolja än den växande
skogen. Genom att extrahera sönderhackade furustubbar torde man med
nutida apparater rentabelt kunna utvinna nämnda ämnen. En försöksfabrik
i detta syfte är under anläggning.[84] Det så behandlade träet bör duga
till cellulosa. Större delen stubbar få nu ruttna bort och endast en
ringa del användes för tjärbränning eller för utvinning af terpentinolja
och tjära genom torrdestillation i termopannor. Kanske
tändsticksfabrikerna kunna utvinna någon del terpentinkåda, om de
använda furu, som de extrahera, i stället för importeradt aspträ.
[Anmärkning 84: J. A. Bih. 1907: 558; jfr svenska pat. 23956.]
Sedan ett par år tillverkar en svensk fabrik granbarkextrakt. Det kan
synas, som borde denna fabrikation vara synnerligen vinstgifvande här i
landet, där så stora mängder sulfitcellulosa tillverkas af granved,
hvars bark följaktligen är ett värdelöst affall. Men i själfva verket
ställa sig insamlingskostnaderna för barken så höga, att
extrakttillverkningen blir föga rentabel. Härtill kommer, att
granbarksextrakt endast användes för vissa lädersorter, och att
garfverierna här allt fortfarande i stor utsträckning använda själfva
granbarken. På grund häraf har den mycket betydliga importen af
garfextrakter och andra garfämnen icke minskats. Det är i främsta rummet
quebracho-extrakt, som importeras, mest från Tyskland. Den svenska
fabriken lär komma att upptaga äfven denna tillverkning. Lufttorr
granbark håller c:a 12 % garfämne, granbarksextrakt inemot 24 %,
quebrachoträ c:a 20 % och quebrachoextrakt ända till 45 %. Båda dessa
slag af extrakt förekomma i handeln i tjockflytande form med en
vattenhalt af 40-60 %. Någon import af granbarksextrakt förekommer icke.
De svenska konsumenterna ha allt skäl att låta undersöka de importerade
extrakterna, ty ofta lär förekomma, att det lågvärdiga kastanjextraktet
utbjudes såsom quebrachoextrakt.
Medan i laboratorium den organiska syntesen vidare utvecklas, kan ju
vara lämpligt sålunda tillse, att det, som vi genom den organiska
naturen redan ha, icke förfares, utan kommer till möjligast bästa nytta.
Torrdestillation torde böra betraktas endast såsom en nödfallsutväg inom
den organiska kemien. Brunkol torrdestilleras i utlandet sedan långliga
tider i stora mängder under utvinning af paraffin och mineraloljor, men
på senare tiden har man i stället genom extraktion medelst bensin och
med bättre ekonomiskt resultat börjat utvinna det värdefullare
montanvaxet. Brunkol ha vi icke i Sverige, men det kunde ju vara skäl
undersöka, huru våra äldre torflager, dytorf etc. och möjligen äfven
alunskiffern förhålla sig i detta hänseende.[85] Alunskiffern i
Västergötland har blifvit uppskattad till 13 milliarder ton.[86]
[Anmärkning 85: Ang. torfvax jfr Z. f. a. Ch. 1907: 1141.]
[Anmärkning 86: Angående alunskifferns utnyttjande genom
torrdestillation hänvisas till Z. f. a. Ch. 1898: 87; 1905: 128
och 1583; Ch. Ind. 1900: 118; Ch. Ztg. 1901: 606 och Rep. 203,
1903: 685 och 984, 1904: Rep. 344; D.R.P. 148282 och 159262;
svenska pat 17888; T. T. K. 1907; _Lunge_: Steinkohlenteer,
4 uppl.: 239; Vetensk. Akad. Arkiv f. kemi 1904: n:r 5 samt
_Hellsing_: Skifferoljeindustrien i Skottland och Frankrike.
Enligt D.R.P. 195292 tillverkas svart färgstoft (svärta) af
stenkol genom extraktion med natronlut och lösningens fällning
med en syra.]
Bland vetenskaplig litteratur beträffande organiska naturprodukter må
här nämnas följande äfven för industrien mycket värdefulla verk:
_Wiesner_: »Die Rohstoffe des Pflanzenreichs». Leipzig 1900 och 1903,
samt på svenska under utgifning, _Euler_: »Växtkemi»; första delen, »Det
kemiska materialet», Stockholm 1907.
* * * * *
*Träets produkter.*
I Tyskland räknar man att i m² lämplig skogsmark pr år alstrar 0,35 kg.
trä.[87] _Borchers_, Stahl u. Eisen 1899: 732, räknade ända till 1 kg.
under det _Liebig_ på sin tid antog, att i mellersta Europa 0,25 kg.
vattenfri organisk substans alstrades pr m² åker, äng eller skog.
[Anmärkning 87: _F. Fischer,_ Z. f. a. Ch. 1904: 946.]
I Sverige beräknades 1897 samtliga skogarne pr år alstra c:a
33 millioner m³ trä, fast mått, på en areal af c:a 20 millioner hektar.
Detta gör 1,65 m³ fast mått pr hektar.[88] Räknas 1 m³ fast mått till
404 kg. vattenfri vedsubstans, så uppgår alstringen endast till 0,067
kg. pr m². Här är nu visserligen att märka, att utaf den nämnda arealen
går någon del i norr ända upp mot skogsgränsen, där en intensiv
skogskultur aldrig kan ifrågasättas, men att vårt skogsbruk på det stora
hela knappast kan sägas ha kommit öfver urstadiet är väl bekant och
bekräftas af dessa siffror blott alltför tydligt.
[Anmärkning 88: Med _fast mått_ menas träets verkliga volym i
motsats till _löst mått_, som är volymen af vedtrafven, sedan
veden blifvit ordentligt upplagd. 1 m³ löst mått famnved räknas
vanligen innehålla 2/3 m³ fast mått.]
Då vi sålunda icke taga ut af marken på långt när, hvad den kunde lämna,
så ha vi så mycket större skäl tillse, att det lilla, vi nu verkligen
få, på allra bästa sätt kommer till nytta. Tack vare den stora arealen,
så är det i själfva verket inga småsmulor, det här är fråga om.
33 millioner m³ pr år en stor mängd trä. Huru använda vi nu denna
naturrikedom? Enligt 1896 års skogskommitté och det officiella,
statistiska verket »Sverige» på följande sätt:
Millioner m³
fast mått.
Inom landet: för husbehof, bränsle etc. 15.9
för bergsbruket, (till träkol) 5.7
för trämassa 1.4
i skogarne förfares 5.2
Export 7.1
-------------
Summa 35.3
En öfverafverkning af 2.3 millioner m³ årligen skulle sålunda bedrifvas,
men denna siffra anses på en del håll för låg. Öfverjägmästaren _Wallmo_
uttalade vid Skogsvårdsföreningens årsmöte 1905 såsom sin åsikt, att den
årliga återväxten för närvarande icke får sättas högre än till
21 millioner m³, hvarefter öfverafverkningen vore icke mindre än
14 millioner m³.
I början af 1908 ha officiella sakkunniga afgifvit yttrande angående
Sveriges skogstillgångar. De uppskatta den årliga virkesförbrukningen
per individ i Sverige till 4 m³ och den årliga alstringen till 1.5 m³
per hektar, Den enbart genom folkökningen förorsakade stegringen i
konsumtionen inom landet utgör 155,000 m³ per år, motsvarande
årsproduktionen från 103,000 hektar. År 1904 uppgick den för export
afverkade virkesmassan till 11 millioner m³. För husbehof, export och
industri beräknas totalbehofvet till 38 millioner m³. Rationellt skötta
borde våra skogar kunna ge 45,7 millioner m³ per år, ja, kanske ända
till 54,8 mill. En bland de sakkunnige, öfverjägm. Wallmo, anser dock,
att först om hundratals år sådan effekt af en förbättring i skogens vård
skulle kunna bli synlig, samt att den årliga tillväxten kan sättas till
högst 26 mill. m³, hvarför vid nuvarande afverkning årligen 12 mill. m³
tages af skogskapitalet.
Den sorgliga posten på 5.2 millioner m³, som årligen i skogarne
förfares, tilldrar sig först vår uppmärksamhet. Det är hufvudsakligen i
Norr- och Västerbotten, som största mängden förfares af brist på
flottningsleder och järnvägar. Förlusten där uppskattas till icke mindre
än 40 % af hela alstringen. I det öfriga Norrland och i Dalarne
uppskattas den till 20 % och i det öfriga Sverige till 5 %.
Den största posten värd minst 50 millioner kronor, förbruka vi alltså
för eget behof i hufvudsak såsom bränsle i våra hem. Från
nationalekonomisk synpunkt vore det utan tvifvel bättre att elda med
torf, men dels ställer sig sådan ännu något för dyr, åtminstone då
längre transport tillkommer, dels går det trögt att bryta med gammal
sedvänja. Priset torde dock så småningom reduceras, då allt flera
rationellt drifna torfverk uppstå, vid hvilka den allt dyrare
handkraften i möjligaste mån ersättes med maskinkraft, under det att
vedpriset blir högre, och den ekonomiska fördelen skall då öfvervinna
alla hinder för torfvens allmännare användande.
Exporten af oarbetade, sågade eller tillhuggna trävaror utgjorde år
1904: 6,7, 1905: 6,6 och 1906: 7,0 millioner m³ fast mått. Af arbetade
trävaror torde exporteras 0,1-0,2 millioner m³.
Vedförbrukningen för den 1905 producerade trämassan torde ha utgjort ca
2,3 millioner m³ fast eller 3,5 millioner m³ löst mått.
*Ättiksyra, metylalkohol, aceton och tjära.*
Vårt lands järntillverkning behöfver för att kunna fylla
världsmarknadens och vårt eget behof af det utmärkta svenska
träkolsjärnet årligen c:a 4,5 millioner m³ *träkol*, hvilket, om man
räknar 0,6 m³ kol af 1 m³ ved löst mått, motsvarar 7,5 millioner m³ ved
löst mått. Endast omkring 1/10 häraf kolas rationellt under utvinnande
af biprodukterna *träsprit, ättiksyra, tjära* m.fl. Mången har den
uppfattningen, att det måste uppfinnas någon särskildt knepig
kolningsugn för att utrota milkolningen. Men detta urgamla kolningssätt
låter nog icke utrota sig på andra platser än där, hvarest för en längre
tid framåt tillräckligt med kolved kan till skapligt pris sammanföras
till att mata en kolugn eller ett kolugnssystem. Och en för vårt land
mycket lämplig kolugnstyp finnes redan, nämligen den sedan omkring 80 år
välkända, enkla, billiga, hållbara och lättskötta _Schwartz_-ugnen, som
lätt kan anordnas med särskild hänsyn till biprodukterna.
1 m³ löst mått oklufven, lufttorr barrved, hållande
269,2 kg. vedsubstans (med 1.7 kg. aska) och
67.3 » fuktighet (20 %)
-----
336.5 » ger vid torrdestillation i retort vid lägsta möjliga
temperatur ungefär följande utbyte:
Värdet af de
marknadsfärdiga
produkterna
112 kg. träkol å kr. 3.50 pr m³ kr. 2.50
136 » vatten } { » --
8 » ättiksyra } rå träsyra { » 1.60
2 » träsprit } { » 0.80
10 » tjära och oljor » 0.60
68.5 » gaser af lågt brännvärde » --
----- ----------
336.5 kg. kr. 5.50
Värdena fluktuera betydligt. Det här anförda utbytet får betraktas mera
såsom teoretiskt, ty lufttorr ved kommer endast sällan till kolning.
Vanligen är veden mer eller mindre sur, ja, stundom alldeles nyflottad
med 40 % vatten och däröfver, och då blir träsyran delvis så utspädd,
att den icke ens vid användning af allra bästa metoder och apparater är
värd bearbetningen på ättiksyra och träsprit. Själfva kolningen resp.
torkningen af veden fordrar då också långt mera bränsle.
På sina ställen torde med fördel ved kunna användas i masugnen i stället
för träkol. I milkolen har man nämligen endast c:a 46 % af vedens
värmevärde, medan resten, 54 %, såsom fritt värme eller brännbara gaser
förslösats vid kolningen.[89]
[Anmärkning 89: Sv. Kem. Tidskr. 1907 n:r 4.]
Vid anläggningar för rationell kolning af trä förarbetas den råa
träsyran vanligen till kalksalt, brunt eller grått acetat, med resp. c:a
68 och 80 % rent acetat. Denna produkt är en betydande handelsvara, som
användes för tillverkning af både ättiksyra och aceton. Ättiksyran, som
af gammalt haft stor användning vid färgning och tryckning af
textilvaror, till matättika etc. har nu uti indigotillverkningen fått en
ny och mycket stor konsument.
Aceton har sin största användning såsom lösningsmedel för nitrocellulosa
vid tillverkning af röksvagt krut och celluloid. I Tyskland och ett par
andra länder användes dock för detta ändamål icke aceton utan eter och
alkohol, i England användes däremot för röksvagt krut uteslutande
aceton. På grund af sin stora förmåga att lösa acetylen (1 volym löser
vid 12 atm. tryck 300 volymer) har aceton kommit till användning vid
acetylenbelysning i järnvägsvagnar, vid svetsning (»autogen») medelst
acetylen och syrgas etc.
Tillverkningen af aceton sker i stort genom kalciumacetatets
torrdestillation och råkondensatets rektifikation. Utom aceton erhålles
härvid äfven andra ketoner, isynnerhet etylmetylketon, som är
hufvudbeståndsdel i den s.k. acetonoljan i råkondensatet, och som fått
användning bl.a. för denaturering af sprit (i Schweiz) samt vid
celluloidtillverkningen.
Tillverkas aceton i samma fabrik, där kalciumacetatet produceras,
så är stort skäl, att icke färdigtorka acetatet förr än i
torrdestillationsapparaten, ty sönderdelningen börjar, om också sakta,
redan vid c:a 150°.[90]
[Anmärkning 90: Jfr D.R.P. 144328.]
Trädestillationsverken kunna möjligen stundom finna fördelaktigt att
tillverka aceton på det sättet, att ättiksyran bindes vid natron i
stället för vid kalk. Vid torrdestillationen blefve då återstoden soda,
som finge återgå för att mätta nya mängder ättiksyra och så ständigt
cirkulera. Natriumacetatet är visserligen mycket beständigare vid
upphettningen än kalciumacetat, men genom tillsats af en lämplig
kontaktsubstans skulle reaktionen måhända underlättas. Barium och
strontium skulle äfvenledes kunna komma i fråga här i stället för
natrium. Ättiksyrans mättning med ett karbonat vållar dock stundom på
grund af skumbildning en del svårigheter. Natriumacetat såsom
handelsvara tillverkas äfven genom omsättning af kalciumacetat med
natriumsulfat.