1,6 » kaust. natron 70 % }
eller 1,8 ton kaust. kali 80 % } samtidigt
3,5 » klorkalk }
0,5 » kaliumklorat
1,0 » kalciumkarbid
0,6 » karborund
0,33 » kväfve i form af kalkkväfve med c:a 16 % N[40]
0,12 » kväfve i form af kalksalpeter med c:a 13 % N[41]
[Anmärkning 40: = c:a 2 ton chilesalpeter med 16 % N eller 1,6 ton
svafvelsyrad ammoniak med 20 % N. Kväfvehalten uti kalkkväfve kan
för öfrigt variera mellan 12 och 22 %. Kalksalpetern förekommer
i handeln i två kvaliteter: med 8-9 % N och med 13 % N.]
[Anmärkning 41: _Borchers_: Z. f. Elektrochemie Bd. 6: 63 och 172
samt _Erlwein:_ Z. f. a. Ch. 1907: 351; Jfr. äfven T. T. K.
1907: 113.]
Elektrolytisk raffinering af *koppar* är allmänt införd, och Förenta
staterna stå på detta område främst, men elektrokemien i öfrigt torde
eljes stå högst i Frankrike. Af *klorkalk* tillverkas numera öfver
hälften elektrolytiskt och nästan allt *klorat*. Den sistnämnda
tillverkningen lärer i utlandet först genom konvention uppnått
rentabilitet.[42] *Kalciumkarbid*-fabrikerna uppstodo på 1890-talet i
sådan mängd, att afsättning för den nya artikeln icke kunde i samma mån
skaffas, utan följden blef öfverproduktion, åtföljd af ett oerhördt
prisfall. Denna kris är nu öfver, bolagen ha rekonstruerats och ett
lugnare skede har inträdt.
[Anmärkning 42: Ang. nya metoder etc. se Ch. Ind. 1908: 132.]
Oaktadt nu vårt land alltså icke har några alldeles särskilda
förutsättningar för elektrolytisk produktion, emedan monteringen af
vattenfallen alltid blir en dyrbar sak, så bör dock en sådan
fabrikation, som *alkali* och *klorprodukter* i tillräcklig skala, på
lämplig plats och tullskyddad ha god utsikt till framgång. En
kombination med klorkonsumerande tillverkningar är nödvändig, ty under
det att alkalit i nästan obegränsad mängd kan afsättas, är kloren svår
att bli af med. _Ganz & C:o_ föreslå att kombinera alkalielektrolys med
metallextraktion[43] Bland många andra förslag till klorens användande
är äfven det att i städerna bespruta gatorna med någon svag klorlösning.
Alla, som ha användning för stora mängder klor eller klorprodukter, böra
ha största intresse af uppkomsten af elektrolytisk alkali-industri.
Komme sådan i stor skala till stånd, så skulle priset på klor och
klorprodukter, hvilket på grund af fraktkostnader står rätt högt här i
landet, betydligt reduceras och det lägre priset skulle möjliggöra
användning för nya ändamål. I detta sammanhang må nämnas, att
aktiviteten hos elektrolytisk klor befunnits större än hos den på gamla
sättet framställda.[44] _Nya användningar för klor och klorprodukter_ är
sålunda alkalielektrolysens lösen. Biprodukten väte torde heller icke
böra förbises.[45]
[Anmärkning 43: Ch. Ind. 1907: 517.]
[Anmärkning 44: _Ferchland_: »Die elektrochem. Industrie
Deutschlands» och Ch. Ind. 1907: 520.]
[Anmärkning 45: Beträffande nya förslag på detta gebit hänvisas
till Ch. Ind. 1908: 128.]
För kalciumkarbid håller en ny och storartad användning på att arbeta
sig fram, nämligen för tillverkning af *kalkkväfve*. Under de senaste
åren ha en del kemister världen rundt intensivt arbetat på att kemiskt
binda och nyttiggöra luftens kväfve, och nästan samtidigt på skilda håll
har problemet på olika sätt blifvit löst, nämligen af tysken _Frank_ och
af norskarne _Birkeland_ och _Eyde_. Frank befriar kväfvet från syret
och låter det absorberas af kalciumkarbid;[46] Birkeland och Eyde
förbränna kväfvet med syret uti en elektrisk ljusbåge till kväfveoxider,
som sedan förarbetas till salpetersyra och *kalksalpeter*.[47] Både
kalkkväfve och kalksalpeter finnas sedan ett par år i marknaden och
flera fabriker därför äro under uppförande.[48] Äfven i Sverige (Månsbo)
har nu en mindre försöksanläggning för kalkkväfve kommit i gång.[49]
Franks metod synes tills dato ha vunnit något större terräng. Båda
produkterna kunna direkt ersätta chilesalpetern eller ammoniumsulfatet
såsom gödslingsämnen, och kalkkväfvet har redan vunnit sådan
användning.[50]
[Anmärkning 46: Z. f. Elektrochemie 1906: 551 och Ch. Ztg.
1907: 524 samt svenska pat. 24087.]
[Anmärkning 47: Ch. Ind. 1905: 701 och T. T. 1907: 100 samt svenska
pat. 24086.]
[Anmärkning 48: Z. f. a. Ch. 1907: 351 och Ch. Ind. 1907: 321.]
[Anmärkning 49: T. T. K. 1907: 113.]
[Anmärkning 50: Ang. andra metoder och ny litteratur se Ch. Ind.
1908: 83.]
Sverige importerade 1906 (via Hamburg) icke mindre än 27 tusen ton
chilesalpeter med ett värde af nära 5 millioner kronor. Denna import har
under de senaste åren ökats med 3 à 4 tusen ton pr år. Det är
landtbruket, som konsumerar dessa kolossala kvantiteter.
Genom framställning af kalkkväfve eller kalksalpeter skulle dessa
millioner kvarhållas i landet, och det är sålunda mödan värdt att
undersöka rentabiliteten för anläggningar i denna riktning. Kraften får
emellertid icke kosta mer än cirka 10 kronor pr hästkraft och år, och då
blir frågan den, om de omonterade vattenfallen ens kunna komma i fråga,
eller om icke andra fabrikationer, som förmå betala ett högre pris, böra
föredragas.[51]
[Anmärkning 51: Jfr. T. T. 1906: 231 och Ind. Norden 1906: 271.]
Alltför länge torde dock icke denna fråga behöfva öfvervägas, ty en
kväfveindustri skulle i dubbel mån ge bröd åt nya skaror innebyggare i
vårt land, i det att först de uti denna industri direkt sysselsatta
finge sin bärgning, och sedan i det att produkten använd i landtbruket
medförde betydligt ökade skördar.
Är vattenfallets monteringskostnad väl en gång afskrifven, så synes
kväfveindustriens rentabilitet gifven. I vårt grannland äro för
närvarande stora vattenfall under montering både för kalksalpeter och
kalkkväfve, och man låter där utländskt kapital »bryta väg».
Allt emellanåt uppdyka »börsrykten» om nya, stora salpeterlager i Chile
och annorstädes, och det är ju icke alldeles uteslutet, att
salpeterpriset kan komma att falla, men oförmodade prisfall kunna
förekomma i hvilken industri som helst. Att de nu kända salpeterlagren
om några decennier äro slut, torde få anses som ganska sannolikt. Af
fruktan för de nya konkurrenterna och för att afkyla intresset för
luftkväfvets bindande har Chiles regering förklarat, att salpeterlagren
där räcka ännu c:a 400 år. Geologerna säga emellertid högst 30 år.[52]
[Anmärkning 52: Ch. Ind. 1908: 85.]
Det är på grund häraf tydligen endast en tidsfråga, när kväfvehaltiga
gödslingsämnen på annat sätt _måste_ anskaffas för vårt land. Månne icke
därför statsmakterna redan nu böra ägna denna sak nödig uppmärksamhet?
En fråga som då genast framställer sig är: skall chilesalpeter i den nya
tulltariffen fortfarande lämnas tullfri? Landtbruket, som skaffar oss
bröd, bör ju i möjligaste mån understödjas, men månne icke detta bäst
sker, just om man sörjer för, att landtbrukaren kan _inom landet_ fylla
sitt behof af kväfvehaltigt gödslingsämne? Och för att snabbare komma
därhän, synes en måttlig tull på chilesalpeter kunna i sin mån bidraga.
Tullen torde icke böra sättas högre än fluktuationen i priset på
salpetern under t.ex. de senaste fem åren. Priset har under denna tid
stigit och denna stegring synas landtbrukarna utan någon som helst
svårighet ha burit, eftersom importen samtidigt ökats. Skulle mot
förmodan en sådan tull bli på minsta vis betungande, så skola
landtbrukarne helt visst söka att täcka sitt kväfvebehof på annat sätt.
Om då detta blefve genom ett bättre tillvaratagande af den flytande
spillningen från ladugårdarne, så hade man med tullen rent af »slagit
två flugor i en smäll».
För endast några decennier sedan tillverkades ju salpeter i vårt land
för krutbruken etc. just af dylik spillning. I följd af det stegrade
priset på chilesalpeter och inför utsikten af lagrens snara utsinande,
har i Frankrike på sista tiden det förslaget framkommit att med nutidens
större resurser på bakteriologiens område återupptaga den gamla metoden
med »salpeterlador». Därtill torde det dock icke komma, sedan de
elektrokemiska metoderna visat sig genomförbara i praktiken och sedan
landtbrukarne så småningom och sent omsider börjat inse, huru dumt det
är att sända millioner till utlandet för en vara, som de till en del
redan ha, fast de låta den rinna bort.
Äfven andra kväfvehaltiga gödslingsämnen och isynnerhet *svafvelsyrad
ammoniak* böra samtidigt beläggas med en tull motsvarande salpeterns.
Den svafvelsyrade ammoniaken synes hittills icke fått någon större
användning i vårt lands jordbruk, fastän den är lika värdefull för
grödan, som salpetern. Produktionen torde komma att stegras, då koksjärn
tydligen snart i allt större skala kommer att tillverkas inom landet.
Svafvelsyrad ammoniak kan, utom vid gasverk och koksverk, äfven erhållas
vid generering af bränsle- och kraft-gas af stenkol, eller då stenkol
såsom sådana användas direkt i masugnen. Mängden varierar mellan 5 och
30 kg. pr ton stenkol, beroende af kolsort och förfarande. Vårt land
importerar årligen mellan 3 och 4 millioner ton stenkol, men de verk äro
icke många, som på ett ställe elda upp så mycket kol, att en
ammoniakanläggning kan löna sig. Minimikvantiteten anses nämligen vara
40 ton kol pr dygn.[53]
[Anmärkning 53: Jfr Z. f. a. Ch. 1906: 1569, 1908: 274, Ch. Ind.
1908: 124 och 181, Ch. Ztg. 1908: 339, 352, 442, Le Genie Civil
1908: 285, Svenska pat. 23808.]
Om gödslingsvärdet stode i direkt proportion till kväfvehalten, så
skulle 80 kg. ammoniumsulfat med 20 % N, = 24.3 % NH{3}, motsvara
100 kg. chilesalpeter med 16 % N. I själfva verket anses dock
ammoniakkväfvet ha något litet högre värde, emedan det icke fullt så
lätt lakas ur jorden af regn.
Tanken på att chilesalpetern kanske icke räcker så länge, har ledt
_Ostwald_ till utarbetandet af en metod för ammoniaks öfverförande till
salpetersyra. Denna metod har redan kommit till praktisk användning i
Tyskland, så att man där i krigsfall nu kan göra sig oberoende af
salpetertillförseln utifrån.[54]
[Anmärkning 54: Jfr Ch. Ind. 1908: 92 och svenska pat. 24340.]
Om salpetersyra (t.ex. Birkeland-Eydes) användes i stället för
svafvelsyra till att mätta ammoniaken vid stenkolsdestillation, så
håller det därvid vunna nitratet cirka 35 % kväfve. Ur en vattenlösning
af kalkkväfve (kalciumcyanamid) erhålles _dicyandiamid_ med en
kväfvehalt af ända till 66 %. Den hufvudsakliga källan för
cyanföreningar var tills slutet af 90-talet gasreningsmassan från
gasverken, men då började man af metalliskt natrium och ammoniak
framställa cyannatrium. Detta säljes nu till c:a 1/3 af förutvarande
priset å cyankalium, Kalciumcyanamiden torde nu komma att bli det
viktigaste råmaterialet för cyanföreningarne.[55] Äfven framställes
mycket cyanid medelst torrdestillation af melassdrank.[56]
[Anmärkning 55: D.R.P. 124977; 126241; 149594; amerik. pat. 775953
och 785161.]
[Anmärkning 56: Ch. Ztg. 1908: 343.]
*Användningen af kaiciamkarbid för belysningsändamål* synes gå stadigt
framåt och allmänheten lär sig så småningom den enkla skötseln af
acetylengasverken. Men oaktadt både denna och den elektriska belysningen
vinna terräng, så minskas icke fotogenimporten, utan tvärtom. Till någon
del har väl detta sin grund uti fotogenens ökade användning för
motordrift. Åren 1875-79 förbrukades i Sverige 2.4 liter pr invånare,
men 1906-07 icke mindre än 20.9 liter. År 1902 infördes för c:a 10 och
1906 för ca 13 mill. kr. lysoljor. Fotogenlampan har tydligen tyvärr
bland de bredare lagren ännu icke fått någon allvarlig konkurrent. Att
karbiden icke kommit till användning i hemmen beror väl i första rummet
på, att den innehåller föroreningar, som göra den däraf utvecklade och
ofullständigt renade acetylenen och dess förbränningsprodukter skadliga
att inandas. Då mindre städer och andra samhällen förses med acetylen
för belysning (uppvärmning och kraftalstring), ja, äfven då ett
särskildt hus förses med sitt acetylengasverk, så kan reningsproceduren
naturligtvis gestaltas betydligt effektivare, än då gasen utvecklas i
själfva lampan.
En elektrokemisk tillverkning, som nyligen kommit i gång vid Skebäck i
Örebro län, är *syrgas* och *vätgas*. Dessa produkter föras komprimerade
i stålcylindrar i marknaden. Utom den gamla användningen för
knallgasbläster, för blylödning, laboratorieändamål etc., har på senare
tid tillkommit svetsning af järn medelst acetylen och syrgas. Vidare har
syrgasen funnit användning för bearbetning af järn och andra metaller.
Önskas t.ex. ett hål genom en järnplatta, så riktas en syrgasstråle mot
det förut upphettade stället, då hålet uppstår genom järnets
förbränning. Syrgasen användes äfven såsom bläster vid störingar i
masugnen i följd af kallgång etc.[57]
[Anmärkning 57: Angående nya elektrolysapparater etc. hänvisas
till Ch. Ind. 1907: 518.]
Om syret kunde framställas till en bråkdel af det pris, det nu betingar,
så skulle det medföra en stor fördel att ständigt blåsa masugnen med
syre i stället för med luft, i det man då sluppe upphetta den stora
barlasten af kväfve. Det är icke allenast i själfva masugnen, som
kväfvet på detta sätt stjäl värme, utan äfven då masugnsgasen sedermera
användes såsom bränsle. Samma fördel finge man ock genom att använda
syre i stället för luft vid gasgenerering eller i allmänhet vid hvarje
värmealstring medelst förbränning. Inseende den stora betydelsen häraf
ha flera uppfinnare sysslat med syrets isolering ur luften eller med
luftens anrikning på syre genom centrifugering eller diffusion, men
hittills utan framgång.[58]
[Anmärkning 58: Se t.ex. svenska patenten 21223 och 21922, amerik.
879129 samt Z. f. a. Ch. 1906: 923.]
Syrgas erhålles äfven vid fraktionerad destillation af *flytande luft*
eller vid luftens fraktionerade kondensation.[59] Då syrefritt _kväfve_
enligt denna metod framställes för fabrikation af kalkkväfve, så fås
syre såsom biprodukt, men metoden är ganska kostsam. Vid spaning efter
billigt kväfve har kalkkväfvets uppfinnare bland annat pröfvat inverkan
af s.k. vattengas, en blandning af kväfve, väte och koloxid, på
upphettad karbid. Härvid absorberas först koloxidens syre under
åtskiljande af kol såsom *grafit*. Ledes därpå den återstående
gasblandningen öfver ytterligare mängder karbid, så absorberas kväfvet,
så att slutligen endast vätet återstår. I förbindelse med fabrikationer,
som ha användning för väte och grafit, kan denna metod, möjligen bli af
värde. Mer eller mindre syrefritt kväfve erhålles för öfrigt vid flera
kemiska fabrikationer.[60]
[Anmärkning 59: Enligt metoder af _Linde, Claude, Société L'air
liquide_ m.fl.]
[Anmärkning 60: Jfr T. T. K. 1907: 142.]
Bland elektrolytiska och elektrotermiska fabrikationer finner man i
utlandet vidare: *natrium, kalcium, magnesium, baryt, brom,
natriumperoxid, persulfat, permanganat, hydrosulfit, vätesuperoxid,
grafit, siloxikon* (ungefär Si{2}C{2}O; eldfast samt syr- och
alkalifast), *karborundum* (SiC; ersätter smergel), *monox* (SiO),
*fosfor, kolsvafla, kolklorid m.fl.*
*Kalciumhydrid*, CaH{2} (hydrolit), erhålles genom upphettning af
kalcium i vätgasström. Den sönderdelas med vatten under utveckling af
1,000 liter väte pr kg.
*Elektrolytisk reduktion och oxidation* användes rätt ofta inom den
organisk-kemiska industrien. *Elektrolytisk blekning* af textilvaror,
cellulosa, papper etc., har vunnit ganska stor utbredning. Äfven i
Sverige blekes cellulosa på detta sätt. *Ozon* har funnit användning för
rening af vatten i stor skala.[61]
[Anmärkning 61: Jfr Ch. Ind. 1907: 518.]
Bland rent *elektrometallurgiska fabrikationer* är
*aluminium*-tillverkningen redan gammal och stadgad. Råmaterialet är
aluminiumoxid, som tillverkas af möjligast kiselsyrefri bauxit medelst
glödgning med soda, utfällning ur aluminatlösningen med kolsyra,
affiltrering och kalcinering. Flera tyska kemiska fabriker tillverka af
bauxit från södra Frankrike aluminiumhydrat och af detta aluminiumoxid
(eller ock aluminiumsulfat) efter denna metod.[62] En fabrik i Schlesien
exporterade för några år sedan så framställd Al{2}O{3} t.o.m. till
franska aluminiumfabriker.[63] Enligt en metod af _Bayer_ sönderdelas
aluminatet icke med kolsyra, utan medelst lösningens häftiga omrörande
under ett par dagar i närvaro af utfälldt aluminiumhydrat. Den därvid
erhållna lösningen af kaustikt natron koncentreras och användes för
uppslutning af nya mängder bauxit under tryck på våta vägen.[64] Denna
metod synes dock tills dato icke fått någon större utbredning.
_Peniakoff_ har föreslagit att kombinera lerjords- och
sodatiilverkningarne genom glödgning af bauxit med natriumsulfat och
svafvelkis. Den härmed erhållna och outspädda svafvelsyrligheten skulle
komma till användning vid produktion af natriumsulfat (ev. enl.
Hargreaves metod) och af aluminatet skulle soda erhållas.[65]
Rentabiliteten af denna metod är heller icke ännu konstaterad.[66]
Exportvärdet på aluminium angafs i Schweiz för 1905 till Frcs 325 och
1906 till Frcs 407 pr 100 kg, _The British Aluminium Co_ i London har
för afsikt att 1908 fördubbla sin produktion. _Aluminium Co of Amerika_
har under de senaste 2 åren nära fördubblat sin produktion.[67]
[Anmärkning 62: Sv. Kem. Tidskr. 1892: 14, Z. f. a. Ch. 1901: 844,
T. T. K. 1907: 155.]
[Anmärkning 63: Z. f. a. Ch. 1901: 216.]
[Anmärkning 64: Z. f. a. Ch. 1901: 215, 851 och 1234.]
[Anmärkning 65: Z. f. a. Ch. 1901: 852 och 875; jfr D.R.P.
182775.]
[Anmärkning 66: I fråga om aluminiumsalter må erinras därom, att
bariumaluminat är det effektivaste reningsmedlet för matarvatten
till ångpannor.]
[Anmärkning 67: Ch. Z. 08: 502.]
En af de äldsta aluminiumproducenterna, _Aluminium-Industrie A. G.
Neuhausen_ (Schweiz), har under de senaste åren stadigt ökat sin
utdelning, hvilken 1906 utgjorde 26 %. Bolagets aktiekapital,
16 millioner Frcs, lär nyligen ha ökats med 10 millioner för upptagande
af *elektrisk ståltillverkning.*
Vid sådan ståltillverkning sammansmältes uti elektrisk ugn af _Kjellins_
eller _Heroults_ system tackjärn och smidesjärn (järnskrot). Ugnar
enligt båda systemen arbeta flerstädes i utlandet och äfven på ett par
ställen i Sverige.
För verklig *järnframställning af malm på elektrisk väg* är intresset
för närvarande stort. I vårt land pågå försök vid Domnarfvet.[68] Enligt
i Canada uti Heroults ugn utförda försök skall pr elektrisk hästkraft
och år kunna tillverkas 3 à 4 ton tackjärn under inbesparing af ungefär
halfva den kolmängd, som åtgår vid den vanliga masugnsprocessen.
I stället för cirka 1,000 kg. kol pr ton i masugnen produceradt tackjärn
skulle i den elektriska ugnen sålunda åtgå endast cirka 500 kg. kol,
såsom erforderliga för reduktionen (teoretiska åtgången för malmens
reduktion är ungefär 315 kg. kol pr ton tackjärn). Pr hästkraft och år
skulle sålunda sparas c:a 1,500 kg. träkol, värda kr. 32 (efter kr. 6 pr
läst, = 2 m³, eller cirka kr. 21.50 pr ton). Om det skulle visa sig, att
alla kostnader i öfrigt icke bli högre än vid masugnsdrift, så skulle
den nya metoden vid ofvan antagna kolpris alltså kunna betala intill
kr. 32 pr år för hästkraften, ett pris, som är väsentligt högre än det
(cirka kr. 10), som t.ex. kalksalpetertillverkningen för närvarande
anses kunna betala. Försök att med gas reducera malmen utföras för
närvarande i Sverige.
[Anmärkning 68: _Lindblad_, J. A. Bih. 1907: 533.]
*Kiseljärn* (ferrosilicium) tillverkas inom landet och exporteras.
I utlandet tillverkas äfven järnlegeringar med krom, molybden, vanadin,
volfram m.fl., hvilka alla finna användning vid tillverkning af
specialstål. [69]
[Anmärkning 69: Kiseljärn-legeringar föreslås, såsom syrefasta,
till kemiska apparater.]
För tillverkning af *zink* och *bly* i elektrisk ugn har _de Laval_
utarbetat metoder och apparater, hvilka äro under profning.
På en del håll i utlandet börja städernas elektricitetsverk och äfven
andra centraler för alstring och distribuering af elektrisk energi att
söka användning för sin reservenergi för elektrokemiska ändamål. Det är
rätt väl möjligt, att en eller annan sådan fabrikation kan bli rentabel
äfven vid den periodiska drift, som väl städse blir en följd af en sådan
kombination.
* * * * *
Uti »elektricitetens tidehvarf» skall elektriciteten »allting bestyra»,
men det torde vara skäl att här icke bara följa med strömmen, utan noga
pröfva både grunden, materialet och -- byggmästaren innan man bygger.
Hvarje kemisk omsättning är ju i själfva verket endast en
temperaturfråga, och reaktionstemperaturen kan stundom medelst en
kontaktsubstans betydligt nedsättas. Man har därför allt skäl att
öfverväga, huruvida det icke i många fall kan vara fördelaktigare att
direkt använda den primära energiformen, värmet, i stället för den därur
med betydliga kostnader transformerade elektriciteten.
Vid diskussion af denna fråga har bl.a. blifvit påpekadt, att en tysk
fabrik, hvilken sedan bortåt 30 år tillverkar natriumsulfat enligt
_Hargreaves_ kontaktmetod och klorkalk enligt _Deacons_ kontaktmetod,
allt fortfarande ger aktieägarne utdelningar, som öfverträffa de
elektrokemiska fabrikernas. Detta bevisar visserligen i själfva verket
ingenting, ty fabriken i fråga tillverkar äfven andra produkter, men
saken torde förtjäna omnämnas.
Frågan, tränger sig särskildt fram vid tanke på luftkväfvets bindande,
och förslag till kontaktmetoder för detta ändamål saknas icke.[70]
[Anmärkning 70: Jfr t.ex. tyska patenten 175401, 176616, 180141,
182297,191914, svenska patenten 20357, 20756, 21226, amerikanska
patentet 719223; Z. f. a. Ch. 1906: 1104; B. d. d. Ch. G. 1908:
Bd. 41: 28; Ch. Ztg. 1908: 189. Svenska pat. ans. 343/1908
(titankväfve).]
Kontaktmetoderna för tillverkning af svafvelsyra med platinerad asbest
eller med järnoxid (eller bådadera) såsom kontaktsubstans, hvilka i
utlandet redan vunnit stor användning, den senare isynnerhet i
Amerika,[71] ha i Sverige ännu icke blifvit tillämpade. Detta beror
möjligen därpå, att behofvet af högkoncentrerad syra eller af anhydrid
och rykande syra här ännu är jämförelsevis litet. Den för
superfosfatfabrikerna nödiga syran torde blykammarmetoden med de senare
årens förbättringar ännu lämna billigare.
[Anmärkning 71: Ch. Ztg. 1908: 218.]
Enligt en af _R. Frank_ gjord iakttagelse öfvergår svafvelsyrlighet i
blandning med ett öfverskott af syre under ett tryck af öfver 100
atmosfärer kvantitativt till svafvelsyreanhydrid utan
kontaktsubstans.[72] Det är ju möjligt, att detta förfarande i en
framtid kan få betydelse, sedan för praktiken lämpliga apparater hunnit
konstrueras.
[Anmärkning 72: D.R.P. 194879.]
Vid svafvelsyrefabriker, som arbeta enligt blykammarmetoden, kan det
helt visst, om de ha tillgång på billig kraft, löna sig att tillverka de
nödiga kväfveoxiderna af luft enligt _Birkeland-Eydes_ metod.
* * * * *
* * * *
*Organiska tillverkningar.*
*Organisk syntes.*
Vid den syntes, som hittills för tillverkning af organiska färgämnen
etc. funnit praktisk tillämpning, har man i allmänhet börjat »byggandet»
med mer eller mindre »tuktad, naturlig sten». Benzol, toluol, antracen,
naftalin, fenol m.fl. äro sådana byggnadsstenar, bestående af stabila
molekyler af kol och väte eller af kol, väte och syre. Man sträfver
emellertid efter att kunna utgå från ännu enklare och billigare
föreningar. Ett steg i denna riktning är det, då _Goldschmidt_ visat
möjligheten att vid tillverkning af *myrsyra* i fabriksmässig skala utgå
från koloxiden.[73] Koloxiden ledes öfver upphettadt kaustikt alkali,
hvarvid formiat bildas. Denna användning af koloxiden i förbindelse med
dess aflägsnande ur generatorsgas, innan denna för tillverkning af
kalkkväfve ledes öfver karbid, synes värd beaktande. Det har äfven
blifvit föreslaget att framställa myrsyradt alkali genom elektrolys af
alkali-bikarbonat.
[Anmärkning 73: D.R.P. 86419 och 179515, franska 382001 och
amerikanska 875055 samt Ch. Ztg. 1908: 501.]