Du store döde, om du kunde vända
till oss igen i dessa stormens tider,
säg, gräte du av glädje då kanhända,
säg, blev din syn ett sår, som brännhett svider?
Fritt kallas landet, och där ljöd en kör
av glädjesångerna, som tanklöst svalla.
Fritt kallas det -- men lyssna, och du hör
de lömska brodermordens salvor knalla.
Se, bygden strålar fri och vit och fager
och håller helg inför ditt stora minne,
men ingen högtid, ingen gryningsdager
är djupast inom dem, som bo därinne.
Ty östanvinden kom med pest och sot
och frätte hos ditt folk dess själarot
och lärde det från hederns vägar vika.
Vem bär i skölden svek, och heder vem?
Förrädare är hälften utav dem,
som kunde allt, blott ej sin ära svika!
Fritt kallas landet, men ett hån är ordet,
om ej ett enigt folk sin trohet svor det.
Nu skälver under frihets jublet sorg.
Ditt folk står vid sitt andra Sveaborg.
Du store döde, var allt stort du såg
i detta arma folk en fager villa,
en dröm, som tiden härjade så illa,
att bittert tragisk blev din ljusa dikt?
Var detta arma folk för lätt i vikt,
då ödet vägde folken på sin våg?
Fanns där ej nog av män med fädrens heder,
var det för glesnat i de tappres leder,
var alltför skrämmande kosackens pik?
Var alltför tätnat ledet av rebeller,
var Finlands fana fallen evigt -- eller
finns än en flik...?
Det är vår offervilja, som skall svara
på frågan: vara eller icke vara.
Skall väl det folket, som den store drömt
så hjärtestarkt, så fritt -- skall det gå under
för egen hand, förgiftat och fördömt
just i sin egen frihets födselstunder!
Det får, det skall ej ske! _En_ sak förpliktar
att icke vika, fastän marken sviktar,
men högre svänga tapperhetens bloss:
det är den store dödes tro på oss.
Framåt! Framför oss går den ynglingsskara,
som visste offersinnet bäst bevara.
Den stores ande svävar över den. --
Men av oss alla kräves offret än.
Här gäller att med arm och hjärta svara:
ännu har landet män!
19.1.18.