Nu vilar du i vinterns glans, vårt land.
Snöhöljda susa sina sakta mässor
de djupa skogarna från strand till strand,
och bergen lyfta sina vita hjässor
profetiskt upp i vinterdagens brand.
Nu faller natten som ett drömmens under,
så själiskt skimrande, kring frostig jord,
med höga norrsken sprutande från nord,
med stilla stjärnskrift över livets stunder,
med evighetens storhet tätt inpå. --
Så vitt, så högt, så tyst! Blott då och då
från frusna hav hörs isens dova dunder.
Nu är den dag då han, vår störste, trädde
till oss ur det fördoldas dunkla världar.
Och åter landet sig i festskrud klädde,
och festsalut ge Finlands alla fjärdar.
Nu slår en natt i stjärnljus silverfärg
från oss till evighetens kust sin bro,
nu buga furorna på milsvid mo
och mumla andaktsfulla: Runeberg...