Där ligga vid vägen tre döda
sen mer än en veckas tid.
Det är ej män, som fått blöda
och falla i ärlig strid,
det är tre vapenlösa,
som ödet råkade fösa
i klon på en vilddjurspatrull.
De hade för goda kläder
och herrarnas vita hull;
då slog man dem och vräkte dem kull
och slaktade dem med eder
för rättens och frihetens skull.
Nu ha de för litet kläder,
till frysande likars tröst,
och himmelens alla väder
få spela kring herrarnas bröst.
En ögonfröjd skall där hävas,
så länge "folkviljan" vill;
att småningom de begravas
skall korpen kanske se till.
Nu gråtes det någonstädes
i trenne tysta hem.
Eller kanhända det bedes
i nattens timmar för dem
av någon grånad kvinna, som tror
att söners villsamma vandring ledes
tillrätta med bön av en mor.
Eller kanhända en vän, en bror
långsamt för hämndens dag beredes.
-- Vänta, den dagen blir hämnden stor!
Land, då tystnat ha skotten och skriken
och segrarna draga hem,
då minns dina blodiga landsvägsdiken
och offren som legat i dem!
Här såddes en sådd, som giftigt svider
i tusen sörjande bröst.
Den spirar sig stark, den mognar omsider
i sommar och vinter, i vår och höst
allt intill sena tider.
Ty sorg över son, som föll för sitt land,
är stort och högtidligt stämd.
Men den, som slaktats av nidingshand,
han ropar ur graven på hämnd.
Så skörda, Finland, allt vad du sått
med tallösa blodigt skriande brott! --
Hur bittra bli gärningar, tankar och ord!
Det största mordet var kärlekens mord.
Nu växer blott hat på din jord.
Febr. -18.