_Onkel Eric._
[Illustration: PÅ SVAG IS.]
[Illustration: SMÅ SOM GÅ I VÄGEN.]
På svag is.
Med teckning.
"Gå inte ut på isen, Johan! Den är för svag och bär inte än. Lyd nu och
gå direkt till skolan!"
Det var Johans mor, som med dessa ord förmanade sin gosse och sände
honom på väg till arbetet med bokväskan på ryggen.
Frosten hade varit synnerligen stark under natten, så att små grunda
sjöar och åar buro blanka, lockande isbryggor. På skolvägen träffade
Johan en kamrat, som full af ifver tog honom med sig till den buktande
ån. Han sprang själf först ett par gånger öfver isen och hånade Johan,
som var en så rädd stackare, att han inte tordes. Isen hade knakat
duktigt vid kamratens försök, hvarför Johan tvekade till en början.
Moderns ord ljödo ock för hans öron och samvete, men till sist skulle
han ändå visa, att han inte var rädd, tog en väldig sats och slog kana
tvärs öfver ån. Men isen brast under alen vid andra stranden. Han fick
tag i ett par grenar men han orkade inte hålla sig, tills hjälp kom,
utan han föll rätt ned i vaken så att vattnet räckte honom under hakan.
Ja, där stod nu Johan och kunde hvarken komma upp eller framåt. Han
måste slå sönder isen med händerna och sträfva sig upp med kamratens
hjälp. Men hu-u-u, hvilket kallbad!
Huru skulle han nu bete sig? Inte vågade han gå hem, och i skolan måste
han vara om en timme. Han sprang så våt han var till skolan, sedan han
tömt vattnet ur sina skor.
På den tiden hade man på landet, där Johan bodde, en väldig skolsal med
en stor, härlig, brungul kakelugn. I den plägade gossarne själfva i tur
och ordning hvarje dag elda riktiga stockbrasor. Här klädde nu Johan af
sig det mesta af kläderna jämte strumpor och skor och satte sig själf på
trappstegen tätt framför brasan för att torka och värma sig. Gossarne
stodo i täta dubbla led omkring honom och gömde honom för flickorna, som
så småningom började komma till skolan äfven de. När läraren sen klockan
nio kom in för att börja arbetet, var Johan klädd och hans kläder
"nästan" torra, så att ingenting märktes.
På middagen talte gossen om hela historien för far och mor, bad dem om
förlåtelse och lofvade, att icke gå ut på isen utan föräldrarnas
samtycke.
Naturligtvis förläto de sin Johan, som ju fått straff nog för att han
utan mors löfte gått på svag is. Och underbart nog fick han inte ens den
allra ringaste snufva eller hosta på kuppen. På den tiden voro gossarne
mycket starka, härdade och friska af sig, och inte heller fanns det
någon influensa, som doktorn kunde skylla på.
_J. B. G._
För våra allra minsta.