uthållighet arbetade han för att lära sig bokstäfverna, men då han icke
hade någon lärare, så behöfde han månader för att lära sig hvad han under
god ledning kunnat inhämta på några timmar.
Någon tid därefter kom till Malden en ung mulatt, som kunde läsa. Så snart
negrerna fingo veta detta, prenumererade de på en tidskrift, ur hvilken den
unge mannen måste läsa för dem om kvällarne.
Dock--detta kunde ej tillfredsställa den törst efter kunskap, som denna tid
fanns hos de stackars negrerna. Sålunda skaffade de sig en lärare. Och då
de icke hade medel att betala honom, så stannade han två dagar i hvarje
hydda och höll skola. Ingen var för gammal och nästan ingen för ung att
deltaga i denna egendomliga undervisning. Fyra à fem års barn lärde sig
bokstäfverna tillsammans med sjuttioåriga gubbar. Alla voro uppfyllda af en
brinnande önskan att åtminstone en gång få läsa i sin bibel, innan döden
kallade dem hädan.
Naturligtvis fanns det ingen ifrigare lärjunge än vår lille Booker. Men det
var svårt för honom, ty det var knappt möjligt att eröfra en timme om dagen
för skolan, emedan han nu var anställd i en kolgrufva, där arbetet var ännu
mera pressande än uti saltgrufvorna. Dock--den gode Guden vakade öfver den
lille negergossen, och han visste väl, hvarför denne skulle arbeta här.
En dag, när han arbetade uti en af de djupaste grufvorna, träffades hans
öra af några märkvärdiga ord, uttalade af tvenne arbetare, som talade med
hvarandra. Booker kröp på alla fyra dit bort, hans pulsar slogo, hans
kinder brände, han måste höra, hvad de sade.
"Du säger, att man i Hampton kan få lära så mycket", sade den ene.
"Ja, visst, och så får man också lära sig ett handtverk."
"Hvem har styrt om detta?"
"Det har general Armstrong, sedan han fört kriget till slut. Han fann, att
negrerna inte bara behöfde ha sin frihet, utan att de också måste lära sig
någonting riktigt. Därför inrättade han i Hampton denna stora skola för
dem."
Booker hörde icke mer, men det var nog för honom. I hans själ tändes en
brinnande önskan att få komma i denna skola, och han fick ej mera någon ro
för den tanken.
Men Hampton låg öfver åttio svenska mil från Malden--huru skulle han kunna
komma dit?
Då blef en plats ledig hos generalen, som hade högsta ledningen öfver
kolgrufvorna, och ingen anmälde sig till denna plats. "Fru generalskan är
så elak", hette det allmänt.
Sålunda blef Booker den ende, som sökte platsen. Och där gick åter ett
gammalt ordspråk i uppfyllelse: "goda tjänare göra goda husbönder". Booker
kom ganska bra öfverens med sin matmor, och under de två åren han tjänade i
generalens hus, lärde han mycket hvad skick och seder beträffade. Om han
hade aftnarna lediga, så gick han i skolan eller ock läste han hemma ur
sitt "bibliotek".
(Forts.)
----
Brefväxling med de små.
[Illustration]
Prisuppgift n:o 4.
Mina två första stafvelser bilda namnet på en af Jakobs tolf söner. Af
min första och min tredje stafvelse får du tillika namnet på hans moder.
Sätter du en bokstaf framför min tredje stafvelse och lägger till min
fjärde visar sig en af Herrens profeter, som predikade sinnesändring i
konungaborgen. Alla stafvelserna, en, två, tre och fyra bilda namnet på
ett af de starkaste djur, som i bibeln nämnes såsom skapadt af Gud.
----
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 21-27 Aug. 1905.
M. 21 Upp. 21: 1-7. _Nya himlar och en ny jord._
T. 22. v. 1. _Den nya himmeln och den nya jorden framträder._
O. 23. v. 2. _Den nya staden._
T. 24. v. 3. _Gud bland sitt folk._
F. 25. v. 4. _Ingen smärta mer._
L. 26. v. 5-6 _Ingen längtan mer._
S. 27. v. 7. _Segervinnarne få ärfva allt detta._
_Söndagsskoltext för den 27 Aug._
Uppenb. 21: 1-7.
_Minnesvers_: Upp. 22: 17. Och Anden och bruden säga: Kom! Och den som
hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, han komme, och den som vill,
han tage lifvets vatten för intet.
-------------------------------------------------------------------------
BARNAVÄNNEN
-------------------------------------------------------------------------
N:o 34 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 24 årg.
24 Aug.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905
-------------------------------------------------------------------------
_Nya himlar och en ny jord._
Upp. 21: 1-7.
Wi kunna nog i en viss mening tala om barndomens rosengårdar, emedan ju i
allmänhet barndomen är människolifvets skönaste, gladaste och mest
bekymmerfria tid. Och visst är det sant, att många, många små ha det
outsägligt godt i sina föräldrahem. Far och mor söka blåsa bort smärtan
från sina barn både i bokstaflig och figurlig mening, och hvem af eder har
väl ej fått känna, att mor verkligen torkat bort tårarna från kinden?
Men här finnas också små barn, som tidigt nog få känna smärta och ingen
faders- och modershand finnes det som kan hjälpa. Det finnes små, som mist
både far och mor, och som hos främmande inte få den kärlek eller finna den
förståelse, som hvarje barnahjärta längtar efter. Det finnes många små, som
få lida af sjukdom eller kämpa med fattigdom och umbäranden. Dessa små ha
redan lärt känna något af jordens nöd och lidanden och känna en längtan
efter en bättre och skönare värld, en ljusare och gladare tillvaro.
Men hur det än är, så glida alla barn snart in i ungdomsåren, och ungdomen
står snart midt inne i lifvets strid. Lifvet här nere ger sällan hvad vi
hoppades och drömde i ungdomens vår. Lifvets verkligheter slita sönder
ungdomens sköna hägringar och rifva omildt itu de rosenslöjor, hvarmed vi
omgåfvo dem.
Så kommer då den tid, när vi börja längta efter något bättre än jorden och
världen kan bjuda på. Den tiden kommer, då vi få fälla bittra tårar öfver
våra egna synder och öfver oss själfva, och vi börja se oss om efter en
frälsare, som kan rena oss från synd och skänka oss frälsning och
förlåtelse, renhet och frid.
Då möter oss Herren Jesus Kristus och sträcker sin varma famn emot oss och
säger: "Allt det som fattas dig, finner du hos mig. Blif min vän och min
lärjunge, jag skall skänka dig af nåd allt, hvad ditt hjärta behöfver och
hvad du längtar efter". Den som då lämnar sig helt åt Jesus och blir hans
vän och förtrogne, hans lärjunge och efterföljare, hans lilla lamm och hans
tjänare, det barnet blir ett lyckligt Guds barn och får i sin själ upptaga
något af himmelens härlighet, ljus, frid, renhet och kraft.
Men en Jesu Kristi tjänare, han må vara liten eller stor, ung eller gammal,
han får på allvar upptaga kampen mot all synd och all ondska i världen. Han
får ock allt mer erfara den stridens nöd och lidande. Och han längtar af
allt hjärta efter den nya jord, efter den nya stad, som Herren lofvat de
sina, och han söker genom Guds nåd att varda allt mera passande för denna
härliga värld.
I denna himmelska nya värld skall Gud vara nära sitt folk i all sin
härlighet, som han ock skall skänka och förläna dem. Där skall ingen smärta
vara, ingen tår skall gråtas därinne, ingen skall törsta i ouppfylld
längtan, ty Herren själf skall leda oss till lifvets vattenkällor. Vi skola
vara heliga och rena, fulla af ungdom och lifskraft såsom den förklarade
frälsaren själf, och med honom skola vi regera såsom konungar i lif från
evighet till evighet. Då hafva vi vunnit medborgarrätt i den nya himmelen
och den nya jorden, som vi vänta efter Guds löfte.
Men vi, små, må bedja Gud om längtan efter denna himmel och efter denna
jord, bedja om att aktas värdiga att ingå i dem, när vi en gång skola lämna
denna jorden.
_J. B. G._
----
Werners tvåkrona.
Han såg så allvarsam och tankfull ut, lille Werner, där han satt vid det
öppna fönstret, genom hvilket en stark doft af nyslagen klöfver och
blommande rosor strömmade in. Det var en vacker sommardag. Solen lyste varm
och klar från djupblå himmel, fåglarna kvittrade gladt och luften var
mättad af blomsterdoft.
Hvad var det väl, som i dag gjorde Werner så tankfull, han som annars
brukade vara så glad och munter?
Han var i morse ute i skogen för att plocka linnea åt sin mamma, och då
mötte han mor Elsa i Grindstugan, en fattig änka, som han alltid brukade
vara god vän med. I dag hade hon sett så bedröfvad ut.
"Hur är det fatt, mor Elsa?" frågade Werner.
"Jo, jag kommer just från byn, och där fick jag bref med underrättelse om
att min flicka, Anna, som tjänar i stan, är sjuk och ligger och längtar att
jag skall komma till henne. Men se, jag har inga penningar att resa för.
Jag har varit klen hela våren och försommaren, så jag har ingenting kunnat
förtjäna, och nu har jag bara några öre i portmonnän. Till stationen orkade
jag nog gå, men sedan kostar biljetten fram och åter hela två kronor, och
hvarifrån skall jag få dem?"
Werner lyssnade med tungt hjärta till mor Elsas berättelse. Han tyckte det
var så synd om henne, hon var alltid så snäll mot honom och brukade berätta
så mycket vackert för honom. Men hvad skulle han göra? Det var den tanken
som gjorde honom så allvarsam.
Två kronor! Tänk, så underligt--det var ju precis den summan, som han fick
af morbror Nils på sin födelsedag! Den blanka tvåkronan låg nu på bottnen
af hans sparbössa, och han hade fått löfte af pappa att i nästa vecka få
följa med honom till staden och för sin tvåkrona köpa den där roliga boken,
som han så länge önskat sig. Tänk, om han nu inte skulle bry sig om boken
utan i stället----
Nej, nej, han ville ej tänka den tanken till slut. Han hade ju så länge
önskat sig boken, och nu var han så nära att få den--inte kunde han försaka
den. Och inte kunde det väl vara orätt att köpa den för sina egna
penningar? Ack, om någon annan ville ge mor Elsa respenningar!
Han gick ut i trädgården för att slippa de efterhängsna tankarna, men nej,
han kunde ej blifva dem kvitt. "Tänk, om det vore _du_, som låge sjuk långt
borta från hemmet och längtade efter din mamma!" hviskade en röst helt tyst
i hans inre. Ett tänkespråk, som han lärt sig till förra söndagen, trängde
sig äfven inpå honom: "Varen så till sinnes, som Jesus Kristus var!"
Hur var då Jesus till sinnes?--Han behöfde ej fundera länge, förrän han
fick det klart för sig. Jesus hade ju lämnat sitt härliga hem, försakat all
sin härlighet och makt och stigit ned till jorden, blifvit ett litet
människobarn och till slut gifvit sitt lif i döden--allt af kärlek till
honom--Werner.
Och Werner ville ju vara Jesu lärjunge. Skulle han då icke med glädje
försaka sin tvåkrona för hans skull? Ja, för hans skull. Ty Jesus hade ju
sagt: "Hvad I hafven gjort en af dessa mina minsta, det hafven I gjort
mig". Och att mor Elsa var en af dessa "minsta", det var han säker
på.----Tänk, om han skulle kila i väg med sin tvåkrona till Grindstugan med
detsamma! Mor Elsa skulle då hinna resa till sin dotter redan i kväll med
sista tåget.----Men boken då?----
Det var en hård strid, som utkämpades i det lilla barnahjärtat. Han kunde
ju ej vinna seger i egen kraft, lille Werner, och han var nära att gifva
vika, men så kom han ihåg, hvart han skulle gå för att få hjälp. Han smög
sig stilla bort till den lilla täta syrenbersån, där ingen såg honom, och
där föll han på knä och bad Jesus göra så att han med glädje kunde gifva
sin tvåkrona åt mor Elsa.
Och Herren hörde lille Werners bön.
O, hvad mor Elsa blef glad och öfverraskad, när Werner en stund senare, röd
och andfådd, trädde in i hennes lilla stuga och lämnade henne sin blanka
tvåkrona! "Hvad Gud är god emot mig, gamla stackare!" sade hon och
glädjetårar glänste i hennes ögon. "Nu kan jag ju resa redan i kväll. Nog
har jag bedt Gud att på något sätt gifva mig penningar till resan, men
aldrig trodde jag, att han skulle bönhöra mig så snart. Nu vågar jag äfven
tro, att han skall höra min bön och göra min flicka frisk igen. Tack, gode
Gud!"
Och den som ej var mindre glad, det var lille Werner. Då han en stund
senare långsamt gick mot hemmet, tyckte han att himmelen aldrig förr varit
så blå som nu, och aldrig hade blommorna vid vägkanten doftat så ljufligt
eller fåglarna i trädens grenar sjungit så vackert som i dag. Han skulle ej
hafva velat byta ut den fröjd som nu fyllde hans hjärta mot den allra
roligaste bok i världen. Ty han erfor nu såsom aldrig förr sanningen af den
himmelske barnavännens ord:
"Det är saligare att gifva än taga".
Nästan omedvetet knäppte han ihop sina händer, och i det han blickade upp
mot den djupblåa sommarhimmeln, hviskade han stilla: "Tack, gode Jesus, att
jag fått gå ett litet ärende åt dig!"
_K. K--n._
----
Svenska bilder.
I GRANNSTADEN TORNEÅ.
Med fem teckningar.
[Illustration: MISSIONSHUSET I HAPARANDA.]
[Illustration: RYSK-KATOLSKA KYRKAN I TORNEÅ.]
Från Haparanda missionshus, där vi hade vårt högkvarter hos vännerna
Josefsson, företogo vi våra utfärder till omgifningarna. Naturligtvis
skulle vi se den forna svensk-finska staden Torneå. Dit var ju vägen lätt,
emedan en företagsam finsk man för åtskilliga år sedan byggt en lång träbro
mellan de två städerna. Torneå ligger icke på den finska eller östra sidan
af Torneå älf, utan på den svenska eller västra. Mellan de två städerna
utbreder sig en sumpmark eller ett träsk och det är öfver detta träsk den
nämnda träbron går.
[Illustration: TORNEÅ STADS KYRKA.]
[Illustration: Midnattssolen från Haparanda kyrkby öfver staden Torneå.]
Vid svenska sidan finnes ett litet anspråkslöst trähus, där en
tullvaktmästare håller utkik på från Finland kommande passagerare. Midt på
bron är uppfördt ett litet träskjul, och här sitter en kvinna, som fordrar
5 öre eller också 7 finska penni af hvar och en som går öfver bron. Vi
lämnade våra 5 ören vid fram- och återmarschen. Vid finska ändan af bron
är uppfördt ett mera prydligt vakthus och där är för säkerhetens skull en
grind och dito staket, som spärrar vägen. Där satt utom den finska
tulltjänstemannen äfven en rysk gendarm och bligade vänligt på oss. Här
finnes därjämte en rysk platsmajor, som väl skall försvara Torneå för
svenska angrepp. Han hade långt skägg, var själf mycket kort, såg bister
ut, men var utan tvifvel en mycket vänlig man. Vi gingo förbi hans hem, där
han satt i skjortärmarne vid de öppna fönstren. En af vårt sällskap
samspråkade med honom genom fönstret och frågade om vi finge se på den
rysk-katolska kyrkan. Detta beviljades så mycket mer som den stod under
reparation. Det var en mycket liten kyrka, kunde lika gärna ha varit en
vattenkiosk eller ett stånd, om ej det kristna korset lyst på de små
kupolerna. Den var så liten, att det yttre rummet, det heliga, väl knappast
rymde 30 personer stående, några sittplatser finnas ej. Det allra
heligaste, det inre rummet, var ännu mindre. Dit in hade vi ej kommit, om
ej helgonbilderna och all annan grannlåt varit utflyttad och en vanlig
målare därinne varit sysselsatt med att omstryka tak och väggar. Någon Guds
ords predikan förekommer ej i denna kyrka. Man gör korstecknet och bugar
sig för helgonbilderna, lyssnar till mässan eller sången samt blir stänkt
med vigvatten och får känna doften af rökelsen. Däri består deras
gudstjänst.
[Illustration: TORNEÅ JÄRNVÄGSSTATION.]
Själfva Torneå stad förefaller att vara liten och efterblifven. Under det
sista året har dock byggnadsverksamheten tagit fart, sedan det finska
järnvägsnätet 1893 nått fram till Torneåälf midt emot staden, som står i
förbindelse med järnvägen genom en ångfärja. Här på älfstranden voro ett
större antal nybyggda hus och flera voro under uppförande. Så skulle nog
det lilla Haparanda också börja växa sig stort, om det ändtligen finge
järnvägen dragen till sig från Morjärf, där den nu slutar och står där
undrande och spörjande, hvarför den icke kan få komma till Haparanda.
Så begåfvo vi oss till Torneå stads gamla kyrka, som varit gudstjänstlokal
under många århundraden under svenska väldets tid. Kyrkan är af trä,
närmast liknande Nysunds gamla kyrka i Värmland. De ryska kejsarnes
porträtt prydde väggarna, men äfven de svenska konungarnes Karl den XII:s
och Gustaf III:s proklamationer sutto där kvar under glas och ram, såsom de
än i dag bevaras i våra gamla, icke restaurerade kyrkor.
Det var för öfrigt icke mycket att se här. Vi gingo in i en liten krambod
för att köpa oss ett minne från Finland. Men här fanns mest en massa
japanska artiklar. Jag frågade med förvåning, hvarför de förde en sådan
myckenhet japanska saker, då ju japanerna under de sista två åren tillfogat
Ryssland så många nederlag? Bodfröken svarade med en så stark betoning på
hvarje ord och en så genomfinsk brytning: "Det är inte vi, som lidit de
nederlagen". Med "vi" menade hon naturligtvis finnarne, som från början
till slut varit emot kriget med Japan, men som af sin öfverherre Ryssland
kommenderats att offra både penningar och folk till detta olyckliga krig.
Det var med vemodiga tankar vi lämnade det lilla Torneå och Finland, som
för 97 år sedan genom svenske mäns oduglighet och förräderi slets från
Sverige för att läggas under Ryssland. Vi gingo ned mot den bräckliga,
långa träbron. Den finske tullvaktmästaren öppnade artigt sin grind för oss
och den ryske gendarmen bligade vänligt på oss. Ungefär midt på bron, där
gumman i sin lilla stuga fordrade 5 öre af oss för att få passera, går
gränsskillnaden mellan Sverige och Finland-Ryssland. Ett stenröse här och
hvar och längre norrut en stenpelare utmärker gränsen. Så voro vi åter i
Sverige för att snart säga farväl till våra vänner i Haparanda och till den
väna bygd vid Torneälfvens strand, hvars skönhet och bördighet gjort på oss
ett så djupt intryck, och hvars betydelse för Sverige vår regering och
riksdag ännu knappast beaktat.
(Forts.)
----
Från slafbojor till frihet.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Detta ståtliga namn hade han gifvit åt en gammal packlår, från hvilken han
tagit bort locket och spikat upp några bräder såsom hyllor, och där han
gömde alla tryckalster, som föllo i hans händer.
Det var år 1872. Booker var nu fjorton år gammal. Han hade af sin ringa lön
sparat ihop en liten summa, som skulle räcka åtminstone till en del af
resan.
"För resten är jag ung och stark och kan genom arbete under vägen förtjäna
litet till natthärberge eller en bit bröd ibland", sade han till sig själf.
"Gud skall nog hjälpa mig att nå mitt mål på ett eller annat sätt."
Han anförtrodde alla sina förhoppningar åt sin goda moder.
"Du går en vågsam stig, min gosse", sade hon, "och mitt hjärta är oroligt,
då jag nu nödgas skiljas ifrån dig; men vi vilja ej hindra dig. Gud vare
med dig!"
När arbetarne i salt- och kolgrufvorna hörde, att en af dem hade någonting
så stort i sinnet, lade de i dagen ett rörande deltagande och en stolt
glädje. Många af dem kommo för att säga farväl till den unge resenären, och
de som kunde, ville gärna gifva honom något minne med på resan. Några gåfvo
honom litet mat, andra några slantar eller en bomullsnäsduk eller något
annat nyttigt föremål.
Och dock, när Booker på hösten 1872 omfamnade de sina för sista gången och
sade dem farväl, då förfogade han icke öfver stor packning. Alla hans
ägodelar fingo bekvämt plats i en röd påse, som han bar på ryggen.
Ibland till fots, ibland på taket af en postvagn kom han framåt. Det var en
lång, besvärlig resa.
En afton stannade postvagnen framför ett värdshus vid foten af ett högt
berg. Alla de resande välkomnades vänligt, men när till slut också den unge
Booker tänkte gå in, då ställde sig värden i vägen för honom. "Ut med dig",
röt han, "negrer få inte komma in i mitt hus."
Stackars gosse! Det var en kall natt, och intet hus fanns i närheten. Det
blef ej annat för honom än att vandra, oupphörligt vandra, hela natten ända
tills morgonen.
När den modige gossen några dagar senare hunnit fram till Richmond, den
första stora stad han någonsin sett, då hade han ej en enda slant kvar i
sina fickor.
Hvad var nu att göra? Hvart skulle han nu gå för att icke nödgas tillbringa
natten på gatan? Det var sent på aftonen, men ännu voro butikerna öppna.
Booker var förfärligt hungrig. Hufvud och lemmar värkte af trötthet och
mattighet, och stor var frestelsen att på något oärligt sätt skaffa sig
föda. Det hade varit lätt för honom att taga ett bröd ur en bagarbod eller
en korf, som hängde som skylt på en dörr.
"Åh, så hungrig jag är!" suckade den stackars gossen. "Jag ville gärna
försaka all den bildning, om hvilken jag drömt, bara jag kunde få en bit
bröd och en af de där stekta kycklingarna därborta."
Men beslutsamt vände han sig ifrån alla dessa läckerheter för att blifva
fri från sina frestande tankar. Då märkte han, att trätrottoaren låg mycket
högre än gatan. "Här kan jag få ett kryp-in för natten", sade han för sig
själf, "kvickt bara!"
Ingen gaf akt på honom, och så kröp han in, lade sin röda påse under
hufvudet och somnade.--
Flera år efteråt, när Booker Washington, då en firad talare, en gång
uppträdde i staden Richmond och mottogs med bifallsrop af mängden, då gingo
hans tankar ofrivilligt till den där trätrottoaren, under hvilken han såsom
en stackars dödstrött, utsvulten gosse fann skydd under natten.
När han vaknade följande morgon, var han tämligen uthvilad, endast hungern
plågade honom fortfarande. Då varsnade han vid kajen ett stort skepp, hvars
last skulle lossas. Genast gick han till kaptenen, som ledde arbetet.
"Herr kapten", sade han, "får jag hjälpa till med arbetet för att få några
öre till bröd?"
"Ja, visst får du det", svarade denne vänligt.
Och trots sin trötthet och den hunger, som plågade honom, arbetade Booker
flera timmar och förtjänade därmed så mycket, att han kunde köpa sig ett
mål mat, och aldrig i hela sitt lif hade han ätit med sådant välbehag som
den gången. Huru glad var han icke nu, att han kunnat motstå frestelsen
dagen förut!
(Forts.)
----
Brefväxling med de små.
Prisuppgift n:r 5.
---
A
-------
E E E
-----------
E G G I I
---------------
I I I L L S M
---------------
N N N P S
-----------
S Z Z
-------
Z
---
Ofvanstående bokstäfver ordnas så, att de vågräta raderna beteckna: 1. en
bokstaf. 2. ett namn på en person från gamla testamentet. 3. En flod i
Frankrike. 4. En stad i Tyskland. 5. En stad vid Medelhafvet. 6. En från
gamla tider känd flod. 7. En bokstaf.
Den mellersta raden bildar samma namn, antingen den läses från vänster
till höger eller uppifrån nedåt.
Prisuppgift n:r 6.
Du har läst om mig och du känner mitt namn.
Jag _ljög_ en gång inför Herran;
Och domen kom uti dödens bleka hamn.--
Må lögnen från dig vara fjärran!
Om bort från mitt namn du en bokstaf blott tar,
Då genast ett nytt ord du danar:
Ett namn på en frukt så läskande och rar.
Raskt efter de orden du spanar.
----
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 28 Aug.-3 Sept. 1905.
M. 28. 2 Mos. 2: 1-10. _Moses födelse och barndom._
T. 29. v. 1-2. _Moses födes och döljes i hemmet._
O. 30. v. 3-4. _Han utsättes i Nilfloden._
T. 31. v. 5-6. _Han räddas genom Faraos dotter._
F. 1. v. 7-8. _Hans syster erbjuder sig att skaffa en fostermoder._
L. 2. v. 9. _Moses fostras i sitt eget föräldrahem._
S. 3. v. 10. _Moses i Faraos hof._
_Söndagsskoltext för den 3 Sept._
2 Mos. 2: 1-10.
_Minnesvers_: Es. 43: 1 b, 2 a. Frukta icke, ty jag har förlossat dig,
jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. Om du ock måste gå genom
vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke
fördränka dig.
-------------------------------------------------------------------------
BARNAVÄNNEN
-------------------------------------------------------------------------
N:o 35 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 31 årg.
31 Aug.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905
-------------------------------------------------------------------------
Moses födelse och barndom.
2 Mos. 2: 1-10.