-------------------------------------------------------------------------
BARNAVÄNNEN
-------------------------------------------------------------------------
N:o 31 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 22 årg.
3 Aug. | Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905
-------------------------------------------------------------------------
Varning för lättja.
Ord. 6: 6-11.
"Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen till
synd, hjälper oss att motstå onda begärelser och bidrager till tröst och
sinnesstyrka under motgången." Så lydde en läxa, som jag längesedan fick
lära, då jag ännu satt på skolbänken. Icke blott jag, utan många andra ha i
lifvets skola sedan fått bekräftelse härpå.
Salomo hade lärt denna läxa af myrorna. I de varma länderna bygga myrorna
stackar, som äro mycket större, än hvad vi äro vana att se. Det är en
oerhörd flit och ihärdighet, som myrorna ådagalägga vid detta byggande. Men
icke blott det, de ådagalägga ett förstånd och en beräkningsförmåga, hvaraf
vi också hafva mycket att lära. I denna byggnad finnes nämligen en hel
mängd gångar och rum, afsedda icke blott för myrornas afkomma, utan äfven
för deras förråd af föda under vintern. Ty myrorna kunna icke under vintern
samla någon föda, därför arbeta de så flitigt om sommaren och söka göra
sitt hus så starkt och varmt som möjligt. De egentliga vinterkamrarna äro
dock under jorden, där lefva myrorna liksom bien af sitt vinterförråd.
Jag vill nu berätta för eder om en gosse, som hade lagt myrornas lärdom på
hjärtat. Han reste från Amerika till London för att söka arbete och kom där
till ett stort tryckeri, hvarest han framställde sin begäran. Faktorn såg
med förakt på den fattige ynglingen och frågade: Hur har ni lärt er
boktryckerikonsten? Kan ni sätta några rader utan anvisning?
Den unge mannen gick bort till en stilkast, och på ett par minuter hade han
uppsatt följande mening: "Natanael sade till honom: Kan något godt komma
från Nasaret? Filippus sade till honom: Kom och se!" Faktorn blef så
intagen af ynglingens förståndiga utseende, att han gaf honom anställning
på tryckeriet. Han var mycket flitig i sitt arbete, men under fritiden var
han ej heller sysslolös, ty den använde han till att lära sig språk,
historia och matematik. Alltid var han i rätt tid på sin plats, och allt
sitt arbete gjorde han väl. Öl och starka drycker smakade han aldrig. Efter
ett par år återvände han till Amerika och upprättade där en egen
boktryckeriaffär. Han var en kunskapsrik man, som äfven gjort viktiga
uppfinningar. Han blef redaktör för en tidning, generalpostmästare för
amerikanska kolonierna, medlem af förbundskongressen i Filadelfia. Han hade
att tacka Guds välsignelse och sin egen flit för all denna framgång. Han
förstod sålunda lärdomen, som myrorna gifva oss: Gå till myran, du late,
och se på hennes seder och lär! Hvad var hans namn? _Benjamin Franklin._
Sedan vi nu sett, huru en amerikansk yngling fått erfara arbetets
välsignelse, så gäller det för oss att visa, att svenska gossar och flickor
ej vilja vara sämre. Det gäller för dem att lägga grund till ett helt lifs
lycka genom gudsfruktan och flitigt arbete. Det gäller att öfvervinna alla
svåra läxor i skolan för att sedan kunna öfvervinna dem, som möta oss i
lifvet. Det gäller att taga vara på den korta ungdomstiden, då skolarbetet
upphört och förberedelser för yrkesfärdighet börjat. Ja, det behöfver sägas
till mången: Var icke trög och lat uti det du har för händer. Ty annars
kommer det förvisso att gå såsom vår text så varnande säger: "Fattigdomen
skall komma öfver dig såsom en röfvare och armodet såsom en väpnad man".
Vi se af myrans exempel att en liten kan göra mycket, om han är flitig. En
myra kan endast göra litet i sänder, men på detta sätt gör hon till sist
stora ting. Hvem vet, om icke mina små vänner snart kunde genom flit och
ihärdighet göra föräldrar glädje och ett älskadt fosterland ovärderlig
nytta. Så gjorde två värmlandsgossar, John och Nils Ericsson, och deras väg
står öppen för hvarje svensk gosse.
_Fr. E._
----
Strandfyndet.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Länsmannen kastade en blick af förakt på honom.
"Femhundra kronor är bjudet", sade han och vände sig till de församlade,
"är det någon, som vill bjuda mer?"
Alla voro tysta.
"Nåväl då, femhundra kronor första gången, femhundra kronor andra och--"
han tänkte just tillägga "tredje gången femhundra kronor", då dörren
häftigt slogs upp och strandfogden trädde in. Den gode mannen tycktes vara
mycket upprörd. Han hade med en enda blick uppfattat, att länsmannen stod i
begrepp att slå klubban i bordet.
"Håll!" ropade han med hög röst, "håll, auktionen inställes."
Han gick hastigt fram till auktionsförrättaren och hviskade några ord i
hans öra. Denne lyfte upp hufvudet och såg sig omkring. Med ett fint leende
sväfvade hans blick bort till herr Sten, som orolig trippade hit och dit.
Han ville synbarligen framställa en fråga, hvartill det onödiga uppskofvet
skulle tjäna, men länsmannen förekom honom.
Med klar, välljudande stämma sade han: "Jag har ett meddelande att gifva de
församlade. Genom ett oförutsedt fall har jag kommit i tillfälle att låta
inställa auktionen på änkan Focks stuga, emedan hon nu är i stånd att ändå
betala sin fordringsägare. Jag får då bedja de närvarande vara goda och
aflägsna sig."
Folket gick därifrån. Länsmannen vinkade åt herr Sten att komma fram till
bordet, hvarpå strandfogden bredde ut ett antal sedlar. "Här är betaldt för
er fordran", sade han kallt till herr Sten, "vill ni vara god och skrifva
kvitto, innan ni går hem."
Den stackars änkan, som suttit där förtviflad och försagd, vågade knappt
tro på hvad hon såg och hörde. Men nu kom strandfogden fram till henne.
"Kära fru Fock, jag för med mig ett gladt budskap till er", sade han. "För
en timme sedan fick jag tillbaka dessa sedlar, som Petter hittade i
skeppsvraket, tillika med den underrättelsen, att den rättmätige ägaren
till dem ingenstädes stod att finna. Skatten tillhör då enligt lagen
upphittaren, och därför skyndade jag hit för att lämna penningarne i edra
händer. Största delen har jag nu användt att betala er gamla skuld, och jag
hoppas ni godkänner detta. Nu är ni fullkomligt skuldfri, fru Fock, och har
ändå en liten summa öfver för kommande behof.--Ni kan tacka den gode Guden,
som styrt det så väl för er", tillade den hederlige mannen, i det han
räckte änkan och Petter handen till afsked.
Äfven länsmannen riktade några vänliga ord till fru Fock och berömde
Petters ärlighet. Den stackars kvinnan kunde icke fatta hvad som händt. Hon
stammade ännu fram sitt tack, när herrarne redan lämnat stugan.
Petter stod med ett lyckligt leende bredvid henne. Den oväntade lyckan hade
gjort äfven honom stum. Ändtligen fann den präktige gossen ord.
"Käraste mor", utropade han rörd, "nu är det slut med all sorg och all nöd.
Tänk, så väl, att fogden kom i rätt tid med penningarne, annars vore vi nu
utan tak öfver hufvudet."
Modern nickade. "Ja, vi vilja tacka den gode fadern i himmelen därför",
sade hon högtidligt, "han styr allting till det bästa, och ännu få vi
erfara sanningen af hans löfte:
"Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig".
(Slut.)
----
Omaka lekkamrater.
Med teckning.
"_Nej, nej du, pass vackert! Gulduniga små
Ej leka med valpar, det bör du förstå.
Och ge dig på språng, och det genast på stund!
Du eljest skall se, jag är skarp nog i mund._"
"_Vov, vov! Ja, nog ser jag du spetsnosig är.
I fyrsprång är bäst ge sig af från det här.
Jag lekte 'ta fatt' med de lustiga små,
Men skada dem tänkte jag aldrig uppå._"
"_Nej visst, kan så vara. En klumphans som du
Förstår ej, hvad omsorg man har såsom fru,
Förstår ej, att småbarn så varsamt bör ta's,
I synnerhet släkter af finare ras._"
"_Vov, vov! Jaså, är du af finare, du?
Jag ville dock aldrig dig ha såsom fru.
Men näpna jag fann de gulduniga små.
Och kommer tillbak's--ja, det gör jag ändå._"
_ANNA H--M PREINITZ._
[Illustration: OMAKA LEKKAMRATER.]
För våra allra minsta.
HVEM ÄR HON?
Med teckning.
Hvem jag är! Jo, jag är en liten flicka, som du ser, och Greta heter jag
och är mammas lilla hjärtegull. Det har hon sagt många, många gånger, när
hon lyft mig upp i sin famn och kysst mig så varmt och godt, som min mamma
kan det.
Då har jag känt mig så lycklig, så lycklig öfver att mor älskar mig. Det
känns så underligt i hjärtat, det rör sig så därinne, att jag bara vill
gråta af glädje. Det finns ingenting i hela världen som gör mig så glad som
mors kärlek.
Far han håller också af sin Greta lika mycket som mor. Hans kärlek är mera
stark och manlig. Den skall jag lära mig förstå bättre för hvar dag. Och
vet du, hvarför far och mor hålla af mig så mycket? Jo, bara för att jag är
deras lilla Greta, deras barn och hjärtegull. Det bästa far och mor ägt i
sitt hjärta har jag fått, det är jag det.
Och vet du hvarför jag håller af far och mor och är så lycklig? Jo, därför
att de äro mina föräldrar och för det jag fått det bästa de ägt i sina
hjärtan. Far kan sjunga och spela många vackra sånger, men guldet, det
bästa i sångerna, har han gett sin lilla Greta. Därför sjunger det alltid
inne i mitt hjärta, när han spelar och sjunger, och när jag blir stor,
skall jag sjunga lika vackra sånger som han och ännu vackrare. Dem skall
jag sedan sjunga för far och mor, och jag skall älska dem mycket och aldrig
öfverge dem så länge de lefva, och sedan får jag sjunga ännu vackrare för
dem i Guds himmel.
Se, nu vet du hvem jag är. Jag undrar just, om du känner igen mig och om du
är en så lycklig liten flicka, som jag.
_Lilla Greta._
[Illustration]
En svår uppgift.
Med teckning.
Nog minnes jag än, huru jag och mina skolkamrater grubblade öfver lösningen
af räkneuppgifterna i S--gs gamla räknelära. I en lång bänk, som räckte
tvärs öfver skolsalen--det fanns flera sådana bänkar--och kallades
"öfversta bänken" sutto vi en hel rad gossar och flickor på en elfva, tolf
år och funderade och försökte. I alla de öfriga bänkarna fanns det en
monitör, som hjälpte och rättade, men i vår bänk fanns ingen sådan, hvarken
under skrif- eller räknetimmarna. Vi voro ju alla lika långt komna och hade
ingenting att lära bort åt kamraterna, ty de kunde ju lika mycket ungefär.
Läraren skulle personligen undervisa oss, men han satt i katedern och ville
inte bli störd. Det var inte ofta vi vågade oss fram till honom med en
fråga. Därför ansträngde vi oss själfva, så det knakade i våra hufvuden,
och när en af oss gjort en upptäckt, så hviskades den utefter hela bänken
från den ena till den andra. Så lärde vi oss själfva allmänna bråk, det ena
talet, det ena räknesättet efter det andra under småtrefliga samspråk och
friskt mod. Naturligtvis hade det gått litet fortare och stadigare om vi
fått hjälp. Men det lilla vi lärt oss själfva satt så mycket säkrare fast i
minnet. Det här som jag skildrat tilldrog sig för en 45 år sedan i en s. k.
"lankaster-skola".
[Illustration]
Jag kom att tänka på detta, då jag såg den här lilla ensamma tösen sitta
med en oskrifven tafla i knät och med räkneboken bredvid sig på golfvet. Nu
för tiden "stoppas" räknekonsten och alla andra ämnen i barnen och
själfverksamheten tages litet i anspråk. Men det vill ändå inte gå att
följa med för alla. Vi skulle dock vilja säga till den här lillan och alla
hennes likar, som inte med ens kunna fatta och förstå räkneuppgifterna:
Fäll bara inte modet, det är alls inte så svårt, som det i början ser ut!
Håll ut och lär litet om sänder, så ljusnar det snart och då blir man
förvånad öfver, huru enkelt det i själfva verket var, det där som syntes
vara en så svår uppgift.
_J. B. G._
----
Från slafbojor till frihet.
Af _Ad. Hoffmann_.
Det var år 1858 någon dag, som icke så noga kan bestämmas, som en liten
negergosse föddes i staten Wirginia i Amerika. Svarta människor voro då
för tiden i de flesta af Amerikas sydstater helt enkelt sina hvita bröders
slafvar. De tillhörde dem liksom kor och hundar eller redskap tillhöra sina
ägare, och deras belägenhet var nästan alltid mycket eländig. Den lille
Booker--så kallades den lille gossen vid sin födelse--var sina föräldrars
tredje barn. Men modern måste ensam uppfostra honom, emedan fadern
tillhörde en annan slafägare och arbetade i saltgrufvorna långt bort från
de sina.
Det kunde icke heller bli tal om någon verklig uppfostran. Bookers stackars
mamma var slafvinna, och ehuru hennes herre icke hörde till de värste, så
hade hon det dock svårt nog. I sin lilla koja, som blott var fjorton fot
lång och tretton fot bred, måste hon koka mat åt alla slafvarne på
plantagen. Och hon hade ingen spis--sådan lyx ansåg man öfverflödig för en
stackars slafvinna--utan hon fick göra upp eld på bara marken, hvarvid
hettan och röken oftast voro alldeles odrägliga. Fönsterna voro små hål i
väggen utan glas, där regn och blåst obehindradt trängde in. I ett hörn på
en hög af trasor var moderns och de tre barnens lägerplats.
Huru gärna hade icke den stackars slafvinnan velat sörja bättre för sina
barn, om hon kunnat! Hon önskade så innerligt, att de fått lära något--att
_hon_ kunnat åtminstone lära dem att vara arbetsamma och renliga, men det
var omöjligt. Då för tiden var det vid strängt straff förbjudet för negrer
att lära sig läsa eller skrifva.
Något familjelif fanns det egentligen icke ibland dem; aldrig sutto de
tillsammans omkring bordet vid måltiderna, utan om de stackars små svarta
bytingarna blefvo alltför hungriga, så att de gräto efter mat, kastade man
åt dem en bit alldeles som åt hundar.
De små barnen, som ej ännu kunde arbeta, tillbragte dagen med att krypa
omkring på alla fyra, så att folket snafvade öfver dem och därvid ofta
trakterade dem med en spark. Voro de icke kraftiga nog för att tåla vid ett
sådant lefnadssätt, så fingo de dö, och ingen människa frågade efter dem
utom deras föräldrar, för hvilka deras små voro lika kära som de hvita
barnen för deras far och mor. Men dessa stackars svarta slafvar hade ej
mycken tid att sörja; de måste från tidigt på morgonen till sena aftonen
arbeta hårdt och träget. Och så snart barnens lemmar vuxit till något, gick
det för dem som för deras föräldrar.
Mången gång när de små tumlade om vid någon bomullsplantering eller lekte
med en träbit och några stenar--riktiga leksaker ägde de aldrig--sågs där
någon främmande man, som uppmärksamt betraktade dem. Följande dag hade
vanligen barnskaran, som nyss så muntert lekte i solskenet, krympt
tillsammans rätt betydligt.
"Hvar är Billy och Bob och Willie, mamma?" kunde då något annat litet
negerbarn fråga sin mor.
Denna svarade sakta med en rysning, i det hon gaf den lille frågaren en
hastig smekning: "Farit till Georgia eller till södern".
Vidare förklaringar gåfvos icke, men de förstodo väl svaret, de stackars
små negerbarnen. Att blifva såld till Georgia i sydstaterna var detsamma
som att få arbeta under tropikernas brännande sol, där slafvarnes lott var
mycket hårdare och deras lif icke mera värdt än ett skott krut.
Några dagar efter dessa hemlighetsfulla skilsmässor gingo några af
slafvinnorna omkring med förgråtna ögon. Det var de försvunna barnens
mödrar. Annars talade ingen därom mera.
Men äfven på deras födelseort fingo barnen så fort som möjligt arbeta
strängt. Booker, vår lille vän, måste mycket ofta föra säd till kvarnen--en
stor säck kastades upp på hästryggen.
"Nu går du så raskt du kan och skyndar dig hem, förstår du", så lydde den
stränga befallning han fick.
Lydigt fattade gossen hästen vid tygeln, glad och stolt öfver sitt uppdrag.
"Snart skall jag vara en man", sade han för sig själf, "eftersom redan en
häst och en säck med säd anförtros åt mig."
Men ack, den fröjden varade icke länge. Vid ett gropigt ställe på vägen
snafvade hästen och--pang--där låg säcken på marken. Med användande af alla
sina krafter försökte den lille mannen att lyfta upp sin börda på hästen.
Men det lyckades honom icke--säden vägde två gånger så mycket som han.
Hvad var nu att göra? Det blef intet annat öfrigt än att vänta, till dess
någon kom och gick vägen fram ifall denne ville vara så god och hjälpa
honom upp med säcken. Det var dock ej många, som vandrade denna väg, och så
måste Booker vänta länge, länge, flera timmar, snyftande af ångest, tills
ändtligen en barmhärtig vandrare uppenbarade sig på olycksplatsen och
befriade honom ur hans nöd. Att han fick stryk när han kom hem och hade
dröjt så länge, förstås af sig själft. Så blefvo dessa vandringar, som
Booker måste företaga allena, för honom till förfärliga kval.
Men en stor glädje hade Booker redan då. Han fick ofta följa med sin
husbondes små flickor till skolan och bära deras böcker. Vid dörren böjde
han sig framåt och såg små gossar och flickor, som sutto på skolbänkarne
och läste. De lyckliga! Att få gå i skolan eller komma i paradiset, det
betydde detsamma för Booker.
En dag kort före solens uppgång väcktes den lille gossen af en högljudd
bön, som hans mor framstötte, där hon låg på knä framför sin bädd. Om också
läsning och skrifning var förbjuden för negrerna, så kunde dock ingen
hindra dem att bedja. Och det bads mycket och innerligt till Gud bland
dessa olyckliga slafvar. Gudstjänster och bönemöten hade de också om
söndagarna, och äfven om hvardagskvällarna, sedan de slutat sitt
ansträngande arbete, hördes bön och sång från slafvarnes eländiga kojor.
Och om också deras svarta predikanter själfva ej kunde läsa eller tala
riktig engelska, så voro de dock för det mesta uppriktiga, ödmjuka kristna
och förträffliga talare. Det rådde för öfrigt mycken fromhet bland
slafvarna.
När Booker denna morgon väcktes af sin moders bön, lyssnade han ifrigt och
förnam ungefär dessa ord, som åtföljdes af suckar och tårar: "O, Gud, gif
nordstaternas härar seger och mina barn friheten!"
På detta sätt hörde gossen första gången talas om kriget, som brutit ut
mellan nord- och sydstaterna och på hvars utgång fyra millioner slafvars
öde berodde. Hvilken ofattbar tanke! Att varda fri, icke slaf längre, icke
mer tillhöra någon herre utan få vara sin egen herre--borgare i någon liten
stad--erhålla familjenamn--få skrifva in sina barns födelse- och dödsdagar
liksom de hvita--och icke mer behöfva stå och se på huru de kära små
obarmhärtigt rycktes ifrån dem och såldes långt, långt bort! Underbara,
saliga hopp!
Man kan förstå den oerhörda spänning, som denna tid härskade ibland de
svarta, och dock fingo de icke gifva den luft. Underrättelser om kriget
meddelades dem naturligtvis aldrig, i synnerhet sedan sydstaterna, som ju
stredo för slafveriets bibehållande, förlorade den ena drabbningen efter
den andra. Men slafvarna visste om detta ändå utan tidningar och
telegrafiska meddelanden. Det är ett klokt folk, de svarta, de hade
inrättat en slags apparat, som de kallade vinbergstelegraf. Med tillhjälp
af vinrankor, blad och blommor berättade hvarje slaf, som lyckats uppsnappa
någon underrättelse antingen vid middagsbordet eller på väg till staden,
för sina vänner och olyckskamrater nyheter, fulla af hopp om befrielse.
(Forts.)
----
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 7-13 Aug. 1905.
M. 7. Hezekiel 36: 25-30. ETT NYTT HJÄRTA OCH EN NY ANDE.
T. 8. v. 25. _Gud vill rena oss från synd_,
O. 9. v. 26. _han lofvar ett nytt hjärta_,
T. 10. v. 27. _han lofvar sin Helige Ande_,
F. 11. v. 28. _han lofvar ett land och att vi få vara hans folk_.
L. 12. v. 29. _Herren välsignar jämväl den fromme med markens gröda_,
S. 13. v. 30. _och med trädgårdens frukt_.
_Söndagsskoltext för den 13 Aug._
Hez. 36: 25-28.
_Minnesvers_: Rom. 8: 6. Ty köttets sinne är död, men Andens sinne är
lif och frid.
-------------------------------------------------------------------------
BARNAVÄNNEN
-------------------------------------------------------------------------
N:o 32 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 22 årg.
10 Aug.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905
-------------------------------------------------------------------------
Ett nytt hjärta och en ny ande.
Hes. 36: 25-28.
Du har sett ett barn vara elakt och styggt, du har sett det skrika och
gråta i vredesmod, du har sett det vara olydigt och trotsigt, eller du har
kanske själf varit frestad till dessa eller andra synder. Då har du också
sett något af det gamla, onda, syndiga människohjärta, som vi alla äga af
naturen.
På det att vi skola blifva rena ifrån sådana synder och blifva goda barn,
som Gud kan se ned på med välbehag, lofvar oss Herren ett nytt hjärta och
en ny ande. Men detta nya sinnelag få vi icke, utan att vi själfva börja
längta därefter och varmt bedja Gud därom.
Denna längtan kan nu börja i vårt inre af många skilda orsaker. Den ene kan
under en svår sjukdom börja inse, huru ovärdigt det är att lefva i synden
skild från Gud. Den andre kan genom fruktan för Guds misshag och dom börja
längta efter att få ett nytt, fromt och gudfruktigt sinnelag. På många
olika vägar för Gud oss till förnuft och besinning.
I fattigdom, förskjutenhet och elände i främmande land började den
förlorade sonen längta efter att blifva en ny människa. Han besinnade sig.
Många barn behöfva följa hans exempel, ja, alla som gått bort från Gud. Han
stod upp och gick till sin fader. Så behöfva vi alla göra, och liksom han
behöfva vi bedja om förlåtelse och rening.
Men just då slutas vi i Guds kärleks sköte.
Vi blifva klädda i den yppersta skruden, vi få ett nytt hjärta och en ny
ande, vi få ring och skor till tecken på barnaskap hos Gud och att vi nu
vilja gå på Guds vägar.
Den som har ett sådant sinne, han är ett Guds barn i sanning; han är
lycklig och glad i Guds gemenskap och har ljusa utsikter för det kommande
lifvet här på jorden och för det eviga lifvet. Ty sådana Guds barn och
vänner lofvar Herren ett härligt land. Detta löfte innefattar i sig först
och främst himmelsk välsignelse för detta lifvet, men det innefattar jämväl
ett löfte, som sträcker sig bortom jordelifvets slut. Där bortom tidens
gränser väntar Guds folk ett saligt land, ett land af idel ljus och frid
och glädje.
Till det landet får du, liten, gå med gudsförtröstan i hjärtat och ledd af
din himmelske faders hand. Ty dem han fått gifva ett nytt hjärta och en ny
ande, till dem säger han: "_Jag skall vara hans Gud_".
Detta löfte innesluter så mycket stort och härligt, att vi hafva mycket
svårt att fatta det. Det är som om Gud vill säga därmed till sitt barn: När
du känner dig svag och stapplande, stöd dig då vid min starka hand, när du
känner dig syndig och bristfull, då vill jag förlåta och hela, när du
gråter och är fridlös, så vill jag torka dina tårar och trösta dig, när du
känner dig sjuk och svag, så är jag din hälsa och starkhet, när du känner
döden nalkas, då är jag ditt lif, ja, jag är ditt allt, ty jag skall vara
din Gud.
_J. B. G._
----
Aftonstämning.
Med teckning.
_Säg, har du märkt, när det mot kvällen lider,
Hur drömmande och tyst det blir omsider?
Det är, som både jorden aftonbön
Och blefve under bönen himmelskt skön._
_Då tystna vindarna, då domnar bruset,
Och stillnad våg kan spegla aftonljuset.
När jorden stilla beder inför Gud,
Då klädes hon i himmelsk skönhetsskrud._
* * *
_O stillhet, underbara stillhet, stanna!
Tryck skönhetsstämpeln på min trötta panna!
Och hviska, att, om kampens dag är svår,
En stilla, solljus afton återstår,_
_En stilla afton, då Guds klarhet breder
Sig öfver själ, som inför Herren beder,
Och allt det skarpa, hårda jämnas ut,
Och det blir stilla, aftonljust till slut._
_ANNA H--M PREINITZ._
----
[Illustration: AFTONSTÄMNING.]
Svenska bilder.
FRÅN NORRBOTTENS LÄN. KALIX.
Med fyra teckningar.
Det var själfva midsommaraftonen 1905 vi med den lilla hjulångaren
Haparanda anlände till Neder Kalix kyrkoby vid tiotiden på kvällen, och här
började redan den rad af öfverraskningar, som sedan följde oss under den
månadslånga färden i dessa midnattssolens bygder.
[Illustration: KALIX.]
[Illustration: KALIX KYRKA.]
När vi sydsvenskar läsa om Lappland och Västerbotten eller på kartan
betrakta dessa våra två nordligaste landskap, se vi sjöar och floder och
järnvägar och ett och annat ortnamn på de stora vidderna och tänka då, att
här finnes bara obygder, träsk, mossar, lappkåtor med smått lappfolk i
underliga kläder och med sina långhornade renar. I öfrigt ha vi en ganska
barnslig och dunkel föreställning om dessa trakter. Vi ha alls ingen aning
om att här finnas en mängd vackra städer och stora, folkrika byar och
samhällen, hvars invånare äro svenskar såsom vi och lefva ungefär samma lif
som vi, odla en rik och bördig jord, drifva handel och köpenskap, idka
handtverk och bergsbruk samt bygga sig präktiga bostäder i en natur, som än
är leende och mild, än storartadt skön, än vild och ogästvänlig, men nästan
alltid vacker. Jag har rest genom en del af dessa bygder med öppna ögon
och pennan i hand, och nu är det min mening att taga alla Barnavännens
läsare med mig och i ord och bild söka visa eder hvad jag sett och hört och
lära eder känna det goda, gästvänliga folket däruppe.
[Illustration: KALIX ÄLF.]
[Illustration: KALIX. Privata läroverkets elever på dess lekplan.]
Redan vid Kalixälfvens mynning förvånades man öfver den rika växtligheten.
På en ö vid inloppet låg Nordanskärs badort, väl den nordligaste på jorden,
invuxen i präktiga björk- och furudungar. Inkomna i själfva älfven påmindes
vi lifligt om Stockholms skärgård. På dess södra strand lågo slottslika
villor och gårdar inbäddade i löf och grönska. Och på den norra jämväl en
rad af villor, hus och gårdar omgifna af furuskog och björk i vacker
förening, och slutpunkten i den härliga taflan var den på en udde i älfven
liggande Kalix kyrka och "kyrkstaden".
Här stannade vår ångbåt, och här skulle vår missionsverksamhet börja. Vi
möttes af vänner och till och med bekanta. Våra vänner sedan många år John
Hedberg och hans fru, som en tid varit Uppsalabor, hälsade oss jämte andra
välkomna, och så togos vi omhänder af våra respektive värdar. Vår värd var
patron P. A. Svanberg, som på egen ångbåt förde oss till sitt hem
Filipsborg, en af de förr nämnda slottslika, flaggprydda villorna på
älfvens södra strand. Här fingo vi nu hvila ut i ett gästfritt och godt hem
efter den tre dagars långa resan från Uppsala, och här fingo vi se det
sköna skådespelet af en natt utan skymning. När vi klockan _half ett_ gingo
till hvila, måste vi med rullgardinen söka stänga ute den strålande
morgonsolen.
Följande dag som var midsommardagen, stod Kalix floddal som en fager brud
smyckad till högtids. Björk och al och rönn voro fullöfvade. Hägg och rönn
blommade. Ängarna prunkade i alnshögt gräs, det var annat det än Upplands
och dess skärgårds brunbrända tegar. I Filipsborgs köksträdgård voro
växterna af en sådan frodighet, att jag väl aldrig sett maken, och dock
hade vi blott sju mil till polcirkeln.
Så följdes vi åt öfver älfven vi och vårt värdfolk för att komma till Kalix
missionshus, där möten skulle hållas under helgen. Distriktföreståndaren
Säfström från Boden, jag och missionär Walldén, som under hela resan höllo
troget tillsammans, predikade på förmiddagen, Gullberg från Luleå och
Walldén på eftermiddagen. Mycket folk hade samlats från Kalix, Öfver Kalix,
Haparanda och Luleå. Det var en ljuflig S:t Hans dag omkring Herrens ord.
På söndagen talade jag till söndagsskolans barn. Det hade kommit en rätt
stor skara, och det kändes riktigt ljufligt att tala och att sjunga för
dem, och de sågo också glada ut på "Barnavännens farbror". Måtte Jesus
själf, den himmelske barnavännen, få i rikt mått välsigna små och stora i
det kära Kalix!
På midsommardagen voro vi alla på middag i John Hedbergs hem och här kom
värden med strålande min och visade oss ett rågstånd, som var af nästan
manshöjd. Det var från hans egen åker. På söndagsmiddagen voro vi alla på
middag å Filipsborg. Från den öfre verandan här hade vi en den skönaste
utsikt öfver älfven och dess vackra stränder, öfver byar och gårdar och
öfver kyrkstaden med sin gamla kyrka och klockstapel samt öfver skogklädda
berg i fjärran.
Trakten kring Kalix kyrka och omkring älfmynningen är mycket tätt befolkad.
Här finnes icke blott folkskola utan jämväl en talrikt besökt privatskola
eller ett läroverk för gossar och flickor. Den har ett härligt läge på den
höga älfbrinken å norra stranden. Frisk luft mättad med doften af
nysprucket björklöf och tallbarr tränger in till de små genom de höga öppna
fönstren under vår och försommar, och i denna härliga luft få de leka ute
under fristunderna. Men när vintern kommer då är här vinter på rama
allvaret med meterhöga snödrifvor och det härligaste skidföre. Då förstå ni
att leken ser ut på ett helt annat sätt än å vår här bredvid stående
teckning. Jag hälsade på lärarinnorna. De voro så förtjusta i sina gossar
och flickor, och det var ju jag också, förstån I. Ty många af barnen hade
jag framför mig på barnmötet.
På söndagskvällen låg åter den lilla ångbåten Haparanda vid Kalix brygga.
Den skulle nu föra oss till staden af samma namn. När vi sagt farväl till
värdfolk och vänner, gingo vi upp att bese Kalix. I närheten ligger ett
minnesmärke, som påminner om kriget mellan Sverige och Ryssland 1809. Här
utkämpades då en väldig strid mellan svenskar och ryssar och slutade med
den skamlösa kapitulationen den 25 mars nämnda år, då general Gripenberg
lät narra sig att låta sin armékår nedlägga vapen och att till fienden
utlämna alla svenska statens förråd mellan Kalix och Umeå. Svenskarne hade
dock stridt som lejon och blefvo ytterst förbittrade öfver kapitulationen.
Många krossade sina gevär hellre än att öfverlämna dem till fienden. Här
stupade mången både svensk och ryss, och än flere afledo genom fältsjukan.
De döde jordades i en gemensam graf i skogsbrynet invid landsvägen. På
denna plats har Kalix kommun rest en minnessten och på den ristat: "_Här
dela samma bädd fiende och vän från Ryska kriget 1809. +. 1885 restes
vården_". Senare har platsen inhägnats och försetts med hvilosoffor.
Sedan vi återkommit från "ryssgrafven" gingo vi ombord på den lilla men
tidsenligt inredda ångbåten, somnade godt och vaknade först, då vi voro ute
på det blå, solglittrande Bottenhafvet på väg till Sveriges nordligaste
stad vid kusten.
(Forts.)
----
Från slafbojor till frihet.
(Forts. fr. föreg n:r.)
Och en vacker morgon,--en oförgätlig, härlig morgon, då blefvo på en gång
alla slafvarne i den stora bomullsplantagen, där Booker lefde, kallade
tillsammans. "Ni skola genast samlas utanför herrgårdens stora veranda",
hette det.
Där kommo de nu, gubbar och ynglingar, kvinnor och barn--alla--och de stodo
där i ljudlös tystnad med klappande hjärtan och ängslig väntan. Den glans,
som hos negern ersätter våra friska, röda kinder, hade vikit bort ur de
oroliga ansiktena och lämnat rum för en blek, matt färg. Några af de små
barnen, ängsliga öfver den ovanliga tystnaden, voro nära att gråta.
"Tyst, tyst!" förmanade dem mödrarna.
Plötsligt trädde ägaren till godset ut på verandan, åtföljd af ett ombud
från regeringen. Han såg mycket nedslagen ut. Ty för honom betydde
negrernas frigifvande hans fullständiga ruin.
En skrifvelse från regeringen lästes upp, och sedan talade den forne
husbonden några korta ord:
"Ni äro fria, alldeles fria", sade han. "Från i dag äro ni blott skyldiga
att aflägga räkenskap för Gud, för ert fosterland och edert samvete.
Farväl!"
Knappt hade dessa ord förklingat, förrän en obeskriflig rörelse uppstod
bland de svarta. De skreko, de gräto och jublade, de omfamnade hvarandra.
De föllo på sina ansikten och snyftade högt. För några ögonblick sedan voro
de slafvar--nu voro de fria medborgare i ett fritt land!
Det var en obeskriflig anblick.
Äfven Bookers mor hade hjärtligt kysst sina tre små. "Nu resa vi till far",
hviskade hon till dem. Hon hade i flera år varit skild från sin make--han
var slaf, hon slafvinna, skilda från hvarandra hundratals mil.
Många af negrerna beslöto sig för att stanna som arbetare på plantagen, och
detta antogs med glädje af deras husbonde, ty denne, som nu fick betala en
liten lön till hvar och en af dem, såg sig därigenom i stånd att fortsätta
med sin bomullsplantering, hvilken var hans enda inkomstkälla.
Några familjer utvandrade, däribland också Bookers moder med sina barn. De
hade lastat alla sina tillhörigheter på en liten dragkärra, hvilken de
omväxlande sköto, medan de andra marscherade bredvid. Blott den lille
Booker, som var liten och vek, fick ibland, då tröttheten alldeles
öfverväldigade honom, sätta sig ofvanpå kärran och åka ett stycke. Om
nätterna sofvo de vanligtvis i öfvergifna negerhyddor, hvilka efter
befrielsen funnos i stort antal.
En kväll, när Bookers mamma gjort upp eld i en sådan hydda för att tillreda
kvällsmaten, föll en stor orm ner från eldstaden, till barnens stora
förskräckelse. Men modern hade sinnesnärvaro nog att med sin träsko trampa
sönder hans hufvud.
Och dock--trots resans besvärligheter hade aldrig världen synts dem så skön
som nu. Himmeln var mera blå, solen mera strålande än vanligt, menade de.
Blommorna doftade så ljufligt, och trädens kronor tycktes dem hviska det
enda ordet: "Frihet! frihet!"
Kort efter sedan den lilla familjen lyckligt kommit fram till Malden, så
hette den plats, där fadern arbetade i saltgrufvorna, förfärdigade mor de
första hufvudbonaderna åt sina kära små. Det var naturligtvis en stor
glädje, ty såsom slafvar fingo de aldrig hafva hufvudet betäckt. Vid samma
tid lät också regeringen kungöra, att negrerna skulle få välja familjenamn.
Listor med olika namn sändes till dem; nu skulle de få välja något af
dessa. Namnet Washington, den mannens namn, som befriat förenta staterna
från Englands öfverhöghet, stod också där.
När lille Booker hörde detta, blef han ifrig. "Pappa, mamma", sade han,
"låt oss få heta Washington--ack gör det!"
Föräldrarna biföllo villigt, och så fanns det då ännu en familj med namnet
Washington i landet.
Men de så plötsligt frigifna negrerna i Amerika hade det ej så lätt till en
början. Tanklösa, okunniga barn, såsom de flesta af dem voro, hade de
aldrig lärt känna lifvets verkliga ansvar. Och nu måste de på en gång föra
ett själfständigt lif, de skulle vara fria medborgare, omsorgsfulla
familjefäder, men det föll sig mycket svårt för dem. Och så härskade mycken
nedslagenhet, mycken fattigdom och många gäckade förhoppningar ibland dem.
Ja, saltgrufvorna vid Malden voro för många ibland dem en mycket mera
hopplös plats än de förra bomullsplantagerna. Det var svårt för dem att
förtjäna det dagliga brödet, och äfven barnen måste bära sin del af bördan.
(Forts.)
----
Brefväxling med de små.
Prisuppgift n:r 2.
nab, ne, par, de, bos, li, on, a, ad, pep, sten, les, e, ri, pli, ri, o,
o, nau, a.
Af ofvan anförda stafvelser, skola bildas åtta ord. Dessa äro:
1. En stad i Grekland.
2. En stjärnbild.
3. En öfverstepräst.
4. En ö i Ägäiska hafvet.
5. Ett nordsjöbad.
6. En krydda.
7. Namnet på en kvinna ur Greklands mytologi.
8. En biflod till Donau.
Om dessa ord ställas under hvarandra i ofvan bestämda följd, bilda deras
begynnelsebokstäfver lästa nedifrån uppåt namnet på en af Europas store
eröfrare; slutbokstäfverna lästa likaledes nedifrån uppåt, bilda namnet
på en liten historisk ort.
Prisuppgift n:r 3.
Väl tusende gånger jag lånat mitt namn
Åt konstnärers drömmande skara.
Om bort ur det namnet och just ur dess midt
Du tager två bokstäfver bara,
Då får du ett namn på ett underbart bröd
Som frälsat mång tusen från hungrens död.
Hvad månde för _två namn_ det vara?
----
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 14-20 Aug. 1905.
M. 14. Upp. 3: 14-22. _Varningsord till den ljumme._
T. 15. v. 14-16. _Jesus hotar att skilja den ljumme från sig._
O. 16. v. 17. _Den ljumme tycker sig vara rik, han ser icke sin uselhet._
T. 17. v. 18. _Den ljumme måste till Jesus för att frälsas på nytt._
F. 18 v. 19. _Han har eljes att vänta dom och straff._
L. 19. v. 20. _Jesus står utanför hjärtedörren och klappar._
S. 20. v. 21-22. _Den som öfvervinner ljumhet och all synd, skall krönas
med lifvets krona._
_Söndagsskoltext för den 20 Aug._
Uppenb. 3: 14-22.
_Minnesvers_: Gal. 6: 3. Ty om någon tycker sig något vara, ändock han
intet är, så bedrager han sig själf.
-------------------------------------------------------------------------
BARNAVÄNNEN
-------------------------------------------------------------------------
N:o 33 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 22 årg.
17 Aug.| Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905
-------------------------------------------------------------------------
_Varningsord till den ljumme._
Upp. 3: 14-22.
När Guds öga skådar ned på jorden och ser människorna här nere, då ser han
en syn, som väl månde smärta honom. Han ser så många, många människor, som
väl taga emot hans gåfvor och åtnjuta hans fadersomsorger, men det oaktadt
äro kalla och likgiltiga för honom själf. Aldrig går en tacksägelse eller
ett lof från deras hjärtan upp till honom, den kärleksrike förbarmaren.
Aldrig fråga de efter hans vilja utan följa blott driften af sina egna
begärelser. Aldrig fråga de efter den frälsare, han sändt dem, utan de fika
i stället efter hvad denna jorden tillhör. De söka glömma det eviga och det
himmelska, glömma att sörja för sina odödliga själar och fråga bara efter
hvad de skola äta och dricka samt kläda och roa sig med. De äro kalla, ja,
iskalla för Gud och den han har sändt, Jesus Kristus.
Men han får också se ett annat slag människor, som under sin barndom och
sin ungdom älskade sin frälsare varmt, men så småningom börjat kallna i sin
kärlek till honom och fattat kärlek till denna världen. De vilja ännu höra
Gud till, men de hafva blifvit ljumma i sin kärlek till honom, de hafva
blifvit ljumma i ordets betraktande, ljumma i sina böner, ljumma i arbetet
för Herren och hans verk på jorden, ljumma i striden mot synden, ljumma i
sin kärlek till sina bröder. Detta är någonting förfärligt. Måtte ingen af
Barnavännens läsare vara eller blifva en sådan ljum själ! Ty frälsaren
hotar den ljumme med att kasta bort honom såsom en oduglig sten i den
himmelska tempelbyggnaden.
Men den himmelske fadern ser jämväl en liten skara, som älskar honom varmt
och innerligt och ofta om dagarna tackar honom för hans stora nåd och
godhet mot dem. Dessa barn hafva känt sin egen fattigdom, sin svaghet och
sin synd. De hafva ingen berömmelse i sig själfva utan hela sin berömmelse
i frälsaren, som förlåtit dem deras synd och klädt dem i försoningens hvita
kläder.
Nu ligger där makt uppå, att vi pröfva oss inför Guds ögon, så att det blir
oss klart om vi höra till de kalla, de ljumma eller de varma. Höra vi till
de kalla, då behöfver en hel omskapelse ske, så att Gud får gifva oss ett
nytt hjärta och ett nytt sinne. Höra vi till de ljumma, så behöfva vi
förnyas, och frälsaren råder oss att komma honom närmare, så att han får
upplysa oss om vår fattigdom och vår nakenhet, ja, så att vi må få våra
ögon öppnade genom att varda smorda med ögonsalfva. Då skola vi sedan se,
hvad som är synd och villa, hvad som för bort från Gud och hvad som för oss
närmare honom. Då skola vi snart varda frälsta från både köld och ljumhet
och i stället varda Guds varma, glada och lyckliga barn.
Men om vi höra till de varma, så bör det vara oss angeläget att bland
tidens mångahanda röster söka lyssna till Jesu röst och följa den och gå
dit han vill kalla oss. Det bör vara vår innerliga önskan att städse hålla
hjärtats dörrar öppna för Jesus, så att han aldrig behöfver stå därutanför
och klappa, utan att han bor hos oss genom sin helige Ande och att han
hjälper oss att varda segervinnare, som en gång med honom få sitta på
faderns tron och regera såsom konungar i lif.
Herren hjälpe oss alla till detta härliga mål!
_J. B. G._
----
Att dikta sagor.
Med teckning.
_"Det går så långsamt att läsa än.
Du får själf se, kära bror,
Att fast man lärt sig, så kanske det
Går ej så lätt, som man tror.
Men taflor tala så bra ändå,
Och sagor själf kan man hitta på._
_Jag tycker vi ska försöka nu.
Tänk, om vi kunde ändå
För mamma sedan berätta, du,
En saga vi hittat på!"
"Ja visst", sad' Kalle, "men börja nu!"
"Tyst, tyst!" sad' Anna, "jag tänker ju."_
_Och sagan? Ja, jag så väl förstår
Du velat lyssna till den.
Men gör som Anna och Kalle, du,
Försök själf dikta dig en!
Då kan man få den, just som man vill,
Och mamma lyssnar se'n gärna till._
_ANNA H--M PREINITZ._
[Illustration: ATT DIKTA SAGOR.]
Svenska bilder.
FRÅN NORRBOTTENS LÄN. HAPARANDA.
Med fyra teckningar.
[Illustration: HAPARANDA FRÅN HAMNEN.]
[Illustration: HAPARANDA SEDT FRÅN TORNEÅ.]
När vi vaknade, sken solen klart, hafvet var så vackert, som det är en varm
sommardag, när vågorna icke äro så stora, att båten rullar, utan man kan få
kalla dem lekande, glittrande böljor. Båten gick nästan hela tiden inom
skärs, öar och stränder voro skogklädda och sällan syntes en by eller en
människoboning. Seskarön, den största af skärgårdens öar är dock odlad och
bebyggd och här hafva många haparandabor sina sommarvillor. På fastlandet
11 kilometer från Haparanda ligger "staden" Salmis. Orten har sin betydelse
såsom hamnplats för Haparanda. Större ångare kunna här lägga till. Här
ligger Salmis nu nedlagda sågverk, som på sin tid gaf trakten lif och
rörelse. Finlands kust har länge varit synlig för oss. De båda landen närma
sig hastigt hvarandra, vattnet blir så grundt, att blott fyra fot
djupgående ångare här kunna taga sig fram. Vi äro nu i Bottniska vikens
innersta hörn. På finska sidan ligga flera stora sågverk i en rad, det
största Röyttä, som på samma gång är hamnplats för den finska staden
Torneå.
[Illustration: HAPARANDA KYRKA.]
[Illustration: HAPARANDA, med stadshuset i midten till vänster.]
Vi ha nu kommit in i Torne älf. På finska sidan är stranden tätt bebyggd
och på den vackra Björkön ligger finska Nedertorneå församlings kyrka, som
uppbyggdes strax innan Finland skildes från Sverige 1809. Kyrkan är af
sten, ståtlig och vacker och synes från sin höjd långt ut på hafvet.
Äfven på svenska sidan börjar nu stranden blifva bebyggd. Ångaren gör en
svängning åt vänster och med ens se vi en liten stad ligga framför oss i
solljuset, med sina låga, målade hus inbäddade i yppiga rönn- och
björkdungar. I solgasset på hamnkajen väntade oss många Herrens vänner,
bland dem predikanten Josefsson, som under vår vistelse i staden blef vår
värd och ledsagare.
Haparanda, Sveriges nordligaste stad vid kusten, är visserligen liten men
välbyggd. Gatorna äro breda och väl underhållna, utan stenläggning, men
släta, fasta och väl sopade. Lyktstolparna stå midt på gatan, men på ömse
sidor om dem är det godt utrymme för åkande och gående. Nu vid
midsommartiden behöfvas här hvarken ljus af lyktor eller lampor, ty solen
skiner hela dygnet om med undantag af ten liten stund, då den likväl lyser
på kyrktornet. Missionär Walldén skref hem om dessa ljusa, underbart vackra
nätter. En af hans små hade då yttrat: "Då är väl pappa hos Gud, efter det
inte är någon natt, där han är".--Äfven den tiden kommer ju en gång. Vi
voro visst ännu ej i Guds himmel, men Gud var hos oss i Haparanda, och
därför voro våra dagar där underbart ljufliga och mycket dyrbara. Vännerna
voro omkring oss med idel kärlek och vänlighet, och vi talade Guds ord
ibland efter den nåd Herren gaf. Vi hade barnmöte, ungdomsmöte,
missionsstunder och bibelsamtal på eftermiddagarna, på kvällarna och en
gång äfven på en förmiddag. Det var dagarna efter midsommar, och vännerna
gjorde sig lediga för att vara med.
För att nu nämna något om barnmötet, får jag först och främst säga eder,
att gossarna och flickorna alla talade svenska, att de voro mycket
uppmärksamma och syntes vilja i hjärtat gömma Guds ord. Inte alla i
Haparanda förstå svenska, emedan deras fäder i Tornedalen under många
århundraden talat finska. Numera undervisas barnen på svenska i skolorna,
hvadan det uppväxande släktet nog så småningom skola blifva svenskar äfven
till tungomålet.
Den troende skaran i Haparanda är icke stor, men i den fanns lif och värme,
offervillighet och sammanhållning, och därför kunna vi hoppas, att Guds
verk där skall gå framåt. De hade en rymlig och bra samlingslokal med god
orgel, bostadsrum för predikanten samt ändå några rum att hyra ut. Det låg
vackert på sin tomt med trädgård och en väldig flaggstång, från hvilken den
blågula svenska fanan bredde ut sig för vinden under de tre dagar vi voro
där.
Hvarje gård i Haparanda har sin trädgård med bärbuskar, blommor och
köksväxter. Detta sinne för odling och planteringar förlänar åt hela staden
någonting af hemtrefnad och landtlig idyll. Liksom alla norrlandsstäder har
också Haparanda skaffat sig ett stort och vackert och mycket för dyrbart
stadshus, som vore nästan för stort åt en stad, som hade lika många
tiotusental invånare som Haparanda har hundratal. Det har blifvit en
modesak däruppe och på många andra orter i vårt land. Hvad är då ett
stadshus? Först och främst en grann krog, vidare ett hotell med rum för
resande och så till sist innesluter det i allmänhet en större samlingssal
och rum för stadsmyndigheternas sammanträden. Men sådana samlingsrum kunde
byggas mycket enklare och billigare, så blefve skatterna mycket mindre. Det
är godt för enskilda och för hela samhällen att uppträda enkelt och
anspråkslöst; det gör lifvet billigt.
Haparanda kyrka ligger ett stycke från själfva staden på en dominerande
höjd, en väldig sandås, som väl för årtusenden sedan utgjorde Torneälfvens
ena flodbädd. Själfva kyrkan är byggd af trä, ljus och rymlig och är från
midten af 1820-talet. Präktiga metall-ljuskronor hängde ned från taket. De
voro gåfvor af fromsinta människor, som på detta sätt velat visa sitt
intresse för menighetens församlingshus. Kyrkogården var välordnad trots
den lösa, djupa sanden, grafvarna många och prydliga och här läste vi namn
på hänsofne medvandrare, hvilkas namn vi känna äfven i det öfriga landet.
Ett besök på en kyrkogård fyller alltid mitt sinne med den varmaste
tacksamhet till Gud för lifvets och hälsans gåfva, men vandringen bland
grafvarna manar också till att lefva lifvet rätt enligt Guds vilja.
Från kyrkplatsen har man en vidsträckt utsikt öfver Tornedalen med dess
bördiga grässlätter och trefna boningar, öfver städerna Haparanda och
Torneå, öfver älfven och hafsviken och långt in i Finland.
På en af dagarna blefvo vi af en vän bjudna ut till landet till en by, som
bär det finska namnet Mattila. Vägen gick genom bördiga ängar, där gräset
nu stod tjockt och frodigt och alnshögt. Det var en välsignelse utan like.
Och likväl skötes åkern och ängen mycket besynnerligt enligt våra begrepp.
O, dessa milsvida slätter, som sträcka sig sjutton mil mot norden ända upp
till Pajala och ännu längre, med en alnsdjup svartmylla och en sommarsol
som gör underverk! Här skulle en af Sveriges kornbodar komma att ligga, om
unga, friska krafter, med insikt i ett rationellt jordbruk, blefve ägare
till denna bördiga jord. Vid Mattila drucko vi kaffe i en liten trädgård
bland blommande syréner och knoppande rosenbuskar, bland löfkojor och
astrar och prydnadsbuskar i mängd. Det var ett riktigt litet paradis den
där trädgården i högan nord och något af paradisets himmelsfläktar förnummo
vi äfven här omkring Guds ord, och ljufliga aningar om det himmelska
hemmets frid och ro förnummo vi, då vi tillsammans sjöngo en af Sions
sånger.
(Forts.)
----
Från slafbojor till frihet.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Sålunda fick nu icke blott den nästan fullvuxne John och systern Amanda
utan äfven den lille Booker arbeta i saltgrufvorna, där hettan ofta var så
plågsam, att man knappt kunde uthärda den.
Dock höllo barnen tappert ut, och isynnerhet Booker klagade nästan aldrig.
Han fick stundom därnere under jorden tillfälle att lära sig betydelsen af
tal och siffror, och detta var något, som kom hans hjärta att klappa af
glädje. Hans fars korg bar numret 18, och detta tal var det första han
lärde sig förstå. Efterhand lärde han sig också läsa de andra siffrorna och
äfven skrifva dem.
Men ack--bokstäfverna! Hur skulle han få tillfälle att lära sig läsa och
skrifva dem?
"Om jag ändå hade en abcbok!" brukade han hviska till sin mor, när hon om
kvällarna sade god natt till honom.
Och en dag, när han åter uttalade denna sitt lifs stora önskan för henne,
då log hon. Därpå tog hon fram ur sin klädningsficka en sliten abcbok.
"Jag har kommit i tillfälle att skaffa mig den här, Booker", sade hon, "lär
dig nu allt hvad du kan ur den, mitt kära barn."