tid. Hans ömma moder fruktade hvarje dag att konungens knektar skulle
uppsöka barnet för att kasta det i älfven. Hon dolde sitt barn så godt hon
kunde, men slutligen kom en tidpunkt, då hon ej längre kunde fördölja det.
Då tänker modershjärtat ut en djärf plan, hon anförtror detta barn åt Guds
bevarande kärlek. Den lilla rörkistan kunde ej erbjuda någon trygghet mot
nilkrokodilerna, hvilka fordom liksom nu äro Nildalens farligaste rofdjur.
En rörkista är en farkost utan styre, men vid detta tillfälle var Gud
styresman och han ledde rörkistan just till det präktiga marmorhus, hvarest
Faraos dotter brukade bada. När prinsessan fick se den lilla kistan och
kanske äfven hörde det lilla barnets jämmer, fick hon den sköna tanken att
blifva en moder för detta värnlösa, öfvergifna barn. Så kom moderns tro
icke på skam och det underbara hände, att räddarinnan var medlem af den
konungaätt, som utfärdat befallningen att döda de små barnen. Ett ädelt
kvinnohjärta hade bedt till Gud för detta barn och en annan lika ädel
kvinna öppnade sin famn och sitt hem för den lille. Herrens afsikter med
barnet anade ingen af dem, men de fingo utföra det stora verket att till
Guds tjänst uppfostra det utvalda redskapet till Israels räddning.
Älskade barn, huru underbart är det ej, att ett enda litet människobarn kan
hafva inflytande på ett helt folks framtid och hela dess kommande historia.
När Gud så vill, kan han göra något stort af ett litet fattigt barn. Icke
veta vi, hvilken framtid Herren har beredt barnen, men det veta vi, att
hvarje barn är kalladt att vara en medlem i Guds rike. Ett barn, som håller
på att förgås i syndens ström, det kan räddas för att varda en Guds
tjänare. Ett barn, som vid sitt inträde i världen mötes af ömmaste
föräldrakärlek och omvårdnad, bör fostras för det himmelrike, där ingen
synd skall vara. Det bör framför allt få blicken därpå att det är Jesu
tillhörighet.
Jag vet ej, om det genast synes så mycket, hvad föräldrabönen och tukten
uträtta, men det kommer att visa sig en gång, att bättre arf från
barndomstiden för ingen med sig ut i lifvet än en god uppfostran. Och god
är endast den uppfostran, som fostrar de små för det, som Gud har ämnat dem
till: medborgare i Guds rike.
Så ville jag bedja äfven för dig, att du må ljufligt förnimma ett fadersöga
och en fadershand, som följer dig genom alla lifvets skiften. Och den
lärdomen vilja vi äfven gömma från den berättelse, som vi läst i dag om
Mose barndom.
_Fr. E._
----
Från slafbojor till frihet.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Hans ifver hade vunnit kaptenens bifall. "Vill du, så kan du få arbeta här,
till dess vi slutat lossa lasten?" sade han till Booker.
Denne antog med tacksamhet anbudet. Han hoppades att därigenom kunna
förtjäna så mycket penningar, att han kunde nå Hampton, dit han ännu hade
en sträcka af 15 svenska mil.
För att icke nödgas gifva ut så mycket penningar, fortfor han att sofva om
nätterna under trottoaren, dock var han alltid så hungrig, att det kostade
honom ganska mycket att tillfredsställa sin aptit. När han ändtligen
uppnådde Hampton, hade han jämnt två kronor i sin ficka. I sanning ingen
stor summa att bekosta sin uppfostran med.
Då Booker Washington första gången fick sikte på skolans byggnader, blef
han så gripen af rörelse, att han föll ned på sina knän. De förekommo honom
skönare än det härligaste palats. Men ack--hvad som var långt ifrån skönt,
det var det tillstånd, hvari han själf befann sig. Hans enda dräkt var idel
trasor. Visserligen gjorde han hvad han kunde för att synas någorlunda
snygg, men det lyckades icke särdeles väl. Och nu måste han uppträda på
detta jämmerliga vis inför lärarne. Hvad skulle blifva af detta?
"Man skall säkert visa bort mig", tänkte han bedröfvad, när han trädde fram
inför de församlade lärarne. Han darrade i alla lemmar, ty han märkte
redan, att han gjort ett dåligt intryck på dem. Ingen sade ett ord.--
Då tog plötsligt en af lärarinnorna till orda. "Den stora salen här bredvid
måste skuras och göras ren, det kan han göra till en början", sade hon.
Aldrig har väl en sådan befallning mottagits med större förtjusning. Booker
kände, att han var räddad. Han skurade, han gned, han torkade och putsade,
till dess golfvet och alla bänkar och bord blänkte såsom om de varit
polerade.
"Sådana där dugliga arbetare få vi inte låta gå ifrån oss", sade lärarne
till hvarandra. Booker utnämndes snart till portvakt med tillåtelse att
deltaga i de viktigaste delar af undervisningen. Hans lycka var gränslös,
ehuru det icke just var en särdeles lätt plats han fått. Han måste arbeta
oaflåtligt icke blott om dagen utan också en stor del af natten för att
hinna sköta både sin plats och sina studier.
Hans fattigdom var stor. En lång tid ägde han endast ett par strumpor, som
han måste tvätta om kvällarna för att åter hinna få dem torra till
morgonen. Det fanns nog många fattiga gossar i Hampton, men vår lille vän
var säkert den fattigaste af dem alla. För att kunna betala något för sina
kläder och skor, måste han alltid under ferierna antaga någon plats såsom
arbetare eller betjänt. För första gången under sitt lif fick han dock nu
ligga i en säng med hvita lakan, och det syntes honom såsom något underbart
stort, likasom äfven servietter och hvita borddukar, som han nu också lärde
känna.
När slutligen efter flera år den unge Washington lämnade skolan, hade han
de bästa betygen. Men negrerna voro då ännu mer än i våra dagar öfverallt
föraktade. Expresståg, fina hotell, o. s. v. voro tillslutna för honom. Den
lärde ynglingen, hvilkens framstående begåfning redan lät tala om sig,
måste arbeta såsom kypare för att kunna få äta någonstädes. Först så
småningom bröt han sig dock en bana såsom lärare och folkuppfostrare, och
ehuru det första skolhuset, i hvilket han undervisade, var mycket dåligt,
så att både lärare och elever måste sitta under uppspända paraplyer, så
tröttnade han dock ej, förrän han fått ihop nödiga medel att kunna upprätta
större negerskolor.
Och nu finnes i staden Tuskegee folkskolor, elementarskolor, gymnasier för
negergossar och negerflickor, lärareseminarier, handtverksskolor, tekniska
skolor, handelsskolor och till och med högre läroanstalter liknande
universitet, som besökas af många tusende negrer.
Booker är nu en lycklig make och far och en ansedd medborgare. Men han
fortfar att med ifver arbeta för sina kära svarta bröders och systrars väl
och på samma gång för mänsklighetens. Han har städse bibehållit sitt
ödmjuka, gudfruktiga sinne och ger Gud äran för allt hvad han kunnat
uträtta. Ty det är ju Gud, som hos den stackars lille slafgossen nedlagt
det okufliga begär efter kunskap, som icke kunde undertryckas. Genom Guds
underbara ledning har han förts framåt steg för steg, så att han nu är en
högt berömd vetenskapsman och på samma gång en folkets man. Presidenten
Roosevelt, den förnämste mannen i förenta staterna, hedrade honom för någon
tid sedan med ett besök och inbjöd honom att spisa middag vid hans bord, en
sak, öfver hvilken många hjärtlösa, negerfientliga tidningar utgöto gift
och galla.
Om någon af våra små vänner någonsin skulle komma att resa till Amerika, så
ville jag gifva honom det rådet att söka upp herr professor Washington, det
skulle helt visst blifva till ömsesidig glädje. Hans adress är Tuskegee i
staten Alabama.
(Slut.)
----
Svenska bilder.
FRÅN NORRBOTTENS LÄN. PITEÅ.
Med fyra teckningar.
Det var en solklar dag med tropisk värme och ett spegelblankt haf, då vi
lämnade Haparanda och vinkade farväl till våra vänner, som följt oss ned
till hamnen. De voro några älskliga troende, som under vår vistelse i deras
stad skänkt oss mycken kärlek och välvilja, och därför var det icke utan
saknad vi lämnade dem, och litet vemod smög sig in i den för öfrigt
solljusa stämningen, när vi tänkte på, att vi kanske aldrig mer skulle
återse någon af dem här nere på jorden.
[Illustration: PITEÅ STAD.]
[Illustration: PITEÅ: Hamngatan.]
Vår gamla bekanta ångare "Haparanda" förde oss snart bort från stad och
vänner ut på det i dag underbart vackra hafvet. Äfven Finlands kust sjönk
snart ned bortom vågen, och våra blickar sökte för minnet fotografera och
gömma de vackra strandlinjerna af Västerbottens kust och öarna i dess
skärgård. Kvällen kom, men sol och ljus dröjde kvar, natten kom, och solen
syntes ej vilja gå ned, det var full dag. Klockan var öfver elfva. Jag hade
stigit upp på öfversta kommandobryggan. Sju minuter öfver elfva rullade
solen ned bortom skogstopparna, men hennes strålar förgyllde himlen rätt i
norr, ja, det var som om strålarna tagit i ring och dansat långdans rundt
omkring den vida synranden. Ty det var afton- och morgonrodnad på en gång
omkring hela himlaranden. Och hvilka färgskiftningar! Nederst violett, så
marinblått och öfverst skärt och guld i de mjukaste öfvergångar. Åh,
hvilket härligt land vårt Sverige ändå är!
[Illustration: PITEÅ: Uddmansgatan med läroverket och kyrkan.]
[Illustration: Storfors sågverk utanför Piteå.]
Så skulle vi då ändtligen gå till hvila i vår hytt och sofva till Luleå.
Men innan vi hunnit ned i våra smala bäddar, tittade morgonsolen vänligt in
genom det runda hyttfönstret. Klockan var då några minuter öfver tolf. Vi
måste söka stänga henne ute så godt sig lät göra, och så sofvo vi i Guds
hägn och vaknade först in på förmiddagen, sen ångaren legat i hamn några
timmar i Luleå.
Här i Luleå stannade vi nu blott på genomfärd. Klockan fyra på
eftermiddagen stego vi i inre hamnen på en mycket liten ångare som hette
Trafik, hvilken före kvällen skulle aflämna oss i Piteå stad.
Resan på Trafik gaf en åtskilligt att tänka på. Det var en demokratisk båt
utan alla klasskillnader. Men de gjorde sig själfva alldeles som i lifvet
rundtomkring oss. En stor skara arbetare intog mellandäcket,
brännvinslitern och ölflaskorna anlitades duktigt, skrål och fula visor
ljödo hela vägen. På akterdäck samlades en annan skara. Nyktra arbetare,
helgdagsklädda med blåbandet, så en mängd troende, hvilka ifrigt samtalade
om det som intresserade dem. Så vid aktersalongen två öfverklassfamiljer
med fem små älskliga barn, hvilka fingo åse sina fäder dricka punsch och
konjak under hela resan. Så ser det ut i vårt land: underklassen rå och
lysten efter sprit, öfverklassen lika sprittörstig. Gud hjälpe oss ur allt
dryckenskapens elände!
Vid norra hamnen i Piteå lade vår lilla ångbåt till, och här möttes vi af
vänner, som togo hand om oss. Redan samma kväll var en sammankomst utlyst i
det rymliga och vackra Betel, såsom våra vänners kapell där kallas. Rätt
mycket folk hade samlats på torsdagskvällen och solen lyste in genom
fönstren till bortemot klockan elfva under det Walldén och jag höllo
hvarsin kort predikan. Så frågade jag, innan vi skildes, om något möte vore
utlyst för barnen. Men våra vänner hade ingen söndagsskola. Vi kommo då
öfverens om att i alla fall göra ett försök med ett möte för barnen nästa
dag klockan sex. De närvarande lofvade att säga till de barn, som de kommo
i beröring med. Följande dag på eftermiddagen var möte utlyst i stadsparken
och äfven här kommo åtskilliga tillsammans, och när vi klockan sex kommo
till Betel hade en rätt stor barnskara infunnit sig. Här hade vi nu en
riktigt skön stund tillsammans med de små. Jag läste Guds ord med dem,
talte om en berättelse ur lifvet och sjöng sånger för dem, och vi tyckte
nu, såsom fordom Jakob om natten, att detta Betel också var en ljuflig ort
och ett Guds hus.
Senare på kvällen samlades åter en stor skara äldre och särskildt ungdom
till vårt sista möte i Piteå. Det var sköna stunder vi här hade tillsammans
med vännerna, och vi tyckte, att uppbrottet för oss kom allt för hastigt.
Under fredagsförmiddagen hade vi sett oss litet omkring i staden och dess
närmaste omgifningar. Själfva staden är liten med omkring 3,000 invånare,
men den är vacker. Husen ligga inbäddade i sina trädgårdar, gatorna äro
icke stenlagda men rena och väl hållna samt skära hvarann i räta vinklar.
Kyrkan är af trä och synnerligen väl inredd. Här finnes ett femklassigt
läroverk, en präktig folkskola samt ett läroverk för flickor. Staden visar
tendenser att vilja växa i folkmängd och affärsverksamhet, och om blott en
järnväg blir dragen hit ned från Elfsbyn vid norra stambanan, komma väl
ljusare tider för Piteå i mer än ett afseende. Friskare vindar från Herrens
ansikte förbidar ock den lilla troende skaran, som vi lärde känna och
värdera under vårt korta besök där.
Piteå har under tidernas lopp haft att kämpa med stora svårigheter och
många olyckor ha hemsökt den. År 1621 fick den sina första privilegier af
Gustaf II Adolf. Den byggdes då invid sockenkyrkan en half mil längre in i
landet. Den orten kallas nu Gammelstaden. År 1666 brann staden ned,
hvarefter den flyttades till sin nuvarande plats. År 1717 plundrades Piteå
af en rysk mordbrännarflotta och brändes ned. Under kriget med Ryssland
1808-1809 led Piteå också genom fiendens inkvartering och genom den
pestsjukdom de förde med sig.
En af våra folkrikaste socknar är Piteå landsförsamling, som i sina 19 byar
har bortåt 20,000 invånare. Trakten längs Piteå älf är berömd för sin
fägring och vid dess utlopp i hafvet ligga flera sågverk, bland hvilka
Storfors är det främsta.
Strax intill staden ligger ett storartadt sjukhus för sinnessjuka. Det
ligger i en härlig trakt och omfattar med tomter, trädgårdar och parker ett
område af 197 tunnland. Anstalten kan emottaga ända till 300 patienter.
(Forts.)
----
Stormfloden.
Lyktorna i fyrtornet lyste en kulen november-afton ned på ett stormigt haf.
Fyrvaktaren undersökte med mer än vanlig noggrannhet låset på den kedja,
hvarmed hans båt var fastgjord vid kajen.
På en hög klippa, som sprang långt ut i hafvet, reste sig fyrtornet. Denna
klippa hade fordom varit förenad med fastlandet, men vågornas oaflåtliga
nötning hade spolat bort den lilla landtungans lägsta och smalaste del. En
träbro var dock spänd däröfver, och därigenom underlättades förbindelsen
med fasta landet. Längre ut i hafvet kunde man när ebben inträdt skönja en
mörk bergrygg, som stack upp ur vattnet. Denna kallades "Ryggraden", och
den hade under gångna tider varit orsak till att månget ståtligt skepp
krossats till spillror, innan ännu fyren stod där såsom ett varningsmärke.
Fyrvaktaren hade nästan hunnit fram till sin lilla stuga, som låg alldeles
bredvid tornet, när dörren häftigt öppnades inifrån, och två
kvinnogestalter syntes i öppningen. Den ena var en äldre kvinna, den andra
en ung flicka, och båda spanade med oroligt forskande blickar ut i mörkret.
"Hvar är Greta?" ljöd frågan från dem båda på samma gång.
"I godt förvar. Skolrådet har skjutit upp valet tills i morgon, och därför
beslöt Greta att stanna i staden öfver natten. Hu, så vinden tjuter!"
Hastigt drog fyrvaktaren sin hustru och dotter med sig in i huset. En
häftig vindstöt for i detsamma mot dörren och slog hastigt igen den efter
dem.
"Tror du, pappa, att Greta får platsen?"
"Det kan jag inte veta, Lisa. Men att Greta skulle bli en bra lärarinna,
det är jag viss om, ty hon är varmt fästad vid detta kall."
Greta och Lisa voro fyrvaktarens döttrar. De voro tvillingar och så lika
hvarandra, att främlingar knappt kunde skilja dem åt. Men vid närmare
betraktande märkte man en större liflighet i Gretas sätt. Hennes skratt var
muntrare och hon uppträdde med mera säkerhet än den blyga Lisa. Hon hade nu
gått igenom ett lärarinneseminarium och där fått högsta betyget, hvilket
storligen gladde hennes föräldrar.
Lisas egentliga håg låg däremot åt husliga göromål. Hennes små flitiga
fingrar voro outtröttliga uti att sy, laga och lappa.
Dagen efter den afton vi skildrat satt fyrvaktaren och lagade nät vid
skenet af en lampa, medan hans hustru och dotter tillredde den enkla
kvällsmåltiden. Vinden hade nu lagt sig, och hafvet låg stilla och lugnt
som en spegel. Lisa såg oupphörligt på klockan.
"Vill du röra i gröten, mamma, så skall jag gå ut och se efter, om inte
Greta syns till", sade hon.
Därpå kastade hon en sjal öfver axlarna och ilade ut till båtbryggan. Hon
tyckte sig där kunna urskilja en liten svart punkt som långsamt närmade
sig. Snart såg hon tydligt, att det var Greta, som med kraftiga årtag förde
båten framåt. Nu lade den till, och den unga flickan hoppade i land. En
blick på det sorgsna uttrycket i hennes ansikte gaf Lisa svar på den fråga,
som sväfvade på hennes läppar.
"Greta, kära Greta, du har inte fått platsen", ropade hon.
"Lugna dig, lilla syster, det var nog bäst som skedde", ljöd svaret.
Men Gretas läppar darrade vid dessa ord, och hennes bruna ögon fylldes med
tårar. Hon satte sig på en sten och gömde ansiktet i händerna, medan Lisa
knäböjde bredvid henne och sökte trösta henne.
"Berta Lang har fått platsen", sade Greta slutligen. Jag hade bättre betyg
annars, men för att Berta fått mera undervisning i sång och musik än jag,
så valde man henne.
"Berta Lang?--Hon som alltid var så stygg mot oss i skolan!"
"Ja, just hon."
"Vi ha då aldrig fått röna någon vänlighet af henne. Jag minns, när vi
först kommo i skolan, blyga och tafatta, hur hon fick oss att gråta, för
att hon skrattade åt våra gammalmodiga kläder och skämtade på våra
föräldrars bekostnad. Och likadan har hon varit alltsedan, stolt, elak och
hånfull."
Greta reste sig upp. "Jag trodde mig vara så säker om platsen", klagade
hon. "När jag i går morse for hemifrån, såg allt så rosenrödt ut, och nu är
allting så dystert som djupet därnere."
Lisa slog armarna omkring systern och tryckte henne tätt intill sig.
"Var inte så bedröfvad", älskade Greta, bad hon, "vi äro i Guds hand, och
så länge han låter oss få vara tillsammans, kan det aldrig bli riktigt
mörkt för oss. Det är bara för din skull jag är bedröfvad; för min egen del
är jag hjärtligt glad, ty nu behöfver jag inte ligga vaken om nätterna och
gråta öfver skilsmässan från dig. Vi behöfva nu inte skiljas--ännu
åtminstone."
"Du har rätt, Lisa. Hvad som än händer oss, så är det Gud, som skickar det,
och ingenting kan bli för svårt, så länge vi få bära det gemensamt."--
(Forts.)
----
Brefväxling med de små.
Prisuppgift n:r 7.
A A A
A A A
A A A
A B B C C E E E E
H I I L L M N N N
N N P P R R S S S
S S S
S T T
U U U
Ofvanstående bokstäfver kunna ordnas så att både de vågräta och de lodräta
raderna bilda samma namn.
1. En by, som ofta nämnes i evangelierna.
2. En fästning i Spanien.
3. Ett forngrekiskt berg.
Prisuppgift n:o 8.
Ett vackert kvinnonamn jag är
Det fagraste på jorden
Och mången mö det namnet bär
I södern och i norden.
En stafvelse sätt framför mig
Af tvenne tecken bara,
En stad du genast har för dig,
Som af dig känd bör vara.
Här såddes uti forna dar
En säd förutan like
Med ens i mänskors hjärtan bar
Den skörd för himlens rike.
----
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 4-10 Sept. 1905.
M. 4. 2 Mos. 3: 1-10. _Moses kallas till Israels räddare._
T. 5. v. 1. _Moses i Midjan._
O. 6. v. 2-3. _Herren uppenbarar sig för Moses._
T. 7. v. 4. _Han kallar honom vid namn._
F. 8. v. 5-6. _Han låter Moses känna sin härlighet och makt._
L. 9. v. 7-8. _Han uppenbarar sitt förbarmande med Israel._
S. 10. v. 9-10. _Han kallar Moses till att frälsa Israel ur träldomen._
_Söndagsskoltext för den 10 Sept._
2 Mos. 3: 1-10.
_Minnesvers_: Ebr. 11: 25.
UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.