Ulvsparre, som mig väl emottog och var vid god hälsa. Därifrån reste vi
till Strömsholm, efter jag inte nu gav mig lägenhet att uppvakta min
nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blev
strax införd till gamla drottning Karin, som nu är av ålder vit som en
duva och icke går ut av sitt rum annars, än till kyrkan, dit hon i
vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan inte nog
förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens
ängel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att
få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på
blommor, när man i unga år mister sin hjärtanskär. K. fru Moder skall
tro, att vid dessa orden kommo mig tårarna i ögonen, efter jag nogsamt
visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga
gamle kung Gösta.
Jag undrade vid mig själv huru jag skulle finna Ebba i denna
prövningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära
ärendet mitt, för vilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast
mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon
alltid varit. När hon såg mig, vart där i förstone ett så klart solsken i
hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå gudskelov, ännu kan hon töa, när
där kommer vår efter vinterfrost. Men i detsamma tänkte jag, att det jag
med mig förde var icke allenast snön på blommorna utan fastmer hårda
haglet, och det stack mig som en lansspets i hjärtat.
Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn, förmärkte jag snart, att hon
var rädder för det jag hade att säga henne. Vi talade första dagarna om
de glada dagar, när vi lekte som barn tillsamman, och om gamla
drottningen, och om k. fru Moders hälsa och min salige frände herr Evert
och om herr Jakob Pontusson och andra krigshjältar, men intet kny om
konungen eller det oss båda närmast på hjärtat låg.
När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om
kvällen, när hon följde mig till min sovkammare, att hon skulle nu vara
min allrakäraste vän, som hon alltid varit, och höra det som jag hade att
henne förtro av mitt hjärtas fullhet. Varpå hon svarade, att hon nog
visste varom det var, men det kunde så gärna vara osagt till evig tid,
efter det intet gott kunde vara. Gud skulle nog hjälpa henne att bära det
värsta, om så bleve nödigt.
Jag sade till henne: allt därför är jag nu hitkommen, att du skall få
veta det värsta av mig och ingen annan, ty om hela världen sade dig det,
skulle du inte tro det, men mig skall du tro. Och när jag sagt dig det
värsta, skall jag ock säga dig det som bättre är, nämligen att du
härefter bliver besparad mycken sorg och ovisshet, så att du kan vända
dig helt till Gud och vara förnöjd med vad hans goda, behageliga vilja
är. Ty allenast med ett sådant sinnelag skall lyckan på sistone falla dig
stadigt till.
Då förtäljde jag henne allt vad k. fru Moder redan vet om konungens tal
med mig på Kymmenegård och dolde där intet. Vid jag talade, färgades
hennes bleka kinder röda. Hon svarade inte ett ord, när jag så talade,
men när jag ändat, uppreste hon sig och frågade om jag drömt det, ty
annan sanning kunde där inte vara.
Jag såg nu väl det jag länge fruktat och varför jag gjort denna
besvärliga resan, nämligen att Ebba gensade i sitt hjärta allt vad andra
sagt henne om konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det hoppet,
att han nog skrivit till henne som förr, men att man henne de breven
förhållit. Jag måste då giva henne bevis att jag talat sant, och jag kan
inte nog tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gav i min hand de två
kärleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsänt, den ena svenska på
Kymmenegård och den andra tyska till Pernå. Utan dessa papper hade varken
jag eller någon annan kunnat övertyga Ebba om huru det rätteligen var.
Men nu lade jag dem framför henne och bad henne dem noga genomläsa,
sammanläggandes bokstäverna i den första, som voro _Christina F._, och i
den andra, som voro _Fleming_.
Jag vet inte huru länge hon stavade dessa papperen. Hon syntes inte
förstå dem, eller inte kunna läsa för gråt, eller äntligen misstänkte hon
något svek därunder. Men handskriften var henne för välbekant, för att
hon kunde längre tvivla. Då kastade hon papperen från sig och såg mig an
med sådana ögon, som jag aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes
dödsfiende. Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det hade jag
inte förskyllt, aldrig hade jag sökt konungens ynnest, som skulle vara
min största hjärtesorg, därsom jag inte visste att den skulle hava en
snar övergång. Jag lovade henne att aldrig återse honom, med mindre han
vore förmäld. K. fru Moder vet, att Ebba haver ett hjärta som guld, och
när hon sig något återhämtat ifrån den första hastigheten, sade hon sig
väl förstå, att det kunde vara så som jag sade. Men nu kunde hon inte
säga mer; hon ville betänka sig till i morgon.
Jag kastade mig på min säng och grät. Men jag hade inte legat länge,
innan Ebba kom tillbaka, föll mig om halsen och sade, att hon nu väl
visste jag vore hennes uppriktigaste vän; jag skulle förlåta henne, att
hon så hastig varit mot mig och inte strax velat tro det. Vi hade då ett
långt och kärligt tal med varandra allt tills dager vart. Hon sade mig
allt det som henne på hjärtat låg, och k. fru Moder kan väl förstå vad
det var, men jag skriver nu inte om det, efter det hennes sak är och icke
min. Allenast det kan jag inte förtiga, att efter den natten har Ebba
haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som
förr var så ovisst och gnagde som en orm hennes hjärta. Sveriges
drottning bliver hon icke, men i stället bliver hon en frimodigt
undergiven kvinna, som fått frid med sin Gud.
För den skull, k. fru Moder, skall du inte banna din envisa dotter, att
hon så dumdristeligen givit sig ut på havsens isar i detta ärendet, det
ändock på sistone torde varit till någon fromma. Drottning Karin sänder
sin nådiga välönskan till allt gott, och likaledes betygar dig Ebba sin
vördnad. Gud uppehålle k. fru Moder till ett långt liv och sällhet,
önskar
min hjärtans kära fru Moders alltid hörsamma
dotter och underdåniga tjänarinna
_Christina Fleming_.
P. S. Långström beder ödmjukeligen påminna, att Blacken bliver väl skodd
nu i halkan. Jag haver ock just förnummit det ryktet, att Birkholt friat
för konungen till en prinsessa av Brandenburg. Gud give så väl vore. Lev
väl, vergiss mein nicht.
_C. F._
13. Herr Evert Karlssons begravning
i Åbo domkyrka.
En solklar eftermiddag i slutet av april månad samma år 1616 trängde
sig en talrik människoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En
blond yngling, vars kappa och hatt förrådde en lantjunkare av
herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal
man och frågade honom vad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:
-- De säga att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas
till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert,
han var en ärlig herre, som far hans i tiden, och en ärlig död dog han
för konung och fädernesland.
-- Ja, sade ynglingen, hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni
honom?
-- Fadern kände jag gott; jag har tjänat under honom i Liffland. Det är
hjärteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarna, men
heder åt den som hedras bör.
-- Har ni varit av Flemingarnas folk, så har ni väl ock tjänat gamle herr
Klas? frågade ynglingen med synbart intresse.
-- Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal
att tjäna i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom,
ni vet, vars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en
stygg gärning, herre; men Gud allena dömer människors uppsåt.
-- Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten?
frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen.
-- Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit
till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro
män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont
gjort.
-- Säg mig: om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlämnat en
son, är det rätt eller orätt att sonen tjänar den nye konungen, som är
son till hans faders baneman?
-- Man svarar icke vem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni
Sten Ivarsson av Tavastesläkten, så spörj icke en av Flemingarnas folk i
sådana ärenden.
-- Jag är hans yngre broder, Bengt Ivarsson, och är hitkommen till Åbo
för att söka inträde i konungens tjänst, om detta annars står väl
tillsamman med ära och samvete, svarade ynglingen trohjärtat.
-- Nå det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder
för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så
skall jag svara eder, att människors måttstock är en annan än Guds. Oss
har han givit den lag, att vi ock skola älska våra ovänner; långt mindre
skola vi tillräkna söner vad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och
tjäna med gott samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre
och menar väl med landet; det säger en som tjänat hans faders fiender och
som sett sin gård brännas av den förre konungens folk.
-- Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt
namn; så säg mig ock ert!
-- Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. -- Har ni sett
den nye konungen?
-- Aldrig.
-- Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs att han själv varit
med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer
till kyrkan, när de nedlägga den döde i koret. Men vill ni, så gå vi
förut in i kyrkan, efter vi där kunna se bättre. Jag känner
kyrkoväktaren; han skall släppa oss in.
Herr Bengt följde villigt Stefan, och de insläpptes genom en sidodörr.
Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, vars omhägnad,
likasom pelarna, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under valven, även
i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam
dager igenom de små fönstren, där man ännu såg en och annan glasmålning
från den katolska tiden trotsa sekler och lågor.
Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar
och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten.
I Tottska gravkoret brann en lampa, och där knäböjde en sorgklädd,
beslöjad kvinnogestalt på det kalla stengolvet.
-- Vem beder så ensam där borta i koret? frågade herr Bengt sin
följeslagare.
-- Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins,
grav.
-- Kände ni drottning Karin Månsdotter?
-- En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den
enda drottning som bott här i landet. Jag kom aldrig den gång till
Liuksiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det
bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne
om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils avstånd, som icke
var dag välsignade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid var
hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja mot själva herr Olof
Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag minns nog den dag,
när Stenbocken stack sig undan för hertig Karl och blev skjuten som en
eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda
kropp och begrava honom i vigd jord, vedergällande ont med gott... Mig
var hon synnerligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar i
mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år
sedan råkade jag just komma till Liuksiala, när hon låg på sitt yttersta.
Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag med alla
andra av gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gav fru
Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes' första epistel, som är om
ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste mitt i andra kapitlet,
förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop,
och i den samma stunden vart hon saligen döder. Så var det med fru Karin,
och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå mor sin; sonen kände
jag inte; han reste världen omkring undan kung Johan. Men dottersonen,
unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och
hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Tottesläkten hör till de
styvare här i landet.
-- Vem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret
med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren?
-- Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin
Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hovtjänaren, som nu träder fram till
bänken, lärer förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas.
Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax därpå intogo två härolder sin
plats vid stora ingången, dörrarna uppslogos, och processionen visade
sig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma
i landet, medan hären låg i fält; därefter ett antal av den avlidnes
underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort
antal finska adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem
den dödes kista, buren av officerare, och näst därefter Evert Horns änka,
Margareta Fincke, med deras ende späde son, Gustav, buren av sin amma,
samt alla hemmavarande medlemmar av släkten Horns båda grenar, till
Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina
präster, efter dem ståthållaren och slutligen konungen själv, omgiven av
en talrik och lysande svit, alla sorgklädda. En avdelning av vakten och
två härolder avslutade tåget.
Menigheten strömmade in och uppfyllde kyrkan.
En sorgmarsch uppstämdes, en mässa sjöngs, biskopen höll ett kort tal
framför högaltaret, där kistan hade nedsatts på en matta av svart sammet,
och därefter började konungen, såsom i fält, strids- och segerpsalmen
»Vår Gud är oss en väldig borg», vari alla närvarande instämde. Många
ögon fylldes av tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar
vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela
fäderneslandet.
Kistan nedsänktes i gravvalvet, omgiven av de fanor, vilka den tappre
fältherren själv i livstiden tagit från rikets fiender.
Konungen växlade några deltagande ord med änkan, fru Margareta, och med
fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter ägna sig åt
rikets angelägenheter.
14. När konungen var sin faders son.
Dagen därpå hade ståthållaren Johan De la Gardie föredragning i slottet.
Konungen var uppbragt över de mångfaldiga klagomål som fortfarande
inlupo, än från fogdarna över böndernas motsträvighet att erlägga
resterande gärder, än från bönderna över fogdarnas olagliga
utpressningar. De la Gardie beslöt att avleda konungens vrede åt ett
annat håll, där den med mera skäl kunde slå ned.
-- Eders nåde vet, sade han, att bönderna i Virmo och flera härader
blivit på vintern uppviglade av konung Sigismunds utskickade och satt sig
till öppet motvärn mot fogdarna.
-- Det vet jag, Gudi klagat, genmälde konungen bistert, och att så skett
länder icke eder till synnerlig berömmelse.
-- Jag har nu lyckats gripa en av dessa utskickade på Åland, och han
hitfördes i går afton fängslad till slottet. Vad skall göras med karlen?
-- Rannsaka honom först, häng honom sedan!
-- Jag har rannsakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet,
men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte boven,
som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger
hårdnackat det som mest är nödigt att veta. Skall jag använda
sträckbänken?
-- Låt föra in honom hit!
Ståthållaren gav en befallning, och snart infördes under bevakning en med
tunga bojor belagd äldre man i ryttaredräkt, en Herkulesgestalt med ett
frimodigt och jovialiskt utseende.
-- Ditt namn?
-- Ivar Bertilsson, kvartermästare i kunglig majestäts tjänst den tiden
herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jämte
många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på
tronen.
-- Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du
har låtit skicka dig av de polske till att uppvigla folket och att
utsprida förrädiska plakater i landet?
-- Med förlov, ers majestät, en fattig karl har inte råd att bestå sig
mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man
säger till mig: _apporte_! så resonerar jag inte.
-- Gott. Du skall också bli hängd som en hund. Vem var din huvudman här
vid stämplingarna?
-- Ännu i går skulle jag förr låtit rycka tungan ur halsen på mig, innan
jag sagt hans namn, men i natt låg jag och frös i slottstornet och fick
tid att betänka mig. Ivar Bertilsson, sade jag till mig själv, vad pocker
har du för tack för att du varit en stövare åt Sigismundus? Rätt som en
fähund här du smugit dig genom landet och slitit ont, men vad gott har du
av'et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du få i månaden
och har icke fått femtio på ett halvt år. Stallmästare skulle du bliva i
Warschau, men har icke en hästkrake här i landet, utan får lunka till
fots genom kärr och mossar. Galgen blir din lön, Ivar Bertilsson; nej, då
kan du hellre tjäna Gustavus, om han behöver en gammal pojke, som luktat
krut i fem och tjugu år. För si, vad nu anbelanger den stora äran att bli
ett helgon, så betackar jag mig och missunnar den inte åt dem som äro
därtill mera klippta och skurna än jag.
-- Håll dig till saken, karl! Vem var din huvudman?
-- Jaså, med förlov, efter ers majestät är så nådig och frågar, så skall
jag ock ärligen svara. Var jag icke honom så trogen, som fäste åt klinga?
Men som en turk och en räv har han lönat min trohet. Vet eders majestät
hur det gick till, när jag blev knipen på Åland? Jo, det gick så till,
att allt var redan väl beställt, vi hade fraktat en skuta, som skulle
föra oss över till Riga, och skutan låg färdig på redden; vi skulle ro ut
i en båt. När vi redan voro i båten, kom jag ihåg, att jag glömt i gården
en kutting öl, som allt var behövlig i vårkylan på sjön, och gick upp att
hämta tingesten. Då kom en långbent länsman, som hade fått korn på oss;
jag undan och han efter. När vi så kommo till stranden, vad tror ers
majestät att jag såg? Båten hade lagt ut från stranden, när oråd märktes
på landbacken, och så besveko mig de hedningarna och lämnade mig i
sticket. Nå, jag säger ingenting om att den slyngeln Sam ännu därtill
gjorde lång näsa åt mig, efter han nyss förut hade fått stryk, men
prästen, ers majestät, han skall för den mandaten få vrida sig som en
mask i skärselden! Jaså, jag skulle säga hans namn? Pater Padilla
kallades han i Warschau och sades vara biktfader åt Sigismundus. Inte vet
jag så noga, men från Rom kom han, det är säkert, det hade han brev på.
Konungen växlade några ord med De la Gardie på latin: -- Påven har tussat
på oss sin bästa spårhund. Denne Padilla har drivit böhmarna till
förtvivlan och injagat skräck hos alla protestanterna i Tyskland. Karlen,
hans hantlangare, är en bulvan, som icke fått titta långt i korten, men
torde hända han något vet, som kan vara till nytta. Häng honom icke tills
vidare, förvara honom väl, och låt honom prata. Och du där -- fortfor
konungen på svenska till fången -- marsch tillbaka till tornet, och säg
till att de icke låta dig frysa. Ditt liv hänger på att du talar
sanning.
-- Hade jag velat ljuga mig från repet, så hade jag väl kunnat hitta på
bättre sannsagor och icke stått här med dessa fyra armbanden, genmälde
fången, i det han utleddes, med en frimodighet som icke misshagade hans
stränge domare. Vill ers majestät bevisa sin nåd mot en gammal krigsman,
som slagits mot far hans, så ställ sex man i ledet med goda musköter och
befall dem att sikta rätt mot Ivar Bertilssons breda bringa. Repet har
aldrig varit rätt i hans smak.
-- Har ni något vidare att förmäla? frågade konungen De la Gardie.
-- En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala,
anhåller att få träda i eders nådes tjänst vid adelsfanan.
-- Ivarsson till Kurjala? Jag har nog av hans broder Sten. Det är ett
obändigt blod i Tavastesläkten.
-- Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, genmälde
ståthållaren småleende. Hans släkt är en av de äldsta i landet, och många
hänga vid namnet Tavast.
-- Och har jag icke redan sökt utplåna även den blodskulden? genmälde
konungen motvilligt. För honom in!
Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro vita som snö, och konungen
misstog sig om anledningen därtill.
-- Vad? sade han strängt. Vill du bli soldat och bleknar för den konung,
som skall föra dig i striden?
Den unge mannen förmådde icke svara ett ord.
-- Gå! fortfor konungen i samma ton. Mina soldater skola kunna se
djävulen själv i vitögat. Jag behöver män och icke jungfrupiltar.
-- Värdigas höra mig! stammade den unge lantjunkaren, som dock kände
tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för
feghet.
-- Vad har du att säga mig?
-- Om jag är blek, fortfor Bengt, så värdes icke förakta mig för att jag
tänker på mina fäder!
-- Din fader och din farfader ha dött förrädares död. Om du tänker på
dem, varför kommer du hit? Varför inväntar du icke på Kurjala den första
polska här som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa
dina förfäder som helgon?
-- Värdigas än en gång höra mig! utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad
på sina kinder. Därför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de
förtjänat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin
rättmätige överherre, därför står jag nu här. Jag kommer som en
tropliktig undersåte, efter eders majestät ingen del haver i det
förgångna, och jag bönfaller ödmjukeligen att få erbjuda eders majestät
min ringa tjänst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas
i mig, det de intet behöva, men att ock eders majestät för min trohets
skull må återgiva dem äran, när eders majestät icke kan återgiva dem
livet.
Gustav Adolf hade både av medfödd mildhet och politisk klokhet sökt
utplåna de blodiga spår hans fader efterlämnat; men han var ömtålig för
allt som vidrörde denna sträng och kastade skugga på faderns minne. Han
var retad förut och brusade upp.
-- Sitter du till doms över din konung, dåraktige pojke, och vill lära
honom vad rätt eller orätt är? Gå, tacka din ungdom och oerfarenhet, att
jag icke giver dig bättre besked om en undersåtes plikter! Jag har nog av
eder, obändige Tavaster. Min fader, som I lasten, har av oförtjänt nåd
återgivit eder Kurjala gård, den I förverkat. Sen till, att jag icke
tager hans gåva tillbaka.
Det fanns ögonblick, när den milde Gustav Adolf påminde om sin järnhårde
fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit
beredd att böja knä för den stränge härskaren, drog sig tillbaka, till
hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård
återvann han besinningen och utbrast i tårar av sårad stolthet.
-- O, min moder, klagade han, du hade dock rätt! Välan, mitt beslut är
fattat. Jag erbjuder min tjänst åt Sigismund. Rätt måste jag finna, här
eller där.
-- Sök rätt hos den domaren, som allena rättfärdig dömer människors
uppsåt! yttrade bakom honom en välbekant röst. Den gamle Stefan stod på
borggården och hade förnummit hans avbrutna ord.
-- Skall då all rätt förtrampas på jorden? utbrast ynglingen häftigt.
-- Och var fann jag rätt, när jag två gånger fördrevs från hus och hem?
Jag förtröstade på Herren och byggde min gård för tredje gången. Där led
jag åter övervåld, men varför skulle jag misströsta? Hjälparen kom i
nödens stund, och så kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen
över fogdens utpressningar. Konungen har lovat undersöka min sak, och jag
hoppas få rätt, men jag förtröstar icke på furstar, jag förtröstar på
konungarnas konung.
Vid dessa ord närmade sig en adjutant till Bengt Ivarsson med befallning
att återvända till ståthållaren, som hade något att säga honom. Ynglingen
gick, och Stefan stannade kvar. Om en stund kom Bengt tillbaka med
gladare uppsyn.
-- Nå, vad sade jag? yttrade Stefan småleende. Står rättvisan redan för
dörren? Det var bittida.
-- Ståthållaren räknar släktskap med oss genom min moder och säger sig
hava stillat konungens vrede. Jag får ännu icke visa mig på en tid, men
till midsommar tror han förvisst att jag får tjäna vid adelsfanan.
-- Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till
mods som hela sin släkt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som
solsken. Gud vare lovad för sådana furstar. Nu skall rätt råda och orätt
vika. Men i allting skola vi hava vår tröst till Herren allena.