rojalister, som gärna ville tjäna sin rätte konung med förbehåll att icke
stå illa anskriven hos den orätte, och som så länge hade vänt kappan
efter vinden, att han slutligen lyckats stöta sig med dem båda. Han
låtsade icke höra fru Karins tilltal; hon fattade hans hand och upprepade
sina ord.
-- Ja, ja, svarade den frusne herrn vid brasan, det är mycket kallt i
afton, dåliga vägar, hundväder. Förlåt, jag har blivit så döv på senare
tider. Befaller ni något, min nådiga fru?
Fru Karin upprepade sina ord för tredje gången.
-- Äska ljus? Nej, jag tackar, vi se här bra nog. Krigsmän och
rättstjänare... Ja, ja, vad hör man om annat nu för tiden? Förlåt att jag
i eder nådiga närvaro värmer mina fötter vid elden! Gikten, min nådiga,
gikten! Ja, när man, som jag, har slitit mycket ont i krig, kännes det
efter på gamla dagar.
Inseende omöjligheten att ställa honom i täten för sammansvärjningen,
nödgades fru Karin själv taga till ordet och uppmana de hedervärda
gästerna att sig emellan utse en talman för sammankomsten.
I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes äntligen
en röst från yttersta ändan av salens långa ekbord, där en man i
ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg
öl.
-- Om jag får taga mig den dristigheten att tala ur skägget, yttrade
denne man, i det han med välbehag avtorkade mustascher och pipskägg med
bordduken, så finnes här ibland oss en karl, som kan prata omkull vilken
biskop som helst och högvördiga konsistorium med; men eftersom han är
mera slängd i alla världens andra tungomål än i vårt, så kunde jag kanske
duga till talman i hans ställe, alldenstund jag är hans ovärdige tolk.
För resten heter jag Ivar Bertilsson, kvartermästare, till ers nådes
tjänst.
-- Tala! sade fru Karin, föga nöjd med början av denna sammankomst.
-- Nå, eftersom jag fått ordet, vill jag säga det rent ut, att en så god
skinka som denna Kurjalaskinka och ett så gott öl som detta Kurjalaöl
skola sökas förgäves i Tavastland och Nyland, om icke på Svidja. När jag
var där i höstas, sade de mig, att salig kung Johan alltid drack
Svidjaölet hellre än något annat och alla år beställde en skeppslast
därav för sin egen kungliga mun.
-- Till saken! avbröt honom fru Karin.
-- Jag tänkte just komma till saken, ers nåd! Efter nu salig kung Johan
var en sådan vis och berömlig konung, att han förstod sätta värde på
finskt öl och finskt blod dessutom, så tycker jag, Ivar Bertilsson, och
alla dessa ärliga finska män, att vi böra förhjälpa kung Sigismund till
regementet igen. Vem vill nu dansa för bruden?
På detta tal följde en bullersam överläggning, varunder några anmärkte
att tiden nu vore föga gynnsam när lantdagen i Helsingfors hade visat sig
så förrädisk mot den goda saken. Dessa nedtystades av andra med den
försäkran, att man ännu icke kunde så noga veta vad lantdagen hade i
sinnet, innan beslutet var känt. Det vore nog troligt, att lantdagen till
slut skulle avslå alla gärder för kriget. Denna försäkran lugnade åter de
tveksamma, och man begynte nu rådgöra om tiden och sättet att åstadkomma
en allmän resning i landet.
Nu framträdde från en undangömd vrå samma brunklädde man, vars bekantskap
vi gjorde på Tovön, och höll till de församlade ett livligt tal på tyska
språket. Han uppräknade alla den nuvarande regeringens orättvisor,
skildrade folkets stora betryck och målade i livliga färger den lyckliga
tid, som skulle bli en följd av den lagliga konungamaktens återställande.
Därefter framställde han en väl utarbetad plan till ett allmänt uppror.
I slutet av april skulle en polsk flotta ofelbart anlända till det då
isfria Hangö och landsätta en stark polsk krigshär, som skulle fullborda
och med seger kröna den allmänna resningen. Då skulle den rättmätige
konungens trogna vänner rikeligen belönas, men hans fiender med skräck
utrotas i hela landet.
Kvartermästaren översatte detta långa tal med följande korta ord: -- Han
säger, att nu håller man oss för hundar, men kommer Sigismundus till
regementet, skola vi må som prinsar i en bagarebod. Därför skola vi damma
till om fem eller sex veckor, när vi blivit i ordning, och så skall
polacken sopa rent hus. Men, tillade han blinkande, om den saken bli vi
två med polacken. Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter
Ivar Bertilsson. Och därmed basta.
-- Förrän vi våga vår hals, måste vi först ha penningar och mycket
penningar; annars går det inte ur fläcken, genmälde en f. d. fogde, som
den nuvarande styrelsen avsatt för underslev.
Efter att ha växlat några ord med den brune förklarade kvartermästaren,
att penningar skulle fås som gräs, så snart leken vore i gång. Fogden
vidhöll dock envist sin fordran och fick andra med sig. En häftig
ordväxling uppstod, alla skreko om varandra. Kvartermästarens grova näve
hade gång efter gång förgäves dunkat mot ekbordet, då han kände någon
rycka sig i kappan, och bakom honom stod en välbekant grinande figur, den
i Helsingfors drunknade Sam, vars bedrövliga ändalykt kvartermästaren
förnummit med mera nöje än saknad.
-- Vad nu, din slyngel? Ligger du icke på sjöbottnen? Det var skada; du
skulle ha blivit en god mat för girsarna.
Sam berättade självbelåtet, huru han narrat sina förföljare på Vanda bro
och klättrat i säkerhet under brovalvet, sedan han avkastat sin tröja och
låtit henne föreställa hans person i forsen. Nu hade han likväl något
annat att berätta. En skvadron av Hans Muncks ryttare hade i dag rastat i
Tavastehus. Sam hade legat gömd på en hövind och hört ryttarna säga sig
emellan, att de nästa natt skulle göra en god fångst i Lampistrakten. De
kunde snart vara här.
-- Ett rep, om du ljuger, och en dukat om du talat sanning! viskade
kvartermästaren, växlade några polska ord med den brune och befann sig
snart med sina följeslagare ute på gården.
Men när han förspänt sin häst, tyckte han det vara föga hederligt gjort
att lämna sina vänner därinne i sticket, varför han närmade sig
salsfönstren, inslog en ruta och ropade med tordönsstämma: -- Ugglor i
mossen!
Dessa ord hade en förunderlig verkan. Alla rusade i vild flykt på dörren,
uppsökte sina hästar och ilade bort. Den gamle herrn med vårtorna hörde
nu förträffligt, och hans gikt hindrade honom icke att vara en av de
flinkaste i reträtten.
Fru Karin fick ringa tack för sin gästfrihet och för den tjänst hon velat
göra konung Sigismund. Med stumt förakt blickade hon efter de bortilande.
Endast unge herr Bengt kände sig lätt om hjärtat, och därtill hade han
sina goda skäl.
När kvartermästaren befann sig med sina följeslagare en god halv mil från
Kurjala gård och icke förmärkte minsta ljud av Hans Muncks ryttares
hästar, kände han sig nog lugn att taga Sam i förhör om den nattliga
fångst, som ryttarna sagt sig ämna göra i Lampis.
-- Sade jag Lampis? frågade pojken enfaldigt.
-- Vad för något, din utpiskade skälm! utbrast hans herre förbittrad.
Visst sade du Lampis.
-- Ja, men jag hörde så illa i halmen på hövinden. Jag börjar nu tro, att
de menade Hattula.
-- Och på sådana galgfåglar skall ett rikes öde bero! skrek
kvartermästaren utom sig av vrede och måttade ett dräpande slag med
skaftet av sin piske mot den på medarna stående Sam.
Men denne visste vad komma skulle och hade i tid trillat ned som en boll
i drivorna. Sam skulle ha undanryckt Finland konung Sigismunds välde, om
icke skickelsen gjort detta redan förut, utan att behöva anlita ett
okynnigt pojkstreck.
11. Den gamla och den nya tron i kamp
om människohjärtan.
Vistelsen i Finland blev alltmera oangenäm för konung Sigismunds
utskickade. De jagades från gård till gård, mindre av fogdar och länsmän,
än av lantbefolkningen, som hade nog av inbördes fejd och längtade att
kommo till ro efter dessa beständiga uppviglingar. Kvartermästaren
förklarade rent ut, att han som ärlig karl tröttnat vid detta
kringsmygande och icke vidare ämnade sticka sin hals i snaran, om också
repet vore snott av blankaste guldtråd.
-- Misströsta icke, min son, om helgonens bistånd! förmanade pater
Padilla, som utan knot underkastat sig alla försakelser under deras
nattliga irrfärder. Alla heliga martyrer ha gått till härligheten genom
kamp mot de otrogna och det är skrivet: _leones et viperas calcabis_[D].
-- För min del, vördige fader, svarade krigaren otåligt, avsäger jag mig
allt martyrskap, såsom därtill fullkomligt ovärdig, och avstår gärna
denna ära åt er. Jag är nöjd om jag här på jorden får äta mig skäligen
mätt och sedan genom edra och helgonens förböner får bliva stallmästare
åt Sankt Petrus i paradiset. Jag tänker vi nu taga vår Matts ur skolan.
Men vill ni försöka på egen hand, så önskar jag eder all den förnöjelse
ni kan förvänta av en snara om halsen. Ni har ju redan lärt er finska.
Vartill behöver ni numera tolk?
-- Ännu återstår ett sista försök i Åbo, min son!
-- Är ni galen? I Åbo? Vet ni icke att konungen... jag menar hertig
Gustav Adolf... själv är där?
-- Just därför, min son!
-- Hör nu på, pater, jag har sagt er en gång förut, att ni måste taga
reson. Jag har gått in på att smyga mig som en hund kring landet för er
och Sigismundus, men tänker ni på något rackeri mot den beskedlige unge
karlen Gustavus Adolphus Rex så säger jag upp kontraktet.
-- Talar du nu åter, min son, lik en fåvitsk man, som är rädd för sin
egen skugga? Där man minst skall söka oss, det är just vid ingången till
lejonens kula. Jag överlämnar den unge mannen Gustavus åt himmelens dom
och aktar allenast nödigt att tala några ord i enrum med den gamle biskop
Ericus, för att pröva andens svärd mot hans förtorkade samvete.
-- Nå, om så är, vördige fader, vill jag än en gång följa er till
_veones_ och _liperas_, som ni behagar uttrycka er. Det kan vara förnuft
i vad ni säger om Åbo, och jag har där ett par gamla vänner, hos vilka vi
kunna gästa i säkerhet någon dag eller så.
Biskop Ericus Erici, vid denna tid en vördig gubbe om några och sjuttio
år, hade nu i mer än trettio solvarv styrt den finska kyrkans skepp, väl
icke utan skråmor och läckor, men dock så tämligen helbrägda, genom
tidernas bränningar. Nu hade han återvänt med sina capitulares från
Helsingfors lantdag och satt en eftermiddag fördjupad i sitt arbete med
den nya finska postilla han var sinnad att utgiva, när en resande
främling lät anhålla hos honom om företräde, och snart stod framför honom
den hemlighetsfulle man, som vi lärt att känna under namn av pater
Padilla.
Den ärevördige patern uppträdde i sin antagna roll av en resande
protestantisk läkare, som icke kunde lämna Åbo utan att betyga en så
berömd man som biskopen sin synnerliga aktning, så mycket mer som han,
läkaren, något litet studerat teologi och vore tacksam om biskopen ville
skingra hans tvivel angående några lärosatser i den augsburgiska
bekännelsen. Den fromme överherden underlät icke att tillbörligen
vederlägga dessa samvetsoroande tvivel. Men då läkaren befanns vara väl
bevandrad i både Skriften och kyrkofäderna, föll sig vederläggningen icke
alldeles lätt. Till sin förvåning fann biskopen sig själv hart nära att
draga det kortare strået, och slutligen fann han sig befogad att med en
förvånad blick yttra: -- _Quid Saulus inter prophetas_? Äst du en jude?
-- Vad skulle jag vara annat än en enfaldig, okunnig Cornelius, som
inhämtar visdom vid Petri fötter? Högvördige fader, överbevisa mig genom
Skriften och kyrkofäderna att jag far vilse, och jag vill för hela
världen förkunna er stora lärdom.
Det låg hån i dessa ord och det undföll ej biskopen.
-- Vad vill du mig? frågade han. Du är icke den du giver dig ut för att
vara. Vem är du?
-- Vem jag är? svarade nu främlingen, avkastande masken och stolt resande
sig ur den ödmjuka ställning han hittills funnit för gott att iakttaga.
Jag är den heliga allmänneliga katolska kyrkan, som värdigas av stor
barmhärtighet uppsöka dig, hennes avfällige son, och för sista gången
erbjuda dig absolution, mot villkor av en fullkomlig underkastelse. Jag
känner ditt liv, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under
en lika vankelmodig konung en gång varit ett himmelens redskap för
återställandet av den rätta tron i dessa förmörkade nordanländer, men att
du med samme konung ånyo avvikit och gjort dig saker till den synd, som
icke förlåtes, nämligen synd mot den Helige ande. Jag vet, att du tjänat
två herrar, att du varit anklagad och suspenderad ifrån ditt
överherdaämbete och att du är lika nära ditt timliga som ditt eviga fall,
emedan han, som du kallar din konung och överherre, nu är sinnad att
fråntaga dig östra delen av ditt biskopsstift och endast avbidar en
passande anledning att giva dig själv en vikarie. Detta allt vet jag, och
därför är jag sänd av den helige fadern i Rom att än en gång, och för
sista gången, upplåta nådens dörr för dig, avfällige biskop, och fråga
dig, om du vill bikta dina synder för mig och mottaga absolution på de
villkor jag föreskriver. Se här mitt mandat som påvlig legat! Du kan
övertyga dig om dess äkthet. -- Och han framräckte ett pergament med
vidhängande sigill.
Biskop Erik, en saktmodig, mild och i världsliga angelägenheter stundom
svag man, åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans
blick glänste, hans böjda hjässa höjde sig, och hans stämma var fast och
klar, när han svarade:
-- Vilseförde broder, jag behöver icke läsa ditt brev; dina ord säga mig
allt vad jag har av nöden att veta. Du har kommit hit som en ulv i
fårakläder för att röva herden från hjorden, när du icke kunnat röva
hjorden från herden, vilket varit dig kärare. Ty vad bekymrar sig den
helige fadern i Rom om en snart försvinnande gubbes själ? Mera ligger det
honom om hjärtat att nu, såsom i de förgångna tider, se Åbo biskopar
knäböja för hans påvliga stol och överräcka åt honom peterspenningen
såsom en lösepenning för själar, dem icke han, utan allas vår Mästare
återlöst. Jag säger dig, att du kommit förgäves till detta land, som står
fast vid det rena Guds ord och är redeboget att besegla sin tro med sitt
blod. Jag säger dig, att du kommit lika förgäves till mig, som icke
erkänner någon annan domare över mitt samvete än Gud och hans evangelium.
Gå att bjuda din människolära och dina samvetsbojor åt dem, för vilka I
undanhållen det heliga ord, som är allas vår tuktomästare! Jag förlåter
dig och vill bedja Guds ande förläna dig ett klarare ljus i vad hans rike
tillhörer.
-- Nåväl, genmälde främlingen, i det han förändrade ton, jag har talat
till dig såsom sändebud från den helige fadern i Rom, och du har försmått
mina varningar. Jag har ännu något att säga dig, och tilläventyrs skall
du hellre lyssna därtill. Du hade en son, vilken du sände till Wittenberg
att studera. Det är nu mer än tjugu år sedan. Denne son var nog lycklig
att i själva huvudstaden för tidens kätterska otro finna en vän, som
förbarmade sig över hans själ och återförde honom i den rättrogna
katolska kyrkans sköte.
-- Gud sände mig denna prövning, suckade biskopen.
-- Denne son reste efter någon tid till Rom och fullbordade där sina
studier vid ett av de förnämsta kollegierna. Han lyckades vinna den
helige faderns förtroende och bekläddes snart med andliga värdigheter.
Slutligen...
-- Slutligen bortkallades han i sin halva ålder, inföll biskop Erik med
svävande röst, bortkallades dit, varest ingen annan andlig värdighet
gäller, än Hans förtjänst, som dött för syndare.
-- Du misstager dig, fortfor främlingen, även han med vekare stämma. Han
dog icke, han endast ändrade namn.
-- Vad! Han lever? Men det är icke möjligt; jag har säkra underrättelser
om hans död.
-- Dina sagesmän hava bedragit dig eller voro själva bedragna. Din son
försvann ur världen, han begrov sig i ett kloster, han späkte sin kropp
med botövningar, för vilka den helige Franciscus av Assisi icke behövt
blygas, men han kunde icke döva sin oroliga själ. Efter tre års stränga
botövningar trädde han åter ut i världen, sändes ut att verka för kyrkan
i Tyskland, i Polen och slutligen i norden... som påvlig legat...
Biskop Erik reste sig upp, men sjönk tillbaka i stolen.
-- Det är du! utropade han på finska. Med sonen återvände intrycken från
hans ungdom.
-- Ja, det är jag, svarade främlingen på samma språk och under samma
minnens inflytande.
-- O, Absalon, min son Absalon, give Gud att jag kunde dö för dig!
klagade den gamle, ihågkommande Davids sorg över den upproriske
älsklingssonen. Give Gud att jag kunde återköpa din själ.
Främlingen teg. Han måste hava kämpat en hård strid inom sig, och för ett
ögonblick fick hans hjärta överhand, detta mänskliga hjärta, som han
längesedan trodde sig hava dödat i fastor och botövningar. Nu kastade han
sig med lidelsefull häftighet för den gamles fötter och utropade, åter på
finska:
-- Fader, välsigna mig! Glöm det förflutna! Jag får ingen frid utan din
välsignelse. Skynda dig, fader, innan jag återfår makten över mig själv
och åter reser mig upp mot dig. Fader, välsigna mig nu, nu, nu!...
Om han sagt endast de första orden, är det troligt att fadern
överväldigats av samma känslor som han och uppfyllt hans önskan. Men han
sade för mycket, och fadern fick tid att erinra sig biskopen.
-- Kom, sade biskop Erik dröjande, kom till mitt hjärta såsom den
förlorade sonen! Kom utan villkor och förbehåll, med hela din själ, såsom
du en dag vill träda inför din fader i himmelen, och jag vill välsigna
dig!
Den påvlige legaten for med handen över sin panna, likasom jagande bort
en skön, men förvillande dröm, uppreste sig långsamt och yttrade med
svävande röst:
-- Du vill då icke mottaga mig sådan jag är?
-- Jo, sådan du är, med hela den förlorade sonens liv bakom dig, men inom
dig ångern, framför dig ett nytt liv och ovan dig dina fäders Gud.
-- _Reverende domine episcope_, svarade främlingen, återtagande
världsspråket, du har sagt det, och jag tackar dig, att du åter erinrar
mig vem du är och vem _jag_ är. Det är skrivet: _propter me demittas
patrem et matrem_. Så är jag åter den rättrogna katolska kyrkan, som
förklarar dig för sin förlorade son och frågar dig ännu vid gravens
portar, om du vill övergiva det drav du ätit av och återvända till
fadershuset.
-- Och jag, svarade biskop Erik med högrest panna, även han på latin, jag
är Guds evangeliska kyrka, som icke erkänner människoläror, utan allena
Guds uppenbarade ord, och nu frågar jag dig, Gabriel Erici, om du vill
återvända från din påviska villolära och bekänna dig till den tro, som
Kristus och hans apostlar hava predikat för världen.
-- Du glömmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med _min_
kyrkas tro!
-- Tolv seklers mörker har ej förmått utsläcka det sanna ordets och den
apostoliska tidens ljus, som Gud åter uppväckte ur natten genom sin
tjänare Martinus Lutherus för hundra år sedan.
-- Vet du icke, avfällige biskop, att oräkneliga helgon och martyrer med
sitt blod bevittnat den sanning du vågar så djärvt försmäda!
-- Ja, säger profeten Jeremias, ända ut på dina klädefållar finner man de
rättfärdigas blod, och du säger ännu: jag är oskyldig!
-- Oss äro givna himmelrikets nycklar att binda och lösa, och jag binder
dig i den helige Petri efterträdares namn.
-- Herren säger genom Hesekiel: De själar, som I fången, skall jag lösa
göra. Och jag skall sönderriva edra örngott och fria mitt folk utur eder
hand, att I intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma, att jag är
Herren.
-- Det är nog. Vi återse varandra på den yttersta dagen. Då skall det
heta: _Unus evehitur, alter manet. Respice finem_; jag tvår mina händer.
-- Och jag tvår min själ i den levande vattukällan. Gå, olycklige
tillbedjare av den babyloniska skökan, två dina händer i hennes orena
blod! Jag går förut att bedja för dig.
-- Fader... nej!... Jag behöver icke din förbön. Farväl!
-- Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farväl!
En dörr öppnades och slöts åter till. Biskop Erik sjönk vanmäktig ned i
vilstolen framför manuskriptet till den postilla, med vilken han skulle
trösta så många själar. Själv kände han sig som en bruten man. Biskopen
hade segrat, fadern var tillintetgjord.
[D] På lejon och huggormar skall du gå.
12. Brev från fröken Kerstin Fleming till
hennes moder, fru Anna Gyllenbögel,
född Horn.
Strömsholm den 28 martis 1616.
Hjärtans allra käraste fru Moder!
Min ödmjuka och kärliga hälsning, med önskan att Gud Allsmäktig månde
bevara kära fru Moder vid god hälsa och sundhet, det jag ock dagligen
beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda.
Ändock jag med kunglig majestäts kurir, som återvände från Stockholm till
Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen överstått denna
farligheten på Ålands hav, vill jag dock nu, när lägenhet gives med en
annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det som
tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit
till Strömsholm.
Jag anträdde färden från Åbo den tionde i denna månad klockan sex på
morgonen. Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter
med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som provade
isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen över till
Föglö, men nästa dag lopp inte så lyckosam av, ty när vi kommit halvvägs
mot Eckerö, mötte vi en bred råka i havsisen, där vattnet porlade fram
rätt som en fors, och som vi inte hade en båt, måste vi vända om igen.
När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro där tre nya resande, som ock
ville över till Åland, nämligen en tysk doktor och hans tolk, som hade
med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag, hade vi gärna farit
till kyrkan, om inte kuriren haft så skräckeligen brått, så han inte
vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade lejt fyra karlar, som sköto
båten framför sig; därmed kommo vi över råkan och kunde jämväl hjälpa
andra däröver, ty en stor skara folk kom från öarna och ville till
kyrkan, vilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den
blanka isen.
Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi
fingo över oss storm med yrväder. Detta blev nu så tjockt och mörkt, att
vi inte hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag
vet nu inte, om vi där skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en
gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drivved,
tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjälpte
slädarna så, att vi fingo tak över huvudet. Så gick den natten skäligen,
utom att tattarepojken illfänades och beständigt makade kolen så nära
Maju, att kjorteln sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod
vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden.
Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö. Men där fingo vi rasta i sex
dagar, eftersom sista stormen upprivit en part av isen på Ålands hav.
Till vår förnöjelse blev dock en stark köld på tredje dagen efter vår
ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden
blivit nog lång, där icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen
lärd och berester man, förkortat dagar och kvällar med underliga sägner
om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men inte förstod jag mig på
hans kristendom; han prisade påven och Sigismundus, viljandes intala mig,
att vår släkt alltid varit av sådant sinnelag. K. fru Moder skall inte
tro, att jag lät locka mig därav till villfarelse.
Den nittonde var isen bleven så stark igen, att vi dristade oss på väg
och sade _valet_ åt doktorn och krigsmannen, som ville över till
Tyskland, men Maju tog det hurtiga avsked av tattarepojken, som henne
amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en brav kindpust,
sägandes detta också vara gott att värma sig med i kölden.
När vi begåvo oss ut i mörkret klockan fyra på morgonen, reste vi först
mellan öar och klippor, men vid klockan elva voro vi ute på stora havet,
alltid låtandes prova isen framför oss. Där vi rastade för att fodra
hästarna, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast
himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de
förunderliga färger av solskenet på isen och molnen kan jag inte till
fylles prisa, ty sådant är av Allsmäktig Gud, som råder över hav och land
och allt beprytt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att
förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan
sju och åtta på aftonen. När vi kommo fram, hade min trogne Långström
förfrusit sitt vänstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men
som där inte blev någon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med
glatt mod säga det villa havet farväl.