Trollböle heter en liten gård på östra kusten av den långt framskjutande
halvön Hangö, som bildar sydspetsen av det finska fastlandet. Nejdens
hela lynne förklarar de folksägner, som givit upphov åt gårdens namn.
Halvöns ryggrad av ödsliga berg, där trollen trivas i klyftorna, reser
sig tätt bakom gården. Tre små täcka och hemlighetsfulla insjöar mellan
bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttömma sitt överflödiga
vatten genom en liten förtjusande å, som slingrar sig mellan branta
stränder till havet, matar en flitig kvarn och i sin mynning är en
älsklingslekplats för stimmande fisk. Men när man, följande åns
slingringar, nedstiger från de skrovliga bergen till gården på
sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsikt över Pojo vik och den
lilla staden Ekenäs med dess vita kyrka och rödmålade hus på motsatta
stranden.
Det är sant, att vid tiden för denna berättelse drog ännu ingen järnväg,
såsom i våra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven närmast
havsstranden nedanför gården, men så stod i dess ställe urskogen hög över
alla berg och sandslätter på halvön. Trollböle, som nu är fattigt och
glömt, var då en förmögen gård, som svedjade skogen och hade sin binäring
av sjöfart på Reval. I dag var allt ordnat till högtid: äldste gårdssonen
firade sitt bröllop med gamle Stefans sondotter från Ahtiala, han, som
förr bott på Hangö, där de unga då plockat lingon i skogarna.
Det var midsommardag klockan ett på eftermiddagen. Gården var folktom,
emedan alla voro i den med löv och blommor utsirade stadskyrkan, där
brudparet vigdes. En femtonårig vallflicka satt ensam på bergsluttningen,
vaktande gårdens kor. Hon företog sig att sjunga i ensamheten:
Och jungfrun hon gick sig i berger och mo.
Hillevo, hallevo!
Nu haver jag mistat min silkelesko.
Hallevo, melido!
Vem kunde det tro?
Nu går jag så barfot som kalvar och ko.
Sio!
Och skogsrå hon traskar i hasselemo.
Hillevo, hallevo!
Och haver du hittat min silkelesko?
Hallevo, melido!
Jo, det skall man tro;
sexhundra små trollbarn ha fått den till ho.
Sio!
Medan hon sjöng, steg hon upp på höjden, för att se om icke brudtåget
redan var synligt på vägen från staden. Ingen syntes, hon kände sig
ensam, berget och skogen voro hennes enda förtrogna.
Det väntade brudtåget ledde hennes tankar till den dag när hon själv
skulle stå brud. Hon stannade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade
honom kärligt och sjöng nu i en annan ton:
Och när jag står brud,
så är jag så fin
i pärlor och skrud,
som gyllande skrin,
och då säger prästen amen.
Men tallen i skog
min fästeman är,
han tager mig nog,
han har mig så kär,
och nu säger berget amen.
-- Det är en gammal fästman du fått, sade en förnäm adelsjungfru, som
plötsligt uppenbarade sig med sin tjänarinna på berget och hört flickans
sång.
-- Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han,
svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen.
-- Har du hört när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö?
-- Nej, vad hon säger! Krigsfolket? Vad skulle de göra här, när de få
slåss därborta?
-- Vet du icke att det nu är fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem
från kriget. Har du icke hört freden kungöras i kyrkan?
-- Nej, vad hon säger! Är det fred? Nu skall stallpelle bli arger, för
han tycker inte om krigsfolk, och oxa blir odrägliger, när han vädrar en
knekt. Men där komma de; hi och hej!
Och med flygande hår sprang flickan utför berget, för att betrakta
brudtåget. I detsamma kom hon ihåg sin fattiga dräkt och slank in i
badstugan, från vars glugg hon hade fri utsikt.
Tåget närmade sig nu gården, företrätt av två spelmän till fots, av vilka
den ene frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt valthorn,
medan den andre av alla krafter slog trumma. Efter dem följde två talmän
åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor åkande. Sedan följde
brudparet, därefter kyrkoherden, mäster Sigfrid, åkande vid sidan av
brudens farfar, sedan brudparets föräldrar och därefter övriga gäster.
Den alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin tillbörliga
andel i festtåget. All ungdomen bar ekkvistar i händerna, bruden bar
kring sin panna en krans av eklöv och blåklint, medan brudparets och
många andras seldon voro smyckade med fältens blommor.
När man hunnit till gården, ledsagades brudparet i procession till den
med ryor, löv och blommor festligt prydda stugan, där man först sjöng en
psalm och sedan fick höra ett välkomsttal av den vördige mäster Sigfrid.
Först därefter intogo vederbörande sina hedersplatser, och nu kringbjöds
välkomstbägaren, en silverpokal från kung Göstas tider, fylld med starkt
kryddat öl. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik på det
stora bordet påminde gästerna om att därvid lägga en skärv åt stupade
fattiga soldaters änkor och barn. Därefter spredo sig gästerna. En del
stannade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga
Trollberget i söder, vid vars fot upprann en helig källa, där man hade
för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska
tiden. Brudgummen hade redan kvällen förut varit nog förtänksam att där
nedlägga en silverpenning åt skyddsandarna, och när nu bruden efter
gammal sed offrade i samma källa en bröstnål av silver, trodde man sig
hava blidkat naturmakterna.
Några funnos likväl, som ännu icke ansågo detta tillräckligt. En äldre
kvinna fann det vara alldeles nödvändigt att också blidka jungfru Maria.
Hon trädde fram med en kruserlig nigning, doppade i källan en liten kvast
av nio sorters olika blommor, bestänkte bruden med »vigvattnet» och gick
sedan med dessa blommor nio gånger kring samma unga brud, under det att
hon långsamt framsade följande besvärjelse:
Jungfru Maria gick sig i grönan lund,
trampade ormen på häla;
vad månde jag nu i denna stund
åt vänaste lilla bruda begära?
Sex ting fylla lador och kamrar väl:
rund säck, mång' barn och lång livstid säll,
god sundhet, kärlek, som icke sviker,
och sist att få komma i himmelrike.
Därpå skulle bruden fästa blomsterna vid sin barm och lägga dem till
natten under sin huvudgärd.
Nu framträdde bland sällskapet en äldre axelbred man, som med mycken
fyndighet sökt att dölja bristerna i sin slitna ryttardräkt under
högtidens blommor och eklöv.
-- Vad nu? sade han med en förtrolig nick, såsom till en gammal
bekantskap. Huru står det nu till med katekesen? Vad säga biskop och
konsistorium om att en så renlärig person som mor Agneta från Tovön
intalar folket sådana vidskepelser?
-- Nå, det må jag säga, genmälde hon, förunderliga ting får man se här i
världen! Det är sannerligen första gången en sådan gammal öltratt som
Ivar Bertilsson lämnar stånkan innan sista droppen är tömd. Biskop och
konsistorium lära väl icke mindre förundra sig, när en sådan ärkepapist
som besagde Ivar Bertilsson, den där nyss gick i påvedömet upp över
öronen, med en fart blivit bättre kristen än annat hederligt folk. Och nu
tager han sig för att predika, den där!
-- Å fy skäms, att tycka illa vara för så litet, återtog mannen i den
slitna jackan med samma godmodiga framfusighet som alltid utmärkt den
manhaftige kvartermästaren Ivar Bertilsson. Kommer ni ihåg när jag tog er
med båda händerna om nacken och kysste er mitt på Pojo kyrkbacke? Nå, det
är allt tider sedan. Är ni led vid er man, så knyck bara i mig; jag står
väl hos kunglig majestät och kronan, alltsedan jag såg Gustavus i ögonen
utan att blinka. Ni må tro han tyckte att jag var en karl, och jag
förstod att det kan bli en krigsman av honom med tiden, bara han får
bättre förstånd att sköta hästar. Det har jag sagt honom, och sedan jag
nu givit Sigismundus på båten, så är jag kunglig majestäts tropliktige
hovslagare och första karl vid mönstringarna. Men si, det går över ert
förstånd, strömmingssaltare! En sak ångrar jag, och det är att jag ej
beställde ett lagom rep åt den oduglingen Sam. Nå patern, ja han skulle
vara en rar konfekt åt Belsebub. Men vad det angår, att jag skulle hava
lämnat stånkan halv, så är det lasteligt tal om en krigsman. Visst blev
hon halv, för det jag väntar få se adelsfanan rida fram här på
landsvägen. Men säg, må de nu hinna dricka allt tomt, innan jag hinner
tillbaka till stugan?
Mor Agneta hade tåligt avbidat det långa talets slut, i hopp att få svara
med ord och inga visor, men hennes hopp blev besviket. Tre eller fyra
fänikor söderifrån kommande kavalleri närmade sig i sakta skritt och läto
från sin trumpeter höra en munter hälsning. Det var mest ungt folk, men
som redan bestått mången het dust och nu glada återvände till
fäderneslandet. De hade prytt sina stormhattar med gröna kvistar och
instuckit blommor i musköternas mynningar, likasom hade även de varit
bröllopsgäster.
Emellertid voro ryttarna icke inbjudna till bröllopet, där intet visthus
kunnat stå ut med deras friska aptit; och så van en krigare var i dessa
oroliga tider att komma som objuden gäst varhelst han behagade, skulle
fänikorna sannolikt ridit Trollböle förbi, därest icke anföraren
oförväntat kommenderat halt. Anföraren var Klas Fleming, och anledningen
till hans order var ett oförmodat möte med hans syster Kerstin Fleming,
som kommit från Svidja för att här få trycka hans hand, innan han en
kvart mil härifrån svängde av åt väster på vägen till Åbo. Fröken Kerstin
hade varit nog förtänksam att även ihågkomma sin broders folk, och hennes
tjänare hade i staden uppköpt allt som behövdes till den enkla måltid de
nu hade i ordning på bergsluttningen invid landsvägen.
Medan alltså de båda syskonen Fleming under förtroliga samtal tagit plats
på en av bergets naturliga vilobänkar, sutto ryttarna muntert av och läto
den opåräknade undfägnaden smaka sig väl. Bröllopsgästerna fingo
likaledes ett oförväntat nöje av denna anblick. Ivar Bertilsson ansåg sig
som en självskriven gäst även vid detta andra gästabud, blandade sig med
viktig min i ryttarnas upplösta leder, sparade icke nyttiga lärdomar för
den oerfarna ungdomen och delade broderligt deras bröd, fläsk och öl.
Hästarna voro, i hans tanke, under all kritik. Han skulle icke vara det
minsta förvånad, om han hörde dem grymta. Och huru voro de skodda sedan!
Käringar hade skott dem; gingo de icke som kattor på hal is! Och vad
sadlar och remtyg angick...
-- Nå, nu kan det vara nog, avbröt honom en skäggig veteran, som ledsnat
vid detta prat. Vad har han ridit för kameler i sina dagar, efter han
icke bättre förstår sig på våra finska stridskampar? Håll ut en stund i
ett gott napptag, så skall han få se de lättfärdiga polska och ryska
grannlåtshästarna flåsa efter andan, så att de storkna, medan våra kampar
bli muntra först när de fått betänka sig någon timme i värsta leken. För
resten skall jag säga honom, kamrat, att är ryttaren bra, nog får han
folk av hästen.
-- Det är just det jag har sagt Gustavus, återtog konung Sigismunds
tillämnade stallmästare med sin vanliga tvärsäkerhet, i det han hämtade
andan efter en ny klunk. Men vem frågar nu för tiden efter en gammal
krigsmans råd? Pojkar, som redo käpphäst när jag suttit tjugu år i
sadeln, mena sig nu förstå den saken bättre. De skulle ha sett Svidje
Klas, som folk kallade sotnäsan! Det var en karl att rida tvärt igenom
muren, så att det rök om honom.
-- Red han icke tvärt igenom stenmuren, så kunde han väl sätta över den,
inföll gamle Stefan, som ock vandrat ut från bröllopsgården för att se
huru nutidens ungdom redde sig i stigbyglarna. Nog hade jag suttit i
sadeln i tjugu år, när Ivar Bertilsson ännu red käpphäst; men icke
tilltror jag mig därför att undervisa Gustavus.
Vid dessa ord framträdde ur skaran en ung ryttare och räckte veteranen
från kung Göstas tider trohjärtat handen.
-- Guds fred, fader Stefan! Tack för ett gott råd på Åbo slotts
borggård!
-- Min själ är det icke unge herr Bengt Ivarsson från Kurjala! utropade
den gamle överraskad. Jag väntade icke så snart återse eder.
-- Och ni väntade icke att återse mig som simpel ryttare vid adelsfanan?
Men det kan vara så gott att tjäna sig upp i graderna med eller utan
förfäder. Varje släkte må bära sin egen skuld eller sin egen ära. Jag har
nu tjänat kungen som knekt jämnt ett år och lärt mig att rida en ovän på
livet; vill nu kungen göra mig till kornett, så gör han det för min egen
skull och icke för det att jag heter Tavast.
-- Rätt så, unge man, genmälde gamle Stefan och besvarade kraftigt
handtryckningen. Nog blir det karl av eder, herr Bengt, och en så bra
karl, som någonsin burit det frejdade Tavastenamnet. Med sådant folk
skall vår konung gå med seger till världens ände.
16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.
Klas Hermansson Fleming var en av dessa den energiska handlingens män,
som tala föga, emedan de beständigt äro upptagna av att omsätta tanken i
praktiska verk. Han kunde känna både djupt och varmt, men dessa känslor
lågo begravna under ett finskt lugn, som de, vilka icke kände honom,
ansågo för flegma. Systern Kerstin förenade hans energi med en vekare
själ och ett livligare lynne. Hon kunde tala och svärma; känslan fick
ofta makt över henne, men såsom brodern översatte sina tankar, så
översatte hon sina känslor i handling.
De sutto vid varandras sida på klippan, medan solen begynte sänka sig
emot väster. Sedan de växlat förtroliga ord om sina närmaste och sig
själva, förde Kerstin samtalet på freden i Stolbova och frågade vad
hennes broder tänkte därom. Han sammanfattade sin mening på sitt vanliga
korta sätt:
-- Ryssland är bundet, Polen vanmäktigt, Finland får lugn att växa i
kraft, och Sverige är på väg att bliva en stormakt.
-- Sverige har segrat med Jakob De la Gardie och Finland med Evert Horn.
Jag tycker om att de dela så.
-- De la Gardie och Horn ha gjort mycket; men nu börjar konungen växa
sina fältherrar över huvudet. Han går längre än sina lärmästare.
-- Men han kan stupa i fält som Evert Horn.
-- När har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt värv?
-- Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en
trollkvinna.
-- Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och
konungen har längesedan gjort det.
-- Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit den värdigaste
drottning. Det finns prinsessor som vore mindre värdiga.
-- Är du svartsjuk?
Kerstins kinder övergötos med en glödande rodnad, och det harmade henne.
Hon svarade: -- Man är svartsjuk endast på sina likar.
-- Var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och konungen är icke mera ett
barn.
-- Är du viss därpå?
-- Så viss, att det blir med rikets råd han kommer att överlägga om sin
nästa kärleksförbindelse.
-- Och likväl kan han drömma!
Riddaren, som icke var någon drömmare, uppstod.
-- Mitt folk är marschfärdigt, jag måste nu lämna dig. Farväl, Kerstin!
Det är skada, att du icke är en född prinsessa av Brandenburg, då du dock
är född drottning. Men -- du är en Fleming; jag vet ej vad du har att
avundas en Brandenburg.
Och han avlägsnade sig med hastiga steg. Kort därefter satt han åter i
spetsen för sin trupp och red bort.
Kerstin Fleming blev tankfull kvarsittande på klippan och återkallade i
sitt minne sagan om den farliga punkten på firmamentet. Det var nu allt
förbi, som en spöksyn; hon hade förblivit trogen sig själv och sin
vänskap. Hädanefter skulle hennes stjärna tindra obemärkt, långt från
troner och faror.
Då närmade sig henne mäster Sigfrid, som kom från bröllopsgården. Hon
kallade honom vid namn och bad honom taga plats vid hennes sida.
-- Återvänder ni redan till staden, vördige fader? frågade hon.
-- Jag har lämnat därinne dem som fröjdas åt detta livet. Vid min ålder
tänker man på det tillkommande.
-- Jag har något att tacka er för, mäster Sigfrid. Minns ni, att ni en
gång har ställt ett oförståndigt barns horoskop? Ni förutsade något, och
det har inträffat. Bruka edra förutsägelser alltid slå in?
-- Jag kan misstaga mig. Människan spår och Gud rår. Allrakäraste fröken,
tro hellre spåmannen i edert samvete; han ljuger aldrig.
-- Mäster Sigfrid, ni talade om er ålder. Vet ni väl, att ni är yngre än
jag? Ni kan vad jag icke mera kan -- ni kan drömma.
-- Alla människor kunna drömma.
-- Icke jag. Minns ni vad ni en gång sade mig: det är något som dör i den
människa, vilken står Jupiter mot. Ni sade sant: det är förbi med min
konst att drömma. När någon kastat sitt hjärta i elden och det brunnit
till aska, drömmer man icke mer.
Mäster Sigfrid betraktade henne förvånad och nästan med stränghet.
-- Det är icke möjligt, det strider mot Guds vilja och mot naturens
lagar. Hjärtat är ett illfundigt ting; det ställer sig som vore det aska,
och då glöder det som en kolmila i osynliga djup. På det rum, där vi stå,
drömmer naturen om en ny himmel och en ny jord. I den stund vi här stå,
drömmer seklet om kommande sekler, våren om sommar och minuten om
evighet. Skulle ni ensam vara utan framtid och utan själ?
-- Vördige fader, jag vet, att sädesmannen sår korn i askan, och Gud kan
väl utså i mig ett nytt liv. Förklara för mig vad ni sade om denna vår
tid. Är han ung eller gammal?
-- Han är gammal av seklernas arv, och han är ung av det tillkommandes
livskraft. Jag väntar att ännu med dessa mina gamla, slocknande ögon få
skåda förunderliga ting. Jag väntar Antikrist, som skall föregå de
yttersta tiderna.
-- Huru, vördige fader? Ni väntar Antikrist, och ni säger dock att vårt
tidevarv är ungt av det tillkommandes kraft?
-- Ja, jag vill icke dölja för eder, min kära unga fröken, att
besynnerliga tecken nu i två år visat sig uppå himmelen och stadigt
fortfara, så att ju en blinder kan märka någonting stort och fruktansvärt
vara i kommande. Icke allenast att man mångenstädes sett krigshärar
strida i luften, kommande nordanefter och mötande andra ifrån ostsunnan,
eller att tecken nu ske i solen och månen och havens vågor mycket bullra,
som Skriften förutsäger. Fast märkeligare är, att Mars, Jupiter och
Saturnus nu stå i en sådan konjunktion, som näppeligen varit någon tid
förr, och faselige kometers dimbor utbreda sig över världen, de där oroa
samteliga planeter och likasom rycka med sig himmelens krafter. Detta
betyder, att vi nu snarligen måste förvänta ett sådant stort, långvarigt
och gruveligt krig, som icke haver varit sedan hedningarnas tid, och lära
väl Gog och Magog nu icke underlåta att uppresa sig mot kristenheten,
havande sitt huvud i Antikrist, syndens människa. Men si, just när sådana
svåra tider tillstunda, utrustar Gud sitt folk med en ny kraft, så att
det varder såsom ett ungt lejon, till att stadigt emotstå den kommande
vedermödan. Och det är min _sententia_, efter mitt ovissa förstånd, att
besynnerligen Sveriges rike med Finland, som är dess utanverk, denna
tiden skall uppstiga till större välmakt och styrka än någon tid förr och
alltså varda den Mikael, vars harnesk är Gud och vars ljungande svärd
skall nedlägga Antikrist. Därtill haver Gud kallat sin utkorade hjälte
Gustavus Adolphus, vars tecken mäster Tycho redan i mina unga dagar såg
på himmelen i den stjärnbilden Cassiopea. Han skall göra't.
-- Sade jag icke rätt, fader? Ert tal är som när man drömmer vid aderton
år. Men ni säger intet om er själv. Och jag har dock en gång hört er
drömma om ett högt, härligt torn, där stjärnhimmelen låg utbredd i sin
klarhet så nära framför er, att ni nästan kunde omfamna skapelsen. Jag
har hört er drömma om de skönaste instrumenter, vilka människans snille
uppfunnit för att utforska rymderna, och de voro edra. Ni var ung, ni var
rik, och ni riktade stjärnkunskapen med de mest förvånade upptäckter.
Under edra fötter låg världen, och över er stod endast Herren Gud.
-- Ja, så var det, så syntes det mig, sade den, gamle mästaren tankfull.
»Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.» Men
lovad vare Gud, att jag från dessa frestande drömmar uppvaknade gammal
och glömd i min fattiga koja, vid mina bräckliga hemgjorda rör och
cirkelmått. Ho är jag, Herre, att jag vill mästra din skapelse? Var var
jag, när morgonstjärnorna lovade dig?
-- Därför att ni är ödmjuk, fader, har dock Herren givit er profetians
ande och vishet att läsa stjärnornas skrift. Ni kan icke förneka Guds
gåvor. Vad säger ni om er själv?
-- Jag är den myran, till vilken Herren sade: gack, drag ditt strå, och
bliv förgäten! Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i
morgon borta, och ingen minns mig. Kanske skall efter långa tider någon
enslig vandrare stanna om kvällen på bergen vid Pojo vik, tänka på någon
gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig själv: här vandrade i
forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen.
Jag har glömt hans namn; han levde i ett okunnigt tidevarv, när man ännu
trodde på stjärnornas inflytande.
-- Ja, fader, det är möjligt att ni har rätt. Men då, när vårt land är
omstrålat av ett högre och klarare ljus, då skall man åter framleta ert
namn ur de gamla böcker och säga till varandra: han var den förste lärde
forskaren, som Finland födde åt vetenskapen och världen. Han var fattig
och förgäten, han led stundom förföljelse, ofta otack; men se, vilka ting
han uträttat med sina små hjälpmedel, och se, vilken rad av efterföljare
han funnit på forskningens bana! Så är det nu ringa konst eller ära att
bygga det färdigt, som företrädare grundlagt; men det är ära, att bygga
en grund, som består genom tidevarven.
-- Kära unga fröken, ni sade mig nyss, att jag var yngre än ni. Men när
har väl jag i mina skönaste ungdomsdrömmar kunnat måla så fagra rosor på
aftonhimmelen, som ni nu målar för mig vid horisonten av eftervärlden?
Tack för att ni gjort en gammal fattig man rikare och lyckligare än
mången som vandrar i livets fagraste blomning! Solen går ned; låt oss
prisa Gud!
Och såsom hade hela naturen villigt följt denna uppmaning, spred sig vid
den gamle mästarens ord ett glödande skimmer över havsviken, stränderna,
bergen och skogarna. Näktergalen slog sin drill i en hög ek vid
havsstranden; taltrasten besvarade hans hälsning från en fura på berget;
brudvisor ljödo från Trollböle gård, och vallflickan, som icke var bjuden
till bröllopet, sjöng med klar röst sin ensliga visa vid stranden av ån.
Midsommarnatten sänkte sig tyst och doftande över nejden, utan mörker och
utan sorg. Landet hade framför sig fred och välmakt, naturen hade framför
sig sommar och frukt. Den snöiga, bistra norden drömde än en gång om sin
lyckliga ungdomsdröm.
----------------------------------------------------------------------
INNEHÅLL.
1. Storm i skärgården. 3
2. Om tiden för denna berättelse och om den brune mannen. 10
3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp. 17
4. Stjärntydaren. 24
5. Om en solstråle i hösten. 34
6. Den farliga punkten på firmamentet. 42
7. En natt och en morgon på Kymmenegård. 51
8. Helsingfors lantdag. 60
9. Vinterafton i ödemarken. 68
10. En sammansvärjning. 76
11. Den gamla och den nya tron i kamp om människohjärtan. 85
12. Brev från fröken Kerstin Fleming till hennes moder, fru
Anna Gyllenbögel, född Horn. 93
13. Herr Evert Karlssons begravning i Åbo domkyrka. 100
14. När konungen var sin faders son. 105
15. En midsommardag vid Trollböle. 112
16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar. 120