efter sekler från alla Östersjöns nordliga stränder. Bakom dessa ord
stodo män med offervilliga hjärtan och dragna svärd. Bakom dessa ord stod
ett tidevarv av brinnande tro och försakande mod. En dödsföraktande kraft
andas i dem, och på samma gång, vilken kärlek! När folket hörde sin unge
konung tala, gick en fläkt av hans ungdomliga mod även genom länge av
åren kylda hjärtan; även den grånade krigaren kände sitt blod värmas, han
kände segrar i luften -- han drömde än en gång om sin ungdomsdröm.
Efter mer än tvåhundrasextio år igenkänner man icke mera den plats, där
en gång fäderneslandets hjärta klappat av så mycket mod och så hugstora
känslor. Slätterna kring Vandas mynning äro nu betäckta med lantgårdar
och åkerfält. Oaktat nejden är bördig och långtifrån enslig, vilar
däröver, kanske för bristen på skog, ett tycke av enformighet, nästan av
saknad.
Vid den tid, varom vi talat, erbjöd slätten ett annat skådespel. Det
stora folkvimlet i staden bredde sig ut över dess närmaste omgivningar.
Varje torp, varje lada, varje ria och badstuga var överfylld av
tillströmmande menighet, här och där även av bivackerande krigsfolk. Man
såg små improviserade brädskjul, i vilka utbjödos matvaror, läder,
lärfter och öl. Till och med konstmakare från Tyskland saknades icke,
ehuru deras framställningar hörde till dem som i våra dagar knappt mera
roa ens den lägsta folkhopen. Man hörde musik av säckpipor, man såg en
Herkules med ett slag av sin knytnäve döda en oxe, vilken han förut
dragit vid hornen efter sig. Man såg en annan äta spikar, genomborra sitt
bröst med ett svärd och åter utdraga det, färgat med lingonsaft. En
snedvuxen pojke med plirande ögon tillvann sig mycken beundran genom sin
färdighet att slå kullerbyttor i luften och den oförskämda vighet, med
vilken han än hoppade gränsle över nacken på en förskräckt bondkvinna, än
åter utmanade en drumlig dräng till envig och i ett nu slog benen undan
honom.
Vid lantdagens början hade man en morgon till allmän förargelse funnit
icke allenast flera av konung Sigismunds plakater uppslagna på stadens
gårdsportar, utan även samma förrädiska papper spikat på gaveln av
borgmästaren Reijers hus, där konungen bodde. En sådan djärvhet hade
föranlett stränga efterspaningar, men utan resultat. Ridande patruller
hade utskickats åt flera håll samt även till stadens utkanter, där
brädskjulen höllo sin marknad. Nu hade förenämnda vanskapliga pojke
utmanat en liten trumslagare, som roade sig åt hans lustiga upptåg. Men
denna gång hade Sam betydligt missräknat sig. I stället att låta slå
benen undan sig, var det trumslagaren som i sin tur slog bytingen i
drivan, insockrade honom i snön och till allmänhetens stora förlustelse
lät sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto på motståndarens tröja.
Vid denna manöver revs tröjan upp, ett papper föll ut och bortfördes av
vinden. Det upptogs, lästes och befanns vara ett av Sigismunds plakater.
Nu blev ett sorl bland folkhopen: tag fast förrädaren! häng honom! slå
ihjäl honom! Men innan man ännu hunnit komma från ord till handling, hade
Sam gjort sig lös från sin motståndare och, vig som en ekorre, banat sig
väg genom folkhopen, än borrande sig framåt med armarna, än slående bakåt
med fötterna. Efter ett fåfängt försök att uppnå stora landsvägen
västerut, svängde flyktingen om och sökte sin räddning på bron över
forsen. Men här mötte honom patrullen från motsatta sidan, medan
folkhopen skrikande jagade efter honom från andra sidan. Sam betänkte sig
icke länge. I ett nu klängde han över brons ledstänger och var
försvunnen. Men det dröjde ej länge innan man såg honom flyta utför den
öppna forsen och försvinna under isen, som betäckte åmynningen nedanför
det starkaste strömdraget.
9. Vinterafton i ödemarken.
En afton i medlet av februari 1616 banade sig en karavan av resande
mödosamt fram på den ödsliga väg, som vid denna tid förde från
Helsingfors genom det norra Nyland till Åbo. Ett starkt yrväder hade på
långa sträckor övertäckt alla stigar med manshöga drivor.
Karavanen bestod av tre slädar med två hästar för varje; den mellersta
släden var överbyggd med ett slags hytt av buldan. Fyra ryttare, fullt
beväpnade, utgjorde eskorten. När de resande sålunda fot för fot arbetat
sig fram någon tid, blev det platt omöjligt att komma vidare. Yrvädret
fortfor att rasa, och varje steg framåt motades av växande snöberg.
Ryttarna sutto av, kuskarna stövlade i snön, alla sökte med armkraft
underlätta hästarnas ansträngningar. Det hjälpte föga, tåget stod
orörligt. Ett fruntimmer lutade sig framåt i den betäckta släden och
frågade om ingen gård funnes i närheten. En riddare i översnöad pälskappa
sprang från den sista släden fram till den första, vars kusk var
vägvisare, och upprepade samma fråga. Svaret blev, att man hade en mil
till närmaste gård, men om man ville köra isvägen över den näraliggande
sjön, skulle man på motsatta stranden av denna sjö finna ett nybygge.
Riddaren beslöt sig för denna utväg, och nu gällde att bana sig väg ned
till isen.
En med tät granskog bevuxen höjd reste sig mellan vägen och sjön.
Hästarna måste frånspännas, alla, utom två kvinnliga resande, måste kliva
i snön, varefter slädarna framskötos av männen. När man så med outsäglig
möda trängt uppför höjden och genom skogen, kom man till ett mot
sjöstranden sluttande berg. Här blev åter en rutschbana nedåt, som förde
karavanen, med ett par oskadliga kullerbyttor, lyckligt till isen.
Snön låg här mera jämn, man ispände åter hästarna och fortsatte färden.
Det gick långsamt, men det gick dock framåt, tilldess att man icke långt
från den motsatta stranden begynte köra i flödvatten. Men härdade i alla
mödor och faror körde dessa resande utan betänkande framåt. Flödvattnet
blev djupare, det strömmade in i slädarna och nådde över ryttarnas
sporrar. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta
släden och frågade om hans syster Kerstin var rädd och önskade vända om.
Hennes svar blev, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red
förut, besteg hans häst och red främst. Nästan simmande och flytande,
uppnådde karavanen den efterlängtade stranden.
Sjön var en vik av den stora Lohjanselkä, som i otaliga buktande fjärdar
uppfyller de djupa dalarna norr om den sydfinska lantryggen. Hela nejden
erbjuder den mest förtjusande omväxling av skogbekransade höjder,
sluttningar, vattenspeglar, klippor, öar och har av beundrande turister
fått namnet »Nylands Schweiz». Bergen äro rika på malmer och sällsynta
stenarter; botanisten finner här allt vad den finska floran äger rarast
och praktfullast. Nu betäckas de bördiga sluttningarna av välmående byar,
gårdar, boskapshjordar och åkerfält. Men vid början av sextonhundratalet
genombröts den glesa odlingen ännu av vida ödemarker, och där den fått
fäste, ödelades ånyo hemman och gårdar av krigen, utskrivningarna,
gärderna och fogdarnas utpressningar.
Men där glänste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett
av dessa vänliga eldsken från en flammande härd, vilka äro en så kär syn
för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterkväll. De resande
styrde sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem
i förväg och kasta en blick på nybygget.
Det hette Ahtiala och låg vid en utkant av Lojo socken i norra Nyland.
Den nytimrade vackra gården bestod av ett större boningshus, ladugård,
stall, visthus, badstuga, brunn. I denna del av landet brukades ännu
rökpörten med en ofantlig spis; röken uppsteg då genom en öppning i
taket. Men boningshuset på Ahtiala hade med pörtets gamla härd förenat
det modernare bruket av skorsten och i stället för de vanliga
pörtegluggarna med deras dragluckor anbragt på den långa väggen gentemot
spiseln ett litet fönster med fyra små glasrutor mot sjösidan. Ett plumpt
väggur, ett stort, grönmålat skåp, några träsniderier på bordsfötterna,
tre eller fyra stolar med utsirade karmar vittnade om en i dessa trakter
ovanlig lyx vid sidan av långbänkarna och de i två våningar över varandra
väggfasta sängarna. Allt såg så trivsamt ut, allt vittnade om välstånd
och flit; men välmaktens dagar voro till ända.
Vid mörkningen samma afton hade den snart åttioårige Stefan Ahti suttit
vid brasan, bindande not; hans son Josef hade slöjdat en slädmed, hustrun
häcklade lin, och två barnbarn, flickor om fjorton och sexton år, hade
kardat ull. Det hade varit en hård dag för Ahtiala nybygge. Fogdens
tjänare hade på förmiddagen infunnit sig för att utkräva en av de många
gärderna och utan försköning tagit i mät en av de två hästar och en av de
två kor, vilka han kvarlämnat vid en föregående utmätning. Fåren hade en
genomtågande ryttaretrupp slaktat och uppätit redan på hösten. Där skulle
snart komma flera hungriga gäster.
Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det ämne som
låg dem närmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, var hennes
två raska gossar nu månde vara i djupa Ryssland, de som togos ifrån henne
till kriget. Om de nu månde leva mera, tillade hon med en suck vid tanken
på de fruktade moskoviternas grymhet. Den gamle hade tröstat henne med
den försäkran, att vardera av gossarna skulle reda sig gott mot sex
sådana bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem
år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenska och finska pojkar
av rätta sorten. Ryssen hade han själv sett i vitögat redan i salig kung
Göstas tid och juten med i kung Eriks tid. Gud förbarme sig över den
herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Si,
juten var dock en annan karl än kalmucken. Juten visste nog, att han
betalade gammal ost, när han, i sista kriget brände Stefans stuga vid
Hangö, men det skall ingen säga om honom annat än att han är en morsk
karl till sjöss, och när man får bukt med sådana karlar, nog klappa
pojkarna ullen ur moskoviternas fårskinnspälsar.
Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmält, huru det visst
var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarna voro borta och
flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå,
om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräva
samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga
fogdarna, och då kunde man ännu hoppas bättre tider. Vartill den gamle
svarade: tre gånger har Herren byggt min stuga av intet, och i femtio år
har han givit mig skördar av ljungfält. Varför skulle icke Han, som är
starkare än alla, konungar, än vidare sända oss hjälp i den rätta
stunden?
Vid dessa ord upprycktes dörren och sju beväpnade män, betäckta med snö,
stövlade in i stugan. De förklarade sig vara, konungens folk och fordrade
fri förtäring, härbärge för natten och hästar på morgonen för sin vidare
fortkomst. Suckande framsökte hustrun gårdens knappa matförråd och
anrättade utan gensägelse ett kvällsmål för de objudna gästerna. När
dessa ätit sig mätta ville de ha öl, och öl fanns icke, varefter de
utforo i skymford och med egenhandsrätt undersökte skåp och källare. Allt
detta hade gårdsfolket tåligt fördragit, men när två av gästerna
ytterligare tilläto sig ett grovt skämt med gårdens döttrar, svek Josefs
tålamod och hans seniga knytnäve sträckte dessa två våldsverkare till
golvet. Nu blev den fredliga stugan skådeplatsen för ett av de våldsamma
och stundom blodiga uppträden, som då voro alltför vanliga, när ett
tålmodigt folk uppreste sig mot ett laglöst godtycke. Josef hade, efter
en hård strid, blivit övermannad, slagen och bunden, hans gamle fader
hade förgäves sökt att med darrande hand spänna den länge förrostade
bågen; hustrun hade beväpnat sig med en såstång och försvarade med en
björninnas raseri sina döttrar, som sökt sin tillflykt i ett hörn av
stugan. Ingen hjälpare fanns att anlita; var skulle han sökas på en mils
avstånd i yrväder och vintermörker? När då kvinnan såg sin man bunden,
svärfadern maktlös och döttrarna värnlösa mot övervåldet, brast hennes
förtröstan och hon utropade:
-- Var är nu den hjälpare, fader, som du åkallar? Var är nu den starke
Gud, på vilken du tror?
-- Det är skrivet, sade den gamle, bortkastande bågen, då de rättfärdiga
ropa, så hörer dem Herren och skall hjälpa dem ur all deras nöd. Herre,
uppvakna i din kraft och låt oss icke förtrampade varda!
-- Vad är det gråskägget skrävlar därborta i vrån, röt en av
våldsverkarna, ännu vild av striden, i det att han hotande närmade sig.
Vad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken?
-- Kom icke vid mig! utropade den gamle, såsom av en profetisk ingivelse.
Se hämnaren står för dörren, och det svärd är redo, som skall tukta ditt
övermod.
Icke förr var det sagt, innan dörren öppnades, och in trädde en snöhöljd
man, stannande ett ögonblick förvånad vid anblicken av den förstöring som
rådde i stugan. Ingen varseblev den inträdande, men så snart dennes
skarpa blick uppfattat ställningen, flög även hans svärd ur slidan, och i
nästa ögonblick låg rövaren i sitt blod med avhuggen arm vid den gamles
fötter.
-- Vad nu, skurkar! utbrast riddaren, som av munderingen igenkände Simon
Larssons i Raseborgs län förlagda lansknektar. Är det så I åtlyden
kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ned
med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om
öronen. Petter, yttrade han till en inträdande ryttare, släpa fort ut den
där karlen till stallet och se åt om han kvicknar till liv!
Vid dessa ord uppgav hustrun ett anskri och slog sina armar kring den
unge ryttarens hals. Hon hade återfunnit den äldre av sina till kriget
utgångna söner. Ynglingen stod betagen av häpnad; han hade icke vetat av
föräldrarnas flyttning till denna ort. Dröjande fullgjorde han sin
förmans befallning.
-- Jag hade väl lust att veta vem som tager sig en sådan myndighet mot
kunglig majestäts och kronans folk, genmälde nu lansknektarnas anförare i
en ton som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm
överraskning.
-- Jo, jag känner dig jag, din långbente, livländske ulv; jag vet var du
lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid,
men hemma har du vuxit upp vid slavpisken. Rätta dig, sergeant Rolf
Müller! Du talar med din förman.
Och konungens kammarherre översten Klas Hermansson Fleming till Villnäs
avkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med
krigarens stolta hållning. Hans gestalt var av medellängd, men kraftfull
och bredaxlad. Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde
den blivande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fientliga härar
och flottor.
Sergeanten och hans kamrater funno för gott att lyda. De avväpnades och
bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en av dem tog
vård om den svårt sårade kamraten. Nu först tilläts fröken Kerstin
Fleming, jämte hennes kammarpiga och hennes lilla tärna Maju, att söka
vila och värme vid den flammande brasan.
-- Du hade gjort bättre att stanna med vår mor på Svidja i natt, sade
Klas Fleming.
-- Jag har en mission att uppfylla, svarade systern. Vad betyda dessa
blodfläckar och denna oordning?
-- Det är hemseder i krigstid, genmälde brodern med ett strävt smålöje.
Petter, lös den bundne karlen! Vad? Är han din egen far? Nå, den glädjen
unnar jag dig, ärlige pojke. Tacka din son, bonde, han är en bra soldat.
Och du, gubbe, berätta vad som hänt, men ljug dig ej oskyldig.
Den gamle rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade: -- Jag var
stallknekt under kung Gösta, bågskytt under kung Erik och lansknekt under
kung Johan. När jag blev för gammal att tjäna i fält, tjänade jag i sju
år herr Klas på Svidja och lärde unge herr Johan rida. Jag har slagits
till lands och sjöss i trettio år och känner knektar, likasom jag känner
bönder. Ljugit har jag aldrig och lärer väl minst göra det för en av
Flemingesläkten, som sparat åt mig de få dagar jag ännu kan ha kvar.
-- Och han berättade tilldragelsen.
-- Nå, vid mitt goda svärd, utbrast riddaren, du talar som en ärlig
krigsman, och det skall bekomma de där lymlarna i stallet efter
förtjänst. Har då ingen ihågkommit dina trettio år i konungens tjänst?
-- Unge herr Johan gav mig ett torp på Hangö. Det brände hertig Karls
folk första gången och juten andra gången. Då flyttade jag hit med min
son och byggde min tredje stuga i ödemarken. Herren giver sol och regn,
frostår och goda år; misslyckas ett så svälta vi en tid och börja på
nytt.
Klas Fleming vände sig till sin syster.
-- Jag har hört talas om en fördold kraft, sade han, som gör att ett folk
kan bära stora bördor utan att digna. Nu förstår jag det: här är denna
kraft och dess namn är tålamod.
Den kväll, som började så tungt i Ahtiala nybygge, vart en fröjdekväll
för alla dess invånare.
10. En sammansvärjning.
Kvarlevan av konung Sigismunds slagna parti i Finland hade fällt modet
vid underrättelsen om Helsingfors lantdag. Alla adelsmän som hade något
att förlora drogo sig mer och mer tillbaka från de få halsstarriga som
ännu djärvdes stämpla till den avsatte konungens förmån, och dessa voro
till största delen förtvivlade spelare vid lyckans raffelbord, äventyrare
beredda att våga allt. Men det fanns här och där ett sällsynt undantag.
På Kurjala gård i Lampis socken av Tavastland bodde den tappre Ivar
Tavasts änka, Karin Stensdotter Fincke, en av dessa kvinnor som kunna
älska utan gräns och hata utan försoning. Under den första och skönare
hälften av sitt liv hade hon offrat allt för sin kärlek till en riddare
utan fruktan och tadel; den senare dystra och ensliga hälften av detta
liv ägnade hon åt den dyra plikten att upprätta hans ära. En dag i
februari detta samma år 1616 kallade hon till sig yngre sonen, den
ljuslockige Bengt, på vars blida och fagra anlete hon läste hela det
lyckliga minnet av kärlekens dagar, men icke en skugga av hatets, och
sade till honom: -- Min son, du är aderton år, din arm är stark, ditt
hjärta är trofast, och jag har låtit uppfostra dig i alla ridderliga
övningar. Det är nu tid att du hämnas din fader.
Ynglingen teg. Modern fortfor: -- Jag vet dina tankar. Din äldre broder
Sten Ivarsson är släktens huvud och den som efter lag och sedvänja bör
taga arv efter sin fader. Men Sten har från unga år gjort mig sorg och
bekymmer med sitt häftiga, oroliga sinnelag, icke minst när han sista
vintras dödade kornett Bosin här på Kurjala gård. Sten tjänar det nya
konungahuset; han är sin faders avfällige son. Du allena är kallad att
åter upprätta din faders ära.
-- Moder, svarade ynglingen saktmodigt, giv också mig ett svärd att tjäna
konung Gustav Adolf! Han är mild och tapper. Varför skall du hata honom?
Och har du icke själv bönfallit hos hertig Karl att få behålla Kurjala?
Han och hans son ha återgivit oss hem och egendom. Varför skall du hata
det nya konungahuset?
-- Gud, som nekat mig döttrar, har i stället givit mig en son med
varghjärta och en son med duvohjärta, klagade modern. Förstår du icke,
att om jag velat hämnas på den unge Gustav Adolf med blod och död, skulle
jag tussat på honom din äldre broder, som skulle ha sönderslitit honom?
Men jag vill honom intet ont, jag vill endast rycka kronan av hans huvud
och lägga den för vår rättmätige konungs, Sigismunds fötter. Så länge
hertig Karls avkomma sitter på tronen, är jag en rebells änka och du en
landsförrädares son. Det är nu mer än sexton år sedan din fader och
farfader togos till fånga i Viborgs fäste, och huru lönades då deras
trogna tjänst mot konung och fädernesland? Hertig Karl belade dessa
tappra armar med nesliga bojor, han lät leda dessa trofasta män ut genom
Viborgs tull, deras huvuden föllo för bödelns bila och spetsades på
järnstänger utanför slottet. Och jag... jag kvarlämnades med två späda
söner; för deras skull måste jag kasta mig till blodhundens fötter och
tigga tillbaka vår rättmätiga egendom som en nåd! Men jag lever för att
en dag kunna avtvå blodfläckarna från dina fäders minne, för att kunna
kalla dig en ärlig mans son, och jag väntar den dag, när din faders och
farfaders oskuld förkunnas för land och folk. Förstår du mig nu?
-- Ja, svarade ynglingen, och jag ville giva mitt liv för att du skulle
få uppleva den dag du så högt efterlängtar. Men jag förstår icke huru
detta skall bli möjligt genom en tronvälvning. Hela riket hyllar den nya
konungasläkten, och ingen i detta land lyfter mera sin hand för
Sigismunds sak. Vad kunna vi göra, vi två, mot hela landet? Sänd mig till
Gustav Adolf; jag vill kasta mig för hans fötter och lova att tjäna hans
hus till dödedag, allenast han genom ett kungsord tager tillbaka den
orättfärdiga domen över min fader och farfader!
-- Du är ett barn, Bengt, och som ett barn talar du. Likasom en konung
ville förklara sin faders domar orättfärdiga!
-- Men domen är ju upphävd, när vi återfått våra gods.
-- Av nåd ha vi återfått dem! Vi ha återfått mödernegodset, men icke
fädernearvet, det sköna Vesunda i Tavastland. Det skall en dag bli ditt
fädernearv, Bengt. Vi äro icke så ensamma som du tror. Ännu finnas
behjärtade man, som vilja våga något för den rättvisa saken. Denna natt
mötas konung Sigismunds anhängare här på Kurjala för att överlägga om ett
kraftigt uppträdande nästa vår med bistånd av konungen, och du är utsedd
att ställa dig i spetsen för den allmänna resningen.
-- Jag! utbrast ynglingen med oförställd häpnad.
-- Du, svarade modern lugnt. Norra Nyland och södra Tavastland ha mer än
en gång följt din faders och farfaders fanor. De skola än en gång resa
sig med namnet Tavast i sin spets, och man skall sörja för att vid din
sida ställas krigskunniga anförare.
-- Förskona mig, moder! Vill du ännu en gång inkasta vårt land i fasorna
av ett inbördes krig?
-- Och vad kallar du den ställning, i vilken vi nu levat i tjugu år?
återtog fru Karin. Orätt på tronen är alltid inbördes krig. Vi skola
äntligen göra ände därpå. Du skall icke behöva strida i förbund med
bönder allena. Utom Hornarna, och tyvärr numera även Flemingarna, finnes
knappt en adlig släkt i landet, som icke inom sig räknar hemliga
anhängare av konung Sigismund. Stjärnkorsar, Spårar, Slangar, Munckar,
Lindelövar, Boijar, Kurckar och många andra skola ställa sig på vår sida.
Var vid gott mod, duvohjärta! Jag begär i dag blott en åhörare, i morgon
kanhända en stridsman. Först klokhet och sedan svärdshugg.
Suckande tänkte unge Bengt Ivarsson vid sig själv, att klokheten i dag
icke kunde göra något bättre än förekomma svärdshuggen i morgon, men han
kände sin moder. Han beslöt därför att skenbart foga sig efter sin moders
önskningar, men därunder uppbjuda allt som var förenligt med hans sonliga
plikt för att rädda både henne och landet från nya olyckor.
Aftonen inbröt. Kurjala gård låg enstaka vid en liten sjö, omgiven av
skog, och ägnade sig väl för möten av den art som icke borde störas av
objudna spejare. Man bortsände från gården de tjänare och landbönder som
icke ansågos fullt pålitliga; vakter utställdes vid vägarna, och lösen
utdelades såsom i fält.
Vid niotiden på aftonen begynte slädar anlända och utbyta lösen med
vaktposterna. De ankommande inbjödos att vid ett stadigt kvällsmål
vederkvicka sig efter resans besvärligheter.
När fru Karin, åtföljd av sin son, vid tiotiden inträdde i mötessalen,
fann hon till sin förvåning ett högljutt språkande sällskap av några och
tjugu män, på vilkas muntra stämning husets goda hembryggda öl påtagligen
utövat ett märkbart inflytande. Sex eller åtta talade alla på samma gång
om de mest olika ämnen, likasom utmanande alla spejare på en halv mils
avstånd. Nästan allas dräkt antydde mera bekantskap med ett vilt fältliv
än med herreseder, och få brydde sig om att ens giva plats för gårdens
husfru, när hon inträdde i salen. Förgäves spanade hennes mulna blickar
efter de grannar av hennes stånd, som hon väntat till mötet. Där fanns
endast en sådan, en kortvuxen gammal herre med stora vårtor på kinderna,
beväpnad med en huggvärja nästan lika lång som han själv, och i detta
ögonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln.
-- Bertil Ivarsson, sade fru Karin till denne herre, i det hon icke
låtsade märka sina övriga gästers brist på uppmärksamhet, vill ni
törhända äska ljud och förklara för dessa hedervärda krigsmän och
rättskaffens medborgare ändamålet med sammankomsten.