ett så älskvärt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra
moraler av er, än av min lärare, gamle Skytte. Jag trodde er ett
ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjärtats
angelägenheter, men ni befinner er där på ert naturliga kvinnliga område.
Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara
min biktfar, så låt oss nu hellre tala om er själv. Jag ser icke till er
harpa. Är hon kvarglömd i Stockholm?
-- Hon är på Villnäs, ers nåde.
-- Skada. Jag minns en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen
från rådkammaren. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak,
men där fann jag min David. Ert strängaspel kom mitt hjärta att smälta.
Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och
stark. Jag tänkte på de gamla barder, som sjöngo för våra fäder och
gjorde dem hugstora i striden. Det förekom mig som vore ni Sveriges och
Finlands valkyria, vilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har
ofta tänkt därpå. Jag har senast tänkt därpå, när vi förgäves stormade
Pleskovs fasta murar. Det är något hos er, som är besläktat med
segertankar, det ligger i blodet.
Fröken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en
nästan omärkbar darrning kring överläppen vittnade om ett uppror i hennes
känslor.
Efter en paus sade konungen:
-- Begär en nåd av mig!
Kerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke att hon sedan
tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit
till golvet, räckte henne den med ett smålöje och sade:
-- Nåväl?
-- Ett brev!
-- Ingenting för er själv?
-- Jag tackar ers nåde. Jag har fått min belöning.
-- Ni begär icke ens en visa för er harpa?
-- Ett brev! Endast ett brev!
Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta,
glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men
nu stod fru Anna i dörren.
-- Det är tid, sade hon.
-- Hög tid! viskade en röst inom Kerstin Flemings klappande hjärta.
[C] Jakob De la Gardies uttryck 1625.
7. En natt och en morgon på Kymmenegård.
Gustav II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid strängt arbete, och
det som icke medhanns om dagen måste mången gång upptaga natten. Det är
likväl icke antecknat att han tillbragte denna natt på Kymmenegård med
regeringsomsorger. Hans verksamma själ hade i långa månader oavlåtligen
delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i främmande land
och den inre riksstyrelsen i en tid av mycket betryck och många
söndringar. När man är tjuguett år gammal, bär man en sådan börda glatt
nog, ty då utbreder sig framför oss hoppets oändliga värld; livet synes
så gränslöst långt och en förlorad dag så oändligt liten.
Men det som är omöjligt även för den strängaste arbetare, den
allvarligaste statsman och den upphöjdaste tänkare, det är att vid
tjuguett års ålder avsäga sig alla anspråk på livets lycka. Lyckan
antager endast olika gestalter i ungdomsdrömmarna. Vanligen framträder
hon för ynglingens blickar först i gestalten av en kvinna, därefter under
skepnaden av en lagerkrönt ära. Även i konung Gustav Adolfs ungdom hade
det första idealet varit en kvinna, men en kvinna oskiljaktigt
sammanvuxen med drömmen om seger och hjälterykte. Det är bekant, och han
skriver själv, att han utförde sina första bragder till Ebba Brahes ära,
med den ridderliga romantik som var honom egen. Och likväl var det äran
som efter hand överväldigade denna den skönaste och den renaste av hans
ungdomsdrömmar. Den kvinna, som kunde hava blivit en stor konungs värdiga
maka, måste slutligen vika tillbaka, mindre för hinder, motstånd och
hovintriger än för skilsmässan, avståndet, kriget och segertankarna. Det
är känt, att konungens brevväxling med barndomsvännen och ungdomsbruden
upphörde omkring hösten år 1614. Efter denna tid sökte den kunglige
ynglingens känslor ett mål och funno intet -- eller intet värdigt. Och
det var vid denna tid han framträder i vår berättelse.
Om han vid samma tid funnit ett sig värdigt sådant mål, så måste det
otvivelaktigt hava stått i närmaste samband med ära och segrar. Det måste
hava varit en kvinna begåvad med en nog stark och nog upphöjd själ för
att elda hans håg till stora bragder. Hon måste hava varit hans jämlike i
snille och kraft, om icke i börd och hon måste såsom kvinna ha uppfattat
denna kärlek till ära och bragder än hängivnare och långt mera svärmande
än han själv, för att förmå imponera på honom. Historien känner icke att
han funnit en sådan kvinna. Alltså, _om_ han funnit henne, så måste de ha
sammanträffat endast ett ögonblick, för att sedan åter för alltid
skiljas. Att så skett, därpå saknas i verkligheten icke alla
antydningar.
Kerstin Fleming tillbragte en sömnlös natt i Kymmenegård. Sällan
uppstiger en ung och ridderlig furste på en tron, utan att tusende ungmor
vänta av honom allt och ägna honom en svärmande beundran. Men Kerstins
tillgivenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen börjat med
helt motsatta intryck av Flemingska släktens hat mot Karl IX, som lät
hennes far och farbror erfara tyngden av sin onåd. I starka själar kan
hat förbytas i kärlek med samma naturnödvändighet som förvandlar natt
till morgon. I Åbo, i Stockholm, i Örebro hade den unga fröken från
Villnäs lärt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men
ständigt hade hon stått i skuggan för Ebba Brahes höga gestalt, och stått
där så utan avund, så omedveten om egna känslor, som man stannar i
skuggan för en kär och beundrad vän. Nu, i ett ögonblick, med ett
trollslag, hade där öppnat sig en förfärlig avgrund under blommorna av
denna en brinnande själs oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet för
dessa två ädla och högsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant
sig att betrakta som oskiljaktiga och för vilkas förening hon länge
uppsänt så varma böner -- konungen och hans trolovade brud. Dessa två
voro nu skilda, icke genom en drottnings hårdhet och ett rikes
statskonst, utan ännu mycket mer genom en alldeles oväntad förändring i
konungens känslor -- skilda för alltid. Och vem hade åtskilt dem? Vem?
Hon själv, hon, som velat giva sitt liv för att se dem lyckliga båda på
Sveriges tron! Hon upprepade denna fråga hundrade gånger för sig själv
under nattens tystnad -- och varje gång stodo i eldsdrag för hennes minne
konungens ord och blick denna olyckliga kväll.
Vad hade hon då förbrutit sig för att så kunna förråda sin vän? När och
var hade hon mot sin vilja ådragit sig denna kungliga ynnest, vilken hon
måste betrakta som ett förräderi mot vänskapen? Hon kunde icke påminna
sig annat än den olyckliga stund, när hon lärde sig locka så sköna toner
ur harpans strängar. O denna harpa, hon ville slå den i stycken, hon
ville aldrig mera vidröra dess strängar! Hon ville kasta sig för Ebba
Brahes fötter och säga till henne: nej, nej, det är icke jag som
frånrövat dig hans hjärta! Och sedan ville hon resa långt, långt bort,
vart som helst, blott hon icke mera behövde återse denna beundrade
hjälte, som kunde vara så trolös och -- så farlig för hennes lugn!
Ja, farlig ändå, o huru farlig! Hur hon än stred med hela sin starka
viljas kraft, kunde hon icke förgäta valkyrian, som skulle gå framför
Sveriges och Finlands konung i striden. Ja, hon kände det, hur hon än
kämpade däremot -- hon kände sig född drottning, men icke en Margareta
Leijonhuvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke -- huru
många adliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges tron! Hon kände
inom sig något av unionens Margareta i kraft och något av Katarina
Jagellonicas beslutsamhet att försaka allt. Vilka förmätna drömmar! Hon
drev dem ifrån sig som Macbeths häxor, de kommo tillbaka, och hon drev
dem åter ifrån sig. Slutligen återstod av drömmarnas drottning blott en
förgråten flicka, som fuktade huvudkudden med sina tårar.
Vid sextiden på morgonen, medan det ännu var mörkt, hördes röster på
gården, hästar frustade, bjällror klingade. Det var konungen som bröt upp
för att fortsätta resan till Helsingfors. Kerstin hörde det med en suck
av lättnad: hon skulle icke nödgas återse honom nu, hon skulle taga sig
till vara att någonsin återse honom.
Ljus tändes och i nästa ögonblick satt modern vid hennes bädd. Även fru
Anna hade fått i fädernearv av Hornarna på Kankas en högsint själ, men
därtill mycket mer av hjärtats mildare känslor, än man var van att finna
hos den hårdhänta och oböjliga Flemingska släkten.
Moderns forskande blick upptäckte genast spåren av tårar.
-- Du har icke sovit i natt? frågade hon.
-- Icke rätt väl, lydde svaret.
-- Vad sade dig konungen i går afton?
-- Icke det som likat mig bäst att höra. Han talade om min harpa.
-- Jag fruktade det. Vad sade han dig?
-- Jag djärvdes påminna honom om Ebba, och han sade mig vara för ung att
bliva hans biktfader. Det är slut mellan dem; jag förstod det blott
alltför väl, och det har mycket bedrövat mig.
-- Lägg det icke för mycket på hjärtat, mitt kära barn; det är kanske
lyckligast för dem båda. Sådana förbindelser mellan en konung och en
undersåte medföra i bästa fall söndringar inom riket. Bjelkesläkten har
fått vidkännas både ära och avund av drottning Gunillas upphöjelse. Ingen
mor, så framt hon icke är en furstinna, bör önska att se sin dotter på
Sveriges oroliga tron. Sade konungen något mer om dig själv?
-- Ja, moder. Jag beder dig, fråga mig icke!
-- Det jag mest älskar hos dig, mitt barn, det är att du alltid har varit
sann som dagens ljus. Vid fyra års ålder var du fäst vid din far med den
ömmaste tillgivenhet; men när han flydde för hertigen och förföljarna
frågade dig om du visste hans gömställe, sade du ja, ty du kunde ej
ljuga. Åter, när de ville förmå dig att upptäcka gömstället och än
skrämde dig med ett stort ris, än lockade dig med en honungskaka, kunde
ingen förmå dig att svara ett ord. Nu frågar jag dig, icke om andra, men
om dig själv: vad sade dig konungen i går afton?
Dottern upprepade under tårar dessa ord, som hon icke kunde förgäta.
-- Mitt barn, sade fru Anna lugnt, jag finner ingen verklig orsak till
oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slösar på unga
personer i sin omgivning och dem han sannolikt i morgon har glömt. Om
någon äger rätt att beklaga sig över den uppmärksamhet, han behagat visa
dig, är det fröken Brahe. Det är tydligt att hon numera måste känna sig
fri från sin förbindelse; jag tvivlar icke på att hennes hjärta lider,
men jag lyckönskar hennes förstånd. Vid konungens ålder är det för mycket
att vänta en evig trohet, helst under fältliv i avlägsna länder. Jag
antager att hans böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig;
så mycket mer har den efterlämnat ett tomrum. Gud give att en värdig
gemål av furstlig börd må rätt snart kunna fylla det. Vad dig angår, mitt
barn, så vet jag att du är en klok och klarsynt flicka, som icke lätt
tager spelpenningar för äkta guld; men det finnes hos dig ett anlag att
se allt i stort och därtill ett anlag för svärmeri, som gör, att en ung,
ridderlig konung kan bliva farligare för dig än du för honom. Det tör
därför vara bäst att du icke så snart återser en furste, som naturen
begåvat med så många lysande egenskaper.
-- Moder, jag vill aldrig återse honom... aldrig!
-- Du fruktar då för dig själv?
-- Ja, ja, aldrig!
-- Nåväl, så låta vi detta aldrig betyda ett år eller par. Du har nu
permission från din tjänstgöring hos hertiginnan, och denna permission
kan förlängas. Henrik har medfört ett brev från din broder Klas. Han
hoppas om någon vecka kunna inträffa i Helsingfors. Vi återvända nu till
Pernå. Därifrån skall Klas göra oss samma tjänst som Silversparre på
framresan och ledsaga oss åter till Villnäs. Huru behagar dig
Silversparre?
-- Som en väderhane på en flaggstång. Jag är trött vid hans eviga
svängande omkring samma punkt.
-- Han är dock en man av god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper
och en lovande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgiven.
-- Tyvärr, ja. Han är olidlig.
-- Nå, då skola vi icke mera tala därom... Långström, befall att hästarna
spännas för!
Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig
dotter hade modern förtegat något som hon icke ansåg rådligt att omtala.
Innan Kerstin ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes
nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med välkänd handstil till
välborna fröken _Christina Fleming_. Nu, efter samtalet, bröt hon detta
konvolut och fann däri -- icke, såsom hon först förmodade, ett brev,
vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe --
utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lättläst stil av
konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde
henne för dotterns blickar, genomläste denna halvt ömma, halvt skämtande
konungadikt, gåvo isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens
och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog till en moders
eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit sin hjärtesorg, säger han:
Hoppet hafver jag stadigdt hafft,
Tin hårdhet till att öfvervinna
Med trofasthet, som Gudh har skapt
Utij mitt hiärta och mitt sinne.
Hvi vill tu då
Min trogna tiänst såledess försmå
Och mig sluta utur ditt minne?
Rickeligh med mongha dygder tigh
Naturen högdt haffver begåffvat,
Som dageligh låta see sigh
Och mången på tig haffver låffvat,
Alen then last,
Ther med tu migh plågar så fast,
Hafver aldrigh ingen behagatt.
Ingen sten ähr funnen sä hårdh,
Som sigh icke låter beveka
Eller alldeles nöta bortt
Aff stål eller af vatnet veka.
Allt så och jagh
I ingen sijnn skal hafva fördragh,
Min hugh skall stadigdt på tig leka.
Han vill icke avstå från att med sin tjänst beveka den grymma, men om hon
försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty
säger han:
Jagh vill bliffva i ensamheett,
Min sorgh vill jagh alen beklaga
Och fly all jungfruss kiärlighet,
Efter jagh them eij kan behaga.
Men hvad båtar
Thet tigh att tu migh såledess har
Förtagit all min lust och glädie?
Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men
hårdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar så:
Fugelen uppå grönan qviste,
Diuren uti marcken villa
Skulle, hvar de min sorgh viste,
Migh hiälpa tårar att förspilla.
Echo mitt rop
Förmehrar medh sitt ljudh en stor hop
Emellan tässa bärgh och dalar.
_Finis._
Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde
taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvivla
vem den grymma var, över vilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig,
skingrades alla tvivel, när hon stavade tillsamman de tio versernas
särskilt utmärkta begynnelsebokstäver och till sin häpnad fann dem
bilda:
CHRISTINA F.
-- Kerstin har rätt, sade fru Anna till sig själv. Hon bör icke återse
honom.
Därpå gömde hon omsorgsfullt den kungliga kärleksdikten bland sina
familjepapper, varifrån den sedan kommit i avskrift till eftervärlden.
8. Helsingfors lantdag.
Under den tid, som förflutit sedan besöket i Ekenäs, hade den manhaftige
Ivar Bertilsson och hans hemlighetsfulle följeslagare fortsatt sina
stämplingar till förmån för det polska partiet i södra och sydvästra
Finland. De hade funnit skydd och medhåll på några adelsgårdar, där
konung Sigismunds slagna anhängare i tysthet avbidade en för dem gynnsam
förändring i det nuvarande regementet, och befordrades sedan vidare med
brev och budskap till andra partivänner. De rastade även i avlägsnare
byar, åhörde folkets klagomål över tidens betryck och utpressningar och
läto förstå att bättre dagar snart skulle randas, allenast alla raska
bönder föresatte sig att icke åtlyda olagliga påbud, vems de ock månde
vara, utan fasthellre hölle på sin gamla frihet och, där så behövdes,
ställde våld mot våld. Nöden var ock mångenstädes så stor, att man gärna
lyssnade till dessa förespeglingar. Fogdarna begynte mötas med uppenbar
motspänstighet, restlängderna ökades, bönderna i några byar övergåvo sina
hemman och sammanrotade sig för att utvandra till Ryssland eller
översegla till Riga och Polen. Sällan samlades denna tid folket vid
kyrkor och ting, utan att än här än där en tryckt proklamation på dålig
svenska eller ännu sämre finska fanns om morgonen uppspikad på
kyrkodörren, på tingshusets vägg, ja på själva länsmansgårdarnas knutar,
alla av samma innehåll: den nuvarande gudlösa och olagliga styrelsen,
jämförd med den rättmätige konungens milda och rättvisa regemente. För
en, som revs ned, syntes nästa morgon tre andra; de tycktes uppväxa från
jorden, ingen visste huru och varifrån.
Likasom klubbekriget är det enda inbördes krig, vilket någonsin blivit
fört i Finland, så tillhöra även de polska stämplingarna vid denna tid de
sällsyntaste undantag av sin art i detta land. Sammansvärjningar finna
ingen tacksam jordmån bland ett folk som icke älskar smygvägar och alltid
hyst en medfödd avsky mot förrädare. Hade icke tidens nöd blivit konung
Sigismunds bundsförvant, skulle hans utskickade hava förgäves klappat på
folkets dörrar.
Det fåtaliga och underlägsna polska partiet i södra Finland väntade med
otålighet någon större motgång för konungens vapen i kriget för att öppet
höja sin upprorsfana. Då nådde dem det obehagliga budskapet, att konungen
genom en skrivelse från Narva sammankallat Finlands ständer till en
lantdag i Helsingfors och själv ville vara närvarande. De missnöjdas enda
hopp blev nu, att ständerna skulle vägra gärder för kriget och därigenom
framkalla en öppen brytning med konungen.
Ständerna voro sammankallade till den 15 januari 1616, men konungen
anlände först den 19 till Helsingfors. Av Finlands nuvarande huvudstad
fanns då endast namnet och en obetydlig köpstad, belägen en halv mil i
nordost från den nuvarande platsen, vid mynningen av en liten å, Vanda,
som där gör ett brant fall, kallat Helsinge-fors.
Lantdagar -- landskapsmöten -- voro denna tid icke ovanliga i särskilda
rikets provinser. Den finska lantdagen år 1616 hade dock både för riket
och Finland en säregen betydelse. Här, i närvaro av konungen själv och
rikskanslern Axel Oxenstjerna, sammanträdde Finlands fyra riksstånd och
ombud från krigshären för att på samma gång bevilja medel till kriget,
värna rikets självständighet, protestera mot de polska Vasarnas anspråk
på tronen och högtidligen bekräfta sin trohet mot den yngre grenen av
Vasahuset. Tidens faror och Finlands läge som operationsbas i de båda
krigen mot Ryssland och Polen gåvo en ofantlig vikt åt denna
manifestation av folkviljan. Utan denna lantdag hade sannolikt icke det
svenska väldet sträckt sig ut över Nevan och lagt en grund för denna
svenska stormakt, som, även efter dess fall, kastat ett skimmer av ära
över kommande dagar. Utan denna lantdag skulle sannolikt icke den ryska
makten för ett helt sekel ha varit stängd ifrån Östersjön, Gustav Adolf
skulle ha känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle
förgäves ha väntat befriaren ifrån Norden. Och slutligen, utan denna
lantdag skulle Finland nu sakna ett av sina ärofullaste minnen,
skådespelet av ett blödande, men oförfärat folk, vilket i nödens stund
svär som en man att offra allt för konung och fädernesland.
Allt vad landet då hade lysande eller mest redbart av alla stånd
strömmade nu hit i midvintern på långa avstånd, obanade vägar och med de
mest bristfälliga kommunikationsmedel. En ofullständig förteckning
uppräknar trehundratrettioåtta närvarande lantdagsmän, största delen adel
med frejdade namn, den åldrige biskopen Erik Sorolainen med tjugu
präster, ombud från tio städer och tjugu härader samt, såsom det femte
ståndet, tio officerare. Den lilla staden samt närmaste byar voro
överfyllda med folk. Borgmästaren Kasper Reijer synes ha haft den äran
att både härbärgera konungen och försträcka öl, vin och specerier till
den kungliga taffeln. Att döma av ännu förvarade räkningar, måste denna
ha försörjt ganska talrika gäster, därvid köksskrivaren Hans Persson fick
mottaga ansenliga förråd av olja, kapris, oliver och limoner från
Åboborgaren Hans Wolle, kunglig hovleverantör för Finland. Utom den
kungliga taffeln levde största delen lantdagsmän vid ytterst tarvliga
bord i tidens betryck; men för konungen gällde det här att uppträda med
den ståt som imponerar på massorna. Man skulle icke inberätta till
Sigismund i Warschau, att hans medtävlare om kronan uppträdde såsom en
torpare på sitt rikes utmarker.
Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopat från jorden, att man
icke ens känner platsen där Sveriges och Finlands konung den 22 januari
1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland
höra ett stycke statskonst sådant det aldrig hört förr. Gustav Adolf ägde
redan i unga år den snillets, hjärtats och talarekonstens makt, som
övertygade meningarna och rörde hjärtat. Han talade med ungdomens
öppenhet och en konungs värdighet, utförligt, klart och manligt, om
rikets dåvarande ställning, om nödvändigheten att mota Polens övermakt i
det söndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om
nödvändigheten av hans avsättning från rikets tron, om det svek och de
stämplingar, varmed samme avsatte konung fortfor att oroa riket, om det
underliga att man nu råkat i krig med ryssarna, dem man velat hjälpa mot
Polen. Han varnade finnarna att icke låta förföra sig till att komma
under Polens och påvens träldom, påminde dem om den trohet de svurit hans
salige herr fader och honom själv samt lovade, att därsom de ville i
denna trohet framhärda och nu manligen bistå sin konung, så ville han ock
vinnlägga sig att de måtte komma till fred, rolighet och bättre villkor,
vartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville. Slutligen tillade
konungen, att han begärde ständernas svar på de ärenden han ville
förelägga dem, »önskande dem samtlig och synnerlig en god dag och
blivande dem med ynnest och gunst väl bevågen».
Lantdagsfrågorna gällde trygghet mot Sigismunds stämplingar, försvar mot
ryssarna och gärder för kriget. Redan den 2 februari utfärdades
ständernas beslut. De ville aldrig låta förleda sig från sin trohet mot
konung och fädernesland, utan manligen stå mot konung Sigismund, som
velat återinföra det påviska avguderiet; de ville icke tillstädja
upproriska patenters kringspridande, och var icke Sigismund låter beveka
sig till en billig fred, ville de mot honom våga liv, leverne, välfärd
och förmåga. Ständerna önska av Gud framgång till det fredsmöte som nu
med ryssen begynt, men vore han så förhärdad i sitt fientliga uppsåt, att
han inga skäliga fridsmedel ingå ville, så lova de efter yttersta förmåga
stå även honom emot och därtill hava blod och förmögenhet osparade.
Slutligen åtogo sig ständerna en dryg krigsgärd, och om alla dessa sina
beslut skrevo »de i Helsingfors församlade Sveriges rikes råd och
lantständer i storfurstendömet Finland» ett långt brev till samtliga
Sveriges rikes ständer. De hade här vid gränsen i mannaminne varit hårt
betungade av krig, gärder och borgläger; hade icke ens under freden
kunnat sitta trygga i sina hus, men ville dock, ehuru årsväxten sist
varit ganska svag, nu efter råd och lägenhet bistå sin konung, tackande
honom, som därmed låter sig nöja. Och ehuru de ingalunda betvivla de gode
herrars och svenske mäns beredvillighet att utgöra en lika hjälp och
komma dem till undsättning, ville de dock påminna dem om det trogna
bistånd, som Finlands folk dem alltid gjort haver och ännu härefter gärna
göra vill av all sin förmåga, med den förtröstan, att så länge alla
förbliva eniga, behöva de icke frukta för någon fiende.
På denna skrivelse anlände sedan svar från Sveriges församlade
lantständer i skilda provinser, uttalande samma manliga beredvillighet
och lovande att aldrig förgäta det trogna bistånd, som dem alltid i
rikets nöd av Finlands ständer vederfaret är.