åtta. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit
sopa stugan, fodra deras enda ko och ställa grytan på elden för
frukosten, när hon överraskades av ett oväntat besök. En grant utstyrd
herretjänare frågade om högvördige pastorn kunde mottaga några resande,
som ville besöka honom. Hustru Anna väckte sin man i sovkammaren. Strax
därpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd av en officer och en
liten halvvuxen tjänarinna. Den unge krigaren föreställde för husets
värdinna Kerstin Fleming, hovfröken hos hertiginnan av Östergötland, samt
sig själv som ryttmästaren Silversparre vid Närikes dragoner. De befunno
sig här på genomresa till Svidja gård och ville icke lämna Ekenäs utan
att betyga sin aktning för dess berömde kyrkoherde. Den unga fröken
tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster
Sigfrids bekantskap i Stockholm.
Hustru Anna hade under dessa ord hunnit granska de nykomna, och hennes
första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga präststugan hade
redan försvunnit vid anblicken av den unga frökens intagande
personlighet. Kerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn som tog
sina första steg i världen än en flicka som redan i två år vunnit
erfarenheten av ett hov. Hennes växt var snarare under än över
medellängd, hår och ögon mörkbruna, dragen icke nog regelbundna för att
kallas sköna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstråle
och det skalkaktiga löjet på ett par fylliga läppar så godmodigt, som om
hon ännu aldrig vetat vad sorg eller bitterhet voro i världen. Det enda
som röjde adelsdamen var den värdiga, behagfulla och otvungna hållningen
samt ett mera vårdat sätt att uttrycka sig, än man den tiden var van att
vänta hos Flemingska släkten eller åtminstone hos dess manliga
ättlingar.
-- Mäster Sigfrid, sade den unga fröken, sedan hon vördsamt hälsat den
inträdande, en man som tänker på så stora och viktiga ting kan icke
minnas en sådan obetydlighet som en liten oförståndig flicka, men jag gör
mig en stor ära av att i nära sex månader hava fått vara eder lärjunge.
Tror ni jag glömt eder bok »Om själen» och huru ni lärde mig drömmarnas
betydelse?
-- Fröken Kerstin måste ha haft en ofantlig nytta av eder undervisning,
ty hon drömmer både vaken och sovande, inföll den unge officern
småleende.
-- Tro icke det, käre mästare! Jag drömmer nu sällan annars än halvvaken,
och då roar det mig mest att drömma om ting som övergå mitt förstånd om
dagen. Vad säger ni om en dröm som just angick er själv?
-- Drömmar äro av två slag, min käraste lilla fröken, svarade mästaren,
som kände sig varm av så mycken godhet, förenad med så mycket behag. En
part kommer av blodet och är gemenligen olustig, såsom när man för mycket
ätit; en annan kommer av hjärtats affekter, vilka vi endels räkna till
själen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man
inte lägga för mycket märke därtill; ty ändock Gud kan väl skicka oss
drömmar som något betyda, vilket vi se av Skriften och egen erfarenhet,
så är dock mesta delen att likna vid dimba eller väder, som över jorden
går, det ingen varaktig stad haver.
-- Nå, uttyd nu drömmen, som jag hade om er i natt, när jag ännu tyckte
mig känna skeppet rulla för vågorna! Jag drömde att ni satt i ett högt
torn med jorden under edra fötter och himmelens stjärnor som ett
guldstickat blått, glänsande täcke över ert huvud. Ni var ung, ni var
rik, ni hade omkring eder de skönaste instrumenter för eder vetenskap,
och jag satt vid edra fötter och lärde visdom. Då sade ni till mig: se
hit, jag har upptäckt en ny planet bakom Saturnus, och där är den sälla
boning, som en dag skall bliva oss anvisad! Jag såg i eder kikare, jag
såg en lycksalig ö på himmelen, och därifrån utgingo strålar av ett
odödligt liv. Se, sade ni, av denna planetens kraft är jag vorden ung på
nytt och kan göra dig evigt ung som jag själv. Nej, svarade jag, konung
Johan hade fört med sig från England en skön marmorstod, som för många år
sedan blivit funnen i Rom och var från de gamla hedningar. Ändock nu
denna bild är evigt ung, så vill jag icke vara den lik, utan hellre
blomstra min korta tid som gräset på marken och sedan förgås. Då vart ni
vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på
himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare!
Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord själv en drömmare. Han tänkte på sin
ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid av
ljus och ära; hans första framgångar hade givit honom mod att bryta sig
väg genom alla hinder till höjden av sin tids vetenskap. Nu var han
fattig, gammal och berövad de hjälpmedel som han behövde för sina
forskningar. Men då kom i går afton en okänd, som förespeglade honom
uppnåendet av hans hemliga längtans mål, och nu kom ett skämtande barn
att säga honom detsamma i sina nyckfulla drömmar. Var det en frestelse?
Eller var det ett förebud till nya och lysande framgångar? Han besinnade
sig några ögonblick och svarade:
-- De drömmar som något betyda hava gemenligen det i sitt följe, som
motsatsen är, det ni ock se kan för edra ögon, min nådiga fröken. Dock
vill jag intet förtiga, att ju Gud understundom sänder oss liknelser till
det som i framtiden ske skall, såsom konung Faraos dröm, den Josef
uttydde. Om så skulle ske, att Gud sänder mig, gamle och fattige man,
någon oförutsedd lycka i denna världen, det fast otroligt är, men dock
intet omöjligt, efter ju Gud kan förvandla alla mänskliga ting, så lär
det snarligast vara att tillskriva vår unge och nådige konungs
besynnerliga gunst för lärdom och vishet, vilka nu börja förkovra sig
under hans regemente. Tänk dock icke mera på mig, allrakäraste fröken,
utan säg mig fast hellre något om edra egna studier i lärda och nyttiga
kunskapsstycken.
-- Om jag fördristar mig tala i frökens ställe, där hon för blyger är att
förtälja sina egna meriter, inföll ryttmästaren, så må käre far veta, att
i Sveriges rike finnes nu ingen, den där kan leka på harpa så ljuvligt
som fröken Kerstin. En afton i våras satt vår nådige konung väl timmen
lång och hörde på strängaspelet, förglömmande alla de moskoviters väldiga
krigsbasuner. Och vore icke fröken Ebba Brahe allaredan densamma, så
menar jag änkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid.
Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda avlägsna himmelska
stjärnor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hava
förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kerstin Flemings
glänsande ögon. Innan ännu rodnadens vågor hunnit uppstiga från hjärtat
till halva höjden av hennes kinder, svarade hon förtrytsamt:
-- Det höves ingen, och minst en krigsman, att föra lasteligt tal om sin
konung. Käre mäster Sigfrid, tro mina ord, jag är så enfaldig som en
skata i alla de stycken där icke ni givit mig litet bättre förstånd. Ja,
jag har redan förgätit det mesta, av vad ni undervisat mig om metaller
och stenar.
-- Finns icke någon sten som fördriver onda drömmar? frågade åter
Silversparre med gycklande allvar.
-- Diamanten lärer det fuller göra, svarade mäster Sigfrid oskyldigt. Och
när man binder honom vid vänstra sidan, är han god mot fiender, kiv och
trätor, raseri och mara. Annars, fortfor han, utan att märka huru fröken
Kerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, annars är den
kosteliga safiren av alla nyttigast, ity att han styrker hela kroppen,
låter människan vara väl tillfreds och ingiver henne gudeliga tankar. Det
är ock sagt om guld, när man det fint river och dricker, att det är gott
mot hjärtats affekter och hjärtevärk samt uppfriskar den livaktiga
känslans ande i människan. Ty guld har något av solens natur. Det må
envar pröva efter sitt tycke; jag säger vad de gamle före mig sagt. Såsom
det om safiren säges, att den honom håller i munnen, han kan förutsäga
tillkommande ting.
-- Mästare, får jag bedja eder om något, och det mellan fyra ögon?
-- Därsom allrakäraste fröken täcktes stiga in i min fattiga kammare, får
jag väl höra't, genmälde den gamle.
-- Ni sade något om safiren, började fröken Kerstin smekande, sedan hon
väl tillslutit kammardörren. Ni, som är en så vis man, behöver icke
safirer för att förutsäga tillkommande ting. Ni läser dem i stjärnorna
och... i händerna.
-- Stjärnorna äro från världens begynnelse och lyda obevekliga lagar, men
streck och linjer i frökenhänder äro såsom de krusiga strimmor på stilla
vatten, dem nästa vindfläkt utplånar av vattnet.
-- Å, mästare, ni vet bättre än jag, att linjerna i människans hand lyda
samma lagar som stjärnorna. Men efter ni tycker mera om stjärnorna, se
här mitt horoskop, vilket ni själv nedskrev för mig i Stockholm. Ni ville
icke uttyda det då, efter jag så ung var, men nu är jag två år äldre. Det
är en skuldsedel, ni måste fria den in.
-- Låt det nu vara, allrakäraste fröken! Det är inte nyttigt för
människan att veta tillkommande ting.
-- Kan ni neka, att ni spått åt hovfröknarna i Örebro?
-- Har det skett, så var det för deras faseliga nyfikenhets skull. När
jag satt i Örebro fångtorn, fick jag mången god bit mat av kvinnfolk, och
det var för att de ville fråga mig om den de mest hade kär. Inte behöver
ni fråga sådant; nog kommer han, när Gud vill.
Fröken Kerstins blick uppflammade.
-- Jag frågar inte efter en hjärtanskär, genmälde hon stolt. Jag vill
veta vad alla dessa underliga streck och siffror betyda. Nej, mästare,
det är ert eget fel. Ni har givit mig en gåta att gissa, här är den, jag
begär uttydningen. Säg mig den stjärna som råder över mitt liv!
Mästaren mottog bladet, granskade det omsorgsfullt och sade tvekande:
-- Fråga mig icke!
-- Och ni tror, att en kvinna kan gömma sådant två år i sin fatabur, utan
att vilja läsa det. Vill ni då att jag skall anse er konst som ett
gyckelspel?
-- Så mycket kan jag uttyda, återtog tecknatydaren, att där varit
märkeliga tecken på himmelen i eder födelsetimme. Ni är född under
lejonets stjärnbild. Det lärer icke förundra en av er släkt.
-- Visst icke, mästare.
-- Lejonet giver hugstora tankar, men intet långt liv. Det är icke många
som komma därmed till femtio år.
-- Vad säger ni, femtio år! Det är dubbelt mer än jag hoppats leva. Är
där ej något annat?
-- Där är Martis regemente före och efter en mörk punkt på _firmamentum_,
och den är ej långt borta. I den punkten står Jupiter eder stjärna så
nära, att det fast besynnerligt är. Allrakäraste fröken, tag eder i akt!
När planeternas konung härskar på himmelen, bliver han alla andra för
stark. Det som ej giver sig under håns välde, varder gemenligen släckt
eller allt sönderbrutet.
-- Nej, ni skrämmer mig icke. Man står honom mot.
-- Ja, med Guds makt, som är större än hans. Gemenligen är det något som
dör i den människa, vilken står Jupiter mot. Men allenast den fattiga
själen bärgas, är allt annat ringa. Bakom den mörka eller fastmera
skinande punkten stå ännu många små stjärnor. En part brukar tyda detta
som avkomma...
-- Jag är alltså född under stridande stjärnor, som hela min släkt. Jag
har en fiende...
-- Det har jag inte sagt.
-- En motståndare då, om det likar er bättre. Jag skall stå honom stadigt
emot, han skall ej låta mig länge leva, men till sist skall jag finna ro
bland stjärnorna. Var det ej så er mening, mästare?
-- Min mening, svarade mäster Sigfrid, är, att Gud råder över alla sina
skapade verk, och planeternas konung är likaså visst mot honom ett stoft,
som alla himlakroppar i honom hava sitt centrum och fäste. Vi löpa kring
solen, och solen löper kring Gud. I honom allena är alltings vila.
-- Vad, mästare? Är ni ock en av dem som tro på den nymodiga fabeln, att
jorden löper kring solen och icke tvärtom?
-- Det är ingen fabel, allrakäraste fröken. Näst Guds ord, är detta det
vissaste av allt visst. Har jag icke berättat er om den vise polacken
Copernicus? Men låt det nu vara. Ni ville att jag skulle spå er i handen.
Jag säger ingenting annat om den, än att det är en god människas hand.
Gud välsigne er. Det är i eder något av örnen och något av duvan. Ni är i
stånd att låta edert liv för sanningen, där ni icke giver det bort för
den ni har kär.
Fröken Kerstin rodnade, drog sin diamantring av fingret och tryckte den
på yttersta spetsen av mästarens skrynkliga ringfinger.
-- Mottag denna såsom ett obetydligt minne av eder tacksamma lärjunge,
sade hon varmt. Jag skall ihågkomma er varning, och när jag en gång
blivit förståndigare, skall jag tänka att jag är förlovad med visheten
själv. Gud beskydde eder, farväl!
De främmande avlägsnade sig. Nu äntligen fick hustru Anna tillfälle att
göra en fråga, som låg henne på hjärtat.
-- Vet du väl, sade hon, för vilket pris du i går afton blev bjuden ära
och rikedom?
-- Nej, svarade mäster Sigfrid. Om det icke var för att tjäna vår egen
nådige konung, så måste detta bud hava sänts mig antingen från konungen i
Danmark eller från någon av Tysklands evangeliska furstar.
-- Du misstager dig, svarade hans hustru lugnt. Du blev bjuden ära och
rikedom mot villkor att tjäna konung Sigismund och den papistiska läran.
-- O, mina stjärnor! O, mina ungdomsdrömmar! suckade den gamle mästaren,
och en klar tår rullade utför hans tärda, gulnade kind.
6. Den farliga punkten på firmamentet.
Inemot tre månader efter besöket i Ekenäs, en kall vinterdag i januari
år 1616, återfinna vi fröken Kerstin Fleming jämte hennes moder,
ståthållaren Lars Hermansson Flemings änka, fru Anna Horn, numera i andra
giftet förmäld med Tönne Göransson Gyllenbögel. De höga damerna hade
gjort en för denna årstid lång och besvärlig resa till Pernå gård i östra
Nyland, för att med sin närvaro hedra ståthållarens på Kexholm, Hans
Stålhandskes, bröllop med fröken Elin, Kerstins barndomsvän och dotter
till den berömde amiralen Henrik Tönnesson Wildeman. De resande hade
tillbragt med de nygifta en så glad julhelg som det var möjligt under
dessa oroliga tider. Kymmene kungsgård var icke långt från Pernå, och då
fröken Kerstins kusin, den tappre översten, sedermera lantmarskalken
Henrik Fleming till Lethis, önskat under en kort permission från de
ryska fredsunderhandlingarna rådpläga med fru Anna om viktiga
familjeangelägenheter, stämdes ett möte med honom på Kymmenegård.
Den forna gränsfloden Kymmene, som i en bred fåra bär mer än hundra
sjöars vatten till Finska viken, delar sig före utloppet i tvenne
huvudarmar, av vilka den östra åter delar sig uti tvenne. Vid den östra
av dessa ligger än i dag Kymmene kungsgård, vilken en tid tillhörde
Sturesläkten, men vid tiden för vår berättelse begagnades av kronan såsom
en avelsgård för goda hästar och en mönstringsplats för kavalleri. För
närvarande lågo där tvåhundra nyss utrustade adelsryttare under Matts
Olofssons befäl, färdiga att snart avgå till hären i Ryssland. Ett lågt,
men långt envånings trähus, som ofta härbärgerat höga personer, erbjöd
dock även utrymme nog för Henrik Flemings möte med sina resande
släktingar.
Klockan var tio på förmiddagen, och den väntade gästen dröjde. Kerstin
Fleming gick ut till forsen och betraktade tankfull dess brusande våg,
som mot de snöklädda stränderna förekom nästan svart. Den levde och
virvlade ännu när hela naturen låg i sin vinterdvala; det var ett fritt,
starkt och trotsigt vatten, men det visste icke sin tid, det var ett
spöke från en sommar som icke mer hade rätt att leva. Fröken Kerstin
kände sig snarare beklämd än livad av dess övermäktiga trots och lyfte
sina blickar till den gladare tavlan av ryttaregrupperna på den motsatta
stranden, när hennes lilla tjänarinna Maju brådskande nalkades henne från
boningshuset och medförde ett bud att hon genast skulle skynda tillbaka
till gården.
-- Är han kommen?
-- Ja, fröken! Han och herr Henrik.
-- Vilken han?
-- Kungen.
Fröken Kerstin skyndade icke, hon flög. Hon liknade snöripan, vars lätta
fjät knappt märkas på vinterdrivorna.
Hon smög in genom en sidodörr och fann hela huset i rörelse. Man visste
att konungen väntades till de finska ständernas lantdag i Helsingfors;
man visste att han för flera dagar sedan anlänt till Viborg; men man
visste icke om och när han vid genomresan skulle giva sig tid att dröja
på Kymmenegård. Liksom sin fader Karl IX i hans unga år, kom även Gustav
II Adolf oväntad, för att överraska sina fogdar oberedda, dem icke alltid
till hugnad och konungslig ynnest. Man hörde honom skämtande säga, att
när någon varit fogde i sex år, kunde en sådan gärna hängas utan
rannsakning; han vore då väl meriterad.
Fogden Anders Nilsson på Kymmenegård tycktes höra till de sällsynta
undantagen. Konungen hade kommit oväntad, endast åtföljd av Henrik
Fleming och en kammartjänare, medan sviten följde en timme därefter, och
försummade intet ögonblick att göra sig personligen underrättad om
krigsfolkets mansstyrka, förplägning och utrustning, kungsgårdens skick
och fogdens räkenskaper. Ryttarna uppställdes på isen nedanför forsen och
undergingo en sträng mönstring. Men när han mönstrat allt och fått höra
mången undskyllan »för tidens lägenhet», täcktes hans nåde säga till
manskapet, att deras landsmän förhållit sig manligen emot de moskoviter
och att han hoppades de nya rekryterna skulle göra detsamma, varpå följde
ett skallande _eläköön kuningas_ (leve konungen) -- ett rop, som
fördubblades, när han på finska tillade orden: _Jumala varjelkoon teitä,
pojat!_ (Gud beskydde er, gossar!) Han kände sitt finska folk, han hade
ju redan som barn åtföljt sin fader till Finland och under långa vintrar
blivit förtrogen med detta land. De unga axelbreda bristfälligt
utrustade, i finska »bondepaltor»[C] klädda ryttarna på sina magra,
oansenliga hästar voro dock av det stål, varmed Gustav II Adolf vann sina
segrar. Just det, att alla dessa segrar och öden ännu lågo i framtidens
sköte, just detta gav en så egen stämning åt dessa unga krigare, som nu
för första gången skyldrade gevär för ynglingafursten. Det fanns ingen
bland dem, som icke i detta ögonblick, under hans anförande, kände sig
stark nog att erövra världen. De voro finska ryttare, alltså lugna,
tålmodiga, beredda att vänta sin tid; men de kände inom sig, att för en
sådan konung kunde de dö. Och han förstod dem, såsom han alltid förstod
sina krigare.
Han vände sig till befälhavaren och sade:
-- Matts Olofsson, se om det där folket väl; det är något att göra av.
Öva dem alla dagar i ledet. Se till att ingenting felas i deras
förplägning, men ofreda de bönder, gör kort process. Hästarna äro
svältfödda och endels illa inridna, munderingen tarvar eftersyn. Det
rätter med görligaste. I övrigt är jag nöjd med truppen... Stålhandske!
En ung officer av konungens ålder red fram ur sviten.
-- Se på honom, Matts Olofsson. Han har tjänat sig upp från simpel
soldat. Han känner våra nya karbiner. Stålhandske, rid i morgon till
Viborg med mina order och utvälj i slottsarsenalen de bästa gevär du kan
överkomma. Det blir för din trupp, Matts Olofsson. Skaffa dig skickliga
byssesmeder och låt göra efter den lätta modellen. Jag vill att karlarna
skjuta på fri hand.
I detta ögonblick nedgick vintersolen i sydväst och färgade aftonhimlen.
Konungens för alla synliga gestalt på den kulle vid stranden, från vilken
han mönstrat truppen, övergöts med purpur, och hans blick glänste. Han
hade kommit från fiendeland och kände sig åter omgiven av en natur som
han förstod och ett folk som älskade honom. Krigaren och konungen var
tjuguett år gammal; han hade ännu icke hårdnat för mildare intryck, ja,
han levde icke nog länge för att någonsin hårdna. Men han var dock i
varje tum en konung; stum slöt han sina tankar inom sitt unga bröst, gav
ett tecken att mönstringen var slut och återvände till gården.
Bland de många åskådarna vid stranden befann sig även fröken Kerstin
Fleming med sin tärna Maju. När återskenet från aftonhimmelen kastade sin
glans över den kunglige hjälten, syntes samma sken än högre färga den
unga frökens kinder. Tankfull återvände hon med de övriga till gården och
inneslöt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit
sig undan för att lämna plats för konungens svit.
Deras närvaro blev dock icke länge obemärkt, och snart medförde Henrik
Fleming det budskap, att konungen önskade se dem vid aftonmåltiden, som
serverades klockan sju. Endast några få av det högre befälet hade blivit
anbefallda att deltaga däri, och konungen sade sig hoppas, att fru Anna
ville ursäkta anrättningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans
brådska. Efter en knapp halvtimme reste sig konungen, sägande att han
icke ville missunna sina övriga gäster en behövlig vila, men att det vore
honom kärt om damerna ännu ville skänka honom sitt angenäma sällskap. Han
vore, sade han, sedan någon tid så ovan att tala om något annat än krig,
att det vore för honom en vederkvickelse, om damerna ville berätta honom
något gladare från Stockholm och Åbo.
Den unge konungen var under sådana förtroliga stunder så älskvärt
enkel, att ett par timmar hastigt förflöto, under samtal om hovet i
Stockholm och de adliga familjer i Finland, med vilka båda fruntimren
voro närmast befryndade. När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få
avlägsna sig för att få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid
om de familjeangelägenheter, vilka föranlett hennes resa till
Kymmenegård. Konungen svarade förbindligt, att han icke ville se henne
förgäves hava besvärat sig hit för ett möte som vore för henne av vikt,
men då hon ju skulle befinna sig i närmaste rum, hoppades han att hon
ej ville förvägra honom sin dotters sällskap, intill dess rådplägningen
vore slutad. Fru Anna gick och lämnade dörren halvöppen till det rum,
där Henrik Fleming väntade henne.
-- Hans Stålhandske var således en lycklig brudgum? frågade konungen, för
vilken man omtalat bröllopet i Pernå.
-- Mycket lycklig, ers nåde, svarade fröken Kerstin.
Tilltalet »majestät» brukades väl vid högtidliga tillfällen, men glömdes
vid förtroligare samtal för det äldre och enklare tilltalet »eders
nåde».
-- Han är lycklig, som fått följa sitt hjärta. Jag känner dem som icke få
göra det. Känner ni någon sådan?
-- Jag vet icke... Måhända.
-- Vad skulle ni göra i en sådan belägenhet?
-- Min plikt, om jag vore man.
-- Och en kvinna, vad bör _hon_ göra?
-- Detsamma, ers nåde. Alltid sin plikt.
Konungen betraktade henne skämtsamt.
-- Vet ni väl, att icke mången vid edra år skulle tänka som ni? Ni talar
som en man, men jag känner igen det Flemingska släktdraget. Ni är icke
rädd, ni. Jag såg er vid slottsbranden i Åbo 1614 stå kvar i tornet, för
att ni icke ville kvarlämna en liten flicka i lågorna. Er faders frände
Klas Fleming kände heller ingenting annat än sin plikt, och därför blev
han salig konungens dödsfiende. Lyckligtvis äro _vi_ vänner, och därför
kan jag öppet fråga er: äro ej hjärtats rättmätiga anspråk de högsta av
alla plikter?
-- Jag vet icke vad eders nåde menar med hjärtats rättmätiga anspråk. Men
vore jag konung...
-- Fortsätt!... Om ni vore konung...
-- Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord,
och min ed skulle vara mig dyrare än min krona, svarade fröken Kerstin
med låg röst, men så djärvt och fast som det anstod en Fleming.
Konungens blick mulnade.
-- Förklara er tydligare! genmälde han.
-- Jag skulle icke kunna svika den kvinna, åt vilken jag givit mitt
hjärta och som givit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes välfärd
berodde därav att jag bröte mitt ord, så skulle jag svara, att rikens
välfärd beror av trohet och icke av otrohet.
-- Ah! Var det så ni menade? utropade konungen, och hans blick klarnade
på ett sätt, varav fröken Kerstin fann sig nästan förskräckt. Sannerligen
befarade jag icke redan, att ni råkat in på _ett annat_ område, och jag
ville icke ens för en rysk fästning hava _er_ till min fiende. Ni skulle
ha blivit fruktansvärdare än en hel armé.
-- Jag beder om nåd, därest jag varit alltför uppriktig. Jag är stolt att
hedras med _hennes_ vänskap, vars namn min undersåtliga vördnad förbjuder
mig att nämna. Vilket hjärta, eders nåde... så högsint, så ädelt, så
kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år sedan hon förtäres av
den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon
beder mycket. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet?
Konungen vandrade fram och åter över golvet, stannade slutligen och
yttrade:
-- Säger ni detta av er själv, eller har någon bett er därom?
-- Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden.
Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma
ton.