Produced by ronnie sahlberg, Torbjörn Alm and the Online
Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net
ZACHARIAS TOPELIUS
UNGDOMSDRÖMMAR
* * HISTORISK BERÄTTELSE * *
Stockholm. Albert Bonniers förlag
----------------------------------------------------------------------
_Copyright. Albert Bonnier 1912._
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912
----------------------------------------------------------------------
1. Storm i skärgården.
Två gamla fiskare stodo på den klippiga stranden av Tovön i Ekenäs
skärgård vid sydfinska kusten och hängde sin not att torka, sedan de
förgäves sökt att draga ett varp i den växande stormen. Tjockan, blandad
med snö och regn, drev in från sjön, insvepte ön och klängde sig som
täta, virvlande ullflagor i tallarnas kronor. Vinden var ostlig, ett
streck på syd; han kom från Ingermanlands ödsliga kärr, hade vuxit av
luftdraget i Nevans floddal, därifrån sträckt sin flykt över Finska viken
samt arbetat sig upp till fullt raseri, när han nådde nyländska
skärgården. Så långt man kunde se, där tjockan tidtals glesnade, stodo
alla undervattensgrund i vitt skum, och bränningarna fräste tornhögt mot
alla framspringande bergsuddar på vindsidan.
De två männen hade stillatigande slutat sitt göromål och voro redo att
återvända till sin stuga, när ett för stormen drivande fartyg icke långt
från kusten otydligt skönjdes i snötjockan och ådrog sig deras
uppmärksamhet. Påtagligen hade seglaren förlorat sitt roder i
brottsjöarna eller möjligen avstött det mot något grund, från vilket
vågen i nästa ögonblick åter lyft honom bort, ty han drev redlös för
sidan, hans klyvare fladdrade i trasor, och ett revat märssegel, som han
ej lyckats bärga, påskyndade numera endast hans undergång.
-- Han har ej långt kvar, den där, yttrade buttert den ene fiskaren, i
det han höll handen över ögonen, medan regnet slog honom mot ansiktet.
-- Det är en Rigabo, genmälde den andre. Bra sjöbåt i lagom kultje, men
hin och inte jag ville styra honom när roderhakarna sprungit.
-- Varför höll sig inte den dumlingen utanför Jussarö, där han haft rent
vatten? återtog förste notkarlen.
-- Varför? menade den andre med ett strävt löje. För att vår vassbuk är
fetare, och han ville dela fångsten med oss. Men det är så gott att vi
göra båten klar, Simon: han kommer aldrig helskinnad över Fagerströms
grund.
Det visade sig snart, att karlen vid noten kände sitt farvatten. Inom
mindre än fem minuter låg skonerten på grundet, kastades ett par gånger
framåt under våldsamma stötar, blev därefter liggande orörlig på sidan
och överspolades av bränningarna.
Grundet låg endast hundra famnar från stranden. De två männen voro redan
i båten och ansträngde sina seniga armar för att roende uppnå vraket.
Efter en timmes hårt arbete återvände de med sex skeppsbrutna till det
smala sund, som förde till en skyddad båthamn vid Tovön. Tre av
skonertens besättning hade funnit sin grav i vågorna.
De överlevande fördes till fiskarestugan, värmdes och torkades vid en
sprakande brasa samt undfägnades med bröd, strömming och kokta rovor. Tre
bland dem voro väderbitna sjömän, talande endast tyska, och det befanns
att deras kapten hade gått till bottnen. De tre övriga hade varit
passagerare ombord på det förolyckade fartyget. En talade svenska; två
sökte förgäves göra sig förstådda med en blandning av polska, ryska och
tyska. Fartyget hade varit destinerat från Riga till Viborg med korn och
ärter, sprungit läck och sökt skydd i lä för Jussarö, men därvid mist
rodret och drivit på de överallt i denna farliga skärgård lurande
grunden.
Sjömän äro sig lika överallt och i alla tider: när de tre Rigamatroserna
åter befunno sig torra och mätta i den varma stugan, sträckte de ut sina
trötta lemmar på halmbäddarna och slumrade sorglöst, utan vidare tanke på
dagens skeppsbrott eller den föregående nattens ansträngningar.
Medan Tovöfolket sålunda visade sin gästfrihet mot de skeppsbrutna hade
värden i huset, Nils Andersson, med sin förut nämnde notkarl Simon
begivit sig ut till stranden till det mera inbringande och i deras mening
lovliga arbetet att bärga vad de förmådde från det förolyckade fartyget
och behålla detta byte som god pris. Strandrätten var då ännu ansedd
såsom ett lagligt näringsfång bland alla kustbor, och om man på finska
kusten icke just formligen bad »vår Herre välsigna stranden», så är det
mer än troligt att den hederlige Nils Andersson och hans medhjälpare
visade minst lika mycket nit att plundra de skeppsbrutnas egendom, som de
förut varit nitiska att bärga deras liv.
Tovövärdinnan, som bar det vackra namnet Agneta, skulle icke varit kvinna
och nyländska, om hon icke begagnat tillfället att anställa en mönstring
med de tre av hennes gäster, som ännu höllo sig vakna. En av dem, en
lång, mager, äldre man, klädd i brun rock och bruna underkläder, satt
tigande framför elden, medan hans kloka och skarpa grå ögon spejade kring
med oroliga blickar. Den andre av passagerarna var en snedvuxen pojke om
sexton eller aderton år, med svart hår, plirande ögon, buktig näsa, och i
värdinnans föreställning påtagligen en tattare, så mycket mer som hans
långa fingrar och en nästan fågelartad, trippande rörlighet läto befara
vissa anlag för begärelse till husets lösegendom. Men då denne pojke
synbarligen endast var tjänare åt den tredje i sällskapet och för
ögonblicket sysselsatt att rengöra dennes besporrade ridstövlar, beslöt
mor Agneta att förnämligast hava ögonen på besagde tredje person, vilken
syntes henne vara den förnämligaste och därtill hade meriten att kunna
göra sig begriplig på svenska.
-- Han är väl född här i landet, efter han talar som folk, han? frågade
gumman med oskyldig min.
Den tilltalade, en grovlemmad man om vidpass femtio år, klädd i
ryttaredräkt och av ett jovialiskt utseende, hade nyss förut anställt ett
grundligt nederlag bland rovorna och sträckte sig nu makligt på en bänk,
i det han utdrog och avtorkade en lång huggvärja. I stället att besvara
den snärjande frågan, strök krigsmannen sina väldiga, knävelborrar och
frågade i sin tur:
-- Har ni öl?
-- Var skulle fattigt folk taga öl vid mickelsmässan? Saltvatten ha vi,
så det förslår; skall det vara mer av den sorten? genmälde gumman, som
icke tyckte om krigsmannens förtroliga ton.
-- Hör nu, mor, återtog denne med en gäspning, känner ni klangen av
Riga-mark? Och därvid skramlade han med en välförsedd skinnpung,
instucken i svärdsbältet.
Mor Agneta betraktade ömsom sporrarna ömsom läderpungen och lät förstå,
att öl kunde väl fås från staden, men för närvarande hade hon endast såd
-- ett slags buljong på fisk, vilken stundom förvarades som en
läckerhet.
Krigsmannen behagade skratta och befallde på polska sin tjänare att se
åt, om man bärgat någon öltunna från fartyget. Men knappt var pojken sin
kos, innan krigsmannen ändrade ställning, så att han vände ryggen åt
mannen i bruna rocken, blinkade förtroligt åt mor Agneta och yttrade med
en flödande talegåva, som märkbart stack av mot hans förra lakoniska
uttryckssätt:
-- Vill ni ha en hund, mor, så tag den där pojken. Vill ni ha en katt, så
är han en katt, och vill ni ha en räv, så kan ni icke få någon bättre.
Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt vad ni
säger, och om ni är den ärligaste människa som går i kjol, så skall han i
morgon kunna berätta saker som föra er i galgen. Fördöme den hedningen,
han har alla språk i sin näsa. Jag kan icke umbära honom, men om er gubbe
knäcker nacken på honom, så gör han en hederlig gärning.
-- Bevare oss! ropade mor Agneta med oförställd häpnad, är sergeanten en
kristen människa och drager sådana tattare in i landet?
-- Kvartermästare, om ni behagar, återtog krigsmannen, rätande ut sina
breda skuldror, och för resten kanske en smula bättre kristen än ni, i
all vänskap förstås. Kanske har ni hört talas om Ivar Bertilsson?
-- En har jag hört talas om. Han höll med de påviska och tjänade Svidje
Klas mot salig kung Karl. Somliga sade att han gick med herr Arvid på
korvtåget över till Sverige och blev kastad i sjön med en sten om halsen
vid Kastelholm. Andra berättade att han var med vid Sankt Mårtens, när
herr Axel Kurck fick på pälsen, och där red han undan med sådan fart, att
han blev kvarsittande på en gärdsgård med en stör genom veka livet. Det
är snart tjugu år sedan.
-- Jaså. Nå, kanske ni hört ännu något mer om Ivar Bertilsson?
-- Folk sade honom vara så stark, att han kunde slå in sin näve i
ekbordet och att han ridit ihjäl bönder som får på Ilmola is. Kantänka
sådana ogudaktiga sällar!
-- Nå vid min bästa fux, om jag hade honom, är det icke sköna bedrifter
ni hört om Ivar Bertilsson! Om han nu icke låge dränkt i Ålands hav eller
spetsad på en gärdsgårdsstör i Sankt Mårtens, skulle han dansa ett varv
omkring med er... så här ungefärg...
Vid dessa ord fattade kvartermästaren med båda händerna en tung ekstubbe
slungade den lätt som en boll mot taket och tog fatt den som lyra.
-- Så, så, menade gumman, i det hon förskräckt drog sig undan, låt det
där vara ogjort! Jag märker väl, att den fule ännu icke fått sitt.
-- Nej, det kan ni lita pä, och det sörjer nog han för, han där med bruna
rocken. Men låt oss nu vara goda vänner, efter vi känna varandra. Å, jag
minns er nog, ni var förr så röd om kinden som en herregårdsgrind, och
icke var ni så granntyckt heller den tiden. Jag var bara pojkkölingen,
när jag stal en kyss av er för fem och tjugu år sedan vid Pojo kyrka, och
som ni ser, har jag ännu icke blivit fältmarskalk. Men vad det beträffar,
att jag tjänat Svidje Klas och ridit omkull några bönder, så skall jag
trösta er med att jag har hans nådes pardonsplakat och tänker icke bry
mig om edra fogdar och länsmän mer än om skator i skogen. Pojken där är
heller ingen tattare, som ni tror. Far hans var en knipslug jude. Men för
att säga sanningen, tror jag att pojkbytingen icke är mera slängd i Mose
lag, än att ni gärna kan bjuda honom fläsk till frukost, middag och
kväll.
Utanför stugan hördes nu stoj av röster, och in rusade Sam, vältande
framför sig en mindre öltunna, under det att han med hälarna sparkade
från sig Simon, vilken förgäves sökte beröva honom hans byte.
-- Halt där! röt kvartermästaren med en blick av välbehag på den sista
dyrbara kvarlevan av en god sjöproviant. Sam, du har gjort dig väl
förtjänt av fäderneslandet; jag skall taga det i avräkning nästa gång du
får prygel. Och du, långben där, låt pojken vara i fred, och tacka din
lycka, att han icke bär hästskor på bakfötterna. Ölet skall jag betala,
och i morgon bittida föra ni oss alla till Ekenäs.
2. Om tiden för denna berättelse och om
den brune mannen.
Medan kvartermästaren och hans följeslagare njuta en välbehövlig vila i
Tovö stuga, torde det vara nödigt att med några få ord införa läsaren i
den tid när händelserna tilldraga sig.
Det var en stormig oktoberdag år 1615, när skonerten från Riga kastades
redlös mot den finska skärgårdens klippor. Tiden var mörk och underlig.
Under ett helt sekel närmast förut läsa vi på krönikans blad de första
Vasakonungarnas bedrifter och inbördes tronstrider. Men sagan och
krönikan äro de första morgonstrålarna i tidernas natt och belysa därför
endast bergstopparna, medan de djupa dalarna och den bördiga slätten
betäckas av skugga. Efter hand, när ljuset stiger högre, upptäcker man
hyddor i dessa dalar och skördar på dessa slätter; man förnimmer, att
bakom konungarna rör sig ett folk, ett folk av millioner levande
varelser, alla begåvade med mänskliga hjärtan, alla fordrande sin rätt
att leva och leva lyckliga. Den tid, varom vi nu tala, var just en sådan
tid, när individerna började träda fram ur massan, när ett ofantligt djup
öppnade sig under konungar, adel och präster, som ditintills varit allt;
kort sagt, när Karl IX och Gustav II Adolf begynte införa i Sverige och
Finland det moderna samhället.
Hela sextonde seklet var blott en förgård till det sjuttonde. Starka
ljusblinkar omväxlade med ett tjockt mörker. Och dessa skuggor tätnade
ända till natt vid första början av Gustav II Adolfs regering. Riket
dignade under bördan av tre krig, och massan av folket, som bar denna
börda, prejades av fogdarna, misshandlades av adelsherrarna, blödde och
svalt, men bidde sin tid. Med varje ny konung väntades bättre dagar, och
huru ofta svek icke detta hopp! Men när Gustav II Adolf uppträdde,
sjutton år gammal, lika fager och mild som han var kraftig och hugstor,
då vaknade åter den nya väntan såsom aldrig förut; den i bekymmer grånade
tiden ljusnade åter i ungdomsfägring, och hela denna konungs regering
blev en upprörd, orolig, men dock i hoppets färger glänsande
ungdomsdröm.
Om Finland bör särskilt märkas, att i detta land fortfor, bakom den öppna
striden mot Polen och Ryssland, en hemlig, men förbittrad kamp mellan
olika politiska och religiösa bekännelser. Klubbekrigets fejder hade
kvarlämnat djupa spår. Sigismunds slagna parti räknade ännu många
anhängare i södra delen av landet, och från polska sidan skyddes intet
medel att vända folkets sinnen från den yngre grenen av Vasahuset
tillbaka till konung Johans ätt. Polska utskickade genomströvade landet
under allehanda förklädnader; proklamationer och hemliga skrivelser
uppmanade folket och den sydfinska adeln till uppror mot den bestående
styrelsen, utlovande polsk hjälp med det första, samma hjälp, efter
vilken fordom hertig Johan, Klas Fleming och Arvid Stålarm förgäves
spejade från Åbo slottstorn. Karl IX:s bilor och rep hade för en tid
avskrämt dessa polska beskickningar, men nu, när den unge konungens
mildhet åter öppnat fäderneslandets portar för så många landsflyktiga,
vimlade södra Finland av föregivna patrioter med eller utan direkta
uppdrag från konung Sigismunds rådkammare.
Vare sig att den fyllda läderpungen eller den gamla bekantskapen omstämt
värdinnan på Tovö, slöts föregående dag sålunda, att kvartermästaren
intog värdfolkets bädd i sidokammaren och utverkade i samma hedersrum ett
lägerställe även åt mannen i bruna rocken. Vid första daggryningen
följande morgon var denna tystlåtna gäst i rörelse och väckte sin
sovkamrat med ordet _benedicite_!
På krigaren gjorde denna fromma morgonhälsning så föga intryck, att han,
troligen ännu med en känsla av sjögång i huvudet, svarade:
-- Ror i lä, krabbsaltare!
-- Det är tid att börja vårt verk, återtog den brune tålmodigt, i det att
han vek undan en grov lärftsgardin, vilken betäckte den trånga
fönsteröppningen, som vintertid brukade stängas med en draglucka.
-- Vad vind? frågade Ivar Bertilsson, motvilligt resande sig under
bemödandet att reda sina tankar. Samtalet fördes på polska språket.
-- Vindarna föra oss till det land, som gudarna beslutit att straffa,
svarade hans följeslagare med Genseriks ord.
Krigaren besinnade sig något och genmälde därpå betänksamt:
-- Hör nu, pater Padilla, jag skall säga eder ett ord med all skyldig
respekt, och ni kan gärna säga det åt konungen, om ni vill, efter ni
är hans biktfar. Det finns folk som hava flera gudar och flera konungar
med, men Ivar Bertilsson vet icke av mer än en Gud, en kung och ett
fädernesland. Jag har åtagit mig att vara er tolk och er gårdshund, men på
villkor, att ni landstiger här för att återställa den lagliga ordningen
och att ni tager reson. Så länge tänker jag både skälla och bitas, när ni
finner för gott, men icke längre, det säger jag er som en ärlig karl.
Ämnar ni här ställa till kättarebål och sådant otyg, när ni fått
makten i händerna, så är det så gott att ni makar er av till Polen igen.
Ja, ja, stryk icke över med hartassen först, för att sedan sticka fram
klorna; jag minns rätt väl huru ni gjorde med protestanterna i Thorn.
Innan jag sätter er i land på finsk mark -- dessa strömmingsklippor
äro icke annat än utmarker -- vill jag veta om ni ämnar hålla konungens
ord.
Pater Padilla, en av katolska kyrkans och Sigismunds djärvaste emissarier
i de nordiska länderna, fann för gott att tillsvidare skona ett nyttigt
redskap och svarade kallt:
-- Konungen har de bästa avsikter med Finland, och mina avsikter kunna
icke vara andra än konungens. Berätta mig hellre något om den kust och
det folk, dit vi nu blivit kastade. Jag förmodar ni känner den.
-- Något, ärevördige fader, eftersom jag är född här i trakten, vilket
kan vara av nytta för er, men vådligt för min hals. Landet är gott nog
och har både vatten och malt för törstiga strupar. Folket här nere har
blivit tamt i herretjänst, men kan också morra, om ni visar det käppen.
Ni kan värva morska ryttare här i trakten; men köper ni hästar, må ni se
till, att ni icke blir lurad. Adelsgårdar finnas tillräckligt, vilket för
femton år sedan var detsamma som rojalister tillräckligt, men nu slåss
hälften för hertigens avkomma. Herr Sten på Raseborg var en styv karl i
förra tider...
-- Släkten Leijonhuvud stod ju förr på vår sida?
-- Ja förr. Raseborg har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu
annat att göra; han tänker mest på tullen i Ekenäs stad och håller med
den som låter honom piska sina bönder i fred.
-- Finnas inga andra präster än sådana, som låtit besmitta sig av den
lutherska villfarelsen?
-- Präster? Ja, i kung Johans tid hade vi präster som kunde korsa sig
framför altaret och tala med tillbörlig respekt om jungfru Maria och
helgonen. Nu är det allt siktat och sållat efter Uppsalapergamentet, och
den som tror annat får tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i
Åbo törs icke mera knysta ett ord om liturgian, och av Nådendals kloster
finnas knappt strumpstickorna i behåll... Men nu minns jag en sak. Här
säges en underlig lärd herre, mäster Sigfrid, ha blivit pastor i Ekenäs
de senare åren[A]. Han kan icke vara god på hertig Karl, som låtit räta
ut hans lemmar på sträckbänken, och dessutom säges mäster Sigfrid spå i
stjärnorna. Jag vill icke sätta min fot i en stigbygel, om icke den
karlen bär ett rättroget katolskt hjärta under sin lutherska mässkåpa.
-- Gott. Vi skola låta mäster Sigfrid ställa vårt horoskop. Ni vet edra
förhållningsregler. Jag är en doktor i läkedomskonsten från Wittenberg
med kurfurstens pass; jag söker beställning vid svenska krigshären, och
min tolk är en hästhandlare.
-- Jag förstår. Ni kurerar kättare och jag hästar. Men ni får ett hårt
stycke arbete. När Gud första gången skapte en finne, tog han skallen av
en tjur och ramarna av en björn. Har ni en amulett, som skyddar mot
trolldom?
-- Är ni rädd, Ivar, så vill jag giva er ett stycke av den helige Henriks
ben: det hjälper både mot svärd och trolldom. För resten litar jag på er,
min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra
fullviktiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning
hos konungen, för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har
varit en vild sälle i edra unga dagar; dessa lutheraner skicka er först
till galgen och sedan... ni vet väl vart. Vår kyrka allena kan giva er
absolution.
-- Nå ja, vördige fader, det är just det jag säger till mig själv, när
edra blanka gyllen stundom bränna mig i fingrarna. Mor min var i sin
ungdom på nunnelära i Nådendal, men där var då redan fattigt och usligt,
så att hon i en knapp vändning tog far min i stället för doket. Si, det
ångrade hon sedan och såg Sankta Brita i drömmen, som sade till henne:
låt din son bliva präst! Men si, vördige fader, det var emot min natur,
och därför är det så gott att jag tjänar helgonen på mitt sätt. Är det
galet, får ni svara därför; men far varligen fram här i landet, när ni
kommer till makten!
-- Var obekymrad och se åt om båten är segelfärdig!
Sams svartlockiga huvud visade sig nu i dörren och förkunnade att allt
var i ordning. Han glömde berätta vad han själv redan uträttat på
morgonen, nämligen att rycka svansen av en katt, skuffa omkull en fylld
vattså, fylla spiseln med spånor, så att lågan stod ut genom skorstenen,
och slutligen hälla uti sig husets enda filbunke, vilken han fann
förvarad i ett oläst skåp. Kvartermästaren kom i det kritiska ögonblick,
när mor Agneta, till sjömännens stora förlustelse, anföll ogärningsmannen
med sopkvasten. Sam var icke sen att rycka kvasten av skaftet och hålla
den framför sig såsom en sköld mot fienden, när krigarens myndiga stämma
bjöd tystnad och det kom till en för Sam icke fördelaktig rannsakning,
vars resultat blev att hasselspön rekvirerades och användes till det
nyttiga bruk, vartill besagda trädslag synes vara av naturen bestämt.
Härmed var husfreden återställd, en lantlig frukost intogs i hast, och
husets gästfrihet blev kontant gottgjord ur läderpungen. Sedan nu även
stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god
sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad.
[A] Några lärde påstå att denne berömde man först 1617
blivit pastor i Ekenäs.
3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans
skepp.
Ekenäs skärgård förhåller sig till Ålands skärgård ungefär som ett stycke
av stjärnkartan till Vintergatan eller som en frökens pärlband till en
drottnings juvelsmycken. Men oaktat denna skärgård knappt kan kallas den
andra i ordningen, glider seglarens båt mellan en sådan labyrint av
skogbevuxna öar, grå bergsuddar, smala sund och lövbekransade vikar, att
ingen forntidens byggmästare skulle ha kunnat uppfinna mera konstrika
irrgångar. Vid tiden för vår berättelse funnos sällan sjömärken eller ens
prickar på grunden. Men den infödde fiskarens vana båt fann då som nu
utan möda den rakaste och säkraste farleden. I den yttre skärgården förmå
endast barrträden motstå havets skarpa vindar, men närmare fastlandet
blanda sig ekar, lindar, lönnar, askar och almar med de övriga lövträden.
Intrycket av det hårda, granitartade i kustens natur försvinner och
lämnar rum för den behagliga anblicken av en mildare färgprakt.
Denna plötsliga förändring av natursceneriet var för överraskande att
undgå de främlingar, vilka nu för första gången skulle landstiga på
Finlands kust. Lövskogarna hade just vid denna årstid klätt sig i den
brokiga dräkt, som i sina vissnade löv bär förkänslan av en lång vinter.
Ivar Bertilsson anmärkte såsom ett gott förebud, att skogarna flaggade
vid deras ankomst, och Simon genmälde härtill, att de i Ekenäs skulle få
se något förmer, nämligen humlegårdarna, då i detsamma, när båten vek
förbi en udde, ett ovanligt föremål ådrog sig deras uppmärksamhet.
Innanför Vitsand låg en stor tremastare, i vilken sjömännens vana ögon
genast igenkände en svenska kronans örlogsman. Alla betraktade nyfiket
kolossens högt framskjutande akterdäck, dess med kanoner späckade
bredsida, dess ofantliga massor av tågverk och hela detta vindfång av
märskorgar, utsprång och ornament, som vid denna tid efter spansk och
holländsk modell gav kronans rangskepp ett så fantastiskt utseende. Även
om icke tre stora förgyllda kronor vid akterspegeln tillfyllest upplyst
om skeppets rang och betecknat dess namn, kunde man ej misstaga sig
därom, att Ekenäs hamn nu blivit hedrad med ett besök av ett bland de
förnämsta skeppen i svenska örlogsflottan.
-- Detta är Tre kronor; jag har sett den besten förut i Reval, utropade
kvartermästaren med en obehaglig överraskning vid tanken på det uppdrag
han åtagit sig. Han är icke för ro skull till sjöss nu på hösten, och jag
misstänker att han för med sig en kunglig person bland de många
officerarna på sitt akterdäck.
-- Jag ser en prinsessa och hennes fröknar på akterdäcket, skrek Sam,
vars kvicka ögon kunde upptäcka en fluga på spetsen av ett kyrktorn.
-- Håll dig i skinnet, byting! viskade kvartermästaren med en hotande
åtbörd. Ni, pater, lägg er ned på båtbottnen, och ni, gubbe, låna mig er
fiskarejacka; blåsten är kylig.
Sedan dessa försiktighetsmått blivit vidtagna, fortsatte båten sin färd
så långt som möjligt från örlogsmannens kanoner; men hoppet att komma
obemärkt förbi den förnäma gästen i Vitsands djupa vatten sveks, en
hornsignal från örlogsmannen befallde båten att stanna, och när signalen
ej åtlyddes, sköt en julle pilsnabbt ut från hans sida.
Tovöbåten ålades att invänta en annan båt, som strax skulle lägga ut från
örlogsfartyget, samt därefter segla långsamt förut och vägleda den
efterföljande båten i den av grund uppfyllda farled, som ledde till
stadens landningsbrygga. Befallningen måste åtlydas. Efter en kvart
timmes väntan sågos några män och fruntimmer nedstiga från fartyget i en
väntande slup; vägvisaren satte sig i rörelse, slupen följde, och båda
nalkades utan äventyr bryggan vid stadens hamn.
Ekenäs, som då räknade en ålder av vidpass hundra år, hade placerat sig
vackert och fördelaktigt vid mynningen av den långt inskjutande Pojo
viken, men ännu knappt överskridit den anspråkslösa betydelsen av en
medelmåttig köping. Dess små fartyg seglade på Reval och Stockholm,
staden låg i beständig delo med de mäktiga grevarna Leijonhuvud, vilka
vid denna tid betraktade Ekenäs såsom ett slags svamp, vars naturliga
bestämmelse var att utpressas och fylla den ofta tomma grevliga
kassakistan. Lämningarna av en då redan förgäten borg dominerade staden
från slottsbacken; den lilla oansenliga träkyrkan höjde sig obetydligt på
sluttningen över de låga trähusen, täckta med takved. Men mellan dessa
låga hus utbredde sig vid stadens sjutton gator så många trivsamma
trädgårdar och rika humlegårdar, att deras skiftande färger nu på en
solbelyst höstdag gåvo den tarvliga orten ett särdeles vänligt och
fridsamt utseende.
Det var en söndagsmiddag vidpass klockan tolv, när båtarna anlände till
stadens folktomma brygga. De goda Ekenäsborna voro ännu mangrant
församlade på kyrkvallen i mitten av staden, varest kyrkoherden brukade
uppläsa viktiga kungörelser väl också förkunna politiska nyheter för den
församlade menigheten efter gudstjänstens slut. Gästerna i den kungliga
slupen sökte sig ett härbärge hos en av stadens ansenligaste borgare vid
namn Rechart Bögman, som hos sig brukade härbärgera förnämligare resande.
Medan Tovöfolket anskaffade husrum för sina gäster i ett mindre
borgarehus, begåvo sig Ivar Bertilsson och hans tvenne följeslagare till
kyrkan, för att som försiktiga fältherrar rekognoscera terrängen, innan
de vågade sig ut på något viktigare företag.
Mäster Sigfrid Aronus Forsius, pastor i Ekenäs med femtio tunnor spannmål
i avlöning, hade dock redan vid denna tid på dagen dragit sig tillbaka
till sin tarvliga middagsmåltid, men en del av menigheten hade
kvarstannat på kyrkvallen under livliga samtal om tidens tilldragelser.
I dag hade en av pastor uppläst kunglig kungörelse varnat menige man i
dessa landsändar för den avfällige polske konungens lögnaktiga patenter
och falska förespeglingar, förmanande varje redlig undersåte till
obrottslig trohet mot den rättmätige konungen och överheten. Man hade
erfarit, att konungen, som själv med en ansenlig krigsmakt dragit i fält
mot moskoviterna, vid denna tid belägrade staden Pleskov och att den över
hela landet berömde tappre finske hjälten Evert Horn under denna
belägring blivit skjuten. När härtill kommo berättelser, att den hatade
och fruktade greve Sten på Raseborg i förra veckan kastat två ansedda
bönder, belagda med kedjor, i slottsfängelset och vore sinnad skicka
knektar till Ekenäs för att indriva en ny olaga gärd av hö och humle från
den redan utarmade staden, kan man föreställa sig den upprörda
sinnesstämning, varmed stadens borgare och den talrikt församlade
menigheten från kringliggande landsort rådplägade sinsemellan om alla
dessa nyheter.
Om således Ivar Bertilsson och hans följeslagare ej utan blandade känslor
förnummo den kungliga kungörelsen, syntes däremot folkets stämning för
ögonblicket gynnsam för deras planer. Där föllo hotande ord; man yttrade
högt, att det gamla ulvanästet Raseborg borde nedrivas till grunden, och
några bland de djärvaste föreslogo att man genast borde tåga till fästet,
tukta herr Sten och befria fångarna. Några ville, många tvekade, alla
skreko om varandra, tilldess ryktet om ankomsten av ett kungligt
örlogsskepp gjorde slut på mängdens upproriska tankar. Gästerna från Tovö
funno ingen utsikt att fiska i detta grumliga vatten. Kvartermästaren
hade knappt vågat framkasta ett ord om konung Sigismundus' lyckliga
regemente, då inga herrar plågade allmogen, innan han fick skäl att ångra
detta förhastande.
-- Vem talar om Sigismundus? frågade häftigt en gammal bonde från Tenala
socken. Jag har haft sex söner: två tog Svidje Klas, två tog herr Arvid,
två tog herr Axel Kurck, och på den vägen blevo de alla, somliga i
Livland, somliga i Åbo, somliga i Viborg. Korpamat blevo de, ingen
kristen präst läste välsignelsen över dem, och nu står jag ensam för
hemmanet. Men hade jag sex söner till, skulle jag säga till unge hans
nåde, som nu för regementet: tag dem, och kör ut var katt i landet, som
knystar om Sigismundus; förr få vi ingen fred.
-- Och jag hade fyra fagra döttrar, inföll en gammal kvinna från Karis.
Två togo de polska ryttarna som lågo i byn; sorg och elände blev det. Den
tredje lockade herr Bengts fogde på Brödtorp, och hon blev hängd; den
fjärde kom undan till Tavastland, och hon blev bärgad för det hon var
bara barnet. Vem är det som prisar sådana tider?
-- Oss skickade Sigismundus en präst, som skulle lära oss läsa bakfram i
katkesa, menade en kvinna från Ingå. Han mässade på latin och skulle hava
folk att bikta, förr än vi gingo till Herrans bord, och då drack han
vinet själv, så att en fattig kristen icke fick smaka't.
-- Men under kung Johan hade vi goda tider; då sålde vi mycket humle till
Stockholm, invände en borgare.
-- Säg det! Ja, men kung Karl lät hänga tre fogdar på en dag, och Gud
välsigne honom för det, hördes en annan röst säga i folkskaran.
-- Bia lite, tilldess unge kung Gösta får fred med ryssen och polacken,
så skall han göra detsamma med herrarna, det är han karl till! ropade en
av herr Stens underhavande.
-- Ja, det är han karl till! upprepade tjugu röster på en gång.
Det låg en stark förtröstan och en fruktansvärd hämndlust i detta utbrott
av folkkänslan.
-- Länge leve kung Gösta! skrek nu en röst och efterföljdes strax av
hundra andra.
-- Men vem var han, som prisade Sigismundus? frågade någon.
-- Det var herr Olof Duva, som tjänt papisterna, svarade en annan.
-- Nej, nej, han har fått lejd och svurit konungen tro, anmärkte en
tredje.
-- Någon var det. Låt oss doppa honom i ärligt finskt saltvatten!
Man såg sig om, men den sannskyldige var försvunnen. Hopen begynte
skingra sig, när en röst hördes ropa: _Sigismundus vivat!_ I nästa
ögonblick greps mängden av ett för det lugna finska lynnet ovanligt
raseri. Under ropet »polackar! polackar!» rusade några hit, andra dit, på
jakt efter landsförrädaren; men sökandet blev fruktlöst. Sam, vilken
förstått så mycket av talet på kyrkvallen, att det gällde de båda
tävlande konungarna, hade smugit sig upp i klockstapeln och från dess
tornglugg låtit höra det förrädiska ropet. Snart var han åter ute i det
fria och nog oförskämd att insmuggla en brinnande fnöskbit i örat på en
landsbos ispända häst. Djuret skenade med sin kärra mitt igenom
folkmassan. Under förvirringen och tumultet bragte ogärningsmannen snart
sin person i säkerhet.
4. Stjärntydaren.
Den manhaftige kvartermästaren och hans brune följeslagare lyckades av
sitt värdfolk erfara, vad dessa fått veta av roddarna på det kungliga
skeppets slup. Enligt deras berättelse förde skeppet Tre kronor ingen
ringare person ombord än konungens yngre broder, hertig Karl Filip av
Södermanland, vilken, nu fjorton år gammal, på enträgen begäran fått sin
moders, änkedrottningens, tillstånd att göra sin första längre sjöresa
med en eskader som förde trupper från Stockholm och Åbo till Narva. En
svår storm hade skingrat eskadern på höjden av Hangö, och då vinden låg
styv emot samt Tre kronor även medförde några förnäma damer från Åbo,
vilka lidit av sjösjuka, hade hertigen velat söka hamn och landsätta
fruntimren vid Ekenäs.
Pater Padilla befarade med skäl, att ort och tid icke voro gynnsamma för
hans beräkningar. Han beslöt att redan följande dag söka ett annat fält
för sin verksamhet, men därförinnan ville han förvissa sig om icke ett
katolskt hjärta klappade under mäster Sigfrid Aroni lutherska mässhake.
Så snart mörkret inbrutit, styrde patern och hans följeslagare således
sina steg mot den lärde mannens bostad, denna gång kvarlämnande Sam, om
vars senaste bedrifter de svävade i fullkomlig okunnighet.
Kvartermästaren kände bostället, och efter något trevande genom trånga,
mörka och smutsiga sidogator nalkades de båda vandrarna ett litet lågt
och tarvligt hus på höjden på slottsbacken. Från en mörk och låg förstuga
inträdde de i en lika låg boningsstuga, vilken jämte en studerkammare,
som tillika var sovrum, utgjorde dåvarande pastors i Ekenäs tarvliga
bostad och härden för många vetenskapliga forskningar, likasom för många
märkvärdiga profetior, bestämda för nästa års almanacka. En flammande
brasa brann i den bofälliga, nedrökta spiseln, där man tillredde
aftonvarden. Allt i denna boning, från de grova träbänkarna till de små
fönstren, där en del av de söndrade glasrutorna ersatts med oljat papper,
vittnade om fattigdom. Endast ett stort, konstrikt väggur, ur vars tavla
vid varje klockslag framträdde en figur föreställande Tiden med lia och
timglas, lät ana härvaron av en berömd matematiker.
Vid spiseln stod en torftigt klädd kvinna om vidpass femtio år, belyst av
eldskenet, medan hon rörde i grytan. Utan att vända sig om eller invänta
en fråga, yttrade hon kärvt till de inträdande: -- Kom igen i morgon;
mäster Sigfrid har icke tid.
-- Säg åt mäster Sigfrid, att här äro resande, som önska få tala med
honom, och det nu strax! yttrade kvartermästaren på sitt vanliga
framfusiga sätt.
Kvinnan fortfor med sitt arbete, utan att bevärdiga de nykomne med en
blick, och upprepade: -- Jag säger eder, att han icke har tid. Gån er
väg, han är icke hemma.
Det låg i den talandes ton någonting stolt, som kom kvartermästaren att
sänka rösten och mera hövligt tillkännagiva, att en lärd doktor från
Tyskland önskade rådfråga den berömde mäster Sigfrid om saker av vikt.
Nu vände kvinnan sig om, betraktade främlingarna med ett par kloka,
forskande ögon och svarade blidare, att _hennes man_ velat begagna den
stjärnklara aftonen för att akta på himlens tecken och nu befann sig ute
på fältet. Pater Padilla lät säga genom sin tolk, att också han vore
något bevandrad i stjärnkunskapen och vore lycklig att få rådfråga en så
ryktbar vetenskapsman som mäster Sigfrid just under öppen himmel.
Dessa ord förfelade icke sin verkan på kvinnan. Hon tände en lykta, bad
främlingarna följa sig och vägledde dem ut genom gården till den fria och
öppna höjden invid ruinerna. Oktoberhimlen, rensad av stormen, var nu
fullkomligt klar i stjärnornas tindrande sken, luften mild och månen ännu
icke uppgången över horisonten. Ingenting, icke ens de låga ruinerna,
skymde här den vida synkretsen. Lyktan gick förut, och de två männen
följde, tilldess de uppnådde en liten platå på kullens översta topp.
Här låg i det bleka ljuset av stjärnhimlen en man, stödd mot ett
klippstycke och lutande kinden mot vänstra handen. I högra handen höll
han ett stålstift, med vilket han, tid efter annan, prickade märken i ett
stort pergamentsblad, förmodligen en stjärnkarta. Han märkte icke de
kommande, vilka stannade ljudlösa i hans närhet för att betrakta honom.
Skenet från lyktan föll på en lång, av ålder och mödor böjd gråskäggig
man, vilken tycktes närma sig sjuttiotalet. Han var mager av svält och
nattvak, bar grå mustascher och yvigt pipskägg, håret glest och grått,
den fårade pannan hög och tankediger, de ljusblå ögonen stora och
drömmande, dräkten tarvlig ända till armod. Han väcktes ur sina tankar av
ljusskenet och yttrade missnöjd:
-- Är det du, Anna? Jag har ju sagt dig, att jag icke vill störas.
-- Här är en doktor från Tyskland, som reser i morgon och vill tala med
mästaren, svarade hustrun ödmjukt.
Mäster Sigfrid reste sig i sittande ställning, räckte främlingen en kall
hand och frågade på tyska varmed han kunde vara till tjänst.
Pater Padilla hade överläst sina ord. Han flyttade genast samtalet in på
det lärda område, där de övriga åhörarna ej kunde följa honom, och
förklarade på latin, att han var läkare och stannat i ovisshet om man
borde eller icke borde tillskriva stjärnorna något inflytande på gångbara
sjukdomar.
Mäster Sigfrid svarade på samma språk den bekanta formeln: _stellæ
inclinant, non necessitant_ (stjärnorna föranleda en benägenhet, men icke
ett nödtvång), varefter han med livlighet började tillämpa denna formel
på rådande farsoter, när i detsamma hela nejden klart upplystes och en
stor eldkula ilade över himmelen i en lång, flammande båge. Skenet kom så
oväntat, plötsligt och starkt, att de fyra personernas drag liksom grepos
i flykten av ljuset och fotograferades i en åskådning: en iakttagelse,
som icke undgick kvinnans forskande blickar. Där framlyste något i den
tyske herrns ögon, som kom henne att viska till mäster Sigfrid på finska
språket: »akta dig för den karlen!»
Men för den gamle vise var i detta ögonblick människan endast ett
stoftgrand. Sedan han följt meteorens lopp och antecknat dess bana på
stjärnkartan, reste han sig till sin fulla längd, utsträckte sin högra
arm mot horisonten, där skenet ännu tycktes dröja, och sade högtidligt:
-- Si Guds skrift på himmelen! Ho är jag, Herre, att jag vill utrannsaka
din hemlighet eller mäta ditt mått? Var var jag, när morgonstjärnorna
alla sjöngo ditt lov? Herre Gud, du är en konung, härligt beprydd, ljus
är din klädnad, helighet är din bonings prydnad. Du talar och kallar
världen, du skriver din skrift på himmelen från det ena solvarvet till
det andra. Men de höra icke din röst, Herre, de förstå icke din hand, som
skriver i stjärnorna. Ofta haver du näpst dem: vad haver det hulpit?
Bättra dig, mitt folk, förrän din Guds ansikte vänder sig bort från dig
och du stöter din fot mot de mörka berg!
Efter dessa ord knäppte mäster Sigfrid sina händer och stod en stund
försjunken i bön. Sedan återtog han sitt avbrutna tal.
-- Till det tredje, fortfor han, medan denna meteoriska eld håller på att
brinna och han var dag med hela himmelens omlopp bliver ryckt omkring
jorden och vädret, församlar och drager han till sig av vädret de
naturliga fuktigheter, som dit uppstigna äro och skulle tjäna till regn
och dagg, och förtärer dem och upptänder vädret med hetta. Därav följer
då stor torka och hetta, som säden och allehanda växter skadelig är. Ty
måste därav följa oår, hunger och dyr tid. Så följer vidare därav, att
kometernas _vapores_, endels av sin egen materie förgiftige, endels av
jordens eget förgift, som hon av den första förbannelsen ärvt haver, och
som även av sig föder skadeliga djur och ohyra, förgiva hela luften med
sig, likasom en liten droppe förgift, gjuten i en hel åm vin, förgiver
det alltigenom. Varför allehanda levande djur, som igenom vädret
uppehålla sitt liv, att de det draga till sig och andas ifrån sig, till
att utdriva det heta vädret och indraga igen det kalla, livet till
vederkvickelse, varda av det förgivna vädret förgivne, och därav
förorsakas mångahanda sjukdomar både bland folk och fä, såsom
pestilentie, brännsot, bröstsot eller någon annan allmännelig farsot, som
går över många land allt på en tid, såsom den bröstsjukan anno 1580[B].
Det är sannolikt att den lärde och fromme mannen skulle underhållit två
tålmodiga åhörare ända till morgonens inbrott med detta föredrag i hans
tids naturvetenskap, därest icke den tredje givit tillkänna sin
opposition med ett ljudeligt snarkande. Hustru Anna anmärkte att ljuset i
lyktan var snart utbrunnet och att hon för sin del icke ämnade ådraga sig
bröstvärk i dimman. En tät, från havet uppstigande mist gav hennes ord
vikt, och ej utan stapplande mellan stenarna återfunno de fyra vandrarna
vägen till boningshuset.
Mäster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands förste erkände vetenskapsman,
vilken Messenius på sin tid kallade »vår ojämförlige matematiker», synes
ha varit mera förtrogen med stjärnornas lopp än med de företeelser på
jorden, vilka närmast inverkade på hans dagliga liv, och om han gav akt
på naturens tecken eller förutsade rikens undergång, är det icke
sannolikt att han haft minsta aning om beskaffenheten av sin svarta rock,
förrådet i spannmålsboden eller inkomsterna från Ekenäs pastorat. I
sådana frågor var han ett barn, som behövde sin sköterska, och en sådan
blev för honom hans hustru Anna, en person så litet känd av en otacksam
eftervärld, att man numera icke ens med säkerhet vet hennes namn.
När mäster Sigfrid till hennes förtrytelse ännu på sena kvällen införde
den tyske doktorn i sin studerkammare, för att för honom utreda de
himmelstecken, vilka antydde ett snart förestående stort, allmänt och
långvarigt krig i hjärtat av Europa, vågade icke hustru Anna invända
något däremot, men beslöt i sitt sinne, att besöket icke skulle bliva
alltför långvarigt. Hon avfärdade Ivar Bertilsson med löfte att själv
ledsaga främlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor
så nära till kammarens glesa dörr, att hon utan svårighet kunde höra
varje ord som sades därinne. Hon skulle icke varit en så lärd mans
hustru, om hon icke förstått latin, när hon behövde förstå det.
De båda männen hade vidpass en timme varit fördjupade i ett samtal om
astrologin, när mäster Sigfrid råkade anföra nederlaget vid Kerkholm år
1605, vilket han förutsagt, såsom ett ovedersägligt bevis på stjärnornas
inflytande.
-- Ja, anmärkte doktorn, alla himmelens makter hava tydligen dömt den
tyranniske och förrädiske hertig Karl samt hans avföda till en neslig
undergång, och inom kort skall det legitima konungahuset åter regera i
Sveriges rike.
Mäster Sigfrid svarade förvånad men lugn, att han sedan femton år icke
kände några andra hertigar i Sverige än hertigarna Karl Filip och Johan
av Östergötland. Och då hans ärade gäst tycktes vara föga bevandrad i det
urgamla svenska rikets konungabalk och rättsförhållanden, ville mäster
Sigfrid upplysa honom, att riket vördat en sträng, rättvis och statsklok
konung, kallad _Carolus_, den nionde av sitt namn enligt Johannis Magni
rikshistoria, och därefter en av Gud med många härliga gåvor utrustad ung
konung vid namn _Gustavus Adolphus_, den andre benämnd. Vad åter angick
stjärnornas inflytande, ville mäster Sigfrid icke lämna det osagt, att
den oförliknelige mästaren i all stjärnkunskap, hans egen store lärare,
Tycho Brahe, vars själ Gud fröjde i himmelen, redan _anno mundi_ 1572
iakttagit av särskilda tecken i stjärnbilden Cassiopea, att i Finland
skulle födas en furste, den där himlarnas herre förut bestämt till en
väldig hjälte och folkens befriare, särdeles från det betryck, som den
rena evangeliska läran nu mångenstädes hade att utstå i tyska riket och
andra länder. Varför, och då mäster Sigfrid icke kunde annat förstå, än
att stjärnorna därmed syftat på den unge och välsignade herren Gustavus
Adolphus, som väl icke varit födder i Finland, men dock såsom dess
storfurste så att säga genom en _providentia divina_ blivit detta landets
inföding och rätte medborgare, var och en kunde härav klarligen förnimma,
att de himmelska makterna med en besynnerlig _cura et favore_ vårdade sig
om just detta konungahus och liksom _predestinerat_ detsamma till de
högsta och ärorikaste värv _pro salute gentium_, det är: alla nationers
kristeliga välfärd.
-- Den högt berömde mäster Tycho skall dock hava senare menat, att
stjärnans utkorade skall födas under en _conjuctio_ av Venus, Jupiter och
Mars, vilket skett med den unge prins Uladislaus av Polen. Och lär det
synbarligen vara han, som i hela världen skall återställa den rätta
kristna tron, inföll doktorn med ett djärvt småleende.
-- Du misstager dig, höglärde _confrater_, återtog mäster Sigfrid kallt.
Tycho Brahe har aldrig sagt något sådant. Om han sagt det, skulle det
icke hava refererat till prins Uladislaus, som är född under Saturni
inflytande, och äntligen, om allt vore såsom du förmenar, så skulle prins
Uladislaus icke kunna införa den rätta kristna tron, emedan han själv
bekänner sig till den förmörkade och fördömliga papistiska läran.
Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, där mäster Sigfrid så litet
tycktes motsvara Ivar Bertilssons förhoppningar. Men doktorn ville ännu
icke giva segern förlorad.
-- Ärevördige mästare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstår icke
mig att med dig disputera om saker som du måste bland alla nu levande
människor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den
högsta norden. Jag har med beundran läst dina många _prognostica_, din
_Physica_, som handlar om naturens utgrundande, dina berömda avhandlingar
om kometerna och andra dina skrifter, som nu uppfylla världen och prisas
av alla lärda män. Men ett har förundrat mig, nämligen huru en sådan man
kunnat belönas med en så svart otack, kunnat vedergällas med falska
anklagelser, fängelse och alla slags lidanden, ända till sträckbänken --
huru en man, som alla Europas furstar borde tävla om att upphöja till
höga äreställen och inkalla i sin rådkammare, nu bebor denna fattiga koja
och icke kan på sin ålderdom fägna sig åt någon bekvämlighet. Jag
förstår, att den vise aktar denna världens ära, gunst och rikedom ringa;
men tänk dig, store mästare, vilken vinning det vore för hela världens
vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillräckliga
hjälpmedel för att med framgång studera naturens lagar!
-- När jag var ung, tänkte jag stundom därpå, svarade mäster Sigfrid med
en ofrivillig suck, men jag har längesedan lärt mig att nöjas med en
ringare lott. Det sker dock allt efter Guds vilja, det är allt till vårt
bästa.
-- Men om det funnes en furste, nog vis och nog ädelmodig för att
uppskatta dina förtjänster och erbjuda dig... ett observatorium, försett
med de bästa instrumenter för stjärnkunskapen? Om du där, såsom
Copernicus eller Tycho Brahe, kunde förvåna världen med stora upptäckter,
vore icke detta en Guds skickelse, som rikeligen skulle belöna alla dina
försakelser?
-- Nej, nej, tala icke därom; det är för sent, jag vill icke tänka därpå!
utropade den gamle forskaren, upprörd vid dessa utsikter, som stodo i en
så bjärt motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa
bristfälliga, för det mesta självgjorda trianglar, cirklar och kikare,
som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal.
-- _Det är möjligt och icke för sent_, yttrade främlingen med tonvikt på
varje ord. Jag vet en furste som kan bjuda dig allt detta och som i
ersättning endast begär din tacksamhet och några obetydliga tjänster, som
du lätt kan göra honom med ditt inflytande här i landet.
-- O, mina stjärnor! Mina kära stjärnor! utropade mäster Sigfrid, som
endast fäste sig vid de första orden. Vet du väl, främling, att man ock
har förbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har så många
vedersakare. De uttolka illvilligt mina _prognostica_, de vilja förmena
mig att läsa Guds skrift på himmelen. Ingen tror mig! För vad har jag
levat? Vad kunde jag icke läsa i rymderna med en god flandrisk tub, och
du ser: jag har knappt ett rör, en kompass, en sextant, som duger till
något. Där på höjden har jag själv inslagit en stång för att utmärka
meridianen. Vilket elände, icke sant? Och du säger... du säger...
-- Jag säger... började åter främlingen, men han avbröts av hustru Annas
röst utanför dörren:
-- Vad båtar det människan, om hon vunne hela världen och toge skada till
sin själ?
-- Vad vill du, kvinna? sade den gamle mannen, misslynt öppnande dörren.
-- Jag läser den heliga skrift; den är alltid god att hava i frestelsen.
För övrigt har det nu klarnat. Jag har icke på flera år sett Merkurius
lysa så förunderligt klar.
Mäster Sigfrid gick till den lilla glasrutan.
-- Du har rätt, jag måste ut. Kom igen i morgon, höglärde _confrater_! Nu
får jag icke försumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en
flandrisk tub! O, mina stjärnor, mina kära stjärnor!
[B] Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607.
5. Om en solstråle i hösten.