lemnat på bordet några kalla potäter och en råttäten brödbit. Holpainen
hittade i skåpet salt, som han lade i vatten. Han vinkade tyst åt
gossarne att komma och äta, och äfven åt Mari. Men hon skakade på
hufvudet och blef att sitta på sin plats. Ville och Petu grepo sig
deremot genast med god aptit an med potäterna, som fadren fördelade i
lika delar åt alla, fyra åt hvar; för sig sjelf tog han dem, hvilka han
ansåg vara dåliga.
-- Ät inte ännu era potäter, innan ni få bröd, hviskade Holpainen. Om
också du, Mari, ändå försökte äta en bit, så att du skulle få litet
krafter. Den här tycks vara god. Om du vill, skall jag hemta åt dig.
Intet svar, endast en liten, tvär skakning på hufvudet.
-- Se der, gossar! Doppa i saltvattnet.
Petu och Ville åto glupskt, men fadren hade just ingen aptit. Han tvang
sig att svälja några gånger, sedan lemnade han maten. Från vaggan hördes
allt ynkligare qvidanden. De skuro som knifvar i hans hjerta. Han
önskade, att det snart skulle bli slut för det arma barnet.
Mari satt framåtlutad som förr och betraktade barnet, hvars ögon voro
stelt riktade åt samma håll. Hon undrade för sig sjelf, att hon så
likgiltigt kunde se lilla Annis plågor, liksom om de alls intet skulle
angått henne. Skulle hon redan hafva lidit till den grad, att ingen sorg
mer kunde göra intryck på henne. Kall och oberörd skulle hon i detta
ögonblick kunnat se alla kämpa med döden. Och några timmars än så svåra
plågor voro ju i alla fall ingenting i jemförelse med ett långt och
mödosamt lifs alla lidanden. Bättre att alla doge nu med ens, så att de
skulle blifva saliga. Härvid kände hon åter sitt hufvud blifva virrigt,
och det var som om en osynlig makt ville drifva henne att störta sig på
barnen för att göra ett slut på lifvet för dem, åt hvilka hon sjelf hade
gifvit det. Men när hon lyfte upp hufvudet och genom hårtestarne kastade
en mörk blick på mannen, måste hon afstå från sin föresats, då hon såg
hans allvarliga och forskande ögon. Med det samma försjönk hon äfven
åter i sin förra slöhet; hon såg allt, hvad som tilldrog sig, och såg
ändå ingenting, hörde och hörde ändå inte, led och kände ändå inga
lidanden, lefde som i yrsel och brydde sig om ingenting alls.
Hellu kom hem. I ena handen höll hon den fylda påsen, med den andra
famlade hon efter låset, för att draga dörren till.
-- Jag fick stekben till soppa, jublade hon.
-- Sakta, sakta! hviskade fadren och visade med handen på vaggan.
Hellu blef förskräckt. Det var som om iskallt vatten hade slagits öfver
hennes kropp ända ned till fötterna. Hon ställde sin påse i en vrå och
gick på tårna fram till Anni. Endast ett ögonkast, och hon begrep allt.
Lilla Anni hvarken gret eller skrattade mer, hon behöfde inte mer deras
hjelp. Tungt och långsamt drog hon andan der i sin vagga och såg mot
taket utan att röra ögonen, liksom väntade hon på att någon skulle komma
och taga henne.
Hellu smög sig till sängkläderna i knuten och kastade sig ned der
framstupa. Af kroppens skälfningar syntes det, att hon gret, fast inga
snyftningar hördes.
Holpainen satt lutad och med hufvudet nedböjdt nästan till knäna.
Händerna voro knäpta öfver pannan. Han försökte bedja, men kunde inte;
hans tanke stod stilla. Han satt der blott och väntade tyst, väntade på
det afgörande ögonblicket. Han andades knappast; dödens tunga och
högtidliga närvaro lade sig tryckande öfver allt lif i rummet.
Också gossarne sutto nu stilla bredvid hvarandra. Ville såg med stora
ögon än på modren, än på fadren. I mungiporna syntes ännu smulor efter
maten och kinden hade skafvats röd af den hårda brödkanten. Petu höll
med båda händerna i sin nakna fot och undrade, att inte frun ännu hade
hemtat åt honom byxor, fast hon i går lofvade så säkert.
Och Mari var som en bild, orörlig, tyst och liflös.
Annis andedrag blefvo allt glesare, sedan rosslade det ett par gånger i
hennes bröst, och dermed var allt slut.
Hellu väntade en stund, om ännu ingenting skulle höras. Men när allt
förblef tyst, förstod hon, att Anni var död. Och fast hon hade bedt, att
Herren skulle taga henne från denna verld, kändes det ändå så svårt, då
lilla Anni nu hade gått bort, att hennes hjerta ville brista. Hon gret
högljudt, och då började också Ville gråta.
Tiina Katri hörde gråten in till sig och kom att se åt.
-- Jaså, sade hon sakta, det är slut re'n här, ser jag. Fort gick det
också. Ja, ja, Mari stackare, Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
Herrens namn.
Mari satt fortfarande på samma plats och i samma ställning.
Tiina Katri slöt likets ögonlock och band en duk under hakan.
-- Lägg dig till hvila för en stund, Mari. Jag skall tvätta lilla Anni,
och sedan måste hon väl föras bort från det varma rummet.
-- Och jag måste börja laga kista, sade Holpainen.
Mari, som hittills inte hade sagt ett ord, började nu plötsligt tala,
hastigt och häftigt.
-- Blå kista och hvitt täcke; det bör vara sherting, och en blomma i
handen. Skaffa pengar någonstans ifrån, Holpainen.
-- Jo, jo.
Holpainen var så nöjd, då han hörde Mari tala, att han skulle kunnat
lofva att taga månen ner från himmelen, om det skulle galt.
-- Och hon får inte läggas i gemensam graf, utan skildt för sig,
alldeles skildt.
-- Nej, nej, var lugn för det.
-- Och af myrtenqvistar skall det lagas en krans på hennes hufvud och
en blomma i handen, en sådan der, som kostar en mark, och
shertingsskjorta. Ja, hör du, shertingsskjorta och blomma i hand och
krans...
Tiina Katri och Holpainen sågo på hvarandra. Det plötsliga ordflödet
gjorde mannen åter orolig.
Men Tiina Katri sade lugnt:
-- Lägg dig der på sängkläderna, Mari, och försök att somna. Du är ju
alldeles genomtrött. Vänta, skall jag lägga dyna under ditt hufvud. Se
så der, lägg dig dit nu.
-- Går du inte redan, Holpainen, och gör den der kistan, den der
kistan...
-- Tala inte mer nu, det tröttar dig. Nog gör Holpainen kistan, och vi
skola bestyra om allt, skjortan och täcket och blomman ... var nu bara
lugn. Slut ögonen, så får du bättre sömn.
Mari slöt ögonen, men läpparna rörde sig ständigt. De andra kunde
emellertid inte urskilja orden. Man försökte vara helt tyst. Tiina Katri
tvättade liket och gick in till sig efter en ren skjorta åt det.
Mari hade blifvit stilla, men de visste inte säkert, om hon hade somnat.
När Tiina Katri och Holpainen efter en stund buro liket ut på ett bräde,
såg Tiina Katri bakom sig och såg då Maris ögon vidöppna följa dem. I
dem brann en dunkel, hotfull glöd.
Tiina Katri skyndade genast tillbaka, så snart de fått liket ut i
lidret. Holpainen hade tänkt stanna der i sina tankar, men hon knyckte i
honom.
-- Kom bort nu, hviskade hon.
De hade ännu inte hunnit upp på trappan, då de inifrån hörde ett hemskt
ljud, och i det samma kommo barnen alla tre rusande ut från dörren emot
dem.
-- Mamma, mamma...
Mera kunde Hellu inte säga. Holpainens hår reste sig på ända och han
gick förbi dem in.
-- Herre Gud! suckade Tiina Katri sakta, stannade och tryckte handen
mot sitt hjerta.
-- Kära barn, gå in till gårdsfolket och stanna der. Säg att jag
skickade er.
Hon sköt dem mildt ner från trapporna och vände sedan sjelf tillbaka.
Ljudet hade förbytt sig till skrik. Det var ett djupt och sträft
rytande, inte en menniskas klagan och inte ett djurs tjut, utan båda
förenade och ännu något annat dertill, hemskt och förfärligt. Det var
som en gråt från en aflägsen, okänd verld, der andarne vrida sig i
qvalens eld.
Der låg hon ännu raklång på sin bädd, inte mer samma saktliga, tåliga
qvinna, som förr, utan en rasande, rytande dåre. Holpainen höll henne
fast med båda händerna.
-- En prest! En prest! ropade han, så snart Tiina Katri visade sig i
dörren.
-- Och doktorn! ljöd det ännu efter henne i farstun.
Tiina Katri sprang. Först till presten och sedan till doktorn. Och båda
följde genast hennes brådskande kallelse.
Pastorn kom först. Men han kunde inte ge någon hjelp. Den sjuka skrek
ännu förfärligare, när hon såg honom, och hörde alls inte på hvad han
sade. Dessutom kastade hon sig ännu så, att Holpainen hade all möda att
hålla henne.
-- Jag kan inte göra någonting här, sade pastorn rådlös, men vi skola
vänta på doktorn. Der kommer han också redan.
Doktor Wialén kom in, lugn och allvarlig. Vid första ögonkastet såg han,
hur det var fatt. Han vände sig till Tiina Katri, som darrande stod
bakom dem nära spisen.
-- Ge mig tvänne bälten eller någonting sådant.
Tiina Katri anade hans afsigt. Hon såg omkring sig och fann Annis
lindor. Dem gaf hon åt doktorn, som med den ena band Maris fötter
tillhopa och med den andra hennes armar bak ryggen. Derpå trycktes hon
åter ner på sängklädshögen i knuten.
Doktorn såg på bordet och på fönsterbrädet.
-- Bläck och penna?
Sådant fans inte. Tiina Katri sprang in till gårdsfolket för att begära.
Doktorn undvek Holpainens frågande blickar och såg ut genom fönstret.
-- Kan hon botas? frågade pastorn, men fick intet svar.
Heikura hemtade sjelf papper och bläckflaska samt penna och stälde dem
på bordet. De voro alla tysta, under tiden doktorn skref.
-- Ge in häraf en matsked hvar annan timme, sade doktorn och räckte en
papperslapp åt Holpainen.
-- Ja, sade pastorn, i det han tog sin hatt, vi lära inte ha något
vidare att göra här.
-- Förlåt, sade då Heikura, jag skulle be... Månne här vara något hopp
om bättring?
Han såg på läkaren.
-- Hur så?
-- Det vill vara litet svårt. När jag också har andra hyresgäster. Inte
vilja de höra på det der.
Alla förblefvo tysta ett ögonblick. Pastorn och doktorn vexlade några
ord på svenska. Derpå frågade den förre:
-- Vill Holpainen föra sin hustru till Harjula fattiggård?
-- Skulle hon tagas emot der?
-- Det tror jag visst. Jag skall skrifva en lapp, som ni får föra till
ordföranden i fattigvårdsdirektionen.
-- Det är väl bäst att jag gör det. Holpainen slipper ändå inte härifrån
nu, sade Tiina Katri.
Hon fick lappen. Sedan gingo doktorn och pastorn bort tillsamman.
-- Är det inte något hopp? frågade pastorn, när de voro i porten.
-- Nej, svarade doktorn kort.
De gingo tillsamman längs trottoaren. De hade samma väg. Efter en stund
sade pastorn åter:
-- Jag har inte nyligen sett ett så stort elände.
-- Det fins nog mycket sådant i verlden.
-- Ja, ja. Sjukdom och svaghet och allt slags elände. Och det värsta är,
att man inte kan hjelpa det.
-- Nog skulle man kunna, bara man skulle vilja.
-- På hvad sätt då? Låt höra, doktor.
-- Rikedomen bort och fattigdomen också. At alla arbete och mat, se der
det första vilkoret.
-- Det är lätt att säga. Och sedan?
-- Bättre helsovård. De dåligt och ohjelpligt sjuka på ett hastigt och
plågfritt sätt bort från lifvet.
-- Herren bevare oss! På det der sista sättet skulle ni ju företaga er
att ändra hvad Gud förordnat.
-- Inte i det fallet mer än i andra, der menniskan sträfvar att bli
naturens herre.
-- Nej, nej, doktor!
Pastorn skakade på hufvudet.
-- När ett djur plågas och lider, och ni vet, att det inte kan botas,
hvad gör ni då?
-- Men det är ju en annan sak.
-- Hvarför det? Fordrar inte samma känsla af medlidande att göra slut
äfven på en menniskas lidanden?
-- Vi kunna inte veta, i hvad afsigt Gud sänder dem åt menniskorna.
-- Då vore det också orätt att bota de sjuka, om vi en gång utgå
derifrån, att sjukdomarna komma genom Guds särskilda beslut. Och för att
vara ännu mer konseqventa, så är kanske också redan helsovården synd,
emedan vi genom den förhindra och försvåra det för Gud att sända
sjukdomarna.
-- Det må nu vara dermed huru som helst, men åtminstone ha vi inte rätt
att förkorta nådens tid för någon.
-- Om ni skulle predika det der då, när krigen förklaras, så vore jag af
samma åsigt som ni. Men det gör ni inte. Enligt gammal, god sed får man
då döda och stympa massvis friska, starka män, utan att någon har
samvetsqval deraf. Ja, man djerfs dertill ännu bedja Gud om välsignelse
för "vapnen", och kanske man samtidigt på köpet uppmanar menniskorna att
älska sin nästa såsom sig sjelfva. Man betänker inte, att också den är
ens nästa, som man går att döda.
-- Krigen äro Guds hemsökelser. Dem kunna vi inte undvika. Gud regerar
verlden på det sättet, att han låter det onda bestraffa sig sjelft.
-- Nej, kära pastor, ni har en alldeles oriktig uppfattning af Gud. Var
säker på, att menniskorna inte skulle bryta mot Gud, om de läto krigen
försvinna ur verlden. Men för att gå tillbaka till den der olyckliga
qvinnan, så försäkrar jag er, att nådens tid inte är till något gagn för
henne; ty när förståndets gnista har slocknat, har också själen förlorat
sin förmåga att skilja mellan godt och ondt, och sålunda blir det också
omöjligt att göra bättring.
-- Men hennes lidanden kunna vara andra till undervisning och varning.
-- Den, som inte på annat sätt kan vinna sin själs salighet, än genom en
annan menniskas lidanden, må hellre gå till helvetet. Förlåt, herr
pastor, men sådan är min religion. Och det går inte i mitt hufvud, att
Gud skulle ha gjort den der stackars qvinnan sinnesrubbad, för att
möjligen frälsa hennes kraftfulle mans själ. Då vore Han ju... Nej, nej,
herr pastor. Reformera er religion; den der läran duger inte mer för
nutidens menniskor. -- Och adjö nu, jag måste vika in i den här gården.
Han gick in genom porten och pastorn fortsatte ensam sin väg, tankfull
och allvarsam.
Sextiden på aftonen kom Tiina Katri från fattigvårdsdirektionens
ordförande med tillståndslapp i handen. Holpainen stod då på gården och
talade med Heiskanen. Han hade lossat Mari från banden, emedan hon så
innerligt bedt derom och lofvat vara stilla. Hon hade också sedan varit
så saktlig och ordentlig, att Holpainen vågat lemna henne ensam, under
tiden han som hastigast stack sig ut. De öfverlade nu der alla tre en
stund, om det vore bäst att bege sig af med henne ännu samma qväll,
eller lemna det till följande dag.
-- Men hvad blir det bättre deraf, sade Heiskanen, då hon i alla fall
måste föras. Du får en svår natt, om hon igen blir oregerlig.
-- Och barnen äro rädda, tillade Tiina Katri.
-- Nog kan det vara så, sade Holpainen. Vi skola gå och se, hurudan hon
nu är.
När de kommo in, syntes Mari inte till. De sågo häpna omkring sig, till
dess Tiina Katri märkte, att sängklädshögen närmast väggen var litet
pösigare. Holpainen började kasta kläderna undan och då funno de henne
der allra underst, hopkrupen på golfvet. Hon darrade och stirrade på
dem.
-- Ni få inte komma, bort, bort, ni få inte komma, ni få inte komma ...
klagade hon med jemrande röst.
-- Var inte rädd, inte göra vi illa åt dig, sade Holpainen, i det han
försökte få henne fram.
-- Bort, bort, bort...
-- Mari kommer litet ut och går med oss, sade Heiskanen. Vi skola gå och
se på staden.
-- Ja. Vi skola släta håret först och knäppa klädningen, talade Tiina
Katri inställsamt; jag kommer också med.
-- Låt bli mig, låt bli mig, jag kommer inte, nej, nej, bort -- bort!
Det sista ordet skrek hon fram med hela sin styrka.
-- Tyst, tyst, eller binda vi igen händerna, sade Holpainen.
-- Ni får inte binda, nog skall jag vara tyst. Tyst ... tyst...
Hon lät nu Tiina Katri ordna hennes hår och kläder. Sedan tog Holpainen
henne under ena armen och Heiskanen under den andra. På detta sätt gingo
de nu att föra henne till Harjula fattiggård, hvilken var belägen
ungefär en verst utanför staden. De gingo förut och Tiina Katri följde
efter dem. Mari talade hela tiden till dem med sakta röst.
-- Voj, voj, voj, hvad för illa har jag gjort åt er, när ni plåga mig så
der; voj, voj, voj, förbarma er öfver mig olyckliga, voj, voj.
De drogo henne med sig och svarade ingenting. Och om hon började höja
rösten, varnade Holpainen henne:
-- Nå, nå! Kom ihåg, att vi ha banden med oss.
Då sänkte Mari genast rösten nästan till en hviskning.
De mötte flere personer, dels till fots, dels åkande. Alla sågo
förvånade och frågande på dem. Några stannade nyfiket.
-- Hvad felas henne? förs hon till dårhuset, eller hvart?
-- Hvad gagnar det er att veta det? svarade Tiina Katri.
De fortsatte sin väg. Menniskorna följde dem en stund med ögonen och
vände sig sedan åter om att gå.
Slutligen kom man till Harjula. Tiina Katri gick in för att visa
tillståndslappen, och de öfriga stannade på gården.
Vårdaren skrapade sig bak örat.
-- Svårt har man med de kloka, och så skall man ännu få dårar till. Sex
ha vi förut. Är den här våldsam?
-- Jo, ibland till och med riktigt svår.
-- Man är utkommen med dem. Hvart skall man nu sätta henne?
Han såg på sin hustru, som satt i samma rum.
-- Må inte i barnbyggningen? Der är skrubben tom efter Eva.
Till venster om porten var en liten byggning, innehållande två rum, der
fattiggårdens gamla gummor och alla de mindre barnen bodde. De förra
voro omkring ett tiotal, de senare vidpass tjugu. I ena vrån af det
första rummet fans en af bräder gjord skrubb för dårar. Den fick Mari
till logis, då den för ögonblicket råkade vara tom.
En het, stinkande luft slog emot dem, då dörren öppnades. Tiina Katri
var nära att qväfvas. Hon lade ena hörnet af förklädet mångdubbelt för
munnen.
Barnen greto och bråkade.
-- Vill ni vara stilla, ungar! ropade en af qvinnorna med gäll röst.
De äldre tego och stälde sig att se på de främmande, men de yngre
fortforo att gnälla. I främre rummet sutto några qvinnor och spunno ull,
andra åter kardade. Dörren var öppen till nästa rum; der höllos fem
vaggor på en gång i rörelse. Barnen skreko och de vaggande sjöngo, om
ett sådant entonigt gnolande kunde kallas sång. Allt emellan slogo de
med handen på vaggan:
-- Tomten kommer, tomten kommer! Vill du vara tyst!
Barnens nedvätta trasor och lindor hängde längs snören i båda rummen.
Från dem utspred sig en stark lukt, hvilken än mera förpestade luften.
Mari blef orolig genast som hon steg öfver tröskeln.
-- Bort, bort, bort, jag vill inte, jag vill inte, bort, bort, bort ...
klagade hon.
Vårdaren öppnade dörren till skrubben. Ett svart mörker gapade emot dem.
-- Sätt henne dit, sade vårdaren.
-- Jag vill inte, nej, jag vill inte, nej, nej ... ropade Mari.
Men hon var redan inne och dörren slogs i lås.
Hon bultade förfärligt i väggen och skrek, skrek åter igen med den der
hemska rösten, som inte liknade en menniskas klagorop och inte heller
ett djurs tjut, utan båda gemensamt.
-- Ähä! sade gummorna åt barnen, hör ni nu, tomten kommer redan!
Barnen böjde sina hufvuden åt sidan och slöto ögonen. Och nu behöfde de
vaggande inte mer sjunga; barnen voro så tysta, att de knappast andades.
Äfven de qvinnor, hvilka spunno och kardade, upphörde att prata. Alla
lyssnade till denna enda röst, som fylde båda rummen och hördes långt ut
på gården och i hvilken liksom naturens hela ångest trängde sig fram.
Tiina Katri var den första, som skyndade ut på gården. Den elaka luften
i rummen trängde genom det hopvikta förklädet i hennes mun och
näsborrar; den retade och stack i halsen, och hon var nära att qväfvas.
Allt, hvad hon den dagen hade ätit, kom upp, och till slut grön galla.
Ur hennes ögon rann vatten ner på kinderna. Hon låg med bröstet mot
trappans ledstång och stånkade.
En af sköterskorna stod bredvid och skrattade.
-- Verkade den der lukten så qväljande, ha, ha, ha! Det är bara af
ovana. Inte känner man alls af den, när man blir van. Om ni skulle varit
här under den förra dårens tid, som alls inte tog vård om sig, utan var
förfärligt osnygg, då först skulle ni fått känna en stank! Det qväljde
till och med mig ibland, isynnerhet när jag gjorde rent i skrubben, fast
jag af naturen för resten just inte är bland de ömtåligaste.
-- Gud förbarme sig, man kan ju riktigt dö häraf, mumlade Tiina Katri,
när hon började känna det litet lättare.
-- Kom bort, se så, hvad skall du der onödigtvis, sade Heiskanen, som
jemte Holpainen gick mot porten. Tiina Katri hann upp dem.
-- Hvarför hålla de menniskor i en sådan stank, sade hon häftigt. De
samla alla gamla gummor och de små barnen på samma ställe, och på köpet
ha de der också dårarnes skrubb. De kunde ge åt de stackrarna åtminstone
ren luft; inte lär der ändå vara just något öfverflöd i matväg, då de
sågo så magra och bleka ut.
-- Det sägs att de få salt fisk endast om söndagarne, en gång i veckan.
-- Olycklig den, som kommer dit.
-- Om man skulle dö i tid, så att man inte blefve gammal och orkeslös.
-- Underligt att de inte hellre gå och hänga sig, än de härda ut med ett
sådant der elände.
De gingo förut, Tiina Katri och Heiskanen; Holpainen gick ett stycke
efter, med hufvudet nedböjdt och skuldrorna hopsjunkna. Hans steg voro
så tunga, att man skulle trott, att han bar en stor börda på sin rygg.
En gammal vadmalsrock, gråbrunaktig, hängde omkring honom, och byxorna
voro sönder bak.
Tomt och ödsligt föreföll Holpainens rum dagen derpå. Två personer hade
samtidigt förts bort, modren och lilla Anni. Hellu var rädd för lidret,
der lilla Annis lik var; hon gjorde en lång omväg, hvar gång hon gick
der förbi efter ved. Och om hon måste gå ut i mörkret, skälfde hon som
en garnhärfva.
Äfven var hon rädd för den der knuten, der modren hade skrikit så
förfärligt. I skymningen satt hon alltid med gossarne vid spisen, och då
vågade hon inte vända hufvudet ditåt och inte heller mot vaggan, i
hvilken lilla Anni hade dött. Hon talade saktare än förut; det föreföll
svårt att få fram ett ljud, och om hon också fick det, ljöd det så
främmande, att hon inte ville känna igen sin egen röst. Hon tänkte
oupphörligt på modren; hon mindes så tydligt, hur hon såg ut, då hon
satt med Anni i famnen och med sin lugna röst sade något åt dem. Och hon
kunde inte förstå, hur de skulle kunna komma tillrätta utan modren, hvem
som skulle skaffa åt dem kläder och annat som de behöfde. Också det var
så ovanligt, att de dagen igenom voro ensamma, öfverlemnade åt sig
sjelfva, att det fans ingen som befalde dem något, eller nekade, utan de
fingo från morgon till qväll vara och lefva hur de sjelfva ville.
Gossarna väsnades och slogos efter eget behag, och om Hellu sökte hindra
dem, brydde de sig inte derom. Och inte ens, om hon hotade att säga åt
fadren, ty de visste, att hon i alla fall inte skulle göra det.
Ibland hade Hellu så ledsamt efter modren och Anni och den förra tiden,
att tårarne med våld trängde fram i hennes ögon. Men modren hade alltid
varnat henne för att gråta, för att hon inte helt och hållet skulle
förlora sin syn. Derför torkade hon genast bort tårarne, så fort de
sipprade fram, och drack vatten, så att hon fick den qväfvande känslan
bort från strupen. Likväl visste hon, att det aldrig skulle bli en glad
stund i deras hem, om inte modren skulle komma tillbaka frisk. Men om
det skulle hända, då skulle hon vara som i himlen och skulle inte bry
sig om, fast hon skulle svälta eller hvad som helst, ja, fast hon skulle
blifva stenblind.
Ville sörjde inte och inte Petu heller särdeles, om de också ibland voro
liksom försjunkna i tankar. Frun hade hemtat åt honom byxor, och han
klagade ett par gånger öfver, att modren inte hade sett dem. De hade
sammet i sömmarne och glänsande knappar. I början ville de alltid falla
ned, emedan han inte hade hängsel, men Hellu hittade ett stycke snöre på
gården, och när de med tillhjelp af detta bundos kring lifvet, så höllos
de sedan.
Tiina Katri stack sig in och såg efter dem alla dagar. När hon hade
byke, tog hon också deras kläder i tvätten. Och när Hellu råkade få
stekben i staden, slog hon sönder dem och hjelpte att sätta grytan på.
Nog kunde Hellu sköta om elden, men grytan var svår att få i kakelugnen
och derifrån bort igen. En gång när hon skulle göra det, brände hon sin
hand, och derefter vågade hon inte ens försöka. Om inte fadren var hemma
eller Tiina Katri, gick hon till gårdsfolket, och alltid kom någon
derifrån och hjelpte henne.
Fadren satt för det mesta framåtlutad, med hufvudet nedböjdt, och sög
sin tomma pipa. Han talade inte ens så mycket som förr, men Hellu tyckte
ändå, att det kändes så tryggt, då han var hemma. Hon nästan önskade,
att fadren inte skulle få arbete, ty de skulle vara så rädda, om han
skulle vara borta från morgon till qväll och de skulle måsta vara
ensamma i rummet, när det blef skumt, ja kanske också alldeles i mörker.
Men denna önskan gick inte i fullbordan. Följande vecka gick fadren
redan till jernvägsarbetet, och sedan fingo de endast se honom som
hastigast vid middagstiden och sent på qvällen, kort innan de lade sig.
Om morgonen var han redan borta, när de vaknade. Om söndagarne var han
deremot hemma, fast han då inte orkade vara uppe; ty han var ibland så
trött efter veckans hårda arbete, att han låg hela dagen.