mycket han blott kunde. Under det han arbetade, hade han inte tid eller
orkade han inte tänka just mycket, men när han kom till det tomma
hemmet och såg de olyckliga barnstackrarne, hvilka ledo hunger och allt
slags brist, då blef hans sinne tungt, och han fruktade, att om han
skulle börja sörja allt för mycket öfver lifvet, så skulle det gå med
honom på samma sätt, som med Mari. Han visste derför inte bättre råd, än
att somna bort från sorger och bekymmer, då han inte på annat sätt kunde
skjuta dem ifrån sig.
Det ställe, der det arbetades på jernvägen, var vid Kotkakallio backe åt
Harjula till. Han kunde mycket väl se trappan till det hus, der Mari
var. När han rätade ut sin rygg och hvilade från arbetet med båda
händerna stödda mot spaden, gingo hans blickar, äfven mot hans vilja,
öfver viken och åkrarna dit bort. Ofta råkade han se, hur dörren
öppnades och någon steg nedför trappan. Han kunde inte riktigt urskilja,
om det var man eller qvinna, men hvad angick det honom, det var i alla
fall inte Mari.
Holpainen gräfde under backsluttningen, men ofvanför voro karlar, som
höggo sten. De voro alla unga och stora gyckelmakare.
-- Hej, Holpainen, kom hit litet! ropade de en gång der uppifrån.
-- Hvad är det? ropade Holpainen tillbaka och såg upp.
-- Nå, kom nu!
Holpainen gick litet tveksamt dit till dem.
-- Der får du. Tag och ät!
-- Hvad är det? Stengrus?
-- Ja just. Se så, ät nu och krusa inte.
-- Tig du. Hvem äter sådant?
-- Duger inte ärtsoppan åt drängarna? Så menade ju de der herrarne, då
de gåfvo oss åttio penni i dagspenning, att när de få bröd, så kunna de
äta grus till sofvel.
-- Håll då till godo dermed, ni, som just hugga det, sade Holpainen och
gick tillbaka till sitt arbete.
-- Det skola vi göra! Och ät du af den dy, som du gräfver upp från
jorden. Men låt den först smälta i munnen, svälj inte ner den frusen, du
kan få ondt i magen.
-- Ha, ha, ha, skrattade de andra.
Holpainen brydde sig inte om att svara. Med ryggen krokig arbetade han,
högg spaden med kraft i jorden och kastade upp en hög af mull. Hvar gång
han böjde sig, brakade byxorna bak. Hålen blefvo allt större, luften
kändes kall mot huden.
Från huset vid Harjula porten hördes tid efter annan en skrikande
stämma, ibland sträf och djup, ibland gäll och klagande. Barnen derinne
tystnade då och vände ögonen bort från skrubben. Qvinnorna upphörde med
sitt arbete och lyssnade. Och långt omkring hördes denna röst, öfver
ängarna och åkrarna ända till landsvägen och upp till hvarje ställe i
gården. Och alla andra klagoljud upphörde så länge i vårdanstalten, de
sjuka glömde sina plågor och barnen sin hunger, de trätgiriga sina
bittra tankar. Ty i detta enda skrik fick hvars och ens ångest och vånda
sitt uttryck, och det kändes då lättare i deras bröst.
End of Project Gutenberg's Lifsbilder från finska hem 1, by Minna Canth