kör oss på backen. Tyst, Ville, Anni sofver.
-- Mamma, ge mig bröd!
-- Hvarifrån skall jag taga det; vänta till dess Hellu kommer. Petu, gå
ut i porten och se åt, om hon inte hörs af re'n.
Petu gick, men kom snart tillbaka och sade, att hon inte syntes ännu.
Ville började åter kälta.
-- Jag är hungrig, mamma. Mamma, jag är hungrig.
-- Gå ut på gården på en stund med Petu. Sök åt er vackra spånor från
lidret, så att ni få leka, bygga hus och annat sådant. Gå nu, så ä' ni
snälla.
-- Nej, jag vill inte.
Ville ämnade börja skrika, men fadren röt åt honom, och då blef han
ögonblickligen tyst.
Efter en stund kom också Hellu hem, och brödbitar funnos i påsen
tillräckligt för den dagen. Nästan i samma ögonblick visade sig Tiina
Katri i dörren med ett fat ångande potatissoppa.
-- Jag hemtar litet också åt er, då det blef öfver, sade hon.
-- Herre Gud, Holpainen, stig upp och ät. Många tusen tack, Tiina Katri,
alltid är du god mot oss. Gud i himlen belöne dig. Nu duger det för er,
gossar, men stå inte der så bredt, utan låt också Hellu få plats.
Holpainen satt vid bordet; gossarne stälde sig så nära som möjligt och
angrepo soppan med glupska blickar. Hellu stod ett stycke ifrån och
sträckte fram sin sked.
-- Gå du också och ät; jag skall vagga under tiden, sade Tiina Katri åt
Mari.
Bakom gossarne tog Mari några skedblad. Det smakade godt, potäterna voro
så mjöliga, att de föllo sönder. Hon kunde inte påminna sig den tid, då
hon sist ätit en dylik soppa. Men hon nändes inte taga just mycket
deraf, för att de andra skulle få tillräckligt, isynnerhet gossarne
stackrarne, som åto så glupskt. Hon slickade sin sked på båda sidor
alldeles ren och lade sedan bort den.
-- Åt du så litet? sade Tiina Katri, då Mari återvände till vaggan.
-- Jag har inte synnerlig matlust i dag.
Detta var också till en del sant, ty fastän hon nyss hade känt en
gnagande hunger och fastän soppan nog smakade skönt, försvann likväl
matlusten vid tanken på, att soppan ändå inte kunde förslå att mätta dem
alla.
På eftermiddagen sof Anni någorlunda lugnt. Mari kunde gå till doktorn
och till apoteket, och med droppflaskan i hand återvände hon sedan litet
lugnare till sinnes hem. Hon hoppades att barnet genom dropparne skulle
få bättre sömn till natten. Tiina Katri gaf åt dem en liten blecklampa,
så att de inte skulle behöfva vara i mörkret. Oljan skulle väl inte
räcka till för hela natten, om lilla Anni råkade vara sömnlös, men ändå
några timmar.
Det torde varit omkring åtta eller nio tiden, hon visste det inte så
precis, då de inte hade någon klocka. Modren höll på att bädda, åt
barnen på deras förra ställe, och åt dem sjelfva i knuten, der
sängkläderna lågo. Hellu vaggade barnet och Ville hade somnat på näsan
vid spisen. Modren klädde byxorna af honom och lyfte honom på bädden
bredvid Petu. Sedan lät hon äfven Hellu gå och lägga sig och flyttade
vaggan bredvid sin egen bädd. Holpainen låg redan åt väggen till med
ryggen i båge; af honom syntes endast de breda skuldrorna och den
brunaktiga luggen i nacken.
Mari stälde lampan och tändstickorna på golfvet bredvid sig, släckte
elden och välsignade sig. Hon höll från ena meden vaggan i rörelse,
under det hon låg på rygg med andra armen öfver pannan och blickade mot
fönstret, från hvilket en svag dager skymtade. Snart somnade de andra;
hon hörde det på deras jemna andedrägt. Det var tyst och mörkt omkring
henne; endast tankarna brusade och tumlade i hennes hjerna. Det stod
åter för henne, det der, att gossarne stulo bröd i morgse. På det sättet
hade de också säkert börjat som små, de der, som nu sutto i fängelse.
Barn hade också de en gång varit och deras mödrar hade ammat och vårdat
dem till ett olyckligt lif, till sorg för sig sjelfva och andra. Om
också hennes gossar en gång skulle komma dit i jernen. Herre Gud!
Hon såg framför sig det gulmålade stenfängelset och öfre våningens med
jerngaller försedda fönster, hvilka syntes till landsvägen öfver
ringmuren. Och bakom ett af dem kände hon igen -- gode Gud, var det ett
förebud eller hvad kunde det vara -- men Petus ansigte såg hon der
tydligt, Petus ansigte som fullvuxet, gråblekt och dystert -- men Petus
ansigte! Var det väl ett förebud? Gud välsigne!
Hon läste "Fader vår" och "Herrens välsignelse", men skälfde likväl från
hufvud till fot. Hon kom inte ens ihåg någon psalm utantill, fastän hon
nog förut kunnat sådana. Men "jag fattig, syndig menniska", det fick hon
någorlunda sammanhang i, och knäppande händerna hårdt tillsamman, höjde
hon dem mot fönstret och läste syndabekännelsen från början till slut.
Hon kände att hon var så ovärdig och usel, som en mask, utan den minsta
egen kraft eller någon som helst förtjenst, och att hon, med barn och
allt, ohjelpligt skulle vara hemfallen åt förderf och förtappelse, om
inte Herren af nåd ville frälsa dem.
Lilla Anni vred sig i vaggan. Mari slutade att bedja och började åter
vagga. När barnet då tystnade, slöt också hon sina ögon och föresatte
sig att somna. Hvad vann hon dermed, att hon plågade sig sjelf med
bekymmer; bättre att lemna allt i Herrans hand. Holpainen var
förståndigare, då han låg der och sof tungt vid hennes sida! De hade ju
den gemensamma bördan att bära; kunde den ena bära den lugnt, hvarför
kunde då inte den andra också göra det? Och till hvad gagnade ett sådant
öfverdrifvet grubblande? Det tillkom menniskan att vara nöjd med sin
lott och med ödmjukt sinne taga emot allt af sin himmelske faders hand.
Men just deri låg det. Hon knotade ändå alltid i sitt hjerta och ville
aldrig lära sig att tacka Gud för de onda dagarne. Kanske Gud just
derför hade sändt åt henne all denna fattigdom och detta elände, och
kanske fingo också hennes barn lida för hennes skull. Hellu stackare,
det var ju tydligt, hvilket öde som väntade henne, svag och sjuklig som
hon var. Och till råga på allt skulle hon säkert innan kort komma att
bli blind. Aldrig skulle hon bli en sådan menniska, att hon skulle kunna
föda sig med arbete. Fattighuset väntade Hellu stackare, der skulle hon
få släpa fram sitt lif under hårdhjertade menniskors hugg och slag. Den
stackarn, som hade en så vek natur, skulle inte ens lära att försvara
sig, nog skulle verlden få förtrampa och misshandla henne efter eget
behag.
Under det hon tänkte detta, rörde Mari ifrigare vaggan och ögonen
stirrade åter vidöppna mot fönstret, genom hvilket nu en bit af den
stjernklara himlen lyste.
Elaka blott voro menniskorna mot den fattiga och svaga, äfven när de
låtsade hjelpa. Bättre vore, om de toge lifvet af dem genast och inte
plågade dem i deras brist och olycka. Men ingen tog den fattiges parti,
alla voro de genast färdiga att lägga börda på börda. Detta kände hon så
lifligt, hvar gång hon tänkte på sina barns framtid. Hårdhet skulle de
mer än tillräckligt få röna i verlden; de hade inte att vänta sig några
glädjedagar. Och lilla Anni der i vaggan, hvem kunde på förhand gissa
hennes öde. Kanske skulle hon bli vacker, riktigt en Herrans engel var
hon åtminstone nu med sina blåa ögon och hvita lockar. Men kanske det
just skulle bli hennes största fara. En vacker och fattig flicka råkar
lätt på dåliga vägar. Männen skulle förleda henne, och när de en gång
finge henne att falla, så skulle de behandla henne som en skurtrasa.
Dåligt var i sanning en sådan olycklig qvinnas lif; knapt någon såg på
henne utan att spotta. Då skulle Hellu ändå vara lyckligare i sin
vårdanstalt och nästan också Petu... Herre Gud, hade de inte i sjelfva
verket begått en stor synd, då de skaffat barn till ett sådant här lif.
Bättre skulle det varit för de stackrarne, om de alls inte blifvit
födda, än att de kommit hit att pröfva verldens sorger. Den som inte är
född, känner inga qval och erfar ingen hunger.
Mari tryckte åter andra handen mot hufvudet. Tankarna hade blifvit så
tunga, att de stelnade derinne liksom till en klump. Hon kände ingen
plåga, men en underlig tryckning i hjernan och på samma gång en
förfärlig oro. Ingen klar tanke uppstod mer hos henne, hon förmådde inte
tänka, fast hon nog hade velat. Hon försökte bedja.
-- Förskjut mig inte, käre fader, förbarma dig, kom till min hjelp...
Men det kändes, som om Gud försköt henne från sitt ansigte och kastade
henne ned i mörkret...
Sedan började någon ond ande anfäkta henne. Den kom liksom bakifrån och
hotade henne. Hvad ville den?
-- Lilla Anni?... att gå och qväfva henne ... och strypa henne vid
halsen ... de andra ... och sedan sjelf ... hoppa i en vak...
-- Herre Kriste, hjelp mig ... bevara mitt förstånd...
Hon tyckte sig falla ned vid korsets fot och der ropade hon Herren till
sin hjelp. Men de onda andarne kommo i allt större antal omkring henne,
de refvo och sleto och rådbråkade henne, och hon klämde båda armarna
kring korset och skrek...
II.
Mari, hör du! Hur är det med dig? Hvarför skriker du?
Holpainen skakade henne, men då han inte fick henne vaken, sökte han
tändstickorna från golfvet och drog eld. Maris ögon voro öppna; hon var
således vaken, fast hon skrek. Holpainen höjde upp lampan, för att
bättre kunna se henne.
-- Hvad felas dig? Se så!
Han skakade henne vid skuldrorna, och nu kom Mari ändtligen till sig
sjelf. Men hon såg skrämd ut och ögonen sväfvade oroligt omkring.
-- Hvarför skrek du?
-- Inte, inte så hårdt, hviskade hon, att de inte komma tillbaka.
-- Hvilka?
-- De, de samma.
Hon såg skrämd bakom sig till yttersta ändan af rummet, dit den dåliga
lampans ljus inte nådde. Holpainen betraktade henne med oro; en elak
aning ville stiga upp i hans bröst, men han bemödade sig att fördrifva
den. En så stor hemsökelse skulle väl Gud ändå inte sända öfver dem.
-- Du har drömt. Hvarför tittar du så dit i knuten, inte är ju der
någon. Hör, Mari, se så, sansa dig nu!
Han skakade henne åter. Mari tycktes lugna sig.
-- Är du sjuk?
-- Nej, hur så?
-- Som du är alldeles våt.
Holpainen for med sin sträfva hand öfver hennes ansigte.
-- Alldeles som doppad i vatten, sade han. Drömde du, då du skrek så?
-- Jag måste visst ha drömt.
Mari ryste vid minnet deraf.
-- Vi skola nu lägga oss och somna i Herrans frid.
Holpainen ville släcka lampan, men Mari hindrade honom.
-- Nej, låt den brinna. Jag är så rädd.
-- Den må brinna då.
Holpainen sköt lampan längre bort på golfvet och sträckte ut sin kropp,
färdig att åter fortsätta sin sömn.
-- Det var ändå lycka, att det inte var något värre, tänkte han och drog
täcket öfver sig.
Mari kröp ihop bakom hans rygg och tryckte sin panna mot mannens
skuldra.
-- Om man kunde få litet sömn, tänkte hon för sig sjelf, innan de der
förfärliga synerna åter igen komma.
Hon hade inte varit somnad, det visste hon alldeles säkert. Hon såg dem
alla alldeles tydligt, om det sedan var yrsel eller något ännu värre.
Bara hon inte skulle förlora sitt förstånd. Så underligt tungt och styft
kändes hennes hufvud. Och de dystra och förfärliga tankarna ville igen
med våld tränga sig på henne. Gud älskade inte lika mycket alla
menniskor; endast de höga och rika, men inte de fattiga. Sjukdom och
ångest, ofärdighet och allt slags elände sände han dem, böjde dem under
ett så tungt ok, att de dignade. De svagare krossades, de som hade mera
lefnadslust kastade sig in på ondskap, och sålunda medförde för dem det
timliga eländet äfven evig förtappelse. De höge och rike behöfde inte
hafva sorg och bekymmer för sina barns framtid; det hände sällan att
någon af dem blef en förbrytare, och de slutade inte i fängelser eller
fattiganstalter eller skökohus.
Så var det; Gud brydde sig inte om den fattiga, utan hade förskjutit dem
och lemnat dem i de onda andarnes våld...
Nu blefvo hennes tankar åter förvirrade. Hon tyckte sig se lurande
fiender, hvilka väntade på tillfälle att kasta sig öfver henne. Hon
kände lust att skrika, men bakom all denna förvirring och fruktan hade
hon dock en förnimmelse af, att hon med sitt skrik skulle väcka alla de
andra, hvilka sofvo så lugnt. Derför knöt hon blott näfvarne åt dem och
försökte trycka sig ännu närmare Holpainens rygg. Och hon tvang sig att
vara tyst och skrek inte. Men svårt var det, hjertat bultade och alla
pulsar slogo och kroppen slungades hit och dit i krampaktiga ryckningar.
Hon andades flåsande, höll med ena handen hårdt fast i Holpainens
skjorta, och med den andra slog hon oupphörligt i luften, för att
skrämma bort de der, som lurade bakom henne och hvilka genast närmade
sig, så fort hon det minsta upphörde att hota dem.
Holpainen rätade ut sig och sköt henne undan.
-- Gå mera ditåt, jag har trångt.
Mari slog honom till svar. Holpainen reste sig upp att sitta och såg på
henne, utan att säga ett ord. Mari såg tillbaka; en mörk eld glödde i
hennes ögon, håret hade fallit ned på pannan och hennes ansigte var
förändradt. Holpainen såg alltjemt på henne. Den der förfärliga aningen
bragte hans hår att resa sig.
-- Hvarför slog du mig?
Mari pressade läpparna tillhopa och sade ingenting. Det var som om någon
makt drifvit henne att ånyo störta sig på honom, men hon hejdade sig.
-- Hvarför slog du mig? Mari, hör du! Du är ju vaken, eller hur?
-- Jo.
Ljudet af Holpainens röst lugnade henne. Medvetandet återvände, hon
begrep att hon var tokig. Men det skulle hon inte säga åt sin man,
hemligt skulle hon hålla det, hemligt så länge hon kunde.
-- Du är då vaken? Hvarför slår du mig då?
-- Jag hade en elak dröm. Lägg dig nu, inte skall jag slå mer.
-- Är du sjuk?
-- Nej. Jag har elaka drömmar.
-- Välsigna dig då, kära hustru.
Holpainen lade sig åter ned bredvid henne, men vände sig nu på andra
sidan för att kunna ge akt på henne.
Mari knäpte sina händer och bad halfhögt "Fader vår" och "Herrens
välsignelse". Holpainen hörde, att hon bad båda rätt, ord för ord. Månne
en sinnesrubbad kan dem så der, tänkte han. Hans sömn var försvunnen;
han såg på sin hustru, som föreföll att vara mycket orolig. Ständigt och
jemnt gjorde hon plötsliga rörelser, knypplade med sina fingrar på
täcket och vände på hufvudet, liksom om hon lyssnade på något.
Andedrägten var ojemn och flåsande. Kroppen skälfde.
-- Du grubblar helt visst så mycket öfver vår belägenhet?
Mari svarade inte. Hon beslöt att tiga, så att Holpainen inte skulle
märka något, ty helt säkert skulle hon tala i kors, om hon bara öppnade
munnen. De drogo sig dit längre bort, de onda andarne. Aha, de voro ändå
rädda för hennes man. Hon fick lust att gyckla åt dem och reta dem en
smula, men hon vågade inte göra det så att Holpainen såg, ty det var
galenskap. Hon visste att det var galenskap, fastän hon såg dem så
tydligt. Der voro de nu längre borta med ryggen åt dem, och tittade
endast i smyg öfver sina axlar; det var väl, att de voro rädda för
hennes man.
-- Du skall inte låta jordiska saker plåga ditt sinne så der; det
åstadkommer ondt, och de bli ändå inte bättre deraf. Menniskan måste
vara tålig och förlita sig på Gud; nog håller han vård om oss.
Holpainen undrade, att han kunde tala så der bra; orden kommo som af sig
sjelfva i hans mun.
-- Ja, ja, nog håller Gud vård om oss.
Mari rynkade sin panna och pressade ihop läpparna. Den dumma träskallen,
som trodde, att Gud bryr sig om sämre folk. Hade hon inte tydligt sett,
huru Gud tvärtom hatade dem och sände alla slags olyckor, sjukdomar och
sorger öfver fattiga menniskor och nu slutligen de der onda andarna att
anfäkta henne.
-- Får du inte sömn? Slut dina ögon, så somnar du kanske.
Mari slöt ögonen. Hon måste lyda, ty mannen såg strängt på henne. Hon
skulle haft lust att slå honom, men hon vågade inte, han var så stark
och han skulle genast taga i henne med sina hårda näfvar. Hon måste vara
stilla ... stilla ... men bara han somnade, Holpainen, då skulle hon
gripa med naglarna omkring hans strupe. Bara han somnade... Mari öppnade
ögonen helt litet, men slöt dem åter, då hon mötte mannens lugna och
forskande blick. Måste vara stilla ... stilla...
Måste vara stilla ... stilla...
Och hålla ögonen fast. Holpainen var vaken, det hörde hon på
andedrägten. Och lilla Anni sof så godt den här natten. Månne barnet
stackare redan började blifva bättre.
Ville sparkade, månne han hade fått täcket bort, der han låg på det
kalla golfvet. Hon kunde inte gå och se om honom. Holpainen såg på
henne, det kände hon, fast hon inte mer orkade öppna på ögonlocken.
Måste vara stilla ... stilla...
Maris fantasier upphörde så småningom. Hon somnade.
Holpainen fick inte mera sömn. Det torde också redan varit på
morgonsidan. Han sträckte sig på bädden och funderade. Det stod nu inte
rätt till med Mari, det förstod han nog. Men kanske skulle det der gå
öfver, när hon fick sofva litet. Äfven af för mycken trötthet kan en
svag menniska blifva bortblandad, isynnerhet om hon länge varit utan att
äta. Mari tog ju alltid åt sig den minsta delen, när hon delade mellan
dem matsmulorna, fast hon egentligen bort äta dubbelt mer än de andra,
då hon ammade barnet. Dumt att han inte förut kommit att tänka derpå.
Vidare hade hon vakat många nätter med Anni, och det tog också på
krafterna. Det var lycka att hon nu sof utan att behöfva vaggas, så att
Mari fick hvila sig...
Mari åt ju inte ens af soppan i middags, doppade bara skeden ett par
gånger. Om han i morgon skulle försöka få åt henne någonting ... om han
skulle täckas begära af Tiina Katri ... ja, det skulle han göra och
berätta hur skrämd han hade blifvit i natt; då skulle Tiina Katri nog
hjelpa dem...
Här stannade Holpainens tankar, ty lilla Anni började vakna. Han
försökte stiga upp så sakta som möjligt, att han inte skulle väcka Mari,
och steg försigtigt öfver henne fram till vaggan.
Annis ögon voro slutna, men hon vred sig och qvidde ynkligt. Holpainen
vaggade och försökte sjunga, såsom Hellu eller Mari, men han fick inte
sin röst att böja sig; det blef blott ett sträft brummande. Anni tycktes
bli förvånad deröfver. Hon öppnade ögonen och stirrade på honom. När hon
såg fadren der, hvarest hon förut varit van att finna modren eller
Hellu, drog sig hennes mun på sned och qvidandet öfvergick till gråt.
Mari spratt upp och stirrade på dem med vidöppna och orörliga ögon. Hon
var synbarligen ännu inte vid medvetande.
-- Skulle du orka stiga upp och ge bröstet åt henne, eller skall jag
hemta henne dit bredvid dig? frågade han.
Mari sade ingenting, men liksom af gammal vana kom hon till dem, och
böjande sig öfver vaggan satte hon bröstet i barnets mun. Det sög ett
par gånger, men vände sedan bort hufvudet och ville inte mer. Dess
ansigte uttryckte plåga och ångest, den qvidande rösten var svag och
hes.
-- Borde man inte ge droppar åt det? frågade Holpainen åter.
Mari syntes förstå hvad han sade, fast hon ingenting svarade. Hon steg
lugnt upp och gaf med en sked medikamentet i barnets mun. Holpainen
följde henne noga med ögonen och försökte öfvertyga sig om, att Mari
inte felades någonting annat, än att hon var trött. En underlig
beklämning plågade honom likväl och han kunde inte frigöra sig från sin
fruktan. Om blott tiden skulle lida och Tiina Katri stiga upp, tänkte
han för sig sjelf, så att han finge höra, hvad hon menade.
Holpainen kastade sig ånyo på sin bädd, inte för att somna, utan för att
invänta morgonen. De äldre barnen sofvo ännu i sin sötaste sömn i andra
ändan af rummet. Mari vaggade träget, jemnt och lugnt, alldeles som
förut; endast att kläderna hängde i oordning på henne, och håret föll
öfver hennes ansigte, utan att hon brydde sig om att stryka bort det.
Och nyss, när hon gick efter droppflaskan, tyckte han, att hon höll sig
framåtlutad och drog fötterna efter sig. Men allt det der kunde komma af
trötthet, och det gjorde det också helt säkert.
Sålunda sökte han qväfva den ångestfulla känsla, som plågade hans
bröst. Men det lyckades honom inte förrän längre fram på dagen, då Tiina
Katri på hans begäran hade varit och sett efter Mari. Holpainen följde
med henne ut i farstun och der talade de hviskande om saken.
-- Inte felas det henne någonting, så vidt jag kan förstå, sade Tiina
Katri. Sorger och bekymmer förändra alltid menniskan, och kanske hon nu
dessutom fruktar att Anni skall dö. En lycka vore det ju för det
stackars barnet, men inte vill man ändå gerna ge bort dem.
-- Men när jag inte kunde få henne att tala i natt; det var det, som
skrämde mig mest.
-- Hon var säkert så genomtrött. Inte tycks hon nu heller vilja tala
mycket, men hon svarade ändå.
-- Ni tror således inte, att det är någonting att frukta?
-- Nej.
-- Gud vare lof. Det käns riktigt, som om en tung sten blifvit lyft från
mina skuldror.
-- Gå in nu, att hon inte börjar misstänka något. På eftermiddagen skall
jag åter se in till henne.
-- Tack, kära Tiina Katri, och kom snart igen och trösta oss stackare.
-- Jo, jo.
Tiina Katri undrade, hvad som så hade förändrat Holpainen. Han hade
alltid förr förefallit hafva en hård och lugn natur, men nu var den
grofva starka karlen uppskrämd som ett litet barn.
Mari satt hela dagen nästan oafbrutet vid vaggan. Anni blef allt svagare
och svagare; hon orkade inte mer gråta ens och tog inte bröstet, fast
hennes mun var alldeles torr. Hellu städade bort bäddarne och sopade
golfvet. Gossarne sutto vid spisen och åto på de brödbitar, som sedan
gårdagen ännu funnos i Hellus påse. Mari såg allt, som tilldrog sig
omkring henne, aflägset som i en dröm. Ingenting gjorde något intryck på
henne och hon kunde inte sysselsätta sig med någonting. Hennes hand
rörde sakta vaggan, utan att hon ville det, endast af vana. Gossarne
trätte allt emellan; hon orkade inte banna dem, hennes mun var som
fastspikad, läpparna och tänderna hoppressade och tungan tjock. Själen
var utanför kroppen, tyckte hon. Hon lefde inte mer och var inte der i
rummet, och likväl visste hon, att hon lefde, visste att hon var just
der, hvarest hon befann sig; visste att den der var hennes man och att
de der barnen voro hennes barn. Hon förstod dessutom ännu det, att
mannen oroligt betraktade henne och sörjde, att hon inte var som förut.
Allt var dunkelt för hennes ögon, och likväl såg hon; det susade i
hennes öron och likväl urskiljde hon deras röster. Hon önskade ingenting
och längtade inte efter något. Om alla verldens skatter hade varit der
framför henne, skulle hon sett på dem med likgiltighet. Men när hon kom
ihog de nattliga synerna, vaknade likväl hos henne en önskan, den sista
i detta lif. Hon skulle önskat att blifva sänkt i jordens sköte, djupt
under mullen till den eviga hvilan. Och hon bekymrade sig inte ens öfver
hvad det var, som skulle möta henne der på andra sidan grafven, ty det
kunde inte vara värre, än den der nattens lidanden. Äfven detta
tillstånd, att lefva så här utan själ, att vara som i sömn eller yrsel,
var mycket plågsamt; gerna skulle hon utbytt äfven det mot hvilket annat
som helst, men ändå inte mot de förskräckliga synerna. Om hon visste att
de skulle komma, skulle hon hellre kasta sig i en vak.
Hellu stackare såg allt efter litet på henne; hon förundrade sig säkert
öfver att hon ingenting sade. Hvad hade hon att säga? Ingenting, alls
ingenting. Om hon hade kunnat koka kaffe; i pannan fans ännu sump, men
det var redan två gånger kokadt på den, hvad för smak skulle den nu mer
kunna ge? Det var bäst att Hellu gick och tiggde och skaffade hem
brödbitar och sillhufvuden och kalla potäter; underligt att inte
Holpainen kom ihåg att säga till derom. Hon sjelf kunde inte göra det,
då munnen hade torkat fast och själen var borta.
Men Hellu förstod det af sig sjelf.
-- Mamma, skall jag igen gå ut i sta'n och begära bröd?
Mari nickade. Stackars barn, om du för eviga tider skulle gå bort och
slippa att se det här eländet, tänkte hon, men kunde inte få fram det.
Lilla Anni såg på henne med en ångestfull blick, liksom den, som begär
hjelp, men ej kan tala om sin plåga. Hon kände på barnets händer och
fötter; de voro kalla som döden. Mari upphörde att vagga, stödde sin
kind mot venstra handen och armbågen mot knäet. I denna ställning såg
hon på, hur lilla Anni höll på att dö.
Holpainen märkte, att det var något särskildt med barnet, och gick
närmare. Han stod på andra sidan vaggan och såg, hur det lilla bröstet
höjde sig tungt under de sista plågorna. Mannens sträfva ansigte
skälfde; ett par tårar föllo från ögonen ner på nässidorna, men han
torkade bort dem med sin breda tumme och gick åter att sätta sig vid
bordet. Hela dagen sög han sin tomma pipsnugga; någon tobak fans der
inte, men derifrån kom ändå en liten svedd smak, och sjelfva sugandet
var dessutom redan en njutning.