Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.
LIFSBILDER FRÅN FINSKA HEM.
I.
BLAND FATTIGT FOLK.
Minna Canth.
_Bemyndigad öfversättning från finskan af Rafaël Hertzberg._
Först publicerad av
G. W. Edlund 1886.
I.
Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade och
våndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och
sjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta;
hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig och
lugna henne genom smekningar. Allt var förgäfves. Barnet vred sig och
gret ständigt. Munnen var het, den lilla kroppen brände och andedrägten
var flämtande. Och det fans ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brann
redan på aftonen slut; veken plumsade ned i pipan ock slocknade. Mari
blef med sitt sjuka barn i det svarta mörkret. Ett par tårar perlade
fram i ögonen, men hon torkade bort dem och försökte svälja ned den
bittra förtviflan, som tillsnörde hennes strupe. Det blef ju i alla fall
ej bättre af att gråta, det visste hon af gammalt. Det lindrade
visserligen för en liten stund, men hvad gagnade det, då ögonen i
stället började värka.
Natten var lång och syntes aldrig vilja taga slut. Rummet kändes kallt.
Hon satt på sängkanten med en kort kjoltrasa omkring sig. De bara
fötterna hängde ner, och hon frös om dem, men hon brydde sig ej om att
stiga upp och söka strumporna, ty hon var van att slita värre ondt och
fäste sig ej vid en sådan småsak. Väl skulle hon gerna hafva rätat ut
sin trötta kropp i sängen, men det kunde hon ej för Annis skull.
Mannen låg åt väggen till och snarkade. Han vaknade ej en gång under
hela natten, fastän barnet qvidde. Först när det dagades vände han sig
på andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken.
-- Hvad felas barnet? frågade han.
-- Det är säkert sjukt.
Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnade
voro äfven de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville,
hvilka lågo på golfvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin kofta
öfver de yngre, Petu och Ville. Hon nändes ej väcka ens Hellu ännu, utan
gick hellre sjelf att hemta ved från lidret, för att kunna göra upp eld
i spisen, lemnande Anni att under tiden sköta sig sjelf. Men när hon kom
tillbaka med veden, var Hellu redan på knä bredvid vaggan, klappade i
händerna och lirkade på tusen sätt med lilla Anni, som utan att bry sig
derom skrek så, att hon var nära att qväfvas. Modren kastade
vedklabbarne ner framför spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellu
göra brasa. Äfven mannen hade vaknat igen. Han såg, hur modren hade
fullt upp att göra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig.
-- Borde du inte gå med det till doktorn? sade han.
-- Jag vet inte, svarade modren trött; må nu de der dropparne just
hjelpa heller.
-- Man kunde försöka i alla fall.
-- Och fråga de ens så mycket efter fattigmans barn, att de ge
ordentliga droppar.
-- Man säger ju ändå, att den der Wialén är en godhjertad menniska.
Hustrun svarade ingenting; den bittra känslan hade åter stigit henne i
strupen, och ymniga tårar runno ned på kinderna.
-- Jag skall gå och begära lapp af distriktsinspektrisen, så kan du
redan på förmiddagen gå till doktorn.
-- Gör det, svarade hustrun sakta och torkade bort tårarne med
slarfvan, som var omkring barnet.
Hellu blåste i spisen, men ville inte få det att tända, ty veden var
våt. Modren gick med barnet på armen att hjelpa henne.
Sedan tog hon från vrån en liten, nedrökt kaffepanna och slog litet
vatten till den förra sumpen.
-- Gå inte ut, förrän du fått en tår kaffe, sade hon till mannen, som
hade klädt på sig.
Han svarade ingenting, kastade endast en lång blick på pannan.
-- Att det är bara vatten, menar du? sade hustrun, som märkte hans
blick. Ingalunda, der är sump på bottnen och dit skall komma cikoria
till.
Hellu värmde sig framför spisen. Hon sträckte sina små, magra händer mot
elden och gned dem allt emellan mot hvarandra. Hon såg faslig ut, den
stackars flickan. Ögonen voro sjuka; med det ena kunde hon ännu se helt
litet, med det andra alls ingenting. På halsen hade hon ett stort ärr
och hennes kropp var så förfärligt förkrympt, att man skulle trott henne
vara på sin höjd fem år, fastän hon redan hade fylt åtta år. Men hon var
alltid stillsam och förnöjd. Hon pysslade om lilla Anni från morgon till
qväll och var som modrens högra hand. Derför kunde hon inte heller föras
till lasarettet, ty hon behöfdes hemma. Modren skulle ej kunnat lemna
barnen ett ögonblick, om hon ej funnits.
Kaffepannan kokade redan. Mari lade Anni i vaggan och bad Hellu vyssa
henne. Barnet hade somnat. Man försökte vara stilla, för att det ej
skulle vakna.
Under tiden kaffet klarnade, sökte modren fram sockret; det fans så
mycket qvar, att hvar och en fick en liten bit. Hon högg sönder sockret
på hufvudgärden, för att Anni ej skulle väckas af huggandet. Åt sig
sjelf tog hon den minsta biten och gaf den största åt sin man. Derpå
slog hon kaffet i kopparne, och de drucko alla tre. Det var åtminstone
varmt och kändes välgörande. Hellus små, bruna ögon glänste till och med
i sitt mörker af tillfredsställelse, der hon drack sin kopp nedhukad på
golfvet och med venstra handen höll vaggan i rörelse. Hon bet blott helt
litet i gången af sockret, och det hann väl till, fastän det genast
smälte i munnen.
Mannen drog på sig rocken, tog mössan från spiken och gick. Hustrun såg
efter honom, såg huru byxorna voro sönder bak, och suckade. Hvarifrån
skulle hon igen få lapp till dem, och hvarifrån tråd? På synålen hade
också udden gått af, men kanske Tiina Katri skulle låna henne en. Tiina
Katri hade det bättre än mången annan. Hon hade bara ett barn, och en
man, som hade en ovanlig förmåga att förtjena. Nog tänkte också
Holpainen på sin skara och han drack inte bränvin, när han fick någon
penni. Men han var långsam af naturen och kom vanligtvis för sent, när
någon arbetsförtjenst stod till buds. Andra hunno ständigt före honom,
isynnerhet nu, då alla menniskor hade svårt att få arbete. Hustrun var
mången gång djupt bekymrad deröfver, men hon hade ändå inte hjerta att
säga stort något åt sin man, då den stackarn nog äfven eljes grämde sig
deröfver. Och hvad kunde han hjelpa det, då han försökte göra sitt bästa
och ändå inte lyckades.
Petu och Ville vaknade. De voro båda friska, glada gossar, om
visserligen också litet för mycket sjelfsvåldiga. Den ena var fem år,
den andra tre. Men de åto mycket och ingenting ville förslå. Ständigt
voro de hungriga och ständigt skulle de ha bröd att gnaga på. Och modren
hade svårt att få dem att lyda; men fadren fruktade de ändå. När han röt
åt dem ett hårdt ord, vågade gossarne ej andas; de satte sig då helt
vackert afsides och tittade en lång stund under lugg.
Modren hade hållit pannan varm på spiskanten. Hon slog nu i åt dem en
liten tår kaffe och gaf dem hvardera deras andel af sockret. Gossarne
bråkade sinsemellan om hvems bit som var större, och mätte och jemförde
bitarne med hvarandra. Men de fingo snart brådt, då Hellu påminte dem,
att kaffet kallnade.
Modren bäddade sängen och städade rummet, och gossarne stego upp för att
kläda på sig. De blefvo snart färdiga, ty de hade ej synnerligen många
plagg. Petu hade ingenting annat än en gammal liten flickklädning, som
borgmästarinnan gifvit; den var garnerad och utsydd med remsor, men
mycket trasig. Knapparna voro borta bak; modren fäste klädningen med en
knappnål upptill, och det gjorde ingenting, att skjortan tittade fram
genom en lång spricka. Ingen skulle nu vetat, att Petu var gosse, men
det brydde han sig sju om; klädningen var ju så grann i fållarne, och
dem betraktade han med mycken belåtenhet. Ville hade i stället byxor,
också dessa en skänk af en af stadens fruar, och de voro försedda med
fickor, i hvilka Villes händer trifdes alldeles utomordentligt väl.
Strax som gossarne voro klädda, började de med en mun begära bröd. Men
modren bannade dem.
-- Ni hinna inte väl få ögonen upp, innan ni redan äro hungriga, sade
hon. Om ni helst för ett ögonblick skulle gå bort ur vägen för mig dit
ut på gården, till dess jag städat rummet.
Gossarne lydde den gången. De drogo sina gamla känghasor på fötterna och
gingo, som snälla barn göra, utan att knota ut på gården.
Modren sopade golfvet, ordnade spisen och städade undan i rummet. Anni
sof nu lugnt och Hellu satt bredvid och vaggade träget. När Anni rörde
en hand eller vände på hufvudet, började hon sjunga: hss-s, hss-s, aa-a,
aa-a, och Anni sjönk åter genast i sömn. Gossarne dröjde länge ute, men
Mari hann ännu inte fästa sig dervid, innan Tiina Katri flämtande
störtade in i rummet.
-- Hvar äro dina pojkar? ropade hon, utan att säga god morgon.
-- Ute på gården. Hur så?
-- Som de togo ett bröd från mig, nästan ett helt bröd, som jag just
hade tagit ut från ugnen och stält i farstun att svalna. Jag hade bara
skurit ett litet stycke från ena kanten.
Hon höll upp helt andfådd.
-- Gud välsigne! sade modren och slog ihop sina händer.
-- Du borde ändå hålla bättre efter dina barn, fortsatte Tiina Katri.
Inte skulle jag räknat på en mindre bit, men som de foro af med hela
limpan.
-- Vi skola söka reda på gossarne; de ha väl inte hunnit äta upp den
ännu.
De gingo ut tillsammans, modren förut och Tiina Katri efter. Modren fick
genast syn på Petu, som sprang och gömde sig bak en knut, då han hörde
att dörren gick.
-- Kommer du fram derifrån! skrek hon då. Och det genast på fläcken!
Gossen måste komma fram. I hans ansigte vexlade fruktan och hopp om
räddning. Händerna höll han bak ryggen.
-- Hvar är brödet? Visa hit dina tassar!
Petu räckte fram händerna. De voro tomma.
-- Nog skall jag lära dig! hotade modren och gick och tittade bak
knuten. Men inte heller der fann hon brödet.
-- Men Ville då? Hvart har han tagit vägen?
Petu pekade med fingret mot vedlidret, och qvinnorna gingo båda dit. De
sågo omkring sig der inne, men upptäckte ingenting.
-- Ville! ropade modren.
Intet svar hördes. Men nu, då ögonen hunnit vänja sig vid skymningen,
fingo de sigte på gossen i en vrå. Grälande klef modren öfver
vedklabbarne fram till honom.
-- Jaså, du svarar inte, din kanalje, fast man ropar!
Ville hade munnen full. Han såg lugnt på dem och åt. I handen hade han
ännu ett stycke inkrom af färskt bröd.
-- Der ha vi det nu! sade Tiina Katri.
Modren tog från gossen hans byte och slog honom med fingret.
-- Hvarifrån har du fått det? Var det Petu, som gaf? Gråt inte, utan säg
nu snällt, när mamma frågar. Säg, mitt barn. Var det Petu, som gaf?
-- Petu gaf, hy-yy!
-- Hvart lade Petu resten?
-- Dit, hy-yy!
Han visade med fingret på en kullstjelpt så och började gråta ännu
värre, när han tänkte på brödet, som modren behöll i sin hand.
Under sån anträffades brödet. Men endast skalet var qvar; hela inkromet
var bortgräfdt. Tiina Katri kastade en föraktfull blick på det.
-- Låt vara, sade hon; inte blir jag ju fattigare af det der!
Men hon såg ändå ond ut, när hon vände sig om för att gå.
-- Nog skall jag godtgöra för det här, så snart som jag bara får börja
baka, sade Mari efter henne.
-- När må den dagen skall komma? mumlade Tiina Katri, i det hon steg
öfver vedlidrets tröskel ut på gården.
Mari hörde inte riktigt, hvad hon sade, men gissade ändå ungefär, hvad
det var. Det syntes nog af Tiina Katris gång och hela sätt, att denna ej
var vid godt lynne. Det kändes bittert för modren. Af Tiina Katri hade
hon många gånger fått hjelp i sin nöd. Nu skulle det helt visst vara
slut dermed. Hur skulle hon nu mer ens våga gå och begära någonting.
Hon tog brödskalet under armen, ryckte en qvist från sopqvasten och grep
Ville vid handen. Gossen gret fortfarande; han var rädd, att han skulle
få smaka af riset.
-- Vill du vara tyst! sade modren och förde honom in.
Petu satt på golfvet vid spisen och lutade sig med ryggen mot väggen.
Han såg genast riset i modrens hand och började gråta. Han hade gissat
rätt. Modren kom med allvarlig uppsyn rakt fram till honom. Det hjelpte
inte, att han sparkade, vred sig, kastade sig rak lång ned och skrek af
full hals. Ännu hade modren så mycket krafter, att hon helt behändigt
vände honom på magen, lyfte upp klädningsfållen och basade honom på bara
hullet.
-- Go'a mamma, låt vara, låt vara! skyndade sig Hellu att bedja.
Men lilla Anni vaknade plötsligt, och Hellu fick fullt upp att göra. Hon
måste vagga med båda händerna och sjunga lika högt, som Petu tjöt. Lilla
Anni lugnade sig så småningom för att höra på de andras röster, då hon
ej lyckades göra sin egen gällande. Men hon somnade ej mer, utan vände
ständigt på hufvudet, qvidde och såg oroligt omkring sig.
Modren tog henne i sin famn och gaf henne bröstet. Riset var i
väggspringan. Modrens blickar föllo först på det, och flyttade sig sedan
till gossarne, hvilka åter stillsamt sutto vid spisen, och slutligen på
den lilla stackaren på hennes arm. Der stannade de. Tunga tankar trängde
sig in på henne. Hvad skulle blifva desse olyckliges lott i lifvet?
Kanske skulle hon ännu få se dem som fångar och i jern.
Bittra tårar flöto i strömmar ned och droppade på lilla Anni. Hon knöt
åter näfven åt Petu och sade:
-- Kom i håg, kom i håg! Om du ännu en gång går och rör vid någonting,
som tillhör andra, så slår jag dig förderfvad.
Petu sneglade rädd upp till riset och vände sedan ansigtet mot modren.
Med stora ögon väntade han för att se, om faran redan i detta nu
hotade, eller om han skulle få blifva i fred tills vidare.
Modren påminte sig brödskalet och stack en stor bit deraf i handen på
Hellu. Sjelf förmådde hon ej äta deraf, men Hellu tuggade och åt med
stort välbehag.
-- Det här är riktigt godt, mamma, sade hon.
Det hade också gått flere veckor, sedan hon sist hade fått färskt bröd.
De hade en lång tid lefvat på hoptigda brödkanter och kalla potäter.
Derför smakade det nu så godt. Modren gaf henne ännu en bit till och bad
ställa resten i skåpet för fadrens räkning.
I det samma hördes steg ute i farstun. De trodde, att han redan kom hem.
Dörren öppnades, men in steg Heikura, gårdens egare. Mari kände, hur
blodet rusade upp i hennes kinder. Hon anade något ondt.
-- God morgon! sade Heikura.
-- God morgon! svarade Mari.
-- Är inte Holpainen hemma heller?
-- Nej. Men om ni vill sitta ner, så kommer han kanske snart.
Heikura satte sig på en stol vid bordet och rökte sin pipa. Efter en
stund sade han åter:
-- Det kan vara lika så godt, om jag talar med er. Vi skulle nemligen nu
måsta komma på det klara med den der hyran. Nu är snart andra månaden
slut, och jag har ännu inte fått en penni för den förra.
-- Det har ni inte. Jag vet nog det, svarade Mari sakta.
-- Ser ni, hvar och en behöfver sitt. Och det blir också svårare för er
att betala, ju mer er skuld ökas.
-- Om vi helst skulle komma fram till sommarn, suckade Mari.
-- Jag kan inte vänta så länge, det är en omöjlig sak. Om jag inte får
betaldt för förra månaden, måste jag taga i med stränghet. Här hjelper
ingenting annat.
-- Gode Gud ändå! Hvart skola vi stackare taga vägen, med de här små
barnen ännu till omkring oss? Ha förbarmande åtminstone med dem, goda
husbonde!
Hellu hade lagt bort sin brödbit och följde uppmärksamt med samtalet.
Man såg på hennes ansigte, att hon fullständigt förstod, hvad det hade
att betyda. Men gossarne lekte med hvarandra i sin vrå och visste ej af
något bekymmer.
Heikura drog några rökar.
-- Visst är det ledsamt, började han åter, men hvad kan man göra till
det? Det är som jag redan sade: hvar och en behöfver sitt.
Mari gret.
-- Har Holpainen ännu inte fått arbete någonstans?
-- Nej.
-- Besynnerligt! Visst är det nu dåliga tider, men alltid borde man
kunna få sig någon förtjenst, om man blott har litet bestyrsamhet.
-- Den stackars karlen är alldeles bortkommen af bekymmer, och han är,
sant nog, inte heller eljes just företagsam af naturen.
-- Ja, inte vill jag klandra honom. Jag vet nog, att den fattige har
svårt att lefva äfven under bättre tider, dess mer under sådana här.
-- Om ni skulle vilja taga den der sängen och dynan, som ligger der
under täcket, för sista månadens hyra. De borde ändå vara värda tio
mark.
Heikura rökte sin pipa och betraktade sängen.
-- Jag skall öfverlägga med min hustru först. Nog skulle jag hellre
hafva velat få pengar, men som det tycks vara mycket svårt för er, så
måste man väl nöja sig också med de der.
Han gick in till sig, men efter en stund kom han tillbaka med en annan
karl för att föra bort sängen. Mari tömde ut i en vrå de usla
sängkläderna och den gamla, dåliga madrassen. Platsen vid väggen blef
tom; hela rummet föreföll ödsligt. Der fans inga andra möbel, än en
stol, bordet och vaggan. Gossarne flyttade sig från spiselvrån till
stället, der sängen hade stått; de hade nu fått en ny och rymligare
lekplats.
Mari drog med qvasten spindelväfvarne från väggen, samlade skohasorna,
som förvarats under sängen, tillhopa i en vrå och hviskade sedan åt
Hellu:
-- Vagga nu barnet väl, att det inte vaknar. Jag går nu och hör efter,
om man inte redan kan börja få arbete från fruntimmersföreningen.
-- Blir mamma länge borta?
-- Bara en helt liten stund.
Hellu satte sig på sin förra plats och modren begaf sig ut i staden. Det
blef en sådan tomhet och hjelplöshet i rummet, så snart hon hade stängt
dörren efter sig. Hellu vaggade med båda händerna, för att vaggan skulle
få en jemn rörelse. Och oafvändt såg hon på Annis ansigte, färdig att
genast börja sjunga, om hon det minsta öppnade på ögonlocken. Gossarne
voro någorlunda tysta. Allt tycktes gå väl.
Mari hade emellertid hunnit till porten och började gå nedåt gatan. Hon
hade lång väg, ty de bodde långt borta i utkanten af staden. Först gick
hon som i sömnen. Hon förmådde ej tänka något, och hon hade inte mer ens
den minsta gnista af hopp. Man måste ändå försöka till det sista, det
fattade hon dock ännu nästan instinktmässigt.
Hon gick och gick. Vägen föreföll längre än vanligt. Hennes krafter voro
svaga. Nu först kom hon att tänka på, att hon borde hafva ätit en bit
bröd, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade
dessutom allt emellan sugit det tomma bröstet, mera af oro än af hunger.
Derför var hon också nu så kraftlös, att hon knapt ville hållas uppe.
Slutligen hann hon ändå fram till kamrerns gård. På den ut till gatan
nående stentrappan var det beqvämt att sitta och hvila. Just här hade
hon förr som ung tjenat i många Herrans år. Huru tiderna hade förändrats
sedan dess. Då var hon frisk och rask, och färdig till hvad slags arbete
som helst. Hon tog i som en karl och tröttnade ej midt i arbetet. Men
annat var det nu. Sorger och bekymmer, de många barnsängarna och lifvets
tunga börda hade brutit hennes kropp. Nu skulle hon ej kunna hålla ut
ens hälften mot då. Kamrerskan skulle nog gerna hafva hållit henne qvar
och försökte på allt sätt motarbeta hennes giftermål. Och hur väl hon
visste säga på förhand, hur det skulle komma att gå. Men ingenting kunde
hjelpa, gifta sig måste hon. Helt säkert var det så utsedt åt henne. Och
menniskan måste ju vara nöjd med sin lott, huru hård den också kunde
vara.
Det hördes röster och steg inifrån. Hon flyttade sig åt sidan, för att
ej vara i vägen. Dörren öppnades och ut steg först en ung fröken och
strax efter henne en reslig, vacker herre. Mari kände fröken. Det var
Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade skött som liten och efter
hvilken hennes Hellu hade fått sitt namn. Herrn deremot var alldeles
obekant för henne. De stannade ett ögonblick framför trappan och talade
med hvarandra, men på svenska, så att Mari ej förstod något. Helena drog
på sig handskarne och kastade en lång blick åt sidan på henne. Hon kände
ej igen henne och helsade ej; vände sig bort och fortsatte sitt samtal
med den främmande herrn. Maris läppar drogo sig till ett sorgset
småleende. Hvem skulle förr en gång hafva trott, att lilla Helena på det
sättet skulle gå förbi henne. Hur goda vänner de voro då! Hon satt i
hennes famn, höll sin arm kring hennes hals och berättade sagor och
försäkrade alltid, att hon ej höll af någon menniska så mycket, som af
sin egen, kära Mari. Der såg man det nu; hon kände henne inte ens mer.
Men sådan var verldens gång, och hon kunde ej förebrå Helena derför.
Många tjenare hade varit i gården, kunde hon komma ihåg dem alla! Hur
nätt hon gick der vid herrns sida! Må han var hennes fästman, eller
eljes bara en bekant.
-- Gode Gud, välsigne lilla Helena, suckade Mari för sig sjelf; en
Herrens engel är hon ännu, som förr då hon var barn...
Hon kände ej mer igen henne; men var det då under? År hade gått, sedan
hon sist hade sett henne, och helt säkert var hon grufligt förändrad.
Hunger och brist lemna nog sina spår i ansigtet.
Hon steg åter upp för att gå vidare. Visst var hon ännu trött, men hon
kunde ju ej heller ständigt bli sittande der på trappan. Och fötterna
rörde sig ju ändå, när de väl kommo i gång...
I öfre våningen af ett gammalt, gulmåladt trähus bodde hon, den gamla
välvilliga enkefrun, alla fattigas vän och tillflykt. Till henne gick
man alltid först i nödens stund, och sällan återvände man derifrån utan
tröst. Åtminstone fick man ett godt råd och ett kärleksfullt ord, om
också ingenting annat. Dit stälde Mari äfven nu sina steg, ty fru Hiller
visste vanligtvis bäst göra reda för fruntimmersföreningens åtgärder.
Hon var hemma. Bredvid den lilla hällen stod hon och tillagade sin
middag. Rummet var prydligt och rent; en glad förnöjsamhet lyste emot en
från hvarje vrå. En kanariefogel qvittrade i sin bur vid fönstret; en
hvitbrokig, fet katt låg och sträckte sig i sängen.
Frun såg vänligt på henne, helsade goddag och frågade, hvad det hördes.
Mari utlade för henne sitt ärende, berättade om alla sina bekymmer och
sin nöd. Hon talade om allt, såsom ett barn talar till sin mor eller en
vän till sin vän. Hennes ord kommo från hjertat och till hjertat gingo
de äfven. Frun hörde på henne med deltagande godhet, men först i nästa
vecka sade hon att arbete skulle lemnas ut. Och det skulle inte förslå
långt, endast för en mark i veckan.
-- Nog är också det välkommet, sade Mari; inte skulle jag väl hinna med
mer heller, nu när Anni är sjuk.
En ofantlig mängd fattiga hade anmält sig; fruntimmersföreningens
tillgångar voro jemförelsevis små. Derför var det nödvändigt att
uppdraga en gräns och gifva arbete endast åt dem, hvilka hade det
största behofvet af hjelp och hvilka hade de talrikaste familjerna,
flere barn hemma, mannen död eller sjuk, o. s. v. Distriktsfruntimren
skulle gå hem till alla för att sjelfva undersöka förhållandena och de
skulle ge en lapp åt dem, hvilka främst borde hjelpas. Frun lofvade tala
godt för Mari och uppge hennes namn, så att de skulle veta att komma hem
till henne. Nog kände frun hennes belägenhet, men för ordningens skull
måste man ändå följa bestämmelserna.
Hur godt kändes det ej nu i Maris hjerta, då hon gick derifrån! När hon
steg ned för trappan, bad hon andäktigt Gud välsigna alla goda
menniskor, men isynnerhet henne, som bodde der i den enkla vindskammaren
och obemärkt för verldens ögon tillbragte sitt lif i en sjelfuppoffrande
kärleks värf. Här skulle hon ej få sin lön, men på andra sidan grafven
skulle Gud nog komma ihåg henne; det var Mari alldeles viss på.
Hon hade kommit till en hvit hörngård, der det fans en mjölhandel. Hon
stannade. Hon kom att tänka på Tiina Katris limpa. Om de der i boden
skulle ge åt henne mjöl på kredit, så skulle hon genast kunna ge igen
den. Skulle hon våga gå och försöka? Snart skulle hon betala det sedan,
när hon fick börja förtjena med handarbete. Hon tog mod till sig och
gick in. Hon var litet bekant med försäljerskan, som var stadsbarn och
hette Hanna Pitkänen. De hade suttit ett år i samma klass i folkskolan,
kanske skulle hon nu också af den orsaken hjelpa henne.
Det var mycket folk i boden och Hanna hade fullt upp att göra. Mari blef
stående på afstånd och väntade. Hanna talade glädtigt med kunderna,
mätte ut, gaf pengar tillbaka och gaf åt en och annan en konfekt eller
en sockerbit på köpet. När boden slutligen blef tom, fick Mari tillfälle
att framställa sitt ärende.
Det var onödigt besvär. Hon fick ett nekande svar.
-- Kära Mari, nog skulle jag gerna ge, men ser du, jag vågar inte, sade
Hanna. Begär af frun, kanske ger hon lof, nog skall jag mäta ut sedan
och skrifva upp i boken.
-- Jag känner inte ens riktigt er fru, sade Mari.
-- Hon är en fet, stor menniska.
-- Och skulle man kunna få tala med henne? Bara hon inte tar illa upp?
-- Hvad än! Gå bara rakt in, till höger från porten och sedan första
dörrn.
Mari gick. Hon kom in på gården; såg trappan, uppför hvilken hon skulle
gå, och dörrn och fönstren. Hjertat började bulta och fötterna ville
inte gå framåt. Hon stod en stund vid väggen och försökte lugna sig.
Sedan tvingade hon sig att gå den väg, som Hanna anvisat henne. Hon
torkade sorgfälligt sina fötter på granriset framför trappan, steg
långsamt uppför och gick in. Hon kom i ett slags farstu, med hvit
gångmatta på golfvet. Åter måste hon stanna en stund; hon var så rädd,
att hon knapt vågade andas, och darrade som af frossa. Hvarje åder
bultade som med tusen hamrar. Hvad skulle hon säga? Det hade hon ännu
inte ens kommit att tänka på. Hon försökte tänka efter, men fick inte
tag i någon början. Ångestsvetten trängde fram på hennes panna. In måste
hon gå i alla fall, det måtte då aflöpa huru som helst.
Farstun hade två dörrar. På vinst och förlust gick hon fram till den
ena, tog i låset och öppnade, mycket sakta och varsamt. Hon kom in i ett
rum, der det fans ett piano, ett bord vid fönstret och stolar. På
ömsesidor om dörren hängde öfverplagg på väggarne. Hon hvarken hörde
eller såg någon menniska. De främmande sakerna omkring henne gjorde
henne rädd, de liksom hotade henne och det kändes, som om hela rummet
med stränghet hade bedt henne gå bort. Hon ämnade också redan draga sig
tillbaka, men märkte i det samma i andra ändan af rummet en dörr, som
stod på glänt. Hon hostade...
Mjuka steg hördes; på tröskeln visade sig en svartklädd fru, stor och
fet. Det var helt säkert hon. Mari började. Hon visste inte riktigt,
hvad hon sade, men frun tycktes ändå förstå hennes afsigt, eftersom hon
kom närmare och började betrakta henne med granskande blickar från
hjessan till hälen. Mari försökte ännu framstamma, att hon nog skulle
betala och att frun ingalunda behöfde tvifla derpå. Men hon hade en
mycket söndrig kofta, och fruns ögon tycktes upptäcka alla hålen. Och af
dem kunde frun hafva fått en annan öfvertygelse om betalningen, ty
hennes ansigte mulnade. Med fast, afgörande röst sade hon:
-- Jag kan inte ge. För närvarande vill hvarannan menniska köpa på
skuld, varorna spridas rundt kring verlden och inga pengar komma in, med
hvilka jag skall betala dem. På det sättet råkar man sjelf i
förlägenhet.
-- Nog skulle jag alldeles säkert betala frun. Inte skulle jag väl
kommit och begärt ens, om jag inte hade varit säker derpå.
-- Kanske nog att ni skulle göra det. Men jag känner er inte och jag har
så ofta blifvit bedragen, att jag småningom lärt mig att tvifla.
Dessutom -- frun rätade upp sig och tog ett par steg tillbaka mot dörren
liksom till tecken, att hon ville göra slut på samtalet -- dessutom ger
jag inte gerna åt någon på skuld en så kurant vara, som mjölet är. När
vinsten är ytterst liten, så lönar det sig inte att sälja annat än mot
kontanta pengar.
Mari bad om förlåtelse, att hon kommit och besvärat, sade adjö och gick
bort. Ryggen var mycket mera böjd än vanligt, då hon gick ned för
trappan. Hvarför skulle hon alls försöka? Hon borde ha kunnat gissa, att
det skulle gå på det viset. Det var bara att onödigt förlora sin tid;
Anni gret kanske redan der hemma.
Hon började gå med riktigt hastiga steg. Men i porten mötte hon en mager
och eländig qvinna, som bar tvenne barn på armen, under det tvenne andra
sprungo bredvid henne. Barnen, som hon hade i famnen, kinkade och vredo
sig; de stackrarne hade illa och svårt att vara. Mari tyckte det var
synd med den stackars qvinnan, hvilken tydligen ansträngde sina sista
krafter.
-- Hur orkar ni bära de båda barnen, är det inte alltför besvärligt?
frågade hon.
-- Hvad skall man göra, då man måste. Inte hjelper här någonting, fast
man skulle digna på fläcken, svarade qvinnan.
-- Låt det större barnet gå. Det tycks ju vara en rask gosse.
-- Den stackarn är felaktig, så att han inte kan gå bara helt litet i
sender.
-- Åhhå, nå så kom hit då, så skall jag bära. Hvart ämnar ni er?
-- Dit till biskopens ämnar jag gå. De sägas vara så goda mot de
fattige.
-- Jag skall följa er dit. Det blir visst litet krok, och jag borde
också redan gå hem, men jag skall komma i alla fall. Vi skola försöka gå
litet fortare.
-- Tack så mycket. Det käns riktigt lätt nu.
-- Hvarifrån är ni hemma?
-- Från Karttula socken.
-- Lefver er man?
-- Jo; men hans fot har varit sjuk i fem år. Och inte lär den mer bli
bra, som den redan är alldeles skrumpen och förtorkad ända till knäet.
Qvinnan fick tårar i ögonen. Hon torkade ansigtet med halsdukssnibben.
-- Får ni inte hjelp af kommunen?
-- Två kappar spanmål ge de i veckan åt min man till brödföda, men
ingenting åt mig eller barnen. Du är ung, du må arbeta, säga de. Men Gud
välsigne, när man inte får arbete, fast man skulle be på sina knän. Inte
har jag i förtid vandrat ut på tiggeri; jag försökte hellre lida och
blifva på ett ställe, i vår ria der i skogen. Och jag lade mig och
barnen alla qvällar att sofva med en ständig hunger. Men när döden redan
var nära att komma, så måste man slutligen lemna sitt bo.
Barnet på hennes arm blef oroligt. Qvinnan stannade, lät det få bröstet
i mun och vandrade sedan åter framåt i Maris sällskap. De större barnen,
en gosse och en flicka, båda klädda i ytterst trasiga kläder, hade
sprungit ett stycke förut. Qvinnan råkade i ångest och ropade åt dem att
vänta. Först när hon hunnit fast dem, lugnade hon sig åter. Hon bannade
och varnade dem likväl.
-- Underbart, att ni inte skall lyda. Hvad skall jag göra, om ni gå
vilse eller bli öfverkörda. Stanna nu nära mig. Håll fast i min kjol,
Sere!
Sedan fortsatte hon att tala till Mari.
-- Också jag har sett bättre dagar. Jag har inte alltid varit i sådant
här elände. Förr, när min man fick tre och till och med fyra mark om
dagen, så dugde det äta och skaffa sig kläder. Men af dem ha nu de sista
trasorna blifvit sålda och förvandlade till föda under sista vintern.
Hvad det må ha varit för en fru der vid stranden, som gaf det här täcket
kring barnet. Det fins ännu också goda menniskor här i verlden. Gud
gifve dem blott krafter att samla mera, så att de ha att ge också åt
andra, och inte åt mig allena.
-- Blef er man ensam der i rian?
-- Alldeles ensam; det är just det, som mest bekymrar mig. Men vi hade
intet annat råd. Från benet rinner sådant vatten, att det luktar som
gift; hvem skulle då taga honom i sitt hus. Jag försökte be än den ena,
än den andra dit till kamrat åt honom, men jag fick inte någon.
-- Här är det nu, som biskopen bor.
Mari stälde gossen ned på marken.
-- Du orkar väl redan gå in på gården, sade hon.
-- Tusen tack för ert besvär. Jag kom inte ens att fråga efter ert namn.
-- Holpainen heter jag.
-- Jaså, Holpainen. Ja, tack ännu en gång.
-- Förtjenar inte.
De skildes. Mari gick nu hastigt hemåt. Ju närmare hon kom, dess mer
beklämdt blef hennes bröst. Skulle hon förmå åter igen gå och se allt
detta -- elände, sjukdom, nakenhet och brist. Det var som om någon makt
skulle drifvit henne att hellre fly långt bort. Men de stackars barnen!
Hvad skulle förestå dem? Hellu skötte der troget om Anni; hon skulle ju
vara ett riktigt vilddjur, om hon hade hjerta att lemna dem. Mari
fortsatte sin väg ända fram, och kände ej ens mer sin hunger och
trötthet.
Redan på afstånd såg hon Petu stå i porten och vänta på henne och hon
anade deraf, att allt nu ej var, som det borde. Gossen darrade af köld i
sin tunna klädning. Han var barhufvad och med nakna ben; på fötterna
hade han ett par gamla kängor. Mari försökte skynda och vinkade med
handen åt Petu att gå in; men gossen stod qvar.
-- Anni dör! ropade han.
-- Gud välsigne!
Modren ryckte gossen med sig och sprang in. Der greto båda, Hellu och
Anni, Hellu derför, att hon inte fick Anni att sluta upp att gråta.
Länge hade det stackars barnet redan skrikit, det hördes på rösten, som
nu endast var ett sakta hväsande. Modren tog henne i sin famn. Hon var
igen feberhet, som om natten; munnen riktigt brände bröstet. Men hon
hade gråtit sig trött och ögonen slöto sig genast. Hon lade barnet från
sin famn ner i vaggan, bad Hellu åter vagga och gick att söka åt sig en
bit mat från bordsskåpet. Der fans ingenting annat än några kalla
potäter och Tiina Katris brödskal. Hon försökte nu ändå taga en bit
deraf, ty hon kände en sådan underlig plåga under hjertat. Men, hvad som
må hafva varit orsaken, hon fick ej brödet ner genom strupen, inte ens
fastän hon drack vatten på. Och när hon tvingade sig att svälja, ville
det komma tillbaka. I det samma började rummet gunga för hennes ögon och
det lade sig som en skymning öfver dem. Det kom säkert af vakandet; hon
måste få hvila sig. Hon gick vacklande till de från sängen i en vrå
hoplagda sängkläderna, på hvilka hon sträckte ut sig, och bad barnen
vara stilla, att hon skulle få sofva litet. När hon lade sig ned och
slöt sina ögon, hade hon en känsla, som om hon sjunkit djupt ner i
jorden. Den som ändå blott skulle slippa bort från verldens mödor till
ro och hvila, tänkte hon. Men mer förmådde hon ej tänka, ty hon föll i
ett underbart tillstånd; hon sof ej och hon vakade ej; hon var ej
svimnad och ej redig, tänkte ingenting och kände ingenting; men
egendomliga syner trädde fram för henne. Och fastän hon försökte
fördrifva dem -- ty hon förstod ändå dunkelt, att de voro endast
galenskaper -- försvunno de ej, utan ökades blott och började pina
henne. Jemte allt detta hörde hon liksom på afstånd Hellus röst, och den
visste hon vara verklig, hon visste, att Hellu sjöng för Anni.
I denna form kommo orden till hennes öron:
Kom, käre Jesus, hit,
Tag oss från jorden bort.
Kom, käre Jesus, hit,
Tag alla till din himmel!
Sången aflägsnade sig allt mer. Endast helt svagt ljöd rösten ännu; hon
urskiljde inte ens orden. Slutligen blef allt tyst. Äfven synerna
försvunno, hon försjönk i ro och hvila....
Hellu vaggade, och tystade allt emellan gossarne, hvilka ville bullra
alltför mycket. Inte derför, att det skulle stört modren; hon sof så
tungt, att huset helt visst skulle kunnat ramla, innan hon skulle
vaknat.
Ungefär en half timme hade helt säkert förlidit, då dörren öppnades och
tvenne fruar trädde in.
-- Mamma, mamma! ropade Hellu.
Men modren vaknade ej. Hon lemnade vaggan och gick att knycka i modren.
-- Mamma, här är fruar. Stig upp!
Hon skakade om modren så länge, att hon fick denna att lyfta på
hufvudet.
-- Här är fruar, mamma, här är fruar.
Slutligen syntes hon uppfatta det. Hon gnuggade sig i ögonen, torkade
sin panna, välsignade och försökte sätta sig upp. Sedan kom hon
plötsligt att tänka, att de säkert voro distriktsinspektriser. Och nu
sågo de henne sofva midt på dagen. De kunde tro henne vara lat och inte
ge åt henne något arbete. Och kaffepannan, som ännu var framme. Hvad
skulle de tänka om den? Att här inte alls var någon brist, eftersom man
hade råd att dricka kaffe.
Likt blixtar korsade sig dessa tankar i Maris inre. Och hon blef så
förskräckt, att hon började tala förvirradt, skrämde deraf upp sig ånyo
och blandade yttermera bort sig.
-- Jag lade mig litet att hvila dit, under tiden min man gick efter
droppar, eller den der lappen, inte låg jag der länge, men mitt hufvud
var så rysligt sjukt, och inte ha vi haft kaffe, bara cikoria lades
också i dag i pannan...
Hon hade i sin förvirring endast förvärrat saken ju mer hon talade. Hon
märkte det slutligen sjelf och kunde sedan ingenting annat än brista ut
i gråt. Äfven för Hellu började tårarne droppa längs kinderna. De kommo
alltid af sig sjelfva, så snart hon bara såg, att modren var bedröfvad.
Fruarna hörde på Mari, sågo sig omkring i rummet och fäste slutligen
sina blickar på barnen. Men Mari kände sig olycklig. Hon tänkte att de
ännu till råga på allt skulle tro, att hon var drucken. Och hon försökte
åter, om hon inte skulle kunna uttrycka sig redigare.
-- Så här ser det ut i den fattiges hem. Det är inte glädjefullt för
någon; sjukdom och svält, det är hvad alla få hålla tillgodo med, ända
från minsta barnet. Till och med den der äldsta flickan har re'n fått
pröfva lifvets hårdhet, så att det nog hinner till för henne. Från
spädaste barndomen ingenting annat än sjukdom. När den ena åkomman var
öfver, kom den andra. Men ändå orkar hon lefva. Månget blomstrande barn
omkring henne har gått i grafven; men hon slipper inte bort, fast hon är
svagast af dem alla. Låt åtminstone bli att gråta, din stackare, eller
mistar du den lilla syn, du har qvar.
I fruarnas ansigten syntes en känsla af medlidande. Den ena af dem
klappade Hellu på hufvudet och tog från sin ficka en kopparslant, som
hon lade i barnets hand.
Petu och Ville hade hittills oafbrutet betraktat de främmande. Ville
stod alldeles invid dem. Gossens ögon voro vidöppna, händerna instuckna
i byxfickorna och minen allvarsam. Petu gick och puffade honom bak. Men
Ville låtsade om ingenting, utan stod der rak och glodde och vände inte
ens på hufvudet. Petu puffade än en gång. Inte se'n heller. Ännu för
tredje gången och så hårdt, att gossen for några steg framåt och höll på
att stupa på fruarnas klädningsfållar. Han började tjuta och rusade på
Petu. Denne sprang undan, så att klädningen fladdrade. Modren tystade
dem och tog fatt i Ville. Petu började retas:
-- Ähä! si' du! Ähä!
Och till slut räckte han tungan långt ut.
-- Hvad heter du, min flicka? frågade den ena frun.
-- Int' ä' ja' flicka, fast ja' har klädning.
Frun skrattade.
-- Du har väl ändå något namn?
-- Petu.
-- Jaså, du heter Petu. Nå, jag skall i morgon hemta åt dig byxor.
Se, det tyckte Petu om! Munnen drog sig till ett bredt leende; han ilade
genast till modren och gömde sitt ansigte i hennes kjolar.
Fruarna gåfvo åt Mari en lapp, med hvilken hon skulle få arbete. Två
gånger i veckan skulle det ges, måndag och torsdag, för femti penni i
gången. Mari tackade dem ur hjertats djup och följde dem ut i farstun.
När hon kom tillbaka, förargade hon sig ännu öfver kaffepannan, och
stälde hon den nu undan. Äfven städade hon för andra gången rummet och
bannade på samma gång barnen, som hade skräpat så mycket under det hon
var borta. Inte skulle det eljes gjort något, men då fruarna råkade
komma midt upp i oordningen. Och sedan tvättade hon gossarnes ansigten.
-- Sådana stora lunsar och kunna ännu inte ens så mycket, som att hålla
sig sjelfva rena, utan mamma måste hinna med allt!
Så bannade hon, under det hon stökade i rummet. Och hon kunde nog tänka
sig, hvad fruarna sade åt hvarandra, när de gingo derifrån.
-- Nog var der dåligt, men de stackrarna ha också sjelfva skuld dertill.
De kunde åtminstone tvätta sina barn och hålla snyggt omkring sig.
Vattnet kostar ändå ingenting.
Så hade hon, då hon tjenade hos kamrerns, ofta hört dem säga. Och hur
kunde de förstå annat, då de aldrig sjelfva hade försökt, hur de fattige
hafva det. Och de visste inte, hur liten förmåga att arbeta den har,
hvars sinne nedtrycks af ett ständigt bekymmer och från hvilken hungern
tar de sista krafterna bort.
Deraf kom hon ihåg, att de hade nästan alls ingen mat hemma för denna
dag. Hellu måste bege sig ut med sin påse.
-- Men dröj inte länge, varnade hon, och stanna inte i köken, utan kom
bort, om de inte gerna vilja ge. Knyt den der ullduken kring ditt
hufvud, att dina öron hållas varma.
Sjelf satte sig Mari att vagga. Hon kände sig mycket trött ännu och Petu
satt väl der sysslolös, men han förstod aldrig vara aktsam, utan fick
alltid barnet att vakna. Hon försökte derför hellre hålla sig vaken, än
lemna vaggningen åt honom.
Hon satt på en pall; ena handen höll hon på vaggkanten, mot den andra
lutade hon sin kind, under det hon stödde armbågen mot knäet. Hon kände
en så besynnerlig tyngd, ögonen ville med våld sluta sig och hufvudet
nickade, så att det allt emellan gled bort från handen. Då stannade
också vaggan, och genast började barnet vända på hufvudet. Men då spratt
Mari upp och satte åter vaggan i gång, till dess Anni ånyo föll i sömn.
Det blef emellertid i längden mödosamt för henne att sitta. Ryggen och
sidorna värkte och hon ville inte på något sätt kunna hålla sig vaken.
-- Petu, kom och vagga, att jag får lägga mig litet. Der skall du få
bulla, men låt inte barnet vakna. Ville, kom bredvid mig, så hålls du
stilla så länge.
Hon somnade genast som hon lade sig ned på kläderna och vaknade ej,
fastän Ville trycke sitt finger mot hennes kind och hviskade:
-- Mamma, hoj, mamma! Inte vill jag sofva.
Men Anni började plötsligt skrika af full hals. Då spratt Mari strax upp
ur sin sömn.
-- Gud välsigne, hvad kom nu åt henne?
Hon gnuggade sina ögon och strök med båda händerna håret ur pannan. Anni
skrek, Petu vaggade och sjöng.
-- Gör du något åt henne?
-- Nej.
Mari fick henne inte att tystna. Äfven Tiina Katri hörde skriket in till
sig och kom för att höra, hvad som stod på.
-- Det håller ju på att dö, sade hon och tog barnet från Mari.
Hon gungade det på sina armar, knapprade på fönstret och vyssade. Allt
förgäfves.
-- Har du bjudit bröstet?
-- Hon tar inte.
-- Koponens hustru är der på min sida. Bed henne komma hit, kanske
skulle hon veta något råd.
-- Det är förbi med oss. Och som inte heller den der Holpainen kommer
hem, klagade Mari, i det hon gick.
Också Petu försökte lugna Anni. Han hoppade framför henne, skrattade,
hvisslade, slog två trästycken mot hvarandra och grimaserade efter bästa
förmåga.
-- Var stilla, inte bryr hon sig ändå om det der, sade Tiina Katri.
Koponens Lopo rådde att gifva barnet fyra eller fem droppar
Hoffmansdroppar och sedan gunga det i ett täcke; på detta sätt hade hon
fått sin gosse att lugna sig. Tiina Katri hade Hoffmansdroppar hemma,
hon gick efter flaskan och de hälde den angifna dosen i barnets mun.
Dropparne gingo i orätt strupe och barnet var nära att storkna deraf.
Genom att gunga henne i ett täcke fingo de henne med knapp nöd att
qvickna vid.
-- Hvart har er säng tagit vägen? frågade Tiina Katri, som redan flere
gånger riktat sina ögon på den tomma platsen.
-- Värden tog den för hyran.
-- Å--hå!
Tiina Katri sade ingenting vidare. Men hon ångrade sig öfver, att hon på
morgonen hade gjort så mycket väsen för den der bullen. Inte hade hon ju
blifvit fattigare för det. Och var det under, om barnen stackare togo;
de voro helt visst hungriga. Nu syntes ju inte heller den minsta
anordning för middagen, då hon deremot hade en god soppa på elden. Hon
beslöt att hemta en liten skål deraf åt gossarne, om det bara på något
sätt förslog dertill, och hvarför skulle det inte förslå; hon kunde
sjelf äta litet mindre.
-- Nog är det der fattigmanslifvet, utbröt Lopo, nog är det det sista.
Vår gubbe får inte heller mer någon sömn i ögonen om natten, utan vakar
och funderar på, hvad han skall ta sig till. Om man helst skulle komma
till sommarn, kanske skulle det se'n igen gå på något sätt.
-- Ja, det är visst och sant. Men när man ofta inte vet, hur man skall
komma öfver morgondagen, sade Mari, som satt i vaggan med barnet på
armen. Och den der beständiga sorgen och bekymret vill så förslöa
sinnet. På många nätter har jag inte heller fått sofva för den här
stackarn.
-- Gud vet nog sjelf bäst, hvad han gör, sade Tiina Katri, men nog ger
han ofta en menniska anledning att grubbla öfver, hur underligt det går
till här i verlden. Den ena har fullt upp, den andra dignar af brist.
Jag kan inte förstå, hvarför den käre skaparn har inrättat det så.
-- Mångt och mycket blir nog oklart för oss här i lifvet, suckade Mari,
mer liksom i sina tankar, ty hon betraktade lilla Anni, som sakta
klagade i sömnen.
-- Hon har plågor, stackarn, fortsatte hon. Må det vara stygn?
-- Hvem kan veta, hvad som felar så der små barn, som inte kunna tala,
sade Lopo. Men bra sjuk ser hon ut i ansigtet.
-- Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, när hon hörde att någon
stampade sina fötter i farstun.
Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man.
-- Du dröjde länge, sade Mari. Fick du helst lapp?
Holpainen gaf åt henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari öppnade den och
såg på det skrifna. Då hon emellertid inte fick reda på, hvad der stod,
gaf hon lappen tillbaka åt Holpainen.
-- Stick den i väggspringan så länge, sade hon.
Tiina Katri och Lopo stälde fram stolar åt männen; sjelfva satte de sig
på sängkläderna i knuten.
-- Nu skall jernvägsarbetet börja, sade Heiskanen, i det han tog upp
från fickan pipa och tobakspung. Stoppa i också du, Holpainen.
-- Jaså, skall det börja redan. Då kan man åter komma att lefva upp, Gud
vare lof, sade Lopo.
-- Blif inte så glad deröfver, innan ni hör, hur stor lön de betala,
sade Holpainen.
-- Nå?
-- Endast åttio penni.
-- Store Gud, hvad tänka de på. Åttio penni, det förslår ju inte ens
till bröd. Med hvad skall man sedan betala hyran och köpa ved och
skodon; vid sådant arbete nötas de ju mer än vanligt.
-- Ja, och mera mat behöfs det också till det. När man inte har arbete,
äter man hälften mindre, sade Tiina Katri.
-- De der herrarne bry sig inte om de fattiga mer än om hundar, och
knapt så mycket ens, sade Lopo. Skulle de helst med ens taga lifvet, men
då de långsamt pina en så, att lifvet är mycket värre, än döden.
Heiskanen blåste en lång rök ur munnen.
-- Hvarifrån skulle staten eljes få pengar till tjenstemännens löner och
annat. Med den fattiges svett och möda betalas de ju i alla fall, sade
han.
-- Det är visst och sant, ingalunda med något annat, fortsatte Lopo. Och
inte fråga herrarne efter, om mången också sätter lifvet till. De veta,
att det nog ändå blir trälar qvar för dem, eftersom det fins mycket
fattigt folk i landet. Men jag lät dem också höra af det, när jag sist
var och betalade mantalspengar. Jag frågade: vill ni nästa år taga
kragen från klädningen, eller kanske skoningen? Eller tror ni, att ni
kan få en pennislant, när ni nu tar det allra sista? Det tog mig så i
hjertat, då jag måste sälja min enda goda klädning för den
mantalspenningens skull.
-- Din man var då vid Uleåborgs jernvägsbyggnad?
-- Ja, och alla barnen voro hos mig hela tiden. Han hotar också nu att
bege sig bort, då han inte kan se barnen svälta.
-- Ämna de inte ens framdeles höja dagspenningen? frågade Mari.
-- Knapt nog, svarade Heiskanen. Hvad tvingar dem att höja; de få nog
arbetsfolk för åttio penni denna tid. Och jag fruktar, att vi endast få
skada af hela jernvägen, fast den låtsas vara till hjelp. Hit kommer
se'n att strömma arbetsfolk från alla håll och lönerna hålla sig under
sommaren lika låga, som nu. Hur skulle enskilda personer betala dess mer
än staten.
-- Hvad tycks om det, att det sägs, att jordegarene varit och talat med
ingeniörerna, att de ingalunda skola ge åt arbetsfolket höga löner,
visste Holpainen berätta.
-- Jesus hjelpe! ropade Lopo, de hålla alla tillhopa mot oss. Men låt
dem gå på, det blir nog också en gång deras tur, om inte i det här
lifvet, så i det kommande. Låt dem hållas, hämnden kommer nog en gång.
-- Nog kommer det att finnas öfverflöd på fattigt folk i socknarne, om
man inte ens i sommar kan få förtjena mer än åttio penni, sade Tiina
Katri. Mången har fem, sex barn, se'n kommer hyran och de under vintern
gjorda skulderna, hvilka måste betalas. Och när man sedan blifvit så
utblottad på kläder och annat, att mången inte har mer än himmelens
foglar. Jag förstår verkligen inte, på hvad sätt man skall kunna lefva
nästa vinter.
-- Det är bäst att börja stjäla, så att man får komma i fängelse, eller
också ställa så till, att man kommer på lasarettet, då tar nog kronan
vård om en, menade Lopo.
-- Gud välsigne, så ni talar! sade Mari, i det hon vyssade barnet, som
åter börjat skrika.
-- Ja, det fins ju ingen annan möjlighet. Eller är det bättre att gå och
hänga sig?
-- Hellre lider man och håller ut, till dess döden kommer.
Mari vände barnet på magen och bultade det sakta i ryggen. Det tycktes
få litet lindring deraf, men lindan var baktill alldeles våt.
-- Kära menniska, låt det få torrt på sig, sade Tiina Katri.
-- Hvarifrån skall jag taga det, när det inte fins. I natt smutsade hon
ner allt, och jag har ännu inte hunnit tvätta. Petu, hemta hit det der
täcket. Nå, nu fryser det åtminstone inte.
Hon lindade Anni in i täcket och lät det ligga på magen på hennes
armar.
-- Det har visst knip, eftersom det får bättre ro så der på magen, sade
hon.
Heiskanen knackade ur pipan och stoppade den tillbaka i fickan.
-- Skola vi inte gå nu? sade han till sin hustru.
-- Jo. Men milde fader, som jag alldeles glömt bort soppan, som står på
elden.
-- Hvad skola vi äta? frågade Holpainen, när de andra hade gått.
-- Det fins inte en brödsmula hemma. Hellu gick just nu ut med påsen. Vi
skola vänta litet, säkert har hon väl något med sig, när hon kommer hem.
Holpainen skrapade sig i hufvudet och kastade sig på rygg på
sängkläderna.
-- Du frågar inte ens, hvart sängen tagit vägen.
-- Jag hörde det re'n af värden.