En gång, när i fromma, glada samtal
Vid sitt middagsbord den gamle Luther
Satt som vanligt bland förtrogna vänner,
Talte en af dessa så med klagan:
"Svår och ond att lefva i är världen,
Full af vansklig id och jordisk omsorg;
Intet under därför, att så mången
Sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.
Äfven mig de plåga, dessa oljud
Af en outtröttlig världslig sträfvan.
I mitt grannskap bultas, smids och hamras
Oupphörligt hela dagen genom,
Och hur tidigt än jag vaknar, störa
Dån och hammarslag min morgonandakt."
Luther log och sade: "Hvarför störas?
Tänk långt hellre: 'Jag har sofvit länge;
Hör min fromma granne, hur han redan
Hunnit stiga upp och börja bönen';
Ty en bön, min vän, är flit och arbet.
Sannerligen, när den svarte smeden
Vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig
Åter dag och krafter att arbeta',
Och med hurtigt mod begynner smidet,
Är hans trötta flämtning för vår Herre
Icke mindre kär än dina suckar,
Och på himlens portar slår hans slägga
Kanske starkare än dina böner."