I en grotta vid Arabiens öken
Bodde eremiten Eukaristos.
Mild mot alla, vis och mångerfaren,
Söktes han af nejdens folk ej sällan,
När bekymmer tryckte någons sinne.
En gång kom en kvinna till hans boning,
Bärande ett nyss födt barn på armen;
Blek var hon, och blekare var barnet.
"Fader", sade hon, "hvar skall jag finna
Tröst? Se, detta barn har dött, och dopets
Helga vatten har ej rört dess hufvud.
Ve, förtappadt är det, skall väl aldrig
Äga arfvedel i Kristi rike."
Straffande tog eremiten ordet:
"Hvarför, kvinna, har du låtit barnet
Dö förutan dop, om ock blott nöddop?"
Men den arma modren brast i jämmer:
"Fader", sade hon, "i öknen födde
Jag mitt barn, där fanns ej vatten; solen
Brände ofvan mig och sanden under;
Tårar blott och suckar där jag ägde."
Då blef gubben rörd och föll i tankar,
Eftersinnade en stund och höjde
Handen öfver gråa ögonbrynen.
Slutligt var hans mening fast och mogen,
Och han talte, full af frid och saktmod:
"Vattnet gör det visserligen icke,
Utan anden, som är med i vattnet.
Kvinna, trösta dig, ditt barn är frälsadt!
Herrans ande har i brända öknen
Döpt det med din suck och dina tårar."