KRYSANTOS.

I den kristna kyrkans första tider,

När i ljuset från den nya världen

Jorden bleknade och mången trogen

Vände bort från den med rysning ögat,

Bodde i Aten en man, Krysantos.

Tidigt, innan än den bruna locken

Vissnat på hans hjässa, kinden mistat

Vårens blomning, höga pannan fårats,

Hade ordet hunnit till hans öra

Och hans hjärta öppnats gladt för Kristus.

Men hos honom föddes med hans nya

Födelse ej fasa för hvad fordom

Han i lifvet aktat kärt och heligt.

Aldrig kunde han förmås att hata

Denna jord, där Hellas fanns, hans sköna,

Varma fosterland; hans tjusning ständigt

Var Aten, den ljusa tempelstaden,

Och hans sinne smälte än i vällust

För hvartenda ljud af modersmålet,

Den hellenska tungans harpotoner.

När hans trosförvanter, dystra, slutna,

Sökte skogars tystnad och i bergens

Kulna, mörka, skymda grottor fjärran

Gömde sig för frestelsen och världen,

Gick han ljus, en afbild af den första

Dag han skådat, upprätt, silfverhårig,

Fridsam, tålig midt i lifvets vimmel,

Hörde mannens språk och barnets joller,

Stod på torgen lyssnande, när talarn

Lät sin stämmas åska skaka folket,

Deltog i beslut och bar till urnan

Sin voteringsskärf som hvarje annan.

Stundom åter, när, på dagens mödor

Och bekymmer mätt, han sökte lugnet

Och i bönens djup hans ande svanlik

Ville skölja jordens stoft från vingen,

Sökte han ej mörka öknars kulor;

Nej, där klarast salaminska sundet

Log mot lummig strand, bland pinier, lagrar,

Sågs han vandra, njuta skuggans svalhet,

Andas vällukt, blicka hän mot hafvet,

Medan solen sjönk och böljan lugnad

Speglade en rosig aftonhimmel.

Så han lefvat, så han lefde, sådan

Satt en kväll på Sunions topp den gamle.

På hans knä låg sluten nu en rulle

Af Sofokles, hedningen, den store,

Ädle sångarn, och på rullen ytterst

Lästes tecknadt: "Oidipus Kolonus".

Nyss han slutat dramen, för hans minne

Dröjde än dess bilder, och hans blickar

Sväfvade kring den besjungna nejden.

"O Kolonos", sjöng han efter skalden,

"Bygd, bland jordens alla bygder skönast,

Ljusa, glada, skimrande Kolonos,

Där, med lundars gröna skygd förtrogen,

Näktergalen gäll i toner prisar

Murgrönsrankans dunkla rodnad, gudens

Helga träd, det bäruppfyllda, svala,

Stormförskonta, där bland gudaburna

Fostrarinnor Dionysos svärmar,

I gudinnors lockar sedd, narcissen

Gror med himmelsk dagg på bladens fägring,

Krokos gulnar, källor sömnlöst skänka

Klara bäckar näring och i sångmörs

Krets med guldtöm åker Afrodite!"

Så med hednisk färg, men kristlig värma

Målande sin sälla hembygds fägring,

Sjöng, af hednasångarn väckt, atenarn,

När en yngling, tidigt som Krysantos

Genomträngd af korsets helga lära,

Nalkades med långsam gång den gamle.

Stannande framför hans fötter, stod han

Stum med öfver bröstet knutna armar;

I hans anlet syntes skuggor skifta

Mellan sorg och vrede, harm och ömkan,

Och hans blick låg sänkt på pergamentet.

Länge stod han tankfull, dock omsider

Bröt han tystnan. "Gubbe", så han sade,

"Blef ej äfven du en gång till ljusets

Helga rike kallad, trängde icke

Nådens varma strålar till ditt hjärta--

Så jag sport--; och dock, hur är din vandel?

Där, hvar dagens barn i fåfäng sträfvan

Träla, fika, storma och försvinna,

Där med praktsymboler, än af purpur

På en vårfrisk kind och än af löjen

Kring en läpp, som mognar, afgrundsfursten

Tecknat an de sina, där, o gamle,

Trängs du, lefver du och har din glädje.

Sällan ses du ensam, och om sådant

Nå'n gång händer, är det ej Försonarn

Som du ropar an, all världens Herre;

Nej, berusad af en giftfylld saga,

En förförisk sång, med läppar, blekta

Ren af dödens hälsningskyss, du stammar

Afrodites namn och Dionysos'.

Hvad blir slutet? Rysligt, rysligt, gamle,

Skall du plikta för din brutna trohet,

Du i nådförbundet en gång slutne.

Ryslig, ryslig blir i svafvellågor

Än din lott, när, utan hopp förtappad,

Gråtande, du ej en tår kan gråta

Åt din törst och svagt med vissnad tunga

Evigt fåfängt till ditt bistånd kallar

Dina väsenlösa fabelgudar."

Så han sade. Lugnt som kvällens anlet

Var den gamles, och den höjda blicken

Såg bestraffarn an: "Frid, stränga yngling!"

Talte han, "din tro är stark, jag älskar

Den, som tror. Dock svara: kan ditt unga,

Bruna öga genomskåda hjärtan

Och rannsaka njurar, när du dömer?

Döm ej, och du döms ej, säger Herren.

From, fördragsam, fridsam, glad och trogen

Går sin gång i mästarns spår en kristen;

Full af kärlek är hans tro, och, yngling,

Kärleken är hofsam, mild och tålig,

Yfves icke, stormar icke, tänker

Icke argt och vet ej af att vredgas.

Kärleken fördrager allt, han tror allt,

Hoppas allt och lider allt och vänder

Aldrig åter. Yngling, om du hade

Tro att flytta berg och lyfta dalar,

Utan kärlek vore du en skugga."

Sagdt. Och vänligt räckande den unge

Handen, drog han honom till sin sida,

Och på samma häll nu suto båda.

Dagen framled, mattare i väster

Glödde solen, vinden sökte hvila,

Kvällens frid sjönk ned från Greklands himmel.

Men för dessa taflor hade gubben

Nu ej öga; ynglingen allenast

Fängslade hans syn och tanke. Länge

Satt han tyst, omsider så han talte:

"Vackra yngling, om den gamles varning

Icke kränkt ditt sinne, låt mig göra

Dig en fråga än, kanhända tvenne.

När jag ser ovalen af ditt anlet,

Pannans, näsans stolta, raka tycke

Och ditt språk förnimmer, halft i attisk,

Halft i jonisk brytning, ljuft i båda,

Ljuft ännu i ton, då du fördömer,

Vet jag, att hellen du är. Men säg mig,

Hvilken trakt dig fostrat? Kanske någon

Af Arkipelagens sköna öar

Såg dig födas, Paros, Samos, Naxos,

Mitylene? Kanske såg du dagen

På det rika Asiens kust? En lycklig

Fader lyfte dig, hvarhelst du föddes,

På sin arm och drömde sälla drömmar."

"Delos", svarte ynglingen med mildrad

Stämma nu, "det hafomflutna Delos

Var mitt hemland, Kallinikos hette

Den, som en gång jordiskt var min fader,

Nu en annan jag i himlen funnit."

"Kallinikos", talte gubben åter,

"Ej ett okändt namn du nämnt; min gästvän

Var i forna dagar han på Delos.

O, jag minns ännu den mångbesjungna,

Gröna ön, af sagans alla gudar

Sökt och älskad, Artemis', Apollons

Fosterhem, jag minns dess höga kullar,

Skuggade af cedrar och cypresser,

Och dess dalar,--skall jag nämna dalen,

Nyktos dal, åt citterguden helgad?

Många länder har jag sett, från Pelops'

Halfö vandrat till Tessalien, vistats

På hellenerhafvens alla öar;

Ingen nejd dock tjust mig så, som dalen

Där på Delos med sin lund, sitt tempel,

Och vid denna låg din faders boning.

Yngling, när så mycket skönt du skådat

Frän din lefnads första morgon, svara,

Äger jorden endast svarta bilder

För din själ, säg, bor ej i ditt hjärtas

Djup ett enda minne, tåldt och sparadt,

Från den tid, då drömlik än i oskuld

Du bland Nyktosdalens blommor lekte?"

Så han sade. På den unges skära,

Marmorhvita kinder sågs en flamma

Svagt och flyktigt tindra opp och blekna.

Men den gamle fortfor: "Jag har lyssnat

Till en sägn en gång, Arkipelagens

Öar tro den redan, snart kanhända

Skall den spridas öfver fasta landet.

Så förtäljer den: På Delos föddes

Marmaryne. Tvenne lustrers somrar

Knappt hon skådat; när hos nejdens alla

Ynglingar begärens eld hon tände.

Men åt ingen sinnlig trånad ville

Hon sitt rena väsen öfverlåta,

Blott Apollon valde hon till älskling,

Och i Nyktosdalen, ren och trogen,

Blef hon gudens blomstervårdarinna.

Kväll och morgon, stundom hela dagen

Sågs hon där bland blommorna,--en äldre

Syster lik, så blid och så förtrolig,

Vattna, stöda, ordna och plantera.

Men ej handens ensamt var den skötsel,

Hon dem skänkte; ofta lutad länge

Med sitt öga öfver blommans öga,

Lät hon så sin andes låga drickas

Af den spädas blick och plantans dunkla,

Tysta stoft af hennes själ besjälas.

Själf tillbaka tog hon åt sin ande

Kropp af blomstren, klädde minsta tanke

I en skrud af dagg och doft och färger,

Bytte så med markens döttrar gåfvor,

Gaf och tog i outtömlig kärlek.

Där, i denna fristad, stängd för mängden,

Fick ibland en yngling ljuft fördrömma

Dagens stunder, lefva med det vackra

Blomsterfolket och dess vårdarinna.

Men om honom talar sagan åter:

När med hjärtat fullt af aldrig yppad,

Namnlös kärlek han bland Marmarynes

Blommor gick och hon i templet dröjde,

Såg han henne, fast hon själf var borta,

Sällt i hvar gestalt, i hvarje väsen

Af den skapelse, hon väckt och vårdat.

Rosen rodnade med hennes rodnad,

Liljan såg med hennes blick, i trädets

Susning hördes endast hennes stämma,

Och i tusen skilda former lefde

För hans fromma kärlek hon allena.

Åter, när från blommorna till henne

Någon gång han fick sitt öga höja

Och i samtal, såsom strängars rena,

Fånga hennes ord, då var det honom,

Som om allt, hvad fint i parkens rosor

Glödt och rodnat, hennes kinder eldat,

Alla liljors strålar sammangjutit

Hennes blick, och hela blomstergården

Mer förklarad blott, stått fram med henne.--

Så förtäljs det. Jag har sport och frågat,

Hvem han varit, ynglingen från Delos;--

Kallinikos' son, så har man svarat."

På den unges kinder syntes stora

Tårar nu. "O fader", så han sade,

"Nämn ej namn, som längst af jordens toner

Susat i mitt öra, jag har glömt dem;

Låt mig glömma, låt mig hata minnet

Af mitt tomma nattlifs skugg-gestalter."

Men den gamle talte, full af allvar:

"Yngling, hata ej din ungdoms skola,

Nyktosdalen och dess minnen icke!

Höga läror skrefvos för ditt hjärta

Där i bilder, dunkla, späda, svaga.

Se dig kring i världen! O, hvad ser du?

Öfverallt Försonarns blomsterrike.

Mörkt för den, som blindt till honom stormar,

Är det klart och öppet för det öga,

Som i kärlek stilla höjts mot honom.

Yngling, värd att skåda är hans blomgård.

Solar sår han där, och stjärnor strör han

Kring som liljor, vårdar stora länder,

Stöder folkslag, hör också den minsta

Mänskoblommas suck och, mildt till alla

Lutad, låter dem sin kärlek dricka.

Gå, som förr till Marmarynes blommor,

Ut i världen gladt och utan bäfvan,

Det är Herrans blomgård, du besöker.

Bor blott i ditt hjärta Kristi kärlek,

Blyg, ej rusig, skall du finna saligt,

Hur i allt Han skymtar fram, hur solen

Lyser med Hans ljus, hur stjärnan tindrar

Med Hans klarhet, lifvets sorl och vimmel

Af Hans milda stämma genomljudes.

När du sett det, gå till Honom åter

I Hans ord, och se, Hans ord skall vara,

Som om allt det ljus, som från Hans himmel

Strålat ned, Hans varma sol, Hans stjärnors

Milda här, Hans mänskoätter, hela

Detta underbara blomsterrike,

Mer förklaradt blott, där inne bodde."