Mot slutet af Runebergs skaldebana inträdde en riktning mot det
dramatiska, hvaraf spåren gå långt tillbaka. Redan de första åren i
Borgå var Holberg hans älsklingsförfattare, och om hans intresse för
Shakespeare vittnar hans uppsats af år 1842: _Är Macbeth en kristlig
tragedi_? När Stjernström gästade Borgå, var Runeberg en af den
uppburna skådespelarens ifriga åhörare. Den tröghet, hvarmed de sista
Sägnerna uppstodo, har kanske ytterst sin förklaring i skaldens håg för
en ny diktart.
Knappt ledig från Sägnerna, tog Runeberg i tu med _Kan ej_,
familjemålning i tre akter, ett lustspel på inhemsk botten, där dock
gestalterna på episkt vis blifvit alltför skarpt utpräglade för att
röra sig med den lätthet, lustspelet fordrar på scenen; som läsdrama
har detta täcka och graciösa stycke sin fulla verkan. _Kan ej_
fullbordades 1862 och uppfördes 1863 både i Stockholm, Köpenhamn och
Helsingfors; i Finland har det äfven sedermera hållit sig som
repertoarpjes på Runebergsdagen.
Julen 1863 utkom KUNGARNE PÅ SALAMIS, en tragedi i fem akter, som
skulle "följa efter sin idylliska syster och bedja om ursäkt för hennes
enkelhet", skrifver Runeberg till v. Beskow. Denna antika tragedi hade
skalden påbörjat redan på 1840-talet, innan Fänrikarne trädde emellan,
vid tiden efter hans transport från det latinska lektoratet till det
grekiska, då läsningen af de grekiska auktorerna i skaldens fantasi
återväckte antikens formsköna värld. I dess saga och historia fann han
den fastare botten hans dramatiska instinkt sökte: Sofokles' "Ajas
gisselbärarn" var en omedelbar föregångare till Kungarne på Salamis,
hvaraf redan tre akter voro fullbordade 1845, då skalden nu, efter
närmare tjugu års förlopp, återupptog till behandling detta stora ämne.
När Runeberg begynte sysselsätta sig med dramatisk diktning, yttrade
han i bref till en af vännerna från Lördagssällskapet, att hans
afgjorda riktning åt det episka möjligen därvid kunde leda honom på
afvägar. Denna farhåga har besannats, åtminstone för dramats tre första
akter, där exposén och karaktärsteckningen fått en nog mycket episk
bredd och saklighet. Samtalet mellan Leiokritos och Leontes, där fadren
för sonen motiverar det hårda regemente, hvarmed han vill betrygga sitt
efter Ajas' fall usurperade välde på Salamis, saknar dramatisk
hållning, och Leontes' pliktkollision, då hans erkännande af Ajasättens
anspråk ställa honom i valet mellan Eurysakes och sin egen fader, är
utkämpad i ynglingens bröst redan före dramats början, medan Tekmessas
och sändebudens berättelser äro episka beståndsdelar utanför handlingen
på scenen, låt vara efter antikt mönster. Ett starkare dramatiskt lif
möter i de bägge senare tillkomna akterna, då genom Eurysakes'
uppträdande på Salamis katastrofen närmar sig: vapenbytet mellan
Leontes och Eurysakes, den växlande striden, Rhaistes' död, Leontes'
fall för sin faders svärd, Leiokritos' undergång och Eurysakes' seger,
allt sammangår till en stor dramatisk verkan, som gör sig gällande
äfven från scenen.
Om Kungarne på Salamis det oaktadt aldrig blifvit något spelstycke, kan
detta bero äfven på annat än dramatiska brister; en hufvudorsak ligger
tvifvelsutan i dess främmande, antikartade innehåll. Icke blott dramats
yttre form: den sexfotade jambiska versen, språk och diktion, repliker
och argumentering, äro hämtade ur det grekiska dramat; äfven
karaktärsteckningen inrymmer drag af antik hårdhet och konsekvens:
Eubulos, den gamle fiskaren, hvars trohet mot Ajasätten verkar med
styrkan af en naturdrift; Rhaistes, härskarens gunstling, som i sitt
väsen röjer intet annat än låghet: Eurysakes, hvars hämndkänsla på
forngrekiskt vis går ut äfven öfver besegrade fienders lik: allt detta
är drag, som stå främmande för den moderna andan.
Men därmed är Kungarne på Salamis ej blott en studie på antiken. I
dessa den forngrekiska världens gestalter har Runeberg framför allt
sökt och träffat det allmänt mänskliga, det för alla tider gällande.
Leontes' stränga ifver för det rätta, för hvilket han offrar sitt lif,
verkar som ett förebud till den stoiska filosofin; men denna lära
innebar många kristna beståndsdelar. Med sitt saktmod och sin
försonlighet kommer Tekmessa kristendomen ganska nära, och ännu närmare
kommer Leiokritos, i det skuldmedvetande, hvarmed han i undergångens
stund böjer sig inför de himmelske, hvilkas uppfostrande ledning af
människolifvet han bevittnat; men dessa makter--desamma som böjde
Fjalar--hafva uppenbarat sig för människan så länge hon varit människa.
Genom att sålunda i det antika lifvets former träffa dess bestående
drag har Runeberg af detsamma gifvit i Kungarne på Salamis en bild, som
hör till det yppersta den nyare diktningen frambragt. Han har ock
därvid egnat en gärd af tacksamhet åt den bildningsvärld, ur hvars rena
och klara former hans sångmö hämtat en så väsentlig näring för sina
alster. Med sina höga tankar, sina varma känslor, sin underbara diktion
är Kungarne på Salamis en svanesång, värdig denna sångmö.
Runeberg själf har kallat Kungarne på Salamis "ett dramatiskt
lärospån". Att han kände sig kallad att fortgå i denna riktning är
otvifvelaktigt. Han hade funnit sin art inom det historiska
skådespelet, och de verk, som ur de gifna förutsättningarna kunnat
utgå, hade måhända grundlagt hos oss en inhemsk dramatik. Men den
Försyn, af hvars mantel han i sin diktning sökt lyfta en flik, hade här
bestämt dess mål och gränser.
Samtidigt med Kungarne på Salamis utkom Wecksells "Daniel Hjort", en
måhända mera utprägladt dramatisk skapelse än Runebergs. Men denna ande
bröts vid samma tid i början af sin bana: den litterära epoken var
afslutad. Blott Topelius' milda lyra klingade ännu genom det sociala
och politiska arbetets buller.
* * * * *
Den 17 december 1863 utkom Kungarne på Salamis i bokhandeln; den 19
hade Runeberg med sin yngsta son begifvit sig ut på räffångst för att
vittja sina brockar, då han träffades af det slaganfall, som fängslade
honom vid sjukrummet för återstoden af hans lefnad. Slaget hade drabbat
med sådan häftighet, att skalden fördes hem utan medvetande och till
utseendet liflös.
Ryktet om olyckan spred sig snabbt öfver hela landet. I hufvudstaden,
säger "Helsingfors Dagblad", hör man tusende gånger samma fråga: Huru
är det med Runeberg? Först efter några dagar begynte en bättring
inträda, men den blef aldrig fullständig. Den högra sidan förblef
förlamad, så att den sjuke endast med svårighet kunde röra sig i sina
rum, stödd med vänstra armen på någon af de hemmavarande sönerna, medan
den högra var instucken i barmen på nattrocken. Man hade anskaffat en
rullstol med vefmekanism för vänstra handen, men Runeberg älskade icke
"detta slags samfärdsel med världen". Äfven talförmågan förblef störd;
endast i bättre stunder talade skalden obehindradt. Fullständigare
återvände själsförmögenheterna, minne och tankereda; men den poetiska
kraften var förstörd: anden var bunden vid den brutna kroppen, men
förmådde ej mera verka i den. Somrarna kunde den sjuke ända till och
med 1868 tillbringa på Kroksnäs, men förblef därefter i staden. Mest
låg han på sin bädd, hvarvid plågorna kändes mindre; ett grått,
kvarterslångt skägg betäckte haka och mun.
Under dessa skaldens pröfvoår var hans maka hans outtröttliga
vårdarinna i sjukdomen och sällskap i ensamheten. Hennes dag förgick
under ständigt sysslande med den sjuke, hennes nätter blefvo som hans
oroliga och sömnlösa, säger en af Runebergs nyare biografer. Ända till
åtta timmar i dygnet kunde hon sitta som föreläserska vid hans bädd.
Gripande är hennes bref kort efter den 5 februari 1865, det första år
då Runebergsdagen begynte högtidlighållas i Borgå, för att efter hand
blifva en nationaldag för hela landet. I anledning af festligheterna
ute i staden skrifver hon: "Det skulle i sanning gjort mig godt, om jag
skulle trott, att på festen en enda skulle med en vänlig tanke ett
ögonblick kommit ihåg 'den store mannens' ringa stackars hustru, som
alls icke, såsom andra hustrur, kan få räkna sig vara 'ett' med den hon
öfver allt håller kär, men som ändå ibland icke kan betvinga en längtan
att icke vara ställd så långt ifrån honom".
Fredrika Runeberg öfverlefde sin make med endast två år; hon ligger
begrafven vid hans sida på Näsebacken i Borgå.
Naturlifvet, som i hälsans dagar varit Runebergs bästa vederkvickelse,
spred sin trefnad ännu i hans sjukrum. Utanför dess fönster hade han
låtit inrätta ett bräde, där han dagligen höll fri taffel för ortens
småfåglar, medan en öfver sängen anbragt reflexionsspegel satte honom i
tillfälle att från bädden betrakta dem. Strömborg berättar, huru han
ännu 1875 på vintern i en på fågelbrädet utställd bur fångade en
bofink, som eljes hade förgåtts i den starka kölden, och höll den i
buren som gäst vintern öfver. En annan gång hade han tämt ett litet
möss, som intog sina måltider dagligen framför hans säng, eller en
fluga, som höll honom sällskap vid bordet. Så gladde sig skalden ännu i
det sista att se lifvet trifvas under hans vård, medan han förkortade
de långa timmarna i det nu så tysta skaldehemmet.
I bättre stunder tog Runeberg gärna emot besök af vänner och bekanta
och skämtade gladt om gemensamma minnen eller dröjde vid anekdoter ur
det förflutna; det var under dessa år Strömborg gjorde sina biografiska
anteckningar, som äro en så oskattbar källa för kännedomen om Runebergs
lefnad. När professor C.R Nyblom från Uppsala 1869 om sommarn besökte
honom för att ombesörja den upplaga af hans samlade verk, som tills nu
varit i bruk här som i Sverige, emottog han af "den lidande och i
stoftet bundna skalden" detta intryck af storhet, som så mången
besökare från hans hälsas dagar omtalar. I sitt förord ger den kände
svenske estetikern en anslående och åskådlig bild af lifvet i Runebergs
hem. "Sedan han sändt sin tack och hälsning till alla vänner å denna
sidan af Östersjön", slutar skildraren, "tog jag farväl af honom med en
känsla, som ej kan beskrifvas. Det var en af de få gånger, jag haft den
lyckan att stå inför en verkligt storartad, i alla hänseenden helgjuten
personlighet. Ett sådant möte glömmer man aldrig".
Hvad Runeberg lidit i det tysta under dessa tretton år, klagat har han
icke. En af de svåra dagarna, då han uttalade sin längtan till
Näsebacken, till begrafningsplatsen, och hans hustru med tårfylldt öga
frågade, om han så gärna ville bort härifrån, påminte han henne gladt
om några rader, dem han sommarn 1828 skrifvit i minnesboken i lusthuset
i Pargas:
Hur ljuft att dröja, hur lätt att fara,
när _Minnet_ lofvar vårt namn förvara.
Efter hand nalkades slutet, krafterna aftogo, och genom sömnlösa nätter
och trötta dagar skred tiden fram mot den afgörande stunden, den 6 maj
1877. Dagen för begrafningen, som försiggick Borgå den 12 maj, voro
Finlands städer sorgklädda, och i alla hamnar flaggade fartygen på half
stång. Finlands ständer, för tillfället församlade till landtdag i
Helsingfors, universitetet och skolorna, senaten, gardet och
kadettkåren, korporationer och föreningar närvoro vid denna
nationalhögtid för Finlands folk: ändlöst gick tåget uppför Näsebackens
furuklädda sidor. Det svenska broderfolket tog med Finlands del i akten
genom talrika kransar vid grafven och genom telegram till skaldens maka
från Sveriges riksdag, Svenska akademin och lärda sällskap. Äfven
Danmark och Norge voro vid grafven representerade. På Finlands ständers
vägnar talade Snellman, på universitetets Topelius; under Pacius'
ledning sjöngo studenterna med Topelius' ord:
Fjärran tid skall hans runor stafva,
natt skall icke hans namn begrafva,
ok skall icke hans folk förslafva,
seger skall ur hans aska gro.