Sedan Krimkriget 1855 fört Nikolai I:s regeringssystem i grafven och
Alexander II:s på tronen, hade en våg af den liberala strömningen i
Europa omsider nått äfven Finlands aflägsna bygder. Våren 1856
presiderade kejsaren i Finska Senaten och framlade sitt program för
landets utveckling, år 1861 sammanträdde januariutskottet och 1863, mer
än ett halft sekel efter Borgå landtdag, landets till landtdag
församlade Ständerrepresentation. Det nyväckta nationalmedvetandet,
hittills bundet inom hjärtan och sinnen, trädde nu ut för att
förverkligas i handlingens värld; den kulturella rörelsen öfvergick i
en social och politisk, så storartad, som af små förhållanden i ett
litet land kunde väntas. I handel och industri, i kanal- och
järnvägsbyggnader, i folkskolor och lärda skolor, i tidningar och
tidskrifter, i ämbetsverkens byråer, i kommunalstämmor och
ständerförsamlingar, öfverallt skall man kunna spåra denna patriotiska
anda, hvars djupaste och friskaste rötter vuxit i Runebergs diktning
och Fänrik Ståls sägner. Det var vid denna tid generalguvernören grefve
Berg, det försvinnande systemets representant, som nu fick afgå för en
friare utvecklings kraf, fällde det betecknande yttrandet, att Fänrik
Ståls imprimatur var censurens största misstag i Finland: att misstaget
fördubblats, om detta imprimatur hade förvägrats, var en tanke utanför
hans fattningskrets.
Denna tid, som för Runeberg infaller mellan de två samlingarna af
Fänrik Ståls sägner, betecknar ett långvarigt uppehåll i hans poetiska
produktion. Det var dock icke den politiska rörelsen i landet, som
upptog honom. Runeberg ställde sig med afsikt främmande för all
politik. Hans vistelse i Borgå, på sidan af hufvudstadslifvet, kom
honom härvid till godo. Under Krimkriget, då kanonaden från Sveaborg
skallrade i fönsterrutorna på Kroksnäs, fortsatte han där sitt vanliga
skärgårdslif. Professor Ilmoni, som i regeringens uppdrag försökte i
Sverige motverka den där på vissa håll uppflammande krigsifvern och
dess beräkningar på en resning i Finland, hade uppmanat äfven Runeberg
att i denna sak uppträda med en vederläggning. Men denne, som
visserligen delade hela folkets lojala trohet mot en lojal monark,
svarade afböjande. "Och därför, gode broder", tillägger han, "anser jag
mig icke vara mindre varm för mitt fäderneslands intressen, jag vill
blott icke direkt gripa uti dem, utan söka efter mitt mått befrämja dem
genom att troget verka inom det lilla område, där jag arbetar". Också
är det ett eget sammanträffande, att 1863, samma år som med
landtdagarnes återinkallande det politiska lifvet tog sin början i
Finland, Runeberg drabbades af det slaganfall, som för alltid
förstummade hans lyra. Den ena epoken var afslutad, den andra begynte.
Äfven i språkfrågan ställde Runeberg sig och sin diktning utom striden,
ehuru hans vänner uppmanade honom att uppträda och lägga sin auktoritet
i vågskålen. Han följde med sympati arbetet för det finska språkets
höjande, hvarförutom den högre odlingen ej kunde vinna allmännare
spridning i landet; han bevarade äfven sin vänskap för Snellman, men
ogillade bestämdt dennes nationalitetsteori, enligt hvilken landets
bildade klass, då för tiden enbart svenskspråkig, var en nationen
påförd främmande kast, som egde att i fosterlandets namn byta
språk eller gå under. Också känner hans diktning ingen sådan
national-åtskillnad. Den sociala åtskillnad, som där framträder mellan
herremannaklass och allmoge, är bildningens och lefnadsvillkorens, icke
språkets eller rasens. Hanna på prästgården, Augusta och majoren på
herregården, Älgskyttarnes Herr kommissarie och hans husfru, alla
representanter för den bildade svenskspråkiga klassen, umgås med den
kringboende finskspråkiga allmogen så lätt och förtroligt, att det ej
ens fallit skalden in att i dikten antyda tillvaron af skilda språk. I
skildringen af allmogen är det flertaliga finskspråkiga elementet icke
för honom något väsentligen annat än det fåtaligare svenskspråkiga. I
Fänrik Ståls sägner, där folktyperna tecknats rikast, skall man väl
förgäfves fråga, huruvida Runeberg mött dem under konditionstiden i
inlandet eller bland kustbefolkningen vid Borgå. Sven Dufva, Munter och
äfven Spelt äro mera utprägladt finska, Gamle Hurtig, De två
dragonerne, N:o femton Stolt måhända mera svenska. Men alla kunna de
säga som Adlercreutz om Munter eller som studenten i Fänrik Stål:
"Äfven jag är finne!" Så innerligt äro de vuxna ur den historiska
traditionens anda, som utgör en nations väsentliga enhet och kännemärke
och inför hvilken skiljemurar i härkomst och språk falla i grus".
Äfven beträffande Runebergs egen diktning, som hvarken då eller ens nu
trängt ned till massan af nationen, kan man med fog påstå, att det ej
varit skillnaden i språk, utan i bildningsvillkor, som härvid utgjort
hindret. Hvarför skulle ej annars Finlands svenskspråkiga
allmogebefolkning, för hvilken det språkliga hindret ej förefanns,
hafva tillegnat sig densamma framför den finskspråkiga? Först sedan
folkskolorna upptagit Fänrik Ståls sägner, har Runeberg begynt verka
bland folkets djupare lager äfven på finska; under 1870-talet uppstodo
genom samverkan af flere författare förträffliga finska
öfversättningar, som tjänat äfven de finskspråkiga högre läroverken och
den finskspråkiga bildade allmänhet, som ej läser Runeberg på hans eget
språk. Men hvad hvarken språk- eller bildningsförhållanden hindra, är
att Runebergs verk tillhöra Finlands nationallitteratur, så länge här
en nation existerar.
Men om Runeberg icke af det rikare offentliga lif, som uppblomstrade i
hans land, låtit sig bortryckas från sin diktning, så har dock hans tid
på 50-talet varit af andra omständigheter splittrad.
Sedan skalden hvilat ut efter Sägnernas förra samling och äfven några
nya tillkommit, inträffade sommarn 1851 hans svenska resa, hans enda
färd utom hemlandets gränser. Han reste i sällskap med Duneker sjövägen
öfver Helsingfors och Åbo och dröjde i Stockholm tolf dagar, i Uppsala
två, emottagen med hedersbetygelser, som väl därförinnan icke kommit
någon finsk man till del i utlandet. Det var dock icke
hedersbetygelserna Runeberg sökte, utan hjärtan och tankar, och han
fann dem till och med vid audienserna på slottet och vid de officiella
middagarna, hos v. Beskow med notabiliteterna af Sveriges vittra och
lärda samfund, på Hotel Fenix med riksdagsmän och litteratörer, men
framför allt vid enskilda bjudningar och samkväm, där han lärde känna
Stockholms litterära personligheter. I Uppsala, där han fem timmar å
rad fick stå och höra på tal, utan att komma i samspråk med
studenterna, gick han slutligen förtretad sin väg. Huru djupt hans verk
trängt in äfven i Sverige, fick han under dessa dagar till fyllest
erfara. Samhörighetskänslan mellan syskonländerna på hvardera sidan om
Bottenhafvet, hvilken lidit någon afbräck under den finska nationens
sträfvan att stå på egen botten, hade genom Fänrik Ståls sägner
återknutits med den historiska traditionens starkaste band; Sverige är
i dem representeradt af sådana män som v. Döbeln, Sandels, af Klercker,
v. Schwerin, Wibelius: Äfven Runeberg själf härstammade från Sverige,
där hans farfar verkade som kyrkoherde på Alunda prästgård i Uppland.
Ärkebiskop af Vingård, som i sitt tal på Fenix berörde denna
omständighet, antydde enskildt för Runeberg, att man gärna ville bereda
honom plats i Sverige. Runeberg svarade: "Herr ärkebiskop, Finland är
en fattig mor, som behöfver alla sina söner". Ännu på återfärden, som
skedde norr ut öfver Kvarken, blef skalden firad i alla städer. Från
Umeå följdes han af landshöfding Montgomery ned till Vasa, allt medan
firandet fortgick. Också skrifver Runeberg från sistnämnda ort till sin
hustru: "Den som vackert vore hos er tillbaka. Jag är gränslöst trött
på all världens härlighet och längtar efter gröt, fisk och lugn på
Kroksnäs".
En god del af året 1852 var Runeberg upptagen af att inreda den nya
gård, han köpt sig sagda år, sedan den gamla vid Krämaregatan, där han
bott i tretton år och skrifvit sina förnämsta dikter, blifvit för
obekväm för den växande familjen. Den gamla gården har bevarats för
eftervärlden i en akvarell af Albert Edelfelt; med sina vindskupor och
sitt höga brutna tak låg den ett stycke på sidan om det gamla Borgå,
där det med krokiga gator och gammaldags små rödmålade trähus från
åstranden klättrar upp mot Borgbacken och domkyrkan. Runebergs nya hus,
detsamma som af statsverket inlösts och nu vårdas i Borgå som en
nationalegendom, ligger i den nya stadsdel, som uppvuxit nedanom gamla
Borgå.
År 1853 var Runeberg som bäst i farten med Sägnerna, då han jämte
Stenbäck och B.O. Lille oförmodadt kallades till ledamot i den förnyade
psalmkommittén, som 1854 sammanträdde i Åbo med uppdrag att kläda den
föråldrade svenska psalmboken i en tidsenligare dräkt. För Runeberg var
detta uppdrag en medborgerlig plikt, som måste fyllas, hvad försakelse
den än pålade honom; hans varma religiositet och vördnad för kyrkan
gjorde dock äfven denna plikt för honom till en hjärtats sak. I Åbo
åtskildes man med den öfverenskommelsen, att de tre poeterna hvar på
sitt håll skulle utarbeta sitt förslag. Under tvenne år, medan
Krimkrigets kanoner dundrade och ryska soldater voro inkvarterade i
hans gård, satt Runeberg vid sitt psalmarbete med en trägenhet, som
ingalunda var hans vana vid diktandet. Det drygaste arbetet medförde
omarbetningen af de äldre psalmerna, men till dem har Runeberg lagt vid
pass 60 egna, af hvilka väl en del återgifva mera kyrkans lära än
skaldens, men flere äro diktade nr hans eget innersta. Hans varma tro
på det gudomligas uppenbarelse i naturen och i ordet; hans glada
förtröstan till Guds kärleksrika ledning och skydd; den innerlighet,
hvarmed han fattar människans barnaförhållande till Gud: det är hvad
som kännetecknar dessa klenoder i den svenska psalmdiktningen. "Min
tid", skref han till v. Beskow i sitt majbref 1855, "har varit jämt
delad mellan undervisningen å gymnasiet och psalmarbetet, så att
dagarna liknat hvarandra som vattendroppar". Också var, när
psalmkommittén åter sammanträdde i Åbo 1857, Runebergs förslag det
enda, som låg färdigt till granskning. Det genomgicks nu "rad för rad
och ord för ord, vägdes, klipptes, fylldes och jämkades med en
sorgfällighet, som skonade hvarken person eller möda", berättar han för
v. Beskow till julen samma år. Han tillägger: "En ovärderlig lycka för
oss under allt tråk var, att vi alla tre voro hjärtans vänner från
ungdomstiden och, fast jag själf säger det, hvarken otåliga eller
fåfänga. Däraf kom också att icke minsta moln af osämja kylde den
sommarvarma friden under vårt arbete och att minnet af denna tid nu kan
vara oss outsägligt kärt". Betydande ändringar undergick Runebergs
förslag icke. "Själfvaste Stenbäck, som naturligtvis känner de frommas
fordringar på det nogaste, fröjdar sig öfver vårt arbete och påstår,
att ingen med fog bör kunna hafva något att klaga öfver", skrifver han
från Åbo till sin hustru.
Det färdiggranskade förslaget blef enligt kommitténs beslut tryckt till
kyrkans jubelfest sommaren 1857, hvarvid förlagsrätten tillerkändes
Runeberg. Detta beredde hans tacksamma landsmän tillfälle att åt
skalden sammanbringa en nationalgåfva under formen af en aktieteckning
för inköp af förlagsrätten i fråga, hvilken teckning, under ifrig
anslutning från allmänhetens sida, inbragte den för dåtiden betydande
summan af 72,000 mark i nuvarande mynt; hvarje tecknare erhöll ett
exemplar af psalmboken, prydt med facsimile af Runebergs handskrift
till psalmen N:o 223 jämte skaldens namnteckning. Runeberg, hvars
knappa lektorslön ej mera motsvarade de stigande utgifterna i hans hem,
äfven om författarhonoraren begynt något ökas, hade härigenom med ens
befriats från ekonomiska bekymmer och vunnit en betryggad ålderdom.
Runebergs psalmförslag blef, emot all förmodan, icke antaget, utan
omarbetades i en ny kommitté af Topelius' smidigare penna, tills det i
sin nuvarande form stadfästes på kyrkomötet 1886. I den finska
psalmboken ha Runebergs psalmer äfven kommit till användning.
År 1857 erhöll Runeberg, i följd af de omställningar skol- och
gymnasieförordningen af den 7 april 1856 medförde, några år före
uppnådd emeriti ålder afsked med full pension från sin lektorstjänst
vid gymnasiet och fick således friare händer för sin diktning, en glad
tilldragelse som han, enligt bref till v. Beskow, firade med att göra
ingenting.
"Vår Herre", yttrade Runeberg vid denna tid, "har två väggar att föra
människan till sig. Den ena gör han spak genom sin aga, den andra
ödmjukar han genom sin öfverväldigande godhet. För mig", tillade han,
"har han valt den senare vägen".
I sammanhang härmed kan nämnas Runebergs sätt att bära världsliga
utmärkelser, kallelserna till medlemskap i lärda och vittra samfund,
professorstiteln (1844), ordensdekorationerna både från den egna
monarken och Sveriges, hvilka med hans stigande rykte i all större mått
kommo honom till del. För flärdfri att pråla med dem var han ock för
flärdfri att ostentativt visa dem tillbaka, när han ej kunde på förhand
afböja dem. Däremot bar han icke med samma jämnmod extra ekonomiska
förmåner af statsmedel, såsom det på silfverbröllopsdagen tilldelade
studieunderstödet åt de äldre sönerna hvilket han ålade dem att afsäga
sig genast efter aflagda examina. Ännu mera förtröt honom
teologiedoktorsvärdigheten, som Lille i all välmening skaffat honom i
anledning af psalmförslaget 1857, en grad hvilken hans vetenskapliga
studier ingalunda motsvarade. Han "fräste som ett strykjärn", hvar gång
det ämnet vidrördes, säger hans hustru. Ännu på sin sjukbädd kunde han
vid minnet häraf skaka sin friska vänstra hand och förargad utbrista:
"Sakramenskadt, de veta ej huru en karl skall vara!"
Strömborg, som redan nu begynt, efter sin utnämning till lektor i
Borgå, att närmare umgås i det Runebergska hemmet, omnämner den glädje,
hvaraf Runeberg strålade vid denna tid, då han blott känt behof af att
vara lycklig och se andra lyckliga. Han lät sina idéer som sköna fåglar
i skiftande gestalter flyga omkring sig och fägnade sig af att blott se
dem, utan att ens söka fånga dem. För sina gäster, som åter från när
och fjärran strömmade till hans hus, var han denna snillrika,
varmhjärtade, anspråkslösa värd, som räckte till för alla och aldrig
tycktes tröttna, huru än nattens timmar fortskredo. Men medan studenten
sålunda var upptagen, fick fänriken åter i ensamheten röka sin mossa.
Runebergs tid upptogs dessa år äfven af nya upplagor af hans tidigare
verk. Öfversättningarna till de stora kulturspråken befattade han sig
icke med. I själfva verket hafva endast de tyska blifvit bestående,
framför allt _W. Eigenbrodts Runebergs epische Dichtungen_, 1891,
hvarmed hans förnämsta verk införlifvats med världslitteraturen, utan
att dock tillsvidare hafva därstädes vunnit samma beaktande som
Tegnérs.
Till vederkvickelse från dagens mångahanda hade Runeberg vid tiden för
psalmdiktandet begynt egna sig åt en ny art af jakt, räffångst med
brockar, en vintersport hvarvid han utvecklade stor ihärdighet och stor
kännedom om räfvens natur och lefnadssätt, så att jaktbytet under årens
lopp räckte till både för de tjuguåtta skinnen hans hustrus pälskappa
och som underlag till gevären på väggarna i hans arbetsrum. "Måtte han
blott inte göra af med sig med de där jaktfärderna", skrifver hans
hustru helt orolig. "Genom snö och issörja, kärr och sanka ängar, allt
går det med samma ifver, och med hans kolossala figur och 40 år är det
ej mer detsamma som förr". Detta skrefs 1846; Runeberg var nu fyllda
femtio.
Omsider uppnådde äfven den senare samlingens Sägner den förras antal af
17. Material hade Runeberg ej saknat, det tillsändes honom från många
håll, särskildt af gamla veteraner eller deras ättlingar. Men ämnet
hade dock begynt uttömmas, och hvarför skulle Runebergs sångmö nu mera
än annars upprepa sig? Det långa uppskofvet medförde en märkbar
skillnad mellan de bägge samlingarna. Förmågan att uppfinna situationer
är väl lika stark i hvardera, men medan i den förra sägnen är anlagd på
en enklare handling och mera summarisk i framställningen, äro i den
senare detaljerna rikare, karaktärsteckningen mera individualiserad,
och dikterna verka med starkare dramatiska effekter. Den utveckling mot
det dramatiska, som Runebergs skaldskap under dessa år genomgick, har
äfven här gjort sig gällande.
Till utgifningsåret hör _Björneborgarenas marsch_, som sjöngs första
gången af studenterna i Kaisaniemi den första maj 1860. Den sista af
Sägnerna är Landshöfdingen. Samlingens emottagande både i Finland och
Sverige vittnar om huru Runebergs läsarekrets vuxit; han hade aldrig
sökt publiken, men nu sökte publiken honom. Häftet trycktes hos
Sederholm i Helsingfors, där det första exemplaret ficks färdigt 1860
den 13 december på aftonen; man slets därom i enskilda kretsar. Ännu
sent på natten anropades förläggaren af fänrikens vänner, och när det
följande morgon utan annons blef bekant, att samlingen fanns
tillgänglig, blef boklådan formligen belägrad. I Sverige tala
tidningarna om en "oerhörd", en "fenomenal" afsättning. Runebergs
förläggare i Sverige, N.M. Lindh i Örebro, som nio år tidigare inköpt
förlagsrätten till Runebergs samtliga föregående verk för 3,300 rdr,
erlade för detta lilla häfte utan tvekan 6,000 rdr, ett honorar, som
dittills ej uppnåtts af någon svensk författare, undantagandes Emelie
Carlén. Inom ett år utkommo i Sverige och Finland fem upplagor på vid
pass 25,000 exemplar; äfven för Danmark trycktes en särskild
svenskspråkig upplaga.
Allmänheten hoppades på ännu en tredje samling Sägner, och i själfva
verket tyckes Runeberg haft några i tankarna, särskildt en om
Montgomery. Men hans sångmö kallade honom till nya uppgifter. "Åt
Fänrik Stål har jag sagt ett långt, sannolikt evigt farväl", skrifver
han till v. Beskow i majbrefvet 1862.