FÄNRIK STÅLS SÄGNER.

Med Nadeschda hade Runeberg gifvit en bild från Ryssland, med Kung

Fjalar från Skandinavien; hans sångmö återgick nu till hemlandet, till

det krig, som skilde Finland från det senare landet för att förena dess

öden med det förras. Underströmmen från konditionstiden i Saarijärvi

steg upp och bar fram FÄNRIK STÅLS SÄGNER som de dyrbaraste alstren af

Runebergs fosterlandskärlek.

I Borgå hade Runeberg haft tillfälle, både i staden och dess omnejd,

att öka sin samling af minnen från 1808. Samma år han flyttade till

Borgå, afled där R.O. v. Essen, Jackarby-generalen, hvars egenheter

fortlefde i talrika anekdoter, af hvilka dikten med hans namn bevarat

några. Hos Sucksdorffs i Lovisa sammanträffade skalden med general G.A.

Ehrnrooth, 1808 major vid Savolax infanteriregemente, efter kriget

divisionschef för finska militären och sedermera som pensionerad bosatt

på sin egendom Sesta i Hollola, där han en gång, till harm för den

livreklädda betjänten, skall hafva till sitt middagsbord inbjudit någon

veteran från Savolaxbrigaden; äfven skall Ehrnrooth ej tålt, att bonden

efter dåtida sed stod med hatten i hand, när han tilltalade honom: allt

drag som kommit till användning i _Fänrikens marknadsminne_. Det

djupaste intrycket mottog Runeberg från det Dunckerska hemmet på

Kinttula, hos Zachris Dunekers son, possessionaten Gustaf Duneker, den

tredje af Runebergs "läromästare i lifvet", som i hög grad synes hafva

ärft fadrens egenskaper, hvarför _Den femte juli_ kan betraktas som en

hyllning åt den förre lika väl som den senare. Stycket upplästes af

Runeberg vid ett besök på Kinttula 1855, då manuskriptet öfverlämnades

som minnesgåfva åt Dunekers ännu kvarlefvande änka.

Äfven skaldens egna minnen gingo tillbaka till 1808, då han som

fyraårig pilt i Jakobstad suttit på Kulneffs knä eller hört v. Döbeln

vid björneborgarnes aftåg från staden med knuten hand fara ut mot Vår

Herre, för den otjänliga väderleken, ett drag af fritänkaren, som

Runeberg ännu på sin höga ålderdom hade i minnet under sina samtal med

Strömborg.

Huruvida Runeberg vid teckningen af typerna ur de djupare lagren haft

att stöda sig på traditionen eller träffat dem under sina jakt- och

fiskarfärder bland allmogen "föryngrad i en ätt, men ej en annan", är

mindre bekant.

Till det lefvande källmaterialet kom den "Historia öfver kriget mellan

Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809", som utgafs år 1842 af Gust.

Montgomery, en af krigets veteraner, landshöfding i Umeå i

Västerbottens län. Den episodrika framställningen och

militärpatriotiska andan i detta historieverk anslog motsvarande

strängar i skaldens inre, på samma gång händelser och personer säkrare

framstodo mot bakgrunden af det historiska sammanhanget. Också kan man,

till och med i enskilda uttryck, spåra inflytandet af denna källa, som

Runeberg själf nämner som sin främsta.

Sålunda i det inre förberedda, hafva Fänrikarne, såsom Runeberg för

korthetens skull kallade dessa sina poetiska berättelser, fått sin form

af en yttre anledning. Bokhandlaren A.C. Öhman, en bror till lektorn,

hade upptagit en ur det nyväckta intresset för 1808 års krig uppkommen

tanke på en samling litografiska porträtt af krigets mest framstående

personer, till hvilka porträtt Runeberg skulle skrifva biografierna. Då

lektor Öhman var gift med en brordotter till öfverstelöjtnanten Otto v.

Fieandt, samlade man inom släkten rörande denne originelle krigare ett

material af anekdoter och anteckningar, som för ändamålet öfverlämnades

åt Runeberg. Härur uppstod den första af Sägnerna, _Otto v. Fieandt_,

våren 1846. Det litografiska porträttverket kom af särskilda orsaker

icke till istånd, men Runeberg hade funnit formen för ett porträttverk

af högre rang: Fänrik Ståls sägner.

Den första samlingen af Fänrikar uppstod mellan åren 1846-48, med en

fart i skapelsearbetet, som kanske aldrig varit hos Runeberg starkare.

Medan motiven om hvarandra grodde i skaldens fantasi, upptecknade han

här och där enskilda verser på något tillhandsvarande papper, ett

brefkuvert, en akademisk disputation, en examensordning, ett

kininpulveromslag, dyrbara litterära minnesmärken, dem hans hustru

sorgfälligt tillvaratagit och som nu vårdas i Runebergs hem i Borgå.

När sedan själfva nedskrifningen vidtog, kunde man få se skalden någon

kväll i sällskap fåordig och tyst: följande afton var Sägnen färdig,

såsom Strömborg berättar om _Löjtnant Zidén_; dock att ännu enskilda

uttryck jämkades och bättrades till och med i korrekturet, tills dikten

funnit den form, i hvilken den kunde gå till eftervärlden. Den senare

samlingen, som kräfde mera möda och tid, utkom först 1860.

Som en gemensam ram för Sägnerna står bilden af Fänrik Stål, som

skalden funnit hos den lättretade gamle underofficeren på Ritoniemi,

dock så, att Fänriken hade både kännedom om och uppfattning af

åtskilligt, som låg utanför gubben Pelanders horisont. Med detta

snillrika fynd har Runeberg ej blott visat tillbaka på den patriotiska

väckelsen från konditionstiden, utan ock på ett poetiskt sätt anknutit

Sägnerna till den muntliga tradition, ur hvilken så många af dem äro

hämtade.

Inom denna ram har Runeberg framställt ett galleri af fosterländska

gestalter, som söker sitt motstycke i hvilket lands litteratur som

helst. Adlercreutz, v. Döbeln och Sandels äro skarpt individualiserade

fältherretyper hvar för sig, till hvilka väl det historiska stoffet

flutit rikligast. I officerskårens lägre grader, hos v. Törne, v.

Konow, v. Fieandt, v. Essen, Zidén och Lode, har skalden bakom deras

underliga yttre funnit karaktärer af äkta inhemsk halt, vuxna på

indelningsverkets mark, utan mycken krigskonst men ock utan fruktan och

dagtingan. Men den rikaste skörden har han gjort, där historien varit

fattigast på stoff, bland gemenskapens män. Den enkla enfalden hos

_Sven Dufva_, trögheten och likgiltigheten hos _Trosskusken, Gamle

Hurtig_ med sina anekdoter från Gustaf III:s krig, afundsamheten mellan

_De två dragonerne_, se där hvad hvardagsögat varsnar hos de skrofliga

soldatgestalterna i denna här. Men skaldens varma blick har trängt

igenom ytan; vid hans hand träder den enfaldige fram och offrar lifvet

som en hjälte, den tröge vaknar upp som den förste i hären, den

pratsamme gubben lägger sig tyst ned på sin sköna konst att aldrig fly,

och afundsamheten förädlas till en täflan om krigarära, där insatsen är

lifvet. Härigenom uppstår hos dessa gestalter en obeskriflig blandning

af heroism och komik, hvars framställning endast den store diktaren

kunnat vedervåga; man vet ej rätt när man skall skratta eller gråta.

Vackrast har skalden måhända tecknat nationalkaraktären i Munter, som i

hurtighet och handlingskraft höjer sig öfver de föregående; också blef

det han, som fick emottaga Adlercreutz' minnesvärda vittnesbörd: han

var finne!

Äfven den obevärade allmogen har sin plats i Sägnerna, som den hade det

i kriget, där dess patriotiska känsla framträdde med en gripande kraft:

vid Lemo, i Närpes, i Karelen, bland partigängarene under Roth och

Spoof, öfverallt var den i rörelse. I Sägnerna har den tagit gestalt i

_N:o femton Stolt_, landstrykaren, som af Döbeln på Lappos slagfält

inställes i rotarna, medan _Soldatgossen_ i lyriskt bevingade strofer

förtäljer oss, huru den nedärfts generation efter generation. Från

samma djupa lager frambäres samma känsla af _Torpflickan_ och den ädla

flickan i _Molnets broder_, den ena förkrossad, emedan hennes älskade

bevarat sitt lif genom att svika sitt land, den andra upplyftad, i det

hon för samma land förlorat sin.

Också har Runeberg ur nationens karaktärsegenskaper, sådana de vid

diktverkets fortskridande framträdde för hans blick, hämtat tröst och

hopp för fosterlandets framtid. Har detta hopp varit fåfängt och dessa

egenskaper funnits till blott i skaldens fantasi? Historien vittnar

annorlunda. Denna patriotiska anda har icke sviktat i farans ögonblick:

hvarför icke? Emedan den har sin rot i det sant mänskliga eller, bättre

sagdt, i det sant religiösa. Den ställer fosterlandet icke som ett

själfändamål, inför hvilket sedliga hänsyn sättas åsido, utan som en

länk i mänsklighetens utvecklingsgång mot Gud. Den röjer ej en skymt af

nationell skrytsamhet eller fåfänga. Dess elementer äro heder och

pliktuppfyllelse, trofasthet och mannamod, och framför allt den styrka

i lidandet, hvarom Fänriken vittnar med historien

I bygder, där ej sol gick opp,

stod kampen än med ishöljd kropp

och nekade att vika,

fast utan hem och utan hopp.

Och dessa egenskaper gälla med samma värde äfven i fiendernas led, där

Runeberg i _Kulneff_ förhärligat det ryska mannamodet.

Andan hos armén och allmogen bryter sig bjärt mot bakgrunden af en

oduglig högsta ledning. Med en skärpa i bedömandet, som numera var hos

Runeberg sällsynt, brännmärker han denna ledning i _Konungen,

Fältmarskalken_ och _Sveaborg_. En senare historieforskning har i någon

mån låtit Adlercreutz dela ansvaret med Klingspor och betecknar

Cronstedts handling blott som en hög grad af politisk ynkedom. Äfven

Montgomery är i sitt omdöme mildare och använder ordet förräderi blott

i en not. Själf medveten om sin skärpa, har Runeberg i bref till

Montgomery som förklaring hänvisat på sin kärlek för armén, som han

velat fritaga från ansvaret för missödena under kriget. Historiskt har

han häri rätt; men ett dagtingande af samma art som på Sveaborg rådde

ock bland landets ämbetsmän och präster, hvilka betjänade den

inryckande fientliga militären med en tjänstvillighet, som skarpt

kontrasterar mot den krigiska hållningen hos landets allmoge.

Emellertid, i stället för att beakta detta, har Runeberg tvärtom i Olof

Wibelius framställt ett föredöme af lojal patriotism bland ämbetsmännen

och i friherrinnan Sofia Ramsay på Esbogård, som för fäderneslandet

burit offret af två lofvande unga söner, ett föredöme af ädel

själfförsakelse bland de bildade, som nog var ett undantag i den

allmänna misströstan och undfallenheten. Men denna räknade Runeberg

till det förgängliga i nationens lif, och han har äfven häri historiskt

rätt. Ty medan den bildade klassen på förhand kapitulerade, fanns det

en armé, som genom sina offer och sin pliktuppfyllelse räddade landets

ära och landets framtid. Detta är det väsentliga i historien om 1808

års krig, och den anda, hvarur detta resultat framgick, återfinner man

i Fänrik Ståls sägner; hvarför skulle det oväsentliga där förtjänat en

plats?

Jämte det Sägnerna sålunda träffat kriget såväl i dess anda som yttre

drag, framhålla de med bestämdhet dess hufvudgång och förnämsta

bataljer, hvarigenom af kriget uppstått en totalbild, så fullständig,

att Topelius i Helsingfors tidningar kunde utbrista: "Så skall

fäderneslandets historia bibringas folket: det skall då lära känna sig

själft bättre än genom alla historiska läroböcker". Måhända han redan

då fick impulsen till "Fältskärens berättelser", som några år senare

begynte utkomma.

Såsom inledningssång till Sägnerna står _Vårt land_, som skrefs redan

1846, trycktes i Fosterländskt album 1847, sjöngs vid särskilda

tillfällen och på särskilda melodier, bland hvilka äfven en af Runeberg

själf, men eröfrade sin plats som landets nationalsång först vid

studenternas majfest 1848, då den sjöngs på Pacii melodi. Det var

revolutionsåret, då Europas stora nationer planterade frihetens röda

fana i sina hufvudstäder. I Finland gick det stillsammare till:

studenternas fanor betecknade det glada, fredliga tåg, som från

hufvudstaden öfver Långa bron rörde sig ut mot ängarna vid Gumtäckts

herregård. På den uppresta estraden steg Fredrik Cygnaeus; pekande på

aftonskimret i vikarna och på månen, som i vårnatten höjde sig öfver

grantopparna, talade han om Finlands minnen och Finlands hopp, med

maning att lefva och dö för detta land. Nu var det Vårt land

uppstämdes, hufvudena blottades, och den fosterländska sången begärdes

och sjöngs om och om igen, buren sen dess på samma melodi till tusen

sinom tusen hjärtan i de tusen sjöars land. Skalden själf var vid denna

minnesvärda fest hemma i Borgå, där han som gymnasiets rektor väntade

Grot på rysk inspektion.

Det var den 13 maj 1848, den första dagen af Finlands

februarirevolution; den andra var den 12 december, då ändtligen Fänrik

Ståls sägner, första samlingen, utkom af trycket.

Den första upplagan af Fänrik Ståls sägner utgjorde 2,000 ex., hvilket

då för tiden var betydligt nog. Förlaget för Finland hade öfvertagits

af en yngre broder till den nyss aflidne bokhandlaren Öhman i Borgå,

mot ett honorar af 500 rubel silfver. Men i sista ögonblicket fann

denne affären riskabel och drog sig tillbaka med begifvande af

Runeberg, som nu själf öfvertog förlaget. Det var den 14 december på

morgonen, och det gällde att med den tidens kommunikationer få upplagan

distribuerad till jul. Fru Runeberg, som skötte den praktiska sidan af

saken, gaf sig ej tid att förtära något på hela dagen, förrän vid

tedrickningen på kvällen, upptagen helt och hållet med att inpakettera

och expediera den dyrbara julgåfvan, som de följande dagarna af poster

och resande kringfördes i hela landet. Hennes broder, bergmästar

Tengström i Helsingfors, fick emottaga en fora med 986 ex., hvartill

han efter par dagar rekvirerade ytterligare 264, dessa dock för

landsorten; närmare halfva upplagan åtgick i Helsingfors, där redan

första dagen 325 ex. i boklådorna försåldes. I Borgå försåldes den

första månaden omkring 200 ex. I Vasa klagades, att endast 50 ex.

ditkommit strax efter jul och inom par dagar försålts: kunde man ock

sedan få låna ett exemplar af någon bekant, så ville man dock själf ega

denna dyrbara bok. På landsbygden var den litterära afsättningen

trögare, men Fänrikarne nådde hastigt äfven dit; inom ett och ett halft

år var upplagan slutsåld.

Gripande var det intryck, Sägnerna vid detta sitt första framträdande

gjorde. Snellman i Kuopio, som ej erkände någon finsk

nationallitteratur annat än på finska, skref till Runeberg, några

månader senare: "Med tårar i ögonen och hjärtat fullt beslöt jag vid

läsningen af Ståls sägner att sända dig en tacksägelse, så varm jag

kände den böra vara. Detta beslut gick med många andra. Sak samma kan

det vara, du har säkert tagit min glädje och tacksamhet med i vårt

fosterlands allmänna". Lars Stenbäck i Vasa, som så strängt dömde all

skaldekonst, läste dem åter och åter för unga och gamla: Montgomery

skref från Umeå och proponerade genast brorskap och duskap med skalden:

och hvad de öfriga veteranerna tänkte, som efter en så fullkomlig

glömska nu fått öfver sig och sitt verk upprest ett monument, förmer än

kopparns eller granitens, därom vittnar ännu i Runebergs hem i Borgå

den stora silfverkannan med Finlands lejon på locket, som af dem och

deras ättlingar skänktes åt Fänrik Ståls sångare.

Efter Sägnernas utkommande tvistade recensenterna i tidningspressen om

huruvida de voro att hänföra till balladens eller romansens kategori,

mera lyriska, episka eller dramatiska till sin art. I själfva verket

har Runeberg i dem skapat en ny, modern diktform: poetiska berättelser,

hvar och en ett helt för sig, med situationer och gestalter, versmått

och ton omväxlande i fullkomlig frihet och dock förbundna allesamman

till ett helt såväl genom sin gemensamma sagesman och sitt gemensamma

ämne som ock genom den för dem alla gemensamma andan. Till form som

innehåll äro Fänrik Ståls sägner ensamstående, hvarför ock d:r W.

Eigenbrodt, Runebergs tyske öfversättare, som måhända djupare än någon

främling från de stora kulturlanden lärt känna Runebergs hemland,

kunnat beteckna dem som "en höjdpunkt af modern konst öfver hufvud",

"den mest storartade patriotiska diktning som någonsin diktats".

Den väckelse, som börjat inom Lördagssällskapets krets, hade med Fänrik

Ståls sägner omfattat hela nationen, sådan den representerades af sin

bildade klass. I dem trädde hennes bästa traditioner fram och talade

ett språk, som griper hvarje ofördärfvadt hjärta. De utgöra det

lefvande beviset på nationens enhet och nationens rätt att vara till.

Runeberg, säger G. Lagus, "har icke vädjat till några förgängliga

dokumenter, som af de mäktige kunde förtrampas, han har grundat denna

rätt på den djupa kraften hos folkets karaktärer, på kärleken till det

land, som blifvit det beskärdt, och på den sedliga anda, som

öfvervunnit hvarje bittert öde och gått segrande fram ur själfva

nederlaget".