Medan Runeberg i diktens form utvecklade sin glada och ljusa
lefnadstro, hade pietismen, denna den mäktigaste religiösa rörelse vårt
folk upplefvat, lik en skogsbrand gått genom bygderna, uppskakande
sinnena ur deras liknöjdhet och renande hjärtan och seder med sina
stränga fordringar, men ock i mörk ensidighet förkastande lifvets och
människoandens yttringar på andra områden än det religiösa: hvad fann
den annat att hänvisa till, än ett fosterland bortom jordelifvet? I så
måtto har man kallat pietismen en underström till den nationella
rörelse, som med landtdagarnas återinkallande 1863 inträdde som en
faktor i folkets lif, åsyftande att göra detsamma i högre mening
delaktigt äfven af ett jordiskt fosterland. Upprunnen ur folkets djupa
led, vann pietismen anhängare äfven bland de bildade. I
universitetskretsar hade den sin målsman i Lars Stenbäck, hvars
väckelse inträffade under relegationen 1834.
Runeberg, inför hvars ljusa lefnadstro pietismens asketiska ensidighet
syntes innebära en fara för bildningen, hade redan i Helsingfors tänkt
på att uppträda i frågan. Det var det första året i Borgå han skref
_Den gamle trädgårdsmästarens bref_, som trycktes i Helsingfors
Morgonblad 1 december 1837. Stenbäcks "Svar till den gamle
trädgårdsmästaren" ingick i Morgonbladet för januari 1838, hvartill
Runeberg i Borgå tidning, som emellertid Öhman och han uppsatt,
publicerade sitt genmäle _Till författaren af "Svar till den gamle
trädgårdsmästaren"_. I denna polemik, som med spänd uppmärksamhet
följdes af landets hela bildade klass, uppträder Stenbäck som den
eldige, sanningssökande ifraren, medan däremot hos den gamle
trädgårdsmästaren framträder en kvietism i lifsuppfattningen, som
utvecklat sig under det nog exklusiva umgänget med plantornas milda
värld, liksom om icke själf viskheten, lasterna och ondskan funnes till
i lifvet, åtföljda af sina förkrossande konflikter. Fanns det
fullkomlighet i hvarje punkt af tiden, som den gamle i sitt tredje bref
säger, så hörde ju till denna fullkomlighet äfven "den sekt af
gudaktiga, tysta, hemska varelser", som med sin läras "gift" störa den
milda harmonin i hans blomstervärld, i det de söndra ifrån honom hans
Rosa, hans enda dotter. Men pietisterne syntes för den gamle lika
förtappade, som han för dem, och det straff, som drabbar honom i hans
dotters död, kan således vara ur poetisk synpunkt berättigadt, medan
däri ligger ett polemiskt felgrepp, hvaraf ock Stenbäck i sitt "Svar"
begagnat sig.
Men Runeberg hade tänkt i saken djupare än den gamle trädgårdsmästaren.
I sitt mästerliga genmäle, som ej i språkets skönhet, men väl i
tankarnas djup och bildernas klarhet öfverträffar själva brefven,
vänder sig Runeberg främst mot pietisternas mörka förkastelse af
världen och människolifvet. För dem ett dystert andens fängelse, är
detta lif för Runeberg en ljus och härlig uppenbarelse af Skaparens
tanke. Bredvid uppenbarelsen i naturen erkänner Runeberg äfven det
uppenbarade bibelordet, men söker i dess läror människolifvets
förklaring,--ej dess förkastelse. Mellan materie och ande, mellan
världen och Guds rike ser han en enhet, som kristendomen blott befäst,
då "försonaren söndertrampade ormens hufvud". Runeberg erkände äfven
nödvändigheten af en omvändelse från själfviskheten och de onda
böjelser, som sitta rotade i den jordiska delen af vår tillvarelse,
något som ej sker oss af vår egen makt, utan som en nåd ofvanifrån. Men
denna omvändelse kan försiggå äfven annorlunda än enligt pietismens
normaliserade "Nådens ordning". Den kan vara en stilla utveckling, en
beständig sträfvan mot Gud, fortgående, för den enskilde som för
mänskligheten, icke språngvis, utan stegvis, organiskt, genom det
jordiska till det himmelska. Runeberg varsnar den öfver allt i
människolifvet, äfven hos den mest förtappade, i palatset lika väl som
i kojan, hos den ena nationen lika som hos den andra. Inför denna tanke
ljusnar tillvaron för hans blick, såsom den svartnar för pietistens.
Med tillrättavisande af pietisternas själfviska bekymmer för den egna
saligheten summerar Runeberg slutligen sin religiösa uppfattning i
följande ord: "En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek,
sina tankar och handlingar. I den lefvande tjusningen öfver deras
öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft, att det är
han som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget själf är det
milda offer, vår lära bjuder oss att nedlägga på den Högstes altare".
Runeberg var blott några och trettio år, då han träffade kristendomens
anda i dessa satser, hvilkas sanning, säger Strömborg, ingen erfarenhet
skall kunna jäfva. Att skalden pröfvat dem på sig själf, i sitt eget
lif, det bevisar det sätt, hvarpå han bar sina motgångar först och sina
framgångar sedan. De bildade klasserna höllo i allmänhet med Runeberg;
till allmogen trängde hans tankar väl endast medelbart, genom dem.
Huru innerligt de religiösa spörsmålen på denna tid fyllde Runebergs
lif äfven i hemmet, visar ett bref från hans hustru, som på tal om
pietisterna skrifver: "Jag ville att en af dem en gång kunde höra
Runeberg tala i saken, då han är (ja, jag måste nyttja det ordet)
riktigt inspirerad. Klar och ljus, liksom blickade jag in i Guds
anlete, är mig vår religion i all sin kärleksfullhet och härlighet, då
jag hör honom så, och som ett mörkt, betydelselöst stoft nedfalla dessa
på Skriftens förvrängning grundade olyckliga läror.----Nu först",
tillägger hon, "har jag rätt och fullt lärt mig inse, hvad jag eger i
min man".
Stenbäck lämnade Runebergs genmäle obesvaradt, vare sig han redan sagt
vad han ville, eller att han ej kunde bestrida sanningen i Runebergs
framställning. I alla fall har han stannat vid pietistens brinnande
kamp om sin salighet, utbytande lyran mot harpan, tills äfven dess
toner förstummades i de religiösa lidelsernas stormar. Han utgick ur
dem luttrad såsom människa, men med sin poetiska åder bruten. Hans
sista betydande dikt, vid österbottningarnas Porthansfest 1839, är
tillegnad Runeberg; polemiken hade ej hos honom kvarlämnat minsta skymt
af personlig misstämning.
Den religiösa polemiken har lämnat spår äfven i Runebergs tredje och
sista dikthäfte, en efterskörd från den lyriska diktningens fält,
utkommen sommaren 1843. Här ingår en afdelning legender, dels
bearbetningar efter Kosegarten, dels egna motiv. Bland de sistnämnda är
dikten _Krysantos_, i hvilken Runeberg gifvit konstens form åt hvad han
på tankens väg framställt i sitt genmäle till Stenbäck. Den gamle
trädgårdsmästarens ensidiga och bittra häftighet är här öfvervunnen,
och äfven den unge fördömande ifraren omfattas nu med samma milda
försoning, i hvilken lifvet ligger ljust för skaldens blick.
När Krysantos uppstod, hade planen till KUNG FJALAR redan legat och
grott hos Runeberg. Huru under Försynens osynliga ledning lifvet verkar
till människans förbättring och omvändelse, det är hvad Runeberg vill
visa i denna sin mäktigaste diktskapelse, som han själf kallat "ett
litet epos, hvari gudarnes storhet och nåd utgör ämnet". För denna
uppgift erbjöd antiken ej den nödiga känslan af personlig
själfständighet, men dess mera den skandinaviska forntiden, till
hvilken dikten därför är förlagd.
Fjalar, Gauthiods kung, hör till dessa vikingatidens storslagna men
själfviska gestalter, som, trotsande på sin viljas kraft, lefva blott
för egen storhet och ära, åsidosättande för dem hvarje annan hänsyn.
Men därjämte bo i detta kämpabröst äfven känslor af en ädel
mänsklighet, som röjer sig redan i hans beslut att, om ock blott till
egen tillfredsställelse och ära, från ett stamhåll för vikingar omskapa
Gauthiod till ett fridlyst rike, blomstrande under lagarnas fredliga
hägn. När nu Dargar, siaren, tolkaren af gudarnes bud, förkunnar den
blygd, som förestår Fjalar och hans ätt, då
------hans son, den ende,
sluter som brud sin syster i eldad famn,
så går Fjalar, med uppbjudande af all sin viljestyrka, till strid med
gudarne: till den storhet, han vunnit med kufvade riken och länder,
vill han yttermera lägga den, att hafva besegrat äfven gudarne, i sin
skoningslösa själfviskhet redo att för detta mål offra det ena af sina
barn, sin dotter, och höja svärdet mot det andra, mot sin son.
För Runeberg med sin fasta tro på den lagbundna ordningen i skapelsen
gällde det nu att låta gudarnas ledning af händelserna ske med blott
sådana medel, som ligga inom naturens vanliga lagar, hvarmed ock dikten
betages allt tycke af afsiktlighet. Underbar är därvid skaldens konst,
som här kan i några drag blott antydas. Det rent mänskliga hos Fjalar
gör det naturligt, att han ej själf öfvervakar sin späda dotters
uppoffrande, utan öfverlämnar henne åt Sjolf, vapenbrodern, som
utsätter barnet i hafvet under Vidars klippa, där hennes räddning i den
stormiga julnatten väl är föga sannolik, men dock ligger inom gränserna
för det naturliga. Och sedan, när hon, okänd, ett bortvräkt barn,
hamnar i Morvens land, i Morannals konungaborg, huru naturligt är det
icke, å ena sidan att hon försmår Morannals trenne söner, med hvilka
hon uppvuxit som en syster, å den andra att hon vinnes af Hjalmar,
sjökonungen fjärran från, lika naturligt som Hjalmars vikingafärder i
främmande land och den gamle Fjalars svaghet att tillåta dem, blott
hans eget land är fridlyst. Sedan gudarne vid Oihonnas räddning
"nödgats gripa i händelserna med hela handen", styra de dem sannerligen
"med en knappt märkbar vink af det minsta finger".
Steg för steg ledes sålunda Fjalar till den väldiga katastrof, som med
uppskakande kraft störtar honom från hans stolthets och hans
själftillräcklighets höjder, där han, segrarn öfver människor och
gudar, vid lifvets kväll solar sig i glansen af sin viljas förmenta
verk. Förkrossad af Oihonnas och Hjalmars fall, erkänner han gudarnes
seger, som är en högre världsordnings seger öfver det själfviska
mänskliga jaget. Gudarne hafva icke slagit honom som i den grekiska
ödestragedin i blind obeveklighet. Deras slag har afsett Fjalars
uppfostran, ett luttrande af den ädla metallen från det själfviska
slagget. I all sin förskräcklighet blir straffet därmed en nåd,
nederlaget en seger, döden ett lif hos gudarne, mot hvilket all jordisk
storhet är ringa,--en omvändelse i sitt slag, hvarmed Runeberg ville
säga, att "nådens ordning" ej är den enda vägen till Gud. I så måtto
har Kung Fjalar betecknats som hans sista ord i striden med
pietisterna.
Då diktverkets plan fordrade, att Oihonna uppväxte hos ett annat folk
än det fornskandinaviska, var det en lycklig tillfällighet, att Nils
Arfvidssons metriska öfversättning af de gaeliska originalen till
Ossians sånger utkom julen 1842. I dessa märkeliga rester af Skottlands
keltiska kultur fann Runeberg det folk han sökte, ett folk med mildare
seder och mänskligare känslor än vikingarne. Motsättningen mellan det
ossianska och det skandinaviska har han fasthållit så alltigenom, att
han kunnat beteckna sitt poem som "en af gifna natiönella och
tidsförhållanden bestämd episk skildring". Dock har det ossianska
rikare befruktat hans fantasi än det dinaviska. Visserligen åro Fjalar
och Sjolf, Hjalmar och Oihonna, äkta vikingagestalter; men tonen
klingar ossiansk äfven här och där i de sånger, som röra sig på
skandinavisk botten. Dargar, siaren, så oundgänglig för diktens
utveckling, kunde väl sammanstå med kelternas druider, men saknar
historisk grund i den skandinaviska fornvärlden, liksom ock den
omvändelse, som försiggår med Fjalar, har en betydligt djupare
innebörd, än den kämpanaturernas förädling genom striderna, som
Ragnaröksmyten afser.
Ofvanberörda motsättning har skalden åskådliggjort äfven i de
storslagna, antikartade metrar, hvaraf Fjalardikten består.--Lyriskt
förbundna i fyraradiga strofer med det noggrannast genomförda skema,
klinga dessa metrar kärfvare och kraftfullare för de skandinaviska
bilderna, vekare och mildare för de ossianska. Så lätt än språket i
skaldens hand tyckes böja sig efter skemats svåraste fordringar, så
stor har den möda varit, som åstadkommit intrycket af en sådan
mödolöshet. Det är som om diktionens kraft och glans, dess mjukhet och
fägring, blott skulle växa i mån af de svårigheter, som måste
öfvervinnas.
Runeberg hade nu nått den ställning i sitt fosterland, att ett nytt
diktverk af honom betraktades som en nationell tilldragelse. Kung
Fjalar, som utkom i bokhandeln i juni 1844, mottogs med stort intresse
särskildt i Helsingfors, där landets bildade allmänhet samtidigt möttes
vid universitetets promotionsfest. I Kaisaniemi, som då både hette och
var "Allmänna promenaden", syntes inom en timme efter diktens
utkommande knappt någon enda, som ej skulle burit en Fjalar i handen.
Kung Fjalar var emellertid ingen populär dikt. I sin monumentala
storhet ingaf den mera respekt än förtjusning, om ock den ifrigt
sysselsatte kritiken, som försökte sig med allehanda utläggningar. I
"Saima" uppträdde Snellman och inpressade dikten i sina
socialfilosofiska kategorier, hvilket gaf Runeberg anledning att svara
med sin utläggning af grundtanken i Kung Fjalar, sådan den ofvan
framställts. I Sverige iakttog man en oväntad tystnad, som om man, med
tanke på Runebergs angrepp i Morgonbladet tio år tidigare, i Kung
Fjalar sett ett försök att "störta tegnerismen i den svenska
vitterheten", såsom Helsingfors tidningar triumferande utropat. I den
enda anmälan, som i Sverige såg dagen, anmärktes, att Runeberg var
svensk endast till språket; till sin anda tillhörde han en annan
nation: en svensk läsare kände en köld, ett visst _noli me tangere_ i
botten af hans diktning.