När Runeberg öfverflyttade till Helsingfors, var det i afsik att vid
universitetet söka sin framtida bärgning. År 1830 speciminerade han för
docenturen, som dock ej medförde annan ekonomisk förmån än den
privatundervisning, som då för tiden, då privatvägen till studentexamen
stod öppen, var för yngre akademici en vanlig biförtjänst. Samma år
erhöll han vid universitetet en amanuensbefattning, som gaf honom
obetydlig lön och betydligt skrifarbete. Det var på den han gifte sig.
Härtill kom 1831, då Helsingfors Lyceum öppnades, lektioner därstädes.
Hans hustru, från hemmet van vid sträng hushållning, hjälpte till med
pension för studenter och studentkandidater; bland de sistnämnde var
den fjortonårige Topelius. Men trots all sparsamhet förslogo dock ej de
knappa tillgångarna, helst Runeberg regelbundet hemsände bidrag till
sin mor i Jakobstad. Besluten att hvarken skuldsätta sig eller annars
anlita andras hjälp, öfvertog han från början af år 1832 den ena af
hufvudstadens två tidningar, "Helsingfors Morgonblad", som egdes af
bokhandlaren J.C. Frenckell. Årslön för redigeringen var 2 rubel banco
för hvarje prenumereradt exemplar med en garanterad minsta inkomst af
800 rubel. Första året, med 493 exemplar, blef den rbl 942:50 eller i
nuvarande mynt Fmk 1,077:15 som ansågs för ett godt resultat.
Vid redaktionen skulle Runeberg biträdas af Nervander, som dock efter
några nummer drog sig tillbaka, kanske emedan han ogillade den skarpt
polemiska ton, Runeberg inslog i sina litterära recensioner. Nervander
begaf sig sedermera på sin långa utrikesresa, och deras vägar skildes.
Af ett bref från Runeberg 1848 vid Nervanders plötsliga frånfälle ser
man, att de gamla känslorna för ungdomsvännen dock fortlefde.
Den litterära fejden i Sverige mellan akademiker och romantiker hade i
Finland följts med lifligt intresse, särskildt i akademiska kretsar.
Runeberg kunde ej tilltalas af de förres reflexionspoesi, som på
felfria, väl kadenserade alexandriner gick ärenden åt tidens
moralfilosofi och nyttighetssträfvanden; men än mindre gillade han
fosforisterna, som förlade dikten och idealet till en fjärran blå rymd,
där skalden besjöng blott sin egen fantasis drömmar, förgudande sin
konst och sitt jag, medan verkligheten blef för honom låg, simpel och
prosaisk. För Runeberg var verkligheten, naturen såväl som
människolifvet, poesins och all konsts grund, som hon hvarken finge
försköna, emedan den i sig själf var skön, eller ringakta, emedan den
var hög och helig: hennes uppgift var blott att förklara verkligheten.
I dess helgedomar inför hon tusen sinom tusen hjärtan, uppenbarande för
dem de dolda tankar, de idéer, som verka under ytans mångfald och
förvirring. Men han framställer ej idén begreppsmässigt, som
vetenskapen, utan i åskådningar: den innebor och genomstrålar de
gestaltningar, som ur verkligheten afspeglas i skaldens ande och dem
skalden återger i sin dikt. Så är konsten hvarken akademikernas
tjänarinna åt andra ändamål eller fosforisternas själfändamål: fritt,
vid vetenskapens och religionens sida, tjänar hon de makter, som leda
mänskligheten på dess bana genom tiderna. Denna konst är _realistisk_
såtillvida, som hon har sin grund i verkligheten, men blir, då hon i
denna verklighet söker idén, för att i diktens form göra den
tillgänglig för alla, därigenom idealistisk.
Dessa åsikter hade Runeberg funnit vid studiet af antiken, men framför
allt hade de framgått ur hans eget väsen. Han hade förverkligat dem i
sin egen diktning, såvidt den hittills framträdt; sin tidning hade han
väl till stor del öfvertagit för att där få förfäkta dem i en mera
direkt form.
Redan i sin första nummer utlägger Runeberg sin konstuppfattning i en
artikel, som riktar sig mot Svenska akademins valspråk, "snille och
smak". Därpå tillgriper han parodins vapen. Hans första offer är
Dahlgrens poetiska kalender "Freja", hvars pratsamma verskonst han
eftergör med en lätt öfverdrift, som än godmodigt, än burleskt blottar
den i all dess ytlighet. I _Projekt till en poetisk förening_ måttas
ett hugg mot den götiska skolans nordiska kraftpoesi, medan i _Försök
till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen_ den
gängse poesins osanna förhållande till naturen prisgifves åt löjet.
Slutligen lämnar han skämtet och går fienden direkt på lifvet, då han i
uppsatsen _En blick på Sveriges nu gällande litteratur_ företager en
omvärdering af alla gängse litterära värden, från kalendrarna och
Eufrosyne upp till själfva Tegnér, affärdande dem en efter annan med
korta, snäfva, nedsättande omdömen. Han erkänner Tegnérs öfverlägsna
form och stolta kraft och låter gärna hans dikter gälla som "lyckade
produkter af en diletterande förmåga"; men sedda ur poesins högsta
synpunkt sakna de sanning och nödvändighet. Till en slutlikvid
framdrages v. Beskows poem "Sveriges anor", som söndertages och
nagelfaras bit för bit, tills ingenting återstår af detta tomma
praktstycke, som Svenska akademin belönat med sitt stora pris och
allmänna opinionen upptagit bland den svenska litteraturens klassiska
mästerstycken; det har aldrig hämtat sig från detta slag. För öfrigt
bör tilläggas, att Runeberg med lika stränga omdömen nedsatte Victor
Hugo, de franska romantikernas firade chef. Bellman, fru Lenngren,
Franzén och Almqvist äro inom den svenska vitterheten de enda, han
erkände som verkliga poeter.
Sitt omdöme om Tegnér har Runeberg senare rättat, med vidhållande af de
öfriga. Men om man icke erkänner någon poesi utan en lefvande
gestaltbildning, så blir det svårt att göra rättvisa åt den Tegnérska
tankens eldiga flykt och blixtrande bildprakt, som faller mera inom
odens och dityrambens kategori. Den djupa motsatsen mellan Tegnér och
Runeberg har blifvit anmärkt som bevis på den bestämda åtskillnad, som
då redan uppstått mellan de bägge af dem företrädda nationerna, en
åtskillnad som dock fanns äfven före den politiska skilsmässan.
Af Runebergs vittra bidrag till Morgonbladet är det värdefullaste hans
_Smärre berättelser_, fem korta prosastycken, och dock i sin
koncentrerade framställning innehållande en mängd betydelsefulla,
skarpt markerade gestalter, dem han framkallade bland minnena från det
österbottniska kust- och småstadslifvet. Dessa berättelser äro så
mycket märkligare, som det är förnämligast i dem Runeberg tecknat några
bilder ur borgareståndets lif i våra städer. Hans prosastil löper här
tyngre och mera ansträngd än versen; också var det ej mycken tid att
arbeta på den, då ofta nog tryckerigossen satt i tamburen och väntade
på manuskript. År 1854 utgåfvos dessa prosaberättelser i en skild
samling.
Därjämte strödde Runeberg med fulla händer omkring sig för sin tidning
dikter, estetiska uppsatser, romanfragment, fabler och reflexioner: och
då detta dock icke fyllde en tidning på en tid, som kände hvarken
notisafdelning eller politiska artiklar, frågar man sig huru, midt
under hans öfriga sysselsättningar, redaktionsarbetet blef honom
möjligt? Därpå kunde hans hustru gett besked. Medan hon i sitt hushåll
för pensionärerna föreföll tyst, tillbakadragen och trött, var hon i
all stillhet sin mans outtröttliga medarbetare, kunde språk, läste
snabbt, öfversatte och skaffade litterära meddelanden, biografier,
berättelser m.m. "Uti en årgång", säger hon senare i bref till
Snellman, "hade jag verkeligen största andelen". Så började detta
äktenskap och förblef så deras sammanlefnad igenom. Därtill kommo
bidrag af Stenbäck, Nordström, Lönnrot, Cygnaeus och Ahlstubbe, hvarför
Morgonbladet kan betecknas som ett sammanhållande organ för landets
yngre skriftställare.
Runebergs angrepp i Morgonbladet ådrogo honom skarpa genmälen från
svensk sida; man fattade icke att Runeberg åsyftat göra gällande en ny,
djupare uppfattning af skaldekonsten, hvarför öfverdrifterna borde
skrifvas på hans hänförelse för en sak, som var för honom helig.
Franzén blef, förmodligen på landsmanskapets vägnar, högst uppbragt och
har sedan dess ej yttrat ett ord om Runebergs skaldskap, ej heller, när
de 1840 träffades i Helsingfors vid universitetets jubelfest, sökt hans
närmare bekantskap.
I hemlandet sades intet i tryck; men sinsemellan lät man talet gå, och
då det är de små andarnes sed att förutsätta små motiver äfven hos de
stora, menade man nog allmänt, såsom ock i Sverige, att Runeberg velat
göra rent hus i den svenska vitterheten för att sedan ställa fram sig
själf som den kommande profeten. Störst var oviljan bland den äldre
generationen, hvars beundran för Tegnér var obegränsad.
Prenumerantsiffran för Helsingfors Morgonblad nedgick år 1832 både i
landsorten och i Helsingfors; från 493 till 329, och ville ej sedermera
stiga, så länge Runeberg kvarstod vid redaktionen. Vid universitetet
blef han förbigången 1831 vid utdelningen af det litterära understödet
och höll på att bli det äfven 1834, då understödet åter var ledigt.
Året förut hade han blifvit förbigången vid besättandet af adjunkturen
i grekisk och romersk litteratur, ehuru både Sjöström och Linsén, de
två professorer, hvilkas adjunkt han skulle blifva, satte honom i
första rummet och Linsén därvid framställde sin önskan med en saklighet
och en vältalighet, som bort öfvertyga de andre; endast två af
kollegerna förenade sig med dem. Med pliktskyldiga komplimanger åt
magister docens Runebergs poetiska talang och förhoppningar om hans
kvarblifvande vid universitetet, sågo sig de öfriga tvungna att rösta
på hans äfven i rent vetenskapliga meriter underlägsne medtäflare.
Runebergs framtid vid universitetet var därmed stängd. Topelius i sina
anteckningar från den tid, han bodde i det Runebergska hemmet, omnämner
den yngre generationens harm, särskildt österbottningarnas: Snellman,
som då var deras kurator, hade det oroliga året 1834 talrika
svårigheter med att afstyra deras bullersammaste opinionsyttringar;
vivatropen utanför Linséns bostad och pereatropen för de andre röjde
dock hvad ungdomen tänkte.
Det var en domningens, småsinnets och kotteriväsendets tid. Helsingfors
var en kälkborgerlig småstad, där reaktionen vid universitetet fann en
förträfflig jordmån. Det var denna anda, som relegerade Stenbäck 1834,
som 1838 dref Snellman från kuratelet och universitetet, som med
missundsamhet följde Nervanders af regeringen understödda verksamhet
och med hvilken Nordström vid konsistoriebordet utstod så många duster.
Den långvariga likgiltighet, som mötte Nervanders och Nordströms
vetenskapliga arbeten, verkade som en väsentlig faktor vid den senares
öfverflyttning till Sverige och var, för Snellmans vidkommande, nära
att drifva honom samma väg.
Hvad Runeberg beträffar, kommo till hans motgångar i det offentliga
äfven sådana af enskild natur: 1833 afled hans äldsta barn, en dotter,
hvars förlust grep föräldrarna djupt, och 1834 förlorade han sin mor,
hvarmed det gamla hemmet i Jakobstad upplöstes; systrarna flyttade till
Helsingfors som småskolelärarinnor. Under dessa år visar sig, hvad halt
det fanns i botten på Runebergs bergs väsen. Icke ett ögonblick synes
han vackla i sin öfvertygelse om skaldekonstens uppgift eller i
vissheten om sin poetiska kallelse. Han lämnar sina svenska vedersakare
obesvarade: de bekymra honom lika litet som motgången med adjunkturen
nedslår hans mod. "Han skrattar alltid åt mig, när jag är utkommen
öfver att de gräla på honom eller glad öfver att de berömma honom i
tidningarna", skrifver hans hustru till en väninna. Glad och lugn i
djupet af sin ande, är det blott ett enda svar han ger: genom ännu
skönare och sannare verk ville han visa, hvad poesin är, när den
utöfvas i anda och sanning, medan han i afseende på sin bärgning väl
kunde finna en annan väg än universitetets.