Sommaren 1833 utgaf Runeberg sitt andra häfte _Dikter_, och då detta
skedde till förmån för de nödlidande i landets norra delar, fick det en
lifligare afsättning än det förra, så att behållningen slutligen
uppgick i nutida mynt till öfver 3,000 mark, en vacker gåfva till de
nödlidande af den unga poeten midt under hans egen kamp för tillvaron.
I detta häfte ingå de lyriska skapelser, som sedermera blifvit
Runebergs populäraste: _Vid en källa, Bondgossen, Den sjuttonåriga,
Hvem styrde hit din väg? Talltrasten, Det var då_, äfvensom fortsättning
till _Idyll och epigram_. Skalden har här trängt djupare in i lifvets
och naturens verkligheter; knappt ett enda poem, där ej dessa vore
ställda i något förhållande till människans inre värld, en
förknippning, hvarigenom den Runebergska lyriken får sin djupaste
tankehalt. Det är sommarens mognade frukter, jämförda med de vårfriska
blomstren i det förra häftet. Här ingå äfven _Grafven i Perho_ och
_Zigenaren_.
Runebergs andra dikthäfte mottogs i hemlandet med samma tystnad som det
första; det lifligare intresset hade gällt de nödlidande, icke
dikterna.
Julen 1836 utkom HANNA, Runebergs andra större episka dikt, äfven den
hexametrisk liksom Älgskyttarne. I denna ljufliga idyll, för att tala
med Runebergs norska biograf, en kärlekens höga visa, en lofsång öfver
den makt, som framför andra bestrålar människolifvet med solsken och
lycka, sammansmälter på ett underbart sätt den mästerliga
karakteristiken af kärlekens uppvaknande i den sjuttonårigas hjärta med
den tjusande skildringen af den finska inlandsnaturen i
midsommarkvällens ljus. Förebilder till Hanna kunde skalden haft inom
den Tengströmska kretsen, medan prästgården och inlandsnaturen stod för
hans blick sedan konditionstiden i Saarijärvi, men nu fattad i en lätt
antydd motsats till kustlandet i söder. Hvilken skillnad mellan det
rika och intelligenta lifvet i Pargas och denna stilla, afsides belägna
inlandsprästgård "vid en bortglömd vik af en insjö fjärran i norden",
där Hanna uppväxer frisk, glad och renhjärtad, men ock i den mest
landtliga okunnighet om allt annat än det enkla lifvet omkring sig!
Jämte kärleken är i denna idyll äfven vänskapen en af dess goda makter,
företrädd i två generationer, af den gamle pastorn och hans
ungdomsvän, som bägge grånat i tjänst hos samma bildningsmakt, den ena
i norr, den andre
långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder,
och af deras söner, som, värmde af samma vänskap, nu efter slutförda
examina i Åbo komma för att tillsamman tillbringa sommarferierna på
prästgården i norden. Allteftersom idyllens handling fortgår, upprullas
nu den täckaste bild af detta landsbygdens kulturcentrum, som i Finland
liksom i öfriga lutherska länder gjort en så betydande insats i
bildningsarbetet. Förvånande är den blick, hvarmed den unge skalden
trängt till djupet af dess väsen, som så harmoniskt försmälter till ett
med naturen och befolkningen omkring den.
Idyllen är nu störd. Bortskrämda äro dess
------förklarade andar,
vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden.
Lifvet har gått fram med svårare fordringar än de som ställdes på
prästgårdens sjuttonåriga Hanna, för hvilken valet blef så lätt mellan
den fattige studenten och den rike befallningsmannen, mellan hjärtats
bud och beräkningen på världsliga förmåner. Men bilden är ej mindre
sann för det att den tillhör det förgångna. Hannas samtid återfann i
den med rörelse sitt bättre jag: så skönt, så godt, så varmt var
själfva hvardagslifvet, blott man ville se det med skaldens blick. Det
gick denna samtid, när den läste Hanna, som det gick Hanna själf, när
kärleken rört hennes hjärta och naturen omkring henne, så förtroligt
väl bekant den än var, framstod i en ny förklaring, som om den velat
säga:
------"Flicka, så klar och härlig var jag ju ständigt.
Se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom."
Med Hanna intog Runeberg omsider sin plats i den samtida vitterheten,
och sedan dess har äfven allmänhetens bifall oafbrutet följt honom,
medan han stigit mot det af "odödlighetens lugna sol" förgyllda målet,
som strålar i ungdomsdikten från Pargas. I eget land teg kritiken ännu,
men i Sverige mottogs Hanna med odeladt bifall. År 1839 tilldelade
Svenska akademin åt Runeberg sin stora guldmedalj utan föregående
täflan. Det skedde på v. Beskows förslag; att Runeberg djupt fattat
detta drag af ädelmod visar hans mångåriga vänskap och korrespondens
med den, som sålunda "samlat glödande kol på hans hjässa".
Sommaren 1836, medan Runeberg på Degerö, nära Helsingfors, en
skärgårdsnaturens pärla, fullbordade sin inlandsidyll, fullföljde han
ock sitt beslut att lämna universitetet och ansöka en ledigblifven
lektorsplats i latin vid Borgå gymnasium, till hvilken tjänst han
utnämndes i februari 1837. Nu fann man dock vid universitetet, att
något borde göras för att kvarhålla skalden. Innan lektorsutnämningen
var afgjord, ingick konsistorium till kansler med hemställan om ett
extra årsanslag på 2,000 rubel för att fästa Runeberg vid universitetet
och tillika "sätta honom i tillfälle att mera ostördt än hittills egna
sig åt sina litterära sysselsättningar". Runeberg afböjde emellertid
själf denna åtgärd, som vidtagits honom oåtspord. Bland orsaker, han
anför i bref till ärkebiskop Melartin och ministerstatssekreterarn
Rehbinder, undanskymmes den hufvudsakliga, som var att själfkänslan
förbjöd honom att emottaga ett anslag, som utan bestämda
tjänsteåligganden kunde blifva förbindande för hans öfvertygelse och
handlingssätt. Af något agg mot konsistorium synes ej ett spår. Till
Melartin skrifver han gladt: "Nu skall ingen säga, att universitetet
underlåtit att göra hvad det kunnat för min fortkomst, och då jag
skiljer mig från detsamma, medtager jag det glada minnet af dess mig
bevista erkännande och värma".
Detta goda och anspråkslösa hjärtelag midt under motgångar och
pröfningar--ett kännetecken på själfviskhetens öfvervinnande--är just
den egenskap Runeberg så högt värderar hos sina "tre stora läromästare
i lifvet", af hvilka den förste, vännen från skolan och studentåren
Fredr. Ehrström, med stilla jämnmod redan genomgått åtskilligt. Huru
Runeberg för sin del öfvat denna själfförglömmelsens konst, framgår af
hans religiösa mognad vid polemiken mot pietisterne, som kort därpå
begynte. Hösten 1836, kort före Hannas utgifvande, tryckte han i
Morgonbladet dikten _Till lyckan_, som också den visar huru ringa
Runeberg aktade lifvets yttre förmåner, om han än ej föraktade dem:
Ljusets lott och fridens gåfva,
glädjen, hoppet, kärleken,
allt, hvad lifvet bäst kan lofva,
ägde jag och äger än;
dig blott har jag sett försvinna,
hvarje gång jag sökt dig nå;
milda, svaga stoftgudinna,
le en gång mot mig också!
Å konsistorii sida var stämningen ej så hel. Tre af dess ledamöter
röstade emot anslaget: Runeberg skulle göra vida mera nytta som lektor
i Borgå än som docent vid universitetet, för hvilket han ingalunda vore
oersättlig. Härtill har anmärkts, att det visade sig, att universitetet
ej heller var oersättligt för Runeberg. Den fördjupning och
koncentration, som kom hans poetiska begåfning till del i den stilla
småstaden, hade måhända under det rikare intellektuella och
vetenskapliga lifvet i hufvudstaden uteblifvit. Också afböjde han, vid
Sjöströms död 1846, då professionen i grekiska blef ledig, de allmänna
uppmaningarna att söka den.
Med oförbehållsam värme framträdde vännernas och den akademiska
ungdomens hyllning vid afskedsfesten den 12 maj 1837 på "Sparbanken",
på norra stranden af Tölöviken, ett värdshus som numera kvarstår blott
i Topelii noveller. "Öfver hela festligheten", säger Topelius i sin
dagbok, "låg en hjärtlighet och värme, som beständigt samlades kring
hufvudpersonen och åter utgick från honom, som från en lifvande fläkt."
Några dagar senare, en solig vårdag, förde Runeberg sin familj, hustru
och två gossar, landvägen till Borgå. Han stannade där för sin
återstående lefnad.