I Helsingfors, dit universitetet 1828 öfverflyttat, hade Runeberg snart
återfunnit den i Åbo efter branden skingrade kamratkretsen. I den nya
hufvudstaden gjorde sig landets nya politiska förhållanden starkare
gällande. Man började fatta historiens mening med Finlands särskiljande
från Sverige. Man uppvaknade och fann, att den politiska skilsmässan
medfört också en inre, att det finska folket var hänvisadt till sig
själft, sina egna krafter; ur sina inneboende anlag måste det utveckla
en egen kultur, om det ville bestå bland nationernas antal. Redan under
Åbotiden hade J.J. Tengström, Linsén, Arvidsson yrkat på, att de
ledande klasserna, med bevarande af den svenska kulturen och språket,
borde stöda sig på det finskatalande folket, tillegna sig dess språk
och lära känna dess seder, sång och saga. I den allmänna domningen hade
deras maningar förklingat ohörda. Medan ämbetsmännen skötte
administrationen och ministerstatssekreteraren i Petersburg
förhållandet till monarken, låg allmänheten i stilla ro och skötte
sitt. Nu begynte inom universitetet, närmast hos den yngre
generationen, en fosterländsk rörelse af kulturell art, som efter hand
utbredde sig i allt vidare kretsar, tills den slutligen omfattade hela
nationens bildade klass.
Våren 1830 uppstod inom denna krets det bekanta Lördagssällskapet,
hvilket Fredrik Cygnaeus kallat det märkvärdigaste, som i detta land
existerat. Som i en brännpunkt samlades där de unga krafter, som sedan
gestaltat Finlands framtid. Det yttre sambandet var ett med
medlemsafgifter sammanbragt bokförråd af i Sverige utkommen
skönlitteratur, som vid årets slut åter försåldes. Man samlades hvar
lördagsafton hos någon af medlemmarna. Trakteringen kunde vara endast i
en pärtkorg framsatta smörgåsar; men vid dessa samkväm förde snillet
spiran. "Man var", säger Topelius, som inträdde först mot slutet af
sällskapets tillvaro, men som fick höra och se något om det, medan han
som studentkandidat bodde hos Runeberg, "man var under dessa attiska
nätter i tillfälle att göra bekantskap med Runebergs lugna humor,
Snellmans skoningslösa logik, Nervanders sarkasmer, Nordströms infall,
hvassa som synålar". Fredrik Cygnaeus tillhörde sällskapet, M.A.
Castrén anslöt sig äfven, och när Lönnrot från Karelens ödemarker
återkom med sina finska folkvisor, syntes äfven han som gäst vid dess
sammankomster. Af Runebergs forna skolkamrater var L.I. Ahlstubbe,
Stubben, inom sällskapet gående under namnet "den absoluta
vältaligheten". Sedan en och annan af vännerna satt bo, deltogo äfven
fruntimmer, främst Fredrika Runeberg, som i detta snillrika umgänge
lefde upp ur sin tillbakadragenhet; genom henne inkommo andra
fruntimmer, äfven af den Tengströmska kretsen, som efter universitetets
öfverflyttning och ärkebiskopens död återförenats i Helsingfors.
I detta sällskap öfvervägde till en början det litterära intresset; men
senare, när vännerna mognade för allmänna värf, det fosterländska och
folkeliga. Så betydelsefulla företag som Finska litteratursällskapet
och Helsingfors Lyceum ha därifrån utgått. Huruvida Runeberg under
samkvämen var mera gifvande än emottagande är svårt att afgöra; säkert
är att de fosterländska impulserna hos honom gå längre tillbaka än hos
någon annan i kretsen. De anspråkslösa och trefna små trähus med gröna
trädplanterade gårdar, där dessa sammankomster egde rum, äro nu
försvunna eller stå undanskymda bland praktbyggnaderna i nutidens
Helsingfors. Men de tankar där föddes hafva gått ut öfver hela landet
och bestämt dess utveckling till dag som är.
Ur den riktning mot det fosterländska, hvari Runeberg lefde, har
ÄLGSKYTTARNE framgått och därmed det finska folkelementet till först
begynt sitt inträde i vår vitterhet och vårt nationalmedvetande.
Med _Vargen_, som förstudie hade Runeberg först företagit sig en
framställning af inlandsbons jägarlif under titel _Älgjakten_, hvartill
han förde manuskriptet med sig till Pargas. Sommarn 1827 såg Cygnaeus
det där och prisar det som kanske det yppersta, som någonsin skrifvits
på finsk jord; men Runeberg afböjde hans råd att publicera det, måhända
med en aning om, att något förmer borde ur ämnet framgå. I Helsingfors
togs diktverket åter fram, och nu växte planen under de nya
inflytelserna. Genom en omarbetning, hvarunder frierimotivet och "den
blomstrande Heddas" parti tillkommo, uppstod efter hand en allsidig
skildring af den finska allmogens lif där borta i ödemarkerna. Därvid
kommo två redan färdigdiktade sånger, om själfva jaktfärden att falla
utom ämnet, men så stark var hos den unga skalden själfkritiken och den
konstnärliga kraften att försaka, att han utan tvekan offrade dem för
det hela; och de voro dock, har han själf sagt, "icke sämre än det
öfriga". Ofrivilligt ledes därvid tanken till den då ännu oupptäckta
myten om Sampo, den finska folksångens underting, hvars frambringande
kräfde så många föregående offer af smideskonstens mästerverk. Sålunda
uppstod detta verk, om hvars nationella betydelse ej ens Runeberg själf
ännu var fullt medveten.
Huru rik och fullständig har ej lefnadsbilden utfallit! Pörtet, där
röken hänger som en sky ofvan taksparrarna, bohagsting och klädedräkt,
seder och umgängesformer, allt är träffadt med en nästan etnografisk
trohet, äfven i enskildheterna, så att Lönnrot, som fick manuskriptet
till genomgående, hade intet att anmärka, utom att "den raske Mattias"
borde till Tjäderkulla medföra välkomstgåfvor åt barnen, hvilken
ändring ock skalden införde. I dessa yttre lefnadsformer röra sig den
själfegande bonden i Mattias' person, torparen i Petrus på Tjäderkulla
och Zakarias på Hjerpvik, medan äfven inhysingen och "den aktade
tiggaren" ha sin plats på den värmande ugnen hos Petrus liksom den
gamla Rebecka i folkets stuga på herrgården. Karaktärerna äro
visserligen tecknade blott i sina enklaste drag. Men i dessa typer
lefver en anda af upphöjd idealitet, som adlar deras primitiva
lefnadsformer och i hvars namn tiggaren får sitt människovärde lika väl
som torparen, hvars stuga han gästar. Skaldens humor, skiftande mellan
smålöje och kärlek, spelar omkring dem; diktionen sprider öfver dem
sitt skimmer af bilder, hämtade alla ur just det lefnadsområde, inom
hvilket dikten rör sig; och slutligen framstår, som en förträfflig
relief åt det betänksamma och innerliga finska lynnet, de skäggige
arkangelitiske bröderne med handelsmannens rörligare och ifrigare
väsen.
Med en konst, som ej är mindre stor därför att den är så enkel, har
skalden sammanfört alla dessa drag inom ramen af den lilla händelse,
kring hvilken dikten rör sig,
männernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning,
och därmed förbundit dem till ett folkepos af stor nationell betydelse.
Och till detta verk gick han vid några och tjugu år, utan föregångare,
om man ej därtill vill räkna Homerus, och behandlande den svenska
hexametern med en ledighet, en omväxling och en säkerhet i det
metriska, som ställer äfven sådana föregångare som Tegnér och
Stagnelius i skuggan.
Hvilket är det drag, hvari Runeberg djupast träffat den
finska nationalkaraktären? Denna fråga framkastades vid något
afslutningssamkväm bland lärarene vid Helsingfors Lyceum. Den ena
framdrog ett, den andra ett annat, tills G.A. Borg, en af
Lördagssällskapets medlemmar, framhöll den sega styrkan i lidande,
grundad på en orubblig förtröstan till godheten i Försynens ledning af
människolifvet, ett drag som tiggaren Aron röjer sedan hans existens
gått under för nöden, lika väl som bonden Paavo, när han öfvervunnit
den. När Borg citerade slutorden i Arons berättelse:
men själf med förnöjsamt
sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan
sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger
blef Runeberg så glad, att han sprang opp och tog vännen i famn. Den
styrka i lidandet, som Runeberg funnit hos den finska allmogen i dess
enskilda lif, har ej heller undgått honom, då han besjunger 1808 års
krig, där samma allmoge uppträder på den historiska handlingens fält.
Med Älgskyttarne hade den unga nationen fått sin första nationaldikt i
högre mening. Den utkom i Helsingfors hösten 1832, men afsättningen
gick trögt: ännu fem år senare kunde Cygnaeus i sin bitterhet mot den
allmänna likgiltigheten säga, att detta betydelsefulla diktverk ej ens
blifvit så mycket läst, att afsättningen kunnat betäcka
tryckningskostnaderna. Romantiken hade ej vant allmänheten vid att
äfven det ringare kunde tjäna poesins syften. Älgskyttarnes enkla
hvardagslif syntes henne prosaiskt inför prakten i Tegnérs poesi. I den
mån den nationella rörelsen utbredde sig, bidrog dock Älgskyttarne
mäktigt till att väcka nationalkänslan och rikta henne på det
folkeliga. År 1836, samma år Kalevala utkom, bestämde Finska
litteratursällskapet som uppgift för sin första prisutdelning en
versifierad öfversättning till finska af Älgskyttarne, ehuruväl utan
resultat. År 1837 syntes den första inhemska recensionen af poemet: det
var Cygnaeus, som i "Jääkynttilät" gjorde det första försöket att
ställa Runebergs diktning på dess rätta plats i allmänhetens
medvetande. Om, slutar han, det finska folket af något olycksöde skulle
utstrykas ur nationernas antal, så vore Älgskyttarne jämte Kalevala det
Herculanum och Pompeji, i hvilka man kunde lära känna den försvunna
nationen.
Vid tiden för Älgskyttarnes slutredigering diktade Runeberg _Grafven i
Perho_, en första förebådare af Fänrik Stål. Hvadan denna nya,
krigiskt-folkeliga ton, som ej kan förklaras blott ur hans
inlandsvistelse och hans intresse för den finska folkvisan? I själfva
verket är det på en omväg den inkom i hans diktning, genom de _Serviska
folksånger_, af hvilka han efter Goetze och Herder från tyskan
öfversatte ett urval till julen 1830. Medan han ännu ogift bodde i
Helsingfors tillsammans med Fredrik Cygnaeus, hade han tillfälligtvis
bland dennes på golfvet i deras gemensamma sal kringströdda bokförråd
funnit ett ouppskuret häfte _Servische Volkslieder_, öfversatta af P.
v. Goetze, Petersburg 1827. Anslagen af den på en gång nya och dock
bekanta tonen i dessa sånger, utbildade han ej blott den folkeliga
stil, som sedan framträder i _Idyll och epigram_, utan fann där ock det
heroiska drag, som den finska folksången saknar. Från den serviska
folksången har han ock den femfotade orimmade trokaiska versen, som i
hans diktning fått nära nog en lika stor användning som själfva
hexametern.
_Grafven i Perho_, som Runeberg insände till pristäflan i Svenska
akademin, blef där den 20 december 1831 belönad med det mindre priset.
Utgången förtröt honom, och det berättas, att han kastat medaljen i
kakelugnsvrån; senare har han förklarat sin förtrytelse som ett
missnöje med sig själf, att han till Akademin insändt ett poem, hvars
egenartade anläggning och kärfva diktion alltför starkt kontrasterade
mot den rådande smaken, för att utgången kunnat blifva en annan.
Ur samma källa, men med rikare flöde, har ock _Molnets broder_ framgått
(1835) och, bland minnena från Pargas, _Den döende krigaren_ (1836). I
öfrigt har den konception af Fänrik Stål, som skalden emottog i
inlandet, hvilat ännu länge.