Impulserna från inlandet gingo tills vidare som en underström på djupet
af Runebergs ande. I Åbo återfann han 1826 den krets af ynglingar, han
känt sedan sitt första studentår. Han inskrefs vid universitetet samma
dag som J.W. Snellman och Elias Lönnrot; J.J. Nervander var hans
tentamenskamrat vid kandidatexamen. I denna kamratkrets, som i sina
namn innefattade Finlands framtid, återvunno hos Runeberg de
intellektuella intressena öfverhand, särskildt de litterära. I öfrigt
var det kandidatexamen, som nu upptog hans tid. Homerus hade han läst
under konditionstiden; nu tillkommo Sofokles och Tukydides för
grekiskan, som jämte latinet var hans hufvudämne, studier af djup
betydelse för den blifvande skalden. Runebergs kandidatexamen, den 13
juni 1827, var den sista under universitetets nära tvåhundraåriga
vistelse i Åbo. Två månader senare, den 4 september 1827, inträffade
Åbo brand, som bildade en så märkelig epok i universitetets och äfven
landets utvecklingshistoria.
Också för Runeberg innebar branden en vändning, om ock ej "en fördömd
stöt", som han säger i bref till modren några dagar senare. I stället
för att fortsätta vid universitetet, återflyttade han till ärkebiskop
Tengström i Pargas, där han sommarn före branden vistats som informator
för en talrik barnskara, en vistelse som nu fortsattes ett helt år,
tills han hösten 1828 öfverflyttade till Helsingfors.
Ärkebiskop Jakob Tengström hade tagit en betydande del i daningen af
Finlands samhällsskick vid Borgå landtdag, där han var ej blott
prästeståndets talman utan ock ordförande i den kommitté, som
utarbetade förslaget till organisation af landets högsta styrelseverk,
hvarjämte han genom det personliga förtroende han åtnjöt hos kejsar
Alexander I kanske mer än någon annan landsman inverkat på vändningen
af landets öden 1809. En man med den gustavianska tidens fina och
urbana bildning, hade han tidigare egnat sig jämväl åt litterära
sysselsättningar, i historieskrifning en efterföljare af Porthan, i
sina dikter från hemmets värld en äldre skaldebroder till Franzén och
Choraeus.
På det enkla kyrkoherdebolet i Pargas, som var ärkebiskopens
prebendepastorat och där han året efter branden tillbragte äfven
vintern, var ärkebiskopen centrum i en talrik familj af barn och
barnabarn, hvartill nu kom en skara befryndade eller bekanta familjer,
mest husvilla professorsfamiljer från Åbo, som efter branden slagit sig
ned i denna härliga skärgårdssocken. Då Runebergs far var ärkebiskopens
kusin, en efter österbottniska begrepp icke aflägsen släktskap, var
hans ställning således en annan än blott informatorns på biskopsgården,
då han nu kom i den närmaste beröring med denna krets, som väl var
delaktig af den bästa bildning i landet fanns. Det intelligenta och
glada sällskapslifvet fortgick om vintern med ömsesidiga besök, om
sommarn med gemensamma båtpartier och utfärder, hvilkas medelpunkt
utgjorde ett af ortens ungdomar samfälldt uppfördt lusthus "Minnet",
med förty åtföljande minnesbok. Under denna tid förgingo hos Runeberg
spåren af skol- och studentlifvets råa seder, och hos den överdådige
ynglingen, som ännu i Åbo ej sade nej ens till ett slagsmål i
gränderna, utvecklade sig den mest högsinnade, ädla och humana
skaldeanda. Till denna förvandling medverkade, jämte den dagliga
samvaron med ärkebiskopen, för hvilken Runeberg hyste en varm
tillgifvenhet, i första rummet inflytandet af det kvinnliga elementet
inom den Tengströmska kretsen. Om Runeberg sedermera i sina diktverk
visar sig så förtrogen med kvinnohjärtats finaste rörelser inom den
värld af godhet och renhet, som den sanna bildningen väcker, så är det
här han lärt känna dem. Hans främsta läromästarinna var den vaknande
känslan för Fredrika Tengström.
Fredrika Tengström var dotter till ärkebiskopens bror, kamrer
Tengström, hvars änka sedan mannens död haft sitt stöd hos ärkebiskopen
och efter branden bodde i Pargas på malmen invid kyrkan. Utan yttre
företräden och bortkommen i sällskapslifvet, fann sig Fredrika
Tengström själf "ful, otymplig och oduglig till allt", drog sig inom
sig själf och sökte en ersättning i fantasins värld. Redan som ung
flicka hade hon tillegnat sig hvad tiden bjöd i romanväg och förvärfvat
en sådan färdighet i främmande språk, franska, tyska och äfven
engelska, att hon förmådde i familjekretsen föreläsa en roman, som hon
på rak arm öfversatte från det främmande språket så snabbt, att
åhörarne knappt märkte att texten ej var svensk. Tidigt skref hon själf
noveller och sagor, och det var till först Runebergs poetiska
begåfning, som fäste hennes uppmärksamhet vid den unga magistern: det
var hennes första och enda tycke, i hvilket hon inlade desto större
djup, hängifvenhet och själfförsakelse. Så fäste hon den lättantändlige
skalden och växte in i hans lifsgärning; och för huru många flammor han
än förr och senare upplät den ena eller andra kammarn i sitt hjärta,
förblef det dock alltid hon, som rådde öfver hela huset. Det var i
Pargas deras känslor möttes; förlofningen skedde i Helsingfors julen
1828 och giftermålet därsammastädes nyåret 1831.
I värmen af denna kärlek mognade nu Runebergs skaldskap. Hans första
diktsamling utkom visserligen i Helsingfors 1830, men dess flesta
dikter härröra från det lyckliga året 1828. Om de tidigaste af dessa
dikter ännu blott måla allmänna stämningar i tidens art eller röja en
genklang af samtida poeter, främst Stagnelius och Franzén, så äro
dikterna från Pargastiden äkta ingifvelser af hans nu till mästerskap
mognande skaldegåfva. Alltmera närmar han sig därmed verkligheten.
Naturskildringarna äro lika enkla som målande, såsom i den morgonfriska
_Färd till Åbo_, och hans kärleksdikter, _Den väntande, Till Frigga_
m.fl. äro hjärtats intimaste bekännelser, bundna i antikartade metrar
af förundransvärd skönhet och behärskning. Härtill kommer känslan af
att diktningen var hans rätta lefnadsuppgift, i kraft hvaraf han, i
stycket _Hvad jag är säll_, ännu ej fyllda 25 år, med den utvaldes
visshet tecknar sin framtid:
Odödlighetens lugna sol förgyller
det mål, jag söker, trånande och varm,
och ingen låg, föraktlig tvekan fyller
min djarfva, stolta, ungdomsfriska barm.
Två år senare i _Svanen_, återger han samma tanke och samma tillförsikt
i en mera enkel och innerlig ton, som träffar hemlandets innersta
väsen. Det lilla häftet afslutas med _Idyll och epigram_, en samling
harmoniska små mästerstycken, som i stil och behag förliknats vid
Thorwaldsens reliefer; men medan dennes framför allt äro antikartade,
röja Runebergs drag af det folkeliga, som på ett märkeligt sätt peka
framåt i hans diktning: redan i denna afdelning förekommer den ädlaste
pärlan i bandet, _Bonden Pavo_. Genom att öppna häftet med en hälsning
till Franzén har Runeberg ställt sin diktning under denne vördade
läromästares hägn.
Till Runebergs första diktsamling hör ock _Svartsjukan nätter_, detta
vulkaniska utbrott af en allt öfverväldigande fantasi som med sin
tvifvelsjuka patos står i bjärt motsats till hela hans öfriga diktning
och lefnadstro. Det är en outredd fråga huruvida något själfupplefvadt
legat till grund för dikten. Hans första kärlek, den till Fredrika
Juvelius, som begynte i skolåren och verkade ännu vid tiden för hans
första lyriska diktning, har i alla fall ej här spelat in; möjligen
förskrifver sig uppslaget från konditionstiden i inlandet. Det starkt
sensuella draget, märkbart äfven i par af de tidigare lyriska dikterna,
förutsätter att Runeberg ej ännu lärt känna den pliktuppfyllelsens och
själfförsakelsens kärlek, han funnit hos Fredrika Tengström. I
_Svartsjukans nätter_ säger en af Runebergs biografer, har skalden
genomgått en konstnärlig kris, en våldsam men grundlig befrielseakt
hvad lifsuppfattningen beträffar, medan den i antikens hälsokälla
renade formkänslan här tager afsked af hvarje romantisk öfverdrift.
Med en ung författares glada tillförsikt hade Runeberg utstyrt sitt
häfte med ett i Petersburg litografieradt titelblad med Svanen såsom
sinnebilden af hans skaldskap. Hela upplagan var blott 1,000 exemplar,
och bland hans vänner var särskildt J.W. Snellman, som då
konditionerade i landsorten, verksam för afsättningen. Den var dock
mycket ringa. Tidningarna, som då för tiden visserligen ej voro några
nyhetsbärare, nämnde ej ett ord om hela diktsamlingen. I Tegnérs
hemland, med sinnena betagna af färgprakten i hans eldiga diktion,
ville man ej erkänna Runebergs enkla, plastiska diktning för lyrik. I
Finland kände man väl i den igen den finska naturen och äfven det
finska väsendet. Men man visste ej hvad man skulle säga och teg. Om ock
här och där enstaka röster höjde sig till den unge poetens förmån,
bevisande att han redan nu var uppskattad äfven utom vänkretsen i
hufvudstaden, så var det dock i det hela en lång och mödofull väg som
förestod Runeberg till den plats, han sedermera intagit inom
vitterheten.
Utan bifall gick dock Runebergs första diktsamling ej förbi. Franzén,
sedan 1811 öfverflyttad till Sverige, hade genom ärkebiskop Tengström
fått sig ett exemplar tillsändt. Från Stockholm svarade han därpå i ett
bref, som blifvit kalladt Franzéns testamente till Runeberg: "Då den
vackra gåfva, Herr Magistern haft den godheten att tillsända mig, först
kom i mina händer, hade jag för trägna ämbetsgöromål ej tid att mer än
här och där lyssna till ett lärkljud och fägnas af en majblomma.
Sedermera har jag genom läsning af det hela, och i synnerhet genom de
tvenne afdelningarna, som sluta häftet, funnit, att det är en stor
skald, som Finland håller på att frambringa". Detta Franzéns omdöme,
till hvilket ärkebiskopen lade sitt "ja och amen", kallar Strömborg ett
fastebref för Runeberg på hans stora skaldegåfva, och det är
visserligen lika hedrande för den gamle skalden som för den unge. Ett
tryggare fastebref hade Runeberg dock i den inre förvissning, som är
den sanna kallelsens kännemärke.
I Svenska akademin var man betänkt på att gifva Runeberg det
Lundbladska priset, men afstod i följd af politiska betänkligheter
under dessa julirevolutionens och den polska resningens dagar. Finlands
julirevolution var mindre farlig och mindre uppseendeväckande än den
polska: det var framträdandet af Runebergs skaldskap.