Från en lycklig och sorgfri barndom gick Runeberg studentårens
allvarsamma svårigheter till mötes. Långtifrån att den adertonårige
studenten hade fått understöd från hemmet, där fadren redan låg
slagrörd, var det tvärtom han som af sina knappa tillgångar sände dit
bidrag. Sitt första läsår hade han sin bärgning dels genom lektioner,
dels genom handledning i professorn A.J. Lagus' familj. Men hösten
1823, när fadrens gamla gula friskapprock var försliten och de lappade
stöflarna gingo i sär, fanns det veckor, då han ej hade ens bröd, utan
lefde af potäter, stekta i glöden i kakelugnen. Ungdomens lyckliga
förmåga, att "se framtiden i morgonrodnadens färg och lyftas af hoppet
högt öfver stundens små bekymmer," kom här till korta. Att studera på
skuld var den tiden mindre vanligt; hos Runeberg stred det dessutom mot
den själfständighetskänsla, som låg i hans karaktär. Icke ens hans
närmare kamrater synas hafva känt den nöd, som tvang honom att afbryta
studierna och taga emot en kondition i Saarijärvi i norra Tavastlands
djupaste ödemarker. "Min herre, ni är lat, i Saarijärvi blir ni lika
dum som stockarna där", sade den gode professor Lagus, när Runeberg åt
honom meddelade sitt beslut.
Så begynte Runebergs tvååriga vistelse i det inre Finland, som för
utvecklingen af hans skaldskap haft en så afgörande betydelse.
Konditionen i Saarijärvi innehade Runeberg hos två familjer,
kronofogden Danielssons och kapten af Enehjelms, sålunda att han
uppehöll sig med sina fyra elever, två gossar från hvardera familjen,
turvis tre månader i sänder, hos den förre på Kalmari gård och hos den
senare på hans boställe Kolkanlaks. Sommaren 1825 flyttade kapten
Enehjelm med de sina till Ruovesi, "vid Näsijärvis dunkla våg", en
något sydligare belägen socken, där han tillhandlat sig Ritoniemi gård
strax invid sockenkyrkan.
Sin lediga tid använde Runeberg till att med bössan ströfva omkring i
skog och mark, ofta på ganska vidsträckta utflykter. De intryck han
emottog på den förenämnda orten har han senare nedlagt i sin uppsats i
Helsingfors Morgonblad, _Några ord om nejderna etc. i Saarijärvi_. Det
var ej blott naturen han lärde känna i dessa de blänkande
vattendragens, de mörka åsarnas och de djupa skogarnas ödemarker. Han
trädde in i rökpörtena som framskymtade vid sjöstränderna, och där
allmogen med häst och höns "bivuakerade i ödemarken". Han lärde sig
efter hand det finska språket, som därförinnan varit honom obekant.
Bakom den groft tillhuggna ytan hos dessa svedjebrukets och
hungersnödens barn trängde hans underbara blick till djupet af deras
väsen. Han skrifver därom senare på tal om Älgskyttarne: "Själf en
afkomling af koloniserade svenskar, hade jag föreställt mig finnen till
sitt inre sådan, som han syntes mig till sitt yttre, när han någon gång
kom med varor till min fädernestad; huru annorlunda fann jag ej honom i
hans hem och vid närmare betraktande. En patriarkalisk enkelhet, ett
djupt manligt tålamod, en medfödd klar blick i lifvets innersta
förhållanden voro egendomligheter, dem jag hos honom upptäckte och dem
jag tyvärr blott svagt kunnat återgifva i de skildringar jag försökt."
Bland Saarijärvis moar har han hämtat urbilden till bonden Pavo, medan
det torde varit företrädesvis under vistelsen i Ruovesi Runeberg lärt
känna originalen till "den blomstrande Hedda", "den raske Mattias från
Kuru", "den välförståndige Petrus" och de skäggige bröderna från
Arkangel.
Rökpörtenas tid är numera försvunnen i dessa trakter. Ångbåtar,
järnvägar och skogsspekulationer hafva, jämte folkskolor och tidningar,
förändrat både naturen och folket och hos allmogen uppenbarat jämväl
andra egenskaper, än dem Runeberg funnit hos Älgskyttarne och bonden
Pavo.
Ännu en annan väckelse emottog den blifvande skalden som student på
kondition. Kapten Enehjelm hade själf deltagit i kriget 1808 såväl som
1788, och i hans hem, där den unge informatorn så vänligt upptogs, hade
denne, som han själf senare nämner i bref till Montgomery, "tillfälle
att höra och läsa kortare relationer om krigshändelserna". Bland andra
"krigets bussar" som bodde i trakten, nämner traditionen en löjtnant
Karl Palmroth, 1808 officer vid björneborgarne, af hvilken studenten
skull emottagit intryck från krigstiden. Säkert är, att han redan nu
fick syn på det patriarkaliska draget hos indelningsverkets officerare,
som voro samma krutgubbar i fält med sitt kompani som på bostället
bland sitt arbetsfolk; redan i romanfragmenten från 1808 års krig i
Helsingfors Morgonblad 1836 har Runeberg en dylik skildring. Minnena
från 1808 års krig voro ännu färska; det var den krigiskt-patriotiska
andan i dem, som tände ynglingens håg, såsom han säger i _Fänrik Stål_:
Min tanke genom rymder lopp,
som förr den aldrig spanat.
Ett lif gick för mitt hjärta opp,
hvars tjusning det ej anat.
Till krigsminnena hörde ock en gammal afsigkommen underofficer med
fänrikstitel, Pelander, en anförvant till kapten Enehjelm, som efter
inköpet af Ritoniemi upptagit honom i sitt hus, där han bodde i en
liten stuga på gården och sysslade med att binda nät, sprita fjäder och
dylikt. De upptåg, hvarom Runeberg förtäljer i Fänrik Stål, har han i
själfva verket, enligt hvad hans elever meddelat Strömborg, företagit
med den eldfängde gubben på Ritoniemi: Såtillvida har Fänriken sin
motsvarighet i verkligheten, medan väl väckelsen hos Runeberg i främsta
hand utgick från kaptenens hem och icke från fänrikens stuga.