Runebergs födelseort, Jakobstad, en obetydlig köpstad vid Bottens
hafvets kust, synes föga egnad att frambringa en stor skald, lika litet
som själfva Österbotten med sin bördiga, men flacka slättbygd och sin
vakna och intelligenta, men praktiskt anlagda befolkning. Dock
härstamma därifrån Finlands förnämsta diktare: Runeberg, Franzén,
Stenbäck, Topelius. Af dem synes Runeberg röja de flesta dragen af
österbottniskt lynne, särskildt under ynglingaåren, medan de förmildras
efterhand som skaldens anlag utveckla sig: den starka själfkänslan, som
lätt slog öfver till hänsynslöshet, frimodigheten, som gränsade till
öfvermod, djärfheten äfven inför faror och ansvar och slutligen måhända
äfven den iakttagelsens vakenhet och den tankens klarhet, som utmärkte
Runeberg både som diktare och människa.
Till landskapets inflytande kom hemmets och familjens.
Runeberg var den äldste i raden af sex syskon--tre söner och tre
döttrar--i ett enkelt borgarhem i den lilla köpstaden. Af sin far,
sjökaptenen Lorenz Ulrik Runeberg, hade han i arf sin kraftfulla och
högresta gestalt; det ödet, att midt i sin verksammaste mannaålder
nedbrytas af ett slaganfall,--ett släktarf--blef fadrens liksom hans
förstföddes. Fadren, som varit student i Åbo, men för sjömansyrket
öfvergifvit prästakallet, egde studier både i yrket och därutöfver. I
hans bref till sonen framträder en humoristisk åder, som går igen hos
denne. Enligt skaldens egen uppgift har fadren med allvar följt hans
första skriftställarförsök och rättat dem med stränghet. Men hvilka
förhoppningar han än fäst vid sin äldste son, har han dock föga kunnat
utöfva på honom något djupare inflytande, då han ofta var borta från
hemmet på långturer och redan tidigt, 1821, som slagrörd fängslades vid
sjukbädden. Han afled 1828, innan hans önskan uppfyllts, att få lefva
tills han "finge se, hvad det skulle blifva af hans Ludvig."
Under sådana förhållanden kom tonen i hemmet främst att bero på modren,
Anna Maria Malm, rådmansdotter från Jakobstad. Ortografin i hennes bref
visar det ringa måttet af tidens fruntimmersbildning i våra småstäder.
Emellertid hyste hon lifligare litterära intressen, än hvad man i
Jakobstad gillade hos en god husmoder. Vacker och begåfvad med god
sångröst, hade hon i sin ungdom varit föremål för Choraei hyllning,
medan denne som informator i Jakobstad strödde omkring sig sina kvicka
verser. Topelius har meddelat, att hon i grannarnas ögon var en dålig
hushållerska, som vårdslösade familjen och tillbragte sin mesta tid med
att läsa romaner. Hennes konst att berätta anekdoter ur eget och
förgångna tiders lif var känd och eftersökt i staden; på
söndagseftermiddagarna, då äfven sönerna voro lediga och alla barnen
samlades kring modren för att höra henne berätta, stod glädjen högt i
tak i det enkla hemmet. Äfven sången och visan tillhörde denna krets.
Utan tvifvel upprinner här en af de källådror, ur hvilka den sällsynta
berättarkonst flutit, som utmärker Runebergs diktning. Ännu som vuxen,
när skalden med sin syster talar om Sara Wacklins Hundrade minnen,
utbrister han: "Hvilka minnen skulle icke mamma kunnat skrifva från
Österbotten!" Vid hennes visor uppväxte hans underbara gehör för det
rytmiska i språket; äfven hennes musikaliska begåfning går igen hos
sonen. Till sin förstfödde stod hon i ett särskildt innerligt
förhållande, alltsedan hans sjuklighet under de fyra första
lefnadsåren; den outtröttliga ömheten i modrens vård besvarade sonen
med barnahjärtats varma förtrolighet, och här, menar Runebergs biograf,
är ursprunget till den hjärtats värme, skalden röjde redan som barn och
hvarmed han som man omotståndligen intog enhvar, som kom med honom i
beröring; man kan tillägga, att denna värme allt ännu slår emot en från
hvarje blad i hans dikter.
Båda släkterna, den Runebergska och den Malmska, härstamma från
Sverige, med hvilket land de österbottniska kuststäderna äfven efter
den politiska skilsmässan stodo i lifligare beröring än nu. Man kan
häri finna en förklaring till det säkra språkgehör och de frihet från
provinsialismer, som redan från början af hans diktarbana voro skalden
egna.
Runebergs skolgång begynte i hemstaden hos "Vestmans mor", en från
Stockholm öfverflyttad småskolelärarinna, i den lilla låga
vindskammaren vid "Visas backen", som ännu beses af turisten i
Jakobstad. Åren 1812-14 besökte han trivialskolan i Uleåborg, där hans
farbror var tullförvaltare, men blef efter dennes död i början af 1815
flyttad till trivialskolan i Vasa. Han genomgick denna som primus i
såväl kollega superiors som konrektors och rektors klasserna.
Dimissionsbetyget är dagtecknadt den 24 juli 1822; den 23 oktober samma
år inskrefs Runeberg som student vid universitetet i Åbo.
Sederna i Vasa skola voro råa, men de voro icke fördärfvade.[1] Det
öfverdådiga lynnet hos de österbottniska gossarne bröt ut i upptåg, af
hvilka skalden sedan tecknat några muntra bilder i prosaberättelsen
_Eldsvådan_, där man i "generalen" igenkänner drag af rektoristen
Runeberg, medan bagar Gyllendeg helt visst har sin förebild i något af
Vasa stads originaler. En mästare i pojkdater, gick Runeberg i spetsen
för kamraterna både vid lekarna och läxorna. Vid deras krigiska
evolutioner på Korsholms raserade vallar eller i "Kråklundsbacken"
utanför staden uppsatte och anförde han den ena af de två bataljonerna.
Mot den rådande penalismen uppreste sig Runeberg redan som
andraklassist, då han slängde skolans dörrnyckel i pannan på en lång
rektorist. Sedermera själf hunnen till rektorsklassen, afskaffade han
jämte några behjärtade kamrater tyranniet i dess mest barbariska form.
Det var af sådana drag af en generös natur Runebergs ställning bland
kamraterna främst berodde.
Det var icke mycket man fick lära i det gamla skolhuset från Karl XI:s
tid, där alla klasserna läste tillsammans i den stora skolsalen,
Trojanska hästen eller Råttstallet benämnd; men med sina få ämnen och
måttliga kurser tog den gamla skolan sin uppgift med en grundlighet i
sak och ett allvar i metoderna, som sedermera i lifvet kännetecknade
dåtidens bästa män och icke minst Runeberg. Latinet var i denna skola
enväldigt härskande. Runeberg har i Vasa ej blott förvärfvat en
fullkomlig färdighet i detta språk, utan ock erhållit där en bred och
säker grund för den lefvande kännedom han egde af antiken. Vergilius,
den enda poeten på skolans program, blef hans skoltids läromästare både
i latinet och konstpoesin, medan Adlerbeths öfversättning jämte hans
regler för svensk hexameter lagt den metriska grunden för Runebergs
versbehandling. Den grekiska litteraturen och Homeri sånger inträdde
först senare, vid universitetet, som en källåder för hans diktning.
Hvad den svenska vitterheten beträffar, nämner Runeberg själf i ett
bref från senare tid, huru obekant den var för den omgifning, där han
förlefde sina aderton första lefnadsår, medan den ingen plats hade i
skolans program. Tegnér, Atterbom och hela den yngre skolan lärde han
känna först vid universitetet; af Franzéns dikter kände han väl
tidigare åtminstone sällskapsvisorna, som hans far plägat sjunga
därhemma, men knappast namnet på deras författare: i Uleåborg hörde han
väl talas om handelsmännen Franzén, men aldrig om poeten.
Sina egna poetiska lärospån begynte Runeberg under sin skoltid i Vasa i
Granbergs handelsbod på söndagseftermiddagarna, då han och en
slagfärdig bodgosse, på hvar sin sida om disken med en griffeltafla och
en russinstrut emellan sig, kappades om verser och rim; russinen voro
priset och föremålen Vasabor; på hvilka de öfvade sin kvickhet efter
mönstret af Choraei tillfällighetspoesi, hvarvid det ingalunda var
Runeberg, som vann de flesta russinen. Från Åbotiden finnes i behåll en
_Skolvisa_ i Bellmans maner, raska och lifliga, men grofkorniga bilder
ur skollifvet, som studenten sammansatte till nöje för de forna
skolkamraterna; likaså från skoltiden härstammar en hexametrisk dikt,
_Vargen_, utarbetad under studentåren och märkelig som ett första
uppslag till Älgskyttarne. Ingendera låter ana den blifvande skalden.
Däremot röja de en iakttagelseförmåga, om hvars tidiga vakenhet man kan
döma af de anekdoter, Strömborg bevarat från Runebergs skoltid: om
garfvaren, som hade sett Fredrik den store i Potsdam, eller den dryge
hattmakaren, hvars blanka suvaroffer Runeberg träffade med de frusna
potäter denne lagt afsides för sina fattigare kunder. Hvar
hade ock skalden annars hämtat den inblick i österbottniska
småstadsförhållanden, hans senare nedskrifna prosaberättelser röja?
Sommarferierna tillbragte Runeberg i hemmet. På Nissasön invid
Kråkholmsfjärden utanför Jakobstad egde kapten Runeberg ett litet
sommarhem, som år 1851 af staden skänktes åt skalden och nu är en af
Jakobstads sevärdheter. Under jakt- och fiskarfärder i denna
vidsträckta skärgård grundlade Runeberg det förtroliga umgänge med
naturen, som sedan lifvet igenom blef för hans ande den sundaste hvila
och näring. I huru kärt minne han hade sin födelsestad visa några bref
af 1847, då han gjorde där ett besök och återsåg "alla de käraste
ställena och alla de närmaste bland släktingar och vänner", medan han i
stadens hamn "mönstrade alla bryggor och bodar, vid hvilka han metat så
många girsar i forna dagar."
Sålunda fanns hos Runeberg, när han hösten 1822 begynte sina studier
vid universitetet i Åbo, redan i sina grunddrag de som komma skulle.
Men de mäktiga anlagen slumrade ännu i det fördolda.