I ett intill salongen gränsande kabinett stannade Gunvor.

-- Du talar så ofta om fattiggårdens snusk och elände, sade hon, hvarför

afhjälper du inte saken genom att bygga en tidsenligare bostad åt de

gamla?

-- Den har dugt i femtio år, så den duger väl nu med.

-- Skall du då aldrig förstå, att det är en skam, att vi inte använda

mer af vår rikedom till socknens bästa? frågade Gunvor och satte sig

trött på en närstående stol. Jag blygs öfver vår slapphet.

-- Du tråkar alldeles ut mig, Gunvor. Hvad fan skall du bråka med allt

sådant där för. Pengarna äro nog bra att ha. Vi ska väl ha något kvar,

när pojken kommer, du. Jag tycker det är en skam, att Bragehall inte har

en liten grefve.

Han ville smeka henne, men hon drog sig undan.

-- Vill du inte sätta dig, Haqvin? Jag måste tala med dig om bokinköpen

till folkskolbarnens examen.

-- Det struntar jag i. -- Han gäspade ogeneradt. -- Det borde väl vara

lunchdags snart.

-- Efter du inte vill taga del i uppköpen, så rekvirerar jag böcker på

egen hand. Jag har också tänkt på några penningpris.

-- Det hörs, att du kommer från -- hä -- från de breda lagren, Gunvor,

du idisslar jämt om folket och folket.

-- Skulle man bedöma dig efter ditt hvardagsspråk, vet jag inte, hvart

du skulle hänföras, svarade hon hårdt. Min härkomst förnekar jag inte,

och jag är stolt öfver att mina förfäder förstodo bildningens makt.

-- Fruntimmer ska vara söta och snälla och inte viktiga. Det funnes väl

ingen hyggligare människa än jag under solen, om du inte alltid sloge

bakut. Vete katten, hur farmor fått tyglar på dig; jag kan det inte.

-- Din dressyr är möjligen inte den rätta. -- Men vi komma alldeles från

ämnet, och jag ämnar i dag tala med skolläraren om prisfördelningen. Jag

hade tänkt mig sex penningpris, tre åt gossarna och tre åt flickorna.

-- Åt flickorna! Nej, se det blir då ingenting af. De ska ut och tjäna,

och då få de, hvad de behöfva.

-- Men det är frågan om en uppmuntran till barnen.

-- Det måtte vara uppmuntran nog, att de få gå i skolan gratis. Låt bli

att krångla nu, Gunvor. Jag försäkrar dig, att de ha det så bra. Det

vore mycket bättre, om du gjorde upp matsedeln för vår middag om tisdag

åtta dagar. Det är en husmors plikt. Min farmors mor hade tolf barn, och

ändå visste hon på sina fem fingrar reda på allting i köksdepartementet.

-- Tack, Haqvin, din släkts antecedentia intresserar mig inte. Jag kan

endast beklaga, om de tolf högvälborna ättlingarna voro s. k. »värdiga»

afkommor. I den krets, där jag de senare åren vistats, fattas det två

saker: frisk luft och ordnade begrepp.

-- Gunvor -- farmor stod på tröskeln. Hon såg strängt ogillande ut, den

gamla. Det vackra ansiktet med sin breda panna och fasta haka såg

märkvärdigt litet visset ut, och hennes gestalt bibehöll sin

drottninghållning. -- Du gör mig sorg, barn. Jag har hört det mesta af

ert samtal, har lyssnat med flit för att kunna döma. Du talar om att

dina förfäder haft aktning för bildningen, men du själf tyckes inte ha

tagit det i arf, ty _hänsyn_ är en grundval för verklig bildning, likaså

själfbehärskning.

Gunvor gick fram till den gamla och sade ödmjukt:

-- Förlåt, om jag gjort dig ondt, kära, kära farmor!

-- Det är till Haqvin, du skall vända dig, min flicka. Jag vet, att du,

Gunvor Eiden, Guldkonungens dotter, aldrig kan vara så lågsinnad, att du

_vill_ såra någon.

Gunvor tvekade, men farmors ord hade träffat. Hon insåg, att hon förgått

sig och gick långsamt fram till sin man:

-- Förlåt mig, Haqvin, bad hon och räckte honom handen, men det fanns

ingen hjärtlighet i denna rörelse.

* * * * *

En halftimme senare steg unga grefvinnan och lilla Hillevi upp i den

eleganta jaktvagnen, kusken fattade tömmarna, och i raskt traf sprungo

hästarna genom den långa, nyknoppade lindalléen.

Hillevi pratade och jollrade hela tiden, men Gunvor svarade tämligen

förströdt. Hon längtade i denna stund efter något helt annat än ett

barns joller, efter en god kamrat, en trofast handtryckning, en

människa, som förstod henne.

Hon mindes, att sista gången hon varit i byn, hade hon träffat Eric

Gyldenlo vid Amelies graf. De hade talat länge förtroligt samman om den

döda, och hans ord värmde Gunvors frusna sinne genom sin äkthet och

innerlighet. Om han vore där också i dag, då skulle hon ej kunna motstå

frestelsen att taga den vänskap han en gång erbjöd henne. Hon kunde ej

längre stå så alldeles ensam och fattig midt i vårens rika lif. Det

måste ge af sitt signade solsken, sin dagg och sin doft också åt henne.

-- Mamma, mamma, titta! Två, som rider, ropade lilla Hillevi och drog

henne i kappärmen. Det är tant Märta och den där farbror, som jag inte

känner.

Två ryttare sprängde i ystert galopp snedt öfver fältet och togo af på

vägen åt Lögenäs, där de blefvo borta i ett dammoln, som tornade upp sig

likt en guldvägg, när solen lyste på det. Gunvor hade hört deras glada

röster och muntra skratt ett ögonblick, innan de försvunno i

vägkrökningen. Hon slöt hårdt läpparna för att tillbakatvinga den

omotiverade snyftning, som hotade att bryta sig fram. Fanns det då

ingenting, ingenting för henne? Skulle hon aldrig få sin oro stillad,

sin längtan tillfredsställd?

Framemot aftonen samma dag kom Eric ridande till Bragehall. Det var en

härlig kväll i början af maj och det gamla slottet låg badadt i den

nedgående solens ljus. De gråa murarna hade ett rosaskimmer öfver sig

och de många små blanka, blyinfattade fönsterrutorna tindrade som glada

barnaögon. Allt såg så ljust och vänligt ut, att Eric en sekund kände

sig frestad att vända om. Hvad skulle han, en fattig, farande sven, in i

denna hägnade lyckovärld att göra?

Strax därpå sporrade han dock hästen, kastade stolt hufvudet tillbaka

och red i traf öfver den ekande bron. Vännen Haqvin passade icke för de

elyseiska jaktmarkerna, om han också fått ett byte från dem, men det

lyste Eric att också njuta af den ädla sporten. Nu hade han plats för

ett eröfradt kvinnohjärta. Saknaden var som ett tomrum i hans sinne, och

det kylde ut honom; han längtade ånyo efter kärleksvärme och famnande

mjuka armar, efter ögon, djupa af glöd och leende af stundens lycka.

Han hoppade raskt af hästen; en betjänt tog emot den. Haqvin kom i

detsamma ut på trappan.

-- God kväll Eric, det var roligt att se dig. Välkommen!

-- Tack, Haqvin! Visittiden är kanske inte så lämplig, men ...

-- Ute på landet behöfver man väl inte tänka på sådant. Du vill väl

hälsa på fruntimren, innan vi draga oss in till mig och -- toddybrickan.

-- En sådan kälkborgare! Dricker du toddy hvar kväll?

-- Ja, säkert.

-- Hvad säger unga grefvinnan om det?

-- Det frågar hon inte efter. Hon har sina _högre intressen_, som hin

måtte ta för resten.

Haqvin såg ej Erics ironiska leende och skulle nog ej heller förstått

det. De inträdde just i detsamma i salongen, där damerna sutto, farmor

handarbetande, Gunvor med en bok i knäet. Med en gladt öfverraskad min

hälsade hon gästen och glömde i detta ögonblick bort, att hon på

förmiddagen sett honom samman med Märta Edelcrona, och den missräkning

detta vållat henne.

Eric slog sig ned och pratade lifligt utan att låtsas märka Haqvins

inviter att få honom med sig till den väntande toddyn.

-- Nu känner jag igen grefvens ögon, utbrast Gunvor plötsligt, det var

verkligen ni, som skrämde mig på min bröllopsdag genom att agera

slottets ande, den grå mannen.

-- Ja, hur kunde du komma på en så förryckt idé? inföll Haqvin, folket

blef alldeles vettskrämdt.

-- Verkligen! -- Eric skrattade som åt ett muntert tjufpojkstreck. --

Ja, skall jag vara ärlig, drefs jag af lust att se Bragehalls nya

härskarinna, och jag glömde bort min spökdräkt, tänkte bara skymta och

försvinna.

-- Men hvarför hade ni någonsin skaffat er den kostymen? frågade Gunvor.

-- Har inte Haqvin berättat om våra ungdomsdårskaper i det förseglade

rummet?

-- Nej, aldrig.

-- Sådant passar inte för fruntimmer att höra, sade Haqvin och vaggade

långsamt sin feta kropp af och an i den amerikanska gungstolen.

-- Jag trodde, att du alltid varit en mönstergill ung man, Haqvin.

Gunvors röst blef kylig och stel, när hon talade vid mannen.

-- Skulle ni önska, att han vore ett blekansikte, som vi föraktligt

kallade de dådlösa, när vi lekte indianer i världen?

Eric satt något framåtböjd, och hans lifliga ansikte framträdde skarpt

med alla sina skiftningar i den belysningen.

-- Nej, svarade Gunvor likgiltigt.

-- Nå, låt oss nu höra om era ungdomsupptåg, inföll farmor road. Hvad

skulle ni i det förseglade rummet att göra?

-- Det var Erics idé, sade Haqvin trögt.

-- Och den var lysande, du! Å, en sådan stämning! Man förflyttades långt

hän i tiden, blef vild och högröstad och lifslysten. Får jag afslöja vår

glada lek, Haqvin?

-- Ja-a, nu är det ju så längesedan.

Eric berättade varmt och med starka färger om dessa nätter i det tysta,

sofvande slottet. Han gjorde skildringen till en glimmande saga ur Tusen

och en natt, dolde det råa och simpla, gaf det burleska en förfinad

form, lät sin fantasi spela in och förädla, mejsla bort ojämnheterna.

Det blef genom hans framställning till en lockande tafla, mystisk och

underlig, med något af Valpurgisnattens dämoniska kraft och något af

drömmens vekhet.

Haqvin kände sig alldeles bortkommen. Hade han varit med om dylika

fester? det kunde han rakt inte minnas, och med ett flatskratt afbröt

han plötsligt Erics berättelse, i det han slog honom på skuldran med sin

köttiga hand.

-- Har galne grefven glömt, när vi buro ned honom i släden med dinglande

hufvud och slängande ben? frågande han. Pank var du också; du hade

spelat bort en rund summa.

Det blef pinsamt tyst några minuter. Farmor nickade tankfullt. --

Sanningen är ful, tänkte hon, men den står ändå som en god och pålitlig

vakt, där bedrägeriet vill fram.

Slutligen bröt Eric tystnaden och sade vemodigt:

-- Nej, jag har ingenting glömt; det var efter den betan, jag dömde mig

själf fågelfri för flere år.

-- Och lefde som anakoret ett tillbakadraget lif?

Eric såg på den gamla, raka frun, hvilkens stämma kunde ljuda som en

hårdt spänd sträng. Jaså, hon var draken, som vaktade prinsessan? Han

log och skakade på hufvudet.

-- Nej, fru Eiden, sade han nästan muntert, människorna, eller skall jag

säga kvinnorna ha alltid lockat mig in i lifvets lustgård igen. För

hvart förloradt Eden har man bjudit mig ett nytt, och öfverallt nästan

har den förbjudna frukten varit mest frestande. För att nå den, får man

ej vara tillbakadragen.

-- Jag skulle gärna vilja se det förseglade rummet, inföll Gunvor

lifligt, låt oss gå dit allesammans efter supéen. Det är månsken och

strålande klart, just den rätta stämningen.

-- Kära barn, det rummet står säkert stängdt i anledning af något

sorgligt minne, sade farmor allvarligt, det är orätt att leka bort det

förflutnas skuggor.

-- Tror fru Eiden på spöken?

-- Nej, grefve Gyldenlo, men på rättigheten för hänsofna andar att hvila

i fred. Minnen ha mera lif än någon af er unga anar, och bittra minnen

äro som tunga, rastlösa steg i mörkret. Må de åtminstone ha en fristad,

ifall de där få ro. Låt det förseglade rummet förbli stängdt.

Farmor strök med handen öfver det silfverhvita håret och lät blicken

glida bort mot rummets dunkel, som såg hon någon där.

-- Vi kunde gå helt tyst, sade Gunvor sakta; ända sedan första kvällen

jag kom hit till Bragehall, har jag längtat att få se just det rummet.

Hvem vet, farmor, om det inte kunde bli en fristad för något ändå

bittrare än tunga minnen.

-- Hvad då?

Farmor ångrade genast sin fråga; hon visste, att Gunvor skulle besvara

den ärligare än någonsin, nu när hon kanske omedvetet läst sympati och

förståelse i Eric Gyldenlos blick.

Gunvor dröjde emellertid länge; hon såg bort mot Haqvin. Han lät just

höra ett svagt snörflande ljud och nickade till i sömn. Då sköt en

brännande rodnad upp i hennes ansikte, och med hård, klar röst sade hon:

-- Jag menar: gäckadt hopp.

Hon reste sig och frågade, vänd till Eric: -- Har grefven lust att gå

ett slag i parken, innan det blir skumt?

-- Ja, med nöje.

-- Haqvin gör nog sällskap, eller hur? Fru Eiden lade kraftigt sin hand

på den inslumrades axel. Du har väl lust att promenera en stund? frågade

hon med höjd röst.

Han såg upp.

-- Nu -- nej tack, farmor! Jag har litet att styra med inne hos mig.

Kommer du inte med, Eric?

-- Inte nu. Grefvinnan har varit så älskvärd att erbjuda mig sitt

sällskap i parken.

-- Jaså. -- Han tillade hviskande: -- Du, din spjufver, som aldrig kan

motstå kjoltyg.

-- Ring, Gunvor!

-- Hvad önskar farmor?

-- Min mantilj och hatt.

-- Skall farmor gå ut -- så sent?

-- Ja -- det är en skön kväll, och grefve Gyldenlo ser ut att ha en

stark arm att låna mig.

-- Både stark och villig, fru Eiden. Vore det frågan om att svänga den i

strid, skulle jag våga likna mig vid själfve S:t Göran.

-- Och mig -- vid draken då, ty prinsessans roll ger ni mig väl inte? --

Farmor Eiden log fint. -- Ädle riddare, bli hellre mitt stöd än min

fiende, så skall jag visa er, att jag inte är något ondt fabeldjur.

Eric bugade sig tigande och hjälpte artigt den gamla på med

ytterplaggen, men han tänkte, att denna gång svek klokheten henne, ty

kände Gunvor sig utspionerad och bevakad, skulle trots och åtrå tusen

gånger lättare kasta henne i hans armar, än om hon fått vara fri.

Efter supén, när farmor Eiden dragit sig tillbaka och Haqvin blifvit

upplifvad af de starka toddar han i enrum njutit, föreslog han själf,

att de alla tre skulle undersöka »nästet däruppe».

Gunvor tvekade.

-- Farmor ville inte, sade hon skyggt.

-- Men jag är din man, och jag vill, förklarade Haqvin myndigt. Du kan

ju för resten låta bli att komma med. Eric och jag gå ensamma.

Eric stod tätt bakom Gunvors stol. Han lutade sig ned emot henne.

-- Det är synd och skuld däruppe, sade han lågt, ni är ren och god. Om

andarna skulle ha en fristad där, som er farmor trodde, ha vi vanhelgat

den med våra upptåg. Allt det förflutna kan inte ni sona, men er makt är

stor, vill ni använda den?

-- Bara till andarnas gagn? frågade hon osäkert.

-- Till gagn för lifvets oroliga andar, svarade han vekt. Följ med och

låt mig i er närvaro afbedja en svunnen tids felsteg.

-- Du talar som du tänkte gifta dig, då blir man alltid helig, inföll

Haqvin groft. Ska' du lyckliggöra lilla Edelcrona till sist? Hon har då

suckat i ny och nedan.

-- Jag tror, att jag saknar förmåga att lyckliggöra någon i den mening

du tar det, sade Eric afvisande. Tag reda på nyckeln nu, det är sent.

Haqvin gick före de båda andra uppför trappan. Eric drog varligt och med

en vördnadsfull rörelse Gunvors arm under sin.

-- Hvarför darrar ni så? Fryser ni?

-- Nej, men jag är rädd.

-- För hvad -- för »den grå mannen», kanske.

-- Nej -- men jag minnes så tydligt en spådom. Delvis har den redan

slagit in.

-- Det kommer ni att berätta mig en gång.

-- Jag talar så sällan förtroligt vid någon.

-- Och längtar så ofta efter det -- inte sant?

-- Jo. -- Hon mindes, hur hon senast på förmiddagen i sina tankar sökt

honom för att få lägga sin hand i hans och be om hans vänskap. Hon

frågade häftigt och oförberedt, men ändå så lågt, att Haqvin, som hunnit

uppför vindeltrappan och nu sysslade med att läsa upp dörren, ej kunde

höra det.

-- Skulle ni kunna vara min vän -- ingenting annat?

Skymningen dolde hans leende öfver hennes barnslighet och hennes naiva

försök att värja sig för hvad hon kallade synd. Han tryckte sakta hennes

mjuka arm intill sig och svarade dämpadt:

-- Hvad jag kan vara för er, vet jag inte än. Ödets tärning slår aldrig

jämna kast; vi lofva ett i dag, som inte morgondagen håller.

-- Det är alltjämt er lära, sade hon sorgset.

-- Nej -- nej, jag har en annan, och den skall jag en gång sjunga för

er, när ni själf vill lyssna. -- Grefvinnan skall akta sig här, tillade

han med förändrad röst, det steget är förrädiskt.

Hon lät honom skydda och leda sig och, trots att hans arm endast helt

lätt vidrörde henne, kände hon dess smekande, ömma grepp, men hon var

icke lycklig öfver hans omsorger. Hon hade känt sig underligt besviken,

när han nästan undandrog sig den vänskap han vid deras första

sammanträffande var så villig att ge. Inom henne hade den storm börjat

brusa, som skakar ut i rymden tusen _hvarför_? likt vinddrifna blad.

De behöfde ej tända ljus i tornrummet. Månen lyste in med en skarp, klar

glans, som kom föremålen att synas liksom större och djärfvare i

konturerna.

Eric slog upp fönstren, så att den friska, svala vårluften fritt fick

strömma in. Haqvin tassade rundt på sina filttofflor, tittade på allt

och beskref omständligt för Gunvor, hur det gått till vid deras

dryckeslag. Han gjorde det så, att hon vämjdes och rysande vände sig

bort. Själf var han mycket road.

-- Ser du, ur de här dödskallarna drack man. Det var krus, som hette

duga, och vi slogo ihop gubbskallarna, så det knakade i deras pannben.

Här är pinbänken! Där satte vi den, som ville draga sig nykter ifrån

kalaset, och titta på ljusstakarna! Gediget kyrksilfver -- ljusen

nedbrunna ända i pipan.

-- Har grefvinnan sett på utsikten, den är hänförande, afbröt Eric

honom. Jag står och ser, hur mitt eget lilla torp skymtar fram vid

skogsranden, tätt vid Lögens strand.

Gunvor följde riktningen af hans hand.

-- Underligt nog ha vi aldrig varit vid Lögenäs, sade hon, där måtte

vara bra vackert.

-- Ja, det är det, blandade Haqvin sig i samtalet, bjud oss på en

styfvare middag, Eric, så komma vi.

-- Med nöje. Bestäm en dag.

-- Jag vill hellre komma oväntad, sade Gunvor hastigt.

Eric såg på henne med en egendomlig blick, men sade blott artigt: -- Det

har Haqvin omöjliggjort; hädanefter skall jag ständigt vänta besök från

Bragehall.

Han vände sig inåt rummet och betraktade tyst alla dessa underliga,

gamla saker, hvilka voro som sagofragment, svåra att sammanfoga till

något helt, men rika på intresse också i sin stympade form.

-- Här ville jag gärna bo, sade han, eller jag skulle vilja ge mina

bästa drömmar en trygg vrå här, medan jag själf famlade omkring ute i

lifvet.

-- Och så skulle grefven glömma bort drömmarnas vrå.

-- Nej, en vänlig norna skulle leda mig hit ibland. Och hon skulle

stanna hos mig och lära mig nya sagor, nya drömmar. Jag kan inte alls

längre se det här rummet i samma dager som förr. Nu är här godt och

ljust och tryggt.

-- Jag trifs också häruppe. Man är så högt öfver människor, liksom i en

annan värld, sade Gunvor. Haqvin, vill du inte låta mig få behålla

nyckeln? Jag kunde få lust att gå hit upp ibland.

-- Jo bevars, men jag kostar inte på några förändringar, och jag tycker

här är åtskilligt skräpigt för att det skulle vara trefligt att sitta

och fantisera.

-- Du skall slippa några kostnader, sade Gunvor kort. Men nu gå vi ned,

eljest kan tjänstfolket undra.

Gunvor berättade ej för farmor, att hon fått hand om nyckeln till det

förseglade rummet. Hon visste, att hon skulle möta ogillande inkast.

Men det hände ofta, att hon om aftnarna smög sig dit upp. Då gick hon

vanligen direkt fram till fönstret, öppnade det och lät blicken glida

öfver slätten med dess buktande vägar fram till skogsranden, där en smal

insjö glittrade, och där en grå stenbyggnad syntes, närmast som ett

kummel mellan träden. Hon hörde då göken gala, än gladt, än tungsint,

men för henne blef alltid hans fattiga två toner till ett längtande eko,

en suck, hvilken hon ej gaf mål. Hennes tankar voro som vilsna fåglar;

de kunde ej hvila, förrän de funnit en plats, där stormen ej rasade och

där solen ej förbrände.

Hon uppmanade aldrig Haqvin att göra det omtalade besöket på Lögenäs.

Hon tyckte, att hon hellre aldrig for dit än i sällskap med sin man. Där

mindre än någonsin ville hon pinas under trycket af hans närvaro, sade

hon sig utan att våga eller vilja klargöra den egentliga orsaken.

En förmiddag, när hon och Hillevi voro ute och åkte, sade hon helt

hastigt till kusken:

-- Bengtsson kan köra Lögenäsvägen. Jag har aldrig varit åt det hållet.

Hon kände, hur blodet rusade upp mot kinderna och var rädd, att barnet

skulle märka något, men Hillevi hade lyckligtvis sin uppmärksamhet

riktad på annat.

Skall jag köra upp på gården? frågade Bengtsson lugnt, när de kommo

närmare.

-- Nej.

-- Jo, mamma, jag är så törstig.

-- Du kan få vatten i en stuga.

-- Ja, men hos farbror Erik får jag saft och vatten och kakor, det

lofvade han i förgår.

Eric hade då varit på middag vid Bragehall och pratat rätt mycket med

flickan, som snart blef vunnen genom hans många historier. Nu klappade

hon bevekande Gunvors hand och bad:

-- Låt oss vara där bara en liten, liten stund, mamma! Jag skall be

farbror Eric tala om en riktigt rolig saga. -- Hon hoppade högt från

sätet vid tanken på detta nöje.

-- Sitt stilla, Hillevi. Du får komma till Lögenäs en annan gång, när

pappa är med.

Hillevi började bittert gråta. Ingen saft och ingen saga! Hon fann sitt

öde ytterst bedröfligt.

Bengtsson tyckte synd om den lilla och vågade säfligt yttra sig i saken:

-- Hästarna ä' nok varma och skulle ha godt af en rast, di me'.

Gunvor satt rak och stel. Hon tröstade icke sitt barn, och hon tycktes

ej höra kuskens inlägg. Hon stred med sin egen frestelse och besvarade

med »ja, ja!» den röst inom henne, som sade: »res förbi!» Men den andra

rösten, den sakta inställsamt hviskande, som ägde tusen lockande,

dragande ord, den svarade hon ej; hon endast lät den öfvertala och

visste, att _den_ skulle få makt öfver henne.

-- Gråt inte, min lilla flicka, sade hon slutligen nästan sträft, du

skall få din vilja fram. Men det är inte alls säkert, att farbror Eric

är hemma. Håll vid grinden här, Bengtsson. Vi gå upp genom parken.

De stego ur åkdonet, och Gunvor tog sin lilla dotter vid handen. Hon

kände sig långt ifrån lugn, ehuru hon raskt vandrade framåt på den

breda, solbelysta vägen. Det var, som hon kommit in i en förtrollad

skog; den frodiga vårgrönskan täckte vänligt och i gifmildt öfverdåd

alla de döda, risiga kvistarna och grenarna. Marken var en enda brokig

matta af vårblommor, och bokarna spände sina höga hvalfbågar öfver

dungarnas småträd. Det skimrade ljust, bjärtgrönt längst inne bland

snåren, det var ormbunkar, som höjde sitt spetsmönster mot en bakgrund

af några urgamla ekar. Det var ett kvitter och pip och drillande i

luften af tusentals fåglar, ett surr af insekter och öfverallt flögo

hvita fjärilar fram i dansande, mjuka rörelser.

-- Hvarför går du på tå, Hillevi?

-- Jo, mamma, man får visst lof att gå mycket, mycket tyst här, för jag

tror, att älfkungen bor här; och jag är rädd att skrämma honom.

-- Du lilla sagobarn! Gunvor lutade sig hastigt ned och kysste hennes

röda, ifriga mun.

-- Mamma, mamma! -- den lilla tryckte hårdt moderns hand. -- Det

prasslade. Jag törs inte se; kommer älfkungen, mamma? -- Hon blundade

och gick ljudlöst, satte ned de små fötterna ytterst varsamt.

-- Det är ju farbror Eric, lilla pyre. Se nu upp!

Gunvor skrattade åt barnets ängslan, men själf hade hon plötsligt

blifvit blek, och det kändes så underligt inom henne, när hon såg hans

smärta, eleganta gestalt närma sig, skyndsamt, med glad brådska i hvarje

rörelse. Hon stannade; det blef alldeles mörkt för hennes blick, så

häftigt strömmade blodet till hjärtat vid den okufliga, vilda längtan,

som fattade henne att få slå sina armar om hans hals och känna hans

hjärta slå mot sitt eget i den lidelsefulla, åtrående takt, hvilken de

senaste veckorna kommit henne att ligga vaken timme efter timme i

kvalfull ångest öfver att ej kunna komma öfver det stora undret: en

kärlek, som blir till allmakt.

Där kunde ha kommit hundratals af societetens vanliga män emot henne,

och hon skulle ha förblifvit den konventionella grefvinnan Brage, men

endast en, Eric Gyldenlo, äfventyraren och fantasten, kunde hon ej

motstå.

-- Hvarför stannar mamma? frågade Hillevi otåligt.

-- Jag är trött, spring före, du!

Gunvor släppte barnets hand och satte sig på en af de murkna stubbar,

det fanns så godt om. Hon såg, hur Eric lyfte flickan högt upp, som om

hon varit ett lefvande »hurra!» och sedan lät henne sitta kvar på armen,

medan han skyndade vidare med säkra steg. Så går visst en man mot sitt

föresatta mål, tänkte Gunvor och lade handen öfver ögonen. Först när han

stod tätt framför henne, lät hon den falla.

Hans ansikte var gladt och öppet i detta ögonblick. Pannan lyste hvit

mot den eljest solbrynta hyn, och ögonen voro så klara och varma. Han

ställde ned Hillevi och sade muntert:

-- Här har ni er lilla gisslan igen. Jag behöll henne, tills jag var

viss om, att ej både hon och ni bara var en lyckodröm. Jag har väntat --

så länge, tycker jag.

-- Inte har jag lofvat att komma?

-- Med ord? Nej, det tror jag knappt. Därför säger jag inte heller mitt

välkommen med ord. Ni _känner_ det?

Hon svarade ingenting; färgen skiftade oroligt på hennes kinder, och hon

lät blicken glida bort från honom, när hon stelt sade:

-- Hillevi var så törstig, därför lät jag kusken hålla.

-- Vi äro visst törstiga alla tre, våren för sådant med sig, sade han

uppsluppet. Allt lefvande vill dricka; det är endast drycken, som bjudes

olika. Hillevi skall få, och jag hoppas, att ej heller ni, grefvinna,

skall försmå min gästfrihet.

-- Jag vill ha saft och vatten, farbror Eric?

-- Skall bli, min lilla nåd. -- Han smekte barnets kinder. -- Törs du

springa rakt fram här, så kommer du till stora trappan, där tar Nilla

emot dig.

-- Hvem är Nilla då?

-- En liten rar gumma, som kan massor af roliga sagor.

-- Då törs jag springa.

Hillevi satte i väg, så att de korta, ljusa lockarna yrde omkring hennes

axlar.

-- Vill inte grefvinnan taga min arm? Ni ser trött ut. Maj är en

fordrande månad; den kommer med de härligaste löften, men den vill ha

tack och svar med vår kropps och själs bästa krafter, har ni märkt det?

-- Ja, på de senare åren.

-- Ni var ett barn, när ni gifte er, förstås. Det är ju betingelsen för

alla dylika partier.

-- Ja, jag var ett oerfaret och mycket lyckligt barn då, sade hon sakta,

i det hon tvekande lade sin hand på hans arm. Farmor valde för mig,

eller kanske valde jag själf -- så godt jag förstod. Och Haqvin gör mig

inte olycklig, men han tråkar ut mig. Jag blir så underligt gammal och

förvissnad i min omgifning. Jag tycker aldrig det varit vår på

Bragehall.

-- Varit, upprepade han långsamt. Ser ni den inte heller nu? Jag ser den

hos er, i hela ert väsen som en hägring af era tankar och inre syner.

-- Ha vi båda rätt att tala så här vid hvarandra?

-- Ja, svarade han lugnt, samma rätt som solen har att värma gräset och

rymden att vara vidd för fåglarnas flykt.

-- Jag borde aldrig ha kommit hit, sade hon ångestfullt, allting är så

lockande och trolskt. Det är, som om världen tvangs att stanna utanför

er park, grefve Gyldenlo, och -- ja, ärligt sagdt, jag är så rädd att

inte hitta ordentligt ut igen.

-- Det är jag också rädd för. Lögenäs har en gång i hednatiden varit

trollens egendom, och som grefvinnan vet, är flertalet af människors

barn mycket rädda för stortrollen, de, som regera enväldigt -- de

småtroll, som de kunna stoppa bakom skåpet, när det kommer främmande,

känna de sig hemmastadda med. Alltnog, »världen», som ni kallar den, har

skytt Lögenäs på grund af dess dåliga rykte, att ett gammalt troll bodde

kvar vid stranden här, och att det alltid tog något från hvarje

besökande, än bara ett lillfinger och än -- hjärtat helt och hållet. Det

låter grymt, men jag håller af trollfar ändå -- fuskar dessutom litet i

hans yrke. Vet ni t. ex. hvarför ni kom hit?

-- Det har jag ju sagt.

-- Visserligen. Men ni skulle kommit förr eller senare ändå, ty vid

Lögens strand sitter ett tusenårigt troll och lockar och lockar.

-- Trollåt borde ingen lyssna på.

-- Då skulle vi gå miste om de vackraste melodierna. Men här är nu mitt

slott, sju meter högt och femton meter långt, grått att åse och

skröpligt af ålder, men i dag en mäktig borg, ty jag bjuder glädjen till

fest därinne. -- Han sprang uppför den låga stentrappan och stod

höfviskt bugande vid porten, medan Gunvor passerade.

Förstugan liknade en jakthall, där funnos vapen och jakttroféer i

oändlighet. Till vänster låg salen, ett långt, smalt rum, ett slags

galleri med illa medfarna gobelänger på väggarna. Därinne satt Hillevi

och lät Nilla traktera sig med saft, kakor och sagor. De båda hade fort

blifvit goda vänner, och så snart Hillevi fick se modern, slog hon ut

med händerna och ropade:

-- Nej, mamma får inte ta mig! Jag vill inte gå än.

-- Har ni inte lust att bese biblioteket så länge? frågade Eric, vänd

till Gunvor. Vi kunna ju få in några förfriskningar dit. Hvad vill ni

ha? Min enda flaska riktigt ädelt rhenvin? Skall jag taga den?

-- Nej tack, jag vill ingenting ha. Göm för all del det ädla vinet. Här

komma väl flera gäster.

Han märkte genast den ironiska klangen i hennes röst, och i det han såg

henne djupt in i ögonen, sade han:

-- Ja visst -- bland andra Märta Edelcrona!

-- Hvarför nämner ni just henne?

-- För att besvara er tanke. Se så, var nu inte rädd för henne eller för

något annat! -- Han förde henne in i biblioteket, där han sköt fram en

läderbeklädd hvilstol åt henne. Hon satte sig, och han lutade sig öfver

henne, tog varsamt hennes båda händer emellan sina. -- Känner ni inte,

hur vi båda stänga världen ute från vår längtan och våra drömmar? Två

människor mötas! Hvarför? Det kan man alltid läsa i den enas blick, och

förmår den andra ge svar, då äro alla vidare frågor obehöfliga. -- De gå

redan bredvid hvarandra, de två, och ge och taga i förståelsens lycka.

-- Vi möttes, Gunvor; tror du, vi skiljas brådt?

Han låg på knä framför henne, hans mörka, glödande ögon veko ej från

hennes ansikte, och hans händer kramade hårdt om hennes. Hon kände det,

som gaf han i stormande lidelse alla de kyssar, hvilka brände på hans

läppar, men icke en sekund ens tänkte hon på att stöta bort honom, bara

gå själf, utan dom och utan klagan, men gå för att aldrig komma åter.

Då sprang han häftigt upp och gick fram till ett väldigt ekskåp, på

hvars ena gafvel en luta hängde. Han tog den, satte sig på en stol ett

stycke ifrån henne och lade instrumentet på knäet.

-- Jag tänkte jag skulle sjunga dig till ro, sade han vekt, du får inte

gå, inte tro, att du måste det.

-- Jo, jag måste, grefve Gyldenlo. Sjung inte! -- Hon reste sig och gick

stilla mot dörren. -- Hillevi, mitt barn, väntar på mig.

-- Du käraste! -- Han slog an ett ackord. -- Låt dina ögon slippa se sig

trötta längre mot drömmens blåa land! Gif längtans sjuka fågel luft

under vingarna. -- Han kastade lutan ifrån sig, så att det kved i

strängarna och kom till henne. -- Gunvor, du tror, att plikten skall

kunna döda kärleken. Kärleken, som endast behöft en kort vår för att bli

till blomster inom dig! Skulle vi båda räkna med tid, vore vi främlingar

för hvarandra, men man älskar inte efter klockslag, utan efter hjärtats

hårda, kräfvande slag. Gå så fri, som du kom, älskade! Och kom -- kom

åter, när _det_ blir din första plikt.

Hon gömde ansiktet i händerna, och han hörde en förtviflad, hjälplös

snyftning. -- O, att jag aldrig, aldrig kommit hit; nu är det, som om

jag mist både hem och härd. -- Hon höjde hastigt hufvudet och såg på

honom med en flammande blick:

-- Är det så ni stjäl er till kvinnors kärlek, Eric Gyldenlo? Ni tar den

ofödda känslan ur deras inre och ger den namn. Kärlek och längtan efter

den famn, där all oro kunde domna, finnes det väl inom hvarje kvinna,

men är det rätt att rycka upp en planta för att se, om den växer? Är det

värdigt en ädling att locka sin väns hustru och att tvinga fram hennes

fördolda tankar? Jag har kämpat med de frestande rösterna inom mig,

kämpat till det yttersta, ty jag ville segra! Nu bryter ni er plötsligt

in genom förskansningen och ber mig se, hur svag och fattig jag är.

Hvarför, hvarför skulle jag älska er, som stört min dröm om fred?

Han stod på något afstånd ifrån henne utan att sänka blicken och utan

att blygas. Snarare föreföll det, som han mera lyssnat till hennes

vibrerande tonfall än till själfva orden, och som han sett i njutning på

hennes skiftande minspel. Han strök upp håret från pannan och tycktes

vakna till verkligheten, när hon slutat.

-- Ni har talat länge och mycket, sade han, tyvärr har jag just ingen

aktning kvar för ord. Det var väl grefvinnan Brage, som satte upp det

något omständliga konceptet, inte Gunvor Eiden, den unga kvinnan, som

jag sett djupt in i ögonen, medan den höga nåden talat. Tack, Gunvor,

för blicken, som icke ljög, för munnens skälfvande spel, för rodnadens

varma lek! Visst har jag kommit som fredstörare, hur kunde det vara

annorlunda? Det rår hvarken du eller jag för, barnet mitt.

Hon ryckte till.

-- Det smekordet fick också Amelie?

-- Ja, ofta! Det är det vackraste och finaste vi män kunna säga till den

kvinna vi älska. Och jag har hela min lifsdikt skrifven med hjärteblod

från kärlekens offerfester.

-- Det är inte kärlek, detta att ge åt den första, bästa. _En_ och

ingen, ingen mer, skulle jag älska.

-- Har det aldrig händt er, att ni plockat en stor bukett rosor, hållit

af dem och så -- lagt dem ifrån er, när ni plötsligt fick se en enda,

fagrare än alla de andra, och att ni sedan uteslutande tänkt på den sist

funna rosen. Föreställ er, att den undgått er, aldrig kommit inom

räckhåll, då hade ni ändå kunnat drömma om den, men säkert tagit vara på

de många för att i alla fall få rosendoft. Nu har jag ändtligen funnit

den enda rosen, Gunvor.

Han tog hennes hufvud mellan sina händer och kysste hennes panna och

ögonlock. Hon drog sig ej undan. En underlig slapphet fick makt med

henne, hon orkade ej slita sig ifrån den hvila hans famn erbjöd. Och hon

förstod i denna stund, hur hela hennes varelse burit osynliga fjättrar,

hvilka nu brusto. Det var, som när den stackars, gråa puppan till sist

får brista och fjärilen flyger ut i solskenet. Hon höjde armarna och

andades djupt, så sänkte hon dem åter, lade dem på hans skuldror och

sade lågt, under det att stora tårar glimmade i hennes ögon:

-- Jag drömde om att göra dig god och stor, Eric, nu blir det väl ondt

af alltsammans. Jag älskar dig, älskar dig, men det är ju i synd och

mörker, utan rätt. Stackars oss, som inte kunde gå hvar sin väg.

Hon knäppte sina händer bakom hans nacke och tryckte sin heta kind mot

hans.

Det bultade på dörren.

-- Mamma, mamma, jag vill gå hem.

-- Hillevi!

Gunvor öppnade genast för barnet, men hon såg ej på sin lilla flicka.

-- Hvad gör ni?

Gunvor svarade inte, men Eric lyfte den lilla högt upp på armen och

sade: -- Vi se in i solen!

-- Får jag det med!

-- Du är för liten än.

-- Säg adjö nu, Hillevi, sade Gunvor hastigt. Hvad tror du Bengtson

tänker, kanske att -- trollen tagit oss. -- Hon log halft vemodigt mot

Eric. Så tog hon Hillevi vid handen och gick ut, åtföljd af Eric. Genom

parken sprungo de i kapp alla tre, och när Bengtson fick se dem,

skrattade han i mjugg och mumlade:

-- Tockna lyckans guldfåglar kan nog flaxa stad; inget att grublisera

öfver, baraste lek hela lifvet; en annan sitter hårdt i't många gånger.

NIONDE KAPITLET.

Spöksynen.

-- Det är tid att gå till dansbanan, Haqvin. Vi måste vara där, när

folket hurrar för den nyresta majstången.

Gunvor talade forceradt lifligt och kom inte in i sin mans rum, utan

stod med handen på dörrlåset. Hon hade en enkel, hvit klänning med ett

bredt bälte om lifvet. Denna dräkt passade hennes slanka figur. Hon såg

ut som en ung flicka. Ögonen strålade i det fina, något bleka ansiktet,

och munnen log inåtvändt med ett mjukt, drömmande behag.

Haqvin satt rödmosig efter sin grogg och läste en uppsats om jaktmarkers

utbredning. Han såg upp.

-- Ja, det var så sant. Bevars, hvad unga grefvinnan gjort sig

midsommarsgrann. Hör du, Fagerlin, kom hit och kyss din herre och gemål.

-- Han sträckte ut handen mot henne.

-- Snälle Haqvin, skynda dig, sade hon otåligt utan att låtsas om hans

invit, hvilken dock uppjagade en mörk rodnad på hennes kinder.

-- Ja, de stå väl inte i sjön. Kom hit, Gunvor! Du är så njugg om

smekningar, så man kunde tro, att du sparade dem till någon annan. --

Han skrattade rått.

-- Jag går i förväg, efter du ej vill komma.

-- Du gör så fan heller. -- Han reste sig tungt, kom fram och lade armen

om hennes lif. -- En hustru ska' lyda, och jag måtte väl vara herre i

mitt hus.

-- Men inte öfver mig.

Hon ville draga sig undan, men då kramade han henne intill sig och

kysste med ett smackande ljud hennes hårdt slutna läppar. Hon slet sig

lös med ett sådant uttryck af vämjelse, att hans lugna blod började

koka.

-- Hvad attan är det här för upptåg? sade han brutalt. Hvad tar du dig

för drottninglater? Är jag din dräng kanske? Han ruskade hennes arm och

det gnistrade plötsligt till i de vanligen matta, ljusblåa ögonen.

-- Din grogg har visst varit för stark, sade hon föraktligt.

-- Håll inne med dina näsvisheter, skrek han utom sig, annars ger jag

dig, så du minnes det.

Hon stod stel och rak tätt framför honom. Hennes ansikte hade blifvit

alldeles hvitt, och den vanligen klara stämman var hes af sinnesrörelse,

när hon sade:

-- Upprepa aldrig den hotelsen, Haqvin. Jag är hvarken en häst eller en

hund, som tar stryk. Jag har låtit dig gå dina vägar; låt nu mig gå

mina, det är bästa sättet att få fred. Du vet, att dina smekningar plåga

mig. Det var länge sedan du var något annat för mig än mitt barns far.

Hon väntade ej på att hans flåsande tunga skulle kunna forma ord, utan

stängde raskt dörren. På gårdsplanen stannade hon och inväntade honom.

Hennes blick gled öfver det Brageska valspråket, inhugget öfver porten.

Ofta, ofta hade hon under de sista åren satt sig in i, att det också

måste bli hennes: »Fac et nihil spera: Handla och hoppas intet!» Men nu,

denna vår, då hon ändtligen börjat sitt eget lif, då hon lärt att hoppas

och i tysthet drömma om befrielse från det äktenskap hon blindt gått in

i, nu tyckte hon, att det var ett dumt, hårdt tänkespråk, som icke hade

något att lära henne.

Haqvin kom nedför stentrappan. Ceremoniöst bjöd han Gunvor armen, då ett

par af tjänstfolket just passerade. Hon tog den tigande. I kväll ville

hon ej ha flera obehagligheter. Hon var, trots allt, i helgstämning.

Eric Gyldenlo skulle komma till dansbanan. Haqvin hade bedt honom »öppna

balen» med Gunvor, då han ej själf kunde »trissa rundt» vidare. Under

dansen skulle hon få tillfälle att tala några ord vid honom, som hon ej

längre undflydde, utan sökte både med tankar och håg. Ingen mer än de

två älskande anade denna böjelse. Jo, en, men hon teg ännu. Farmor Eiden

ville ej förhasta sig; hon ville ej tro, att hennes sondotter gjorde

något, som stred emot hederns bud. Förbittring och sorg gnagde inom

farmor Eiden vid den föreställningen, att Gunvor gick de vägar man ej

kunde gå med rak rygg och öppen blick. Skulle Gunvor sätta en skamfläck

på det namn, hvilket hon själf i långa år aktat och ärat! Farmor skakade

sitt hvita hufvud, och de stora, lysande ögonen hade fått ett skärpt,

ängsligt vakande uttryck. Gunvor hade ej förblifvit den lilla, lydiga

drifhusblomma farmor föreställt sig, det hade den gamla för länge sedan

insett, men tyckte dock, att hon kunnat försöka finna sig tillrätta med

Haqvin trots hans fel. Han var ju ej värre än många andra, och han

förstörde ingenting af hennes förmögenhet, förkofrade den ej heller, men

fru Eiden trodde, att man kunde lita på förvaltaren. Han höll af själfva

Bragehall lika mycket som herrskapet och stod på dess bästa.

Dansbanan var utlagd i en liten bokdunge midt ute på slätten, men ej

längre från slottet, än att man öfver alléernas trädtoppar kunde se de

fyra tornen. Man kunde ej tänka sig en mera idyllisk plats än denna

lilla skogsfläck, där bokarna stodo i dubbla pelarrader, bildande liksom

kulisser åt alla håll. Därinne i dunklet lyste fjolårets matta af vissna

boklöf med en metallaktig, varm glans. Längre ut på ängen reste sig de

höga prästkragsstånden och blåklockorna ringde på smala stänglar.

Vid dansbanan var redan fullt af folk, när Gunvor och Haqvin anlände.

Ungdomen Edelcrona, löjtnant Forner med sin fru och Eric Gyldenlo kommo

genast emot dem. För herrskapet var en bänk placerad strax bredvid

spelmännen, hvilka stodo på en predikstolsliknande upphöjning. Nu restes

majstången under allmänt jubel. Haqvin steg fram i kretsen af sina

underlydande och utbragte med kraftig röst ett: »Lefve sommaren!» Fiol

och kornett stämde upp en fanfar och föllo sedan omedelbart in i en

polskmelodi. De unga togo i ring och slängdansen gick med svindlande

fart. Föll en omkull, rycktes han eller hon upp med ett hurtigt tag,

inte sprängde man kedjan för så litet. Bondpojkarnas nyblankade

mösskärmar stodo rätt upp, luggarna föllo snedt ned i pannan; de röda

halsdukssnibbarna fladdrade. Tösernas hufvudkläden gledo af, det ljusa

håret reste sig i trotsigt burr; kjolorna pöste ut som ballonger.

Sackade takten af, stampade man med ena foten och ropade »tjo!» Det

hjälpte, tills slutligen musiken tystnade, och spelmännen drogo upp

storrosiga näsdukar att torka de svettiga ansiktena med.

Så snart dansen var ändad, skockade sig karlarna kring ölfaten och

stannade där, tills det spelades upp igen, då gingo de en efter en raskt

fram i klungan af flickor, sträckte ut armen och drogo tösen med sig,

oftast utan ett ord. Parvis och i ett slags lunkande promenadtakt gingo

de in på banan. Sedan de sett, att »han, grefven på Lögenäs, dratt sta'

me' onga grefvinnan», stampade de i ett slag, satte ut vänstra armen

raklång och klämde den andra som ett skrufstäd kring sin dams midja.

Eric förde snart Gunvor tillbaka till hennes plats för att hämta sig en

ny dam. Han var så helt inne i folkglädjen, att han ej kunde stanna och

öda bort tiden med konversation. Han hade upptäckt Bolla från

gästgifvargården och med henne måste han nödvändigt ha en sväng. Han var

vid ett öfverdådigt humör, skämtade med de generade och smickrade

töserna, hvilka fnissade och tittade på hvarandra, drack karlarna till

och tog slutligen både fiol och stråke från spelmannen för att själf

traktera den.

-- Hvad han är vacker och elegant, trots alla sina galna streck,

hviskade Märta Edelcrona till Gunvor. Han är genialisk i all sin

burleska munterhet, tycker du inte?

-- Å, sade Gunvor kort, jag vet inte, om det är särskildt genialiskt att

kurtisera bondflickorna.

-- Söta du, hvad gör det! Så här på landet! Det brukas ju allmänt i

societeten, att herrarna -- hur skall jag kalla det? -- se sig litet

omkring. Det är ju alldeles utanför vår krets.

-- Tror du, att de unga bondflickorna känna på annat sätt än vi? Tror du

inte, att deras hjärta är lika varmt och lika öppet, och därtill förstå

de inte, att smickret bara är tomma fraser.

Märta skrattade öfverlägset.

-- Älskling, så allvarligt du tar det! Jag tänker alltid: Låt herrarna

rasa ut, så bli de så mycket spakare sedan som äkta män. Och vet du, om

en bondtös, den där lilla Bolla t. ex., skulle inbilla sig något, vore

det verkligen löjligt, det får du medge, ma chère.

-- Nej, hon är söt och oskyldig, hvarför skulle hon inte tro, att han

menade allvar med henne?

-- En grefve, söta vän!

-- Har kärleken börd?

-- Men, lilla Gunvor, det _vet_ du väl. Nu kommer för resten grefven

hit. Våra herrar vilja visst, att vi skola draga oss tillbaka. Jag har

också fått nog. Det skall bli roligt att få språka litet förtroligt med

Eric.

-- Du håller af honom än?

Gunvor såg oafvändt på de dansande, när hon tyst och med osäker röst

framställde sin fråga.

-- Platsen ägnar sig inte riktigt för förtroenden, ma belle, men du har

väl hört ordspråket: »Gammal kärlek rostar aldrig.» Jag tror, det passar

in på oss.

-- Nu gå vi hem, sade Haqvin, jag antar damerna äro belåtna på

frispektaklet, och jag längtar efter supé. Eric, få vi dig med?

-- Mig? Nej tack, bror, jag håller allt ut till ljusan dager. Hör, en

sådan bondkadrilj. Har inte grefvinnan lust att pröfva den med mig?

-- Då ska' vi vänta, knotade Haqvin.

-- Nej, jag följer naturligtvis din hustru, om jag får lof! Kom nu, det

är en alldeles härlig takt!

Gunvor lät sig föras bort i dansen, och när han lyfte henne högt upp, så

att deras ansikten nästan snuddade vid hvarandra, logo de båda i stulen,

hemlig lycka. Hon tänkte på framtiden, då hon ärligt och utan skuld

finge möta hans blick, då han skulle äga rätt att höja henne öfver

mängden och ropa: »Min! Min egen!» i stället för att, som nu, skyggt

hviska det. Redan i afton ville hon säga honom det. Hon blygdes öfver

hvarje lönnlig smekning, hvarje ömt ord. Och hon kunde aldrig få

trygghet i hans famn, förrän hon löst sig från de band hon hatade nu,

när hon visste, hvad kärlek var.

När de slutat dansen, vandrade de arm i arm fram öfver ängen.

-- Vet du, Gunvor, att alla blommor och träd i natt kunna tala. De få

röst att tolka sina önskningar, och de svara de frågande människobarnen

såsom aldrig annars. Hvad tror du, jag skall fråga om, vännelill, när

jag går därute på de sommarljusa stigarna?

Han smekte sakta den hand, hon lagt på hans arm.

-- Du skall ju dansa hela natten.

-- Hvad nu? Det gör dig väl inte ledsen?

-- Nej -- och ja. Kan du dansa bort allvaret?

-- Hvilket allvar?

-- Vår framtid. Inte kan det fortsätta så här.

-- Nej, naturligtvis inte. Men hvarför skulle jag just förmörka årets

ljusaste, gladaste kväll med grubbel? Och visst kan jag dansa bort

sorgerna. Hi och hej, du käraste! Tordes jag, skulle jag genast svänga

dig rundt.

-- Eric, ibland kommer du så långt bort, att jag knappt kan se dig.

-- Är jag borta nu då?

-- Ja, i en glädje, som inte jag kan dela. Det är ju så splittradt och

skuldmedvetet inom mig. Och du -- du kan skratta åt alltsammans.

-- Ja, Gunvor, i kväll _måste_ jag vara glad. Det hör midsommaraftonen

och -- natten till. Du lilla ljufvaste blomsterbarn, kunde du ej bli en

af skogens talande örter i natt? Då skulle jag lyssna endast till din

stämma. Kom, älskade; låt oss drömma i junis ljusa natt, du och jag!

Hon drog sin arm ur hans.

-- Nej, Eric, jag lämnar inte mitt hem nattetid.

-- Stolta borgfru! Hvi vredgens I? -- Han log. -- Så, Gunvor, fortfor

han allvarligare, var inte så nedstämd. En annan gång -- i morgon eller

öfvermorgon skall jag tala förnuft. I kväll har jag släppt Barabam lös,

och inte det sötaste helgon i världen kan omvända honom. Godnatt, min

drömfrid, sof godt, men kom ihåg, att därute i skogen går jag och talar

med blommor och träd.

-- Eric! -- Hennes tonfall var bedjande och sorgset, men han hörde det

ej. Raskt hade han vändt och gick nu smågnolande tillbaka mot dansbanan.

Men Gunvor kunde ej sofva den natten; hon kunde ej ens stanna inne, utan

gick ned i trädgården, smög sig tyst genom slottet och stannade sedan på

terrassen, därifrån utsikten var fri och vid. Det var nästan ljust, och

i öster tändes det första morgonblosset, det spred långsamt sin röda

glans öfver himmelen, först som en smal strimma, men så småningom allt

bredare.

Ett svagt, sömndrucket fågelkvitter störde stillheten då och då. Gunvor

knäppte ihop händerna bakom nacken. Hon stod orörlig, som hon i andlös

spänning väntade någon. Bortifrån slätten, där landsvägen drog fram,

hördes ett par afbrutna dansmelodier, helt svagt och händöende. Gunvor

lyssnade ofrivilligt, och hon föreställde sig, hur de nu vandrade hemåt,

alla de unga paren, där väl hvar och en funnit sin.

Det knastrade i sanden af steg, lätta, sorglösa steg. Ett par händer

lades öfver Gunvors ögon. Hon skulle känt igen dessa smala, vårdade

händer bland tusen.

-- Eric!

Hon låg i hans famn; hon vände sitt ansikte upp emot honom, som blomman

mot solen, men han kysste henne ej. Nu hade stämningen skiftat inom

honom; han kom från skogens djupa allvar, och dessa helgd dröjde än i

hans sinne.

-- Jag längtade efter dig -- så outsägligt, sade hon. Jag har längtat

hela mitt lif, men nu först har min längtan mål. Tack, tack, för att du

ej dröjde borta längre, men gå nu -- gå! Tänk om någon ser oss.

-- Då ta de dig för hvita frun och mig för hennes mörke riddare. Och en

spöksyn ur lifvet äro vi väl! -- Han sköt henne varligt ifrån sig och

suckade tungt. -- Det skall vara gods och guld, små tankar om andra och

stora om sig själf för att man skall passa bland människorna. Gunvor!

Gunvor! Om jag kunde taga dig på mina armar i denna natt och bära dig

bort till ett eller annat sagoland.

-- Framtiden skall bli en vacker saga!

Han smekte vemodigt hennes kind.

-- Skogens blomster sade mig inte det.

En blek solstråle, den första, smög darrande öfver sandgången.

-- Å, Eric, redan dag! Farväl, vännen min! -- Hon räckte honom

brådskande handen.

Han kysste den och gick.

Detta möte var som en vacker hägring, tänkte hon, skärt och fint, och

ändå så innerligt, starkt bindande. Långsamt gick hon tillbaka mot

slottet. När hon passerade gamla fru Eidens dörr, märkte hon, att den

stod på glänt. Förundrad stannade hon och såg sig om. Nu stod farmor på

tröskeln.

-- Gunvor, sade hon sakta. Rösten lät spröd och bruten.

-- Ja, farmor!

Ett kväfdt, skärande skri ljöd från den gamlas läppar.

-- Hvad är det, farmor?

-- Det var således du. _Du!_ Ack, jag trodde, jag hoppades, att det

skulle varit en synvilla, en spöksyn.

-- Kära farmor!

-- Nej, säg ingenting nu. I morgon få vi talas vid. -- Farmor stängde

dörren utan ett vänligt afskedsord, utan en nick. Det vackra,

silfverlockiga hufvudet hade förblifvit stelt.

Men när farmor blef ensam, satte hon sig tungt ned på en stol; benen

ville ej längre bära henne. Tårarna föllo stora och bittra nedför hennes

kinder; hon grät icke häftigt; det var, som om hvarje tår frampressats

af namnlöst kval. Aldrig under hela sin långa lefnad hade Margareta

Eiden haft en tyngre sorg, ty det var blygd och skam i den. I lidandets

och saknadens svåra år hade hon alltid kunnat hålla sitt hufvud högt. Nu

sänkte hon det så djupt, att det föll ned mot bröstet. Så satt hon ännu

på morgonen, när Karna kom med kaffebrickan.

-- Frun, är frun sjuk? Å, Herre Gud, så eländig frun ser ut, sade den

gamla trotjänarinnan och satte brickan ifrån sig. Hon var van att finna

sin matmor i sängen vid denna tiden, och nu var hon ute i salongen.

-- Karna, tag ut kaffet igen, jag vill ingenting ha.

-- Men frun, då!

-- Du hörde! Sedan skall du kläda mig!

-- Ja, frun!

Toaletten försiggick under oafbruten tystnad. När farmor var färdig,

satte hon sig på sin vanliga plats vid fönstret, men ingen enda gång såg

hon ut öfver terrassen.

-- Är grefvinnan uppstigen? frågade hon, just som Karna skulle aflägsna

sig.

-- Jag vet inte det, frun.

-- Hör efter då och bed henne komma hit genast.

-- Ja, frun.

Karna gick undrande och ångestfull.

Månne gamla frun hade sett spöken? Hon visste sannerligen inte, hvad hon

skulle tro. Så konstig och tvär hade hennes matmor aldrig varit förr.

* * * * *

Gunvor infann sig ofördröjligen hos farmodern, eljest brukade

familjemedlemmarna ej träffas förrän vid lunchen klockan ett. Haqvin sof

alltid till tolf, utom på jaktdagar, men Gunvor steg tidigt upp och

använde gärna morgontimmarna till långa ridturer. På senaste tiden hade

Eric och hon ridit mycket samman, och äfven i dag hade hon gjort sig

beredd på ett möte därinne i den tysta, nylöfvade bokskogen, där nu

naturen smyckat sig till midsommarfest.

Gunvor hade redan riddräkten på. Den svarta silkessammeten smög sig

mjukt och graciöst efter de unga, smidiga formerna. På hufvudet hade hon

en svart, gustaviansk barett med en lång, fritt vajande plym. Hon var så

vacker, där hon stod, att farmor nästan bländades, ty det var ej dragens

skönhet, som frapperade den gamla, utan det strålande, lifsmedvetna

uttrycket i de mörka ögonen, de halföppna läpparnas smeksamma böjning,

hvarje kroppslinjes rytmiska behag. Så hade hon ej sett sin sondotter

förr; det var inte längre ett lydigt redskap för hennes fasta vilja hon

såg, det var en ung kvinna, inspirerad af den stora makt, som trampar

allt under fötterna utan att märka det och går sin väg fram med ett

jublande lyckolöje, blott den vunnit det enda, den begär. Denna stora

makt hade en gång sköflat Margareta Eidens lif, och ändå hade hon

välsignat den. Så skulle också Gunvor göra, också hon hörde till de

kvinnor, som ge sig i kärlekens våld med hela sin själ tänd af dess

flammor. Farmor Eiden skakades af en frossbrytning, och den hand hon

räckte Gunvor var iskall.

-- Är farmor sjuk?

-- Nej. Du vet, att jag vill tala vid dig! Sätt dig!

-- Tack, jag står hellre.

-- Som du vill. Har du stängt dörren ordentligt?

-- Ja, ingen hör oss.

Farmors fasta, hvita händer med de höga, blåa ådernäten lågo hopknäppta

på bordsskifvan. Hennes energiska, bleka ansikte var stramt af spänning,

och rösten ljöd så tung och ansträngd, när hon sade:

-- Hvem träffade du i natt på terrassen?

-- Min älskade, Eric Gyldenlo.

Gunvor höll sitt hufvud högt. Hon hade väntat denna fråga och för sig

själf besvarat den gång på gång under de flydda morgontimmarna. Allt

det, som tegat och endast sakta kvidit inom henne under de år hon gått

ensam på Bragehall, skulle nu få luft; hon kände ingen miskund; det

stingande agg, hon trott vara sin egen naturs orimliga längtan, hade nu

fått namn. Hon förstod, att hon blott varit ett verktyg för andras

syften. Ingen hade sett på henne som människa; de frågade ej efter hvad

de förkväfde inom henne.

Farmor såg, hur känslorna arbetade upp sig till stormning hos sondottern

och hon värjde sig ej mot öfverfallet med ett enda varnande ord. Det var

bättre att låta det onda brusa ut först. Sedan skulle farmor försöka

tala. Nu frågade hon endast:

-- Hvad har du vidare att tillägga, Gunvor?

-- Å, det är så oändligt mycket. Det är dagars, veckors, månaders och

års tärande förtviflan öfver att _detta_ var lifvet. Jag har tusen

obesvarade _hvarför_, som borrat sig in i mig som hvassa nålar. Nu skall

jag rycka dem ur såren och kasta dem tillbaka på dem, som nödgat mig att

lida och bära bördor, hvilkas mening jag ej förstod. -- Nu -- nu har jag

ändtligen mod att göra mig fri! -- Hon drog ett djupt andetag. -- Det

har begåtts ett brott mot hela min varelse, ett långsamt fortlöpande,

systematiskt brott, farmor. Eller kan det kallas med ett mildare namn,

när man fastkedjar ett oerfaret, outveckladt barn vid en man, som är så

försoffad både till kropp och själ, så -- så förfäad, att samlifvet med

honom blir en hädelse mot kärleken, ett upprörande våld mot hvarje

känsla, hvarje tanke? Du har tystat mina tvifvel och min sargande oro

med att säga, att jag valde själf. Farmor, hur kunde du nedlåta dig till

en dylik oförrätt mot ett barn? Du visste, att jag var vek och

varmhjärtad, lätt att fånga som en frusen fågel är det, och du lät en

stor, grof hand hänsynslöst krama mig, endast därför, att det passade

dina syften, att jag inte flög längre. Det var din förlorade lycka jag

skulle gälda med hela mitt lif. Det var för att din älskades

lefnadsafton skulle bli ljus, som jag måste in i mörkret. Det var för

att han och du skulle få lägga era händer tryggt i hvarandras, som jag

sattes till dörrvakt. Farmor, inser du inte, att du begått en skriande

orättvisa mot mig? -- Hon gjorde en kort paus, de flämtande andetagen

förrådde hennes lidelsefulla upphetsning. Ansiktet var upprördt, färgen

kom och gick oafbrutet, och hon tycktes ur stånd att behärska sin vilda

smärta.

Farmor däremot satt alldeles orörlig. Hon tycktes vänta, att Gunvor

skulle fortsätta sina anklagelser, och när den starka, trotsiga, unga

rösten ånyo dämpadt klang ut i rummet, nickade hon långsamt, som om det

just varit detta sista hon afvaktat:

-- Nu, farmor, står jag här inför dig, älskande som du själf en gång,

hänsynslöst kräfvande rätt för mig och min kärlek --

-- Jag gick aldrig smygvägar, afbröt farmor.

Gunvor log stolt.

-- Det gör inte heller jag hädanefter. Öppet inför hela världen skall

jag bekänna, att jag älskar Eric Gyldenlo.

-- Jag svek aldrig mina plikter mot man och barn. Jag _bar_, tills ödet

befriade mig. Aldrig har jag fegt kastat en börda, brutit ett löfte.

Farmors ögon hade fått en underbar glans, och hon såg på Gunvor med en

fast, djup blick. -- Du anklagar mig, dömer öfver mitt handlingssätt,

barn, men blundar för ditt eget. Tror du, att man blir fri från egen

skuld, därför att man gömmer den bakom andras? Kom ihåg, att min kärlek

till Haqvin Brage aldrig var småsint och sudlad af hemliga möten, stulna

kyssar, bedrägeri mot gifna eder. Den bodde inom mig som en helig eld,

men icke en enda brand föll ut ur den härden för att tända vådeld i mitt

hem.

-- Men du offrade i stället ett människolif åt lågorna; _det_ kunde du.

Hvad gjorde det, om ett stackars barn brann upp? Mig offrade du, farmor.

-- Jag såg skeft den gången. Jag trodde, du kunde bli så lycklig som de

flesta.

-- Som de flesta! -- Var det nog?

-- Jag trodde det.

-- Men jag vet, att det _inte_ är nog. Lyckan är inte för de många, den

är för dem, som våga älska så som du och jag, farmor. Och nu går jag ut

i solskenet för att möta honom, jag har kär. Och i morgon eller

öfvermorgon skola de undrande, lystna, små människorna på de

tilltrampade stigarna veta, att Gunvor Eiden själf bryter väg för sig

och sin älskade.

-- Du tänker inte på ditt barn?

-- Mitt barn! Jo, farmor, henne släpper jag inte ifrån mig.

-- Du ämnar väl skilja dig från Haqvin?

-- Ja.

-- Då ger lagen honom rätt till barnet.

-- Honom! En slö, tom existens, skulle lagen döma mitt barn i en _sådan_

fars händer? Nej, det tror jag inte på.

-- Gunvor! -- Farmor reste sig. Hennes hållning var bruten och

stapplande och tonfallet nästan ödmjukt. Det var som en förklädnad

glidit af henne; hon stod darrande, upprörd framför sondottern. --

Gunvor, jag ber dig, återvänd till dina plikter! Svik inte hederns bud

-- öfvergif inte Haqvin Brage! -- Detta namn gick som ett skärande

ångestrop öfver den gamlas läppar. Hon tänkte ej på den, som nu bar det,

endast på honom, hvilkens minne hon höll heligt. För honom bad hon med

hela sin starka själ återspeglad i den kvalfulla blicken. Den kärlek,

som famnade ännu öfver dödens gräns, trodde sig en sekund kunna vinna

öfver lifvets sjudande, nyväckta lidelse. -- Tro mig, Gunvor, du blir

inte lycklig genom att slita alla band, genom att gå till -- _din

älskare_.

-- Farmor, håna inte det ordet. Smutsa det inte med en stygg tanke; det

är det vackraste begreppet inom mig, och aldrig skall jag missbruka det

så, som världen menar. Men en dag skall jag bli Eric Gyldenlos brud.

-- Det är ditt fasta beslut?

-- Ja.

Farmor Eiden rätade upp sig, hon lade sina händer på sondotterns skuldra

och sade med tonvikt:

-- Godt! Gå då du din väg! Jag går min, och den leder som vanligt _rakt_

mot målet. Redan i morgon skall jag besöka Eric Gyldenlo. Jag skall tala

vid honom, som jag talat vid dig; jag skall väcka och varna. Och kanske

är han så mycket verklig ädling, att han inser sin skuld och blyges

öfver att ha lockat sin väns hustru.

Gunvor tog ett steg tillbaka. Just desamma orden hade hon ju själf

yttrat för icke längesedan, och nu? Hon sänkte plötsligt hufvudet. Där

var den igen, det förflutnas spöksyn, de alltid rastlöst irrande

skuggorna af tankar och strider.

Farmor fortsatte:

-- _Om_ han afstår, vill du då fylla dina plikter och stanna i det hem,

som en gång för alla är ditt?

-- Han afstår _inte_, farmor. Hör du inte, han älskar mig.

Hennes röst jublade detta segervisst, och ännu sedan hon lämnat rummet,

dröjde ekot af dessa ord kvar; de ljödo med en underlig klang i den

gamlas öron: -- Han älskar mig! -- Det var så den stora makten talade:

utan fruktan eller tvifvel.

TIONDE KAPITLET.

Farmors sista färd.

Det var numera högst sällan, farmor Eiden for ut och åkte, endast någon

gång till kyrkan; men visiter gjorde hon aldrig. Hon hade så föga

intresse af fruntimmers småprat, att hon ej blifvit intim med någon af

traktens damer.

Dagen efter midsommardagen fick emellertid Bengtsson tillsägelse att

spänna för. Fru Eiden skulle åka ut. Redan klockan elfva på morgonen

skulle vagnen vara framkörd.

-- Jag tror till och med farmor har blifvit smittad af den allmänna

förtjusningen för galne grefven, sade Haqvin sedan vid lunchen till

Gunvor, kan du annars begripa, hvad gumman skulle vid Lögenäs att göra?

Gunvor undvek att svara och sysselsatte sig i stället med lilla Hillevi.

Hon hade stått vid fönstret i sitt arbetsrum och sett, när farmor steg

upp i åkdonet, och en sekund fingo tvifvel och farhåga makt med henne.

Tänk, om Eric ansåg, att han handlade som en man af ära genom att

öfverge henne! Hvad skulle hon då göra? Finna sig i sitt öde? Resignera?

Nej, nej! Till hvarje pris skulle hon kämpa för sin frihet. Hon kunde

inte göra sig blind igen, när hon en gång blifvit seende.

Farmor såg upp mot hennes fönster, och hon drog sig skyggt tillbaka.

Nicka ett vänligt afsked förmådde hon ej. Hela hennes sinne var i

uppror, och hon tyckte ibland, att den vördnad, beundran och innerliga

tillgifvenhet hon hyst för farmodern försvunnit. Gömd bakom den skira

gardinen, såg hon tydligt den gamlas bleka, utvakade ansikte. De

föreföllo med ens så härjade och vissna dessa fina drag, som de hvita

lockarna omramade, och gestalten sjönk trött ihop på vagnens sidendynor.

-- Farmor, mumlade Gunvor, om du bara inte gjort detta. Om jag fått

hålla af dig som förr. Om jag kunde ropa dig tillbaka och gråta ut hos

dig! -- Hon lutade snyftande hufvudet mot fönsterposten.

I detsamma hörde hon Bengtsson klatscha med piskan och hästarna frusta

gladt. För sent att återkalla henne, för sent; farmor var redan på väg.

Det var första gången så långt Gunvor kunde minnas tillbaka, som hon ej

sagt godmorgon åt den gamla frun och kysst hennes hand. Hade farmor

tänkt på det, när hon såg upp mot sondotterns fönster? Gunvor log

bittert. Å nej, hon hade väl tänkt: »Ser du, trotsiga barn, att jag far

till Lögenäs; att jag har mod att krossa det, _du_ kallar lycka, för

hvad _jag_ kallar rätt.»

Gunvors drag hårdnade i harm och vrede mot den, som ville kufva henne.

Hon lät det icke ske.

* * * * *

Fru Eiden hade suttit med slutna ögon hela vägen, först när vagnen

svängde in genom Lögenäs' murkna parkgrindar, såg hon stort upp. Hvad

allting här var förfallet och vanvårdadt! Hon kunde ingenstädes se spår

af en ledande och ordnande hand. Gräset växte vildt och frodigt; ingen

tycktes ha tänkt på att slå det. Träden sågo öfvermogna ut, och murgröna

och humle klängde oförsynt kring de skrofliga stammarna. Här och hvar

släpade en gren öfver vägen och hotade att skrämma hästarna, och mer än

en gång fick farmor böja sig undan för det täta kvistverket på någon

jättebok eller alm.

Gårdsplanen var okrattad och dess gräsmatta kring den utsinade fontänen

brunbränd af solen. En af Eric Gyldenlos hundar låg lättjefullt

utsträckt på stentrappan utanför byggningen. Han reste sömnigt på sig,

när vagnen körde upp på gården, och skällde pliktskyldigast.

Men för resten föreföll Lögenäs utdödt. Fru Eiden väntade, att

åtminstone en jungfru skulle visa sig. Draget i hennes ansikte blef allt

föraktligare, medan hon satt så. Hurudan var den husbonde, som lät allt

förfaras och vårdslösas, och som ej ens lärt tjänstfolket vanlig

disciplin? En lätting och dagdrifvare var han, en Don Quixote, en

vandrande riddare utan hemortsrätt.

-- Bengtsson får gå och höra, om någon är hemma, sade hon slutligen.

Bengtsson makade sig säfligt ned från kuskbocken. De hästar han i dag

körde kunde han tryggt lämna, men det föreföll honom för galet, att

ingen kom och tog emot ordentligt. Han gick inåt köket till. Nog för att

porten stod oläst, men han ansåg det bäst att söka upp Nilla å hennes

eget område.

Farmor fick vänta dryga fem minuter, innan Bengtsson kom tillbaka med

sin eröfring. Nilla kunde omöjligt visa sig för gamla fru Eiden, sådan

hon såg ut. Det var också bra förargligt, att den stränga farmor på

Bragehall skulle komma just i dag, då allting var så upp- och nedvändt

inomhus.

Hon hade inte hunnit göra någonting i ordning sedan i går, då grefven

sent på kvällen, ifrån middagen hos baron Edelcronas, kommit hemdragande

med tre, fyra herrar. De hade spelat och druckit och sjungit och left

som ryssar ända till vid tretiden på morgonen, då hade de seglat öfver

Lögen till gästgifvargården för att fortsätta där, sedan hade inte Nilla

sett skymten af grefven, och nu var klockan tolf. Han var ju alltid

oberäknelig och inte lätt att förstå sig på, men nu en tid hade han

varit värre än någonsin, brukade gå ute i skogen hela nätterna eller

sitta därnere vid sjöstranden och spela på sin luta -- »för trollet»,

sade han. Liksom en kristen människa kunde sätta tro till tocket

spektakel.

Nilla hade fått så många myror i hufvudet, sedan hon kom till Lögenäs,

att hon inte visste sig någon lefvande råd, och medan hon nu i en fart

snodde på sig kjol, tröja och förkläde, beslöt hon att tala ut med

farmor Eiden. Det fanns visst ingen så klok som hon på många mils

afstånd. Någon nere vid fiskläget hade sagt en gång om farmors ögon: »De

äro som fyrar, ser man in i dem, klarar man alla grund och kommer på

rätt stråt.»

Nilla stod ändtligen vid vagnen och neg för den gamla frun.

-- Är grefven hemma, ljöd den stilla, men underligt hårda frågan emot

henne.

-- Nej, fru Eiden.

Nilla neg igen.

-- Väntas han snart?

-- Hå, det är aldrig nå'n, som vet när han kommer.

-- Men han är inte bortrest?

-- Nej, för allan del; han va' hemma till klockan tre i natt, då följde

han herrarna på väg.

-- Efter jag kommit hit, skall jag försöka vänta en stund.

Farmor lät Nilla hjälpa sig ur vagnen.

-- Fru Eiden är väl så god och stiger in? -- Nilla brydde sin hjärna

förtvifladt med funderingar på, i hvilket af de tre sällskapsrummen det

kunde vara någorlunda snyggt. Salen visste hon var värre ruskig än vid

flyttstök. Spelkorten kvar på bordet, stolarna omkullslagna, skärfvor af

vinglas, och grefvens luta med en brusten sträng, hvilken stack upp som

en bruten lem. Usch, usch, usch, och som de hvirflat upp dammet ur

vråarna sedan! Det låg ofta hela veckan igenom tjockt och grått på alla

föremål; Nilla var inte alls efterhängsen emot det i vanliga fall, men

till midsommar hade hon, förstås, schasat undan det med en skurning och

kunde aldrig tänka sig, att det så fort skulle vara framme igen.

Förmaket var hon inte stort säkrare på än salen. Där var ena benet af

soffan, marmorskifvan på divansbordet spräckt, spegeln som en skärgård

med flugfläckar till öar, och öfverdraget på fåtöljerna i rämnor.

Grefven bara skrattade, om hon sade åt honom om saken, när han var vid

godt humör. Misslyckades hon att yttra något, när han var ur stämning,

kunde han ryta till: »Kasta eländet i Lögen, så behöfver du inte ha

bekymmer för det se'n; tror du inte trollet kan svälja litet uselt

bohag, hårdsmältare saker har det tuggat.»

Hon finge nog bjuda fru Eiden in i biblioteket. Den gamla såg så trött

ut, att hon visst kunde behöfva komma till ro litet i en af de stora

skinnstolarna. Nilla var själf ingen ungdom och visste, hur det kändes,

när krafterna aftogo.

Alltjämt nigande, placerade hon farmor på bästa sätt och frågade, om hon

inte finge koka litet kaffe. Det skulle, enligt hennes förmenande,

blifvit en så ypperlig inledning till ett förtroligt meddelande.

Men farmor skakade på hufvudet. Hon ville ingenting ha.

-- Å-å, inte! Då ska' jag väl gå då, sade Nilla med en saknadens suck.

Farmor såg då upp, och Nilla förstod så väl, att fiskaren kunnat kalla

de ögonen fyrar; så klar och fast och vaksam hade hon aldrig sett en

blick förr.

-- Sköter grefven själf sin gård? frågade fru Eiden.

-- Sköter! Å, herre jemine, det sköts väl inget alls här. Folket går,

för dom inte får ut sina pengar. Kräken dör, för dom inte har någe

foder, och om utsädet och pantofflerna vill jag inte tala. En kunde

gråta, om de' hjälpte.

-- Hvad gör grefven då?

Nilla tittade förstulet på farmor. Hon hade hört, att den gamla, kloka

frun aldrig lade sig i andras angelägenheter, aldrig frågade; hvart

ville hon nu komma, månne? Var det i alla fall »någe» emellan honom och

grefvinnan Gunvor? De hade sett så besynnerliga ut den där förmiddagen,

när lilla flickan var med, och Nilla fått sällskapa med barnet, medan

hennes mor och grefven »låste sig inne» i biblioteket.

-- Hva' en gör, sade hon långsamt. Han roar sig väl på sitt vis, fast

jag tycker det är fasligt konstigt. Och pengar har han då inga att komma

me', inte så mycke' som så! -- Hon slog öfver den ena handens flatsida

med den andra för att bevisa deras tomhet. -- Men höga herrar lära kunna

lefva på skulder, har jag hört.

Farmor nickade.

-- Om han gifter sig rikt, sade hon ansträngdt, kan ju allt bli bättre.

-- Hennes blick släppte ej Nilla, under det hon talade; den kräfde svar,

långt mera oryggligt än orden.

-- Gifter sig, _han_! -- Nilla kunde inte hjälpa, att hon fnyste till

och att det kom en road glimt i hennes små, klippska ögon -- Lika väl

kunde solen gifta sig med alla stjärnor eller tuppen på en gång ta alla

hönorna till sig! Nej, då blefve det allt ett kackel utan all ända, om

han försökte någe tocket. Man kan, förstås, ha en käresta i hvar vrå,

och det går nok, så länge den ena inte vet om den andra, men si gifter

man sig, är det väl tvunget att sopa rent i huset, och finge nå'n se di

soporna, som då kom ut, är jag rädd hon vände om. Grefven är visst en

både fin och schangtil herre, och Gud bevare mig för att förtala

husbond', men gifta sig me'n, det kan ingen, då skulle det sannerligen

spöka i huset.

-- Kan Nilla skaffa mig ett glas friskt vatten? afbröt farmor så tvärt,

att Nilla hoppade till.

-- Ja, herre je då, hvad jag det kan.

Hon rusade ut och kom strax åter med det begärda.

Farmor drack och ställde sedan bort glaset.

-- Tack, Nilla! Jag vill gärna hvila nu en liten stund, medan jag väntar

på grefve Gyldenlo.

Nilla förstod, att hon måste draga sig tillbaka, det fanns ingen annan

råd. Ingen kunde befalla så, endast med sin hållning, som gamla frun på

Bragehall. Det sades, att unga grefvinnan fått denna afvisande höghet i

arf efter sin farmor, men att hon eljest var godare och mildare. Folket

hade hittat på sitt eget namn för henne. De kallade henne »Fru Gunvor».

Grefvinnor fanns det godt om i trakten; man kunde förväxla dem, men alla

voro öfverens om, att det endast fanns _en_ »fru Gunvor», och i

mannaminne hade det ej spridts så mycken glädje på Bragehall, som hon

åstadkommit blott på några år. Grefve Haqvin var högmodig och en smula

gnidig, när det gällde de underlydande, men fru Gunvor hade alltid ett

vänligt ord och en hjälpsam hand.

Det vardt ej mycken hvila af för farmor, trots att hon blef lämnad

alldeles ensam i det stora, tysta rummet, där väggarna voro klädda med

klumpiga bokskåp och reoler, och där endast ett egendomligt, gammaldags

väggurs knäppande afbröt stillheten. Den djupa, bekväma stolen gaf ingen

ro åt den gamla. Hon reste sig och gick fram till skrifbordet, hvilket

var öfversålladt med en massa onödiga ting. Oafslutade bref lågo kastade

åt sidan, öppet biktande för all världens nyfikenhet grefve Gyldenlos

vigilanser. Midt upp i alltsammans låg en dikt, nedrafsad på ett stycke

oskuret papper: »Till dig!» läste farmor. En klok rubrik, den hade intet

särskildt namn att söka till, kunde gå ur hand i hand som grefvens

kärlek. Hon lät blicken glida vidare nedåt raderna -- -- -- och när hon

hunnit sista strofen, lade hon hånfullt ned papperet; det fanns ord i

det sista poemet, som måste bränna sig in i ett älskande kvinnohjärta.

Troligen skulle han ej förgäfves behöfva vädja till henne och fråga:

Vill du stiga med mig i min bräckliga båt?

Vill du med, vill du med mig på villande stråt?

Säg, älskade, följas vi åt?

Där är ingen flagga hissad i topp,

och intet roder skall styra vårt lopp,

men seglet skall svälla af hopp.

Vill du med, så lägga vi strax från land.

Du käraste, vill du taga min hand

och stäfva mot okänd kust

med äfventyrslust?

Farmor kände en stark åtrå att rifva papperet i fina flagor för att

åtminstone få döda något af denna älskogslek, som hon föraktade. Skulle

Gunvor verkligen få dessa dumma verser och tro, att de voro tankar?

Kanske skulle han sända dem i en bukett rosor! Blommorna voro ärliga; de

vissnade -- -- -- men orden, de smekande, hviskande orden på det hvita

papperet, de stodo där och vaktade på veka stämningar för att då bringa

oro i blodet.

Fagra ord! Kärleksord! Farmor visste, hvad de voro; henne bedrogo de ej

med sin vackra mask. Hon läste dem från afvigsidan och där hade de

skogsråets hålighet. Många af lifvets grymmaste dödsdomar hade afkunnats

med ljugande, varma fraser. Och säkert hade Eric Gyldenlo bjudit mer än

en med sig i sin »bräckliga båt» och sedan kastat den lättrogna öfver

bord. Det var ju en slags heder i detta att ingenting lofva annat än för

stunden, att erkänna, att han hvarken hade flagga eller roder, men en

godtköpsheder var det. Den man, som ej ville ett mål, kunde aldrig vara

värd en kvinnas kärlek. Man kunde i ungdomsåren drömma aldrig så mycket

om hafvets oändliga vidder, så sökte man dock förr eller senare hamn.

Hundarna skällde gladt välkomnande ute på gårdsplanen.

-- Så, nu kom han! -- Fru Eiden fattade med båda händerna hårdt om

bordsskifvan; hela gestalten fick en prägel af att hon nu spände bågen

till det yttersta, och hon darrade af ångest för att strängen skulle

brista.

Det dröjde litet, innan Eric kom in, men då var han den oklanderligt

elegante världsmannen, och med spänstiga steg gick han emot sin gäst.

Djupt bugande kysste han hennes hand.

-- Hvad förskaffar mig äran af själfva farmor Eidens besök? frågade han

artigt. Det är väl ingen sjuk på Bragehall, tillade han hastigt, i det

han kastade en snabb, orolig blick på den gamla fruns bleka, strama

ansikte.

Hon skakade på hufvudet och strök med en rörelse, hon ofta begagnade,

öfver sina hvita lockar.

-- Vill ni inte vara god och taga plats, fru Eiden. Här finnes inte en

enda vrå i mitt fattiga torp, som passar för er, det vet jag nog, men

Nilla har haft förstånd att be er stiga in i det hyggligaste rummet, och

därmed ha både hon och jag fredat våra samveten.

Farmor svarade ingenting. Hon satte sig endast ånyo tillrätta i

karmstolen.

Eric ställde sig en sekund vid skrifbordet. Hans blick föll ofrivilligt

först på brefven och sedan på poemet. De förra lät han ligga, trots han

förstod, att farmor Eiden också låtit dem undergå granskning, men dikten

skrynklade han till en hård boll och kastade den sedan i papperskorgen.

Någon hade sett på den med onda ögon, då hade det smugit sorg in i den.

Bort därför! Sådana smittämnen fick ej hans visa föra vidare.

-- Vill ni inte komma och sätta er, grefve Gyldenlo?

-- Jo, fru Eiden, nu är jag till er tjänst. -- Han vred om skrifstolen

och satte sig så, att hon kunde se hans ansikte i klar belysning. Hon

lät också dessa fina, genom generationer utmejslade drag vederfaras

rättvisa. Det fanns ingenting fult eller disharmoniskt i dessa linjer,

men ändå motsade de hvarandra. Ögonen drömde svårmodigt under en

allvarlig tänkarpanna, hakans form var vek och munnen än vankelmodig, än

spotsk och än åter god och varmt leende. Håret hade denna mörka, mjuka

glans, hvilken lockar hvita kvinnohänder att glida öfver det från pannan

mot nacken. Farmor såg äfven på hans gestalt, smidigt mager med breda,

viljestarka skuldror, och hon frågade sig, hvad ödet menade, när det

exponerade en dylik människa och kallade den till att endast bli en hand

full stoft redan i lifvet, ett odugligt embryo.

-- Grefve Gyldenlo, sade hon dämpadt, jag går rakt på saken. Ni har för

öfrigt nog redan förstått, att mitt besök här föranledes af ert

förhållande till min sondotter, _er väns_ hustru.

-- Haqvin torde knappt kunna kallas min vän i djupare mening, och den

man, som ej själf tar vara på sina intressen, får finna sig i att --

inkräktare -- om ni så vill -- göra det.

-- Anser ni det hederligt att smyga sig till en ung kvinnas kärlek och

stjäla fred och lycka från hennes hem?

-- Har lyckan någonsin gästat Bragehall annat än på en kort visit?

-- Ja, den lycka de flesta få nöjas med. Och tror ni, att Gunvor blir

lyckligare, om hon sviker sina själfåtagna plikter? Hvad kan ni bjuda

henne?

-- Bjuda henne! upprepade han och det flammade till i de eljest något

skygga ögonen. Hvarför skall den ena människan bjuda den andra något,

när de känna, att de måste gå samma väg? Jag har ingenting att vinna

henne med, fru Eiden. Jag kunde säga er, att jag har min kärlek, men det

skulle ni skratta åt och jag själf -- skulle kanske gråta öfver att

räcka fram en så fattig gåfva.

-- Ja, från er är den fattig, afbröt farmor, ni har slitit ut den.

Han log öfverlägset.

-- Nej, fru Eiden, den slites aldrig ut. Det är den helgdräkt människan

fått att kläda på sig, när söckendagarna bli för många. Men jag kallar

den en fattig gåfva, därför att den begär att bli återgäldad. Han lade

armen på bordet och stödde hufvudet emot den. Utan hätskhet eller

häftighet återtog han: Ni talade några stora ord om kränkt heder och

stulen fred, fru Eiden. Jag kände så väl igen den frasen. Den är ju ofta

den lösen, hvarmed striden om känslans rätt öppnas. Men jag kan tyvärr

inte åstadkomma någon förolämpad stolthet eller ädel harm; jag är till

och med oförmögen att inse, hvilka betingelser Haqvin har att uppträda

som min motståndare. Kan ni visa mig dem?

-- Han är hennes man, hennes barns far.

-- Ja, det torde vara onekligt, liksom att prästen förklarat dem vara

_ett_, men, fru Eiden, se nu på dem, som de två individer de äro. Ha de

någonsin hört samman? Har Hillevi någonsin känt, att hennes far var

annat än en snäll, litet trög lekkamrat, och slutligen Haqvin själf! Är

det kärlekens lycka _han_ bjuder sin unga hustru? Nej, Bragehall var ett

väldigt maskstunget och ihåligt träd, redan innan jag kom. Att jag

hittade fågel Fenix därinne i mörkret och skyndade mig att föra den ut i

ljuset, är det detta ni förebrår mig?

-- Lek inte med allvaret, grefve Gyldenlo! Jag förebrår er _allt_, ty ni

vet, att ni inte hör till de män, som kunna ge en kvinna hem och härd.

Invänd inte, att Gunvor är rik och kan betala alla edra skulder, det är

inte _det_, jag menar. Ni står ju själf utan hållpunkt, och först och

främst måste en kvinna kunna trygga sig till den hon älskar, om kärleken

skall ha bestånd. Kan ni ge trygghet?

-- Inte till den grad som Haqvin Brage, svarade han ironiskt, men

tillade strax därpå i en nästan sorglös ton: Trygghet finnes inte i

världen; själfva klippan rämnar. Det är inte heller trygghet Gunvor

söker hos mig, det är förståelse för det sjudande unga och varma, som

fyller hennes håg. Det är lifvets brusande lust och lek hon vill ha; det

är sin stormande längtan hon vill känna stillad i min famn. Ser ni, fru

Eiden, sådana kvinnor som Gunvor kunna ge tusen kalla kyssar och tro,

att detta var allt, hvad de förmådde, men möta de så den ende, som kan

lära dem, att en kyss gömmer hela lifvets fullhet, då gå de till döden,

om det gäller, för den, som gaf dem kärlekens djupaste hemlighet.

-- Ni är säker, alldeles för säker på Gunvors otrohet, grefve Gyldenlo.

-- Nej, på hennes trohet.

-- Jag kallar det _otrohet_, ty jag ser det ej i falsk belysning, och

jag har kommit hit för att be er se det -- ej med mina ögon -- men så

som det är. Aldrig kan någon lycka byggas på en så skef grundval, som

den ni uppställer. Ni störtar Bragehalls bestånd, utarmar en så godt som

värnlös man, stöter ut ett litet barn i världen och ger Gunvor till godt

pris för onda tungor. Betänk allt detta, grefve Gyldenlo! Drag er

tillbaka, gör oss inte alla olyckliga för en -- en nycks skull. Döm inte

Bragehall och Haqvin Brage till säker undergång!

Hon bad med darrande röst, och ögonen stodo fulla af tårar. Eric såg,

hur kallsvetten i stora droppar rann nedför den fårade pannan, och hur

händerna skälfvande knötos, för att ej deras nervösa rörelser skulle

märkas alltför tydligt. Hon satt där så hopkrumpen, så nedbruten och

förtviflad, att han endast kände ett: hon var en kvinna, som bad, och

han måste trösta.

Sekunden därefter låg han på knä framför farmor Eiden och gömde sitt

upprörda ansikte i hennes knä. Plötsligt såg han upp, hvarje muskel var

i strid inom honom, och hjärtat slog vildt.

-- Jag älskar Gunvor, sade han sakta, tonlöst, så vackert och rent har

jag inte älskat, sedan jag var barn och kysste blommorna.

Farmor öppnade sina händer. Hon lade den ena på hans hufvud och böjde

det ned igen.

-- Bröt ni också blommorna.

-- Nej, inte då.

Farmors hand smekte hans hår. Hon visste det knappt själf; handen gled

och gled öfver de mjuka vågorna, det var, som hon stillat en storm.

-- Har ni aldrig drömt om att utföra en stor och god handling? frågade

hon. Bara _en_ enda, som kunde bli som en mjuk hufvudkudde för er en

gång, när ni var trött och behöfde hvila.

-- Jo, jag har drömt ... och vaknat igen, men aldrig blef _den_ drömmen

verklighet.

-- Öfvervinn er själf. Tag inte Haqvin Brages hustru! Hon skulle gå i

döden för sin kärleks skull tror ni. Månne den ej också kunde lära henne

att lefva? Det är ofta svårare. Grefve Gyldenlo, jag kom hit i hat och

bitterhet, men ni har afväpnat mig -- hvarigenom? Jag vet det inte, bara

att jag nu kan be er som en ödmjuk, gammal kvinna ber det unga och

starka, hon ej rår med att lyfta, gå ur vägen. Ni är i denna stund

triumfator och kan krossa mycket under er triumfvagn, men jag ser nu,

att ni är sådan, att ni skall höra som ett verop från hvarje spillra.

Därför kan jag be: stanna! hejda den krossande färden, innan det är för

sent.

-- Och Gunvor?

Farmor ryckte till. Det stack inom henne af ett samvetsagg, hon ej kunde

döfva. Var det verkligen så, att hon ånyo måste offra den unga för det,

som gått, för den kärlek, hvilken aldrig slöt, som var starkare än graf

och död och förgängelse.

-- Gunvor, sade hon osäkert, hon har sitt barn.

-- Är det nog?

-- Det är mycket.

-- Men om kärleken är hennes _allt_?

-- En otillåten känsla måste kufvas. Å, ni inser det ju själf! -- Hennes

tonfall blef ånyo skärande af kvalfull smärta. -- Gunvor har mark under

fötterna, hvarför skulle hon gå ut på gungfly? Om marken än är hård, så

är den dock fast. Säg mig, tror ni på er egen styrka? Är ni inte rädd

för att vackla? Och hvad skall då bli Gunvors öde? Kom ihåg, Haqvin

Brage sviker henne aldrig.

Eric såg nästan förvånad på farmor, när hon så stolt uttalade dessa ord,

och ett egendomligt leende lade sig om hans mun. Haqvin Brage, en

halfidiot! Hvem frågade efter hans gunst? Minst af alla hans härliga

Gunvor. Men ändå, farmor hade rätt, Eric ängslades för de lifslångt

bindande banden, för den solidt tilltrampade grund, samhället fordrade.

Han hade aldrig pinat in sig i några former, tålde ej tvångströja och

hade inte tänkt på, att med Gunvors ägande kom ansvar och skyldigheter

öfver honom som en all glädje och frihet begrafvande glaciär. Han fick

ett slags fruktan för denna hotande jordbäfning, som människofördomar

behagade ställa till för att underminera äkta, ursprunglig lycka, och

han frågade plötsligt: -- Hvad begär ni af mig, fru Eiden?

-- Ett afskedsbref till Gunvor och att ni reser härifrån.

-- I landsflykt? Ja, men hvart?

-- Välj själf.

Reslusten grep honom och tände eld i hans blod. Han såg för sig alla de

länder, hans fantasi så ofta genomfarit, söderns varma, rika länder med

strålande solglans och njutningar utan tal. Ack, han var ju född med

konstnärskynnets nomadlängtan, och dess glöd kunde intet dämpa och ändå

-- hvad menade hon, den gamla, kloka frun med sitt »välj själf!» Visste

hon ej, att fattigdomen var en black om foten? Han kunde draga ut i skog

och mark milsvidt bort, men inte öfver hafvet.

Han skrattade kort.

-- Ja, valet, fru Eiden, sörjer min tomma plånbok för. Den säger: »Gå

du! Man kan vara biltog också i eget land!»

Han hade sprungit upp och stod nu och ordnade papperen på skrifbordet

med febril onödig brådska.

Farmor reste sig också. Hon kom fram till honom:

-- Om ni ville tillåta mig, sade hon lågt, några tusen kronor; det är ju

en småsak ...

Han sträckte afvärjande ut handen, och hon såg, hur han blef flammande

röd; det låg blygsel öfver att hon kunnat göra ett sådant erbjudande i

hans tonfall, när han svarade:

-- Jag tar inte mutor för min kärlek. Ni borde inte trott mig vara så

lågsinnad, fru Eiden!

-- Förlåt mig! Jag är af köpmanssläkt, och ser detta från en annan

synpunkt än ni. -- Efter en paus tillade hon: -- Men brefvet, det

skrifver ni ju redan i afton. Ni kan med lugnt samvete säga er, att det

sker för Gunvors bästa.

-- Jag skall skrifva det, och i morgon far jag. Jag säljer Lögenäs åt

den förstbjudande. Trollet komma de ändå inte åt, tillade han med ett

svagt leende, det sitter vid Lögens strand och undrar öfver de små

människorna, som det undrat nu i sekler. Det trollet är stort och

mäktigt, därför att det är ensamt, kanske också jag kan gå och bli

stortroll nu.

Farmor hörde det halft vemodiga, halft hånfulla i hans klangfulla

stämma, men hon hade intet svar; hennes tankar vandrade redan bort ifrån

honom, och hon drog en djup suck; det var, som hon befriats från en tung

börda.

-- Jag litar på ert löfte, grefve Gyldenlo, sade hon allvarligt. Lycka

till och tack för hvad ni gjort i dag! Farväl, kanske ses vi inte mera.

Nu har jag rätt att få ro. Mitt dagsarbete är afslutadt. Gunvor stannar

på Bragehall.

-- Är fru Eiden viss om det?

-- Ja, ni var den ende, som kunde förmå henne att glömma sina plikter --

och nu går ni.

-- Ja, fru Eiden.

Hon lämnade rummet med långsamma steg, men hållningen var rakare än

nyss. Hon var väl lika trött, men det hvilade ett tryggt lugn öfver hela

hennes väsen.

Eric hjälpte henne upp i vagnen. Hon nickade vänligt åt honom till

afsked.

När de kommit ut på landsvägen, ropade farmor Eiden uppåt kuskbocken:

-- Kör vägen förbi kyrkvaktarn, Bengtsson. Gå in där och få nyckeln till

grafkoret; jag vill gå dit ned.

Det hände ej så sällan, att gamla fru Eiden besökte det Brageska

grafkoret, och hon ville då alltid vara ensam. Bengtsson satt därför

lugnt på en bänk utanför kyrkogårdsmuren och pratade med kyrkvaktarn,

medan han väntade på att få bestiga kuskbocken igen.

Farmor hade satt nyckeln i det gnisslande låset och gått de få nötta,

slippriga trappstegen ned i dunklet. En unken, fuktig källarluft slog

emot henne, men hon märkte det ej. Hela hennes uppmärksamhet var riktad

på den silfverbeslagna ekkista, hvilken gömde den sist aflidne grefve

Haqvin Brages stoft. Här stodo dubbla rader af små och stora kistor och

på alla plåtar lästes långa titlar och detsamma stolta namnet Brage.

Farmor såg sig ej omkring, rakt fram till den älskade gick hon, och

hennes gamla, darrande knän sjönko mödosamt ned mot det hårda, gropiga

golfvet. Det hvita hufvudet lutade hon mot kistans lock, som hade det

varit en mjuk kudde, och hennes skälfvande läppar rörde sig sakta till

afbrutna meningar.

-- Nu, Haqvin -- kan jag inte mera -- låt mig hvila ut hos dig, hela

mitt långa, tunga lif har -- jag lefvat för dig. -- Jag har aldrig --

brutit det löfte -- jag gaf mig själf -- _allt_ för den jag älskar --

intet offer fick vara för stort -- ingen väg för oländig. -- Mina fötter

ha i dag tagit -- de tyngsta stegen -- Haqvin! Du käre -- om jag gjort

orätt, om ... Minnes du -- hvad jag sade om -- ädelt vildt -- ibland

tycker jag, att det varit hetsjakt -- Gunvor, min -- egen lilla Gunvor,

var bytet.

Hon våndades som i fysiska plågor och lade handen mot hjärtat. Å, Haqvin

-- om jag misstager mig! -- Då får jag aldrig -- aldrig frid --

vedergällningens lag är öfver oss alla -- men du älskade, älskade --

rösten svek henne plötsligt, det blef mörkt för hennes ögon och händerna

famlade efter stöd; efter en stund mumlade hon ohörbart: det måste så

vara, du kräfde det -- du -- och -- kärleken.

Hon slog i detsamma hufvudet hårdt mot kistan och föll framåt. Så låg

hon orörlig.

När Bengtsson väntat en timme, blef han orolig. Kyrkvaktaren och han

kommo öfverens om, att farmor Eiden kunde förkyla sig därnere i fukten.

De måste försöka få henne upp. Bengtsson gick till dörren och gnisslade

försiktigt med den för att varsko den gamla. Men det hjälpte inte. Han

gick då ned. Kunde hon ha somnat? Tätt invid trappan stannade han och

ropade strax därpå:

-- Hansson, Hansson, kom!

-- Hvad är det? -- Kyrkvaktaren kom stöflande.

-- Gamla frun har visst svimmat, sade Bengtsson ängsligt. Hjälp mig att

bära upp henne, så få vi försöka gnida hennes tinningar.

De buro varligt upp den stela kroppen och lade den i vagnen, men deras

ansträngningar att återkalla farmor Eiden till lif voro förgäfves. Hon

sof, den gamla, sof utan lifvets feberdrömmar. Det var den stora, stilla

sömnen, som ändtligen kommit till henne. Farmor hade gjort sin sista

färd, och det var blott det döda stoftet, som återfördes till Bragehall,

följdt af mångas blickar.

I byn såg man på hvarandra och sade halfhögt: »Hur skall det nu bli på

slottet? Hvem skall hålla det hela tillsammans? Farmor Eiden var alltid

på sin post.»

ELFTE KAPITLET.

Alla trådar brista.

Ett bref till grefvinnan! -- Kammarjungfrun hade vågat sig in i

grefvinnans rum utan att knacka, ty hon förstod, att hennes matmor ändå

inte skulle hört henne i den sinnesstämning, hvari hon nu befann sig.

Hon hade ett besynnerligt, förstenadt lugn öfver sig. Man kunde inte ens

veta, om farmoderns död gripit henne, ty fast hon i timtal stått lutad

öfver liket, hade ingen sett henne gråta. Det var Haqvin, som nu

ändtligen förmått henne att försöka hvila. Det var rätt sent på kvällen,

och han själf såg så sömnig ut, som om han inte kunde hålla upp ögonen.

Gunvor stod vid fönstret, på samma plats, där hon stått en gång förr i

dag, när farmor åkte bort. Hon vände sig ej om, när den unga

tjänstflickan kom in, sträckte endast mekaniskt ut handen efter brefvet.

Hvem skref till henne här på trakten? Posten kom aldrig denna tid.

-- Det var ett bud från Lögenäs här med det, sade kammarjungfrun. Ehuru

hon ej blef tillfrågad, tyckte hon sig böra säga det.

-- Från Lögenäs! -- Gunvors stela uttryck försvann och hvarje linje i

det fina, bleka ansiktet tycktes skälfva af fruktan. -- Skulle det vara

svar? frågade hon.

-- Nej, grefvinnan, det hörde jag särskildt efter.

-- Jaså -- intet svar! -- Hon suckade så tungt och förtvifladt, att

lilla Mari blef helt ängslig till mods. Men hon visste ju nog, att

olyckan nu skulle komma öfver Bragehall, det var flere, som sett de fyra

hufvudlösa barnen dansa på Korskullen, just som månen gått upp vid

senaste nytändningen, och nog visste man, hvad det betydde. Stackars

unga grefvinnan! Hon hade inte för roliga dagar. Mari hade hört, hur

grefven lefde ibland, när han fått ett glas för mycket, och hon tänkte

med en rysning, att det väl inte kunde vara stort värre att råka ut för

en arg, het tjur.

-- Om -- om det i alla fall skall vara svar, kan jag nog springa

genvägen genom skogen till Lögenäs med det, sade hon, och hennes runda,

ljusa ansikte sken af tjänstaktighet.

-- Tack, lilla Mari! -- Gunvor nickade vänligt. -- Jag skall ringa på

dig då.

Mari neg och gick. Det var väl, tänkte hon, att inte Korskullen låg åt

det hållet, för hur mycket hon höll af sin matmor, aldrig i lifvet

skulle hon vågat gå förbi den, sedan månen gått upp.

Gunvor behöfde inte tända ljus för att läsa sitt bref. Sommaraftonens

klara dager var tillräcklig. Hon kände också väl dessa underligt

kantiga, osäkra bokstäfver, hvilka hållningslöst fyllde papperet. De

kunde ej hänföras till någon stil, utan talade sitt eget individuella,

starkt expressiva språk. Än slängde de sig trött ned i några bisarra

krokar, än reste de sig stolt, och än böjde de sig mjukt. Hvarje ord

hade lif och färg. Hon hade lärt sig hålla af dem i all sin

oregelbundenhet, när de kommit till henne i små, smeksamma biljetter,

bringande bud eller hälsning från Eric. Denna gång bildade de ett helt

bref. Hon sjönk ner på en stol, utmattad, rädd att möta ödet. Det

hjälpte ej, att hon intalade sig mod, sade sig, att han kanske endast

velat sända henne några tröstande ord öfver den förlust, som han

möjligen redan visste drabbat henne. Nej, nej, då hade han kommit själf

-- _det var en annans röst_, som skulle tala till henne från denna

skrifvelse. Å, den rösten, den var så stark och viljemodig, att ej ens

döden förstummade den! Farmor hade varit vid Lögenäs i dag. Farmor hade

velat skilja Eric och henne, och aldrig än hade farmors vilja lidit

nederlag. Den ropade till hennes sondotter ännu i denna stund: »Böj dig

under det oundvikliga, barn. Fac et nihil spera.» Hon bröt förseglingen,

men hennes blick skymdes plötsligt af tårar. I denna stund tänkte hon ej

på Eric. Hon sörjde öfver att ej _kunna_ sörja, öfver att farmor ej

gifvit henne den lyckan ens att äga ett mildt och ljust minne. Hur

innerligt, feberaktigt hade hon ej bedt denna ändlöst långa eftermiddag,

bedt, att hon skulle få begråta farmor i ömhet och saknad, att något

skulle inträffa, som förmådde smälta ned den bitterhet, hon hyste mot

den döda. Att vilja älska och tvingas att hysa agg, gafs det väl något

grymmare? Tårarna stelnade i hennes ögonvrår; hennes hvita ansikte

förvreds i konvulsivisk smärta. Hon vecklade upp brefvet och läste:

»Gunvor!

Det myllrar i världen af ord, som borde varit outsagda; sådana ord ha

väl också fallit emellan dig och mig, och ändå -- ångra dem kan jag ej.

De ha gjort mig så lycklig. Att de hädanefter skola få tiga inom mig i

längtan och saknad, är det största offer jag kan ge, ty tusen gånger

hellre läte jag dem storma ut, starka och lidelsefulla som de äro;

drömmens vilda fåglar.

Mitt löfte är emellertid gifvet. Jag har lofvat tystnad och mer än det;

jag har också lofvat att säga dig farväl för lång tid -- troligen var

det menadt _för alltid_.

En, som är klok och stark och som vetat att leda min vilja, har i dag

sagt mig, att det vore bäst för dig, om jag afstod från ditt ägande.

Bäst för dig! Det ljöd så underligt i mina öron, som ännu gömde ekot af

dina kärleksord, de varma, längtande, de, som om och omigen smekte hela

mitt väsen, när du lät mig sluta dig i min famn. Du älskade! Den rösten,

som talade om klokskap och glömska, var så olik din, som natten är olik

dagen, men är det inte så, att natten föder skepticismen inom oss,

misstrons och tviflets onda andar? Och -- Gunvor! -- min hjärna gaf den

hårda stämman rätt: Det är bäst för dig att icke draga ut på de mörka

ödesdjupen med en sådan som mig. Mitt hjärta tänkte annorlunda, men

hjärtats tankar äro rosendoft och morgondagg, intet att räkna med ute i

lifvet.

Och därför farväl! Jag reser bort; hvart kosan bär, vet jag ej, blott

att Lögenäs blir öde, och att det måste dröja länge, innan jag återser

Bragehall -- och dig.

Det finnes ju många vägar för ensamma stigmän; jag hittar väl också en,

det bekymrar mig föga. Tänk ej heller du på den, som gick med ångest och

bäfvan! Låt hågkomsten lysa som dalande sol öfver sommardagens lek, och

döm ej, hvarken mig, som icke har bättre afskedsord, eller den, som var

kraftigare än vi båda. Tack för hvarje lyckostund du skänkte! En gång

skall kanske också du kalla dessa timmar stulna och ömka dig öfver din

svaghet. För mig förbli de än som minne glädjens purprade rosor, och

sargade också taggarna än värre, aldrig skall jag ångra hvart lysande

rosenfång jag tagit i famn. Lef väl! Fred önskar dig den fredlöse

_Eric Gyldenlo_.»

Gunvor hade, allt ifrån det ställe i brefvet, där han talat om sin

förestående resa, endast behärskats af en tanke: det fick ej ske. Han

skulle ej få tro, att hon var vek och svag och lät sig brytas af en

annans vilja. Hon lade brådskande ihop det hvita arket; det hade ej

gjort henne så ondt; det var ju inte _han_, som talat, han hade endast

fört pennan.

Men hon skulle svara honom med sina egna ord, och de skulle hejda hans

flykt; de skulle som glödande kyssar utplåna sorgen i hans sinne, binda

honom som mjuka armar.

Hon tog pennan och satte dess spets mot papperet, men kastade den igen

och sprang upp. Själf ville hon gå till honom, luta sitt heta, trötta

hufvud mot hans bröst, höra honom hviska: »barnet mitt!» med denna

stämma, hvilken var som en rik melodi, och hon ville blicka djupt in i

hans ögon och fråga: »Kan du öfverge mig? Kan du gå, när jag ber dig

stanna!»

Tornuret slog tio dofva slag -- och skymningen smög snabbt sina

skuggarmar kring föremålen i rummet. Öfvergången från dag till dunkel

var alltid hastig här på slätten. Gunvor lyssnade dock endast förströdd

till de tungt ljudande klockslagen. I tankar och håg var hon redan hos

honom, som måste vänta henne. Hon ordnade nervöst sin toalett, tände

ljusen framför spegeln, granskade en sekund sitt ansikte och log

ofrivilligt. _Det_ uttrycket var nog för att säga honom, att han måste

stanna. Han skulle sluta henne hårdt intill sig och förstå, att endast

där, i hans famn, var hennes lycka.

Det knackade sakta på dörren.

-- Hvem är det?

-- Jag, mamma! snyftade en liten förgråten röst.

-- Men, Hillevi då! -- Gunvor öppnade förskräckt. Barnet stod där och

skakade i sin långa nattdräkt, under hvilken de bara fötterna stucko

fram. -- Hvad vill det här säga; hvarför ligger du inte stilla?

-- Karna trodde, att jag somnat, och det hade jag, men så vaknade jag

och drömde, att farmor kom in, och hon var inte lefvande, och jag blef

så rädd, för hon pekade på mig och sa': »Lyd!» Och jag var ensam.

Den lilla grät hejdlöst. Gunvor måste taga henne i sitt knä och trösta

henne. De små händerna voro feberheta och hufvudet brände, under det att

den ena frossbrytningen efter den andra skakade den mjuka barnkroppen.

-- Min lilla flicka, farmor ligger så stilla där nere i paviljongen; hon

kan inte komma till dig.

Hillevis snyftningar aftogo och blefvo långa, trötta suckar.

-- Karna sa', mumlade hon, att farmor nog går igen, och jag törs inte

vara ensam.

-- Det behöfver du inte heller. Karna tänkte komma strax, det förstår du

väl.

-- Jag vill inte alls ligga där. Jag vill bara vara hos mamma, annars

törs jag inte somna.

Gunvor tryckte det uppskrämda barnet intill sig och kysste det. Hon

gjorde det häftigt, som för att värja sig mot en mäktig frestelse, ty

aldrig hade hon varit närmare än nu att kasta modersplikten öfverbord,

lämna den lilla åt lejda händer och gå till honom, som hon älskade.

Hennes armar slöto sig nästan krampaktigt om den lilla dottern, och hon

bar henne tyst in i sin sängkammare, där hon lade henne i sin egen säng,

hvarefter hon ringde på Karna.

Denna kom rusande. Hon hade tusen ursäkter för sin försumlighet.

Grefvinnan måste väl känna henne och veta, att hon var att lita på, men

det var så, att hon ...

Gunvor afbröt ovanligt kort och skarpt alla förklaringar. Hon hade

endast velat säga, att Hillevi skulle stanna hos henne i natt.

Flickan, som suttit upprätt och med stora, ängsliga ögon följt samtalet,

lade sig strax belåtet ned på kudden, och tio minuter senare sof hon med

sin lilla hand inkrupen i moderns.

Gunvor lösgjorde sig varsamt och gick fram till fönstret. Nu var det

alldeles mörkt, buskar och träd skymtade endast som dunkla konturer.

Himlen var tätt öfverdragen af hotande ovädersmoln, och de första

regndropparna började smattra mot rutorna. Det var för sent att sända

bud till Lögenäs, för sent! Och själf kunde hon ej gå; barnet hade

omedvetet spärrat hennes väg. Utan att ana det, hade Hillevi gått

farmors ärenden och lydt den gamla, hvilken kommit till henne i drömmen.

Var det möjligt, att farmor ej ens nu hörde till de trygga slumrarna,

att hennes okufliga energi nådde öfver gränsen? Å, nej, nej! Gunvor

lutade hufvudet mot fönsterposten. Farmor Eiden hvilade nog godt, men

ödet slog ständigt sina ojämna tärningskast för människors barn.

Hon satt länge orörlig, förnimmande sin lilla dotters djupa andetag utan

att lyssna till dem, oaflåtligt grubblande öfver ett, _ett enda_. Hur

skulle hon hinna kalla Eric Gyldenlo tillbaka? Det fanns ingen

tvehågsenhet, inga tvifvel inom henne om rätten till denna kärlek. Hon

gick emot den som mot vägens mål, och måste där också bli uppskof, fram

skulle hon, förr eller senare. Hans afskedsbref hade icke stött henne

tillbaka, mellan raderna läste hon glödande försäkringar om hans

hängifvenhet, och hon trodde med ljus tillförsikt, att hon fått korsa

hans led endast därför att hennes kärlek skulle värna och stärka det

veka hos honom, hennes tro bli hans stöd, hennes hopp också hans. Med

orubblig, jublande visshet såg hon mot deras gemensamma framtid, och hon

ryggade endast sekundlångt som för ett lätt afvärjdt hinder tillbaka för

Haqvins plumpa utfall, när hon talade om skilsmässa.

Bara hon hann Eric, innan han reste! Detta var den enda punkt, där

ångesten kunde nå henne, och hon smög sig på tå bort till sängen för att

öfvertyga sig om att Hillevi sof godt, ty då -- då ... Hon hade

visserligen nyss sagt sig, att vägen nu var stängd för henne, att hon ej

kunde vandra till Lögenäs midt i natten, men hvad hindrade henne

egentligen?

Inte den cyklonartade stormen, som plötsligt börjat rasa och böjde

gårdsplanens höga träd till sviktande bågar; inte det strömmande regnet,

hvilket slog rosenbladen till marken och fäste dem som ett

applikationsmönster på den våta sanden; inte mörkrets vida kappa, grå

och ogenomtränglig som förintelsen, nej, nej, intet af detta kunde

betvinga hennes brusande längtan. Hon lutade sig öfver Hillevi; den

lilla kastade sig i sömnen och mumlade otydligt. Plötsligt skrek hon

gällt: »Farmor!» och strax därpå kved den späda rösten: »Törs inte --

mamma, mamma, jag törs inte vara ensam!»

Gunvor lade sin arm om henne och vyssjade sakta, till dess den lilla

blef trygg igen, men inom henne själf tumlade oron som vilda hästar och

febern brann i hennes blod. Hvad fängslade henne här denna underliga

natt, då döden gästade Bragehall, var det blott ett litet gråtande,

skrämdt barn, eller var det en hemsk, outgrundlig makt, hvilkens gåta

lifvet aldrig löser?

Hon reste sig ånyo och började rastlöst gå af och an i rummet; så gick

hon ända till daggryningen, då satte hon sig vid skrifbordet, doppade

pennan och skref med skälfvande hand, iskall af trötthet och matt af att

ha vridits och sträckts i längtans marter:

»Min älskade!

Har du vakat denna natt, måste du känt, hur nära jag varit dig; hur

hvarje min tanke flätats in i din och hvarje hjärtats döfvande slag

flugit mot dig i längtan.

Att jag inte kom, att jag inte i verkligheten lindade mina armar om din

hals och hviskade till dig, hvad jag under de gångna timmarna tusen

gånger upprepat för mig själf: »Du är mitt lif, min enda lycka!» Att jag

inte kom för att säga dig det, är hemliga makters verk.

Du talade om den stora och kloka, som ville skilja oss åt, kanske har

hon vakat i natt i tro att fängelseluft och fångdräkt var »bäst för

mig», men du käraste, om du också flydde till världens ända, skulle mina

tankar och min håg följa dig.

Men jag skall ej behöfva söka dig. När du läst detta, skall du stanna

och hjälpa mig öfver det bittra och svåra. Vår kärlek har varit en glad

lek; nu har den blifvit till allvar, och det har gifvit den ett högre

värde och ett större ansvar. Du vet, Eric, att jag skall kräfva min

frihet till hvarje pris; och sedan ... sedan sker det som är »bäst för

mig», ty är inte kärleken en kvinnas verkligaste lif?

Hvad jag längtar efter dig, dina ögon, din stämma, efter det varma och

veka, det dystra och sjuka! Du kom till mig, när mörkret låg tungt öfver

mitt sinne, och gaf det ljus och hopp. Minnes du, hvad du sade, när vi

stodo i det förseglade rummet: »Här skulle jag vilja ge mina bästa

drömmar en trygg vrå!» De orden har jag aldrig glömt. Innan jag såg dig,

var mitt hjärta också ett försegladt rum, du öppnade den stängda dörren

och trädde dit in med drömmar och lyckoaningar. Skall du låta dem

förmultna, därför att man velat sluta om dem med reglar och lås?

När du läser detta, vet du troligen redan, att farmor Eiden är borta,

att hon fördes hem död -- sedan hon vunnit seger öfver dig. Det kännes

så kallt och hårdt inom mig, när jag tänker på, hur hon hänsynslöst

trampade allt under fötterna, blott för att nå sitt föresatta mål. Jag

kan ej hålla af den, som förödmjukat och plågat mig, men jag lider af

att ej ha några tårar åt henne; goda milda tårar ville jag så gärna,

gärna gråta i saknad och sorg, men jag _kan_ inte. Det är fruktansvärdt

grymt, Eric, när den ena människan dödar den andras känslor. Ett

uppenbart mord vore bättre.

Å, att jag skall skrifva detta om min egen, en gång i blind dyrkan

älskade gamla farmor! Det är, som vredes en knif obarmhärtigt rundt i

mitt hjärta -- sargadt är det, blödande och olyckligt, men inte

förlåtande. Eric, vännen min, i din famn skall jag bli vek och god. Res

ej från

_Din Gunvor_.»

Hon läste ej igenom brefvet, innan hon lade in det och skref

utanskriften. Så såg hon på klockan. Endast sex, då måste hon vänta en

stund. Mari kunde ej sändas än, det skulle väcka för mycken undran.

Hon gick till fönstret och öppnade det. Luften kändes behagligt

uppfriskad efter nattens rasande oväder. Himlen var nu blå med ett och

annat litet glidande, hvitt strömoln. På alla träd och buskar hängde

stora vattendroppar, de glittrade och blänkte i det klara solskenet som

myriader ädla stenar.

Vid sjutiden ringde Gunvor på Mari, som genast infann sig. Morgonen

efter ett dödsfall är det ju alltid oro och rörelse i sorgehuset, och

flickan undrade därför ej öfver den tidiga kallelsen.

-- Det skulle vara svar på brefvet från Lögenäs, sade Gunvor lugnt, kan

du genast gå öfver med detta, Mari? Du skall helst lämna det till

grefven egenhändigt.

-- Ja, grefvinnan!

Mari neg, tog det svagt violdoftande brefvet och gick. När hon efter ett

par timmar kom tillbaka, lade hon det ånyo framför sin matmor.

-- Grefven hade rest redan i natt, sade hon.

-- Hvart?

Nilla visste inte hans adress.

-- Du frågade inte, när han skulle komma hem?

-- Jo, grefvinnan, det gjorde jag. Nilla visste ingenting, bara att han

sagt, att baron Edelcrona skulle taga hand om hans hundar, och att ...

att ...

-- Nå, Mari?

-- Att det skulle bli auktion vid Lögenäs en af de närmaste dagarna.

-- Då kommer han aldrig igen!

Gunvor hade icke velat, att hennes kammarjungfru hört dessa ord, hvilka

som en sönderslitande jämmer banade sig väg öfver hennes läppar, men hon

kunde ej tillbakatvinga dem. Häftigt slog hon händerna för ansiktet och

brast i en skrämmande gråt.

Mari förstod alltsammans. Hon var varmhjärtad och finkänslig, och det

gjorde henne så innerligt ondt om den rara, unga grefvinnan. Nilla hade

gifvit henne ett fynd, som hon efter grefvens resa gjort i papperskogen.

Det hade legat där tillskrynkladt som en tuss bland annat skräp, och

Nilla skulle visst inte brytt sig om det, ifall hon ej kommit att läsa

de två orden: »Till dig!» Det väckte hennes intresse, och hon hade

stafvat sig igenom poemet. Hon hade undrat hit och hit, hvem denna »dig»

kunde vara. Inte Bolla på gästgifvargården, för det hade visserligen

varit »väl» mellan grefven och henne en tid, men att han skref verser

till henne, trodde inte Nilla.

Och inte kunde det heller vara till den fina fröken Märta Edelcrona. Hon

var nog tokig i grefven, men Nilla ville svära på, att husbond bara

nojsat litet med henne, ungefär som med en söt knähund.

Nej, Nilla hade sina misstankar starkt riktade på annat håll. Fru Eidens

besök hade varit så mystiskt, och när så Mari kom farande i häng och

fläng på morgonen, tyckte hon, att saken var tydlig. Hon meddelade sig

med Mari.

-- Hvad säger hon till det här, Mari?

-- Ingenting, men eftersom Nilla ändå inte bryr sig om verserna, kunde

jag väl få dem.

Nilla klippte med ögonen.

-- Hvad ska' hon me' dom till?

Mari blef förvirrad.

-- Jag ska' -- jag ska' visa dom för Bengt-Peter. Han tycker så mycke'

om tocket.

-- Hm, hm! Det kan hon väl få. För det är väl ingen ann', som skulle ha

ett godt öga te dom?

Mari rodnade och teg.

Men Nilla lade belåten in just hvad hon ville i tystnaden och tänkte,

att »så'nt där fint folk inte va' stort för mer än andra». Hon skulle

visst inte »blamera dom», hon skulle bara tala om det för Anna Per Ers,

när hon drack kaffe hos henne på eftermiddagen. Si, det var allt så godt

som en själfskrifven tretår det, annars vankades där bara två koppar.

Mari anade ingenting om detta. Hon vandrade hemåt med det illa

tilltygade poemet i fickan, och nu erinrade hon sig det. Helt stilla

drog hon upp det och lät det falla i Gunvors knä, hvarpå hon ljudlöst

smög sig ut.

* * * * *

Anna Per Ers hade emellertid i sin ordning en god vän och denna två

eller tre, och sedan man upphört att tala om gamla fru Eidens underliga

slut och ståtliga begrafning, återstod dock som ett lefvande intresse i

den enformiga hvardagstiden historien om, att fru Gunvor och galne

grefven skrefvo kärleksbref till hvarandra.

Ryktet växte; från de grå, murkna kojorna gick det vidare, höjde sig med

ogräsets frodighet till herrgårdarnas stolta corps de logis, och där

blef det uttydt på ett ännu mera raffineradt och skymfande sätt. Det

belades med kvarstad för att i hemlighet spridas allt flitigare, och

snart visste hela trakten, att Eric Gyldenlo varit Gunvor Brages

älskare, att hon bedragit sin man, försummat plikterna mot sitt barn.

Hon stenades utan miskund af dem, som kallat sig hennes vänner, och man

sade med fräck indignation, att detta var tacken för att man låtit »en

uppkomling» tränga sig in i ens krets. Ingen enda var dock frimodig nog

att komma till Gunvor själf med detta förtal. Det smög omkring henne som

en fuktig dimma, men ingen gestalt trädde fram ur töcknet.

Märta Edelcrona var utom sig af förbittring. Hon ansåg, att Gunvor

kränkt hennes rätt, och det fanns ej ord nog skarpa för henne, när hon

talade om denna »uselhet».

Det var också hon, som förde skvallret till Haqvin. Ingen kunde varit

skickligare att uppreta och såra honom. Hon stack med ord till ord i

hans ömtåligaste känsla: hans högmod, och hon gjorde det så elegant, att

hon själf stod oantastlig.

Som ett rasande djur, med ridpiskan ännu i handen efter ridten, kom han

in till Gunvor. Han hade träffat Märta, som ridit med honom ända till

Bragehalls parkgrindar och där lämnat honom med en nästan hjärtlig

hälsning till »stackars lilla Gunvor!»

Han hade icke knackat. Nu slängde han igen dörren efter sig, så att det

rungade.

-- Hvar är du? röt han.

Gunvor kom från sin sängkammare. Hon hade gjort toalett till middagen

och hade en svart spetsklänning. Armar och hals skimrade bländande hvita

mot det genombrutna tyget. Den blick, som mötte Haqvin, uttryckte mest

förvåning. Sådan hade hon aldrig sett honom! Han var kopparblå i

ansiktet, de runda ögonen tycktes sitta på skaft, halsmusklerna voro

onaturligt svällda, och ur munnen kom ett flåsande ljud.

-- Hvad är det? Hvad vill du? frågade hon.

-- Ställa dig till ansvar för din pliktförgätenhet, ditt skamliga

besudlande af mitt namn.

Hon märkte, hur vreden kokade inom honom, och att han knappt kunde styra

sig, och hon insåg, att han måtte blifvit djupt kränkt, efter han talade

i så hög ton.

-- Vill du ej försöka lugna dig, Haqvin. Det är dina beskyllningar, som

äro skamliga, och jag ämnar inte tåla dem.

Rak och orädd stod hon framför honom? Hennes ögon undveko ej hans

ursinniga blick. Ett fint, ömkande leende flög öfver de mjuka läpparna.

-- Slinka!

Ordet föll ej hastigare än snärten af ridpiskan, hvilken med ett

hvinande slag skar luften och träffade hennes högra arm.

Hon blef gråblek och slöt hårdt munnen om det skrik, hvilket smärtan

ville aftvinga henne. Utan ett ord gick hon fram till klocksträngen; med

handen om den, stannade hon.

-- Gå, gå genast, sade hon, eller jag tillkallar tjänstfolket!

Haqvin hade ej märkt hennes afsikt; nu stod han med ens som lamslagen.

List förstod han sig ej på, brutalt våld var hans enda vapen. Vreden

liksom stockade sig och stelnade inom honom; den kunde ej finna flera

uttryck; han kände endast en vild lust att slå och slå, sak samma hvem

eller hvad det träffade. Han ville krossa, förstöra, bryta sönder, på

annat sätt kunde han ej återvinna sitt lugn. I skummande förbittring

grep han tag i en stol och slungade den mot golfvet.

Gunvor släppte klocksträngen; hon blygdes för att visa tjänstfolket

detta vanvettiga utbrott, och underligt nog erfor hon icke själf någon

fruktan. I detta ögonblick splittrade han en statyett och strax därpå

hördes det skrällande ljudet af en krossad lampkupa. Skulle hon försöka

tala vid honom?

-- Haqvin!

-- Tig! Han gick med knutna händer emot henne, i denna dag skall jag

köra ut dig ur mitt hus.

Hon rätade upp sig.

-- Jag går frivilligt. Nu har du brukat våld, och ingenting i världen

skall förmå mig att stanna efter detta. Du har begagnat de råaste ord;

du har förspillt hvarje skymt af min aktning, och hvarken hot eller

böner förmå något öfver mig.

Hans drag slappades plötsligt. Det låg något krypande och fegt i hans

blick, när den nu höjdes mot henne. Skulle hon gå? Nej, det fick ej ske,

då miste han ju med ens allt sitt goda; den tanken kylde mer än allt

annat af hans blod. Och för resten -- han unnade henne inte åt någon;

hon var hans och skulle förbli det. Hvad hade han sagt, som hon behöfde

taga så hårdt? Han hade möjligen förgått sig, men fruntimmer och barn

straffades bäst med kroppsaga, och hon kunde väl tåla, hvad många inom

hans släkt endast funnit sig väl af. En hustru skulle vara ödmjuk och

underdånig, och gjorde hon snedsprång, finge hon också sota för dem. Det

kunde inte hjälpas.

-- Är det sant, att Eric Gyldenlo är din älskare? frågade han morskt.

Nu skulle hon väl böja sig.

Gunvor såg honom fast och djupt in i ögonen.

-- Nej, det är inte sant, sade hon, men jag älskar honom, och jag hoppas

bli hans hustru en dag. Detta hade jag tänkt säga dig snart, ville

blott, att någon tid efter farmors död skulle förflyta i lugn, då jag

visste, att du aldrig godvilligt skulle gå in på en skilsmässa.

-- Nej, det ger jag aldrig mitt samtycke till, afbröt han.

-- Nu måste du. Du har själf genom dina förolämpningar drifvit det

därhän.

-- Hvem kan tvinga mig?

-- Lagen.

-- Hå, hå, då skulle du skaffat vittnen till det här.

Gunvor skiftade färg, men sade stolt:

-- Du ämnar väl inte förneka dina handlingar?

-- Jo, visst fan tänker jag det.

Hon lade händerna mot tinningarna. Det gick rundt i hennes hufvud. Fanns

det då hvarken lag eller rätt för henne; var hon i denne mans våld lika

obönhörligt som en fånge i sin vaktares? Men hon ville ej låta sig

underkufvas. Han skulle ej ens en minut tro, att han ägde makten.

-- Haqvin, sade hon, hvarför vill du fortfarande kedja oss samman? Ha vi

ej båda lidit nog i detta olycksaliga äktenskap? Gif vika utan strid, ty

jag måste ha min frihet. Om intet annat hjälper, så lämnar jag som en

rymling ditt hus.

-- Och hvar skall du taga medel ifrån?

Hon studsade öfver detta grofva hån. Detta vågade han slunga ut mot

henne, som fört millioner till honom.

-- Jag skall veta att skaffa mig, svarade hon kort.

-- Och jag skall veta att hindra dig.

-- Det kan du inte.

-- Vi få väl se!

-- Haqvin, var barmhärtig! Förstår du, jag begär ingenting annat af dig

än min frihet! Min förmögenhet må du behålla. Jag skall nöja mig med en

bråkdel, allt det andra är ditt, allt, hör du!

Hon sträckte upp armarna emot honom, förtviflad, anropande honom som om

sitt lif, och visst gällde det hennes lif -- mera än det: hennes

människorätt.

Han besinnade sig. Detta vore kanske ingen dum lösning! Så bråkig som

hon blifvit på sista tiden, vore det kanske lika bra att vara henne

kvitt. Han sade långsamt, med sin vanliga flegma:

-- Och om jag skulle gå in på detta, så lofvar du att inte krångla mer,

inte ställa till något spektakel för flickans skull ...

-- För Hillevis skull?

-- Ja; hon stannar naturligtvis hos mig.

-- Mitt barn! Tror du, att någon makt på jorden kan förmå mig att afstå

från mitt barn?

-- Det rör mig inte. Hon stannar här.

-- Haqvin, du kan inte vara så grym!

-- Jo, det kan jag. Hon hör Bragehall till. Henne släpper jag inte. Och

skall lagen afgöra emellan oss, så får _jag_ henne och inte _du_! En

hustru, som förlöper man och hus!

Gunvor stönade sakta; hon kände det, som hjärtat rycktes ur hennes bröst

vid tanken på att hon skulle afstå ifrån Hillevi. Det kunde hon icke.

All styrka öfvergaf henne; vapnen föllo ur hennes händer, hon hade intet

mer att våga eller vilja. Barnet var den enda segrande. Ett litet,

oskyldigt barn afgjorde tre människors öde.

Hon såg ej på Haqvin, och hennes stämma hade mist all klang, när hon

sade:

-- Utan mitt barn kan jag inte resa, hellre då en lifslång olycka, och

det är det enda du skall ge mig. Nu har jag bara ett mål: att skydda min

dotter, så att ej också hon en gång drabbas af mitt sorgliga öde.

TOLFTE KAPITLET.

Befrielse.