AMELIE.

Sof, oroliga hjärta, sof!

Glöm hvad världen har ljuft och ledt;

inga tankar din frid förstöre,

inga drömmar din hvila.

Det fanns ingen upplysning vare sig om födelse- eller dödsår eller om

hvem, som rest vården. Det tycktes vara meningen, att hon skulle få vara

en af de tysta slumrare världen fort glömmer. Men Eric Gyldenlo stirrade

oafvändt på korsets solomstrålade namn, och han lät sina påskliljor

falla ned på kullen, bara för det minnes skull, som detta namn väckte.

Amelie! Lilla Amelie, hon var en af de få förälskelser, som trängt

djupare än till hans väsens ytterhud. Och han hade till och med ibland

känt bittra samvetsagg öfver att han rest utan farväl till henne, den

lidelsefulla, älskande unga kvinnan. Amelie Sterner! Hvar fanns hon nu?

Hade hon glömt honom? Han fick en plötslig ingifvelse. Hvarför icke! Det

vore just ett steg, som kunde anstå »galna grefven» att taga! Han skulle

söka upp henne, den lilla cigarrflickan med de trollska ögonen och den

mjuka, villiga munnen. Han skulle taga henne i sin famn och sjunga för

henne den sång, hon aldrig tröttnade att höra. Och han gnolade sakta,

utan hänsyn för att högmässan ännu pågick därinne i den lilla, fromt

hvita kyrkan.

Nå, ingen kunde höra de smekande ljuden, om inte någon vänlig luftvåg

förde dem med bud till lilla Amelie.

Erik log åt sin fantasilek. Hur hon skulle se på honom med stora,

skimrande ögon, när han efter så lång tid stod framför henne igen och

sade:

-- Nu, Amelie, skall jag infria löftet i kungsvisan, du skall bli min.

Hon skulle nog först svara, med den strålande blicken i hans och tätt

tryckt intill honom:

-- Din är jag redan.

Men hans ord skulle få färgen att stiga på hennes kinder och hennes veka

mun att le.

-- Amelie, du skall bli min fagra grefvinna, fru till Lögenäs.

Just nu brusade utgångspsalmen, men Eric märkte det icke; han sjöng

halfhögt:

»Jag är Erik, vackra drömmars kung:

smidd af månestrålar känns ej kronan tung.

Gråt ej, barnet mitt,

så blir riket ditt!

Kung Erik leker på luta.»

Det var den sången hon hållit så mycket af och han skulle sjunga in i

den nu som då hela sitt ensamma hjärtas längtan efter kärlek. Ack, att

hon bara icke glömt honom, att hon vore mäktig att än en gång lyda kung

Eriks smekande bön: »Låt oss älska blott i vårens ljusa natt». Han

förebrådde sig plötsligt med svidande ångest, att han gifvit henne

tillfälle att förgäta. Hon hade förstått honom som ingen annan, hon

hade, om ock endast kort, varit hans »tankes sol».

Vördnadsfullt, ledd af det allvar, som i detta ögonblick bodde inom

honom, tog han af hatten och hviskade:

»Du Amelie, som sofver här, främling för mig, fast du bär hennes namn,

mana godt för min lycka.»

Han ämnade aflägsna sig från grafkullen, men då just nu folket strömmade

ut från kyrkan, föredrog han att ej korsa deras väg.

Haqvin, med farmor Eiden under armen, kom ibland de första.

-- Det står någon vid din skyddslings graf, sade han och vände sig om

mot sin hustru.

-- Ja, jag ser det.

Haqvin tittade igen. Han tyckte sig känna igen denna smärta, eleganta

gestalt.

-- Jo visst, utbrast han ovanligt lifligt, det är ju Eric Gyldenlo, han,

som nyss ärft Lögenäs.

Farmor släppte Haqvins arm.

-- Kanske du vill gå och hälsa på honom, sade hon vänligt, så följer

Gunvor mig ned till vagnen. Du kommer väl snart efter?

-- Ja, om ett ögonblick -- men kanske jag tar honom med till middagen;

det passar ju bra, efter Edelcronas komma.

Gunvor skiftade färg men gjorde ingen invändning.

-- Det var ju underligt, att grefve Gyldenlo stod vid din lilla

barnfrökens graf, sade farmor, när hon och sondottern blefvo ensamma.

-- Det var nog en slump, svarade Gunvor kort.

-- Ja, naturligtvis. Han lär annars haft godt om galanta äfventyr.

Sådana män borde strängt taget förnekas umgänge i sällskapslifvet, men i

stället tränga de sig fram öfverallt som ogräs. Jag skulle önska, att

Gyldenlo läte bli att slå sig ned på Lögenäs.

-- Hvarför det, farmor? frågade Gunvor frånvarande.

-- Därför att -- att ogräs också lätt kommer in på grannens ägor, och

åtminstone Bragehall borde få ha frid nu. Det har gått tillräckligt

många stormar öfver det.

-- Hvad är du rädd för?

Farmor tvekade.

-- Hans inflytande öfver Haqvin, sade hon slutligen.

-- Öfver Haqvin? -- Gunvor log ringaktande och det låg en underlig köld

i tonfallet. -- Honom kan väl ingenting rubba ur hans flegmatiska ro,

tillade hon nästan hårdt.

-- Hm, efter fyra års äktenskap känner du ännu inte din man, Gunvor.

-- Å jo, farmor, jag känner honom.

De hade hunnit till vagnen och satte sig upp; strax därefter kommo

Haqvin och Eric gående, hvilken presenterades för damerna, hvarpå han

berättade, att han lyckats öfvertala grefven att följa med till

Bragehall och träffa gamla bekanta.

-- Välkommen, sade Gunvor stelt, i det hon makade åt sig klänningen för

att herrarna skulle kunna stiga upp utan att råka i kollision med den.

Eric fick sin plats snedt emot Gunvor; han vände sig i konverserande ton

både till farmor Eiden och henne med några yttranden om trakten.

Slutligen sade han hastigt, som om denna tanke hela tiden sysselsatt

honom:

-- Hvem är den Amelie, som ligger begrafven på byns kyrkogård; det är

ett ovanligt namn såhär på landsbygden, tillade han osäkert, som för att

rättfärdiga sin nyfikenhet.

Då Gunvor ej genast svarade, inföll Haqvin:

-- Å, det är en af min hustrus skyddslingar. Hon var barnfröken hos oss

en tid.

-- Jaså, således härifrån trakten?

-- Nej, från Stockholm. För första gången såg Gunvor på Eric Gyldenlo

med en klar, fast blick, full af förebråelser och stum undran. Hon hette

Amelie Sterner.

Eric blef gråblek, och det föreföll, som om glansen i hans mörka ögon

slocknat. Långsamt hämtade han sig, och till både farmors och Haqvins

förundran återupptog han ämnet. De hade varit så säkra på att han skulle

lägga ned det, ty det var ju tydligt, att han stått i något förhållande

till den unga flickan.

-- Grefvinnan får ursäkta, att jag fortsätter mina frågor, sade han

vemodigt, och den sorgsna blicken sökte Gunvor, men är det den Amelie

Sterner, jag fruktar det måste vara, höll jag henne en gång mycket kär

och hade nu hoppats få föra henne som min brud till Lögenäs ...

Grefve Haqvins torra skratt afbröt honom:

-- Nej, käre bror, det här blir för galet! Nog är man van vid dina

excesser, men att göra en sådan där liten mamsell till grefvinna det går

för långt.

Eric rynkade de täta, svarta ögonbrynen.

-- Det här är inte något skämt, sade han kallt, spara därför din

munterhet. Finnes min lilla Amelie i lifvet och vill hon minnas mig än,

har jag lofvat mig, att hon och ingen annan skall bli min hustru.

-- Det löftet kommer för sent, sade Gunvor sakta.

-- För sent! -- Var det -- var det _min_ Amelies graf?

Gunvor nickade tyst.

Farmor fann Eric Gyldenlo ytterst obehärskad. En sorg skall bäras, ej

ropas ut åt andra att taga vara på. Och för öfrigt, hvad var äkta hos

denne lycksökare? Hur många hade icke trott på honom och blifvit

bedragna? Gick inte Märta Edelcrona där och suckade för hans skull?

Några löften hade han visserligen inte gifvit henne, men han hade

kurtiserat henne och förvridit hufvudet på henne. Sådana där fullvuxna,

personifierade kärleksgudar voro som lömska fiender; de dolde sina

förgiftade pilar bland blommor.

Haqvin tyckte, att hela historien var opassande och en struntsak för

resten, utom det, att det var tur, att tösen dött, ty galne grefven

kunde nog annars varit i stånd att gifta sig med flickan. Nu vände han

samtalet in på hästar och jakt, de enda ämnen han behärskade. Eric

talade och svarade, men hela hans själ var i uppror af den underrättelse

han fått; han kände sig upprifven af saknad och längtan efter sitt sista

grusade drömslott.

När de kommit fram till Bragehall och stigit ur vagnen, bjöd Haqvin af

gammal vana farmor armen för att hjälpa henne uppför trappan.

Eric bugade sig för Gunvor. Hon lade sin hand på hans arm. En sekund

hejdade han henne.

-- Tala mera om henne, lilla Amelie, sedan, bad han, och tack för att ni

höll af henne.

-- Hon var som en främmande fågel, sade Gunvor varmt, en fången svan,

tänkte jag ibland.

-- Ni visste, att hon -- att jag haft henne kär?

-- Ja -- och att hon aldrig kunde glömma er. Stackars, stackars Amelie!

Hvarför skulle ni komma för sent.

Hennes längtande, djupa blick strålade emot honom med ett outsägligt

vemod, och han såg, hur det ryckte kring de underligt trötta läpparna;

kanske var det mest sorg för henne som gått; kanske var det egen smärta

vid föreställningen om så mycken spilld lycka.

Han lutade sig ned och kysste hennes hand.

-- En lyckoriddare kommer aldrig ohjälpligt för sent, sade han med ett

egendomligt tonfall.

Gunvor drog undan handen och såg frågande på honom.

-- Hvad menar grefven?

-- Att jag redan mött ett nytt hopp att glädjas åt -- _er_ vänskap. Jag

ber inte om den; jag vinner den.

-- Amelie hade således rätt, sade Gunvor sakta, i det hon utan att

vidare begagna sig af hans erbjudna arm gick uppför trappan, en i dag

och en i morgon. Är det ett rikt eller -- ett mycket fattigt lif?

-- Det är jakten efter lyckan, svarade han allvarligt, ser ni, för de

män, som ej fått ett ansvar i världen, ett värf att fylla, blir kärleken

lätt drömmen om Österlandet.

Hon stannade ett par trappsteg högre än han. Den smärta gestalten

föreföll imponerande hög i den långa, mörka klädesdräkten. Hennes blick

sökte inte honom, den tycktes spana mot fjärran mål och den låga,

distinkta rösten talade liksom förbi honom.

-- Ända sedan jag var en liten flicka, har jag trott på att hvarje

människa hade en lifsuppgift, en egen, personlig, som de inte kunde

undandraga sig, men sedan jag kommit ut i den s. k. stora världen, har

jag märkt, att _fördel_ af ett eller annat slag är allas sträfvan, och

-- hon hämtade djupt efter andan -- en man, en verklig man, som vågar

stå eller falla ensam, har jag aldrig sett. De orda alla om kärlek och

vänskap och drömmar med oss kvinnor, jollra, som vi vore barn. Jag

skulle tusen gånger hellre vilja vara en krigares valkyria än en

veklings -- rodocka.

Hon väntade ej, att han skulle svara något, vände sig blott om och var

med några lätta språng före honom uppe i vestibulen, där Haqvin stod.

-- Jag skall följa dig till ditt rum, sade han till Eric. Du vill väl

göra litet toalett.

Gunvor såg ej ens efter dem, men hennes tankar upptogos dock af gästen.

Hvad hon för några år tillbaka i barnslig entusiasm och tro på kärlekens

seger lofvat, att sammanföra Eric Gyldenlo och Märta Edelcrona, brydde

hon sig ej längre om. Hon hade hunnit lära sig så mycket under sitt

äktenskap, att hon helst undvek att ens vidröra erotiska frågor. Hon var

rädd att då nödgas yppa något om sin egen tillvaro, om detta samlif utan

hållpunkt och förstående, som hon dag från dag släpade sig igenom, under

det hon dolde för alla den längtan, som tärde henne.

Amelie, hennes »skyddsling», som de andra kallade den unga flickan, hade

varit Gunvors enda vän och förtrogna. Medan barnet sof under sitt

rosa-sidentäcke, hade de suttit och talat och talat i timmar med

hvarandra. Barnkammaren var deras tryggaste fristad, där fingo de vara

ostörda, och unga grefvinnan hade aldrig så ärligt gråtit ut sina svikna

illusioner som hos Amelie.

Amelie grät däremot sällan; då hade hon kanske sköljt bort något af den

härjande saknaden. Nu förbrände den henne. Hon var en af lifvets

främmande fåglar; de, som måste dö, när vingarna stäckas. Hennes saga

började och slutade som tusen andras, det var bara det, att hon aldrig

kunde lära sig taga den som en vacker saga, en sommarnattens dröm; hon

ville, att den skulle räcka hela lifsdagen lång.

När hon blef sjuk och Gunvor satt vid hennes säng med hennes feberheta

hand i sin, talade hon oftare, mera obehärskadt om Eric.

-- Han kunde bli så stor och så god; få makt öfver många, om bara _en_

hade makt öfver honom, hade hon sagt.

De orden erinrade Gunvor sig nu, och en het rodnad sköt plötsligt upp i

hennes ansikte. Om _hon_ kunde bli den, som på det sättet helgade

Amelies minne; den makt, som lärde Eric Gyldenlo att handla för andras

väl? Han hade tanklöst vållat så mycket ondt; godtgjordt blefve ju ej

detta, ty hans handlingar hörde till dem, hvarom det heter att »långa år

få gälda, hvad stunden brutit». Men ingen har brutit så, att han mist

alla möjligheter, trodde hon.

Gunvor kände sig så gammalklok, så utom räkningen, när hon beslöt att

för sin döda väns skull taga hand om hennes älskade. Men när hon klädde

sig till middagen, öfverraskade hon sig med att önska, det Märta

Edelcrona ej längre skulle ha något inflytande öfver honom. Märta hade

blifvit en charmant världsdam, som för länge sedan upphört att se utåt

lifvets vidder. Hon ville ha en position och ett eget hem. Hennes

sträfvan var ett eko af de flesta societetsdamers.

Farmor Eiden kom in till Gunvor.

-- Har du tänkt på placeringen vid bordet? frågade hon.

-- Nej, farmor!

-- Det har jag. Du bör taga unga Edelcrona, jag gamle baronen, Haqvin

friherrinnan och grefve Gyldenlo Märta.

-- Ja, det kan väl inte ordnas annorlunda.

-- Detta blir också bäst.

Gunvor svarade icke; hon pröfvade en diamantnåls effekt mot håret och

stack den slutligen genom knuten.

-- Har du varit inne hos lilla Hillevi, sedan du kom hem? frågade farmor

ånyo.

-- Nej, jag har inte hunnit.

-- Haqvin var där en lång stund.

-- Jaså. Ja, han älskar ju barnkammaren.

-- Gunvor, det där tonfallet skulle du lägga bort, när du talar om din

man, och -- du borde tänka mer på ditt barn än på främlingar.

-- När har jag försummat Hillevi, farmor?

-- Nej, du _har_ inte gjort det, men jag ger helst mina varningar, innan

det är för sent. Kära barn, om vi inte lära oss älska våra plikter, döda

de oss under sin tyngd.

Hon lade hjärtligt sin hand på sondotterns och såg henne in i ögonen med

sin fasta, målmedvetna blick.

Gunvor stod alldeles stilla, till sist sade hon med skälfvande, het

röst:

-- Plikt och plikt. Det har du talat vid mig om, så länge jag kan minnas

tillbaka, farmor, men aldrig förr än nu har jag förstått, att jag också

har plikter mot mig själf. Det är min oafvisliga plikt _att lefva mitt

eget lif_.

Farmor vände ej bort blicken; den blef endast strängare och mera

behärskande. Så nickade hon långsamt med det hvita hufvudet. Hon hade

hvarken hårklädsel eller mössa; de kortklippta, silfvergråa lockarna

fingo falla fritt.

-- Sitt eget lif vill hvarenda liten våg i oceanen lefva, sade hon

lugnt, men den ledes ändå af hafvets strömmar mot det bestämda målet.

Trotsa dig inte till något, som du kommer att ångra, Gunvor. Ditt barn

och din man är din värld.

En vagn körde fram till porten, och sekunden efter anmälde

kammarjungfrun, att baron Edelcronas voro komna.

Herrarna hade redan hunnit sälla sig till de nykomna, när farmor och

Gunvor kommo in i salongen.

Skämtande stod Eric Gyldenlo lutad mot armstödet på Märtas stol. De

tycktes ha mycket att säga hvarandra och märkte ej strax värdinnan och

fru Eiden.

Gunvor gick fram till Märta, som genast reste sig, omfamnade henne och

gaf henne en lätt kyss på hvardera kinden.

-- Förlåt, älskling, jag såg ej, när du kom in, sade hon med sin

vårdade, mjuka röst, grefven abstraherade mig; vi äro barndomsvänner,

som du vet, söta Gunvor, och nu gläder jag mig åt att vi bli grannar.

-- Ja, Märta har redan varit så älskvärd att lofva mig sitt bistånd i

hushållsfrågor, inföll Erik artigt, en mera förtjusande, hjälpande hand

får man leta efter.

-- Smicker, Eric, skrattade Märta road, men du får hålla till godo med

min hand, sådan den är.

-- Med tacksamhet.

Han förde den till sina läppar.

Gunvors djupa, tungsinta blick blef underligt mörk och ovillig; hon hade

visserligen i sällskapslifvet blifvit van både vid skämt, hvilket

snuddade vid allt och liksom solkade allvaret, och vid det ständiga

handkyssandet som en hyllning utan risk och ansvar, men denna gång

plågade det henne mer än någonsin. Hon sade sig, att det hädade Amelies

minne. Sig själf ville hon ju ej taga med i räkningen.

Märta tycktes taga det som en naturlig sak, att Eric uteslutande skulle

vara hennes kavaljer, och hon var uppslupppet glad och förtrolig mot den

återfunne barndomsvännen. De drucko för »gamla minnen» och Gunvor hörde,

hur än Märta, än Eric frågade: »Kommer du i håg det?»

Först vid slutet af middagen höjde Erik sitt glas mot Gunvor. Han gjorde

det allvarligt och utan ett ord, men hans blick sade henne, att i den

stunden ref ånyo smärta och saknad inom honom efter henne, som han

kallat sin »tankes sol».

Hon fick tårar i ögonen och undrade bittert, om ej lilla Amalie var den

lyckligaste af dem alla, ty döden måste väl äga mer trygghet än lifvet.

ÅTTONDE KAPITLET.

Jakttur.

Haqvin låg på alla fyra och agerade pustande och stönande björn, under

det Hillevi jublande red på hans rygg och skrek:

-- Hoppsan, nalle, hoppsan! Och så ska pappa brumma med, riktigt rysligt

hårdt.

Haqvin lydde och brummade, så att det rungade i fönsterrutorna; men

snart orkade han icke fortsätta den ansträngande leken, utan befriade

sig från sin sprattlande börda.

-- Då ska pappa tala om en saga, kommenderade lilla grefvinnan och kröp

upp i hans knä.

-- En saga! Jag kan bara en:

»Det var en gång en saga

så lång som en slaga,

så bred som en dörr,

har du hört den förr?»

-- Den är dum, förklarade Hillevi kritiskt, en annan!

-- Jag kan ingen.

-- Hvarför kan mamma så många och pappa ingen?

-- Därför att -- att -- ja, det vet jag inte. Nu får du leka med dina

dockor.

Han ringde på sköterskan, som genast åtlydde kallelsen, strax därpå kom

Gunvor in. Hon gick fram till sin lilla flicka, strök det ljusa håret ur

hennes panna och sade vänligt:

-- Vill du åka med mamma till byn, Hillevi?

-- Ja-a då.

-- Men jag undanber mig, att du stannar vid fattiggården, inföll Haqvin.

Jag vill inte, att Hillevi skall vara därinne i snusket och eländet.

-- Kläd på Hillevi, vände Gunvor sig till sköterskan, därefter gick hon

ur rummet, följd af Haqvin, som smågnatade oafbrutet.