Det var underligt, hvilket intresse allt från Bragehall med ens fått,

sedan ordet skandal blifvit förknippadt med det gamla slottets historia.

Särskildt mönstergillt hade hvarken de forna grefvarna Brage eller deras

grefvinnor lefvat, men när man nu drog fram deras minne i ljuset, sken

det hvitt som en helgonlegend. Det _måste_ vara så, för att dagens

händelser skulle förefalla ännu mer syndigt svarta.

Auktionen på Lögenäs och gårdens försäljning till underpris, men mot

kontant betalning, satte också myror i hufvudet på folk. Tänkte

verkligen Eric Gyldenlo på fullt allvar draga sina färde? Då gick det

väl bref eller bud mellan de älskande? Det fanns alltid möjligheter för

att få veta sådant, och Bragehalls postväska var -- figurligt taladt --

alltid fylld af onda ögon på sin färd fram och åter. Men de onda ögonen

spanade förgäfves. Icke ens Märta Edelcronas genomträngande blick,

hvilken gnistrade af hämndlysten svartsjuka, kunde upptäcka en hemlig

korrespondens, och det korsförhör hon anställde med Nilla beträffande

grefvens vistelseort och planer, tjänade heller ingenting till. Nilla

var alltför ledsen att ej ha några upplysningar åt nådig fröken, men

grefven hade tegat och packat och rest och inte låtit höra af sig sedan.

Så småningom tystnade skvallret, stillades som ett vatten, hvilket ingen

vind rör till vågsvall. Och en del började till och med taga parti för

Gunvor, som gick där så blek och allvarlig lik en liten tynande

klostersyster i sin svarta dräkt. Sedan sin allra första ungdomstid hade

hon egentligen aldrig varit förtrolig med någon, aldrig känt sig

hemmastadd i denna atmosfär af uppblåst högmod och ytlig, pretentiös

bildning, och nu drog hon sig mer än någonsin tillbaka, inte skyggt och

ödmjukt, utan med en suveräns förnäma otillgänglighet.

Haqvin, som efter farmor Eidens död tillät alla sina sämre egenskaper

att få fritt spelrum, förde ett så utsväfvande lif, att han nästan ingen

enda afton gick redig till sängs. Kusken och betjänten brukade merendels

få släpa den tunga, raglande kroppen emellan sig, när han på natten kom

hem från någon orgie. Och när den lallande röstens eko ljöd genom

korridorerna, vaknade flera af trotjänarna och lyssnade förfärade. Detta

rysliga lif erinrade dem om gamla grefvinnan Brages sista dagar. Deras

husbonde hade detta olycksaliga rusbegär i arf efter sin egen farmor,

som pantsatte och försålde allting för att kunna uppköpa spritvaror. De

mindes, att hon ej hållit sig för god att gå ned i drängstugan och tigga

sig till brännvin, när hon ej kom åt det på annat sätt. Och nu skulle

det väl gå lika illa med grefve Haqvin, när inte fru Eiden längre satt

vid styret. Hon hade haft en egendomlig makt öfver honom, ledt honom,

som om han varit ett barn.

Haqvin blef snart en visa i trakten, men man beklagade honom mer än man

ringaktade honom för hans simpla nöjen. Naturligtvis var det hans

hustrus fel! Hon var icke sådan hon borde, gick där stel och kall, ingen

man kunde finna sig i det. Stackars Haqvin, han sökte sällskap utom

hemmet i kretsar, där en grefve Brage ej borde satt sin fot, sade man,

men det hade varit Gunvors skyldighet att med ömhet och böner hålla

honom tillbaka.

Gunvor log trotsigt och stolt åt dessa anspelningar. De visste ej, hvad

hon hade att kämpa emot, och kunde blott Bragehalls tjocka murar bevara

hemligheten, skulle de aldrig få veta hennes lidanden. Det förödmjukade

henne att nödgas anförtro sig ens åt tjänarna, men när Haqvin, som nu

ofta hände, druckit för mycket, blef han alldeles vild och ställde till

scener, som skrämde hela huset.

Gunvor hade aldrig föreställt sig, att denna tröga, godmodiga människa

kunde bli sådan; hon förstod ej, att det gräsliga arf, han som ett

slumrande frö hittills burit inom sig, nu, när han var fullt obevakad

och lämnad åt sig själf, utvecklats till en härjande passion.

Rysande sköt hon regeln för sin dörr, när hon midt i nattens tystnad

väcktes af skränande sång eller ojämna, släpande steg. Det hade händt,

att han rusat in till henne, och att hon endast med den yttersta

ansträngning kunnat värja sig för hans öfverfall. Hon tyckte, att hösten

och vintern aldrig ville taga slut; hvarje dag var ändlöst lång, och om

nätterna låg hon sömnlös, rufvande öfver sin tröstlösa tillvaro. Från

Eric hade hon ej haft någon underrättelse, det var som han velat utplåna

sig ur hennes minne, tänkte hon sorgset, och kanske var detta bäst;

hennes bojor kunde ingen lossa. När våren ändtligen kom, blef den henne

endast en ny plåga. Den medförde tusen minnen från hennes korta

lyckotid. Hon kunde ej se på de knoppande träden, de uppspirande

blommorna, utan att hennes ögon fylldes med bittra tårar. Den glada,

unga naturen blef för henne en graf. Hon betraktade den endast med

oändlig saknad och vemod.

I maj gaf löjtnant Forner med fru middag för sina grannar och vänner.

Haqvin och Gunvor voro också bland de inbjudna, och Gunvor, som eljest

helst undandrog sig allt umgänge, då hon ej kunde vara säker att icke

behöfva blygas för sin man, hade ej kunnat motstå denna invitation.

Claës Forner och Eric Gyldenlo hade ju varit goda vänner, kanske kunde

hon här få veta något om den älskade.

Värden själf förde henne till bords. En egendomlig, ohygglig fasa grep

Gunvor, när hon lät sin blick glida öfver de många vinglasen vid hvarje

kuvert. De stodo där som en väntande fiendestyrka, tyckte hon, och den

gnistrande kristallens slipning lyste emot henne som ett gäckande

irrsken. Från glasen såg hon öfver mot Haqvin, som på de sista månaderna

pöst ut till en nästan oformlig massa; hans kinder hängde slappa, och

under de matta ögonen lågo stora, gulaktiga fettpåsar. Han hade åldrats;

af det ljusa håret funnos endast några tunna strån kvar, pannan var

rynkig och vid tinningarna framträdde ådernäten mörka och svällda. Det

var längesedan hon så detaljeradt granskat hans utseende. Nu ryste hon

ofrivilligt till inför detta ruinerade yttre, och en pinsam rodnad steg

upp i hennes ansikte, en skammens rodnad öfver att ens inför världen

vara Haqvin Brages hustru.

Hon tänkte sig, hur hans nu gråaktiga ansiktshud allt som middagen

framskred skulle bli hetsigt röd och fläckig; hur hans stora, darrande

hand oupphörligt skulle höja ett eller annat af de många vinglasen för

att få det fylldt, och han skulle bli högljudd och simpel. All den tunna

polityren skulle spårlöst strykas bort. Det hjälpte ej, att traktens

bästa familjer voro samlade här. Haqvin tog icke hänsyn till något, när

han en gång började dricka. Hon vände sig hastigt mot sin kavaljer och

frågade ångestfullt:

-- Hvad skall det tjäna till att ha så mycket vin, löjtnant Forner?

-- Min bästa grefvinna, det brukas så. Man vill se sina gäster muntra.

-- Förlåt mig, men det är ett förrädiskt medel. Hon lutade sig närmare

honom och hviskade ärligt, förtroendefullt: Förstår ni inte, att jag är

orolig för Haqvins skull? Hur skall det gå?

-- Det behöfver grefvinnan inte tänka på, svarade han hjärtligt. Det är

inte vid sådana här festliga lag de onda andarna drifva sitt spel.

Haqvin har naturligtvis respekt för damerna.

Gunvor tänkte göra en invändning, men hejdade den. Det var ju en

möjlighet, att löjtnant Forner hade rätt. Kanske visade han alla dessa

främlingar mera hänsyn än sin hustru. Sådant kallades visst takt och

lefnadsvett. Hennes uppmärksamhet på Haqvins beteende afleddes också

snart af de stormande längtansfulla tankar, som genomströmmade henne,

och ju högre sorlet och glädjen steg omkring dem, ju oafvisligare

trängde sig den skygga frågan upp mot hennes läppar. Hon tyckte, att ej

blott denna dag utan många, många följande skulle varit förspillda, om

hon nu försummade tillfället att försöka få veta något om Eric.

Hon anade ej själf, hvilken djup och lidelsefullt varm klang hennes

stämma fick, när hon slutligen brådskande -- ehuru hon trodde släpande

långsamt -- lät de instängda orden få luft och sade:

-- Har löjtnanten hört något från grefve Gyldenlo?

Löjtnant Forner var alltför mycket världsman att låtsas om hennes

sinnesrörelse, men han var också en god och förstående människa, och det

hade alltid gjort honom ondt om Gunvor. Hvarken han eller hans unga fru

hade deltagit i skvallret. När det först bröt ut, voro de visserligen ej

hemma, men på hösten, när de återvände från badorten, gjorde de

ofördröjligen visit, på Bragehall, och icke ett enda förklenande ord

hade från dem kommit ut om Gunvor. Likväl visste Claës Forner mera om

Gunvors och Erics förhållande än någon annan, ty strax före sin afresa

hade Eric träffat honom i Malmö och där i ett utbrott af vild sorg

gifvit honom sitt förtroende. Han hade också bedt Claës arrangera

försäljningen af Lögenäs och fått hans borgen på ett större banklån.

Claës förstod, att Gunvors ej var död, och han erfor en varm och djup

naturs smärta öfver att människor på detta sätt måste afstå från lycka

och lugn endast för en halsstarrig viljas skull. Människor, hade han

sagt, men det var väl egentligen hon, den unga kvinnan, som bragte

offret, Eric fann alltid något, som kunde kallas njutning.

Han hade ej genast besvarat hennes fråga, ty någon bad i detsamma att få

dricka med honom; nu vände han sig dock artigt emot henne.

-- Grefvinnan frågade, om jag hört något från vår vidtsväfvande vän. Jo,

jag har bref ibland. Han är i Brügge för tillfället och studerar

Memlings konst. Han lär tänka stanna där öfver sommaren, skref han sist.

Den lilla belgiska fornminnesstaden tilltalar honom tydligen mycket.

-- Han ämnar sig inte till Sverige på hösten heller?

-- Jag vet inte. Ärligt taladt och med all diskretion för min gode vän,

så vet jag sannerligen inte, hur han i längden skall kunna fortsätta sin

sorglösa existens. Det kostar att föra ett dylikt fribytarlif.

Gunvor teg. Forner antog, att hon ville låta ämnet falla, och riktade

ett ord till den dam, som satt vid hans vänstra sida. I den korta paus,

som därvid inföll, ljöd plötsligt Gunvors stämma, beslöjad och innerlig,

tätt intill hans öra:

-- Löjtnant Forner, har ni aldrig märkt, att det finnes naturer, hvilkas

blotta närvaro är helg? Man begär inte af dem, att de skola arbeta och

slita ut sig som andra. Det är en sådan lycka att äga dem i lifvet, att

man ofrivilligt alltid går emot dem med tack och hängifvenhet.

Hennes mörka, underbara ögon strålade emot honom, och han frapperades af

den utveckling och fulländning hennes fägring fått. Försvunne blott det

tärda, pinade draget kring den mjuka munnen, blefve hon en härlig

uppenbarelse.

-- Man skall kanske vara kvinna för att se så på människor, som ni där

antyder, svarade han och log fint. Vi män vilja i allmänhet se en

sträfsam, en målmedveten kamp.

-- Det har jag också drömt om en gång, medgaf hon sakta, men jag tänker

olika nu. Själfva tillvaron är ofta sträfsam nog, och det är så fattigt

att inte kunna afvinna den några njutningar, att inte äga

fribytarkynnet.

-- Det kan ibland vinnas till för högt pris, sade han allvarligt. Tro

inte, att jag dömer någon, men visst är, att både mina vänner och jag

många gånger gått för långt, och grefvinnan vet, att det finnes s. k.

njutningar, hvilka sedan kasta mörka slagskuggor öfver ett helt lif --

en annans, menar jag.

Han siktade mot något särskildt, en sorglig historia, som han just i

dagarna fått höra om vackra Bolla på gästgifvargården, men detta kunde

han ej berätta för Gunvor. Hon finge väl tids nog veta det. Han ångrade

för öfrigt sina sista ord; de hade gjort henne så plågsamt blek, och han

sökte öfverskyla deras intryck genom att säga:

-- Gyldenlo är ju ett konstnärsbarn, så mot honom får man inte vara för

sträng. Han är älskvärd och vek, full af impulser. Det är så naturligt,

att han blifvit alla damers själfskrifne riddare.

-- Tycker ni! Mig förefaller det, som han måste förbli ensam -- liksom

på afstånd från -- från andra.

Han log igen.

-- Grefvinnan har en mycket hög tanke om honom!

-- Ja, det har jag.

-- Får jag det nöjet att framföra en hälsning från er, när jag nu

besvarar hans bref?

-- Ja, hälsa honom!

Forner såg deltagande på henne. Hur kunde tre ord rymma så mycken

hopplös sorg? Det var, som om hon i denna enkla hälsning gifvit en hel

sönderslitande bikt om sin försakelse. Han visste ej, hur han skulle

omtala detta för Eric Gyldenlo, men ett var säkert: Eric måste skrifva

till henne, ge henne något att lefva på. Att han, som fått hennes

kärlek, ej själf insett detta! Att han kunde låta henne kämpa ensam,

veta, att tystnaden bildade sig till skräckinjagande vålnader omkring

henne och ändå ej sända henne ett ord till tröst! Nej, sannerligen

världen hade råd att fostra många sådana lekarenaturer. Deras instrument

blefve för dyrbara, ty de spelade oförsynt på hjärtats finaste strängar.

Middagen var slut, och stolarna skötos bullrande från bordet. Herrarna

förde damerna in i salongen, där de lämnade dem åt sitt öde och gingo in

i biljardsalen för att dricka kaffe och röka.

Gunvor hade ej gifvit akt på Haqvin, efter det man rest sig från bordet,

men af ett svagt tissel-tassel mellan hans dam och Märta Edelcrona kunde

hon förstå, att ej allt stod rätt till. Det skulle bli dans, så snart

man hvilat sig efter dinern, och Gunvor önskade, att hon skulle kunna

förmå Haqvin att bryta upp innan dess, ty eljest fruktade hon, att han

skulle sitta kvar i biljardsalen hela tiden och dricka sig redlös. Hon

fasade för att nödgas fara hem med honom i ett dylikt tillstånd. Då var

han alldeles otillräknelig, och det fanns ingen gräns för hans råa

utbrott.

Det vore bäst att uppsöka honom, ty löjtnant Forner kunde ju ej ens på

hennes begäran öfvertala sin gäst att aflägsna sig. Det tjänade heller

ingenting till, att hon föregaf ett illamående. Det brydde Haqvin sig ej

om. Det gaf henne dock en utväg; hon kunde få resa ensam i förväg och

skicka ett nytt åkdon att hämta Haqvin.

Gunvor satt litet afskild från de andra, upptagen af sina tankar. Hon

kände sig trött, och hufvudet sjönk tungt tillbaka mot stolens mjuka

siden. Det var ej värdt, att hon försökte inverka på Haqvin, sade hon

sig matt. Bättre att spara sig den förödmjukelsen. När de andra började

dansa, skulle hon helt tyst försvinna. Den omgifvande glada stämningen

förmådde ändå ej rycka henne med sig ens för en minut. Hon kunde inte

skratta som de åt ett lustigt infall, inte prata nonsens endast för att

blanda sin röst med de andras. Det låg en hämmande sordin öfver hela

hennes väsen, och hon längtade tillbaka till sin enslighet. Ingen bjuder

sorgen till gäst, därför blef hon också glömd, hon, som ej kunde vara

glad som de andra, därför att lidandet riste hvarje fiber inom henne.

Å, om bara en hand mildt och förstående velat stryka öfver hennes; men

alla dessa hvita händer, glimmande af juvelringar, voro hårda och

okänsliga inför själskvalens bön om en lindrande smekning.

Det hade aldrig så tydligt som nu kommit för henne, hur brådtom

människorna hade att komma bort från det sorgliga och tunga, så brådtom,

att de ej ens hade tid till en varm och full blick af deltagande. Eller

var det så, att intet af detta deltagande bodde inom dem? Voro de

samhällets mer eller mindre tama husdjur ända tills en stor pröfning gaf

dem människo- och individualitetsprägel.

Sorlet var så lifligt omkring henne, rösterna så intresseradt upptagna

af att passa sin replik, att de knappt märkte henne, som stod utanför.

En och annan blick halkade nästan otåligt öfver till henne. Hvarför

kunde hon inte vara glad som de? Trodde hon inte, att de också hade sitt

att dragas med, men sådant låtsade man naturligtvis ej om ute i

sällskapslifvet.

En fru, som var nykommen på trakten, vände sig till friherrinnan

Edelcrona med en fråga om Gunvor.

-- Hon ser ut som en lång längtan och en bitter sorg, unga grefvinnan

Brage, sade hon. Är det ett barn, hon mist?

-- Nej, sin gamla farmor, och det tror jag närmast hon är glad öfver.

-- Å, det ser inte så ut.

-- Ja, hennes historia hör till dem, man helst tiger med, men så här i

förtroende kan jag ju nämna, att hon varit mycket intimt lierad med en

person, hvilken dock hade nog takt att draga sig tillbaka. _Hon_

generade sig inte att lämna både man och barn vind för våg. Ja, det

rysligaste var, att hon tog barnet med sig, när hon for till sin

inklination -- men detta blir naturligtvis oss emellan.

-- Ja, det är själfklart. Tänk, att hon är en _sådan_! Och mannen är

hygglig, säger friherrinnan?

-- Han hör, som bekant, till en af våra första familjer.

-- Ja, det är sant, men ...

-- Joo, _det_ betyder _mycket_! Man får verkligen ha aktning för ett så

gammalt namn, som höljts med ära genom sekler.

Den nyinflyttade såg närmast ut, som om hon uppfattat den Brageska äran

som ramlande takstolar, ty hon såg andäktigt uppåt, slutligen vågade hon

dock säga:

-- Men han själf?

-- Tja, han är oklanderlig. Ingen har haft något att säga om honom

förrän på allra sista tiden, då det påstås, att han roar sig litet för

mycket, men jag frågar: Hvems är felet?

Det kunde inte den andra nöjaktigt utreda, men hon nickade vist och

förstod, att grefvinnan Brage ej hörde till dem man borde närma sig. Det

var synd, ty hon hade känt sig så tilltalad af det älskliga, unga

ansiktet. Men -- man fick ju taga seden dit man kom.

En vals spelades upp och herrarna kommo in. Det var en liten

improviserad bal utan alla anspråk, och man kunde därför slippa att

alltför noggrant bjuda upp af skyldighet.

Löjtnant Forner, som ännu ej kommit öfver smekmånadsvärmen, ville gärna

dansa första dansen med sin hustru, och innan de gingo ur biljardsalen,

frågade han baron Edelcrona, om ej denne ville dansa med Gunvor.

-- Jo, med nöje, försäkrade unge baronen.

Haqvin, som efter middagen druckit ansenligt, men dock ej så, att han

var oredig, hörde de båda herrarnas samtal och inföll:

-- Jag dansar själf med min hustru.

-- Du, Haqvin, utbrast Forner förundrad. Jag trodde du upphört att

dansa.

-- Man kan börja igen. Jag känner mig upplagd i afton. Hon är förbaskadt

stilig, det kan icke nekas. Han smackade med de tjocka läpparna och de

taljiga ögonen fingo ett vällustigt uttryck.

-- Ja, du har då inte fått ett troll för guld, sade Edelcrona

skrattande, men kom nu, go' herrar.

-- Haqvin, Forner fattade om hans arm, skulle du inte hellre hvila dig,

min gubbe?

-- För att Edelcrona ska' få henne; nej tack, han får allt slicka sig om

mun. Han kan för resten akta sig, för kommer han för nära, så näpser jag

honom. Jag kan den konsten, har praktiserat den förr. Och nu är stolts

Gunvor spak som ett lamm.

Claës Forner förstod, att Haqvin var i den sinnesstämning, då det

olämpligaste af allt vore att reta honom. Han skulle då komma i sitt

bärsärkalynne och ställa till högst obehagliga scener. Det vore klokast

att låta honom hållas.

Han kom således med de andra herrarna in i salongen och gick med

tämligen säker hållning direkt fram till Gunvor, för hvilken han bugade

sig.

Hon mötte med rysande förakt det cyniska leendet kring hans mun och den

begärliga blicken. Hon blef alldeles kall, och händerna grepo

krampaktigt hårdt om stolens armstöd.

-- Hvad vill du? frågade hon, och hörde knappt själf sina ord, så sjöng

blodet för hennes öron och pulsarna bultade.

-- Hvad jag vill! Dansa med min nådiga grefvinna, förstås. Kom,

Fagerlin!

-- Nej tack, Haqvin, jag dansar inte.

-- Hvad attan nu! Skynda dig bara. Vi bli sist.

-- Jag dansar inte, upprepade hon lågt.

Då slet han henne med ett kraftigt tag ur stolen och lade sin arm som

ett skrufstäd omkring henne. Hans ansikte var blårödt, alla ådror tjocka

af mörkt blod, och den oformliga kroppen skakade af vrede.

-- Du skall lära dig lyda! hväste han och drog henne med sig ut i salen

där de flesta redan hunnit ett hvarf och nu hvilade. Gunvor var så

gråblek, att det såg ut, som om hon skulle svimma i hans armar, och hon

bad med ett kväfdt förtvifladt tonfall:

-- Släpp mig, Haqvin, jag ber dig! Om du har någon tanke i behåll, så

tvinga mig inte att dansa nu.

Men hennes motstånd retade honom endast. Han hade sagt, att han skulle

dansa med henne, och ingen fick tro om honom, att han ej vore karl att

hålla sitt ord.

Han kastade henne hårdt intill sig och började valsen. De hade ej dansat

mer än ett halft hvarf, då ett skri af fasa fyllde salen och kom musiken

att tvärt tystna.

Haqvin hade störtat baklänges till golfvet och dragit Gunvor med sig i

fallet. Endast med möda kunde hon lösgöra sig från hans förlamade armar

och resa sig. Han däremot låg orörlig, och alla försök att hjälpa honom

upp och bringa honom till sans misslyckades. Herrarna buro honom då till

en soffa, och Forner lät genast hämta läkare.

Det skulle dock dröja minst en timme, innan denne kom.

Ur den allmänna förstämningen trängde sig lättande en ström af praktiska

råd och opraktiska beklaganden. Man skulle gnida fötterna med ättika,

lägga en senapsduk under nacken, låta honom lukta på starka kryddor,

etc. etc. i det oändliga.

Gunvor ensam förblef stum. Det var, som om hon plötsligt mist

talförmågan. Hon såg oafvändt på den liflösa massa, hvilken som en

dundyna svällde ut öfver soffan, på de stela händernas blåsvarta naglar

och på ansiktet, hvilket nu mist all färg och var ohyggligt att skåda

med sina stirrande, vidöppna ögon.

Hon stod där främst bland alla och vände ej ens en sekund bort blicken

från Haqvin. Hennes händer knäpptes i skälfvande ångest för det

ögonblick, då han skulle vakna. Ty han skulle väl vakna? Inte kunde

detta vara slutet på ett människolif? Då vore det än förfärligare än ett

uppvaknande. Hon tyckte, att golfvet gungade under hennes fötter, och

ändå stod hon orörlig kvar den ena minuten efter den andra, väntande på

att lifvet skulle glimta till i de stela pupillerna och att det hårda

draget kring munnen skulle slappas. Hon väntade på lifvet med en

underlig blandning af fruktan och önskan. Det skulle varit godt, tänkte

hon, om han vaknat upp till ett kort medvetande, till att få räcka henne

handen med en hälsning till lilla Hillevi. Barnet skulle göra

inslumrandet tryggare. Det gjorde henne plötsligt så ondt om honom, som

kanske gått bort -- hunnit utom räckhåll för all möjlighet till

försoning och förlåtelse. Om han ville aldrig så gärna säga ett godt

ord; han kunde det icke. I vrede och bitterhet hade han tänkt sin sista

tanke, intet ljust att minnas från den stund, hvilken kanhända varit

hans sista.

När doktorn ändtligen kom -- densamma som skött Haqvins farfar -- gjorde

han en ytterst noggrann undersökning och förklarade sedan, att grefven

dött ögonblickligen. Det var hjärtförlamning. Till löjtnant Forner sade

han i förtroende, att det var bäst, som skedde. Grefven skulle eljest

gjort både sig och de sina olyckliga. Han hade farit för illa med sin

hälsa på sista tiden.

-- Dåligt påbrå, ser löjtnanten, fortsatte den lille jovialiske doktorn,

jag anade nog, att äpplet inte skulle falla långt ifrån trädet.

Löjtnanten har väl hört talas om farmodern. Sorgligt, sådant där, men

det blir väl bättre, när de gamla råttbona, fideikommissen, utrotas.

Forner inlät sig ej på några diskussioner, det var ej ett lämpligt

tillfälle, och hans tankar voro för öfrigt på annat håll. Sedan han

skakat doktorns hand till afsked och tackat honom för hans tjänstenit,

uppsökte han Gunvor, som vid undersökningen lämnat rummet. Hon satt

ensam i ett litet kabinett och vände liksom frånvarande hufvudet mot

honom.

-- Nå, sade hon långsamt.

-- Det är slut, sade han. Hjärtförlamning.

-- Ögonblicklig död?

-- Ja -- inga plågor.

-- Hvem vet det ...

Han trodde, det var fruntimmers vanliga räddhåga för skendöd och återtog

lugnande:

-- Doktorn gjorde en ytterst noggrann undersökning, och han anses

ovanligt skicklig, så jag är säker, att grefvinnan ej behöfver frukta

...

-- Jag tänkte inte på kroppen, afbröt hon, men jag hade velat -- å, så

gärna hade jag velat, att han fått tid att tänka en god, ljus tanke. Om

han bara fått hälsa till sitt barn.

-- Ni tänker inte på er själf!

-- Nej, Haqvin och jag hade länge gått skilda vägar. Hon såg ärligt på

honom med sin djupa blick och tillade sedan vemodigt: Det är som jag

inte skulle ha lof att sörja som andra. Det vore lindring att kunna

sakna dem som gått, men jag -- hon andades tungt -- jag kan endast tacka

döden.

Han böjde sig ned öfver hennes hand och kysste den utan att säga något.

Det han tänkte, kunde ej få bli ord. Han visste blott, att redan med

första post skulle Eric Gyldenlo få höra, att nu var hon fri. Om det

blefve till lycka för Gunvor att åter möta honom, underlät Forner att

grubbla öfver. Han sade sig utan alltför många skrupler, att sådant

kunde ingen förutse. Det var det enda han kunde göra för de två unga

människorna, och eftersom Haqvin ej förstört hennes förmögenhet, kunde

Eric och hon nu lefva glada dagar, bara hon hade en klok och sträng

förvaltare på gården, annars ginge det åt skogen.

TRETTONDE KAPITLET.

I hans famn.

Omedelbart efter Haqvins begrafning reste Gunvor utrikes med sin lilla

flicka, och man hörde ingenting vidare af henne på ett helt år. Då gick

det som en elektrisk stöt genom hela societeten, när det tre söndagar å

rad lystes i Bragehalls kyrka för de två, som skvallret haft så mycket

att bestyra med, och tidningarna strax därpå bland giftermålsannonser

också meddelade denna:

ERIC GYLDENLO.

GUNVOR BRAGE.

Rom.

Meddelas endast på detta sätt.

Och det följde verkligen hvarken kort eller vidare upplysningar. Men på

Bragehall skedde stora förändringar. Bland annat fingo de små,

blyinfattade rutorna skatta åt förgängelsen, och fönstren höggos upp, så

att sol och ljus fritt skulle kunna strömma in och fylla de höga rummen.

Det Brageska valspråket öfver porten skrapades bort, och i den

fördjupning, som uppstod, inlades ett reliefarbete i marmor,

föreställande Fortunas segertåg genom världen. Hennes char drogs af två

kärleksgudar, och på sidan syntes unga, glada människor hylla gudinnan

med blommor.

Det förseglade rummet inreddes med furstlig prakt i sextonhundratalets

pompösa, öfverdrifna stil, och grefve Haqvins våning möblerades

fullständigt om. Massor af böcker, konstverk, taflor och dyrbara

väfnader anlände nästan dagligen under juni månad, och det förfallna,

vanvårdade biblioteket restaurerades, bokskåp, liknande öppna tempel

uppburna af smärta pelare, prydde väggarna, och bekväma, låga stolar

inbjödo till hvila. Något alldeles nytt för Bragehall var den magnifika

musikhallen, dekorerad i hvitt och guld och möblerad endast med långa

låga bänkar, dynor och kuddar. Golfvet täcktes af en matta i ljust

hafsblått, utan mönster eller oroande färgöfvergångar. En präktig flygel

stod midt i rummet; på ena kortväggen var en slags estrad ordnad och här

funnos åtskilliga instrument.

När väntades herrskapet hem, det var den stående frågan, och slutligen

lyckades man då få fatt på en sakkunnig; gamla mamsell Beat-Sofi. Hon

hade varit i Stockholm och hälsat på släktingar, men grefvinnan hade

varit så förinnerligt rar och skrifvit till henne hela tiden, så nog

visste hon besked. Och nu hade hon fått order att resa hem till

Bragehall, ty i juli skulle grefvens komma.

Friherrinnan Edelcrona var en resolut dam och hennes dotter Märta ej

mindre. Hon, Märta, hade nu senast bevisat det genom att något tvärt

förlofva sig med en sextioårig öfverste. Bröllopet var redan utsatt till

den elfte oktober. Emellertid voro både mor och dotter ytterst

intresserade af händelserna på Bragehall, och friherrinnan reste själf

dit en förmiddag för att be »den lilla, rara mamsell Beat-Sofi» vara

välkommen igen.

Beat-Sofi, som alltid sträfvat »uppåt», var synnerligen smickrad öfver

artigheten och frågade i all ödmjukhet, om hon finge lof att bjuda på

litet kaffe. Friherrinnan hade den stora godheten att inte säga nej; hon

gaf sig till och med mycket god tid inne i mamsell Beat-Sofis trefliga

rum, där man satt så bra i skydd mot regnet, som fint duggade mot

rutorna.

-- Nå, kära mamsell Beat-Sofi, det kom väl bra oväntadt med det här nya

giftermålet? började friherrinnan. Inom sig tänkte hon, att Gunvor

troligen rest direkt ut till Eric, men det ginge ej an att säga.

-- Ja, det måste jag tillstå, men blir bara vår lilla gullängel lycklig,

så går det an. Hon har skickat mig deras porträtt, och han ser fasligt

rar ut, men det gjorde då den förre med, tillade Beat-Sofi med en suck

öfver alltings förgänglighet. Hon har bott i Rom mest hela tiden, och

det är väl där de funnit hvarandra, fortfor den hederliga själen att

prata. Konstigt för resten, för jag trodde den sta'n var så stor, att

man inte kunde hitta någonting där.

-- De hade kanske stämt möte, förmodade friherrinnan oskyldigt.

-- Våran Gunvor och en -- karl! Mamsell Beat-Sofi glömde i detta

ögonblick all skyldig vördnad. Nej, tack vackert! Hon va' där mol ensam

i flera månader, det vet jag. Och nog va' halfva tiden af sorgåret

gången, innan han våga' sig fram. Di förlofva' sig nyårsdagen, skref

hon. Ja, jag har brefvet, och friherrinnan kan visst få läsa det, för

jag tror inte att gullängeln, som jag alltid kallar henne, har något

emot den saken.

-- Å, nej, lilla Gunvor och min Märta ha varit mycket intima, inföll

friherrinnan, som tyckte, att brefvet skulle vara ett riktigt fynd och

knappt kunde styra sin nyfikenhet.

Så förevisade mamsell Beat-Sofi stolt sin skatt. Hon var icke litet stor

på att hon varit den första som fått veta hemligheten och kunnat bevara

den så väl. Nu behöfdes det ju inte längre.

-- Friherrinnan kanske undrar på det där, som står öfver, sade hon smått

förlägen, men jag brukade spå vår Gunvor ibland, när hon var ung flicka,

se'n har det aldrig händt.

Friherrinnan log huldt, tog brefvet och läste:

Rom d. 13 jan.

Min kära, gamla Sibylla!

Minns du din spådom om »den rätte». Nu har han kommit. På årets sista

kväll stod han helt plötsligt framför mig, och efter en lång, mörk tid

blef det plötsligt strålande ljust. Ser du, Beat-Sofi, jag visste

genast, att han var »den rätte».

Vi hade träffats förr en gång, men då måste våra vägar skiljas. Nu är

jag fri, och på nyårsdagen, till tecken att jag vill börja ett nytt

lyckligt år, lät jag honom sätta förlofningsringen på mitt finger. Så

blef jag Eric Gyldenlos fästmö. Du ensam, min trofasta, rara Beat-Sofi,

skall få veta det. I slutet af maj gifta vi oss, men ända till första

lysningsdagen skall vår lycka förbli en hemlighet. Jag kan knappt styra

pennan, så glad är jag; det är som all sorg och strid försvunnit ur

världen; den rymmer endast jublande fröjd. Jag går omkring här i min

lilla våning och sjunger min älskades namn in i hvarje föremål, och

sedan dofta blommorna det, böckerna hviska det. Du tycker nog, att jag

är mycket dåraktig, men önska mig ej annorlunda. För första gången i

mitt lif längtar jag inte efter något, drömmer inte om annat än nuets

härliga rikedom.

Här vidtogo några underrättelser om Hillevi och frågor om hur Beat-Sofi

hade det, hvarför friherrinnan ganska besviken lade ihop brefvet. Det

hade icke tillfredsställt henne. Det var ingenting i det, som kunde

läggas ut och förvrängas. Alldeles vanligt tokprat om kärlek, sådant

svammel hade hon ej väntat sig.

* * * * *

Herr En, förvaltaren, såg numera aldrig glad ut, när posten kom, och han

slängde det ena tunna brefvet efter det andra ifrån sig på pulpeten. Tog

det inte snart slut med räkningar, månne? Det var inte nog, att

gårdskontoret skulle betala alla möjliga reparationer och s. k.

förbättringar. Det kom också krafbref från alla håll från grefvens

kreditorer. Och herr En visste ändå, att grefvinnan tagit direkt af

kapitalet för att, som det hette, klarera alla grefve Gyldenlos skulder.

Alla! Ja, hon skulle bara vetat om dessa hundratals krafbref, som likt

hagelskurar störtade ned öfver Bragehall.

En hade haft tålamod i det längsta, men han beslöt att tala med

grefvinnan, så snart hon kom hem, ty på det här sättet kunde det

sannerligen inte fortfara.

Grefvens hade ej heller varit på sitt Bragehall många dagar, förrän herr

En lät anmäla sitt besök hos grefvinnan.

Gunvor tog mycket vänligt emot honom och bad honom taga plats.

-- Är det något särskildt förvaltaren vill? frågade hon. Gäller det

affärer, behöfver jag väl ej erinra om, att grefve Gyldenlo nu är

husbonde här, och att alla på godset ha att vända sig till honom. Men är

det däremot någon privat begäran, vill jag naturligtvis gärna ...

-- Nej, grefvinnan, sade herr En med en viss orubblighet, jag har

ingenting att be om för egen del, och det gäller inte precis godset

heller, men jag skulle vara tacksam, om jag sluppe tala med någon annan

än grefvinnan om saken.

-- Är det något obehagligt förvaltaren har att meddela?

-- Ja, det är hvarken lätt eller roligt att komma fram med det.

-- Hvad är det då? Herr En ser riktigt bister ut.

-- Får jag lof att tala rent ut?

-- Ja visst. Gunvor log gladt. Nu kunde ingenting störa hennes sinnesro.

Hon kände sig så trygg i sin stora lycka.

Herr En drog upp ur bröstfickan en hel bunt sammanvikna papper och lade

dem med en stubbig bugning framför sin matmor. Sedan ställde han sig på

något afstånd och afvaktade resultatet. Hans bredaxlade, undersätsiga

gestalt aftecknade en grotesk skugga på mattans ljusa mönster. Det

kraftiga, runda hufvudet på den korta, fasta nacken såg ut som en

ofantlig boll. Han kunde haft lust att sticka händerna i kavajfickorna

och hvissla skarpt, som det var hans vana, när han upptäckt något fel på

kontoret, men han betvang sig af vördnad för grefvinnan.

Gunvor betraktade förvånad de många lösa bladen. Räkningar! Hvarför kom

han med dem till henne? Hon tog halft nyfiken upp ett papper till

granskning, lade så utan ett ord ned det igen och tog nästa, därpå ännu

ett och ett till.

Det rådde en nästan ljudlös tystnad i rummet; om någon lyssnat vid

dörren, skulle han ej kunnat uppfatta, att det fanns en människa

därinne. Ändtligen hade Gunvor slutat. Hennes ansikte var tankfullt, och

hon vek ytterligt långsamt ihop det sista papperet, hvarefter hon låste

in hela bunten i sin skrifbordslåda.

-- Tack, herr En, för att ni kom till mig med detta, sade hon hjärtligt.

Grefven har verkligen talat med mig om det. Hon mötte ej den redlige

förvaltarens genomträngande blick, när hon osäkert yttrade detta. Vi

kommo öfverens om, att under vår frånvaro skulle äfven de privata

räkningarna skickas till gårdskontoret; det är mitt slarf, att jag glömt

säga till om det, förlåt mig!

-- Och om det kommer flera sådana här små räkningar, skall jag då

hädanefter skicka upp dem med herrskapets post?

-- Flera -- det -- det gör det väl knappt?

Förvaltaren såg på den unga grefvinnan med ett egendomligt uttryck i de

skarpa, gråa ögonen och sade lugnt:

-- Jo, det skulle jag tro.

Gunvor rodnade starkt. Under de månader hon varit gift med Eric hade hon

lärt sig undra och häpna öfver hans sätt att sköta pengar. Det var ett

barns själfsvåldigt oförståndiga lek med elden. En tanke på morgondagen

besvärade honom aldrig; han tycktes anse, att hans börs skulle vara tömd

på aftonen, och nu, när de blifvit gifta, besvärade det honom ej alls

att begagna sig af hennes förmögenhet, som hade det varit hans egen.

Det hade visserligen också Haqvin gjort, men han saknade Erics smak att

låta guldet rinna som sand mellan fingrarna, och därför stod hela hennes

kapital orördt. Det hade också funnits ett betydligt kreditiv på

öfverblifna räntor, men detta och en del af de för godsets räkning

insatta pengarna hade, som lättast tillgängliga, redan användts.

Naturligtvis var det ju heller ingen risk att lyfta litet af

hufvudsumman, det sade Gunvor sig genast öfvertygande och förebrådde

sig, att hon kunnat smula bort ens en minut af sin lycka med dylikt

småsint grubbel. Att nämna något till Eric om dessa småskulder, hvilka

han under årens lopp strött omkring sig som ett träd sina vissnade blad,

tjänade nog ej mycket till. Troligen hade han för längesedan glömt dem.

Hon såg skyggt, en smula generadt på förvaltaren. Ättling af ett solidt

och aktadt handelshus, hade hon så långt hon kunde minnas tillbaka varit

van vid den mest pedantiska ordning i allt hvad affärer hette, och hur

gärna hon än ville, kunde hon ej taga Erics slöseri som en ren bagatell.

-- Om det kommer flera räkningar, sade hon, skall jag be, att herr En

lämnar dem till mig personligen och helst så, att -- att det ej blir för

mycket bekant på kontoret. Det är ju bara småsummor, och min man kunde

möjligen glömma likvidera dem, nu, när han får så mycket annat att tänka

på -- öfverinseendet på godset.

-- Så -- grefven önskar sätta sig in i de löpande göromålen?

Förvaltaren for med handen öfver det rakt uppstrukna, sträfva håret.

-- Ja -- det vill säga -- vi ha inte talat närmare om det, men det

faller ju af sig själft, att han nu blir husbonde på Bragehall. Han har

redan planerat för nya arbetarbostäder och anskaffandet af en

samlingslokal för folket, där han tänkt ordna samkväm om

lördagskvällarna.

Herr Ens ansikte ljusnade.

-- Det låter godt, sade han enkelt.

-- Ja, inte sant? Å, han är så god! Gunvors ansikte strålade. Ni skall

få se, herr En, att vi skola göra mycket för våra underhafvande. Grefven

tänkte också inrätta ett bibliotek och en eller annan språkkurs för de

vetgiriga och intelligenta. Han säger, att folket länge nog slafvat, nu

skola de ha sina rättigheter.

-- Det är alldeles riktigt, grefvinnan, men det duger inte mera för

folket än för någon annan att få en massa rättigheter, innan det

begriper sina skyldigheter. Och arbeta få vi allt göra lite hvar. Det

tjänar ingenting till att alla bli lärda och fina, för då går det som i

den gamla fabeln jag läste som skolpojke. Grefvinnan känner den

troligen: »människokroppens lemmar». Hela organismen sade upp sin

tjänst. Det duger inte, hur hårdt det än kan låta.

-- Men det är inte heller meningen, käre herr En.

-- Ursäkta mig, grefvinnan, men jag har mitt exempel från Lögenäs på

grefve Gyldenlos tid. Och det kan väl tyckas, att jag är för frispråkig,

men bättre ett ord för tidigt än för sent.

Gunvor nickade.

-- Se, Bragehall har blifvit mig så kärt, återtog han, och jag vet inte,

hvad jag inte skulle vilja göra för grefvinnan och vår lilla fröken,

därför är jag kanske misstrogen, men ...

-- Vi ska' hoppas, att förvaltarn inte har något skäl till misstro, sade

Gunvor värdigt, och det är min önskan, att det hos folket inplantas

förtroende och tillgifvenhet för deras nye husbonde. Och -- som jag i

början nämnde -- får jag be herr En hädanefter vända sig till grefven i

allt, som gäller godsets angelägenheter.

-- Skall ske, lydde det korta, buttra svaret.

-- Förvaltaren får inte tro, att jag därför blifvit likgiltig för

Bragehall, sade Gunvor med ett afväpnande leende och räckte honom handen

till afsked, nej, jag delar alla min mans och mitt hems intressen, och

jag vill så gärna se alla nöjda och tillfredsställda omkring mig.

-- Grefvinnan har redan gjort mycket för godset, sade förvaltaren

erkännsamt.

-- Tack för det vitsordet. Jag uppskattar det till fullo, ty jag vet,

att ni ej slösar med beröm.

-- Jag försöker vara rättvis, grefvinnan.

-- Ja, det är jag säker på. Tack för all hjälp -- och -- hon kämpade med

sin stolthet, men när hon såg för sig Erics oroliga ögon och bleka,

nervösa drag, segrade den hägnande ömheten, och hon tillade, ehuru med

sänkt hufvud -- var fortfarande vårt stöd. Vi behöfver så väl er styrka

och erfarenhet.

-- Jag skall göra min plikt, så godt jag kan.

-- Tack för det löftet!

Han gick, och Gunvor satt en stund orörlig kvar vid bordet. Hon var ej

ledsen, ej ens nedstämd; mest var det hennes egen småsinta futtighet,

som hon kallade det, hvilken aggade henne. De hade ju öfver nog att

lefva af, hvarför satt hon här och grämde sig öfver några tusen kronors

förlust, hon, som var så oändligt rik i alla afseenden? Och skulle hon

ej hellre taga vara på sin lycka, hvem visste, om den kunde få bli

långvarig? Eric var egentligen aldrig riktigt sjuk, men heller aldrig

stark och sund. Än led han af ett, än af ett annat; det var oftast

endast skuggan af ett verkligt lidande, men för henne antog hvarje hans

illamående strax skräckinjagande former. Hon sade sig, att den dag, hon

ej mera ägde honom, skulle hon ej kunna lefva. Och i en ångest, som hade

han sväfvat mellan lif och död, hade hon vakat öfver honom under en

lindrig förkylning.

Det fanns hvarken gräns eller mått för hennes tillbedjande kärlek; utom

sitt barn hade hon ju aldrig förut haft någon att älska så helt och

fullt som nu Eric; han förstod alla hennes veka stämningar och

återgäldade dem med en smekande dyrkan. Ehuru han aldrig sagt henne det,

trodde hon, att så kunde han säkert ej ha älskat någon kvinna förr, ej

ens Amelie. Han var för finkänslig att någonsin vidröra sitt

äfventyrliga förflutna, men det hade händt mer än en gång, att han sakta

låtit henne glida ur sin famn, just efter en stund då han lidelsefullast

betygat henne sin kärlek, och sagt: »Du, min Tankefrid, vi skulle

träffats förr, så kanske mycket varit annorlunda.»

Hon var rädd för att fråga närmare, trodde, att han syftade på hennes

föregående giftermål och svarade endast med några varmt tröstande ord,

men vid dylika tillfällen drog han henne ej ånyo till sig, utan gick

antingen rastlöst fram och åter eller lämnade henne hastigt.

Nu hörde hon hans steg i angränsande rum, strax derefter knackade han på

dörren.

-- Tar nådig grefvinnan emot?

Hon svarade genom att ställa sig på tröskeln med utbredda armar.

-- Du däjligaste af alla Skånes borgfruar! Han drog hennes händer upp

mot sin nacke och knäppte dem samman till ett mjukt spänne. Vet du hvad

jag tänkt på, Gunvor?

-- En ny, lysande idé igen, log hon, låt höra!

Han kysste henne.

-- Stör jag dig bara inte. Jag tyckte nyss, du var upptagen af din

förvaltare.

-- Han har gått nu.

-- Men lämnat ett visst allvar kvar hos min hvita hind. Hvad hade den

mäktige mannen att förkunna?

Gunvor tvekade. Skulle hon säga honom allt, varna honom och berätta, att

hans slöseri plågade henne? Hon tänkte ut de varligaste ord, men de

föreföllo dock sekunden därpå alldeles för hårda och sträfva.

Eric märkte, att hon afsiktligt dröjde med svaret och sade gladt:

-- Tro inte, att jag misstänker den hederlige En för olofliga afsikter;

han som jag kan ju ha något att tala vid sin härskarinna om, som inte är

för en tredje.

-- Din härskarinna? Hennes strålande blick mötte hans. Du käraste, nog

vet du, hvem som hädanefter har härskarnamnet här.

-- Å, Gunvor, han ryckte nästan otåligt på axlarna. Det var så länge

sedan jag hade Alexanderdrömmar. Nu skulle ansvar och envåldsmakt endast

tynga mig. Barn, lifvet har slitit min kungamantel i flikar.

Han lade sina händer om hennes kinder och såg henne djupt in i ögonen.

-- Men, Eric, nog vill du väl ändå åtaga dig att vara husbonde här på

Bragehall; det har du lofvat.

-- Och en man står vid sitt ord, heter det visst någonstädes i de visa

skrifterna! Visst, älskling, skall och vill jag dela ditt arbete för

folkets bästa. Det var egentligen för att tala om den saken, jag kom

hit. Sätt dig här; han förde henne fram till skrifbordet och satte henne

i den skinnklädda stolen, på hvars ryggstöd han sedan hvilade armarna.

-- Vi ska' ha en musikfest för de underlydande, du. De skola se, att den

stora musikhallen, som de kanske varit litet afvogt stämda emot, rymmer

dem lika väl som traktens honoratiores. Hvad säger du om den planen?

-- Jo, Eric, jag gillar den visst, men den låter nog inte realisera sig

nu under pågående skörd. Folket har så brådt på fälten, att vi inte

kunna påräkna någon hjälp vid arrangemangerna.

-- Å, de kunna få ledigt en dag, hvad gör det?

-- Det duger inte. Man kan inte ta dem från arbetet.

-- Hvarför det? Litet hö mer eller mindre här på godset!

Hon hörde hans varma, sonora stämma, kände hans händer glida öfver sitt

hår och hans andedräkt smeka sin kind. Hur kunde hon då predika

köpmansmoral? Det var henne omöjligt! Han ville draga henne ut i det

brusande lifvets stora festsal, där man aldrig under glädjens jubel

märkte, om ljusen brunno ned i piporna. Hvarför kunde hon ej lämna

hvardagsbekymren åt de små gråa jordmänniskorna? Hon hade ju ingen

skyldighet att bärga förnuft åt kommande tider.

-- Du! Han lutade sig öfver henne. Vi skulle också ha tablåer. Jag har

tänkt ut flera stycken. Ser du, det är ett så oafvisligt behof hos mig

att ge människor det skönas helgkänsla. Du måste förstå detta; du kan

inte tycka, att det är nödvändigare med en lada full af hafre eller råg

än med ett rum, fylldt af feststämda sinnen. Tänk dig, kärfva

arbetshänder, som få hvila i knät, rödkantade ögon, som skola tåras af

njutning en enda gång, hårda ansikten, som skola vekna och bli mjuka,

allt efter som musik och konst sprida sin värmande eld genom salen.

Detta är lifvet, Gunvor.

Hon sträckte upp armarna mot honom.

-- Ja, älskade, detta är lifvet -- genom dig, sade hon entusiastiskt. Du

har mycket att lära mig. Du vet ju, att jag hittills varit inramad inom

en mur af karga plikter. Du är som en sollyst våg från världshafvet.

Tack, att du vill taga mig med på färden, tack, du vackra skiftande våg.

-- Är jag vågen, så är du den gröna stranden, där vågen får hvila, ty

efter storm och bränning är den ofta så trött, sade han vemodigt. Du

väna, gröna strand med dina fagra, hvita blommor, tack för hvarje stund

du ger svallvågen frid. Han kysste henne på håret. Efter en kort paus

tillade han glädtigt: Alltså fest, så Bragehalls murar eka af jublet.

Har du papper och penna här, så skrifva vi strax upp våra ärade gästers

namn. Hela orten skall med, du.

Hon log åt hans ifver; han stod nu bredvid henne och drog i nervös

brådska ut en låda.

-- Nej, inte den, Eric! Hon ville hejda honom, men det var för sent, och

hon blef blek af ångest, då hon såg hela bunten af de nyss inlagda

räkningarna framför honom. Hur skulle han taga detta? Hon våndades vid

tanken på hans förödmjukade stolthet och tänkte sig, hur smärtsamt det

skulle sticka till inom honom, hur hans felsteg och slarf skulle agga

honom. Han hade ju dock sagt henne, att han uppgifvit alla sina skulder,

när hon begärt det för att kunna betala dem. Ack, att hon kunnat bespara

den älskade detta. Liksom rädd att se hans ansikte i denna stund, slöt

hon ögonen, men öppnade dem strax åter förvånad. Hon hade hört hans

låga, melodiska skratt.

-- Minsann, tror jag inte det goda folket har lyckats leta upp flera

flikar af kungamanteln! Han viftade med räkningarna. Min stackars lilla

drottning, det blir visst lapp, lapp och ingen söm.

Han lät dem likgiltigt falla ned igen och letade efter ett rent

pappersark. När han funnit det, satte han genast energiskt pennspetsen

mot det.

-- Forners och Edelcronas äro ju själfskrifna, Gunvor?

-- Ja.

-- Och gamle doktorn, du?

-- Ja.

-- Vördig prosten och prostinnan, säg? -- Men du hör ju inte på mig! Du

ser ut, som om en samumvind blåst genom rummet, hvad är det?

-- Å, ingenting -- ingenting alls, Eric.

Han släppte pennan, och sekunden därefter hade han tagit henne på sitt

knä, lagt hennes hufvud mot sin skuldra och hennes hand i sin.

-- Nu, barnet mitt, tala nu, hur kunde det med ens bli så mörkt i mina

älskade, strålande stjärnor? Han kysste hennes ögon. Din misstämning är

min, din sorg och din oro min. Tror du tankens samum kan bränna bort din

glädje utan att också härja min? Bikta nu! Var det ett bittert minne som

plågade dig?

-- Nej, Eric, nej!

-- Du vet, jag vill inte tränga mig in, där det är regel för, men låt

mig åtminstone säga, att min kärlek vill värna dig för hvarje skugga.

-- O, Eric, Eric, du är så stor och god! Jag -- jag är så småsint, ser

så närsynt och förkrympt på mycket. Vidga min blick, du! Hon böjde sig

hastigt ned och kysste hans hand.

-- Jag förstår dig inte, min egen, i hvad fall är du småsint?

-- Fråga inte, Eric, bad hon pinad. Hon kunde inte för allt i världen

tillstå, att det var hans lättvindiga, nonchalanta sätt att behandla de

många räkningarna, som ett ögonblick gjort henne utom sig. Nu tyckte hon

själf, att hon borde blygas öfver sin ömkligt pedantiska uppfattning,

och hon tryckte sig ångestfullt intill honom.

* * * * *

Under de ljusa sommaraftnarna gingo de ofta ned till hafvet; de måste

passa på nu, innan dimmans tid kom, ty Eric tålde ej vid den fuktiga

luften, den irriterade honom och inverkade på hans synorgan. Redan i

Brügge hade han ådragit sig en ögonsjukdom genom att såväl natt som dag

vandra i den lilla stadens töckenhöljda, uråldriga gränder, och han

besvärades nu ofta af recidiv.

Men under torra, klara aftnar var det hans fröjd att taga lutan med sig

till stranden och sitta där på en af de väldiga stenarna, som ännu

funnos kvar efter den forna hamnen.

Gunvor låg gärna i det mjuka gräset nedanför, och medan hon lät blicken

drömmande hvila på ett eller annat hvitt segel eller bara på hafvet

själft i dess oroliga enahanda, lyssnade hon till de melodier han

lockade från lutans strängar och till hans sång, den härligaste, mest

inspirerade hon någonsin hört.

Hon visste ej alltid, om det var till henne han sjöng dessa tusen och

ett kärleksord på alla världens språk; tonerna drogo ibland liksom ut på

vikingafärd i stormande längtan eller smögo veka och bedjande mot en

fjärran kust, där hon ej kunde nå dem.

Det var icke alltid njutning för henne att lyssna till sångarens

ofrivilliga bikt om alla kärlekens segrar i slott som koja. Det var, som

om han bläddrat i ett minnesalbum, när han sjöng och frammanade den ena

bilden efter den andra af älskande ansikten, mjukt famnande armar; det

var trånad och lek i hans toner, glödande kyssar och slitande farväl.

Hela sin själ gaf han i dessa serenader eller enkla, trofasta folkvisor,

och hon kunde gripas af en vild, tärande svartsjuka mot det förflutna,

men ändå vågade hon ej bedja honom sluta. Han visste väl ej, att han

berättade om sitt lif, då skulle han kastat lutan långt bort, ty aldrig

hade han med ett ord antydt för henne om den eller den unga kvinnan,

hvilken stått honom nära. Han beskref aldrig storordigt sina triumfer

eller sina härnadståg mot kvinnohjärtan, andra hade sagt henne det; han

teg.

Den Gunvor kallade sin visa, var kanske den obetydligaste af dem alla,

men hon längtade ändå hela tiden efter den, som efter något att trygga

sig till, och hennes hjärta slog hårdt af fruktan, att han skulle glömma

den, men än hade det ej händt; den gled in mellan de andra, som en länk

i en lång kedja:

»Holder du af mig,

holder jeg af dig

alle mine levedage.

Sommeren var kort,

græsset blegner bort,

kommer med vor leg tilbage.»

En gång, när han slutat sjunga och satt tyst, stirrande med trötta,

öppna ögon mot hafvet, vände Gunvor sig emot honom; hon låg, stödd på

armbågen och blickade upp i hans underligt skiftande ansikte.

-- Hvad ser du, Eric?

Han ryckte till. Det var tydligt, att han glömt, att han ej var ensam.

Han suckade.

-- Å, sade han tungt, jag ser mot det, som varit.

-- I saknad?

-- Nej -- och ja.

-- Hur skall jag tyda det?

Han kom ned till henne och sträckte ut sig i gräset; det föreföll, som

om han ej orkat tala och svara, som om verkligheten varit honom en för

tung börda.

Hon ryckte tyst upp strån och blad omkring sig. Hur skulle hon kunna få

makt med gråten? Den kom alltid, när han på detta sätt gick ifrån henne.

Hon kunde ej kväfva en snyftning. Han blef genast uppmärksam.

-- Är du ledsen? frågade han och lyfte upp hennes sänkta hufvud.

-- Å, Eric, bry dig inte om det, det är så dåraktigt.

-- Å nej, du! Han lade hennes händer mot sin heta panna. Det är inte så

ofarligt som dårskap; det är det unga, kräfvande lifvets allvar i din

stämning. Tror du inte, att jag ofta förstår det? Och då ångrar jag, att

jag inte hade mod att förbli ensam. Ser du, det händer, att när man

alltför hårdhändt leker med lyckan under år och dagar, skrämmer man

slutligen bort den.

-- Eric, kan du inte känna dig lycklig nu?

-- Å jo, stundtals. Du vet inte, hur den har det, som endast äger lumpor

att ge. Minns du, Gunvor, att jag varnade dig för att göra leken

lifslång?

Hon gnolade sakta:

»Holder du af mig,

holder jeg af dig

alle mine levedage.»

Jag kan inte älska på annat sätt, Eric. Du är mitt allt, hvad som än må

hända -- till och med om -- du inte längre skulle hålla af mig.

Han kysste hennes skälfvande läppar med en så innerlig ömhet, att hon

med ens kände sig trygg och stark. Det förflutna, detta hemlighetsfulla

skuggspel, som ibland drog honom till sig, skulle nog alldeles vika en

dag för hennes ljusa, lifsvarma kärlek. Hon behöfde inte frukta bleka

vålnader, så länge hans arm slöt sig omkring henne i kärlek, då var hela

världen hennes vasall, sade hon sig stolt.

FJORTONDE KAPITLET.

Barnet.

-- Bolla på gästgifvargården är här och vill nödvändigt tala vid

grefven, sade Mari förlägen.

Det var en förmiddag i början af september, första dagen rapphönsjakt

var tillåten, och Eric var ute tillsammans med några andra herrar.

Gunvor lekte med Hillevi, hjälpte den lilla att städa i dockskåpet och

såg förströdd upp på kammarjungfrun.

-- Sade du inte, att grefven var ute på jakt?

-- Jo, det gjorde jag, men -- då ville hon träffa grefvinnan. Får jag

inte lof att säga, att hon inte kan få det?

-- Nej, Mari, hvad skulle det tjäna till? Hvem är den där Bolla? Jag har

aldrig hört talas om henne.

-- Hon tjänade på gästgifvargården för ett par år sedan.

-- Är hon där inte längre?

-- Nej, hon har varit borta från socken se'n samma vår grefve Brage dog.

-- Hvad vill hon grefve Gyldenlo?

Mari såg ytterst generad ut, nöp i förklädet och teg. Gunvor betraktade

henne, och plötsligt steg en flammande mörk rodnad upp i hennes ansikte.

Hon lutade sig ned och tog upp en liten dockbyrå från golfvet för att

genom denna paus återvinna själfbehärskning.

-- Du får be henne -- Bolla -- vänta mig i mitt arbetsrum, sade hon med

ansträngning.

-- Skall grefvinnan ändå taga emot henne? frågade Mari. Å, gör inte det,

tillade hon bedjande.

Hillevi blef uppmärksam och slängde ifrån sig den docka, hon höll på att

kläda, därpå stack hon sin lilla hand i moderns och sade beslutsamt:

-- Om det är något farligt, blir det bäst, att jag går med mamma.

Gunvor smekte sitt barns lena kind.

-- Nej, min lilla flicka, du får stanna här. Karna får leka med dig nu.

Mamma kommer igen sedan.

När Gunvor kommit ut i korridoren, hejdade Mari henne och sade

förtrytsamt:

-- Den där Bolla är ett riktigt oförskämdt stycke. Snälla grefvinnan,

låt mig skicka bort henne.

-- Nej, Mari, du har hört hvad jag har sagt. Gå nu!

Mari tog ett par steg, så stannade hon på nytt.

-- Grefvinnan får förlåta, men ... men ...

-- Hvad är det?

-- Å, det är så, att -- att den där otäckan därnere inte är ensam.

-- Hvem har hon med sig då?

Mari stirrade i väggen; hennes vänliga ansikte var alldeles blodrödt af

harm och blygsel, och hon stammade oklart:

-- Hon har pågen med.

Gunvor stod som förlamad. Blixtsnabbt hade hon uppfattat situationen och

det var, som om hon fått ett våldsamt, oväntadt slag. Hennes ansikte

blef alldeles färglöst och ögonen stela.

-- Herre Gud, grefvinnan, hur är det?

Mari skyndade fram, och Gunvor stödde sig tungt mot hennes arm. Hon

hämtade sig dock snart. Ett egendomligt intresse drog henne

oemotståndligt mot den varelse, som en gång stått Eric så nära. Hon

ville se henne, henne och -- barnet.

-- Det var en öfvergående svindel, sade hon och tog sig för pannan. Det

ändrar ingenting i mitt beslut, men låt dem, den där kvinnan och -- och

gossen först få något att äta i köket. Om en kvart kunna de komma upp

till mig. Barnet med, kom ihåg det, Mari.

Hon gick direkt till sitt arbetsrum, där hon brukade taga emot de

underlydande. Medan hon satt där med hufvudet stödt mot handen,

grubblade hon öfver hvar och när hon första gången hört talas om Bolla,

den vackra flickan från gästgifvaregården. Jo, nu mindes hon, och det

gick vid denna hågkomst som en skarpt ristande smärta genom hvarje

fiber. Det var med den rödkindade, guldhåriga Bolla Eric dansat så

mycket den där midsommaraftonen för tre år sedan. Det var kanske henne

han nyss skilts ifrån, när han kom upp till Bragehall den kvällen och

fann det gamla slottet sofvande. Endast en glömde hvila, eder, plikter

och försiktighet för att kasta sig i hans famn, för att lyssna till de

kärleksord, som kanske endast voro det matta ekot af dem han minuten

förut hviskat i Bollas öron. Hon kunde skrikit till af förtviflan,

trodde nästan, att hon gjorde det, men det var endast en dof, kväfd

klagan, som trängde sig öfver hennes läppar. Det var, som om något

kraftigt växande plötsligt brutits inom henne. Det förtröstansfulla,

käcka draget i hennes ansikte vissnade bort, och långsamt sjönk hufvudet

ned mot bordet; det var, som om det lindrade något att dölja sig så, att

själf slippa se sig omkring.

Det knackade på dörren, men Gunvor låg orörlig; det knackade igen.

Nu rätade Gunvor mödosamt upp sig, men hon förmådde ej genast göra

rösten lydig sin vilja. Den lät så isande kall och föraktlig, när hon

ropade det enda ordet: »Kom!» Det föreföll henne också, som om hon

bjudit olyckan till gäst; hon gaf den tillåtelse att sköfla hennes

drömda sällhet. Eller kom den ej snarare objuden, kunde någon stänga sin

dörr för den? Hon skuggade med handen för ögonen, ville ej se på den,

som nu fumlade med låset och steg innanför tröskeln.

Ett besynnerligt, oartikuleradt ljud, ett mellanting af en hunds

skällande och ett barns joller, kom henne att taga bort handen. Tätt

invid dörren stod Bolla, eländigt klädd, afmagrad och förfallen;

ansiktet var en enda härd af mörka, sjukliga skuggor och kring de tunna

läpparna låg ett fult, ondskefullt drag.

Gunvor såg ifrån henne till barnet. Ett onaturligt stort, klotrundt

hufvud vaggade oafbrutet fram och åter på en liten, utmärglad kropp. De

glanslösa ögonen voro mandelformade som Erics, samma fint tecknade

ögonbryn och långa ögonhår. Munnens mjuka linjer, det glänsande, vågiga

håret, den raka näsan, allt detta var så påtagligt likt Eric, att Gunvor

vände sig bort, så uppskakad, att hon ej förmådde yttra ett ord. Det

enda, som afbröt tystnaden, var gossens underliga mummel.

Gunvor kände det alldeles outhärdligt. Hon skulle velat springa långt

bort. Det ville öfvermänskliga krafter till för att stanna, sade hon

sig; hon kunde det inte. Men när hon försökte resa sig, darrade hon så i

hela kroppen, att hon genast sjönk ned igen.

-- Nådig grefvinnan har varit så god och lofvat mig, att jag får tala

vid henne, började Bolla och neg djupt. Så då vet hon väl alltihop.

När intet svar följde, fortsatte Bolla modigare:

-- Det hade ju varit grefvens skyldighet att hjälpa mig långt före

detta, för han visste, hur det var fatt me' mig, innan han for

utomlands, och han lofte också rundt. Men se löften ha tockna där fina

herrar godt om, det är bara så tunt me' hållen. Nu tyckte jag grefven

kunde hatt nytta af att se på de' eländiga, tossiga barnkräket -- Hon

log elakt. -- Då kanske han begripit sin plikt.

-- Hur gammal är gossen? afbröt Gunvor i en hård, otillgänglig ton.

-- Han blir tre år te vintern, men de' vore godt han allri hann dit. Jag

har hatten hos doktorn en gång, och han sa', att kräket inte va riktigt.

-- Hvad heter han?

-- Erik, förstås.

-- Och nu vill ni ha hjälp åt honom och er?

Bolla tittade förundrad på den stränga, bleka grefvinnan. Hon var som en

talande stenbild.

-- Ja, jag ville öfver te Amerikat, sade hon morskt. Pojken gitter jag

inte ta med mig.

Hon skakade barnets magra arm. Gossen började kvida, monotont och

ängsligt.

-- Sätt gossen i länstolen där; han kanske är trött.

Gunvors röst var befallande, och Bolla lydde.

-- Se, kom jag te Amerikat, kunde jag väl arbeta mig upp igen, återtog

hon sin svada, här blir man utsparkad, hvart en tar vägen, och det är

bara för den där vettvillingens skull! Så nog har grefven skyldighet att

hjälpa mig sta', allti', de ska' Gud veta.

-- Hur mycket begär ni?

Bolla sneglade på grefvinnan.

-- Ja, så rik, som han nu blitt, behöfver han väl inte knussla, sade hon

fräckt, och tusen riksdaler är då inte ett öre för mycke.

-- Jag skall ordna saken. Gå nu!

-- Och pojken då? frågade Bolla motsträfvigt.

-- Vill ni låta mig taga hand om honom?

Bolla såg ofantligt lättad ut.

-- Ja, herre jemine, så gärna!

-- Då stannar han här så länge.

Bolla trodde, att grefvinnan var ytterst oerfaren, och tyckte, att,

eftersom det hela gått för sig utan allt krångel just efter hennes

önskan, skulle hon vara hygglig och ge ett godt råd på köpet.

-- Folk, som ska' lägga sin näsa i allting, kommer allt att undra, sade

hon nästan förtroligt, så det är nog bäst grefvinnan låter mig ha'n,

tills jag far, se'n får väl de' arma kräket ackerderas bort.

Gunvor reste sig. Nu kunde hon det. Och hon gick med vacklande steg fram

till länstolen, där barnet satt och lallade med sin entoniga, låga röst

och med sitt skrämda, frånvarande uttryck i ögonen.

-- Gå, sade hon till Bolla, gå genast! Vill ni, innan ni far, ta farväl

af er lille gosse, skall jag underrätta er om, hvar han är. Adjö!

Bolla tog i låset, men vände sig om igen. Det hade kommit ett mildare

drag i hennes ansikte, och hon sade halft generad:

-- Hade Lill-Erker varit som andra barn, skulle jag nog hållit å'n; men

nu har jag allti' fått skäms för'n, så grefveson han ä'. De' rår väl

inte pågen för, men de' kan inte hjälpas, att han får lida för'et.

Grefvinnan blir nog snäll emot stackar'n.

Det kom något vekt, bedjande i Bollas tonfall, och det var så mycket,

som slog Gunvor i dessa enkla slutord, att hon ej längre kunde behärska

sig; med ett utbrott af vild, omåttlig sorg lade hon sig på knä framför

barnet och grät högt.

Bolla gick tyst ur rummet. När hon kom ned i köket, sade hon endast

kort:

-- Nu har jag sett en Guds ängel.

* * * * *

Eric kom hem mycket sent, upprymd efter den lyckade jakten och med

sinnet mättadt af de rikaste naturstämningar. Han tyckte, att värld och

människor och skogen först och främst voro en underbart härlig saga, och

han längtade efter att taga Gunvor i sin famn och säga henne alla de

ord, hvilka under dagen ringt inom honom med klang af små glada klockor.

Han hade tänkt på henne med all denna beskyddande, smekande ömhet, som

var honom egen, och det hade jublat inom honom af lycka öfver att känna

sig så sund och kraftig. Kanske var hans hälsa ej så angripen, som han

ibland föreställde sig. Det vore ju möjligt, att hans nerver endast

behöfde stålsättas, och att han kunde stärka dem med ett ordnadt, lugnt

lif. Han hade aldrig förut känt ett hems behag, aldrig haft någon trygg

och vänlig stamort, nu skulle han säkert lefva upp igen, få friskt blod

och friska tankar.

Hvad han önskade det, hur den lyckan hägrade för honom att känna

musklerna hårda, senorna spänstiga, och det var ej blott för sin egen

skull han ville afvinna lifvet ny styrka; det var också för henne, hans

varma lilla Gunvor. Henne, som han älskade med det bästa inom sig, och

öfver hvars väg hans kärlek ville så gyllene solsken.

-- Hvar är grefvinnan? frågade han Mari, som han mötte i vestibulen.

-- Hon är i sina rum.

-- Redan! Klockan är ju bara tio.

-- Ja, grefvinnan var visst trött.

-- Har det händt något ledsamt, Mari?

-- Ne-ej.

-- Du drar på det, hvad är det?

-- Snälla grefven, det -- det kan jag inte tala om.

Eric gjorde en knapphändig toalett och skyndade till Gunvor. Hans friska

stämning var som bortblåst; en nervös oro jagade hvarje hans rörelse och

skälfde i hans röst när han ifrigt bad:

-- Öppna, min älskade!

Det hördes ej ett ljud där inifrån.

-- Gunvor, du käraste, gör mig inte förtviflad, låt mig komma in!

Dörren öppnades. Gunvor stod framför honom; den släpande

morgonklänningen föll i mjuka veck omkring hennes slanka gestalt. Hon

hade tagit ned håret; i en tjock fläta låg det nedåt ryggen. Det syntes

på det upprörda ansiktet, att hon gråtit mycket. Han ville draga henne

intill sig, men hon sköt honom sakta tillbaka.

-- God afton, Eric -- och god natt. Vi få talas vid i morgon.

Han studsade. Och det var, som om all glöd plötsligt slocknat inom

honom.

-- Hvad menar du? frågade han tonlöst. Jag har längtat efter dig hela

dagen, saknat dig, drömt om den härliga stund, då du skulle hvila i mina

armar, du, min egen älskade hustru!

Hans blick sökte hennes med det uttryck hon aldrig kunnat motstå, men nu

erinrade hans ögon henne endast om en annans, en stackars liten idiot.

Hon ryste.

-- Det är bäst du går nu, sade hon; i morgon ...

-- Men jag kan inte sofva, inte hvila, om du inte säger mig, hvad det är

som plågar dig. Hvarför vill du uppskjuta det?

-- För din skull.

All den innerlighet hon hyste och alltid skulle hysa för honom, beginge

han också de gröfsta brott, bröt fram i dessa ord. Hon visste, att hon

hade oändligt mycket att anklaga honom för, att han svikit deras kärlek,

just när han själf ärligt och fritt sagt henne, hvad hon var för honom,

och hon hade hela dagen kämpat mot sin stolthet, men hur hon än velat

döma och afvisa, alltid hade förlåtelsen och hängifvenheten ropat högre

inom henne. När han nu stod framför henne, undrande, sorgsen, men med

hela sitt väsen åtrående hennes kärlek, betygande sin, blef striden än

hårdare inom henne. Hur skulle hon kunna låta honom gå? Hon älskade

honom så att allt annat blef dödt omkring henne. Han var lifvet själft,

det hon drömt om och längtat efter i långa år: det felande, ångrande,

fattiga, rika -- härliga lifvet.

-- För min skull, Gunvor? upprepade han hennes ord. Nej, älskade, vill

du göra något för mig, skall du låta mig taga dig så varligt och stilla

i min famn, som man vyssar ett litet sjukt barn; du skall låta mig kyssa

dina stackars förgråtna ögon och smeka dina kinder röda. Här är jag,

Gunvor, kan du neka?

Han stod plötsligt långt inne i rummet, och i nästa minut hade hon

lindat sina armar hårdt om hans hals och tryckt sin kind mot hans.

-- Eric, Eric, hvad jag älskar dig!

Hennes lidelsefulla, feberaktiga ömhet oroade honom. Han ville sätta

henne på sitt knä, men hon afvärjde det. En sekund stod hon stilla, med

sitt hufvud mot hans skuldra. Så tog hon sakta hans hand och förde honom

in i sin sängkammare, fram till en liten, improviserad bädd, där lille

Erik låg och sof med det stora hufvudet tungt nedpressadt i den mjuka,

spetsprydda kudden.

Han stirrade länge oafvändt på gossen; en askfärgad skiftning drog

snabbt öfver hans bleka hy, och med ett tröstlöst stönande satte han

händerna för ansiktet.

-- Mitt barn, mumlade han brutet. Min lille gosse!

Gunvors bitterhet, hennes egna själskval försvunno, förintades vid

åsynen af Erics gripande smärta. Hon kunde ej förklara, hvarför han nu,

efter att förut fullständigt ha glömt barnets existens, tycktes

förkrossad af samvetsförebråelser; hon gjorde inga vidare frågor; att om

möjligt göra slaget lättare för honom blef hennes enda sträfvan. Men han

hörde henne inte. Oafvändt såg han på detta lilla väsen, som nu i sömnen

tydligare än någonsin liknade honom drag för drag, men det var ett

själlöst uttryck, ett fånigt leende öfver gossens ansikte, som

bekräftade, hvad Bolla för länge sedan i ett bref sagt Eric; barnet var

idiot. Han hade hittills tänkt så föga på detta barn, det hade aldrig

kommit en enda sträng i hans själ att vibrera. Förhållandet med Bolla

var ju endast en lättsinnig lek, och Eric Gyldenlo hade aldrig hört till

dem, som beräkna följderna af sina handlingar. En vacker flicka och en

vacker blomma vid vägen var för honom detsamma. Men nu, när det lilla

vildskottet funnit väg till Gunvor, led han så som aldrig förr; det gafs

icke en känsla inom honom, som ej råkade i uppror, och som herre öfver

dem alla satt hånet och pekade på hans ljusa drömmar, dem, som dagen

gifvit. Nu voro de spillror, det fanns ingenting helt inom honom. Han

tyckte han kunnat trampa på sig själf som på vägens grus.

Gunvor lade sin arm på hans skuldra, och med en röst, som genomträngdes

i hvarje tonfall af hennes kärlek, sade hon:

-- Jag tog honom till mig, därför att han var _din_ son.

Han såg på henne. Det var det djupaste deltagande och den mest dyrkande

tillbedjan i denna blick.

-- Gunvor -- han föll på knä och lade hennes händer öfver sina ögon --

om du anade, hur ångerns tårar bränna. Jag ber dig inte förlåta. Säg

blott, om du vill, att jag skall gå för alltid.

-- Du käre, skulle du gå? Då först blefve det sorg utan tröst i mitt

lif.

-- Men om du en dag inser, att jag hade rätt när jag sade: »Jag är dig

inte värdig!»?

-- Aldrig skall jag inse det. Och för hvarje gång något af det förflutna

vill skilja oss åt, lofvar jag att ärligt säga dig det. Eric, du är mig

så kär, det låter så fattigt i ord, men det är min största rikedom.

Han reste sig och drog henne intill sig.

-- Gunvor, barn, hvad skall jag ge dig, när det ej kan bli fullödig

lycka? Du är det skäraste och vackraste lifvet fört till mig, och aldrig

har jag bättre än i afton förstått, att mitt största nidingsdåd kanske

var det att uppsöka dig igen.

-- Om du inte sökt mig, hade jag kommit till dig. Älskade, det var

kanske min längtan, som dref dig till Rom. Ibland drömmer jag det, och

det gör mig så lycklig.

Han kysste hennes panna.

-- Du hvitaste lilla blomma med alla dina hvita tankar, sade han ömt.

De sutto till långt in på natten hand i hand och talade samman. Så

skonsamt, som hade hon varit rädd för hvarje störande ord, berättade

Gunvor om Bollas besök, och de kommo öfverens att skicka lille Erik till

en berömd utländsk vårdanstalt, där det kunde finnas möjlighet för hans

tillfrisknande.

-- Men vi skola inte skicka honom ifrån oss, som den, man aldrig vill se

mera, sade Gunvor, det menar du väl inte, Eric?

-- Vill du verkligen bry dig om barnet, Tankefrid?

-- Ja, visst vill jag det!

Hennes röst darrade lindrigt, men hon ville vara modig för hans skull.

Aldrig skulle hon glömma den dödssjuka blicken hon nyss mött ur hans

ögon, och hon tillade, upprördt, men innerligt:

-- Tänk, om han en dag blefve alldeles frisk, du! Vi skola hälsa på

honom en gång om året. Stackars liten, hvem vet, hur han känner det!

Eric tryckte hårdt hennes hand.

-- Om det funnes många sådana kvinnor som du, skulle eländet i världen

minskas, sade han tacksamt.

-- Gif hvarje kvinna rätt till en stor kärlek, och hon skall bli god,

sade Gunvor allvarligt. Den människa, som får och kan älska helt, går

mot sin bästa utveckling.

Det blef så stilla i det månljusfyllda rummet efter dessa ord. De ljödo

som en adventets heliga klockklang i bådas sinnen, och aldrig hade de

varit hvarandra närmare än nu i förstående och tillgifvenhet.

FEMTONDE KAPITLET.

I nöjenas hvirfvel.

Strax på nyåret foro Gyldenlos till Stockholm för att deltaga i

säsongens festligheter. Hillevi lämnades kvar på Bragehall i mamsell

Beat-Sofis och en lärarinnas vård.

Märta Edelcrona, numera öfverstinnan Elgclou, gjorde visit i Stockholm

hos Gunvor en af de första dagarna. Hon var mera pikant vacker än

någonsin och tycktes glömt bort all hätskhet. Tvärtom var hon mycket

hjärtlig och gjorde Gunvor tusen förslag om hur de tillsammans skulle

roa sig. Hon var bekant med alla i societeten, och hon erbjöd sig att

presentera Gunvor i flera familjer.

-- Det tycker jag är min rättighet, sade hon. Jag är ju en af dina

äldsta vänner.

-- Men vi kommo mycket långt ifrån hvarandra en tid, anmärkte Gunvor

reserveradt.

Hon hade nu så länge varit ifrån societetens parfymdoftande, ytliga

elegans, att hon kände sig främmande för alla de hala fraserna. Märtas

öfversvallande vänlighet hyste hon ej heller mycket förtroende till, och

hon såg helst, att hon ej kom för flitigt i beröring med sin forna

väninna.

Märtas klingande skratt besvarade käckt hennes stela yttrande.

-- Ma très chère, du gör mig väl aldrig den äran att fortfarande vara

litet svartsjuk på mig? sade hon, och hennes bruna ögon glittrade

skälmaktigt. Det skall du inte göra dig besvär med. Jag var visserligen

mycket svag för Eric en tid, men nu tycker jag -- pardon! -- att han

åldrats betänkligt, och så är han inte så glad som förr. Han passar inte

alls längre för en liten skymningsflirt. Du har uppfostrat honom för vår

Herres allra klaraste dagsljus, söta Gunvor.

-- Tycker du, att Eric ser klen ut? frågade Gunvor oroligt.

-- Å nej, inte för att ha studerat lifvet så grundligt som han gjort.

Det afsätter ju alltid sin stämpel. Han ser ut, som om han hade mesta

lust på ett väl dukadt bord och sedan en bekväm stol. Fruntimren tyckes

han inte sentera längre. Jag skall visst ha honom till kavaljer på

middagen hos Mårds i morgon. Du får bestämdt hjälpa mig fundera ut något

samtalsämne.

-- Nej, så omöjlig har han inte blifvit, sade Gunvor med ett tvunget

skratt.

Hon tyckte, att det fanns en stickande udd i Märtas vänliga ord, och det

plägade henne mera än ärlig fiendskap skulle gjort.

Vid middagen berättade hon för Eric om Märtas visit.

-- Jaså, hon har varit här? sade han. Jag träffade henne ute som

hastigast. Hon ser charmant bra ut.

-- Ja -- å, Eric -- hon räckte honom handen öfver bordet -- _nu_ är jag

rädd för det förflutna.

-- Personifieradt af den vackra öfverstinnan? -- Han log muntert och

skakade pojkaktigt hennes hand. -- Ja, hon är farlig, du!

-- Du får inte skämta bort detta, Eric! Jag _är_ rädd. Ser du, jag kan

aldrig ens på lek gå ifrån dig till en annan. Min natur är inte sådan.

Men du, du har ju lekt hela ditt lif.

-- Ja, oförsynt! Det var väl, att det i de flesta fall alltid fanns

någon hygglig karl, som åtog sig att lappa ihop det lilla flickhjärta,

jag i lekens yra rispat.

-- Eric!

Han höjde öfvermodigt sitt fyllda vinglas.

-- Din skål, min skål, alla vackra flickors skål!

Gunvor lät sitt glas stå orördt och lutade sig tyst tillbaka mot stolens

ryggstöd. Han följde intresserad hennes lifliga minspel, så kastade han

serveten och kom fram till henne.

-- Hvarför ser du spöken?

Han lade sina händer ömt om hennes hufvud och böjde det bakåt, så att

han kunde blicka henne djupt in i ögonen.

-- Därför att jag tror på dem -- ibland, sade hon.

-- Utan skäl.

-- Hvem vet?

-- Nå ja, jag lofvar ingen storartad botgöring i säck och aska, dygd och

Herrans förmaning. Tar nöjet mig till sin bror och vän en stund, vill

jag ha lof att glömma lagen och profeterna och njuta utan ansvar. Låter

det som en hädelse i min allra käraste lilla väns öron?

-- Får du då aldrig nog af njutningar, Eric?

Han skrattade och satte sig på sin plats igen.

-- Minns du, hur det står i visan, Gunvor? Han gnolade:

»Säg, blir ni då ej fullärd en gång?

Säg, vill ni tyda ut fåglars sång?» --

»Bah, detta för mig en småsak är;

jag konsten att lefva lär.»

När Eric var vid detta lynne, visste Gunvor, att hon slutligen måste ge

sig, slå in i hans stämning och taga allt lika lekande och lätt. De

rasade därför snart som två barn och brydde sig ej ens om att taga

hänsyn till hvad jungfrun, som passade upp vid bordet, tänkte om så

tokigt herrskap.

Eric hade en egendomlig uthållighet, så länge ett nöje varade, men han

brukade skämtande förklara, att det var godt ingen såg på trasan, när

den nästa morgon lades i byken. Och på förmiddagarna var han i allmänhet

så trött och nedstämd, att han helst höll sig på sina rum.

Det var en oafbrutet glidande ström af fester de kommit in i. Eric

tycktes finna detta alldeles i sin ordning och ville ej höra talas om

att de någonsin skulle skicka återbud för att i stället hvila. Voro de

ej bortbjudna, köpte han biljetter till någon teater eller konsert och

arrangerade sedan en liten lukullisk konstnärssupé för några få utvalda.

Vid dylika fester kunde han slösa bort stora summor på en

dekorationssak, en blomsteruppsats eller någon fin öfverraskning, som

kunde höja stämningen. Bland unga konstnärer trifdes han bäst; där kunde

hans sprudlande öfverdåd eller veka drömmeri få just den rätta

omgifningen, och han var aldrig hellre wohlthäter än vid dessa animerade

tillställningar.

Gunvor däremot kände sig knappt mera hemmastadd i denna societet än i

den högförnäma, dit hon eljest hörde. Konstnärsjargongen plågade henne,

och de kvinnliga artisternas fria manér föreföllo henne affekteradt

själfständiga. Den mest feterade var en ung finska, Saima Iilainen, och

henne hade Eric presenterat för flera inflytelserika personer.

Hon hade en liten, mycket anspråkslös ateljé uppe i Södra bergen.

Kamraterna kallade den »Fågelboet» och styrde gärna kosan dit upp för

att prata bort några timmar. Skrymmande möbler besvärades man ej af;

några braskuddar, en bänk i fornnordisk stil och ett bord voro det

hufvudsakligaste. Eric trifdes här förträffligt, och en dag berättade

han Gunvor, att han var trött på alla nöjen. De voro idiotiska. Nu hade

han lust att arbeta.

-- Hvad skall du då taga dig till? frågade hon leende.

-- Jag skall lära mig måla.

-- Nu, när vi redan äro i mars, och i början af maj skola vi väl resa

hem till Bragehall.

-- Ja, antagligen, men det hindrar inte. Jag kan sannerligen inte motstå

Saima Iilainens konst. Den är mästerlig.

-- Och hon själf är så tilldragande, anmärkte Gunvor torrt.

-- Ja, vore hon ful och disgraciös, kunde hon inte måla, som hon gör,

försäkrade han trovärdigt, och att jag skulle se åt henne då kan du väl

inte begära.

-- Nej, du är skönhetssjuk, men, Eric, har du tänkt på hur det skall

bli, när vi bli gamla, när du inte har någonting att se på hos mig?

-- Då får jag väl blunda och kyssa minnet.

-- Du har blifvit så glad och sorglös här i hufvudstaden. Jag känner

knappt igen dig. Är det konstnärsluften, som har en sådan makt?

-- Jag vet inte -- och sorglös är jag väl knappt, sade han med plötsligt

vemod; skall jag vara fullt ärlig, så är det, som glädjen ständigt

flydde mig, och jag vill hålla den fast. Hur skulle jag, de tusende

äfventyrens farande sven, kunna sitta och surna i kakelugnsvrån?

Gunvor smekte hans starkt gråsprängda hår.

-- Du hade en tid så brinnande lust att göra dig nyttig, sade hon

stilla. Minns du alla dina planer?

-- Ja då, jag minns dem från alla de framfarna åren. Det kunde bli ett

präktigt bål af allt detta drömmens virke. Tankefrid, du käraste, slunga

mig ej just nu rakt i flammorna af mitt förspillda lif! Låt mig tro, att

jag ännu har en fotsbredd verklighet att trampa!

Han lade hufvudet i hennes knä och lät henne söfva hans tankar med

smekningar.

* * * * *

I april skulle det bli stor konstnärsfest på Grand Hôtel, och Eric hade

varit mycket ifrig att få veta, hvilken dräkt Gunvor skulle ha, men hon

försäkrade muntert, att det skulle roa henne att mystifiera honom.

-- Men om jag gör dig min kur då? sade han, ty, ser du, på dylika fester

är ordet fritt.

-- Om du väljer mig bland hundra, så beseglar du själfmant ditt öde,

sade hon skrattande.

-- Men skall inte hela aftonen bli en missräkning för dig, om jag inte

finner dig?

-- Jo, troligen, men jag får löpa risken.

Hon hade bestämt sig för en sagokostym, prinsessan Svanhvit, och när

maskeradaftonen kom och hon stod iförd sin hvita guldbroderade dräkt med

den skira slöjan öfver det utslagna, mörka håret, log hon af glädje

öfver den fagra bild spegeln återgaf. Hon kunde visserligen ej kokettera

och jonglera med lockande ord, som flertalet af de andra; hon skulle

aldrig lära sig, att skämtet var som fradgan på en dryck -- ett intet,

som dock fyllde i nöjets bägare, men glad kunde hon vara, och hon skulle

helt säkert ej bli glömd af honom, fröjdens furste. Hon visste, att

Märta Elgclou och Saima Iilainen skulle komma på festen, och utan att

hon strängt taget var svartsjuk på någondera, tyckte hon dock, att det

var ett slags oroande obehag, att de denna kväll skulle ha

karnevalsupptågens rätt att draga Eric till sig.

Märtas kostym hade hon under tysthetslöfte fått se. Det var en praktfull

drottningen af Sabadräkt, som passade ypperligt till Märtas sydländska,

yppiga skönhet. Hon tog sig magnifik ut i den djupt urringade

sammetsroben med färg som af eldigt vin. På de nakna armarna slingrade

sig guldormar med gnistrande rubinögon, och upp mot halsen kröp en liten

djärf smaragdödla.

Hon och Gunvor skulle åka tillsammans, och Märta pratade lifligt under

färden. När de sedan i toalettrummet ordnade sina kostymer och påtogo

masken, sade hon skrattande:

-- Du ser ut som oskulden, Gunvor, en illustration direkt hämtad från

barnkammarsagorna. Det är nästan förmätet af ett världens barn att våga

nalkas din svanehamm.

Gunvor svarade ingenting; hon sökte bland de många damerna efter Saima,

men troligen var den unga konstnärinnan ej kommen än. Att hennes egen

apparition väckt allmän beundran, märkte hon, liksom att Märtas ståtliga

gestalt ådrog sig många afundsamma blickar. Skulle det bli de två, som

täflade om priset som festens drottning? Hon längtade att få se Eric,

möta hans blick strålande emot sig med detta ljusa skimmer den alltid

fick, när han såg och hörde något vackert.

Hon upptäckte honom ej genast, när de kommo in i den långa filen af

sällskapsrum, där damernas utsökta, färgstarka dräkter liksom fyllde

hvarje vrå med orientaliska visioner. Herrarna däremot voro endast

undantagsvis kostymerade. Dominos och röda frackar aflöste hvarandra och

gåfvo en dunkel bakgrund åt det lysande, kaleidoskopiskt rörliga vimlet.

-- Där har du din man, hviskade Märta plötsligt, där, vid pelaren; han

står alldeles ensam, det ser ut, som om han sökte någon; förmodligen

dig, ma chère!

Det trodde Gunvor knappt; hvarken henne eller någon annan särskildt,

snarare då den glädje han talat om, att han i det längsta ville

fasthålla, men som flydde honom. Hon hade så gärna velat gå fram och

hviska ett smekande ord i hans öra, men då skulle han troligen, trots

den förställda rösten, mask och förklädnad, känna igen henne; det var

för tidigt.

Hon lät sig ryckas med af det omgifvande stimmet, pratade och skämtade

med sina tillfälliga kavaljerer och hade redan till första dansen en hel

svärm af beundrare omkring sig. Eric hade också flyktigt närmat sig

henne, men dragit sig tillbaka igen.

Hon såg honom först senare på kvällen, då han uppsluppet kurtiserade

Märta, som tycktes ha mycket roligt åt denna frivola hyllning. När

Gunvor passerade, hörde hon honom fråga:

-- Hvem är den lilla prinsessan Svanhvit? Hon har väl ej förirrat sig

från ers majestäts hof? Där förekommer nog knappt så höghalsad dygd.

Märtas skratt klingade obehagligt utmanande i Gunvors öron, men hon

uppfångade ej hennes svar. En herre bugade sig i detsamma och anhöll om

en dans.

Gunvor lät ej bjuda upp sig till supéen; hon var redan trött på detta

sorl, detta oförsynta tummande på känslor, snuddande vid den yttersta

gränsen af det passande. Hon undvek att möta sina kavaljerers glänsande,

lystna blickar och tänkte just draga sig undan till toalettrummet för

att hvila och andas ut i tystnaden, då hon från en af salens konstgjorda

grottor hörde ett egendomligt, vemodigt klingande spel. Det var en

melodi hon aldrig hört förr; den klagade och susade som höstvinden genom

furuskog, den drog som suckar öfver djupa vatten och dog slutligen hän i

ett dämpadt ackord. Endast ett instrument kunde frambringa dessa

sällsamma toner; det måste vara en kantele, det finska folkinstrumentet.

Gunvor hade blott hört det en gång för länge sedan, men aldrig kunnat

glömma intrycket däraf. Också nu stannade hon utanför grottan, betagen

af dessa mjuka, vaggande ackord, längtande, att musiken skulle börja

igen. Hon stod lutad mot en pelare, hvilken var omgifven af en hel

grandunge. Här kunde hon få vara ostörd. Ingen skulle tänka på att någon

krupit in i denna vrå, hvilken egentligen bildade ett slags

fonddekoration af dunkelgrönt, som skulle framhäfva de lysande

kostymerna ännu bättre. Gunvor tog af den hettande masken. Å, det var

skönt! Hon ordnade en sittplats åt sig på en stubbe, och därifrån kunde

hon som bakom kulisser se in i grottan. De fleste hade begifvit sig in i

matsalen. Här var tomt och ganska svalt.

De två därinne hade också demaskerat sig. Saima Iilainens finska

bondflicksdräkt hade ingenting dekorativt. Färgerna rödt, svart och

hvitt föreföllo dunkla där inne i grönskan, och hon var inte alls

vacker, där hon satt, med sitt oregelbundna, mörkhyade ansikte belyst af

de kulörta lyktornas kombinerade sken. Nej, hon var -- inte alls --

vacker! Gunvor lät denna öfvertygelse än en gång glida som en tråd genom

tankarna, men den ville ej löpa så lätt längre, ty det fanns dock något

obeskrifligt tilldragande, en mjuk charme och en liffull, fängslande

intelligens hos den finska flickan. Hon hade lagt sin kantele ifrån sig

på bänken och lutade sig litet framåt, under det hon talade med Eric

Gyldenlo.

Han höll båda de små bruna, magra händerna i sina, och hans ansikte

uttryckte hela den impulsiva tjusning han erfor af Saimas sällskap.

Gunvor kunde ej höra, hvad de sade, men hon stannade dock kvar.

Omedvetet satt hon väl på vakt, fast hon visste, att det skulle verka

löjligt, om hon här ingrep. Eric hade ju sagt, att hon ej finge räkna

något i afton annat än som ett karnevalsupptåg. Bäst vore det, om hon

satte masken på och trängde sig in i deras ensamhet med en munter fras

på läpparna. Hon borde vara den lilla sagoprinsessan, som gled in med i

äfventyret, det vore en god idé ... Men den lilla hvita sidenmasken gled

ur hennes knä, och hon stirrade in i grottan, som om hon sett en

spöksyn. Eric hade dragit den lilla finskan tätt intill sig, just med

den smekande rörelse, Gunvor så väl kände; han kysste Saimas fuktiga

röda mun länge, så, som han också kysst henne, sin hustru, när hans blod

var varmt af längtan och hans själ sjuk efter deltagande ömhet.

Å, detta ... detta, var det ett karnevalsupptåg? Ett af lifvets många

förfärliga karnevalsupptåg, då man måste le ett förtvifladt

harlekinsleende åt sitt eget grundliga allvar? Hon ville ej längre se

dit in, men blicken fascinerades dock af scenen inne i grottan, af de

två, som i denna stund voro föremål för hennes starkaste känslor, ty

aldrig hade hon så hatat någon, som hon nu hatade Saima. Och för Eric

erfor hon nu och alltid samma osläckliga ömhet, samma oroliga fruktan

att, trots allt, ej kunna rädda honom undan njutningarnas och

lidelsernas mareld. Det hade icke varit hennes mening, och ändå slet hon

sig ur de snärjande granarna, ref sönder sig på en hvass ståltråd, fick

slöjan lösryckt af en gren och stod så plötsligt med blossande ansikte

och lågande ögon framför Saima Iilainen, som ännu höll sin ena hand i

Erics.

-- Grefvinnan Gyldenlo!

Den lilla finskan hälsade obesväradt och graciöst.

-- Gunvor! -- Eric reste sig. -- Utan mask?

-- Som du själf.

-- Ja, det blir outhärdligt varmt med masken på, inföll Saima med sin

låga, mörka altstämma, en kanteleton också den.

-- Jag kan inte konversera, sade Gunvor nästan brutalt. Jag har sett

allt, som nyss tilldragit sig här inne, och jag betraktar hvart ord från

er, fröken Iilainen, som en oförtjänt skymf.

-- Gunvor! sade Eric varnande.

Saima tog lugnt kantelespelet för att lämna plats på bänken åt

grefvinnan, så stod hon afvaktande.

-- Hvem är ni, fröken Iilainen, fortfor Gunvor utom sig, som mottar en

gift mans ömhetsbetygelser?

-- Hvem jag är? -- Saima knäppte sakta på instrumentet. -- En finsk

bondflicka, ers höghet. Jag kommer från Finlands skogar, där friheten

susar från granegällen, och där också vildfåglarna ha rätt att flyga.

-- Det är slut på maskeraden nu, sade Gunvor kort. Jag fordrar ett

allvarligt svar.

-- När blef prinsessan Svanhvit förvandlad till furie? frågade Eric.

Kära Gunvor, du gör dig löjlig med din vrede.

-- Jag begär aktning för mig och det namn jag bär, Eric. Och du har nu

själf valet. En af oss två skall ögonblickligen gå. Jag delar inte min

kärlek med någon, inte ens för en stund, och, som du väl kallar det, på

lek. Välj! Jag tvingar mig inte kvar, men ber du mig gå nu -- så vänder

jag aldrig åter.

-- Du tar detta för tragiskt, vännen min!

-- Välj!

-- Det behöfs inte, inföll Saima snabbt. Jag går själfmant.

Hon var för klok att ej inse, att hon här skulle bli den förlorande.

Eric räckte henne handen.

-- Förlåt, om jag låtit en ljus stämning och er kantele föra mig för

långt, sade han hjärtligt. Vi konstnärsnaturer äro och förbli

vildfåglar.

Hon nickade förstående. På Gunvors förolämpande ord svarade hon ej,

gjorde endast en lätt böjning på hufvudet för henne och gick, smidig och

rank.

-- Gunvor, hur kunde du ...?

Erics röst var upprörd; han satte sig på bänken, lade armarna i kors

öfver bröstet och lät henne stå framför sig, som vore han anklagare, hon

skyldig.

-- Den frågan återfaller på dig själf, Eric.

-- Nej. Det var -- simpelt af dig att rusa in här och ställa till en

scen.

-- Du anser det finare att bedraga sin hustru?

Nu log han öfverlägset, men vänligt.

-- Du, lilla Snöhvit, med dina präktiga urskogsprinciper! Vet du hvad?

Jag hade bedragit stämningen på dess finaste doft, om jag nekat mig att

kyssa Saimas röda mun. Det förstår du inte?

-- Nej.

-- Säg mig då, har du aldrig haft en frestande tanke?

-- Jo -- kanhända.

-- Knappt, tyckes det. Det tror jag för resten också. Du är en liten

genomhederlig, kemiskt ren själ, sund och god, men, ser du, jag -- han

räckte henne plötsligt båda händerna och drog henne trots hennes

motstånd ned på sitt knä -- jag hör till dem, som frestas af ett eller

annat med hvarje pulsslag i min varelse. Du kan både döma och fördöma

mig, barn, men du kan aldrig vänta dig den stora segerns dag, då

satyrspelet upphör inom mig. Jo, den kommer väl, segern, det är sant,

när lifvet ändtligen släpper sitt offer.

-- Eric, hvarför kan jag aldrig vara ond på dig? Det är som om allt fult

och styggt veke långt bort, när du tar mig i din famn.

-- Och är du nu nöjd? frågade han med någon bitterhet. Märker du, hur

lätt afslitna stämningens trådar voro? De skulle brustit af sig själfva.

Försök minnas det till en annan gång.

-- En annan gång? utbrast hon häftigt.

-- Ja, Gunvor, hoppas ingenting af min omvändelse.

-- Var det då bara en kort dröm, att jag skulle få äga dig?

-- Nej, visst är jag din, med mina bästa tankar, och kärleken till dig

ligger djupast i mitt hjärta som den äkta pärlan längst in i musslan.

Men kan musslan hindra, att det stora mäktiga hafvet också tillför den

tusentals små sandkorn och annat slagg, hvilket afsätter sig i dess

vindlingar? Hafvet ger det och hafvet spolar bort det igen. Hvad mer?

-- Låt oss fara hem nu, Eric. Du är trött, det ser jag.

-- Och du?

Han strök henne öfver de heta kinderna.

-- Jag är också trött -- det är öfverallt så mycket att lära.

* * * * *

Och Gunvor lärde sig verkligen otroligt mycket både under denna vinter

och de två följande, hvilka liknade hvarandra nästan stereotypiskt. På

somrarna besökte de alltid någon utländsk badort och lagade då, att de

äfven kunde hälsa på lille Erik. Barnet trifdes godt och tycktes bli

friskare.

Gunvor hoppades att en dag få honom tillbaka till Bragehall och sade

detta åt Erik, men han skakade endast afvisande på hufvudet.

-- Det är bättre, att han är kvar där ute.

-- Hvarför det?

-- Han blir aldrig fullt frisk.

-- Men om ...

-- Bygg inte luftslott af så dåligt virke, Gunvor, invände han sorgset,

och när hon märkte, hur ämnet plågade honom, lät hon det falla.

Hennes tro på framtiden var ej heller längre så bergfast. Den ena gången

efter den andra fick hennes kärlek svåra stötar. Och hon kunde ej längre

se upp till Eric med samma oinskränkta beundran som förr. Han var för

vek, för lätt att locka, för vild i leken och för slö i allvaret, och

det hade funnits stunder, då hon sagt sig, att det dock vore bäst de

skildes. Hans ständiga extravaganser unnade henne ingen ro.

Både godsets och sina egna affärer lämnade han vind för våg, och det

grämde henne att nödgas åse, hur han slösade bort hundra- och tusental

på ett eller annat nöje, en blomstergärd åt en skådespelerska, en aftons

äfventyr med en varietéstjärna eller liknande.

De hade varit gifta fyra år och tillbragte ånyo vintern i hufvudstaden.

Erics hälsa var mycket vacklande, men det föreföll som fruktan för att

snart stå utom trollringen sporrade honom till att hänsynslösare än

någonsin kasta sig in i förströelser af alla slag.

Gunvor hade denna gång tagit Hillevi med och ägnade mycken tid åt sin

lilla dotter. Hon ville på det sättet döfva sin sorg öfver att Eric så

sällan sysselsatte sig med henne. Han var visserligen alltid vänlig och

ridderlig mot henne både i hemmet och när de voro tillsammans ute, men

det var, som om han förtärdes af en inre oro, en rastlös, allt

uppslukande åtrå att hinna tömma hvarje droppe af glädjens vin, innan

det var för sent.

Gunvor hade upphört att visa svartsjuka mot alla de skiftande föremålen

för Erics hyllning; hon kunde nu fullständigt behärska sig, och hennes

leende min förrådde ingenting annat än älskvärd likgiltighet. Saima

Iilainen hade hon visst icke glömt, men hennes bild hade utplånats af

nya, likaså Märta Elgclous. Under dessa få år hade Gunvor liksom samlat

ett helt porträttgalleri af unga, vackra kvinnor.

-- Det har kommit en ny stjärna till teatern, en tragedienne af första

rang, sade Eric en dag vid frukosten. Jag såg henne i går afton och

skall försöka få biljett i kväll med. Hon är danska, af god familj och

med enastående scenisk begåfning. Har du inte lust att se henne?

-- Jo, hvarför inte?

Gunvor blef nästan lika intagen som Eric af fru Joppe Hartwigsens

briljanta återgifvande af rollen, och när Eric föreslog, att de skulle

invitera henne till den dramatiska soaré de skulle ha följande vecka,

gick hon villigt in på saken.

Så började den leken.

Fru Joppe hade snart Eric fullständigt i sitt våld. Gunvor tyckte själf,

att hon stod som på en strand och såg ett skepp brinna långt ute på

sjön. Det var ingenting att göra, endast att förtviflad stirra på

lågorna och veta, att snart, snart skulle det sjunka.

Det var första gången hon sett Eric gripen af en dylik flammande

lidelse, för hvilken allt måste vika, och hon kunde ej förebrå Joppe

Hartwigsen, att hon uppmuntrade honom. Snarare föreföll den unga

skådespelerskan kall och otillgänglig, men Gunvor visste, att Eric kom

och gick som daglig gäst hos henne. Hon visste allt. Hennes största

skatt var på det brinnande skeppet, och hon kunde ej rädda den.

Slutligen var Joppe Hartwigsens gasterande slut; hon skulle resa, och

Gunvor hoppades, att afståndet skulle återföra Eric till besinning.

Annars, sade hon sig, måste hon låta honom gå, men vid den tanken

sargade det som hvassa knifstyng inom henne. Det var icke så mycket en

älskande kvinnas lidande som en mors ångest öfver att nödgas stöta bort

sitt stackars barn. Kunde hon det, kunde en mor utlämna sin son? Hon

frågade utan att svara, och för att slippa grubbla tog hon sin tillflykt

till Hillevi.

Ändtligen reste Joppe. Eric stängde sig hela dagen inne på sitt rum, och

Gunvor hörde honom snyfta som ett barn där inne. Först mot kvällen kom

han ut. Han föreföll dödssjuk, ögonen voro omgifna af blygråa, djupa

ringar. Med långsamma steg gick han direkt fram till Gunvor, som satt

ensam framför brasan.

-- Nu får jag tacka dig för allt, sade han vekt.

-- Hvad menar du, Eric?

-- Att det måste vara slut mellan oss.

-- Du vill det?

-- Jag uthärdar inte bojorna längre. Jag vill vara fri.

-- Och det blir du, om du lämnar mig?

-- Ja -- nej -- jag vet inte. Jag är så sjuk, Gunvor, och så olycklig.

Han gjorde som så ofta förr, lade sig ned, med hufvudet i hennes knä.

-- Stackars min vän!

Hennes hand gled genom hans hår.

-- Gunvor, jag lönar dig så illa, men du är för god för mig. Det är

tryckande. Gif mig fri.

-- Ja, Eric. -- Hon suckade djupt. -- Du är -- fri!

-- Och du förlåter mig?

-- Ja.

-- Å, att jag vore som andra, då kunde jag få stanna i din famn, men

frihetslängtan brinner inom mig. Jag måste bort.

-- Nu är du febersjuk; så snart du blir bättre skall jag ...

Hon kunde ej fortsätta; sorgen öfver att mista honom sammansnörde hennes

strupe.

-- Gunvor! Du dömer mig inte? Jag rår inte för det. -- Jag rår inte för,

att -- _hon_ kom.

-- Joppe Hartwigsen?

-- Ja, hon. Om du visste, hur hon fångat mig; en Lorelei är hon; jag kan

endast lyda hennes vink.

-- Och det kallar du frihet?

Han reste sig och pressade händerna mot tinningarna.

-- Var det om frihet jag drömde? -- jag vet inte längre! Allt går

omkring för mig. Gunvor, Gunvor, jag älskar dig, och Lorelei lockar och

drager.

-- Så, Eric! -- Hennes hjärta skälfde af ömhet och smärta. -- Låt mig nu

öfvertala dig att gå till hvila. I morgon är du kanske lugnare.

Han lydde henne, men redan ett par timmar senare fick hon bud, att

grefven låg i brinnande feber och talade i yrsel. Gunvor skickade genast

efter läkare.

Det blef en lång, flämtande kamp mellan lif och död. Gunvor vakade

outtröttligt, och äfven när hon af doktorn och sköterskan sändes bort

för att hvila ut, vakade hennes tankar hos Eric. Under de första

veckorna hade han oupphörligt i febersyner fantiserat om Joppe och vildt

ropat henne till sig, men så småningom tycktes detta intryck försvagas,

och, när han ändtligen, efter tre ändlösa veckor, återfick sansen, sökte

hans första rediga blick Gunvor.

-- Du har varit hos mig hela tiden? frågade han matt.

-- Ja, Eric.

-- Då måste ju det onda vika. Kyss mig, älskade!

Hon böjde sig ned öfver honom och kysste hans skumma ögon.

-- Tack -- tack för god vakt, Gunvor!

Så snart han tålde vid det, reste de tillsammans söderut; om skilsmässa

talades det inte vidare; det var, som om han fullständigt glömt hela

denna aftons upphetsning, och Joppe Hartwigsens namn nämndes aldrig.

Under den sommar, som nu följde, var det som hade lyckan ånyo fått lust

att bli stamgäst på Bragehall. Eric var i det närmaste återställd;

endast synförmågan var mycket klen, men hans humör var ovanligt gladt

och jämnt, och hans lifliga sinne tycktes spänstigare än någonsin.

SEXTONDE KAPITLET.

Slut på leken.

Hela vintern stannade grefve Gyldenlos på Bragehall, och Eric hade

ingenting emot det, då han nu allvarligare än förr angripits af sitt

gamla onda i ögonen. Han hade rest till Köpenhamn för att konsultera

läkare och fått sin dom: »I grund förstörda nerver, uselt blod;

ingenting att göra, och tyvärr kan grefven vänta sig fullständig

blindhet.»

När våren kom, blef hans fysik ytterligare försvagad, och när Gunvor

talade om, att de snarast borde resa till någon badort, log han endast

matt och skakade på hufvudet. Det tjänade ju till intet, sade han sig;

snart måste han återbörda till jorden de fattiga resterna af en

förbrukad existens. Troligen hade han inte långt igen. Det hade blifvit

en fix idé hos honom, att döden skulle vara nog barmhärtig att taga det,

som lifvet nekade sin fullhet och styrka. Han företog gärna långa

ensliga promenader och styrde då ofta kosan ned till Lögen.

-- Jag har varit och hälsat på mitt troll, sade han vid hemkomsten till

Gunvor. Hon erbjöd sig att följa honom, men han försäkrade, att _den_

vägen hittade han, om han också blefve alldeles blind, och dit gick han

helst ensam. Det var så tyst nere vid stranden. Där satt han timme efter

timme och vande sig vid den obrutna tystnaden och den stora ensamhet han

alltjämt väntade.

När han en gång i början af juni måste rådfråga provinsialläkaren för en

halskatarr och denne rådde honom till att vara mycket försiktig, sade

Eric bittert:

-- Försiktig -- och försiktig, jag hör aldrig annat. Gudskelof, att ett

så skört skal snart får rämna.

-- Hvad menar grefven?

-- Att jag väl inte kan ha långt igen.

-- Jo, många år, skola vi hoppas.

-- Ärligt taladt, doktorn, jag hoppas motsatsen. Säg mig uppriktigt, det

gör ni mig en tjänst med: kan jag lefva länge?

-- Ja, det är min fulla öfvertygelse.

-- Och jag skall naturligtvis fortfara att vara en probersten för alla

krämpor, eller hur?

-- Grefven är ju klen, men ...

-- Se så, inga omsvep! Tror ni jag blir frisk? Nu först ögonen?

-- Ja, det ser ju vanskligt ut.

-- Och nerverna, de äro som darrande, spröda strängar, hvad?

-- Grefven måste stärka dem.

-- Och blodet?

-- Det är sjukt, men ...

Eric slog den lille fryntlige, sanningsenlige doktorn på axeln med sin

smala, kraftlösa hand.

-- Vet ni hvad, doktor? De ord, som skulle följa efter ert grannlaga

»men», säga mig tydligast er mening. Jag har kört med för lösa tömmar,

och nu, när färden är slut, vore det godt att få sofva. Men alla era

sömnmedel hjälpa mig inte. Dygnet har för många timmar för den, som

vakar och tänker.

Gunvor försökte på allt sätt förströ Eric, men hon var själf förstämd,

hade bekymmer, som hon måste bära ensam. Eric, som egentligen aldrig

satt sig in i sina plikter som godsets herre, hade däremot alltför

grundligt begagnat sina rättigheter att njuta af dess afkastning och

till och med utan Gunvors vetskap tagit upp betydande lån, som han

ämnade betala med följande års export af virke.

Förvaltarens varningar och råd hade han ej lagt på sinnet. Det var

naturligtvis endast småaktigt knussel! Nog stode Bragehall sig! Herr En

försökte flera gånger vända sig till Gunvor, men hon fordrade som en

aktningsgärd åt Eric, att allt anförtroddes honom. Hon hoppades också,

att godsets skötande småningom skulle bli ett intresse för honom, och

att han då skulle afstå från sitt ytliga lif.

Nu hade emellertid förvaltaren fordrat att få tala vid grefvinnan.

Tvärare än någonsin hade han stått framför henne och sagt:

-- Jag skall be grefvinnan att få flytta till hösten.

-- Skall herr En lämna Bragehall? -- Hon stirrade häpen på den

undersätsige, kärfve lille mannen. Nu, under Erics sjuklighet, hade hon

beslutit att ånyo taga öfverinseendet på godset. Hon visste också, att

mycket behöfde ordnas, men trodde, att detta med herr Ens hjälp snart

skulle låta sig göra, och nu sade han upp sin befattning. -- Hvad är det

ni blifvit missnöjd med? frågade hon osäkert.

-- _Allt_, grefvinnan. Ett par år till på det här viset, och Bragehall

är komplett under isen; det vill jag inte se på.

-- Men det har ju varit goda år, herr En?

-- Jaa då, men hvad hjälper det, när spannmålen skrapas ur magasinen

bara för att kunna få ihop allt, som grefven tingat bort, och det sedan

inte finnes utsäde, utan stora åkrar få ligga i träde, och mossarna, som

vi hade börjat upparbeta få förvildas! De få ligga där nu till ingen

nytta, för att grefven afskedar folk hellre än att betala deras

dagsverken. Det är synd och skam att fara fram så med en egendom, det

säger jag rent ut, och nu skall jag be att få gå.

Gunvor var mycket blek.

-- Stanna litet, bad hon. Jag har försummat den skyldighet jag hade mot

Bragehall. Jag trodde inte, att det gått så långt. Finnes det ingen

möjlighet att reda saken?

-- Den är mycket trasslig, grefvinnan.

-- Men jag sätter gärna till mitt kapital.

-- Det går inte åt småsummor, anmärkte förvaltaren torrt.

-- Herr En, jag sätter till _allt_, hör ni.

Han betraktade sin matmor. Han visste, att hennes rikedom under dessa

fem, sex år smält ihop till en obetydlighet, men att dotterns arf var

fullständigt ograveradt, och han förstod, att hon ej heller nu ämnade

lyfta ett öre af det. Det var endast sitt eget hon modigt satte till; en

sådan kvinna hade sannerligen varit värd ett bättre öde, tänkte han, än

att kasta bort sig åt en samvetslös slösare, en stackare utan ryggrad.

-- Godset kan ej vara kommet så i lägervall, att skadan på något håll är

obotlig, fortfor hon lugnt, och jag skall be förvaltaren att grundligt

sätta mig in i alla förhållanden, innan ni lämnar er befattning. Ni ger

mig väl tre månaders anstånd; till dess hoppas jag hinna skaffa en annan

i ert ställe. Ingen kan bli, hvad ni varit för Bragehall. Tack för ert

trofasta nit, herr En.

-- Skall grefvinnan själf bli vår husbonde nu?

-- Ja, min man är för klen att orka med något arbete.

-- Nu blir det också styft.

-- Det kan inte hjälpas; jag får taga det ändå.

Förvaltaren log ljust. Just det där draget af orubblig kraft och

praktisk energi, när det gällde att taga i med båda händerna, hade hon

efter gamla fru Eiden; det var något af karlakarl hos sondottern också,

hur kvinnlig och blid hon vanligen föreföll. Hon kunde bära en börda!

-- Har grefvinnan någonting emot, att jag tar tillbaka det där jag sade

om att jag ville flytta? frågade han, på en gång förläget och

trohjärtadt. Det hade varit mig omöjligt att stanna, om -- om detta

trassel fortsatt, men nu -- hans ärliga, fasta blick mötte hennes med

beundran och tillgifvenhet -- nu skall jag gärna gå i elden, när vi fått

igen fru Gunvor.

Hon räckte honom handen.

-- Jag förstår, att jag varit för länge borta, sade hon, men med er

hjälp skall här nog röjas och sås till nya skördar.

Detta samtal medförde en bråd förändring i Gunvors lif; med det

plikttrogna allvar hon ända från sin tidigaste barndom lärt att inlägga

i hvarje arbete började hon granska räkenskaper, se igenom

kostnadsförslag och sysselsätta sig med folket. Hennes praktiska, klara

blick var öppen för allt och alla, och hon tycktes aldrig bli trött, hur

många göromål dagen än gaf henne.

-- Det märks, att du kommit hem till din egen värld, Gunvor, sade Eric

en dag, då hon varm och glad hoppade af hästen, efter att hafva varit på

en ridtur utåt ägorna. Här är du dig själf igen, sådan du var, innan jag

drog dig ut i societeten.

Hon lade sin arm i hans, och de gingo tillsammans in i hallen.

-- Ja, Eric, du har nog rätt; i stora världen passade jag aldrig. Det

ligger väl i blodet hos oss af köpmanssläkt att vara driftiga och

verksamma. Min första ungdom drömde och längtade jag bort, men sedan du

kom, har jag ingenting mer att längta efter. Nu önskar jag bara, att vi

båda skola få åldras i ro.

-- I ro -- du arbetar ju från morgon till kväll.

-- Ja, men det är långt till ålderdomen. Jag känner mig starkare än

någonsin.

-- Och jag -- tröttare än någonsin.

-- Men du blir nog bättre, Eric.

-- Å ja, en gång.

-- Kära min vän! -- Hon drog honom ned bredvid sig i den lilla

hörnsoffan i salongen. Där hade de suttit så ofta under det första året

af sitt äktenskap. -- Du borde ändå resa litet, det skulle förströ dig.

-- Hvart skulle jag fara? Till och med reslusten är borta. Jag dör bit

för bit invärtes. Känslorna förtorka, hjärtat vissnar som brändt gräs.

Solen har gifvit mig för skarpa strålar.

-- Men, Eric, kvällssolen är mildare, försök att glädja dig åt den.

Han satt länge tyst. Slutligen sade han:

-- Hur har du tänkt dig framtiden?

-- Vår framtid?

-- Ja.

-- Som en lång, klar dag i kärlek och tro.

-- Tro -- på hvad?

-- På att lyckan skall bli bofast här. När du blir frisk, Eric, skola vi

gemensamt arbeta för vårt folk, och de utopier vi en gång hade skola bli

verklighet.

-- Och om jag i stället blir blind?

I den paus, som följde på dessa ord, skälfde tusen rädda tankar, darrade

tusen sorgsna ord. All den fattiga tröst, hvilken, om uttalad, endast

gör ondt värre, kväfdes i tystnaden. Hon skulle velat offra allt för

honom, om det kunnat skänka honom fred och hopp, men det gick Gunvor,

som det så ofta går den, hvilkens inre är fullt af deltagande: hon

förmådde endast förstå, och förstående är balsam för sår, som kunna

läkas, men eljest är det smärtans fostbrödralag.

-- Ser du, Gunvor, där svek ditt mod, sade han sorgset.

-- Ja, för din skull. Så grymt kan inte ödet vara, tillade hon häftigt.

Han såg på henne; hennes ansikte skymtade endast svagt för hans skumma

blick.

-- Nej, du har rätt, det ödet vore för grymt, sade han sakta. Men det

förefaller mig ändå ofta, som om jag såge dig för sista gången.

-- Eric! -- Hon tryckte sig hårdt intill honom. -- Af hela min själ

skall jag be: Varde ljus!

-- Tack, vännen min, tack för allt!

-- Hvart går du, Eric?

Han hade rest sig upp.

-- Bara till min gamla vän, trollet vid Lögens strand. Du vet, att vi ha

mycket att säga hvarandra, nu som förr.

-- Dröj inte för länge borta! Vill du inte åka?

-- Nej, nej.

-- Och jag får inte följa dig?

-- Nej, med trollet måste jag vara ensam.

-- Jag saknar dig hvarje stund, tills du kommer igen, det är mitt

afsked, sade hon innerligt.

-- Om inte trollet håller mig fast, kommer jag snart.

Han nickade och gick.

Det var ljufligt svalt och tyst där inne på den breda skogsvägen. Eric

vandrade tämligen raskt framåt, ehuru han gång efter annan snubblade mot

en gren eller en stubbe, som han ej sett. Ofrivilligt famlade han för

sig med händerna vid hvarje trång passage. Men han tyckte dock själf,

att han aldrig gått så stadigt och visst mot målet som just i dag.

När han ändtligen kom ned till den djupa, stilla sjön, satte han sig på

en sten tätt intill vattnet och började halfhögt tala med det troll,

hans fantasi diktat på Lögens strand:

-- Du tusenåriga stortroll! Vet du mera än vi små, fattiga människor om

de två gåtorna: »Hvadan och hvarthän?» Har du något att tälja om den

eviga freden? Ser du, troll, det har flutit upp en spillra af ett

människolif på din strand, ett stycke vrak; har du ingen våg, som är nog

barmhärtig att taga det och sänka det i djupet? Du tycker, att jag inte

stridt nog! Jo, troll, _nu_ har jag det! Det är strid att mista sig

själf tum för tum, att dag för dag följa sin egen förintelse. Och som

jag har älskat lifvet!

Hans stämma sjönk till en svag hviskning vid de sista orden, så satt han

tyst med hufvudet i händerna.

Skulle han gå? frågade han sig. Det fanns väl knappast val! Han kunde ej

låta kroppen sätta honom i fängelse under långa år, ej låta själen tvina

bort i tankar utan vilja. Han hade alltid hört till de rotlösa, inte

dugde han att planteras på ett arbetsfält!

Gunvor hade på sista tiden glidit ur hans famn, ut till verkligheten,

tyckte han. Hade hans drömmar blifvit för bleka och märglösa? Han ville

för öfrigt inte tänka på henne nu, då kunde han inte taga steget ut.

Hennes kärlek skulle hålla honom tillbaka. Således -- slita det bandet!

Den, som ville dö, måste endast vara sig själf; ofta är döden större

egoist än lifvet. Nog kunde han finna vackra namn för att han ej

stannade kvar hos lidandet, men det blefve blott namn. Om han ägt mod

...! Han strök med handen öfver pannan. Hvad var mod? Visste någon

hvilka kraf det okända, detta utom lifvets räckhåll, uppställde? Ingen

visste det! Men han, Eric Gyldenlo, visste, att om det i stället för de

många kämpande småtrollen inom honom funnits en enda stark och fast

tanke, skulle han vändt om, ty Gunvor hade bedt honom komma igen.

Gunvor! Hon skulle glömma, hon som andra! ... Nej, nej, det visste han

ju, att hon inte skulle. Det tjänade ingenting till, att han intalade

sig det. Men han kunde ej göra något för henne, och -- inte heller för

sitt stackars förbråkade, förslitna jag.

-- Fred! Fred! ropade han högt.

-- Fred! svarade ekot från det gråa berget midt öfver sjön.

Han reste sig och tog vacklande ett steg; han visste ej mera, hvad han

ville; det var tomt och mörkt inom honom; han var bara så outhärdligt

trött. Och ändå måste han gå; det fanns väl någon hviloplats också för

honom; han skulle söka den. Ännu ett steg! Det svartnade för hans blick,

han föll, vattnet slog högt upp öfver honom, sög sig susande in i hans

öron; han grep med händerna efter något att fatta tag i, men det var

endast lekande böljor, som gledo mellan de matta fingrarna.

Lögens mörka, hemlighetsfulla vatten drog sitt byte tyst i djupet, och

solen väfde guldtrådar in i de vida ringar, som vittnade om en sjunken

spillra, ett vilset människolif.

SJUTTONDE KAPITLET.

Fru Gunvor till Bragehall.

(Slutord.)

Det sitter en gammal, hvithårig kvinna ensam på Bragehall. Allt folket i

trakten kallar henne fru Gunvor, det är dem nog; då vet hvar och en, att

de mena den gamla uppe på slottet, och det är som flöte det ständigt ett

gyllene solsken af goda tankar och välsignelser i spåren af detta namn.

Fru Gunvor har hjärtevärme och själsstyrka, hvarhelst det behöfs. Hon

hör till de få, som i sorger och pröfningar lärt att se ut från sig

själf, och det är, som om hennes blick blefve vidare och klarare med

åren. En gång skymdes den för lång tid; det var när Eric Gyldenlo

drunknade i Lögen. Då troddes det, att man också skulle mista fru

Gunvor, men det var väl så, att hon ej kunde gå från ett halffärdigt

arbete, då hade hon ej varit farmor Eidens sondotter.

Glädjen kom dock aldrig efter den dagen mera till hennes sinne; hon blef

så underligt blid och stilla, när den första vilda, ohejdade sorgen lagt

sig. Det var som om fru Gunvor gått utom sig själf och hädanefter endast

lefvat för andra.

En gång under dessa år hade dock Bragehall strålat i festskrud, och

fröjden kom som gäst till de stora salarna. Det var när fröken Hillevi

stod brud. Hon följde sedan sin man till London, där han var attaché,

men en dag skulle de återvända till Bragehall.

Kanske är det detta fru Gunvor sitter och väntar på? Hon vill lämna

godset, nu blomstrande och mäktigt, till de unga. Kanske längtar hon att

få lägga det gamla fideikommissbrefvet med sina sigill inslutna i de

små, svarfvade trädosorna i sin dottersons händer och bedja honom

förvalta det stolta arfvet lika samvetsgrant, som hon gjort det.

Fru Gunvor sitter gärna vid fönstret i »det förseglade rummet» och ser

ut öfver bördiga fält och gröna skogsdungar, öfver korsande hvita vägar

och små gråa kojor, hän mot den blåa, glittrande Lögen.

Men till ingen anförtror hon de tankar, som då sysselsätta henne, och

ingen stör den gamla.

-- Hon lefver i minnet, säger lilla Mari, som alltjämt stannat på

Bragehall. Det är inte många, som så tryggt kunna se mot det förflutna,

tillägger hon beundrande.

Fru Gunvor har börjat drömma och längta som förr, när hon var ung

flicka, men mycket mera stilla och tåligt än då. Hon anar hamnen bortom

alla bränningar, och hon tycker, att det skall bli så godt att ändtligen

få styra ditin.

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett

antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har

rättats som följande (innan/efter):

[s. 64]:

... när han förde henne in in galleriet. För öfrigt ...

... när han förde henne in i galleriet. För öfrigt ...

[s. 92]:

... när kan kommer; jag skall gärna ställa till bröllop. ...

... när han kommer; jag skall gärna ställa till bröllop. ...

[s. 111]:

... Du kommor väl snart efter? ...

... Du kommer väl snart efter? ...

[s. 160]:

... Hon drog sin arm ur hans hans. ...

... Hon drog sin arm ur hans. ...

[s. 231]:

... väger. Hon såg ärligt på honom med sin djupa ...

... vägar. Hon såg ärligt på honom med sin djupa ...

[s. 285]:

... dock vore bäst de skildes. Han ständiga extravaganser ...

... dock vore bäst de skildes. Hans ständiga extravaganser ...