-- Kom in! ropade Haqvin.
Betjänten räckte bugande fram ett telegram på en liten silfverbricka,
hvarefter han ljudlöst drog sig tillbaka.
Haqvin slet upp det; där stod blott:
»Farfar dödssjuk -- kom genast.»
-- Jag får resa hem i kväll, sade Haqvin ganska lugnt och gaf Gunvor
telegrammet att läsa. Det blir nog för ansträngande för dig att göra dig
så hastigt i ordning, men håll dig beredd. Det blir kanske slut för den
gamle nu.
-- Är du mycket orolig, Haqvin?
-- Nej, man kunde ju inte vänta annat än att farfarsgubben skulle gå
bort.
-- Men du håller väl innerligt af honom?
-- Visst -- visst! ... Hör, Gunvor, om det skulle behöfvas, får du be
grandtant hjälpa dig med sorgsakerna, så att du får precis så bredt
crêpe på klänningen, som det skall vara. Jag telegraferar naturligtvis
genast vid framkomsten. Du får inte resa ensam ner. Om du blefve skrämd
eller något, kunde det inverka menligt på barnet. Ja, jag är ju också
rädd om dig, lilla Fagerlin. Stanna därför här, tills jag kan komma och
hämta dig.
-- Du talar, som om farfar redan vore död, inföll Gunvor uppskakad.
-- Jag ponerar endast, mitt söta barn. Det är nödvändigt.
Gunvor teg, men i denna stund kände hon vämjelse för den förtorkade,
känslofattige egoist, som skulle vara hennes allt. Hennes inre var ännu
så starkt och obrutet, så sjudande af opposition mot allt lågt och
smått. Hon förstod ej att jämka och finna sig tillrätta med halfhet utan
slungade sin ungdoms hänsynslösa bannstråle mot det, som väckte hennes
harm.
Det telegram Gunvor följande dag erhöll från Haqvin underrättade henne
om att gamle grefven var död, och i bref sade han henne senare, att
farmor och han kommit öfverens om, att det vore nyttigare för Gunvor att
stanna i hufvudstaden, till dess begrafning, bouppteckning o. d. var
öfver. Då skulle Haqvin hämta henne ned till Bragehall, där de i
stillhet finge tillbringa sorgåret.
Farmor skref samtidigt:
»Min lilla Gunvor!
Vore det inte för din skull, hade jag endast ett att bedja om: »Herre,
nu låter du din tjänarinna fara i frid! Men jag vet, att mitt arbete ej
är afslutadt, fastän dagen är liden. Du behöfver mig; dina bref säga mig
det ständigt, om också blott emellan raderna.
Om min saknad, ja, så underligt det kanske låter i dina öron, min
tröstlösa sorg, har jag ej många ord att säga. Han, som aldrig fick taga
min hand i sin för lifsfärden, gjorde det så tryggt i döden. Jag tyckte,
att jag följde honom ända in i det stora mörkret, där måste jag lämna
honom och gå ensam tillbaka. Det var bara en tankestig, men den gjorde
mig dödstrött. Kära Gunvor, måtte du aldrig få erfara, hvad det vill
säga att mista i lifvet och mista i döden. Gud bevare dig för de sorger,
som ingen tröst ha! Men skulle de komma, så låt ej världen se, att de
krossa dig. Världen förstår sig inte på klubbslag, den dödar med
småsten.
Ett får du lofva mig, Gunvor, nämn aldrig honom, som gått, ty du skulle
tala om honom som om en död; och i mitt minne måste han vara lefvande,
för att jag själf skall kunna lefva. Jag följer hans stoft till griften,
men inom mig bor hans själ som en klar låga. Det är din gamla farmors
helgonlampa, Gunvor. Den slocknar först, när jag själf får ro.
Kärlek är af många slag, men den, som härdats i smärta, är den starkaste
men också den mest kräfvande. Den har gifvit helt för att också kunna
taga helt.
Lef väl, mitt barn, och tänk med dina bästa tankar på honom, som i
öfvermorgon bäres bort från sitt älskade Bragehall.
Din tillgifna farmor
_Margareta Eiden_.»
Långt senare skulle Gunvor rätt förstå detta brefs betydelse. Nu fann
hon det endast underligt. Och när hon i början af maj kom till
Bragehall, där farmor tog emot henne alldeles som vanligt, tyckte hon,
att också detta var besynnerligt. Hon hade väntat sig farmor stapplande
och tärd, men hennes gestalt var rak och spänstig som förr och blicken
fast och klar, nästan fjärrskådande. Endast kring munnen hade uttrycket
förändrats. Läpparna skälfde ofta som af instängd gråt.
Af sorg märktes för öfrigt litet eller intet på Bragehall. Unga
grefvinnan blef bortskämd och fjäsad mer än någonsin. I farmors närvaro
blef Haqvin ånyo den exemplariske äkta mannen, som gjorde allt för sin
lilla hustru. Lifvet log mot Gunvor med idel solskensdagar, och hon
glömde vintermörkret, men hennes känslor för Haqvin kunde aldrig komma
högre än till passiv tillgifvenhet.
På hösten, när de gula löfven började sin ringdans i parken och
flyttfåglarna i stora skaror begåfvo sig mot söder, kom där ett nytt lif
i det gamla slottet. På de fina spetskuddarna hvilade en liten grefvinna
Brage, och öfver den sidenklädda vaggan böjde sig ett misslynt ansikte,
och grefve Haqvin mumlade: Du skulle ha varit en gosse!
Men han försonade sig dock tämligen snart med ödets gåfva. Flickan var i
alla fall en Brage; och han kunde ju också få en son. Hvarför skulle han
inte få det? Han mindes knappt, att han önskat sig något förgäfves.
SJUNDE KAPITLET.
Lyckoriddaren.
Det ringde och ringde från byns lilla kyrka: »Bing, bång! -- bing,
bång!» klungo tonerna upp mot den klara, blåhvita vårhimlen, där de små
skyarna drefvo fram och åter likt glidande, oroliga fåglar.
Solen lyste i flamrödt guld, bronserande kyrkogårdens knöliga pilar och
kom de kring klockstapeln glammande kajornas fjäderskrud att skimra i
metallglans, under det att gråsparfvarnas vadmalsrockar blefvo
oförändrade, endast föreföllo ännu tarfligare mot guldet öfver den
bruna, fuktiga sanden och öfver grafkullarnas svartmålade kors.
Eric Gyldenlo, som satt i gästgifvargårdens bästa rum och såg ut genom
fönstret, allt under det han lyssnade till klockklangen från den
mossbelupna stapeln, lät halft ofrivilligt minnena fira sin
uppståndelsefest, sin ljusa, vårliga påskhelg.
Han satt med det ädelt formade hufvudet stödt mot handen och blicken
riktad ut mot slättens grågula sädesstubb, öfver hvilken välbekanta
stora, hvita fåglar, svartvingade, men med lysande, röda näbbar och ben
långsamt sänkte sig i gungande rytm. Hans barndomsvårars älskade
drömfåglar! Skulle han då än en gång få se dem en påskdag med jäsande
väntansfull aprilstämning öfver all naturen.
Gästgifvarens lilla rappa jungfru, hvilkens bevågenhet han i går vunnit
med att försöka, om tioöringar kunde ligga kvar i groparna på hennes
kinder och sedan låta henne få dem, så många han hade, gläntade nu på
dörren. Hon visste nog, att Eric Gyldenlo var en fin herre men tänkte
just därför, att det kunde roa honom att se annat högt herrskap, och hon
ropade gladt på sitt breda landsmål:
-- Kom, kom, ska harren få se grefvens på Bragehall. Hun, onga
grefvinnan är nå'et af de' grannaste en kan se, og deras agedon sedan,
med vapen bå' etter og fram.
Eric Gyldenlo reste sig skrattande och gick mot dörren. När han kom till
flickan, tog han henne om lifvet och svängde henne hurtigt rundt:
-- Du är också grann, Bolla!
-- Skynda sej att se nu, uppmanade Bolla ifrigt, ty själf var hon
lifligt intresserad af ståten; dom ska te körkan. Ser harren onga
grefvinnan?
-- Ja, hon är vacker.
Med händerna i fickorna, barhufvad och nonchalant stod Eric på
gästgifvargårdens höga porttröskel, och bakom honom stack Bolla fram
sitt burriga hufvud för att beskåda herrskapsvagnen. Suffletten var
uppslagen, och Grefve Haqvin skulle ovillkorligen ha känt igen sin
vapenbroder, om han sett åt det hållet, men han stirrade slött rakt
fram.
Hvem var den gamla damen, som satt bredvid grefvinnan? frågade Eric, när
den vapenprydda landån, dragen af fyrspann, passerat.
-- Farmor Eiden.
-- Farmor? -- Hvems farmor?
-- Onga grefvinnans, vet 'en. Hun kallas alltid farmor Eiden af folket,
och det är nok hun, som regerar på slottet.
-- Såå, grefven då?
-- Ja, han fedar sig; han är så tjock, att han knappt kan gå. Han åker
jämt, og så söfver han.
-- Sofver han _mer_ än förr?
-- Ja, dom säjer; han söfver mytje mer än glytten, lilla grefvinnan,
menar jag.
-- Hur, hm, där finnas småttingar också.
-- Baraste en, dom kunde ha't en påg me' ve detta laget.
-- Han kanske kommer, Bolla, de ha väl inte varit gifta så länge?
-- Fem år te nästa februari.
-- Det vill säga nu något öfver fyra. Grefvinnan såg inte glad ut. Hvad
vet ryktet?
-- Ocket? Jaså, harren menar, hvad folket snackar! Inte ett fnyk. Farmor
Eiden håller alltihop innanom de tjocka murarna på slottet, de säjer
dom.
-- Och grefven sofver på saken?
-- Ja, og så spisar 'en som en varg.
-- Du är ändå rätt väl underrättad, min kära Bolla, sade grefven med ett
svagt leende och gick in igen. Naturligtvis skulle det gå därhän, att
Haqvin blef försoffad; han hade inga möjligheter åt annat håll. Men det
var synd om det lilla flickebarnet, som skulle hålla till godo med ett
dylikt köttstycke.
Ett cyniskt, fult drag gled plötsligt som en vanställande mask öfver
Eric Gyldenlos ansikte, när han fortsatte sin tankegång:
-- Nu kan jag då stundtals ge henne skadeersättning. Hon blir en
akvisition att fördrifva ledsnaden med. Godt, att det bara är en
försvarlig ridtur emellan Lögenäs och Bragehall.
Lögenäs var ett litet förfallet, uråldrigt gods, som Eric helt oväntat
fått ärfva, och han ämnade nu slå sig ned där och lefva på hvad »den
egna torfvan afkastade», som han skämtande sagt vännerna. Redan följande
dag skulle han installera sig och sitt bizarra bohag i de bristfälliga
rummen. Hans hundar och Nilla, den enda tjänsteanden inomhus, hade farit
i förväg.
Tanken på den väntade leken med unga grefvinnan förflyktigade snart; --
han hade lekt så ofta med kvinnor, att han kunde det nöjet utantill, men
dock kunde han aldrig upphöra.
I dag hade han emellertid sin vemodsljusa, goda stämning: den då han
ångrade och drömde och i tusen veka önskningar återkallade den tiden, då
han velat bli »man och människa».
Nere i trädgården på den smala rabatten mot söder, där hasselhäcken
skyddade för det skarpa luftdraget, och där jorden var uppluckradt fet
och frodig, böjde sig två friska, ranka, gula liljor ur sitt knippe af
svärdshvassa blad. De stodo där som två unga skönheter, omedvetna om sin
egen fägring, men med något oändligt jublande lyckligt öfver sitt väsens
fullhet. Sakta vaggade de fram och åter, som genomdallrades äfven de af
klockklangen. Eric, som ånyo tagit plats vid fönstret, tyckte att
påskliljornas fina mandeldoft trängde genom det grönskimrande glaset in
till honom.
Den brandgula blombägaren vidgade sig begärligt, medan den i alla porer
insöp solljuset, luften, de tusen dofterna från skog och mark, under det
den sexuddiga, matt krämfärgade stjärnan omkring sträckte sig
lättjefullt mot de olivgråa bladen.
Å, hvad han kände dem väl, dessa smidiga påskliljor! Som liten hade han
kallat dem »kungens bägare», och det var han, Eric Gyldenlo, som var
kung öfver hela den skånska slätten, öfver bokskogar, slott och
glimmande sjöar.
Och nu ...?
Klockklangen hade tystnat; byn låg i stilla sabbatsro. Eric kunde tänka
eller drömma, hvilket han behagade, utan att bli störd, och han valde
att drömma. Han hade tänkt så mycket därute i lifvet, där tankarna
sargas blodiga eller poleras släta mot hundrade kuggar.
Han drack förtrollad mandeldoft ur »kungens bägare», drack sig ung,
viljestark och modig igen och såg ut öfver slätten som den gången, när
afståndet bedrog, därför att luften var så genomskinligt klar.
När dimman föll ute i lifvet, hade han gått vilse och aldrig funnit
rätta vägen mera. Drömmens krönte kung miste sin krona.
Eric greps af en oemotståndlig längtan att äga påskliljorna, hålla dem i
sin hand och stryka öfver deras lena, skälfvande hud. Han tog sin hatt
och gick ut i trädgården.
-- Får jag köpa de här blommorna? frågade han gästgifvaren, som stod där
midt i solen, ståtlig att skåda, i röd ylleami, gul skinnväst samt en
bred talmikedja dinglande på magen.
-- Köpa blomster! -- Tag dom bara!
-- Tack och heder!
Han bröt dem varligt och stod sedan länge och betraktade dem, men de
hade ej längre något berusande Alexandervin i sina djupa bägare, endast
tomhet och vemod.
Med liljorna i handen gick han långsamt ut genom grinden de få
stenkasten upp till kyrkogården.
Hvarför? Erik Gyldenlo visste sällan skäl för sina impulser; de föddes
af stämningen. Möjligen kände han, att allt det brustna inom honom
lättare skulle söfvas till ro i dödens närhet, än där allt talade om lif
och uppståndelse som i trädgården.
Han gick mellan grafvar, de flesta vårdade, blomsterprydda, märkta af
saknad och kärlek, en och annan förfallen och glömd.
Framför en grafkulle, prydd med ett hvitt marmorkors och en vacker,
nyligen ditlagd krans, stannade han tvärt.
På korsets gyllene bokstäfver lyste solen med ett helt strålknippe, och
Erik läste: