ÄDELT VILDT

AF

ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

ÄDELT VILDT

EN FAMILJEHISTORIA

AF

ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907

FÖRSTA KAPITLET.

Det gamla slottet.

-- Farmor, jag är ändå litet rädd!

-- För hvad, mitt barn?

-- För det gamla slottet och ... och för ...

-- Nåå?

-- För den gamle, sjuke grefven. Tänk, om han dör, medan vi äro där!

-- Tyst. Å, tyst, min flicka.

-- Hans sonson är ju också hos honom?

-- Ja.

-- Hvarför vill farmor företaga en så lång och besvärlig resa nu på

hösten, och hvarför skall jag följa med? Vi hade ju inrättat det så

trefligt i staden, och så efter jul får jag fara till Italien, det kan

jag förstå meningen med, för det är härligt, men det här är ingen mening

alls.

-- Ett aderton års barn skall inte förstå, endast lyda. Och när jag vid

mina fyllda sjuttio reser ut på landsbygden i oktoberfukten, är det

mening med det. Grefve Haqvin Brage är min ungdomsvän, det vet du. Han

har önskat se mig -- och _dig_ före sin troligen snart förestående död.

-- Hvarför mig?

-- Ja, det har jag tvekat, om jag borde säga dig, men du är uppfostrad

med aktning för äldres vilja, och ditt hjärta är godt och varmt och

rent, därför skall du förstå mig, Gunvor. Han och jag hoppas, att du

skall bli unge grefve Haqvins brud. Du, med din rikedom och din

människokärlek, kunde göra många lyckliga, och Bragevall skulle ånyo

uppblomstra genom sin unga härskarinna. Nu vet du, att det ligger i

förfall och att ödslig tomhet länge rådt i de stora salarna. Det kan bli

ett af vårt lands ståtligaste fideikommiss, om det kommer i dina händer.

Tycker du inte det är en stolt tanke?

-- Jo -- men farmor, jag känner inte unge grefven, och han inte mig.

-- Ni ska' lära känna hvarandra.

-- Och hålla af hvarandra, farmor?

-- Ja, på aktning och tillgifvenhet byggas de bästa äktenskap, barn.

Kärleken, den stora kärleken, tåla så få vid att erfara. Det är som att

sitta för nära en flammande brasa: man får svedd hud och ärr för hela

lifvet.

Gunvor slöt ögonen och lutade sig tillbaka mot vagnens mjuka dynor.

Farmors stränga ansikte, den skarpa munnen, de lidelsefulla näsvingarna,

och den djupa, glödande blicken, skrämde henne nu som så ofta förr. Och

dock trodde hon blindt på denna sin barndoms vårdarinna och stöd; allt

hvad den sedan sitt tredje år föräldralösa flickan lärt se upp till,

vörda och älska, hade tagit farmoderns gestalt. Hon hade ej reflekterat

öfver, om lifvet en dag skulle ge henne andra vyer. Öfver hufvud taget

hade hon ännu ej begärt annat af tillvaron än glädje, och trots sin

imponerande stränghet och sina gammaldags uppfostringsmetoder hade fru

Eiden aldrig nekat sin sondotter nöjen och förströelser, ehuru de måste

försiggå under kontroll.

Eiden & C:o var den halländska kuststadens äldsta handelsfirma. Den

första Eiden hade invandrat från Savoyen för etthundrafemtio år sedan,

då med ett bräde, hängande i ett snöre på bröstet, och på denna disk små

tarfliga gipsfigurer. Men före sin död var han en ansedd köpman, en af

»stadens äldste», och hans son, Gunvors farfar, blef utan svårighet satt

på tinnarna af templet, rikedomens och maktens glimmande helgedom.

Hennes far, en blond, vacker nordisk typ med drag och karaktär efter sin

svenska mor, kallades allmänt »guldkonungen», både på grund af sitt

utseende och sina hopade skatter. Han gifte sig tidigt med en ung

engelska, hvilkens mörka ögon aldrig lärde sig se på det främmande

landet som på ett hem, och hvilkens skälfvande veka mun endast mödosamt

uttalade »det malmklingande språket». Hon dog vid Gunvors födelse, och

det var farmor, som lät barnet få ett äkta nordiskt namn. När

»guldkonungen» sörjt sin unga maka som en förtviflad i tre år, hände det

högst ovanliga, men som läkarna den gången faktiskt konstaterade, att

hans hjärta brast af sorg.

Gunvor stod ensam i världen med sina millioner och sitt glada, sorglösa

barnasinne, ty intet af moderns tunga håg och trötta melankoli hade den

lilla ärft. Hon älskade glädjen nästan som den tagit gestalt och blifvit

hennes lekkamrat, och hon gick omkring med en underlig lyckohunger,

hvilken hon ej själf förstod, men som, sedan hon växt upp, blifvit allt

starkare och häftigare, en längtan utan namn och utan bo, som längtans

vildfågel med de breda vingarna ofta är det.

Farmodern hade uppfostrat henne hemma under sina ögon. Skickliga

lärarinnor hade hon haft, men utan undantag voro de pedagogiska

nummerhästar, alla gående i regementets takt efter den musik, som

konservativa institut angifvit för dem.

Jämnårigt sällskap under fristunderna saknade Gunvor icke. Hon fick

bjuda små flickor ur de »bästa» familjerna till sig, och de små

flickorna beundrade och afundades alla hennes vackra saker.

Då gaf hon dem gärna det deras blick lyste ifrigast emot, bara för att

få se dem riktigt glada.

Gossar hade hon endast träffat undantagsvis och förstod sig ej på dem.

Nu, denna vinter, skulle hon som vuxen föras ut i societeten, och det

farmor yttrat nyss om grefve Haqvin Brage blef för henne, där hon satt i

kupéhörnet, vaggad af tågets ilande fart, till en vacker dröm. Han

skulle bli hennes beskyddare, hennes riddare, hennes vän. Han skulle ha

en ädlings höfviska later, drömde hon, och en ädlings stolta, friborna

sinne. Det farmor sagt om tillgifvenhet och aktning lät så lugnt och

tryggt. Stormande kärlek visste Gunvor ej hvad det var; lidelserna sofvo

oväckta inom henne; hon var ett barn i lång klänning och med rosor i

händerna. Men hon skulle ej akta på, om hon lät sina rosor falla på

allfarväg, ty hon trodde världen full af dejliga blomster.

-- Ropa på Karna, Gunvor; hon far börja plocka ned reseffekterna, vi äro

strax framme, sade farmor med sin låga, distinkta röst, hvilken dock

under hela resan haft en underlig, nervös darrning, som om hon vore

orolig för något. Farmors ögon sågo också ut som de gråtit utan tårar.

Det var besynnerligt, att Gunvor aldrig förr hört talas om denne grefve

Haqvin, hvilken dock föreföll att vara farmor så kär. Att han varit

änkling i många år och uppfostrat sin sonson som farmor henne, det

visste hon, och att dessa sista ättlingar af den urgamla släkten voro

mycket fattiga, trots sitt mäktiga Bragehall.

Hon reste sig och ropade på Karna, hvilken, trogen och pålitlig som en

gårdvar, höll sig till reds.

-- Vi äro framme strax, Karna.

-- Jaså, ändtligen.

Den station, där de stego ur, hade ännu ej fått något eget stationshus;

en ödegård gjorde tjänst så länge. Den lilla byggningen låg där som en

mörk punkt midt ute på den vida slätten, och när höststormarna tjutande

vräkte fram likt rasande vågor, hotade de att kullstörta detta

bräckliga, ensamma hus, men hur det skadades och anfölls, hade det

hållit stånd i ett par decennier och skulle nog stå där i ytterligare

två. Det, som är fallfärdigt, har ofta en segare motståndskraft än det

starka och unga; det är som själfva förstörelsen skydde det.

Inspektoren stod där grå och luggsliten i den duskiga höstskymningen.

Den röda signalflaggan höll han ängsligt mot armen som rädd för att den

skulle rebelliskt fladdra ut, men däremot lät han en blå snusnäsduk vaja

ur fickan på kavajen som en symbol för lifvet på landet.

En ung man skyndade fram emot damerna.

-- Fru och fröken Eiden, förmodade han och vinkade åt betjänten att

komma närmare.

-- Ja, sade farmor, det är grefve Brage, antar jag?

Grefven bugade sig.

Vacker kunde han nästan kallas. Dragen voro regelbundna, förädlade och

utmejslade genom generationer, gestalten hade denna symmetriska, något

vekliga elegans, som fostras i salongerna, och de anlag för fetma och en

viss flegma, som en tillvaro utan arbete och mål gärna alstra.

Gunvor såg likväl ej annat, än att den unge grefven mycket väl kunnat

rida emot henne som en båld riddare med vajande fjäderbuske och öppet

visir. Hon fann honom värd ljusa drömmar och kröp in i täckvagnen

bredvid farmor med en känsla af, att nu for hon till lyckoslottet, där

dansen skulle gå alla hennes lefnadsdagar.

Grefve Haqvin satte sig på baksätet. Han höll sina knän så försiktigt

som möjligt för att ej stöta ihop med sina moitiéer och han talade lågt

och allvarligt, mest om den sjuke farfadern, men också några ord om de

dåliga vägarna, hvilkas lera de sista dagarnas regn blött upp alldeles

oerhördt. Det var så vattenhaltigt innehåll som möjligt i hans fraser,

men hans organ var vårdadt, hans tonfall mjukt och hela hans hållning

sympatisk.

Vagnen rullade tämligen raskt framåt, och hvar gång Gunvor såg ut, mötte

henne samma utsikt: vägen öfver slätten -- som ett okynnigt slingrande

sotstreck öfver en gulbrun, plan yta -- pilar, risiga och nakna,

stenvallar och här och hvar en grå koja, alltid med några par trätofflor

utanför på dörrstenen.

En och annan frodig bondgård såg hon också sticka upp som en fet

champinjon i en myr, men tilltalande föreföll henne ej detta landskap,

sådant det nu tedde sig i dis och halfmörker. Hon var glad, när Haqvin

sade:

-- Ja, nu ha vi inte långt igen.

Farmor såg också ut, som om hon gärna hört de orden, ja, nästan som om

de varit de enda, hvilka ej gått förbi henne. Visserligen hade hon både

svarat och talat förut, men tankarna tycktes dock gått sina egna vägar,

hvart visste ej Gunvor. Hon bara tänkte, att hon aldrig förrän i afton

sett det där lefvande draget i farmors ansikta. Det gjorde henne så ung,

och det märktes bättre än någonsin, hur vacker hon måtte ha varit.

Vagnen saktade, och steg för steg trampade hästarna sig fram öfver

träbron, den forna vindbryggan, hvilken nu låg öfver förtorkade

vallgrafvar.

-- Från motsatta sidan ser man hafvet, det är bara tio minuters väg dit,

sade Haqvin.

Hafvet så nära. Å! Gunvor andades ut, som njöt hon redan af vågornas

friska sälta, och hon hoppade lätt ur vagnen, som nu stannade framför

den låga, hvälfda porten.

Medan grefven hjälpte farmor ned, stod Gunvor stilla och såg vid skenet

af en väldig hornlykta upp mot Brageättens vapen, hvilket var inhugget i

slottets fasad. Hon stafvade sig till den latinska inskriptionen,

hvilken bågformigt omgaf vapnet, och när farmor redan var inne i

förstugan, stod hon ännu kvar och stirrade på dessa stelt huggna

bokstäfver.

Haqvin hade stannat bredvid henne.

-- Fröken ser på vårt tänkespråk, frågade han artigt.

-- Ja. _Fac et nihil spera_, hvad betyder det?

-- Fac et nihil spera: _Handla och hoppas intet_, betyder det.

-- Hu! Hon ryste till.

-- Ja, det är inte lefnadslustigt precis, svarade han i lätt ton och

skrattade litet.

Det skrattet tyckte hon inte om. Det kom så omotiveradt som en pingla i

en allvarlig klockklang. Hon gick uppför den låga, breda stentrappan,

skyndade efter farmor och Karna, som under en jungfrus ledning togo

vägen längs det gamla slottets vindlande gångar upp till gästvåningen.

Bragehalls corps-de-logis låg där som en ofantlig askgrå stentärning

midt i en sekelgammal park, nu förvildad och sofvande, en enda oredig

massa af förvridna grenar, knotiga stammar och täta buskage.

På stentaflan i nedre förstugan kunde den intresserade forskaren läsa

slottets historia, den, som ej de tjocka murarna förtego eller i

hviskande legenders eko buro från tid till tid, som vinden för det torra

bladet utan rast eller hvila.

Det var svårtydd, gammaldags skrift, stentaflan hade inristad, men trots

att århundraden förflutit, sedan den huggits dit, kunde ännu orden ses.

Där stod:

»Hjälp Gud alt som mæchtigste. Anno 1544 ær denne Gaard, som nu heder

Bragehall, udi Jesu Navn opbygget af Erlig og Welbyrdig Mand Otte Brage

till Gillö, daa Kongl. May:tts Befallningsmand paa Drottningborg Slått

med sin Kjære Frue, Erlig og Welbyrdig Frue Ebba Mandel. Den alt som

mæchtigste gode Gud skie lof og ære for en lyksalig begyndelse og

framgång att altingest maa skie og komme Hans allerheligste Navn till

lof og ære, og deres lifs arfvinge til lycke, gafn og gode här timelig

og vore kærre foräldre, at de siden maa bo udi himmelrig til evig tid

1648 Amen.»

Så vidt berättade det gamla slottet själft med historiska, tunga ord,

men i hvarje vrå af de stora, alltför många salarna smögo häfdens

skuggor som bleka vålnader. Och de talade till den, som förstod sagans

tysta bikt. Än var det festklang och älskogslek i stämman, än hån och

bitterhet. De gamla, mörkt och stereotypt målade familjeporträtten af

hugstore krigare skuros af fantasien ut ur sina breda guldramar och

tvungos att tråda sirlig dans med ädla damer i styfva fiskbenskorsetter

och runda, mjuka barnansikten under stramt tilldraget hår.

Man kan ej gå i ett sådant gammalt slott utan att höra det tissla och

tassla af det förgångnas röster, utan att om och om igen lyssna till

länge sedan förtonade steg. En dylik familjeborg är som ett instrument,

hvilket gömmer alla de melodier man en gång spelat på det.

En gammal jungfru med grått, benadt hår under en hvit linongsmössa

serverade damerna te på deras rum. Fru Eiden hade önskat det så, ty

själf ville hon, så fort hon gjort toalett, gå till den sjuke grefven

och under tiden skulle Gunvor hvila. Karna finge stanna hos henne, ty

farmor trodde, att hennes lilla sondotter kände sig rädd här i de höga

rummen med de många mystiskt stängda dörrarna, de stora skåpen, de djupa

stolarna och de dunkla speglarna.

Men Gunvor hyste ingen som helst fruktan; hon var endast nyfiken på allt

detta nya. Hon tyckte nästan, att hon kommit in i ett ofantligt

dockskåp, där det skulle bli lustigt att flytta om och leka.

Hon såg sig omkring i salongen och fann den alltför glest möblerad, men

detta var ju endast gästvåningen, och den begagnades troligen sällan.

Pendylen på den öppna, vapenprydda spisens afsats stod, som borde tiden

stanna här. Det fanns ingen anledning, att den skulle gå, när allt annat

liksom dött, förstenats.

-- Farmor, sade Gunvor och satte bort tekoppen, det är ett ohyggligt

valspråk Bragesläkten har: Fac et nihil spera; handla och hoppas intet.

Jag läste det öfver porten och jag kan inte glömma det.

-- Det skall du inte heller. Det låter hårdt, men är nyttigt -- en gång

i lifvet. Du är bara för ung att förstå det än, svarade farmor lugnt.

Hon stod nu färdig att gå till den sjuke, men innan hon gick, kysste hon

sin sondotter på pannan. Så nickade hon långsamt.

-- Farmor, jag ville så gärna ...

-- Hvad, barn?

-- Säga, hur vacker och ung farmor ser ut, inte glad, men ändå lycklig.

Hur kan man se ut så: lycka utan glädje?

-- Fråga inte, liten, jag kan inte svara dig nu. Grefve Haqvin väntar;

han har väntat mig i tre dagar -- ja, kanske mycket, mycket längre, och

nu först går jag till honom. Det kom ett sällsamt drömmande och vekt

tonfall i farmors röst, men hon ändrade det hastigt, när hon tillade:

Karna, jag vill inte veta af, att här berättas några dumma spökhistorier

for min sondotter.

Karna öppnade nigande dörren för sin härskarinna och sade fogligt:

-- Nej, gud bevare mig för det, frun.

Gunvor kröp upp i soffan och låg där lydigt och stilla, med hufvudet

halft begrafvet i mjuka dunkuddar, omstoppad af gamla Karna, och utan en

tanke på spöken. Efter en stund sof hon godt, trött af resan, men sömnen

blef ej lång, kanske högst en timme, så satte hon sig upp.

Hon var ensam i rummet. Hvad allt var tyst! Klockan stod, brasan hade

brunnit ned, och endast den orörliga, hvitgråa askhögen syntes där inne

i spisens gap. I den glittrande kristallkronan voro några ljus tända,

men de skönjdes blott som skuggor i ett blekt ansikte, när deras sken

föll öfver de tre hvita stängda dörrarna, öfver det ljusa parkettgolfvet

eller öfver möbelns siden.

Bordet med de väldiga lejonfötterna stod i mörker, och lejonhufvudet,

hvilket bar bordsskifvan på sin hjässa, grinade hemskt med

elfenbenständer, som gulnat och spräckts.

Hvad här var tyst! Gunvor upprepade de orden halfhögt, men ljudet af

hennes klara, unga stämma skrämde henne; den föreföll henne otillåten.

Hon reste sig. En af de där dörrarna måste hon öppna, eljest skulle hon

känna sig ängsligt instängd. Hon gick mot den till höger, där var

farmoderns och hennes sängkammare, och där stod Karna och packade upp.

-- Hvart går den här dörren midt emot, Karna?

-- Det vet jag inte, lilla mamsell.

-- Jag törs väl försöka öppna den?

-- Ja, det kan väl inte vara farligt.

-- Usch, den är stängd!

I detsamma kom den lilla trotjänarinnan i den hvita linongsmössan in.

Hon bar varma lakan och örngott på armen.

-- Hvart leder den här dörren? frågade Gunvor ifrigt.

-- Till riddarsalen. Det vill säga, det är en lönngång först, som

skiljer praktrummen från de här, och i den gången är det en trappa upp

till det förseglade rummet.

-- Hysch, sade Karna. Inga sådana där historier!

Men Gunvor kunde ej släppa det intressanta ämnet.

-- Finnes här ett försegladt rum?

-- Ja det gör det, men det skulle jag kanske inte talat om.

-- Jo. Å, låt mig se det.

-- Nej, kära hjärtandes, då kunde den gråe mannen ...

Hon tystnade tvärt, ty Karna nöp henne eftertryckligt i armen.

-- Den gråe mannen, hvem är det?

Gunvors stora, klara ögon lyste af begär att få veta mera.

-- Å, det är bara en sägen.

-- Att han finnes däruppe -- ett spöke! Gunvors röst blef halft

föraktlig.

-- Ja -- det -- är ju bara skrock.

-- Visst.

Gunvor frågade ingenting mera. Karna såg ju alldeles hjärtskrämd ut, men

hon såg alltjämt mot den hvita dörren, hvilkens blanka mässingslås

liknade en knuten hand i stridshandske, och hon gaf sin fantasi fritt

spelrum. Inte trodde hon på spöken, snarare då på en liten vänlig tomte

eller ett gammalt, gemytligt troll, som vakade där uppe i sin lugna vrå

öfver det gamla slottet, men hon tyckte i alla fall inte om, att det

fanns ett »försegladt» rum; det lät så onödigt hemlighetsfullt och

vemodigt. Där glädjen dansade fram, öppnades alla dörrar på vid gafvel,

och om det blefve som farmor och den gamle, sjuke grefven ville -- hvad

hon ville själf, frågade hon sig knappt -- ja, då skulle hon släppa in

fröjden som ett yrande vinddrag i slottets salar. Hon log åt tanken på,

hur dammet skulle hvirfla upp ur alla hörn, damm, som lägrat sig på

blanka ytor och trängt in i ornamentens snirklar under årtionden.

ANDRA KAPITLET.

Konung Död och drottning Lif.

I gamle grefvens salong möttes fru Eiden och läkaren. Doktor Bengtsson

bugade sig så djupt, hans lilla trinda mage tillät, för den ståtliga

damen.

-- Doktorn har varit inne hos den sjuke? Hur står det till?

-- Illa, det vill säga, grefven har nog inte långt igen. Det är ingen

sjukdom direkt, endast aftyning. Han är som ett utbrändt ljus.

-- Utbrändt -- med veken nere i pipan, menar ni?

Hm, hm, ja, så ungefär.

-- Har doktorn sett, att, just som man tänker: nu blir det mörkt, kan

helt plötsligt en liten klar, blå låga visa sig?

-- Ja -- ja.

-- Det är _lifvet_, min bäste doktor. Ni kommer ju igen i morgon?

-- Naturligtvis, men jag fruktar, att min hjälp då är obehöflig.

Doktorn såg på den underliga, gamla damen med det vackra, stränga

ansiktet. Trodde hon sig verkligen kunna ge befallning åt själfva döden

att vända om? Då skulle hon kommit förr. Han bockade sig än en gång så

vördnadsfullt som för ett krönt hufvud.

-- Är grefven ensam nu?

-- Ja, för ögonblicket, han ville det. Han väntade ert besök och var så

rädd, att han ej skulle kunna se klart.

-- Äro -- hans ögon brustna?

Frågan ljöd så ångestfullt, med ett tonfall, hvilket tycktes komma långt

bortifrån i en klagan öfver något förspilldt. Doktorn var glad att kunna

svara:

-- Nej, fru Eiden, inte än, men grefvens syn är ytterligt försvagad.

-- Det finnes ingenting man kan göra för honom?

-- Nej -- ingenting. Han har visserligen stärkande droppar, men inga

medikamenter i världen hjälpa för det, som är slut.

-- Har han plågor?

-- Nej, men bekymmer, tror jag. Sonsonens framtid och ...

-- Jag vet. God natt, doktor Bengtsson. Välkommen igen i morgon.

-- Jag tackar.

Doktorn drog en lättnadens suck, när han väl satt i åkdonet; sådana där

gamla gods som Bragehall hade alltid något obehagligt mystiskt öfver

sig. För dem betydde det föga, att tiden gick framåt, och att man nu i

adertonhundratalets senare hälft tänkte väsentligt olika än man gjort

vid seklets början. De behöllo sina traditioner och sina dunkla öden.

Man kunde aldrig tänka sig att sitta gemytligt och trefligt och spela

vira och dricka toddy i en af de där stora salarna; det var alltid, som

tassade ett förgånget omkring och tog bort munterheten. Det hörde unga

och gamla dårar till att bo där; och gamle grefven var väl en art dåre;

i alla fall sedan många år tillbaka en enstöring. Pengar att lefva efter

sitt stånd hade han aldrig haft, och hans grefvinna gjorde samvetsgrant

slut på godsets inkomster.

Hvarför hade han gift sig med henne? Det skedde i hastigt mod, påstod

folk. Doktor visste det inte, men han mindes, att hans föregångare måst

dagtinga litet med sitt samvete, när han skref nådig grefvinnans

dödsattest, ty hade han varit fullt ärlig, hade han berättat, skulle han

som dödsorsak angifvit: kronisk alkoholism, och det dugde inte.

Herre, du min skapare, tänkte doktorn, hvad det är rasande mycket bättre

att ha en hederlig bonde till far; då blir man kanske en Bengtsson i

alla sina dagar, och det är möjligt, att ens pojke också blir en

grofhuggare, men det är timmer, som håller, ingenting ruttet vid roten,

som så ofta i de gamla, förnäma släkterna. Nu skulle han, Pelle

Bengtsson, hem till mor och få en sup och en smörgås och en god portion

gröt. Han slog upp rockkragen, och fick på det sättet en försmak af

hemvärmen.

Efter en stund voro dock hans tankar ånyo på Bragehall. Underliga öden

de haft där uppe, dessa sista Haqvinar. Gamle grefvens enda barn var

naturligtvis också en Haqvin, eftersom fideikommissarien alltid skulle

heta så. Han var en väldig drasut och en hedersprisse, som inte gjorde

en katt för när, om han bara fick ligga i fred på sin turkiska divan,

röka »Star of Cuba» och läsa Paul de Kock, hvilken dock på honom aldrig

utöfvat någon annan retande inverkan, än att han bäst det var somnade

och lät boken dimpa i golfvet. Sin grefvinna orkade han inte fara långt

efter. Han tog henne från närmaste granngods, där hon och sex högförnäma

systrar sutto och väntade på friare. Ekonomiskt sedt hade det aldrig

varit något att stå efter att bli grefvinna Brage, men den unga fröken

förstod att inrätta sitt lif på behagligaste sätt. Sedan hon skänkt sin

man en fideikommissarie, gaf hon ingenting mera åt _honom_, men eljest

talades det mycket om hennes »gifmildhet» mot de höga herrarna.

Så en dag, medan nuvarande unge grefven var en liten pys, föll hans far

af hästen och bröt nacken af sig. Det skedde under en jakt, och ingen

tog sig det egentligen så nära; det var mest, som om en möbel flyttats

ur slottet.

Grefvinnan hade ej ens tid att vänta sorgeåret ut, förrän hon reste till

Ryssland, och därifrån spordes snart, att hon gift sig med en moskovit,

en guldtunna. I Sverige lät hon ej vidare höra af sig, och för barnet

tycktes hon mist allt intresse. Nu var också hon död, hade doktorn hört

sägas. Hon hade med en tändsticka kommit för nära tyllgardinerna för

budoarfönstret, och, när på hennes rop tjänarna störtade in, stod hennes

nyss påtagna maskeraddräkt, »dagslända», i ljus låga. Efter svåra plågor

afled hon af brännsåren.

Doktor Bengtsson lät hakan borra sig djupt ned i pälskragen. Hur var det

gamle grefven stönat i dag, när han utmattad sjunkit tillbaka mot

kuddarna? »Mitt namn, mitt stolta namn får inte dö ut! Det _måste_

lefva!»

Puh, och det skulle den där svampen Haqvin råda bot för! Doktorn

klatschade förargad med piskan. Det var synd och skam att draga en ung

flicka in i det eländet. Inte att det felades Haqvin något, men han var

som en torr gren både på hufvudets och hjärtats vägnar, och därtill svag

till karaktären, såsom både farmor och mor. Det var visst något med det

namnet! Det enda det kunde göra var att med heder laga sig i grafven.

* * * * *

Farmor Eiden stannade en sekund på tröskeln till sjukrummet. Det var som

om en mask plötsligt glidit af hennes ansikte. Det stela, strama

uttrycket flydde för ett drag af mjuk blidhet och stilla resignation.

Ögonen strålade ej, men de blickade varma och djupa in i något osynligt,

och en fuktig imma lade sig öfver dem. Tårar? Nej, nej, men minnen,

längesedan skrinlagda hågkomster. Här stod hon på tröskeln, hon och den

mäktige konung Död; hvem skulle först hinna taga platsen hos den sjuke,

hvem skulle han tydligast känna?

Fru Eiden böjde sakta hufvudet som i bön. Sedan sköt hon varsamt upp

dörren och gick snedt öfver det stora, dunkla rummet fram till sängen.

-- Haqvin!

-- Margareta -- ändtligen!

Två kraftlösa händer försökte sträcka sig mot hennes; ett dödstrött

hufvud höjdes nästan oskönjbart från kudden, där det hvilade, fult och

ovårdadt, med tofvigt hår och skägg som ram kring ett gult, infallet

ansikte, hvari ögonen flämtade oroligt och matt.

Sådan var hennes ungdoms älskade, när hon efter femtio års skilsmässa

återsåg honom; detta var då den man, som Margareta Eiden skänkt sina

bästa drömmar, sitt ljusaste hopp.

Åren äro alltid sandkorn i evigheten, men de bli det också för den, som

skyndsamt vill komma tillbaka till lifvets högtidsstunder, och öfver en

kvinnas enda, stora kärlek förmår ej ens ett halft sekel bygga en

varaktig fördämning.

Margareta Eiden var inte i denna stund gamla farmor; hon var tjuguårig,

när hon snyftande sjönk på knä vid bädden och lät hans darrande händer

stryka öfver hennes kinder, hans skrofliga stämma hviska smekande namn.

Han hade aldrig älskat någon annan än henne; hon visste det, men

fideikommissbrefvets lydelse skilde dem åt. Ett gammalt, gulnadt

pergament var mera värdt än två unga, fullblodiga människors lycka. Där

på det styfva papperet hade hon själf läst, att ägaren till Bragehall

finge endast föra en högättad brud till sina fäders borg, eller, lydde

den hånfulla, nyktra slutsatsen: »en flicka, som med tunnor guld kan

Bragehalls trappor belägga».

Margareta var fattig, och, om de också kunnat kringgå detta underliga,

flerhundraåriga dokument, kunde de ej kringgå verkligheten; dess kraf

äro alltid obönhörliga, och de skildes åt, gingo hvar sin väg, men

visste dock, att en gång skulle de komma ut ur ödets labyrint och då

trofast som förr se hvarandra i ögonen. Nu hade den stunden kommit, men

nu stod döden på vakt och skymde med det okändas skuggor.

De hade skrifvit till hvarandra under de sista åren, långa sirliga bref

med gammaldags uttryckssätt, och i alla dessa epistlar hade det alltid

stått något om »barnen». De hade skrifvit föga eller intet om sin egen

förlorade lycka, men fras efter fras om den de ville grunda åt de unga.

De talade om dem som om två minnesstenar på hvilka de ville rista in,

hvad deras hjärtan en gång önskat, och de hade ingendera tänkt sig annat

än att de två stenarna tacksamt skulle finna sig i att bli monument

öfver död längtan.

När grefve Haqvin kände, att krafterna plötsligt allvarligt aftogo, hade

han sändt bud på Margareta; förut hade han ej velat, att hon skulle se

honom -- omständigheterna hade gjort honom till en vårdslösad existens,

och med den glimt af stolthet, som fanns kvar hos honom, värjde han sig

för att, slapp och utlefvad, ställa sig inför sin ungdoms sagobrud.

Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke

på honom. Han visste icke, att hon efter balen på Bragehall för femtio

år sedan stått ensam kvar ute i den månljusa natten i stället för att

begifva sig till gästvåningen, där hennes grandtant redan sof tryggt,

och att hon då sett upp till vapenskölden öfver portalen, icke med en

vekt älskande kvinnas trånad utan med en valkyrias stolta, hänsynslösa

mod, och hennes brännheta läppar, torra af kärlekstörst, hade skälft

under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: »Fac et nihil spera».

Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon

skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle kämpa sig igenom det. Lyckan

fanns hos honom där uppe i den gamla, förvittrade borgen; där måste den

stanna som gisslan för hennes löfte att älska utan att hoppas, men också

utan att vika.

För hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes

intresse för man och barn var endast den sträfva pliktens. För hans

skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det käraste hon ägde i

världen, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom

henne att med det glada barnets millioner göra pergamentets ord till

sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld täckte de nötta

slottstrapporna, och Haqvin, hennes älskade, finge ro i döden. Hon, som

aldrig fått den stolta lyckan att bli mor åt hans barn, hon skulle nu

liksom pånyttföda hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla

trädet.

Sådan var Margareta Eidens kärlek, trots hennes sjuttio år; den var som

ädelt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit

starkare af den långa lagringen.

Också han, den gamle, härjade mannen, kände det trötta hjärtat slå

kraftigare, den tomma hjärnan fyllas af bleka hågkomster, som när man i

skymningen långsamt och dröjande lockar fram en melodi efter annan. Där

komma brustna toner och oklara ackord, ty i mörkret är man ärlig och

slår ej an falskt bara för att spela stycket, den spröda klangen blir

som en smekning, en dröm -- kanske en snyftning.

-- Tack för att du kom, Margareta! Får jag kyssa din hand? -- Hon förde

upp den mot hans läppar. -- Den är lika hvit och fin som förr -- och

ringen -- min ring har du kvar! -- Den med månstenen.

-- Den, som vi tyckte såg ut som en stelnad tår. Haqvin, det sägs, att

den förändrar färg, när den kommer nära gift, vet du det?

-- Ja.

-- Då äro inte tårar gift, fast de förbränna, ty det har fallit så

många, många glödande tårar på den stenen. Men du är matt, jag skall

inte tala så mycket.

-- Jo, jo, jag blir inte trött af att höra din röst -- den ger mig lif.

Hon mindes, att hon ännu på tröskeln till sjukrummet undrat, hvem som

skulle hinna först dit in, hon eller den mäktige konung Död. Nu visste

hon det; kärleken fick dock rätt till sist att kalla sig drottning Lif.

-- Stannar du nu hos mig, Margareta?

-- Ja, Haqvin, så länge du vill.

-- Också i natt?

-- Ja, du käre.

-- Å, hvad det är godt att veta.

Han log; det var ett svagt leende, men det drog ändå segrande fram öfver

de slappa dragen och tände en glimt i ögonen.

Hon tog en högkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen

höll hon i hans båda, med den andra strök hon upp hans hår ur den

fuktiga pannan, och han följde denna smekande rörelse med allt klarare

blick.

-- Du har väl hört, att doktorn sagt, att nu är jag färdig med --

tillvaron, Margareta?

-- Ja, men han kan misstaga sig.

-- Jag tror han gör det -- du är så stark, min ungdoms älskade, att du

håller mig kvar hos dig.

-- Men ansträng dig blott inte, Haqvin, tala inte.

-- Å, du, jag har tegat så länge, länge. Hör du inte det på min röst?

Den har rostat.

-- För _mig_ är den välljud.

Han log igen, lyckligt och varmt, och nu kom det ett skimmer af rödt

öfver det askfärgade, skrumpna ansiktet. Så måste ju Margareta Eiden

älska, tänkte han, för lifvet och af hela sin själ. Han låg länge tyst,

som för att hämta mera styrka. Den utstrålade från henne, som trofast

höll hans hand, och han kände den möta honom ur hennes ännu i ålderdomen

underbara ögon. Det gjorde ingenting, att han sänkte ögonlocken; glansen

från hennes djupa blick skimrade som ljus in till hans pupiller, in i

hans medvetande. Den tunga dödströttheten vek långsamt, som när en tät

dimma suges upp af solen.

Slutligen frågade han:

-- Har du barnet, den blifvande borgfrun, med dig?

-- Ja visst. I morgon får du se henne.

-- I morgon -- du tror att, att jag finnes till då?

-- Jag _vet_ det.

-- Ja, kanske får jag än en dag till skänks.

-- En och flera, hoppas jag.

-- Jag vill så gärna veta mitt namn i goda händer. Är den lilla stark

och fast som du, Margareta?

-- Nej, men god och glad. En solstråle är hon.

-- Haqvin är så svag.

-- Jag såg det. Men än lefver jag. Och jag lämnar aldrig Gunvor. Bäst,

att det ordnades snart mellan barnen. De ha ingenting att vänta på.

-- Nej ... Bragehall har väntat -- så länge. Skall lyckan nu bli bofast

här?

-- Hvem vet?

-- Du vågar sätta allt på ett kort?

-- På ett kort! Nej, Haqvin, på den kärlek, jag kämpat, lidit och lefvat

på i ett halft sekel. Gunvors lycka -- din sonsons framtid -- Bragehalls

ära -- ditt namns bestånd -- allt, allt är endast lösenord för bunden

längtan, kufvad glöd. Förstår du mig?

Han tryckte sakta hennes hand.

-- Min härliga -- unga Margareta!

Det blef tyst igen i det stora rummet. Lampan med den gröna skärmen

gjorde endast skuggorna djupare, och den sjukes ansikte spöklikt blekt.

Klockan på marmorbordet under spegeln pickade kraftigt som en sund puls,

och de klumpiga, svarta visarna innanför det kupiga glaset flyttade sig

i ostörd ro minut efter minut. Farmor Eiden greps af en vild ångest, att

klockan plötsligt skulle stanna och att han, den sjuke, ändå skulle nås

af dödens väktarrop. Hennes hand darrade af trötthet, men hon vågade ej

draga den ur hans. Om hon sedan aldrig mera finge lägga den mellan dessa

matta fingrar, om de stelnade och isades af den stora makten. Ack, i

lifvet fanns dock alltid hopp, tänkte hon, men dödens lie mejade det som

allt annat.

Någonting afbröt den hemska stillheten -- det ljöd först oregelbundet

och flämtande, men sedan, så småningom, lika afmätt som klockans

tick-tack. Det var en sofvandes djupa, lugna andetag. Gamle grefven hade

somnat, tryggt som ett barn, med sin sköterskas hand i sin. Han sof som

han ej gjort det på många dygn, en stärkande, feberfri sömn.

Farmor Eiden reste sig till hälften och kysste lätt hans panna; det var

som om hon med denna varsamma kyss tackat honom för att han ville och

kunde lefva.

Hans gamle trotjänare öppnade försiktigt dörren. När han såg den

främmande damen sitta där orörlig vid hans herres hufvudgärd, tänkte han

draga sig tillbaka, men fru Eiden vinkade honom närmare.

-- Grefven sofver, hviskade hon.

Johan tittade på sin husbonde, och hela hans hederliga, släta

betjentfysionomi sken upp.

-- Så godt!

-- Ja -- godt! Nu går jag, och ni stannar här, men det är min bestämda

vilja, att jag får bud, när grefven vaknar. Kom ihåg! Om det också är

midt i natten.

-- Ja, hennes nåd.

-- Jag är _fru_ Eiden. God natt, Johan.

Hon hade varligt frigjort sin hand ur grefvens, och ljudlöst gick hon

mot dörren. Också nu stannade hon utanför den, som när hon gått in, men

nu först kunde hon gråta. Tårarna föllo som ett ljumt bad öfver hennes

ansikte, och hon glömde bort att torka af dem.

Följande förmiddag kom doktor Bengtsson, och, när han varit inne hos sin

patient och ånyo kommit ut i dennes salong, stod gamla fru Eiden där.

Kring hennes fint skurna läppar lekte ett nästan triumferande leende.

-- God dag, doktor Bengtsson. Hur fann ni grefven nu?

-- Förvånande mycket bättre, fru Eiden. Om vi skola hålla oss till vår

liknelse från i går, den om ljuset, menar jag, skulle jag vilja säga,

att det fått en ny veke, he, he, he.

Doktorns lilla, runda mage hoppade så sympatiskt belåtet med, när dess

ägare skrattade, att man kunde tro, att den senterade kvickheten.

-- En ny veke! -- Ja, kanske det.

-- Ja, en högst besynnerlig och intressant kris är detta i alla fall,

fortfor doktorn allvarligare. Jag har aldrig sett ett motstycke under

min tjuguåriga praktik. Det skulle inte förvåna mig särdeles, om jag

finge se herr grefven uppe igen om någon vecka. Han är en helt annan än

i går, ja, än på mycket länge.

Fru Eiden nickade tankfullt.

Doktorn hade naturligtvis rätt, fast han ej anade, hur det förhöll sig.

Han trodde antagligen mera på droger och mixturer än på hjärtas makt

öfver hjärta. Hon försjönk ånyo i ljusa hågkomster.

Doktorn stod höfligt och väntade på, att den energiska gamla damen med

de strålande, unga ögonen skulle entlediga honom, men hon tycktes totalt

ha glömt bort hans närvaro, och han harklade sig varskoende.

Hon såg upp och räckte honom handen.

-- Ja, vi kanske träffas i morgon igen, doktor Bengtsson?

-- Naturligtvis kommer jag, fru Eiden, men tillåt mig säga, att en sådan

underdoktor som ni är jag inte.

Han bockade sig och gick med korta, stubbiga steg.

Farmor Eiden satte sig i den med nött gult siden klädda empiresoffan och

knäppte ihop händerna i knäet. Hon bad icke, men hon lät andakten draga

som en barndomens helgkänsla genom sitt sinne, och hon kände en frid,

sådan hon sällan ägt under de gångna åren. Här, under hans tak, var

hennes plats; här kunde hon ännu verka och drömma och -- handla, ty

handlingskraft hade blifvit hennes sköldemärke, dådlöshet ansåg hon vara

rostfläckar, och hon hade aldrig gifvit sig hän åt andlig hvila --

alltid hade hon haft det fjärran målet för ögonen att på ett eller annat

sätt visa, att _så_ älskade hon; inte för stundens röda rosor och

gyllene solsken, men för lifvets hårda allvar. Nu var hon framme, nu låg

vägen bakom henne.

Gunvor kom in.

-- Här är jag, farmor.

-- Bra, barn, då skall jag föra dig in till grefven.

-- Han blir väl ledsen öfver, att jag ej liknar min vackra farmor, icke

är guldlockig och blåögd, som hon var.

-- Å nej, han vet, att du ärft din mors utseende: mörkt hår och stora,

gråa ögon.

-- Och en stor mun och en liten, vacker näsa och en bred panna och en

haka -- ja, farmor, hur är det med hakan?

-- Den är mjuk och rund, kunde gärna ha mer energi, men det får väl

farmor ha för oss båda. Så, min flicka, kom nu!

Gunvor lydde, och gick sedigt efter farmodern fram mot dörren. Smärt och

elegant stod hon där, lockande fager som lifvet själft, varm som dess

dröm, glad som dess lek och aningsfull som dess spirande vår.

TREDJE KAPITLET.

Lyckodrömmar.

Hästarna stodo sadlade vid trappan. Unge grefven och Gunvor Eiden skulle

rida ut. Det hade de gjort hvar dag, trots det ruskiga vädret, under den

vecka de främmande uppehållit sig på Bragehall. I dag sken solen för

första gången på länge, och både utom och inom hus rådde en viss

feststämning, ty gamle grefven hade just fått doktorns tillåtelse att

ligga ofvanpå en stund. Han påstod, att han kände sig alldeles frisk,

men doktorn var skeptisk och tillrådde försiktighet. Fru Eiden hade

visserligen bevisat sig vara en mästarinna i känslans hypnotism, men

sådant var i alla fall endast det skenbara bandet mellan ande och

materia, och ingen visste, hur snart det brast.

Farmor Eiden stod vid gamle grefvens sängkammarfönster och betraktade

intresserad de ungas affärd, under det hon ifrigt rapporterade sina

iakttagelser bort till hvilsoffan, där Bragehalls ägare låg.

-- Din sonson är en ståtlig man, Haqvin -- ett vackert skal, som de

flesta ättlingarna af våra s. k. hugstora ätter. Du vet väl, hur bra han

tar sig ut i sin engelska ridkostym -- och i sin jaktdräkt sedan? Den

hade han i går på rådjursjakten. Han var den elegantaste att se till af

de unga herrarna, och, Haqvin ... kan du tro det, men jag tänkte

ofrivilligt, när jag såg honom, upphettad af lunchens starka rätter och

det eldiga vinet, luta sig ned mot Gunvor: Nu, min gosse, skadskjuter du

ädelt vildt!

-- Skadskjuter, Margareta?

-- Ja, min vän, ty han har ingen kraft att döda. Kärleken dödar, dess

skenbild skadskjuter, och unge Haqvin är inte mäktig en stor lidelse.

Det gör emellertid ej så mycket med Gunvor. Hon är ett sådant barn. Hon

skulle aldrig förstå den vilda jakten. Så, nu rida de ut från gården.

Hon är som den ljusaste vårdröm, min lilla solstråle. Ja, nicka du åt

farmor, min flicka, adjö med dig! Lycka till på färden till de gröna

skogarna! Till häst tar hon sig ut som en ung drottning, eller kanske

snarare som en älfva. Henne passar lifvets lek bäst; hon har heller

ingen aning om dess allvar.

-- Och du är inte rädd för ett giftermål med Haqvin? Du förstår, han är

snäll och god, inte ett spår ondt med pojken. Han har knappt lefvat

undan hälften så mycket som jag gjort vid hans ålder, men det är tyvärr

så, att det nog ligger i släkten en stor oförmåga att handskas med --

ädelt vildt, som du kallade det.

Gamle grefven suckade tungt.

Farmor gick med sin stilla, värdiga gång fram till honom och satte sig i

den djupa stol, hvilken blifvit enkom för hennes räkning flyttad tätt

intill hvilsoffan.

-- Käre Haqvin, sade hon lugnt och med kylig erfarenhet i rösten, de

bästa af er män ha den oförmågan. Ni handskas med kvinnor som med en

lyxartikel, hvilken hör salongen till. In i ert arbetsrum och in i ert

själslif får hon aldrig komma. Hon är för skör och för ömtålig, tro ni.

Men att, när ni tröttnat på henne, kastas bort, det är hon inte för

bräcklig till. Haqvin, din sonson, hör emellertid säkert inte till dem,

som kasta bort sin hustru för andra intressen. Jag kan vara trygg för

Gunvors framtid i det afseendet. Och det, att hon tvifvelsutan endast

hamnar i salongen, oroar mig inte heller. Han har just ingen annan plats

åt henne. Hans arbetsrum är ju upptaget af piskor, hästsvansar, vapen,

sadlar och liknande. Och hans själslif! Ja, min vän, förlåt mig, men det

spränger nog aldrig sin puppa.

-- Nej, det tror jag inte heller. Han har ingen fart i blodet, inga

impulser. Margareta! -- Gamle grefven reste sig upp på armbågen. --

Egentligen äro du och jag mycket yngre än barnen. Å, fast jag är en

stackars bruten gubbe, kan jag ligga här och minnas ungdomens

lägereldar, och bara minnet af flammorna värmer mig. Jag kommer ihåg

galna fester, då man ledsnade på europeisk rätvinklighet och gjorde sig

ett turkiskt harem genom att skära af bords- och stolsben på

restaurangens matsalsmöbler. Så breddes det orientaliska mattor och

kuddar öfver förödelsen, kulörta lyktor slingrade sina arabesker i

taket, blommor ströddes kring golfvet, och i liggande ställning intogo

vi en lukullisk middag.

-- Hvem betalade? frågade Margareta Eiden skarpt.

-- Det vet jag inte -- våra borgenärer.

-- Å, de lysande namnens lysande elände! Det är väl, att dess tid är

ute.

-- Väl, säger du -- och så vill du själf ...

-- Ja, Haqvin, jag _vill_ eller rättare ett halft århundrades kärlek

vill inom mig. Fråga aldrig en älskande kvinna om skäl! Klok har jag

varit hela mitt lif -- nu vill jag drömma.

-- Om lycka? ...

-- Ja.

-- För barnen?

-- Å ja, för dem och för -- dig. Ser du, om du ej lefvat för att se ditt

Bragehall värnadt af guldets starka makt, hade hela mitt lifsverk varit

förspilldt. Lyckodrömmar har jag aldrigt fått ha, men som frostfjärilar

tvinga de sig nu ut i solskenet, bara därför att jag får hålla din hand

i min.

-- Tack, Margareta, ibland är lifvet smärtsamt kort!

-- Inte för dem, som få gå först, Haqvin. Men att stanna efter, att resa

vården eller glömma griften, allt som världen kräfver, det är det

tyngsta af allt.

Han lade hennes hvita, vissnade hand öfver sina ögon, och hon förstod,

att han var trött på allvaret. Det glada jollret höll han mera af, och

hon kunde också skämta.

Johan hade öfverraskat de båda gamla midt i ett hjärtligt skratt öfver

en gemensam hågkomst, och han, som ej hört grefven skratta på många år,

stannade då häpen i dörren, där han sekunden efter, som en äkta

trotjänare, log med.

* * * * *

Sida vid sida redo de unga ut i det gyllene solskenet, som lade sig likt

en glimmande matta öfver slätten och smög sina strålknippen in bland

bokarnas metallröda prakt. Det var ett spel af färger, en ljus

genomskinlighet i luften, sådan man endast ser det i ett slättlandskap.

Äfven utan att se det, anade man hafvets oändlighet bakom fältens mjuka

våglinjer, och det var som om vinden tagit ett eko af böljebruset in i

sin stämma.

-- Nu först förstår jag, att Skåne kan vara vackert, sade Gunvor och såg

sig hänförd omkring på de vida ytorna, hvilka afspeglade de underbaraste

dagrar, och där blicken kunde glida och glida som en seglare på spaning

utan att finna hamn förrän vid horisonten. Det var så mäktigt, detta,

helt olika de små, kuperade idyller, upplandet erbjöd. Och Gunvor hade

sett så litet, att för henne var all fägring ett ämne till entusiasm.

Folket här ser så stort och kraftigt ut, tillade hon; det beror väl på,

att provinsen är så rik.

-- Ja, jag antar det.

Grefven klappade litet förlägen sin hästs smidiga hals. Han visste

ingenting rysligare än när fruntimmer blefvo »djupa», och det hade lilla

Eiden, sorgligt nog, anlag för. Men det ginge nog bort, när hon fått

vara några år på Bragehall. Och att hon skulle bli hans grefvinna, var

han på det klara med. Det var en synnerligen klok plan af farfar och den

gamla frun. En vackrare hustru än Gunvor, kunde han ej tänka sig, och så

var hon rik. Ja, detta var viktigast, naturligtvis. Utan rikedom skulle

hon varit af noll och intet värde. Det mödosammaste var emellertid att

underhålla henne, ty berättade han jakthistorier, ryste hon, och talade

han om små societetsäfventyr, såg hon ut som ett oförstående barn. Och

ändå märkte han, att han gjort ett visst intryck på henne. Hon såg

vänlig och glad ut, när han närmade sig henne, anmärkte flickaktigt

blygt, att hon tyckte så mycket om hans sätt att stryka upp håret, och

att hans röst med den veka brytningen verkade på henne som ett

egendomligt instrument. Nu skulle han känt det så tryggt och godt, om

han under tystnad fått rida här bredvid henne, ty det var ju för tidigt

att komma än med frieriet; det var eljest något han tänkt sig in i och

ville utmärka sig med. Men att tala om »hvad som helst» var inte lätt.

Hästar och hundar höll hon nog af men utan praktiskt grepp på deras

egenskaper. Hon kunde visst knappast sentera, att hans Ladylike var äkta

fullblod, en dyrbar gåfva af gamle grefven, som för att göra sin sonson

denna glädje sålt flere af familjejuvelerna.

De redo nu in på en skogsväg. Detta var den underligaste, dystraste skog

Gunvor sett. Idel höga tallar, så jämnt från hvarandra som om afståndet

varit uppmätt, och med besynnerligt nakna stammar ända upp mot den

tofsliknande kronan. Det var, som om solen silat sig in i en väldig

pelarsal med smala, götiska fönster, och det låg en matt, trolsk dager

öfver den bruna, barriga marken. En och annan skrämd hare eller kråka

ställde till en bråd, prasslande flykt, när hofslagen doft ljödo mot den

mjuka myllan.

-- Det här är som en spökskog, sade Gunvor sakta. Aldrig har jag sett

något så egendomligt. Om jag vore ensam, skulle jag inte våga röra mig

af rädsla. Det är som om det lefvande lifvet vore alldeles utom hörhåll,

och som -- man måste ropa på hjälp.

-- Vi kunna vända, om ni är rädd. Jag är så van att rida här.

-- Ensam?

-- Ja, ofta nog.

-- Hvad tänker grefven då på?

-- Å ... på att just här kunde man finna sitt öde.

Han såg på sin vackra följeslagerska med en innerlig blick ur sina blå

ögon, nu skuggade af den klädsamma, bredbrättade hatten. Han visste ej

själf hvar han fått orden från, men var själf mycket belåten med dem, då

han tyckte de passade utmärkt in i stämningen. Unge Haqvin hade tagit

det mycket samvetsgrant med att söka behaga den rika arftagerskan, och

han hade, för att förtäta sitt tunna blod, läst flere kärleksromaner

under de sista månaderna än förut under hela sitt lif. En och annan fras

hade också välbehållen afsatt sig i hans hjärnvindlingar, och den kom

han med, lycklig som öfver ett utsökt fynd.

Gunvor rodnade starkt. Så hade aldrig någon talat till henne eller sett

på henne förr, och hon tänkte: detta är kärlek!

-- Nu är jag inte rädd längre, hviskade hon.

-- Jag skall också veta att beskydda er för hvarje fara. Ni kan vara

trygg.

-- För troll och gastar kan väl ingen människa skydda en annan, men de

finnas bara i barnkammarsagor.

-- Ja, det tänker jag. Det här är ett ypperligt jaktområde, men det är

sant, ni jagar inte.

-- Nej, stackars djur; det är pinsamt att veta, hur de kämpa för sina

lif. Att det kan vara ett nöje att hetsa dem!

-- Ja, det förefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara

grym?

-- Grefven tycker ju om jakt?

-- Ja, men det är något helt annat. Säg, att ni inte tror något illa om

mig; det skulle göra mig så ondt.

-- Jag -- vi -- det är ju en så kort bekantskap.

-- Det är inte alltid det behöfs många år för att ... för att man skall

hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det är tyst och ensligt på

Bragehall; så, har jag också känt det ibland.

Grefven tystnade och stirrade så envist in i en glänta, som om han haft

en sufflör där inne, men plötsligt tillade han:

-- Nu är allt annorlunda, det har blifvit solglans öfver de gråa murarna

-- tack vare er.

Gunvor blef förlägen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vända sig

till farmor först; det var så ängsligt att tala om och svara på så

viktiga saker här i villande skogen. Hennes hjärta slog som en bursatt

fågels vingar slå mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle säga.

Lycklig kände hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon

hört talas om ej förnams på annat sätt. Hon önskade i alla fall att få

rida och drömma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida

kappa om dem, om Haqvin, den ädle riddaren, och om henne, stolts

jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hållning och den

vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svår passage fattade

hennes häst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drömvärld.

Detta var tur för grefve Haqvin, ty för tillfället hade han absolut

ingenting mer att säga; han måste taga det i småportioner, eljest blef

det honom själf för öfvermäktigt.

Nu hade de också hunnit ur skogen och ut på slätten igen, där den friska

vinden och det bländande solskenet gjorde dem till två, uppsluppet glada

barn. De sade inga kvickheter, jollrade närmast om hågkomster från

tidigare år, men också detta förenade dem, ty lika ensamma hade de växt

upp, och när han hörde henne berätta lifligt och med glödande färger om

sina fantasilekar, var det som lånade han eld och lyste upp sin egen

nyktert gråa barndom med reflexen från hennes flammande tankehärd.

* * * * *

När Gunvor den dagen skulle kläda sig till middagen, fick hon en

oemotståndlig lust att sätta på sig något riktigt vackert, ett eller

annat, som tydde på fest. Hon valde länge i sin garderob, och tog

slutligen fram en blekskär sidenklänning, handbroderad med hvitt silke.

Den var obetydligt urringad, så att hufvudet fick en friare ställning.

Just som hon, med Karnas hjälp, blifvit färdig, kom farmor in.

-- Så fin, min flicka?

-- Ja, farmor -- den passar mig, säg?

-- Det gör den visst, men hvarför har du satt den på i dag? Vi äro ju

bara husets folk.

-- Ja -- men ...

Gunvor vred generad på guldarmbandets klingande ringar. Karna lämnade

diskret rummet, och den unga flickan slog plötsligt armarna om fru

Eidens hals. Hon sade ingenting, strök endast sina brännande kinder mot

den gamlas svala hud.

-- Kära barn, har han sagt något -- redan?

-- Nej, farmor. Ack, om han ville dröja med det. Jag är så lycklig just

nu. Det är som en saga.

-- Där du är prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan får namn

först när man upplefvat den. Då heter den: »Det var en gång.» Men

Gunvor, du får inte bygga ditt lif på sagor. Det är för skört virke.

-- Farmor lilla, låt mig drömma.

-- Och hvad drömmer du om?

-- Om den stora lyckan, som jag alltid längtat efter. Minns du, farmor,

hur jag brukade gömma hufvudet i ditt knä, när jag var liten och säga:

»Nu längtar jag _så_!»? Du frågade: »Efter hvad?» Det visste jag aldrig.

De sista åren har jag också längtat -- tror du, man kan födas med

sådant? -- Men nu är det så stilla inom mig. Det är som -- som det var

julotta, och man väntade på att få stämma upp första psalmen.

-- Fantasier, min flicka. Se förståndigt på saken. Grefve Haqvin är en

mycket hygglig ung man, som nog kommer att hålla af dig, men du skall

akta dig för att göra honom till en sagoprins eller taga detta som en

högstämd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor.

Det knackade på dörren.

Den lilla trotjänarinnan med den hvita mössan neg och lämnade en bukett

gula rosor från grefven till mamsell Eiden. Det var de sista för i år,

hade han sagt.

Länge sedan budet gått stod Gunvor där med sina blommor i handen, och

farmor nändes ej störa henne. Hon var så vacker och oskuldsfull. Det

skulle varit grymt att säga henne, det farmor Eiden själf genom

trädgårdsmästaren låtit grefve Haqvin förstå, att han borde visa denna

uppmärksamhet. Fru Eiden hade väl hellre sett, att Gunvor ej varit ett

så lättfånget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till,

att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon -- och bäst så.

Gongongen ljöd.

Gunvor spratt till.

-- Ja, nu är det tid att gå ned i matsalen, liten.

-- Låt mig bara sticka rosorna i skärpet så ...

Farmors svarta sidenklänning frasade stelt och solidt i trappan, där

ingen matta dämpade ljudet. Efter henne kom Gunvor långsamt och stilla.

Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och förde vördnadsfullt

fru Eidens hand till sina läppar.

-- Tack för blommorna, sade Gunvor blygt.

-- Ingenting att tacka mig för, det ...

-- Jo, det var vänligt af grefven att tänka på det, afbröt farmor och

fäste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora ögon

på Haqvin.

-- Det var mig naturligtvis en glädje, stammade han. Ni måste ju hålla

af rosor, som själf är den fagraste ros.

Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med

glänsande ögon och röda kinder. Hon log inåtvändt som åt något ljust och

mäktigt, hvilket fanns där inne.

FJÄRDE KAPITLET.

Också en sibylla.

Gamle grefven Haqvin var nu så mycket bättre, att han, stödd på sin

sonsons arm, kunde gå ned till middagen och sedan till och med orka

tillbringa en stund i salongen under samspråk med sina kära gäster,

hvilka nästan började räknas till husets folk, då de varit på Bragehall

i närmare tre veckor.

Unge grefven, som så länge varit färdig med sitt frieri, hade dock ännu

ingenting sagt. Han var som en snäll skolgosse, hvilken höfligt väntade

med att räcka upp handen och förkunna sitt vetande, till dess man

vädjade till honom.

Farmor Eiden var alldeles på det klara med de unga. _Han_ var inte kär

alls, tyckte bara, att en rik och vacker brud var ett himmelskt manna;

_hon_ var kär i kärleken, och tänkte med sin barnsliga oerfarenhet, att

den såg ut som Haqvin. Man kunde när som helst skrida till verket, men

det vore mera passande att vänta till julen, och lämpligare att Gunvor

fore hem på en tid först, och att Haqvin där skriftligen meddelade henne

sitt hjärtas önskningar, så sluppe barnet ifrån den scen med knäfall och

bedyranden, hvilken farmor hårdt kallade »falskt alarm» i förevarande

fall. Hon skulle skicka hem flickan med Karna och prästfrun, som just

skulle till staden. I det tysta, lugna hemmet kunde hon sy in i

julklappsmönstren alla sina drömmar och dessutom vara trygg för att

farmor vakade öfver hennes framtid.

Fru Eiden kunde inte själf lämna Bragehall, inte knappa af på den sena

lycka hon ernått efter femtio års försakelse. Hennes själ, som ännu var

ung och kraftig nog att ingjuta lifvets eldande pulsslag i ett halft

utslocknadt sinne, måste ändtligen taga ut sin rätt i minuter och

timmar, såsom hon åtrått att få göra det i månader och år. För öfrigt

var farmor Eiden praktisk och energisk. Hon lämnade ej ett arbete

halfgjordt, och först när sondottern blifvit härskarinna på Bragehall,

kunde hon möjligen unna sig någon ro.

Alltså fick Gunvor resa en dag i medio af november. Hon hade gråtit, som

det barn hon var, öfver att nödgas lämna sitt drömslott med torn och

tinnar, men farmor tröstade henne lätt med utsikten, att, när hon vid

jultiden återvände, var det som grefve Haqvins fästmö.

-- Men han har ingenting sagt, farmor, snyftade Gunvor.

-- Han _skall_ tala, barn, men först med _mig_. Arbeta nu flitigt på

dina vackra julgåfvor och låt ingen af dem du möjligen kommer i beröring

med ana något om den förestående förlofningen, inte ens mamsell

Beat-Sofi. Hör du det, Gunvor!

-- Jag skall försöka, farmor.

-- Du skall _vilja_ det, Gunvor; det är med vår vilja vi behärska både

oss själfva och -- vårt öde. Än så länge kan du lägga din vilja i mina

händer och handla efter mina råd, ty du är ett litet godt barn, men när

jag går bort en dag, skall du minnas mina ord och härda dig i dem. Gud

bevare dig för att bli ett rö, min flicka. En kvinna får förefalla som

en vidja, men hon skall vara en stålfjäder, spänstig och stark.

Fru Eiden kysste sondotterns hvita panna, hvilken ännu ej märkts af ett

enda grubblets tecken, och hon såg med sin klara, fasta blick in i de

mörka flickögonen, hvilkas djup hon likväl ej kunde loda. Det hade hon

heller aldrig förmått med svärdotterns; det där längtande, undrande

uttrycket i dem var som en saga på ett språk hon ej kände.

Gunvor reste, följd till stationen af grefve Haqvin, som till afsked

ridderligt kysste hennes hand och hviskade:

-- Välkommen åter!

Det sista hon såg i novemberdimman, som insvepte den lilla stationen på

slätten i sitt gråa töcken, var hans mekaniskt viftande hvita näsduk. I

rytmisk takt gled den upp och ned -- upp och ned, och slutligen vände

Gunvor sig bort, trött att blicka mot denna monotona lilla signalflagga,

glad att tåget ilade ut på spåret mot trakter, där luften var mindre

tung och tät.

Glad! Ja, det föreföll henne själf otroligt, men hon var verkligen

riktigt trallande glad, ännu när hon kom in i den hemtrefliga våningen i

staden, där mamsell Beat-Sofi, fru Eidens husförestyre, tog emot henne

med en bullrande, hjärtlig välkomsthälsning, med brasor i alla rum, ljus

tända i kronor och lampor, en lukullisk supé och friska blommor på

bordet.

De första dagarna gick Gunvor omkring och njöt af att vara den enda

bestämmande i det stora huset. Hon tog emot en del visiter och gaf en

liten bjudning för sina flickbekanta, men det var just inte roligt. Hon

hade ingen förtrogen ibland de ytterst väluppfostrade unga damer farmor

Eiden valt till hennes umgänge, och råkade hon släppa ut något af sina

hemligaste tankars hugskott bland dem, stirrade de på henne med

förfäradt uppspärrade rundetornsögon, som om de plötsligt fått en

främmande fågel in i sitt lag, en, som de inte läst det minsta om i sin

zoologi.

Bäst trifdes Gunvor med mamsell Beat-Sofi. Inte för att hon var så

synnerligen förstående, men det kunde man ej begära; hon var lustig och

ärlig, inte uppstyltad och liksom inpackad i konvenans, och så hade hon

en alldeles särskild dragningskraft, som Gunvor först nu, under farmors

bortovaro, kommit underfund med: hon kunde spå. Beat-Sofis mor hade

varit riktig zigenerska, och fast det i det yttre knappt fanns ett spår

af detta folks särtycke hos den gamla trotjänarinnan, måtte hon dock

fått litet af dess trolldomsblod i ådrorna, ty hon kunde, som sagdt,

fuska ej så illa i sibylleyrket.

När nu stormen obarmhärtigt ref upp snön från Hamngatans stenläggning

och kastade den i våta klumpar mot de höga fönstren, och när

vintermörkret blef till becksvärta inne i de tysta rummen, skyndade

Gunvor gärna genom hela filen af gemak, följd af de många klockornas

knäpp från tröskel till tröskel, och hamnade slutligen i mamsell

Beat-Sofis kammare, där hon kröp så långt upp i soffhörnet hon kunde

komma, som skulle det skyddat henne för storm och vintermörker.

Här var alltid varmt och godt och vänligt. Från köket hördes ett muntert

skrammel med spisringar och slamrande med kastruller, eller ett

torr-roligt infall af gårdskarlen, belönadt med pigornas högljudda

skrattsalfvor.

Dörren till vänster förde genom en lång gång in till handkammaren. Där

var mamsell Beat-Sofis allra heligaste. Där hade hon ställt upp och

tagit ned syltburkarnas prydliga rader i trettio år, vägt upp kryddor

till baken, lagt upp smör och småbröd, där var hon suverän, och det var

endast Gunvor, som oantastadt vågade sig in på detta område. Jo, fru

Eiden, förstås, henne trotsade ingen.

Mamsell Beat-Sofis rum var en gammaldags jungfrubur med pärlfärgade

möbler, ordentligt linjerande väggarna, ljusa tapeter med omöjliga

kornblåa ornament, hvita, knutna gardiner, en ljusbetsad björkbyrå

med virkad stjärnduk på och belamrad med vaser, byster,

eau-de-cologneflaskor och skrin.

Det var här Gunvor trifdes så väl i den hårdt stoppade soffan med sitt

rödrandiga öfverdrag. På bordet framför henne stod vanligen något namnam

att knapra på i skymningen. Sedan, när lampan tändes, skulle mamsell

Beat-Sofi spå. Den gamla var en mycket villig sibylla, ty hon var

ytterst nyfiken på hvad hennes Gunvor upplefvat där borta på det

präktiga Bragehall. Karna och hon hade haft långa konferenser, och att

»det var något i görningen», det voro de öfvertygade om. Karna hade

dessutom till mamsell Beat-Sofis uppbyggelse späckat sin berättelse med

de spökhistorier hon i riklig mängd fått höra af tjänstfolket, och det

var ej utan, att de satte fart i de där dropparna zigenarblod mamsell

Beat-Sofis mamma låtit sin dotter ärfva; oroliga, heta, fantasifödande

blodsdroppar, som aldrig ville riktigt låta späda ut sig.

Hvarken Gunvor eller mamsell Beat-Sofi hade satt sig in i hvad farmor

Eiden skulle sagt om dessa små seanser; de tänkte inte längre än att det

var ett oskyldigt nöje.

Nu satt Gunvor alldeles tyst, och de vackra, drömmande ögonen följde med

ett egendomligt intresse brasans flammande eld.

-- Hvad tänker min lilla flicka på? undrade Beat-Sofi.

-- På lifvet.

-- Det var fasligt djupsinnigt. Jag tänker på min kaffepanna, jag, om

det skall vara för bittida att sätta på den än.

Gunvor satt tyst en stund, men plötsligt lystes det älskliga ansiktet

upp af en ny tanke. Hon såg med tindrande ögon på Beat-Sofi och frågade

en smula skyggt:

-- Har inte Beat-Sofi haft någon sådan där ungdomssaga? Å, bestämdt!

Tala om!

Hon smekte öfvertalande mamsell Beat-Sofis tjocka armar och smög sin

smala, mjuka hand mellan hushållerskans sträfva, förkylda fingrar.

-- En ungdomssaga -- jo, kors; det fanns väl en tid, då jag tänkte på

tocket. »Litet ska en väl ha med, sa' den, som tugga' åt katten.» Men

det var ute på herrgården, det, där jag var husmamsell, innan jag kom

hit. Men sådant får väl Gunvor vara med om mycket finare och bättre; det

här var bara inspektorerna.

Gunvor såg häpen ut.

-- Tyckte du om -- om _allihop_.

Mamsell Beat-Sofi log belåtet.

-- Den ene först och den andre se'n, förstås. När de kommo till gården

och ingen kände, ställde de sig väl med mig, för jag lagade god mat åt

dem, och -- och hvar jul gaf mig herrskapet litet till bosättningen. Jag

sparade och gömde och satte in af min lön, men bäst det var, kom den

förste och ville flytta; han hade fått plats i hemtrakten. Jag grät en

vers, och så var den sorgen öfver. -- -- Den andre for, därför att han

fått ett eget arrende.

-- Var det slut sedan? frågade Gunvor besviken.

-- Nej, det var allt en till. Då hade jag just vant mig af med att

drömma, men det gick snart efter gamla trallen igen. Besparingarna

sattes ordentligt in i blåa boken, och vi -- hm, hm -- _han_ och jag

traskade omkring kontorsbyggnaden, som just skulle byggas till -- men

se, det var inte, som jag inbillade mig, Beat-Sofi, som skulle bli

inspektorska, utan en annan. Mor min sa': Du skulle åtminstone ha ett

kristet namn, din tattarunge, så folk begriper, att du inte vill stryka

landsvägarna omkring utan kan sätta fötterna stadigt under eget bord.

Jo, pytt, ha de begripit. I alla fall har jag fått pröfva på ekluten.

-- Var det alltsammans?

-- Ja-a. Det har fallit mycket snö sedan dess -- och nu är jag glad för

att jag ändå haft inspektorerna.

-- Glad?

-- Ja, ser hon, grynet mitt, lifvet utan kärlek är som kaffe utan

klarskinn. Man kan nog stå ut me't, men uschelt är det. Men si, min

flicka, hon ska ha både kaffe och klarskinn, det ligger i korten det.

Ja, nu tänder jag lampan, så lägga vi ödets stjärna.

Ett par minuter senare sutto de båda lutade öfver korten.

-- Det kan se ut något det, pratade Beat-Sofi; hjärter åt alla håll, en

ljus väg -- en -- två -- fyra -- åtta. Ser Gunvor ett sådant roligt

bjudningsbref! Å, kors, så granna kort har jag aldrig sett! Och Gunvors

egen kung tänker på henne! Det skulle väl aldrig vara grefve Haqvin

heller?

Gunvor rodnade och teg.

-- För henne själf -- för vännen -- för huset, räknade Beat-Sofi snabbt

och säkert.

-- Och, hvad som skall ske. Låt mig höra det först, Beat-Sofi!

-- Nej, i ordning med frågorna! Ser hon, min lilla, där ha vi

förlofningsringen. Den kommer långväga ifrån; titta själf, tre sexor!

Gunvor stirrade på de betydelsefulla korten och frågade sedan så tyst,

att det knappt hördes:

-- Synes det, om han håller af mig -- riktigt?

-- Han skulle väl skämmas annars! En sådan guds ängel som vår Gunvor --

och så rik se'n.

Ja, rik var hon; det hade också farmor sagt, och af köpmanssläkt, som

hon var, visste hon hvilken makt penningen hade, men att bli älskad,

därför att man ägde millioner, föreföll henne underligt. Var då hon

själf ingenting? Hon mindes plötsligt ett uttryck en af hennes fars

vänner haft en gång, när han skänkt henne en stor docka:

-- Det här är en dyr leksak; när du får höra, att den kostat femtio

kronor, tycker nog lilla nåden om den och låter bli att kasta den i

skräpvrån.

Gunvor fick tårar i ögonen. Var hon själf en sådan »dyr leksak», som man

lät bli att kasta i skräpvrån?

Ibland, när mamsell Beat-Sofi var vid sitt rätta sibyllelynne, spådde

hon Gunvor i handen, och då figurerade alla de mystiska spökhistorierna,

som Karna berättat henne.

-- Mamsell Gunvor möter sin käraste en aftonstund, sade hon en gång

högtidligt; det ser ut, som om han komme genom lyckta dörrar -- från ett

försegladt rum.

-- Nej, nej, afbröt Gunvor otåligt, dit går ingen.

Men sibyllan lät inte störa sig; hon hade kommit i farten, och hennes

hvardagliga fysionomi var förvandlad till något nästan vildt,

zigenaraktigt.

-- Han kommer sorgsen -- gråklädd, som om han ville osedd smyga sig från

en fest. Jag ser många, många tända ljus -- och en -- som tror sig vara

den rätte, håller armen om henne, Gunvor. Men tro honom inte! Det ligger

som ett mörkt töcken öfver hans väg -- olyckor och bråddöd, ser det ut

som. Men den, som kommer så ensam, han får ett långt lif, och älskad

blir han, men -- får jag se, Gunvor! Å, vår lilla guds ängel öfverlefver

dem båda två.

Gunvor var lifligt intresserad af dessa spådomsseanser, men de gåfvo

henne åtskilligt att fundera på, och under det att profetissan ett par

timmar senare lade sig och somnade tvärt, satt Gunvor med hufvudet stödt

i händerna och fantiserade. Var det verkligen Haqvin, som sorgsen ville

smyga sig bort från festen? Han måste ju veta, att han var den ende för

henne. Farmor hade ju bestämt det så ... och hon ville det själf. Då

skulle hon bli härskarinna, få makt och myndighet, i stället för att som

nu vara en liten flicka. Hon drömde om, att Haqvin skulle komma och

hämta henne. Han skulle höfviskt böja knä, som riddarna i Melins romaner

brukade, och säga några låga ord, klingande som stilla musik, om hur

högt han älskade henne -- och så -- så skulle han väl kyssa henne ... På

handen? Nej, det gjorde de fattiga. -- På kinden? ... Det gjorde farmor.

På pannan? Å, det hade gamle grefven gjort. Gunvor gömde ansiktet helt i

händerna. Han skulle kyssa henne på munnen, länge, länge! Hon blef

alldeles het vid den tanken, och hon längtade plötsligt feberaktigt

efter bud eller bref från Bragehall; helst ett lefvande, längtande bud,

en att famna och älska och trygga sig till. _Han_ skulle komma. Hon

öfverraskade sig ofta med att ej direkt vänta Haqvin; det var inte

alltid honom hon såg böja knä på riddarsed. Det var den gråe mannen. Han

hade en hätta, som fullständigt dolde hufvudet. Aldrig såg hon hans

anletsdrag. Hon log åt sin dåraktiga synvilla och försökte frammana

grefve Haqvins blonda, blåögda typ.

Mamsell Beat-Sofi spådde henne nu hvarje kväll, att »ett viktigt bref»

snart skulle komma, men om besök hade ödets stjärna aldrig något att

förtälja.

En dag kom också tillika med farmors bref ännu ett annat från Bragehall.

Liksom för att samla mod öppnade Gunvor först farmors epistel och läste

vant den stora, klara pikturen.

»Min kära, lilla flicka!

När du läser detta, har du väl redan tagit kännedom om Haqvins bref, och

jag blir således den första, som får önska dig lycka och en lång framtid

vid din blifvande makes sida. Om åtta dagar -- julaftonen -- hoppas jag

få omfamna dig här på Bragehall som en liten glad och förhoppningsfull

fästmö. Farfar -- som du händanefter, i likhet med Haqvin, skall kalla

gamle grefven -- längtar mycket att se er, barn, förenade. Hans krafter

äro ej stora. Döden unnade honom blott en kort frist. Vi ha därför redan

utsatt Haqvins och ditt bröllop till den första februari. Strax efter

helgen resa du och jag hem till staden för att iordningsställa

brudutstyrseln. Bröllopet måste dock för gamle grefvens skull hållas på

Bragehall. Det blir också ståtligast. Du får nu resa hit med vår goda

mamsell Beat-Sofi, som ej får lämna dig ensam. Karna skall naturligtvis

också med. Tag rikligt med pälsverk på dig, mitt barn, så att du inte

förkyler dig.

Af Haqvins skrifvelse ser du, att han redan fått mitt ord på, att du

vill bli hans hustru. Skrif därför endast ett par rader till honom in i

ditt bref till mig. Förlofningskort och ringar äro redan beställda. De

praktiska bestyren sköter gamla farmor som vanligt. Ja, jag skall troget

stå vid din sida, min lilla Gunvor; du kan vara lugn och dansa tryggt på

lifvets röda rosor. Än har du din sant tillgifna farmor

_Margareta Eiden_.»

Gunvor vek med darrande, fuktkalla fingrar ihop det styfva brefarket.

Jaså, nu hade farmor förlofvat henne. Allting var ordnadt; hon skulle

endast träda den gyllene ringen på fingret. Det var alldeles som när

farmor till barnbalerna synat af hennes toalett, knäppt ett dyrbart

smycke om hennes hals och sagt:

-- Så, nu är du färdig! Adjö, mitt barn, roa dig bra!

Gunvor suckade, och hennes hjärta slog ängslande, hårda slag, när hon nu

slet upp det andra kuvertet. Helt flyktigt hade hon sett på

utanskriften. Haqvins stil föreföll mycket oöfvad och gossaktig, med

långa, skälfvande staplar och svaga, halft utplånade prickar och streck.

Brefvet lydde:

»Goda fröken Gunvor! (Det var andra gången Gunvor fått denna spritt nya

titel för borgardöttrar).

Ehuru er högt ärade fru farmor sagt mig, att hennes unga sondotter vill

lyckliggöra mig med ägandet af sitt rika, varma hjärta, är det dock med

fruktan och oro jag djärfves framträda med min ödmjuka bön att få bli

eder ett trofast stöd och en huld make. Inga ord förmå uttrycka de

känslor, som bestorma mitt bröst vid hoppet att vinna en så fager och

älsklig brud. Hela mitt lif och min lycka lägger jag i edra händer, dyra

fröken Gunvor, och ber eder skänka mig det hulda svar jag innerligt

åtrår.

Eder vördnadsfullt tillgifne

_Haqvin Brage_.»

Än en gång läste Gunvor de få raderna. Hon skakade häftigt, nästan

förtvifladt på hufvudet. Det var inte denna förskriftsmässiga, siratligt

affattade förklaring hon längtat efter och drömt om under de långa

aftnarnas ensamhet. Det fanns ingenting af detta, som talade till det,

hvilket i väntan glödde inom henne. Hon frös vid detta fadda ordsvammel,

hjärtefrös, och ändå försökte hon intala sig, att hon var lycklig. Hon

hade ju själf valt. Farmor hade visserligen uttalat en önskan, men valet

hade väl legat i hennes egna händer.

Å, då måste han vara riddaren -- _måste, måste_!

Hon brast i en klagande, vilsen gråt, utan att veta hvarför. Farmor hade

ju skrifvit, att hon fortfarande skulle få dansa trygg på lifvets röda

rosor, inte behöfde hon då vara ledsen. Hon torkade bort tårarna, men

hvarje gång hon ånyo läste igenom grefve Haqvins bref, kommo de igen.

Slutligen slog stämningen om; hennes friska, glada sinne hade ingen

fristad för sorgen, och ju mer hon såg på friarbrefvets skälfvande

staplar, ju lustigare tyckte hon de blefvo. Hon skrattade till sist. Man

kunde väl vara en båld riddare, fast man skref -- uselt. Man kunde väl

älska så där -- så där _varmt_, som hon drömt om, fast det ingenting tog

sig ut på papperet.

Hon fick en idé, en barnsligt uppsluppen idé! Hon skulle bjuda till att

svara i samma högtrafvande stil, och sedan, när de blifvit gifta, hon

och Haqvin, skulle de få förfärligt roligt åt dessa dråpliga

skrifvelser, ty -- Haqvin kunde väl skämta? Hon hade icke sett det, men

trodde det så visst. Och hon skref, med ögonen lysande af skälmaktighet:

»Herr grefve!

Med blyg glädje har jag mottagit edert smickrande anbud, hvilket jag ej

tvekar att besvara med mitt fulla hjärtas ja-ord. Er vördade farfar och

min farmor ha ju redan länge önskat vår förening och därmed åsyftat

bådas vår lycka. Tillåt mig försäkra er, herr grefve, att min högsta

sträfvan hädanefter skall vara att bibehålla eder för mig så dyrbara

kärlek.

Eder

_Gunvor Eiden_.»

Hon såg på sitt opus, där hvartenda ord mötte henne som ett

karnevalsupptåg, och det stack till af smärta inom henne. Så skulle det

dock inte ha varit! Det var inte ärligt, detta. Kände han inte det,

månne?

Också den aftonen spådde mamsell Beat-Sofi henne, men hur hon än lade

»ödets stjärna» och »brudsängen», kom aldrig Gunvors kung med. Han var

alltid ur vägen.

Mamsell Beat-Sofi försökte prata bort detta faktum med att berätta om

alla de lysande fester Gunvor skulle komma på och alla de vackra

julklappar, som lågo till henne.

Då afbröt Gunvor plötsligt:

-- Hvar är min egen kung, Beat-Sofi?

-- Å, han kommer nog. Se här ha vi hans tankar.

-- De gå ju dit -- till rutertian: till pengar.

-- Ja, kors bevars, en får väl tänka på tocket med.

-- _Först_, kanske?

-- Men, barn, då, hvad hon ser allvarlig ut! Jag ska' minsann leta upp

kungkrabaten, ska' hon få se, gullängeln.

-- Nej, Beat-Sofi, det behöfs inte. Han har kommit. Jag är förlofvad med

grefve Haqvin nu, men ingen får veta det än.

-- Å, hvad säger Gunvor! Blifvande grefvinna! Ja se, en så'n fin herre

ville kanske inte göra sig så gemen och ligga i mina stackars kort, nu,

när han hittat vägen till lilla nådens egen hjärtekammare, det var nog

knuten, förmodade mamsell Beat-Sofi slugt, under det hon hjärtligt

omfamnade Gunvor, som stilla och nästan frånvarande besvarade

smekningen.

FEMTE KAPITLET.

Dansen går.

Ända sedan strax efter julhelgen hade det fejats i alla vinklar och vrår

på det förut så tysta och fridlysta Bragehall. Spindelväfvarna

förpassades ur sina trygga vrår, och grått, ålderstiget damm sopades ut

i stora moln.

Porträtten i galleriet restaurerades till en del för att ge ökad glans

åt slottet, och ett ungdomsporträtt af Ebba Brahe, hvilket genom

släktskap råkat i Brageättens händer, hängdes främst på »spinnsidan».

Den ståtliga fru Ebba hade här en klänning af gyllenduk, broderad med

våd af guldblommor och äkta pärlor. I ramen hade en senare tid låtit

rita en vers, som en hofpoet tillägnat fröken Ebba:

En himmel målade

Gud under himlen;

Ögonen af kristall,

Kinderna af morgonrodnad,

Läpparna af rosor,

Munnen af behag.

Grefve Haqvin hade tänkt sig, att han skulle alludera just på denna

strof för sin unga bruds räkning, när han förde henne in i galleriet.

För öfrigt fann han dessa förberedelser ganska mödosamma; det ständiga

bultandet, filandet och skurandet störde både hans morgonsömn och hans

middagshvila, och ej heller kunde han få ägna sig åt de små backanalier

hans farfar icke hade en aning om; ehuru de ofta bedrefvos just inom det

gamla slottets hedervärda murar, där handtverkare och tjänstfolk från

tidigt på morgonen till sent på kvällen förekommo, upptagna af ett eller

annat i trappuppgångar och förstugor, tordes inte vapenbröderna visa sig

alltför ofta.

En af dem, den s. k. galne grefven, hade hittat på ett präktigt

tjufpojksstreck för att få ha dessa orgier i fred för upptäckt.

-- Vi skola allesammans agera den gråe mannen i det förseglade rummet,

hade han föreslagit.

Ett briljant påhitt! De tre andra unga ädlingarna applåderade, och, fast

Haqvins hjärna var för blöt att kunna taga några initiativ, gick han

villigt in på att låta sig roas, som han visste det brukades i dessa

kretsar. Fyra fotsida, askgråa kåpor hade anskaffats, och »spökena»

smögo gravitetiskt ett efter ett, just som det stora, malmrika tornuret

slagit tolf, upp till det förseglade rummet. Den tunga nyckeln hade

gnisslat svagt ogillande i det rostiga låset, men efter en kort

ansträngning lät den sig vridas om, och dörren gick upp.

Hurra! De tassade in, tände blindlyktor och sågo sig omkring. Galne

grefven, Eric Gyldenlo, i spetsen. Detta var något för honom! Hade här

kanske förut funnits en dylik vildhjärna, fantasifull, på en gång cynisk

och hård, vek och varmhjärtad, som han var!

En, som slagit sin ungdoms tempel, där allt godt och rent och högt

bodde, i spillror. En fattig sate hade han blifvit, Eric Gyldenlo, från

att uppfostras som en furste i rikedomens land. Far och mor hade gjort

slut på alltsammans och fallit ifrån i behaglig tid. De hade varit

lifskonstnärer och gjort hvarje dag till en lång fest. Vid deras död

stod Eric plötsligt inför en grå, nykter hvardag. Kunskaper hade han,

men de voro lika oordnade och vildvuxna som ängens blomster. Hur vek han

än var, hade han dock pröfvat en dust med ödet, ty han ville bli »man

och människa», som han uttryckt sig, men ingen hade användning för hans

krafter annat än i societeten. Ingen trodde på att hans fina, smala

händer kunde fatta med fast grepp om något af lifvets nyttiga verktyg.

Han kunde och visste så mycket, men dugde till så litet. Den misstro han

mötte öfverallt frostbrände hans ömtåliga sinne, och allt det vackra och

stora han tänkt och drömt blef till tomma ax.

I den högsta societeten, där så få sågo till kärnan, blef han däremot

allmänt omtyckt och firad; där hörde han hemma, tyckte man, och ingen

stängde sina dörrar för honom. Herrarna skrattade åt galne grefvens

vilda äfventyr, och damerna ryste -- beundrande, men Eric själf kunde

gripas af bottenlös leda och äckel vid detta lif, hvilket han kände

ruinerade honom till kropp och själ, men som han saknade kraft att

motstå. Malströmmen hade dragit honom in i sin sjudande hvirfvel och

gjort honom till ett flarn, han, som skulle blifvit en Alexander.

Uppe i det förseglade rummet hade Eric Gyldenlo gjort ett fynd. Några

präktiga dödskallar. En till anskaffades, och alla fyra gjordes till

dryckeshorn på massiv silfverfot. Rummet döptes ofördröjligen till

Monaco, spelbord uppflyttades, allt nattetid. Högryggade stolar med nött

gyllenläder funnos, likaså en hvilbänk med drakhufvuden, snidade i

ebenholts, till underrede. Några tortyrredskap, en skampall och ett

halsjärn blefvo dekoration, och öfver denna underliga inredning lyste

ett dussintal matta, gult glimmande vaxljus från kronan i taket, en

relik från den forna klosterkyrkan.

Det spelades djärft och pokulerades flitigt häruppe, under det

vinterkölden fäste sitt brokiga ismönster på de blyinfattade rutorna,

och månen försilfrade slätten med bländande glans. Många hedersskulder

gjordes här, som sedan skulle betalas med ett rikt parti, och delar af

gamla, ärevördiga fädernegods pantsattes hänsynslöst för ett förloradt

spel baccarat.

Den gamle i våningen inunder trodde sin sonson tryggt insomnad,

tjänstfolket vågade sig aldrig hit upp efter mörkrets inbrott, om de ej

tvungos, men det glunkades dock om, att mer än en sett »den gråe mannen»

i morgongryningen lämna slottet eller märkt, hur han strax efter

tolfslaget på natten smugit sig upp till det förseglade rummet. Hade

den, som varseblifvit »spöket», djärfts dröja litet, skulle han fått se

ännu ett par mystiska gestalter, men så mycket mod hade ingen på

Bragehall, där alla uppammats i vidskepelse.

Haqvins tre vapenbröder hade ridderligt kommit öfverens om, att, när

grefve Brage blifvit gift, skulle de lämna honom i fred. Han var så

hygglig och tam, att han lätt kunde passas in i familjelifvet. Men de

skulle afsluta ungkarlsförlustelserna med en hejsjudundrande svensexa

uppe i sitt Monaco. Det kunde så mycket lättare låta sig göra, som fru

Eiden och den unga bruden först skulle infinna sig själfva bröllopsdagen

på morgonen.

-- Vi skola lämna Haqvin ifrån oss i någorlunda antagligt skick, lofvade

Eric Gyldenlo skrattande. Vår moderne Tannhäuser må sedan petrificeras

inne i Venusberget.

Att Haqvin tog afsked af ungkarlsdagarna med en liten fest fann gamle

grefven helt naturligt, och ingen behöfde smyga sig förklädd in i

slottet. De tre stallbröderna kommo uppåkande i en bekväm rack, förspänd

med två magnifika hästar. Eric och baron Edelcrona voro gäster på

Ekholmen hos öfverste Forners son, löjtnanten. Det gick muntert till

redan vid supén, där ungherrarna läto glasen klingande falla till

golfvet, när de efter skålen för framfarna dagar kastade dem öfver

hufvudet.

Ingen mer än Eric Gyldenlo brydde sig sedan om att taga vidare notis om

dessa glittrande skärfvor, men han stod ett ögonblick och betraktade dem

vemodigt. Var det ej sitt eget lif han här såg passera revy? Först hade

det bjudits honom skummande champagne i festens bräddade kristallglas,

och nu -- var det endast obrukbara, falskt blänkande glasbitar kvar.

Han kastade hufvudet tillbaka, och det flög ett bittert, hårdt drag

öfver hans mörkhyade vackra ansikte. Det finge gå som det kunde och

ville. Han skulle dock bli trogen sitt valspråk: »Lefve lifvet!»

Och med ett cyniskt, skrattretande infall sällade han sig till de andra,

som nu drucko ur massiva silfverbägare, krönta med Bragevapnet. Han

räckte fram en tom bägare för att få den fylld och höjde den sedan med

en öfvermodig gest, hvarefter han började citera en af Stagnelius'

visor. Det var en underlig, lidelsefull glöd i hans röst, denna stämma

med de tusen tonfallen, som dårat och lockat så många, och de tre, som

nyss larmat omkring honom, lyssnade nu tysta till de lösryckta strofer,

han slungade ut för att bedraga sig själf och andra på hvad han begärde

af ödet:

»Hur skön går ej solen ur böljorna opp!

Hur skimrar ej guldet på klippornas topp!

Hur mysa ej kring mig, hvart ögat jag vänder,

elysiska parker, förtrollade länder.

Jag kan icke trifvas i dälderna här:

hvar blomma, hvar buske jag känner ju där!

Nej, ut i det vida med brinnande ifver,

en underbar trånad, en trollkraft mig drifver.

Ty fattar jag stafven med längtande hand

att vandra, en främling, i aflägsna land,

och ömkar den arme, som dömdes af ödet

att dricka i stillhet det hembryggda mjödet.

Jag Rhenflodens vinrika stränder vill se;

mig Galliens drufva sin nektar skall ge,

och hon, som på Malagarankorna sitter,

och Port-drufvan, älskad af handlande britter.

Fritt andra må dväljas i hembygdens tjäll

från lefnadens morgon till lefnadens kväll,

fritt smeke de hustrun, som upphört att smila,

och vagge den gråtande ungen till hvila.

Iberiens mö, i en glimmande krans,

skall dansa för mig sin förföriska dans,

skall löna med sällhet min diktade smärta,

och svartsjukans dolkar ej träffa mitt hjärta»

* * * * *

-- En trosbekännelse, så god som någon, inföll löjtnant Forner, men nu

är midnattstimmen slagen, och Monaco väntar.

Det blef plötsligt tyst i de höga salarna, och de fyra kamraterna smögo

ljudlöst uppför trappan, nu mattbelagd, och in i nästet, där ljusen

tändes och dödskallarna fylldes af vinets purpurströmmar.

-- En skall spelas öfverbord och en skall drickas under bordet, lydde

Eric Gyldenlos råa kommando.

-- Akta dig, det kan bli du själf, som får böta för dina ord, sade baron

Edelcrona.

-- Än sen! Den som sig i leken ger, får leken tåla. Men Haqvin få vi se

upp med. Han är Daniel i lejonkulan.

Vid tretiden på morgonen bröt man ändtligen upp. Eric bars ned i släden;

en tung kropp, ett redlöst dinglande hufvud. Han hade också spelat med

otur hela tiden, men, som Forner uttryckte sig: »Där ingenting finnes

att taga, har kejsaren förlorat sin rätt».

Haqvin hängde upp den gammalmodiga, kvarterslånga nyckeln till dess

tusculum bland de andra nycklarna i förstugan och sköt för dörrens korta

bommar, hvilka liknade väldiga sigill. Troligen skulle han aldrig mera

komma dit upp, tänkte han. Den oreda gillebröderna lämnat efter sig

skulle nu ostörd få förmultna. Ingen skulle tänka vidare på det

förseglade rummet. Sin gråa kåpa brände han för all säkerhets skull upp.

De andra togo sina med, minnet af ungdomsdårskaperna var mycket lätt

utplånadt, tänkte han. Han skulle inte sakna de glada festerna. Nu finge

han annat att tänka på: sitt namns upprättande till glans och makt, och

dessutom ville han föra ett i allo behagligt lif efter sitt stånds

fordringar. Det föll honom aldrig in att så här i ensamheten säga »vi»,

när han grundlade sina framtidsplaner. Han hade aldrig föreställt sig

att Gunvor kunde ha egna åsikter eller ens önskningar. Så snäll och

hygglig som han visste sig vara, kunde hon väl i allt rätta sig efter

honom, husets herre. Och naturligtvis skulle hon skänka honom en son, ty

fastän fideikommissbrefvet innehöll den bestämmelsen, att godset också

»af nöd och tvång på spinnsidan öfvergå måtte», hoppades han, att detta

ej blefve fallet. Det var alltid dumt, när fruntimmer kommo till styret.

I sin outvecklade, naiva hjärna gjorde han upp Gunvors och sin framtid

som händelserna i en sedolärande barnbok. Han var van vid att allt utan

bråk och besvär gick honom väl i händer. Tjänstfolket hade alltid lydt

hans minsta vink, och farfadern var också tämligen eftergifven. Haqvin

blef för resten sällan obehagligt fordrande eller uppbragt; en

fettbildande flegma utmärkte hela hans personlighet, men de få gånger

han råkat ur jämvikt var han som en retad tjur.

* * * * *

Bröllopsdagen uppgick bländande klar, och omhvärfd af gyllene

solstrålsknippen åkte Gunvor till sitt blifvande hem. Snön låg som en

skir, gnistrande slöja öfver fälten, och rimfrosten hade spunnit fina

filigransprydnader mellan de knöliga pilarnas utsträckta grenar. I kapp

med några tröga och lata sparfvar flög en munter stare, alldeles säkert

den första och ett mycket för tidigt vårbud, som en vacker dag skulle

hittas ihjälfrusen vid skogsbrynet. Den lilla käcka staren var mycket

för sangvinisk och lifslysten; sådant dräper frosten.

Gunvors drömmande, djupa blick följde fåglarnas flykt, men hon tänkte

ingenting särskildt. Vingarnas lek i solskenet födde inga önskningar

inom henne, ty hon visste, att om några dagar skulle också hon få flyga

ut i en leende, bländande värld. I sina korta, ofta mycket tröttande och

fraserande bref hade Haqvin nästan alltid talat om Stockholmsresan strax

efter bröllopshögtidligheterna, och Gunvor gladde sig barnsligt åt alla

de lysande fester, hon skulle få vara med om. Haqvin brukade --

skämtsamt som hon trodde -- skrifva: »Min älskade unga grefvinna», och,

ehuru Gunvor ej synnerligen brydde sig om s. k. stora namn, tyckte hon

det lät bra. Framför allt njöt hon af att ej längre behöfva räknas till

de förläget rodnande och nigande små flickorna, som man skickade bort

från hvarje allvarligt samtal, hvarje verkligt intresse.

Under julhelgen hade hon märkt ett och annat hos Haqvin, som kommit

hennes känslor att kylas af, och mer än en gång hade hon skyggat

tillbaka för hans dumma högmod och tomma tankevärld. Men rädsla för

farmoderns stränga blick och energiskt hårda mun hade afhållit henne

från att säga något. Först när hon en dag till svar på ett långt, varmt

bref, fullt af frågor i olika ämnen, rikt på fantasier och drömmar,

erhållit ett absolut oförstående svar, först då gick hon till farmor.

Hon lade armarna om hennes hals och hviskade ängsligt:

-- Farmor, jag är rädd att jag misstagit mig på mig själf. Jag _kan_

visst inte hålla af Haqvin som jag trodde.

-- Griller, mitt barn! Moderna idéer! Hvar har du insupit dem? Du håller

tillräckligt af honom för att bli en god och bra liten hustru. Ingen

kräfver storverk af en sådan där liten fågelunge. Var du glad åt ditt

vackra bo.

-- Men ett samlif utan kärlek och förstående, farmor, det ...

-- Hvar har du fått så granna ord från? Förstående, det tror du man får

i lifvet? Nej, min flicka! Och kärlek! ... Har du sett altarljus tända i

hvardagslag? Så är det också med kärleken. De flesta få aldrig se den

annat än som ett halft nedbrunnet kronljus.

-- Då är visst mörkret bättre.

-- Du vet inte hvad du säger, Gunvor. Men däremot veta både du och jag,

att det om söndag lyses ut för dig och Haqvin, och att det vore en

komplett skandal att nu för idel barnsliga fantasifosters skull göra om

saken. Det vore också att döda gamle grefven.

-- _Han_ har lifvet bakom sig.

-- Jag känner inte igen dig, Gunvor. Därför att ett bref från din

fästman inte faller dig i smaken, blir du bitter och underlig. Akta dig

för att ha en så vacklande och lättstött karaktär, min flicka! Kom ihåg:

du har handlat af fritt val. Och om jag fruktat eller förutsett, att det

skulle bli till olycka för dig, kan du väl förstå, att jag förhindrat

det. Litar du inte längre på farmors omdöme, barn, när svek det dig?

Gunvor kunde ingenting svara; besegrad, öfverväldigad af rörelse, grät

hon sig trött i den gamlas famn, men det moln, som gått öfver hennes

lyckosol, ville ej helt låta skingra sig.

I dag, på bröllopsdagen, tänkte hon därför minst på brudgummen; det

föreföll henne, som om han nästan störande ingrep i stämmingen, och ändå

var han henne långt ifrån motbjudande. Hon skulle gärna lagt sin hand i

hans och gått med honom ut i världen -- en tid, flere år kanske, men nu

gällde det att bli hans för _hela_ lifvet; i lust och nöd skulle de

förbli ett. Hon ryste ofrivilligt och slöt ögonen, men öppnade dem igen,

ty nu gnisslade slädens medar mot slottsbrons järnkrampor.

Tätt framför Gunvor låg Bragehall, festsmyckadt, solbegjutet, med

vimplar och flaggor vajande från alla tornen och med portalen förvandlad

till en äreport af grönt och snödroppar. Godsets barn hade samlats för

att redan nu få se en skymt af bruden. De stodo där med stirrande ögon

och fingrarna i munnen.

Grefve Haqvin kom raskt nedför trappan och lyfte sin brud ur släden. Hon

kände, hur hans arm fast slöt sig omkring hennes lif. Det låg en

rättmätig, nästan brutal kraft i denna smekning, som hon ej förstod, men

ej heller vågade invända något emot. Han släppte henne också genast för

att erbjuda sin arm åt fru Eiden, hvilken med betjäntens och Karnas

hjälp ändtligen praktiserat sig ur de skyddande fällarna och

reskapporna.

-- Hur är det med farfar i dag, Haqvin? var hennes första fråga.

-- Jo, tack, han förefaller ovanligt kry.

-- Det är glädjen öfver er lycka, barn. Gud vare lof, att han fick

upplefva den! Så, Haqvin, lämna nu Gunvor och mig. Du får inte se din

brud förrän vid själfva vigseln. Enligt gammaldags sed skall jag leda

henne fram till altaret, och din farfar leder dig. Låt hälsa honom, att

han kan vänta mig, så snart jag hvilat litet. Au revoir, min gosse!

Haqvin bugade sig djupt. Sedan vände han sig mot Gunvor och ville kyssa

henne, men hon drog sig hastigt tillbaka och räckte honom blott vänligt

handen.

-- Hvad var detta för pryderi, Gunvor? frågade farmor skämtsamt men

bestämdt, så fort de kommo in på sina rum; hvarför undandrog du dig

Haqvins kyss? Du vet väl, att en man har rättighet att fordra sina

smekningar gengäldade af sin hustru.

-- Jag är inte hans hustru än.

Gunvor letade nervöst i resväskan efter något, men hon hade glömt hvad.

Farmor stod plötsligt rak och spänstig, med högburet hufvud framför

henne. Hon lade sin stora, fasta, hvita hand på hennes arm och sade

dämpadt:

-- Barn, gå aldrig utomkring något, som du _bör_ igenom. Se aldrig

skyggt åt sidan utan rakt mot målet. Om några timmar är du Haqvin Brages

hustru. Nu först, på din egen bröllopsdag, vill jag säga dig, hvad de

orden ha för klang i mina öron. De ljödo en gång som lifvets högsta

lycka för din gamla farmor, Gunvor. Haqvin Brages hustru! I femtio år --

en människoålder -- har jag burit sorg öfver mina jordade ljusa drömmar.

I femtio år har jag gått rak och stolt bland människor, varit hustru och

mor, utan att ens en dag uppge mina plikter, men hela tiden, år efter

år, ljöd det inom mig som begrafningsklockor: Aldrig -- aldrig Haqvin

Brages hustru. Nu ändtligen skola vi båda gamla gå mot altaret, men

endast i fars och mors ställe. Vi skola stanna ett par steg från

kullerstolarna och se på, hur våra barn förenas till den lycka vi aldrig

fått njuta, men när ni, du och Haqvin, lagt edra händer i hvarandras,

skall jag först förstå meningen med mitt långa, genomkämpade lif, och

jag skall vara glad, att jag haft styrka att aldrig gå utomkring.

-- Farmor! -- Gunvor såg ej upp. -- Efter hvad jag nu hört, förstår jag

så mycket -- men jag kan inte tacka dig för att du fört mig till

Bragehall. Inte var det _min_ framtidslycka du ifrigast åtrådde?

Fru Eidens hand gled ned från sondotterns arm.

-- Du tviflar på mycket nu för tiden, Gunvor, också på min kärlek. Men

lika godt, jag står ändå troget vid din sida. Det är inte tack jag

kräfver af dig, det är _mod_.

-- Till hvad?

-- Till _allt_.

-- Skall allvaret börja nu då?

-- Det beror på dig själf.

-- Jag vill bara ha glädje och -- frihet.

-- Frihet? Hvad menar du med det?

-- Jag vill skratta högt. Jag vill sjunga och dansa, göra godt på mitt

eget sätt -- ta hela världen i famn -- och värma den med min röda fröjd.

-- Inte så exalterad, Gunvor! Men visst skall du roa dig. Din man lär

inte neka sin lilla grefvinna något.

Gunvor kastade i barnsligt trots hufvudet tillbaka.

-- Han neka! Jag är ju rik.

-- Visserligen, men hädanefter är det din man, som disponerar dina

pengar.

-- Tills jag blir myndig då.

-- En gift kvinna blir aldrig myndig. Visste du inte det?

-- Nej, svarade Gunvor sakta, och hon blef mycket blek. Jag vet nog

ingenting annat än att jag skall giftas bort.

Fru Eiden erinrade sig plötsligt sin egen liknelse om ädelt vildt, och

hon vände sig om för att dölja sin rörelse. Stackars lilla hind! Inte

hade hon velat vara med om att inringa den, men det fanns intet val. Man

lefver icke ett helt lif i ångest och saknad, utan att slutligen taga

upprättelse, _om_ den bjudes.

* * * * *

Några timmar senare var hela det gamla slottet upplyst som ett strålande

fepalats, och ett ekande sorl af röster ljöd oafbrutet i de stora, djupa

salarna, i förstugor och korridorer. En sådan talrik skara lysande

gäster hade icke i mannaminne varit sedd på Bragehall.

Den omedelbart efter vigseln serverade bröllopsmiddagen var nyss

afslutad; den hade varit ett kulinariskt mästerverk, och man reste sig

skinande och belåten från bordet för att göra en kort paus, innan kronan

dansades af bruden.

Hela festvåningen var eklärerad; endast den korta vindeltrappan upp till

det förseglade rummet låg i mörker, då däremot den intill korridoren

gränsande riddarsalen var ett strålande ljushaf.

Ungdomen såg på det nybonade golfvet och längtade efter morgondagens

bal. De unga flickorna sörjde endast öfver ett: den förnämste och

outtröttligaste kavaljeren komme att saknas då, liksom nu på själfva

bröllopet: Eric Gyldenlo reste utrikes redan i afton.

-- Hvar har den galningen fått reskassa ifrån? undrade löjtnant Forner.

Han väckte mig helt enkelt i morse med de orden: Tack för den här tiden!

I dag går jag till skogs och ångrar, i kväll far jag ut i världen och

syndar. Hälsa Edelcrona. Så var han weg.

-- Ja, det är likt honom. Han lånar af Gud och hela världen utan att

likvidera. En gång, när jag var hos honom, byggde han ett korthus af

skuldsedlar och skrattade åt sitt påhitt, men när det rasade, lade han

hufvudet ned mot hela den eländiga bråten och grät hejdlöst.

-- I dag drifver han omkring i skogarna i sin askfärgade spökkåpa.

Löjlig idé!

-- Bäst kanske, att han blef borta från ståten. Ingen vet, hvad han tar

sig till. För att tala om något annat: Haqvin har haft en förbaskad tur.

-- Ja, hon är en riktig liten älfva.

-- Guld, purt guld, hela flickan, ovanligt reel vara.

-- Ja, i vinter kan det löna sig att ligga i Stockholm. Haqvin kan nog

vara af med några hundralappar emellanåt. Man får ju som ersättning ta

honom med på en och annan gask.

-- Klart -- och se ut som ett snöhvitt lamm inför unga grefvinnan!

-- Natürlich! Här ha vi för resten de nygifta. De tänka visst tråda

dansen.

En smekande, mjuk vals spelades upp. Det skulle bli aftonens enda dans

utom ringdansen omkring bruden. Musiken verkade elektriserande på nyss

dufna sinnen, och paren hvirflade som lätta, skiftande festbloss om

hvarandra på det glatta golfvet.

Utanför fönstren stod en kompakt folkmängd, hvilken rikligen trakterats

med öl och mat, och försökte uppfånga en skymt af de höga herrskapen. De

blyinfattade fasettrutorna dolde emellertid troget det mesta innanför

sina dunkla glas, men skenet från riddarsalens hundratals ljus kunde de

dock njuta af.

När valsen var slut, gingo Haqvin och Gunvor arm i arm ut på balkongen

för att visa sig för de underlydande. Ett skallande, fyrfaldigt hurra

hälsade dem, och dämpade utrop om hur vacker bruden var hördes.

Gunvor stod och såg på alla dessa, unga och gamla, små och stora, och

med ett innerligt hänfördt uttryck lutade hon sig mot Haqvin och

hviskade:

-- Å du, det är ändå härligt att kunna hjälpa och glädja så många. Ingen

skall förgäfves vända sig till oss, säg?

Han svarade, som han fann det både bekvämast och roligast, med en kyss

och ett:

-- Du är så söt!

Hon lät sitt hufvud hvila kvar mot hans skuldra ännu när de vände sig om

mot riddarsalen, ty hennes tankar voro kvar hos dem därnere, och hon

drömde storhetsdrömmar om den lycka hon skulle sprida omkring sig. Ingen

nöd och ingen sorg mera på Bragehall, alla vissa om att få tröst och

stöd hos Haqvin och henne. Å, hon var ändå lycklig, hon, som kunde ge så

mycket!

Plötsligt ryckte hon till och blef alldeles stel af förlamande fasa.

Hennes ögon stirrade vildt och ett halfkväfdt ångestrop trängde öfver

hennes skälfvande läppar.

Haqvin, som sett åt annat håll, vände sig nu och lutade sig ned mot

henne.

-- Hvad är det, Gunvor?

-- Låt oss gå -- gå härifrån, bad hon.

-- Har någonting skrämt dig, du ser ju alldeles förstörd ut.

-- Jag vill inte -- vill inte vara härinne.

-- Du såg väl aldrig ett spöke heller.

Haqvin skrattade litet forceradt. Han var inte själf fri från

vidskepelse.

I detsamma ljöd ett förfäradt skrik från någon bland folket, hvilket

nyss uteslutande och liksom fånget i en blick sett upp mot fönstren.

Haqvin gick ut på balkongen. Ett par af bröllopsgästerna följde honom,

däribland löjtnant Forner, som ropade ned:

-- Hvad är det, godt folk!

Det var nästan hemskt tyst nu därnere, men en röst svarade slutligen:

-- Hanna Per Svens säger, att hon tydligt såg den grå mannen, och han

varslar för olycka, han.

-- Skrock! Dansa ni och var glada igen. Er husbonde uppmanar er att inte

låta ölet surna i tunnorna. Först kan ni dock hurra än en gång. Ty vi

ska dansa kronan af bruden.

Han drog därefter raskt Haqvin med sig fram till Gunvor, som stod litet

afsides från de andra och liksom fascinerad stirrade ut mot korridoren

och vindeltrappans mörka sväng.

-- Grefvinnan skall inte vara ängslig för »spöket», förklarade han

öfvertygande. Såg ni honom där i korridoren, slottets olycksande, den

grå mannen?

-- Ja, fullt tydligt.

-- Det betviflar jag ingalunda, men tillfälligtvis vet jag, hvem han

var. Har inte grefvinnan hört talas om Erik Gyldenlo, den galne grefven?

Till ett karnevalsupptåg lät han göra sig en sådan där spökdräkt och har

just i dag promenerat till skogs i den. Han skulle ha rest söderut med

tåget i afton, men har naturligtvis försummat tiden. Nu roade det väl

honom att se litet af ståten och på samma gång ställa till ett spratt.

Det är den enkla verkligheten. Och nu tillåter kanske grefvinnan, att

jag sammankallar de unga damerna, hvilka äro ifriga att se, hvem som får

den åtrådda kronan.

Gunvor biföll med ett matt leende.

-- Erik Gyldenlo, om honom har du aldrig talat, sade hon till Haqvin.

-- Nej, han är just ingen värderik bekantskap.

Ringen slöts nu omkring bruden, som allvarlig och med ett frånvarande

uttryck lät sig svingas rundt.

Naturligtvis var det dumt, men hon kunde inte låta bli att tänka på

mamsell Beat-Sofis spådom om honom, som skulle komma midt under festens

jubel och sorgsen smyga sig bort igen, trots att han var den rätte. Eric

Gyldenlo! Hon upprepade namnet inom sig med ett underligt smekande

välbehag.

SJÄTTE KAPITLET.

Alla de rosor röda.

De lyckobringande risgrynen smattrade mot kupéfönstren, när grefve

Haqvin Brage och hans unga grefvinna andra dagen efter vigseln anträdde

sin färd till Stockholm. Hurraropen ljödo metallklart friska och starka

upp mot den klara, kyliga luften. Skratt och prat och hälsningar till

vänner och bekanta ville aldrig taga slut.

Märta Edelcrona, en liflig brunett, som Gunvor redan hunnit bli intim

med, då de voro jämnåriga, och Märta dessutom besjälades af samma

lifsglädje och samma filantropiska syften som Gunvor, stod närmast

vagnens fotsteg och talade lågt med unga grefvinnan.

-- Det är skada, att du inte bland dina uppvaktande kavaljerer får räkna

Eric Gyldenlo, sade hon plötsligt. De hade ofta talat om honom under

dessa dagar, och Gunvor kände till Märtas varma tycke för den

excentriske grefven.

Just när tåget ringde till afgång och hon måste värja sig för ännu en

salfva smattrande risgryn, lutade Gunvor sig ned mot Märta och hviskade

skälmskt:

-- Så snart han, den oemotståndlige, kommer hem, skall jag be Haqvin

bjuda honom till Bragehall; du blir samtidigt min gäst, Märta.

-- Det är långt dit -- ett år minst.

-- Hvad gör det, när man väntar på den rätte!

Gunvor visste ej själf af, att hennes röst fick en underström af vemod,

men ansiktet förblef dock allvarligt, ännu när tåget gled ut på linjen,

följdt af bröllopsgästernas dånande:

-- Lefve brudparet -- länge lefve det!

-- Kom, Gunvor! Om du står längre vid det öppna fönstret, förkyler du

dig, sade Haqvin och lade viktigt beskyddande armen om henne.

Han drog upp fönstret, och hon tog plats vid det. Han satte sig midt

emot och kväfde genom ett omsorgsfullt strykande af mustascherna en

gäspning.

-- Är du trött? frågade hon vänligt.

-- Å ja, de här dagarna med sitt ständiga festande ha varit tämligen

ansträngande. Får jag inte lägga kuddarna i ordning åt dig, så kan du

hvila litet, sofva en stund; det förkortar alltid tiden.

-- Jag är inte sömnig; det är så roligt att se ut.

-- Tycker du!

Än en gång strökos mustascherna med den fina, vårdade handen och

näsvingarna vidgades betänkligt.

-- Din stackare! -- Gunvor skrattade -- Sof du, annars falla visst

ögonen igen af sig själfva.

-- Tillåter du? frågade han lättad.

-- Ja visst, bara jag slipper.

De hade tagit enskild kupé för att slippa bli störda under den långa

resan.

Haqvin beredde sig därför på en grundlig hvila och gjorde det så bekvämt

som möjligt för sig på soffan midt emot Gunvor. I själfva verket tyckte

han ej, att han behöfde genera sig för henne nu, sedan hon blifvit hans

hustru, men litet fraser finge han väl dock hålla ut med tills vidare.

Farmor Eiden hade också energiskt bestämdt, att »barnet» ej alltför

brådstörtadt skulle invigas i äktenskapets mysterier. »Låt henne ha fred

under bröllopshögtidligheterna,» hade den gamla frun sagt helt rakt på

sak.

Det hade också på Bragehall funnits tillräckligt godt utrymme att inreda

ett sofrum i grefvinnans enskilda våning, och Haqvin hade bibehållit

sitt. I Stockholm var det en annan sak, där skulle de ha en mindre

våning. Då farmor stannade på Bragehall, hade mamsell Beat-Sofi fått

följa med unga grefvinnan. Karna var också med som kammarjungfru. Fru

Eiden ville inte lämna sin sondotter »vind för våg», som hon sade sig

med en underligt ringaktande blick på grefve Haqvins porträtt. Att hon

som en liten oerfaren, nöjeslysten och varmhjärtad flicka skulle på egen

hand göra bekantskap både med äktenskapet och societeten, ansåg hon sig

ej kunna förhindra. Det var lifvets gång. Men när barnet längtade efter

någon att tyst gråta ut hos eller trygga sig till, skulle hon ha de

gamla, tillgifna tjänarinnorna, som bara tröstade och smekte, men aldrig

förde ett förtroende vidare.

-- Jag får väl en godnattkyss, sade Haqvin, när han lagt sig.

Gunvor böjde sig ned och kysste honom lätt på pannan.

-- Inte mer än så, Fagerlin?

Det smeknamnet hade grefven läst sig till i sina romaner och beslutit

adoptera. När han nu kände hennes varma, mjuka kropp så nära sig, den

svaga violdoften från hennes kläder, tryckningen af hennes lilla, hvita

hand mot sin arm, kunde han ej låta bli att draga henne intill sig och

våldsamt, gång på gång kyssa hennes svala, lena mun och hennes kinder,

hvilka voro som friska rosenblad. Han låg där som en pascha och njöt af

sin lefvande egendom och märkte ej, hur hon blef pinsamt röd och

förlägen sökte draga sig ur hans famn. Halft sömndrucken hviskade han

ord i hennes öra, hvilka hon ej förstod, men som ändå ängslade henne.

När hans händer ej ville släppa henne och hans kyssar allt hetare stucko

i hennes hud, sade hon slutligen ångestfullt:

-- Snälle Haqvin, låt mig vara nu. Jag är inte alls van vid sådant här.

Jag -- jag är rädd.

Hon hade en instinktmässig känsla af att hennes ord läto dumma och

skämdes öfver dem, men hon kämpade lika fullt för att bli fri.

-- Inte är väl lilla Fagerlin rädd för sin egen man?

Det var något på en gång rusigt och klibbigt både i hans ord och blick,

och Gunvor vände häftigt bort ansiktet.

-- Se så! -- Han tog om hennes hufvud och vände det till sig igen, i det

hans händer lade sig som ram kring hennes mjuka kinder. -- Jag kysser

min hustru så mycket jag vill, förstår du. Du är inte van, det är klart!

Jag skall vänja dig! Men kära Gunvor, gråter du? -- Han släppte henne

tvärt och tillade vresigt: -- Jag trodde, att du var ett förståndigt

fruntimmer, som lämnat tårarna kvar i barnkammaren. Det borde din farmor

lärt dig.

Gunvor brusade upp.

-- Hon anade nog inte, att du skulle förgå dig mot mig.

-- Förgå? -- Han reste sig makligt på armbågen. Så skrattade han ett

kluckande skratt. -- Man har alltid sagt, att jag var dum, men du är

visst dummare, lilla söta Fagerlin. Och det skadar inte: hustrun skall

vara sin man underdånig. Nu skall du i alla fall inte vara ledsen, min

unga grefvinna, för nu skall du få sitta och titta ut bäst du vill. Jag

skall sofva.

Han nickade vänligt, en smula öfverlägset åt henne, men Gunvor satt stel

och oåtkomlig i soffhörnet, ett trotsigt, uppretadt barn, som hvälfde en

massa underliga, förvirrade planer om flykt och hämnd i sin sagofyllda

hjärna. Att skrifva till farmor och beklaga sig skulle hon aldrig

förmått -- inte ens som barn hade Gunvor skvallrat -- och dessutom var

det något, som sade henne, att farmor skulle varit alldeles oförstående.

Det var många nya, sällsamt frågande och forskande tankar, som strömmade

in på henne, medan hon satt här och stred sin första ensamma strid. Så

småningom blef hon lugnare, och när hon nu ånyo granskade Haqvins

uppförande, fick hon det till, att han visserligen varit »oförsvarligt

hårdhändt» men dock inte menat illa med henne. Det han sagt om hustruns

underdånighet sårade henne däremot fortfarande, men för detta hjälpte ej

flykt; hon skulle i stället visa honom, visa dem alla, att hon i alla

fall ej var ett så lättuktadt barn.

Haqvin sof lugnt, drog djupa, kraftiga andetag och höll munnen

halföppen. Då och då snarkade han till af välbehag. Ansiktet, isynnerhet

pannan, blef matt skinande under sömnen och det tunna, omsorgsfullt

kammade håret reste sig i två testar, en på hvardera sidan om den breda

benan. Hela hans aristokratiska elegans blef liksom utplånad i den

ställning han nu intog, och Gunvor, som ett par sekunder betraktat

honom, tyckte plötsligt, att han i denna intima situation blef en

främling för henne. Hon rodnade så, att det brände i kinderna, när hon

tänkte på deras gemensamma sängkammare uppe i Stockholm och på, att

denna tungt hvilande gestalt med det slappa ansiktsuttrycket var den,

som stod henne närmast i världen; det var om honom och henne, prästen

sagt: »Så äro ni då icke längre två, utan ett kött.» Hon ryste för de

sista orden på ett annat sätt nu efter scenen med sin man, än när hon

vid sin ridderlige brudgums sida böjt knä vid det blomstersmyckade

altaret, omgifvet af en festprydd skara gäster. Det hade varit så

vackert och stämningsfullt alltsammans; som på smekande rytmiska vågor

hade hon glidit fram genom ceremonien och hade nästan tyckt, att det var

som en barndomsaningens änglakör, när de hvitklädda skolbarnen sjöngo:

»O gud, välsigna dessa hjärtan,

helga dessa vänners band! ...»

Så hade psalmen tonat; Gunvor mindes den ord för ord:

»... vara _allt_ i lust och nöd,

vara _ett_ i lif och död.»

Också nu verkade den rogifvande på henne. Hon slöt ögonen och lutade

trött hufvudet mot den blekskära, pösande sidenkudden. Nöd! Ja, den

skulle aldrig komma till dem, och då borde det väl ej vara svårt att se

glädjen som daglig gäst. Hela hennes dag skulle ju utfyllas af angenäma

sysselsättningar, och på kvällen hade de stora världens nöjen. Stora

världen, det lät så mäktigt och vidtomfattande! Hvad hon skulle få lära

sig mycket godt och ädelt i dessa kretsar, där börd och bildning

parades! Och hvad glädjen där skulle vara fin och äkta; ingenting

smutsigt eller fult kunde väl rymmas i ett så stolt och fordrande

begrepp som -- _stora världen_.

-- Å, hvad det snöar, nu måtte det visst tänka bli vinter på fullt

allvar, fast vi redan hunnit till slutet af februari.

Unga grefvinnan Brage satte sig bekvämt tillrätta i den mjuka soffan,

som så lockande erbjöd sin sammetslena, röda schagg. --

* * * * *

Alldeles i närheten af deras bostad hade Gunvor strax vid sin ankomst

till hufvudstaden upptäckt ett ganska anspråkslöst, men hemtrefligt

konditori, och där brukade hon allt som oftast titta in för att få någon

förfriskning, innan hon gick på visiter. »Mamsellen» där hade blifvit en

af hennes favoriter. Hon hade helt öppet berättat, att hon förut en kort

tid stått i cigarrhandel, men omöjligt kunnat trifvas. Amelie Sterner

var ett par, tre år äldre än Gunvor. Hennes vackra, bleka ansikte

upplystes af ett par underbara ögon; den slanka gestalten var spädlemmad

som ett barns och smidigt mjuk med ett egendomligt varmt behag i hvarje

rörelse. Leendet kring den något trötta munnen med de fint skurna,

mattröda läpparna var oftast vemodigt men kunde ibland bli gladt och

ljust.

-- En kopp choklad och litet färska bakelser, snälla mamsell, bad Gunvor

vänligt. När det ej var flere kunder inne, och hon själf var meddelsam,

hörde det till Gunvors små, extra förströelser att prata med Amelie. --

Det är verkligen ett riktigt chokladväder i dag, och det är kallt, fast

man åker.

-- Tycker grefvinnan? Jag är norrländska och håller så mycket af snön,

men här kommer jag sällan ut och får njuta af den. Jag är så ensam --

nu. Det sista kom tvekande och djupt sorgset.

Gunvor betraktade henne intresserad. Hon var obetänksam, varmhjärtad och

impulsiv, unga grefvinnan. Ännu hade hon ej lärt sig att hålla måtta med

känslor och dölja intryck. Visserligen hade det redan förekommit

åtskilliga missräkningar och felslagna förhoppningar under hennes korta

Stockholmssejour, men det fordras ganska mycket, innan ett bortskämdt

lyckligt barn hinner uppfostras till en allvarlig, pröfvande kvinna. Nu

satt hon där i sin skiftande plyschdräkt med garnityr af äkta hermelin

och sin djärfva amazonhatt, monterad med en massa dyrbara, hvita plymer,

satt deltagande och ändå säker att kunna trösta. Så rik, som hon var,

fanns väl ingenting omöjligt. Hon lade med en käck åtbörd sin portmonnä

af krokodilskinn ifrån sig på bordet. Den liksom dansade ur hennes hand

af glädje att kanske få öppnas till ett godt ändamål.

-- Vill mamsell vara snäll och låta min kusk få något -- hvad han vill

ha -- då sitter jag tryggare, sade hon plötsligt.

Amelie styrde raskt om detta, och när hon kom in igen, fortsatte Gunvor

det påbörjade ämnet genom att fråga:

-- Har ni mist någon kär anhörig, eftersom ni säger, att ni är så ensam

_nu_?

-- Nej, jag har inga anhöriga, men -- jag hade en vän.

-- En -- en flickvän.

-- Nej.

-- Är han död?

-- Ja, för mig, fru grefvinna.

-- Å, han kommer nog igen -- hoppas ni inte det ibland?

-- Jo.

-- Ja, se, det visste jag. Tala om för mig, när han kommer; jag skall

gärna ställa till bröllop.

-- Å, grefvinnan misstar sig, det ... Amelie tystnade och blef blodröd.

Hvarför hade hon gifvit denna förnäma främling, en af _hans_ jämlikar,

sin hemlighet. Var det därför, att hon lockade så vänligt med sin klara,

mjuka stämma, och därför att Amelie eljest alltid måste pressa smärtan

fast inom sig, den gnagande ångesten öfver att _han_, som utgjort hennes

korta, otillåtna, men så härliga lyckodröm, rest utan ett ord till

farväl, och förgäfves hade hon väntat bud eller bref. Han hade väl

»lekt», som det glada uttrycket löd, med den lilla cigarrflickan,

»lekt»; den leken skulle visst ge henne döden.

Ett par kunder kommo in, och Amelie expedierade dem artigt. När de gått,

reste Gunvor sig och kom lifligt fram till disken. Hennes ögon strålade

af den oförvägna idé, hvilken plötsligt runnit upp i hennes hjärna.

-- Är ni ledig om söndag eftermiddag? frågade hon.

-- Ja, från fyra till sju.

-- Ni åker skidor, förstås.

-- Ja-a. -- Amelie kunde ej hindra att en glimt af skälfvande glädje

upplyste hennes ansikte, och ändå var det ju omöjligt, alldeles omöjligt

...

-- Då ska vi båda åka tillsammans en timme före min middag. Ni vet, hvar

jag bor. Möt mig där utanför strax efter fyra. Adjö så länge!

Unga grefvinnan skyndade ut; hon ville ej bli vare sig tackad eller

blygt motsagd.

Hon var alldeles oemotståndlig på sina visiter den dagen, en smittande,

värmande solstråle, glad och vacker och fraiche. Visserligen kom hon med

ett och annat infall, som ej passade i den högförnäma kretsen, men man

jollrade behändigt bort det. Hon var så ung än och så söt.

Haqvins grand-tante, friherrinnan Stjernevall, häpnade dock, när Gunvor

förtroendefullt berättade om sin förmiddagsvisit i konditoriet, och att

hon tänkte roa den stackars lilla instängda flickan, som var så ensam.

-- Det menar du inte, mitt barn. Det är så sött och rart tänkt af dig,

men inte kan du själf -- låt en af tjänstfolket.

-- Nej, tant, det är en fin, bildad flicka.

-- Hm! En sådan där liten människa kan vara så bra innanför sin disk,

men utanför den är hon luft för oss.

-- Inte för mig.

-- Jo, lilla Gunvor, det är hon. I stora världen får man vara dubbelt

försiktig med sitt rykte; det, som går an för småfolk, duger inte för

oss.

-- Stora världen borde väl framför allt vara storsint.

-- Mitt söta barn, du blir så echaufferad! Vi ska' tala om något annat.

Det här skall jag göra upp med din man. Hvad skall vår lilla, charmanta

Gunvor ha för klänning på Amaranten?

Men Gunvor hörde inte på den diplomatiska vändningen utan frågade

häftigt:

-- Skall tant göra upp det, som uteslutande rör _mig_, med min man?

-- Han är ditt stöd, min ängel! Gläder du dig åt Amaranten, lilla vän?

du får nog dansa med kronprinsen.

Gunvor kunde knappt styra sin harm; så försmädligt hade hon aldrig förr

blifvit behandlad. Farmor hade aldrig krupit och hycklat. Ärlighet,

sanning och högas som lågas lika människovärde hade hon lärt Gunvor.

-- Tant får ursäkta, men jag kan inte tala om ett och uteslutande tänka

på ett annat, sade hon med omedveten värdighet. Hvad är det för ondt i

att jag åker skidor med Amelie Sterner?

-- Den lilla konditorimamsellen, menar du? Det är opassande, mitt söta

barn.

-- Hvem kan stöta sig på det?

-- Hela societeten.

Gunvor teg, slutligen sade hon trotsigt:

-- Min farfars far kom invandrande från Savoyen och sålde gipsbilder,

vet societeten det?

-- Det anar jag inte, men däremot vet den, att Haqvins farfar var Karl

Augusts och sedermera Karl XIV:s Johans högra hand, det är allt, som

behöfs. Din släkt är kanske litet obskur, men du är nu höjd genom din

man. Brageätten är en af våra främsta. Det får du aldrig glömma, det är

en ära att tillhöra den.

-- Den äran får mina pengar tacka för, svarade Gunvor utom sig. Detta

grandtantens med pipig, högförnäm röst framförda yttrande var det

bittraste och hvassaste hon hört, och hon försvarade sig med barnsligt

hätskt öfvermod mot angreppet.

Friherrinnan Stjernevall däremot blef endast litet röd på den blåbleka

nästippen, men förlorade inte fattningen.

-- Min lilla vän, sade hon med lätt vibrerande röst, pengar är visst en

makt, när de åtföljas af fin takt, eljest förråda de sitt ursprung från

en eller annan disk, dit de lagts af smutsiga fingrar. Och det är ju

klart, att om den, som ej kan taga vara på sin personlighet och göra sig

värdig sin ställning, har man bara ett att säga: _en parveny_! Au

revoir, mitt söta barn. Vi träffas väl på excellensens middag om

torsdag.

Gunvor tog tigande afsked; hon skämdes öfver sin egen häftighet, men

kunde ej förmå sig att be om ursäkt, ty det var dock hon, som blifvit

mest förödmjukad.

Vid hemkomsten berättade hon genast alltsammans för Haqvin och väntade,

att han skulle ställa sig på hennes sida, men när han suttit tyst en

stund, utbrast han brutalt:

-- Hur fan kan du bära dig så hufvudlöst åt?

-- Din grandtant retade mig.

-- Ja, det blir en sak för sig, men med den där mamsellen. Är du så

enfaldig, att du inbillar dig, att jag skulle tillåta min hustru,

grefvinnan Brage, något så opassande?

-- Jag behöfver inte din tillåtelse. Jag kan åka skidor lika bra utan

den.

-- Nej, jag bestämmer öfver dina handlingar.

-- Du?

-- Ja, jag, _din man_!

Hans blåa, vattniga ögon simmade öfver i morskt själfmedvetande. Och

Gunvors mod sjönk inför denna blick. Hon satt tyst. Han hade tagit

makten ifrån henne genom att påminna henne om hennes själfvalda

omyndighet.

-- Jag kan inte såra den unga flickan med ett återbud, mumlade hon. Jag

hade så gärna velat göra henne litet glad. Nu blygs jag att gå in där

mer.

-- Du skickar naturligtvis betjänten.

-- Nej, nej, då får Beat-Sofi gå.

-- Som du vill, sade Haqvin likgiltigt. Hvad skall du roa dig med i

kväll, min lilla Fagerlin? jag har lofvat mig bort på spelparti, men

först få vi båda fara till grandtant.

-- Inte jag.

-- Du är tvungen. Man brukar inte vara ohöflig i societeten.

-- Men falsk och smickrande och hal ... Haqvin, kan du låta mig slippa

krusa för alla de där nåderna, som bara tåla mig för mina pengar? Ingen

bryr sig om mig för min egen skull! Snälle, rare Haqvin, låt mig få gå

och komma som jag vill och gif mig en stor penningsumma att röra mig

med, så att jag kan hjälpa de fattiga! De här bjudningarna, där man

sitter som en papegoja i bur och bara apar efter, äro så odrägliga. Jag

hade tänkt mig hufvudstadslifvet helt annorlunda.

-- Du har inte hunnit sätta dig in i det än, det är alltihop. Du kan väl

begripa, att jag inte kan ge dig pengar att kasta ut på gatan. Vi hjälpa

ju folket, när det är basarer och sådant. Du skall emellertid slippa gå

till grandtant, för du skulle bara trassla till det. Men glöm inte att

klarera saken med mamsellen.

Strax efter middagen fick Beat-Sofi gå med budet. Gunvor hade skrifvit

en liten vänlig biljett, att hennes man ej tillät henne åka skidor, då

han var rädd, att hon skulle förkyla sig.

Minnet af denna lilla händelse bleknade mycket fortare bort än Gunvor

föreställt sig. På den ena balen efter den andra blef hon aftonens

drottning, och hon insöp begärligt det fina smickret, trodde oskyldigt

på många komplimanger, skrattade godt åt andra och lät sig dag från dag

föras bort i hvirfveln af nöjen.

Men snart kom tröttheten igen, den var nu rent fysisk. Unga grefvinnan

började se något blek och ansträngd ut, och när hennes blick fästes på

mannen, kunde hennes ansikte få ett obevakadt uttryck af leda. De hade

nu vistats i hufvudstaden i öfver tre månader, och säsongens

festligheter började få en mattare prägel, blefvo färre allteftersom

kvällarna ljusnade och längdes.

Haqvins spelklubb, som företagsamma vänner arrangerat åt honom, lefde

däremot med friskt lif, och när han kom sent hem på natten, väckte han

vanligen Gunvor med sitt bullersamma inträde i sängkammaren. Men han var

alltid gemytlig och kunde skrattande försäkra henne, att nu hade han

haft »en förbaskad otur igen».

En dag bad Gunvor honom om ett par hundra kronor.

-- Hvad skall du ha dem till? Du har ju nyss fått till din toalett, sade

han myndigt.

-- Jag har lofvat en stackars sjuk, utarmad hustru att hjälpa henne med

hyran. Mannen har nyligen dött i lungsot. Hon och hennes fyra små ha

ingenting att lefva af.

-- Hvar får du tag i alla trashankar, Gunvor?

-- Jag söker upp dem. I början bad jag ju, att du skulle följa med till

de fattiga, men du ville inte.

-- Nej tack! Och lika litet vill jag, att du i barnsligt oförstånd

slösar bort stora summor.

-- Hur mycket förlorade du vid spelbordet i går afton? Jag tyckte, du

sade tre hundra kronor.

-- Det är min ensak, skulle jag tro.

-- Nej, sade hon hårdt, det är det inte. Du har mindre rätt än jag.

-- I hvilken lag står det?

-- Det vet jag inte, men det är så. Hon vände sig plötsligt bort och

tillade otydligt: Du tvingar mig så ofta att vara stygg och simpel, och

nu, om någonsin, ville jag endast vara god. Haqvin, gif mig pengarna för

-- barnets skull.