har inte förstått bättre, och vi böra förlåta honom.
[Illustration: EN SÅ'N OTÄCK POJKE! FRÄSTE HON.]
-- Ja, men, mormor, så skamligt som han har burit sig åt.
-- Det har han visst gjort, men det har han mesta skadan av själv,
stackars gosse! Om vi inte förlåta honom, så kunna vi inte bedja vår
aftonbön i kväll.
-- Varför inte, mormor?
-- Jo, därför att om vi icke förlåta dem, som gjort oss emot, så kan
vår himmelske Fader icke heller förlåta oss våra många och stora
synder. Det har Jesus själv sagt, och han talade alltid sanning. Du
minns väl, vad som står i femte bönen av Fader vår?
-- Ja, sade Malin. »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem
oss skyldiga äro!»
-- Så står det, ja, och det är Herren Jesus, som lärt oss bedja så. Han
vill inte, att vi skola gå och vara onda på någon av våra medmänniskor,
för alla ha vi syndat mycket mer emot Gud, än någon människa kan ha
syndat emot oss.
Malin teg, men vreden satt i alla fall kvar i hjärtat. Hon tyckte, att
Kalle hade handlat så illa mot hennes snälla mormor, att man inte gärna
kunde förlåta honom.
När hon på aftonen skulle krypa ner i sin bädd, ville mormodern, att
hon utom den vanliga aftonbönen även skulle läsa Herrens bön. Malin
knäppte händerna och läste bönen, tills hon kom till orden: »såsom ock
vi förlåta dem oss skyldige äro». Då stannade hon tvärt och började om
igen. Men när hon för andra gången kom till de nämnda orden, stannade
hon på nytt, och så brast hon i gråt. Hon kände, att hon inte av
hjärtat kunde förlåta den slarvige gossen, och då förstod hon, att Gud
inte kunde vara nöjd med hennes bön.
Mormodern, som mycket väl förstod, hur det var fatt, ville nu inte
säga något åt flickan. Hon tyckte det var bäst att låta henne själv i
ensamheten få tänka över, vad som blivit talat förut under dagen.
Några veckor förgingo, och så var det julafton. Malin hade nu hunnit
alldeles glömma bort den ledsamma händelsen med mormors kängor, då hon
helt plötsligt blev påmind därom.
Kalles mor kom nämligen på morgonen in i stugan till de gamla och
berättade med tårar i ögonen, att Kalle i fjorton dagar legat sjuk och
blivit sämre för var dag.
Malin kom genast ihåg händelsen med kängorna, och den gamla vreden,
som för länge sedan var glömd, blossade nu hastigt upp igen.
-- Det är rätt åt honom, tänkte hon. Men hon vågade inte säga det högt.
Mormodern tycktes emellertid ha gissat hennes tankar, ty när kvinnan
gått sin väg, frågade hon Malin, om hon ville följa med upp till torpet
och se, hur de hade det där.
Ja, det ville Malin, och så gjorde de båda sällskap till det fattiga
skogstorpet. Där såg armt och eländigt ut, inte det minsta julfint
såsom hemma hos morföräldrarna, och inte heller syntes där vara
tillagad något slags mat till den stundande högtiden. Kalle låg med ett
trasigt lapptäcke över sig och föreföll alldeles utmagrad av sjukdom,
vanvård och svält.
-- Det värsta är, klagade torparkvinnan, att vi inte kunna ge honom den
mat, han längtar efter. Se vi ha ingenting annat än grovt bröd och sill
och potatis, och det rår han inte med, så sjuk och klen som han är.
-- Vad längtar han då efter? frågade Malins mormor.
-- Jo, han säger, han skulle kunna äta, om han finge honungssmörgås.
Men var ska vi ta honung ifrån, när det ingen finns att få här i
trakten? Och för resten ha vi intet att köpa för.
Malin ryckte sin mormor i kjorteln och såg menande på henne.
-- Ja, ja, viskade gumman, jag förstår dig, barn lilla! Vi ska tala om
det sedan.
Så fort de kommit ut ur stugan, började Malin med största iver tigga
och be för den sjuke gossen.
-- Snälla mormor! sade hon och blickade bönfallande upp i gummans
ansikte. Vi ha ju lite honung, som morfar fick ur bikupan i höstas. Och
så ha vi vetebullar och julskinka och julost och mycket annat gott och
rart. Skulle vi inte kunna ge Kalle lite sådan mat, som han tycker om
och kan äta?
-- Jo, det ska vi visst göra, svarade gumman, som blev mycket glad över
Malins förändrade sinnelag mot gossen. Är du nu inte längre ond på
Kalle?
-- Nej, inte alls, mormor. Jag tycker det är så stor synd om honom nu.
-- Skulle du vilja gå dit en gång till i dag?
-- O, ja, det vill jag så gärna, så gärna.
[Illustration: SE HÄR, OCH SE HÄR! ROPADE HON IVRIGT.]
Sedan de kommit hem, fyllde mormodern en korg med åtskillig god julmat,
varibland även fanns en kopp med honung. Malin lade dessutom i korgen
ett halvt tjog av de äpplen, hon fått på hösten, och som hon sparat och
gömt för att hänga i julgranen. Så ilade hon av upp till skogstorpet
med sin matkorg, som för hennes små krafter blev en rätt försvarlig
börda.
Pustande och röd om kinden inträdde Malin i det fattiga torparhemmet
och ställde sin korg på en stol bredvid Kalles säng.
-- Se här, och se här, och se här! ropade hon ivrigt, i det hon radade
upp på bordet de saker hon haft med sig.
Kalles bleka, avtärda ansikte livades av en märkbar rodnad, när han
fick se äpplen och vetebullar. Och då han sedan fick en skiva mjukt
vetebröd med honung på, kom det glans i de förut så matta ögonen. Han
åt med strykande matlust ett par stycken dylika smörgåsar och fick
sedan till efterrätt ett saftigt och välsmakande alexanderäpple.
-- Tack ska du ha, Malin lilla! sade han med en hjärtlighet, som han
förut aldrig förstått att visa. Det var rysligt snällt, att du kom hit
med allt det goda, du hade i korgen. Nu blir jag snart frisk, ska du få
se. Hälsa och tacka din snälla mormor så rysligt mycket!
Malin var nära att ge till ett utrop av glad överraskning. Tänk, att
Kalle hade lärt sig tacka! Det var då för innerligen roligt. Nu skulle
han säkert få Guds välsignelse och inte längre bli så fattig och
eländig, som de otacksamma få vara.
I jublande språng ilade Malin hem för att tala om, hur glad och tacksam
Kalle var, samt för att hjälpa till med att pynta julgranen, som
morfar huggit och burit hem från skogen. Hon hade nu visserligen inte
kvar mer än hälften av sina äpplen att hänga i den, men det var lika
roligt i alla fall.
Det blev för lilla Malin den gladaste jul hon upplevat, åtminstone
sedan hennes mamma gått bort. Hon var glad över att ha fått hjälpa den
stackars sjuke gossen och över att denne gosse blivit snäll och lärt
sig att vara tacksam. Men allra mest gladde hon sig över att ha sluppit
ifrån den stygga vrede, hon hyst emot Kalle för hans vårdslöshet med
mormors kängor. Nu skulle hon åter av hjärtat kunna bedja den femte
bönen i Fader vår: »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem
oss skyldiga äro!»
Illustratör: _Alfr. Frijs._
[Illustration]
[Illustration]
En fridsstiftare.
För _Snövit_ av _Arvid Ohlsson_.
Gårdarna lågo där uppe på var sitt backkrön -- rödmålade och vitrandade
-- lika varandra som två bär. Emellan de båda familjerna hade alltid
rått ett enastående gott förhållande. Man kunde i sanning säga, att
de delade både ljuvt och lett med varandra. De hjälptes åt i arbetet,
de gingo över till varandra på lediga stunder, de turades om med både
kyrkskjuts, mjölkskjuts och kvarnskjuts. Båten vid sjön var byggd för
att bära båda familjerna, och den vackra bersån på bergssluttningen
hade de hjälpts åt att plantera och möblera. Där drucko de gemensamt
kaffe på både födelse- och namnsdagar, där lästes postillan, och där
höllos symöten på sommaren. Där hade de en avskild vrå undan slit och
släp, och många gemensamma högtidsstunder hade de där haft. När vintern
kom, stormen ven och kölden gnistrade, hade båda familjerna stora, goda
sättugnar med sprakande brasor att samlas omkring, och julaftonsbordet
med alla dess godsaker dukades aldrig mer än i ena hemmet. Även då
turades de om.
Försynen hade tilldelat dem allt så besynnerligt lika. Troed Jönsson
hade visserligen en pojke och Mårten Olsson en flicka, men inte
avundades de varandra för det. Kanske låg där mening bakom. Gårdarna
voro ju bara åttingar och kunde gott brukas som en fjärding, och hur
det är, så blir ju ändå blodet tjockare än vattnet. I skolan höllo
barnen jämna steg liksom på vägen dit och hem. Det var riktigt vackert
att möta dessa båda, då de hand i hand småpratande eller sjungande
sprungo mot skolan. Mårtens Malena var ett år äldre än Troeds Torkel,
och så var han ju starka modiga pojken, och alltid kände Malena sig
trygg både mot hornbaggar och glävsande hundar, och Torkel ville visa
sig modig för Malena, om han ock var rädd själv, så att benen ville
vika sig.
Så en vårdag kom Troed helt oförmodat hem med en vaktgosse, eller
kanske han kunde kallas en liten dräng. Det skulle Troed aldrig ha
gjort utan att först rådfrågat Mårten.
-- Jaså! sa' denne för sig själv. Börjar du nu på den trallen. Är nu
pojken din för god att vakta och göra grovsysslor? Kanske skall han i
glasskåp och visas för pengar. Då är han inte värd att hålla min flicka
i handen längre. En ann är lika god som en ann. -- --
Anställandet av en vallgosse gav upphovet till en fnurra på
vänskapstråden, som fort nog övergick till en knut. Vågskålarna mellan
familjerna vägde inte jämt längre.
Men Troed hade sannerligen inga sådana undermeningar, då han stadde
lille Johan. Denne var ett sockenbarn, som år från år skuffats från
gård till gård.
[Illustration: SÅ EN VÅRDAG KOM TROED HEM MED EN VAKTGOSSE.]
Det var på konfirmationsdagen, och nu var han sin egen. Socknen hade
gjort sitt. Johan såg så övergiven och sorgsen ut, där han en stund
på kyrkogården -- ett stycke nedåt bland gröna gravkullar -- dröjde
för sig själv. Alla hans kamrater fångades vid kyrkdörren av anhörigas
varma blickar och kärleksfulla händer. Ingen hade en vänlig tanke eller
ett gott ord till honom. Troed, som varit med på förhöret, råkade
iakttaga Johan och tyckte sådan synd om honom. Det var som om någon
viskat i hans inre: »Det I gören en av dessa mina minsta, det gören I
ock mig».
Troed gick till Johan, tog honom vid handen, och så gingo de bort och
satte sig på en soffa. Då stadde han Johan för sommaren. Det var Troeds
hjärta, som fordrade det. Visst inte för att Johan precis var behövlig
hemma.
Men Mårten kunde inte se saken så, oaktat att Troed vid hemkomsten sa'
det var, för att han tyckte synd om pojken.
-- Bara en bra vrå att krypa i, mente Mårten, och så började luften
kring de båda röda gårdarna urladda sig till åskväder. Och en varm
sommardag brast det löst. Troeds kor hade gått över Mårtens dåliga
stängsel och en stund betat på klövervallen. Då grep Mårten tillfället
och läste lagen över Troed och hans vaktgosse. Orden riktigt haglade.
Johan, som var med, började gråta, och Troed försvarade sig inte
heller. Det lönade sig inte, det kände han.
Från den stunden vart ett svalg befäst mellan familjerna. Vad de kände
det underligt och tryckande på ömse sidor! Att undvika varandra och
börja leta upp varandras fel, det var så onaturligt på båda hållen.
Synnerligast hos mödrarna och barnen.
Att inte mer få ha sällskap till skolan eller komma över till varandra
på kaffe och lekstunder, det var sorgligt. Den gemensamma lekstugan
fick stå orörd, likaså den lilla dammen med båtarna och Torkels
stolthet, vattenhjulet vid bäckringeln, dunkade förgäves på det gamla
grytlocket -- ägaren kom inte.
Det var inte roligt längre med någonting. Delad glädje hade varit
dubbel glädje, det kände de och saknade den.
[Illustration: DEN STORA FAMILJEBÅTEN LÅG OBEGAGNAD.]
Den stora familjebåten låg obegagnad hela sommaren, och i den vackra
bersån kunde man nog se, att vanlig veckostädning förekom inte. Det var
en sorglig tid. Mammorna ville, att allt skulle glömmas och förlåtas,
men gubbarna satte sig båda på sina höga hästar.
-- Jag har väl ingenting att be om förlåtelse för? Det var väl inte min
skuld, -- så sade båda. -- Men inte skall jag kasta undan en uträckt
hand, inte.
Den som led lika mycket som någon annan, om än han bar det inom sig,
det var vallgossen Johan. Han hade liksom fått en aning om att han var
tvistefröet. Hur många halva nätter låg han inte vaken och grät! Borde
han inte samla tillsammans sina små tillhörigheter och tyst försvinna.
En gång hade han till och med gjort det, men då han skulle öppna
dörren, kunde han inte gå utan föll gråtande på knä vid sitt lilla
knyte. Vart skulle han väl taga vägen. Här hade han ett hem, sådant
som han aldrig haft, här hade han rönt kärlek och vänlighet, här hade
han under dessa månader växt så fast med sitt unga hjärta, att bara
tanken på att nödgas rymma därifrån kom det att liksom krympa samman
av smärta. O, så brinnande han bad till Gud, att han ville göra det
gott mellan de båda grannarna igen. Men det tycktes inte hjälpa. Tiden
gick. Det blev både höst och vinter, och muren stod där lika hög och
obestigbar.
Johan skulle vara kvar hos Troeds julen över åtminstone. Det var
en söndag i adventet. Johan och Torkel brukade följas åt till
söndagsskolan nere i byn, men på natten hade det snöat så, att fader
Troed tyckte, att Torkel borde vara hemma, och så fick Johan gå ensam.
Lärarinnan talade om julen såsom en fridens och förbrödringens högtid,
då Jesus -- fridsstiftaren och fridsgivaren -- på ett särskilt sätt
ville gästa våra hem. Frid på jorden stod det i änglahälsningen före
löftet om ett gott behag till människorna. Låt oss inte fira jul med
hat i hjärtat till någon människa, ty då få vi ingen jul. Inte kan
fridsfursten själv gästa ett hem, där hatet har fäste. Men Jesus både
kan och vill använda oss till små fridsbudbärare icke endast i egna hem
utan även i våra medmänniskors.
[Illustration: GRÅTANDE FÖLL HAN PÅ KNÄ VID SITT KNYTE.]
Johan var idel öra. Fridsbudbärare. Det ordet ringde i hans hjärta, då
han efter söndagsskolans slut skulle bege sig mot hemmet. »Jesus gör
mig till en sådan», bad han i sitt inre. Men hur skulle det gå till.
Inte tordes han gå över till Mårtens gård för allt i världen, och inte
skulle det tjäna till något heller. Men tänk, om Jesusbarnet skulle
vara utestängt i båda hemmen. Inte kunde det då bli jul. Och så som
Torkel längtade. Det fick inte gå så. Johan stannade i snön. Kanske
visste lärarinnan råd? Men tordes han gå tillbaka? Tordes han tala
om alltsammans för henne? Visst tordes han. Hon skulle säkert förstå
honom. Hon, som själv sagt, att vi skulle bli fridsbudbärare, ville nog
även hjälpa, om hon kunde.
Lärarinnan kom själv och öppnade samt drog den lille försagde Johan
bort i en stor ländstol vid den varma brasan.
-- Vad är det, min lille vän? sa' hon så vänligt. Var nu riktigt
förtrolig med mig, det får du. --
Detta gav Johan mod.
-- Jo, menade lärarinnan, att de inte kunde hålla jul, som inte vore
riktigt goda vänner med varandra?
-- Visst, menade jag det. Nog kunna de jula i det yttre men inte i
hjärtat, och det är ju huvudsaken.
Johan fick tårar i ögonen.
-- Då blir där ingen jul varken hemma eller hos Mårtens.
Johan fick nu omtala allt han visste om förhållandet, som rörde de
bägge familjerna.
-- Det var tråkigt och riktigt synd, synnerligast om Torkel och
Malena. De ha ju hållit av varandra som syskon, sa' lärarinnan.
-- Men jag ville så gärna bli en fridsbudbärare mellan dem, om
lärarinnan ville hjälpa mig, mente Johan.
-- Nog ville jag, om jag kunde. Men min käre Johan, det är lättare
sagt än gjort. Jag tror inte, vi kunna göra något bättre än bedja för
dem. Och det vill jag hjälpa dig med. Göra vi det i tro och av verklig
kärlek, så skall bönhörelsen visst inte utebli.
-- Ja, men jag har bedit därom hela sommaren, och det har inte gjort
någon nytta.
-- Säg inte det, du Johan. Gud håller kanske bäst på med att nu
förbereda jordmånen. Guds tid är kanske inte inne än. Hans tankar och
vägar äro inte våra. Bed du bara. Kanske får du bönhörelse just nu till
julen.
Men Johan var inte nöjd.
-- Kunde inte lärarinnan tänka ut något sätt, på vilket man kunde göra
det gott emellan familjerna. Ville månne inte Gud, att vi skulle handla
också?
-- Visst ville han det. _Tänk_, du Johan! Kunde du få en bön om
förlåtelse sagd av ena parten, så vore det nog ett förlösande ord. Båda
vilja kanske, att det skulle sägas, men de vänta på varandra. Sådana
äro vi.
Johan var på hemvägen. -- Tänk, du Johan! hade lärarinnan sagt, och
det gjorde han också. Dag gick efter dag. Och så kom da'n för da'n för
doppareda'n.
Det var en söndag. Troeds familj var samlad i den varma stugan, men där
vilade liksom en tryckt stämning över dem. Torkel grät, och det hade
han visst inte brukat så nära jul de andra åren.
-- Inte blir här någon jul, om inte Mårtens får komma hit, sa' han. Vi
voro ju hos dem sista julafton. Kunde inte åtminstone Malena få komma?
-- De få komma allesamman, om de vill, sa' Troed. Men inte bjuder jag
dem inte. Finge väl bara en duvning igen såsom i somras -- -- --
-- Kanske komma de likväl, inflikade mor Anna.
-- Må de komma då, och jag vill ta handen med glädje.
-- Ja, men far! Om du skulle av dig själv räcka ut den.
-- Det menar du väl inte, mor? En förorättad karl bör väl ha någon
självkänsla. Kanske finge jag bara ett nytt slag i ansiktet.
-- Det kunde du allt ta med högburet huvud. Du finge Gud och ett gott
samvete på din sida. Det är mera värt än en osårad egenkärlek.
Johan satt i kakelugnsbänken och hörde på.
Det var bara ett förlösande ord, som fattades, hade lärarinnan sagt.
Johan förstod nog, hon hade rätt. Men att få det sagt var nog inte att
tänka. Johans vackra tanke på att få bli en liten fridsstiftare, hade
nästan måst lämnas. Så på eftermiddagen kom posten och medförde ett par
julhälsningar till Troed med familj. Det var vackra julönskningar om
julfrid och glädje.
-- Vi få väl vi också skicka några julhälsningar, sa' Troed.
-- Du Torkel köpte ju julkort här om dagen. Fram med dem nu! Skriv så
vackert och kludda inte!
[Illustration: OCH SÅ SKREV HAN RAKT PÅ SAK.]
Då blev där liv i Torkel, och det smittade på Johan. Han hade ju
också ett par julkort. Men vem skulle han väl skriva till. Sina enda
vänner hade han ju omkring sig, och inte kunde han väl skriva till
dem? Då flög en rapp tanke genom hans lilla huvud. Kunde han då inte
skriva det, som om det vore från Mårten? Skulle han våga? Vad skulle
han skriva? Han fick riktig hjärtklappning, ty han kände att det var
en stor men vågsam tanke. Men då gick det inte an att sitta inne vid
bordet. Johan tog sina kort under rocken, och med pennan i handen
smög han sig ut och bort till boden, där han visste fanns en bra lår
till bord. Det var nog ett av Johans största ögonblick i livet. Borde
då inte också Mårten ha ett kort av Troed? Jo visst. Men vad skulle
han skriva? Kanske något mera än en julhälsning. Månne en bön om
förlåtelse. Men kanske då också en önskan om att få träffas i ensamhet
någon stans före jul. Han kunde kanske inte skriva sådant på ett
julkort. Postbudet skulle se det. Vore nog inte bra. Men Johan hade
papper och kuvert också, och de offrade han gärna. Och så skrev han
rakt på sak.
»Jag Mårten Olsson önskar dig Troed Jönsson en god och fridfull jul
och beder dig om förlåtelse för allt det gamla och frågar dig, om
jag finge träffa dig i vår gamla berså i skymningen på julafton.
Sen kanske vi kunde jula tillsammans som förr.»
Då Johan präntat båda breven, föll han på knä och bad så innerligt, att
Gud ville välsigna hans gärning. Sen sprang han ned till posten med
breven i all tysthet.
Troed hade fått sin post på julafton ute på vedbacken och öppnat sitt
brev. Han stirrade länge på det. Inte var det skrivet av Mårten, det
såg han, men kanske av Malena och efter Mårtens diktamen. Då skulle han
slippa förgäves leta efter det gamla vänskapsbandet.
Då julgranarna vid trappstenen voro nedsatta, julkärven på stången
och alla redskap, som påminde om vardagsliv och släp voro undansatta,
började det skymma. Mor Anna hade börjat rusta med kaffepannan,
förvällt grynen och tagit upp fisken, då Troed tittade in genom
köksdörren och sa', att de kunde vänta med kaffet en stund, ty han
hade ett litet ärende att gå. Och så gick han. Men mor Anna tyckte, att
ärendet måtte inte ha varit så litet, ty det var nästan nedmörkt, då
hon hörde honom stampa av sig snön på förstugubron. Kaffebordet väntade
rågat av godsaker.
[Illustration: TROED HADE FÅTT SIN POST PÅ JULAFTON.]
-- Har du inte dukat för Mårtens, mor? sa' Troed, då han kom. De äro
här om en liten stund.
Mor Anna höll alldeles på att komma av sig.
-- Menar du det, far?
-- Visst menar jag det.
Mor Anna riktigt strålade till och kunde inte underlåta att ta sin
gubbe om halsen. Han var ju ändå bra präktig. Men Troed viskade sin
gumma något i örat, som kom henne att med blicken stanna vid Johan, som
var ivrigt sysselsatt att hjälpa Torkel med granen.
Det blev en välsignad julkväll, vars make ingen upplevat. Fridsfursten
var mitt ibland dem. Alla voro glada som aldrig förr, men ändå allra
mest lille Johan. Han smög sig ut och föll på knä än en gång vid sin
skrivbordslår och tackade så varmt och barnsligt för bönhörelsen. Vid
julbordet fick Johan en hedersplats emellan Torkel och Malena, och när
julklapparna kommo fram, fick Johan visst inte minst.
Illustratör: _J. Swedin_.
[Illustration]
[Illustration]
Gossen och enstöringen.
För Snövit av _Farbror Nils_.
Det var julafton, en riktig julafton med snö och yrväder till och med.
Flingorna kommo neddansande så tätt, att man knappt kunde se skenet
från lyktorna, och blåsten ven om öronen på åkande och gående, som
brådskande trängdes om varandra på gatorna. En äkta stockholmare skulle
inte tycka, att det vore jul, om han inte hade bråttom, så att han
nästan törnar emot folk både till höger och vänster och nätt och jämt
hinner taga av sig hatten för mötande bekanta. Ja, alla hade bråttom
och alla sågo glada ut och buro på små och stora paket.
Men den som inte såg glad och belåten ut var gamle doktor Berg, som
stod vid ett av fönstren i sin mörka våning och med en viss förargelse
såg ned på de »tokiga människorna», som kunde ge sig ut i ett sådant
väder för rakt ingenting. Han kunde inte fatta, varför det regelbundet
en gång om året skulle vändas upp och ned på hela världen och varför
alla människor blevo som mindre vetande. Han glömde alldeles bort, att
det funnits en tid, då han själv var så glad över julen. Nu hade han
blivit gammal och klok, och han tyckte alltsammans var dumheter, en
riktig dårskap var det ju att hugga ned så mycken präktig ungskog, för
att det sedan skulle ligga vissna granruskor överallt på gårdarna. Och
så detta att kasta ut pengar på onyttiga presenter, som i många fall
mottogos med missnöje, då de oftast inte passade för mottagaren. Och
all denna julmat sedan, som bara fördärvade magarna. Han kastade en
försmädlig blick mot skänken, där Johanna, hans gamla hushållerska,
satt in en stor tårta. Den gamla människan hade nu gått till sin syster
för att äta julgröt kan tänka!
Kölden blev allt skarpare, och detta förargade också gamle Berg, liksom
allt annat. Han skulle väl nu få igen sin gamla reumatism, som han nyss
blivit av med -- -- --, men vad var det? Han lyssnade inåt rummet -- --
-- det var något besynnerligt ljud han hört, som om någon suckat eller
gråtit -- han gick motsträvigt ut i tamburen och öppnade dörren till
förstugan.
Ute i trappan, på översta trappsteget satt en liten gosse, som med sina
blåfrusna händer höll om sin ena fot.
-- Vad är du för en, och vad är det med dig? frågade doktor Berg
argsint.
-- Jag har gjort mig så illa, jag kan inte gå, mumlade gossen.
-- Prat, skräp, tiggarknep förstås! Laga dig bara härifrån! Så tog han
den lille parveln med ett hårt tag i ryggen och försökte resa på honom,
men gossen föll genast ned igen och gav till ett skri av smärta, ty han
hade, då han föll, fått foten under sig.
-- Det gör så ont, jämrade han sig och snyftade, som om hjärtat velat
brista.
Den gamle stod villrådig. Han var alldeles röd av förlägenhet, blandad
med harm, och körde fingrarna gång på gång genom de grå hårtestarna.
Slutligen tycktes han ha fattat ett beslut, ty med ett raskt grepp
lyfte han upp pojken och bar honom in på soffan, varefter han på ett
visst nervöst och högst fnurrigt sätt började undersöka foten.
-- Hm! Jaså det var då ingen tiggarlögn. Just ett snyggt spektakel det
här. Hör du, varför har du gått och vrickat foten på dig?
Detta sista yttrades i en grälsjuk ton, som inte alls svarade mot
den varsamhet, varmed han lade ett kallt omslag kring den uppsvullna
vristen.
-- Tack, snälla herrn! Åh så skönt! sade pojken utan att besvara frågan.
-- Skönt, ja, det tror jag nog. Men hur skall du komma hem, tror du?
Eller inbillar du dig, att här är något fattighärbärge?
-- Nej, tack, goa herrn. Jag skall nog gå, bara jag får vila litet.